PROSA. Bo Bjelvehammar har läst ”Vardagar 12” av Ulf Lundell. Han konstaterar att författaren fortfarande skriver bra, men att ett stillastående kastar en skugga över textraderna.

Vardagar 12 av Ulf Lundell
Wahlström & Widstrand

Det är aningen mera vemodiga tongångar i Ulf Lundells nya del i sviten med dagboksprosa. I ”Vardagar 12” äger han fortfarande språket och därmed en god formuleringsförmåga.

Det måste dock sägas att raderna alltför ofta flyter trögt. Det är uppenbart så att författaren börjar känna sig färdig med livet. Lundell tycks inte ha någonting att se fram emot.

Med andra ord känns det som att allt nu är gjort. Dessutom så finns det hinder överallt. Detta framstår närmast som en sorts blockering. Ett stillastående infinner sig och kastar en skugga över textraderna. Ulf Lundell känner sig utanför på något vis, som en ensling.

Lundells liv efter 75-årsdagen

Inte sällan är det tal om att ha inträtt i en spöklik ålder. Författaren har nyss fyllt 75 år och dagboken sträcker sig från mitten av november 2024 till slutet av mars 2025.

Väderleken är det mest omskrivna – det handlar ofta om regn, blåst, dis och duggregn. Det framstår som både nedslående och beckettskt tröstlöst.

Intresset för väderlekar är påtagligt stort. Särskilt är det ett frosseri i det väder som påminner om en enda stor grå depression.

Men Ulf Lundell är ändå uppmärksam på förändringar och växlingar i vardagen. Han hör gransångaren och han ser kungsfågeln. Därtill så ser och hör han när grannen tar rapsen. Han noterar att nässlorna blommar och betraktar tistlarna med sina dunhuvuden.

Begränsat socialt umgänge

Det framgår tydligt att Ulf Lundell inte har några påtagliga behov av socialt umgänge. Dock pratar han med folk som han möter i Parken, även om kallprat inte är hans starkaste gren. Men han vill höra andra personers synpunkter på både det ena och det andra i vardagen.

Som de flesta andra har Lundell ett stort intresse både för väderlekar och krämpor, relaterade till ålder. Ryggbesvär är ett kärt ämne att diskutera. Det beror på hans egna besvär och den mängd av terapier, som marknaden erbjuder.

Men det som plågar honom mest är att det går så förbannat trögt med skrivandet av musik. Ofta talar han om en ny turné, men det verkar inte bli av. Trots att han ändå känner att allt inte är helt färdigt eller fullbordat.

En kvinna i Lundells liv

Som under de senaste åren finns det även nu en kvinna i Ulf Lundells liv. I boken med benämningen N, som står för pr-konsulten Ninna Prage.

Under regelbundna tider lever de tillsammans, men i dagboken från den 25 mars 2025, står det att läsa om att de går skilda vägar.

Ninnas tillhörigheter finns i flyttlådor. Ulf vill ha huset för sig själv, alla veckor på året. Det som tilltalar om honom mest är ensamheten och den medföljande friheten att göra som han vill.

Om han nu vill göra utflykter till Lokalföreningen, Buhres Fisk eller Ica-affären, så kan han själv avgöra och väga alternativen. Det framgår också att när N är i huset, så kretsar extremt mycket kring mat – inhandla, tillreda eller äta ute.

Något saknas i Lundells senaste bok

Ulf Lundell är som vanligt äkta och hudnära i sitt tilltal. Men jag saknar i viss mån den intensiva energin och de franka ställningstagandena i stort och smått, som när han talar om ”nyrika svin” eller ger rådet att Hellmans majonnäs är det bästa märket på marknaden.

The post Ulf Lundells ”Vardagar 12” speglar en solitärs stilla liv first appeared on Opulens.

DAGBÖCKER. Jag vill följa Ulf Lundell i vardagen, dela hans mångfald av tankar och upplevelser. Det är storartad läsning! skriver Bo Bjelvehammar, som läst del 4 och 5 av Ulf Lundells Vardagar. 

Vardagar 4 och Vardagar 5
av Ulf Lundell
Wahlström & Widstrand

Ulf Lundell bor på Österlen sedan 2006, i sina litterära dagböcker ser han på sin gård och sina omgivningar: lyssnar, läser, skriver och skapar musik. Nu har det blivit två volymer av livsanteckningar på 1393 sidor, från den 13 oktober 2019 till den 2 september 2020.

De handlar om mikrovärldens banala förtretligheter, vardagslivets förgängligheter och makrovärdens vansinne och brutaliteter. Det finns embryon till analyser och gedigna slutsatser, mest är det blixtrande skarpa, korthuggna iakttagelser, så går han raskt vidare. Men det är en tidsresa fylld av medmänsklig värme och närhet och naken delaktighet, i en värld där han några dagar känner sig lätt och glad och många dagar sur, bitter, ensam rentav isolerad. Till detta ska läggas rapporter om tillståndet i Sverige och världen.

Det handlar mycket om personliga uppgörelser, som med alkoholen och ett omfattande program om prevention. Liksom en frigörelse från den antidepressiva medicinen Sertralin, där han visar en disciplin och en uthållighet som är beundransvärd. Han genomgår kampen i stort sett ensam – visst det finns terapeuter, rådgivare och exkvinnan, men mest är han ensam i kriget. Men han är beslutsam när det gäller att välja en livsväg utan alkohol.

Kontakterna med omvärlden är sparsamma och flyktiga. Det är fråga om musikkollegor, Johan på Securitas, mannen i tvätteriet och folk som han möter på morgonpromenader, men Ulf Lundell är alltid uppmärksam på vad som sker omkring honom och hur människor beter sig i naturen.

Och hans intresse för natur är flödande: han ser vildkörsbärens blomkaskader, rödstjärtens skönhet, han definierar gransångarens melodi och känner den söta doften av lindblommor. Med uthållighet matar Lundell småfåglarna och ser med sorgsenhet en stupad hare på gräset, död under oklara omständigheter.

Författaren märker de ständiga förändringarna över årstiderna, stararna som för första gången sitter på husnocken, småpratar och lättvisslar, och årets första svala som klyver luften.

Han skapar underbara ord som mullvadsvulkaner och regnbågsvingar. Jag känner en sådan glädje att få följa Ulf Lundell på hans promenader i naturen och jag hoppas han får skapa en egen blomsteräng för fjärilar. Väderlekarna är centrala för honom, han registrerar noga färger, grått, dis och dimmor, blåst och regn.

Det finns en oro och en rastlöshet i texterna. Därav följer tvära kast, i ena satsen talas det om att kulturminister Lind inte är välkommen till Kina, i nästa påtalas det att granbarkborren härjar vilt på sina håll. På samma sätt talar han om sitt känsloliv och samtidigt om en röd saltlösning mot nästäppa.

Ett otal resor får vi vara med om, mest till Lokalföreningen och Konsum (ja, jag vet att det inte heter så nu för tiden) ett otal resor till galleriet och svåra resor till Stockholm. Han trivs bäst hemma på gården, även om han ofta talar om en längtan, särskilt från det gråa – från blåst, regn och dimma. Året 2020 präglas av coronaockupationen, Ulf Lundell drabbas liksom många andra av både arbetsleda och livsleda. Det vill jag inte kommentera, inte heller vad han tycker om Camilla Läckberg, Jonas Gardell och Pernilla Wahlgren – det är för mig ointressant.

Jag vill följa Ulf Lundell i vardagen, dela hans mångfald av tankar och upplevelser. Det är storartad läsning!

The post Lundell bjuder på storartad läsning first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Det går tveklöst att säga att Ulf Lundell skickligt gestaltar sin tid och att språket fungerar utmärkt som verktyg i skapandet av de stämningar som han vill belysa, skriver Bo Bjelvehammar.

Vardagar 3 av Ulf Lundell
Wahlström & Widstrand

Ulf Lundell är författare, rockmusiker samt bildkonstnär och han har arbetat inom dessa genrer i mer än fyrtio år. Han gör fortfarande turnéer som musikartist och skriver nästan dagligen. Det har blivit minst tjugo böcker, sedan Jack utkom 1976.

Nu fortsätter han med sina dagboksblad från Österlen och Vardagar 3 är, som titeln säger, den tredje dagboksvolymen i en svit som inleddes 2018. Det är inget tunt häfte, nej, det är en tegelsten på 872 sidor. Det är självklart att med det omfånget så blir det partier av upprepning och brist på variation. Men på det stora hela håller Lundell fast vid dynamik och rörelse i berättandet. Det blir som så ofta för författare i 70-årsåldern, ett tillbakablickande, bredvid ett iakttagande av det som finns i omgivningarna.

The post I ensamhetens land first appeared on Opulens.

MER LÅGMÄLT. Det är som om Lundell den här gången medvetet velat dra sig undan lite mer, bli något jämförelsevis mer lågmäld, spara på krutet och därmed kräva mer av läsarens sensibilitet, skriver Tommy Gunnarsson om Ulf Lundells Vardagar 2.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vardagar 2
av Ulf Lundell
Wahlström & Widstrand

Ulf Lundells Vardagar ifrån 2018 fick förutom en del allmänt sensationslysten medial uppmärksamhet, beroende på bokens mindre smickrande beskrivningar av offentliga personer, också en hel del hyllningar från kritikerkåren.

Många var de som verkat ha fastnat för bokens dagboksartade anteckningar skrivna med den omisskännliga lundellska berättartonen. Om man bortser från debutromanen Jack (1976) så är frågan om Lundell som författare egentligen någonsin fått så mycket hyllande på kultursidorna som han fick med Vardagar. Nästan som om det fanns en vilja till en slags försoning från det litterära finrummets sida.

Nå väl, uppföljaren Vardagar 2, också den en tegelsten på nästan 700 sidor, tuffar på i samma enkla prosalyriska stil som sin föregångare. Lundell fortsätter i stort sett där han slutade senaste gången med att krasst, förbannat, oroat eller humoristiskt uppsluppet kommentera den globala, kulturella och politiska samtiden, och att ge sig på att begrunda det stora i det lilla från farstukvisten hemmavid på gården i Österlen eller genom banala göromål som inköpsresor till Coop.

Man kan verkligen prata om ett litterärt återbruk här, och då inte bara i fråga om stil utan också innehållsmässigt. En skillnad från den föregående boken är dock de barndoms– och uppväxtminnen som Lundell i kortare och längre avsnitt fragmentariskt skjutit in här och var i boken, vilket effektmässigt ger en frisk och drömsk injektion till den annars ofta rätt så monotona textmassan.

Vad gäller den litterära kvaliteten behöver den såklart inte bli lidande av att författaren använder sig av en litterärt återbrukande stil, men linjen mellan vad som tycks vara skapat i ett skönt kreativt flow och vad som bara upplevs som ren och skär bekvämlighet från författarens sida är ofta hårfin i Vardagar 2. Dock är det sällan långtråkigt.

Både de arga kommentarerna beträffande omvärlden och det privat nakna som fanns i Vardagar kommer igen, men det är tydligt mer återhållet i Vardagar 2. Det är som om Lundell den här gången medvetet velat dra sig undan lite mer, bli något jämförelsevis mer lågmäld, spara på krutet och därmed kräva mer av läsarens sensibilitet att söka mellan raderna. Av denna anledning kommer Vardagar 2 sannolikt inte åtnjuta samma uppmärksamhet som förra boken. Men på det hela taget är Vardagar 2 litterärt sett ett värdigt återseende för den som känner sig manad att åter stifta bekantskap.

The post Ett värdigt återseende first appeared on Opulens.