DDR. Den här veckan skriver Jesper Nordström om den vänsterpopulistiska politikern Sahra Wagenknecht som föddes i DDR 1969.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Konservativ vänsterpolitiker född i DDR

Sahra Wagenknecht är ett fenomen sprunget ur Östtyskland. Född i DDR och 20 år gammal när muren föll är hon närmast perfekt positionerad för att bli en ny sorts konservativ vänsterpolitiker. Konservativ, närmast som Weiron i ottan i NileCity. Hon pratar handfasta plånboksfrågor, och du lär inte få höra henne uttala wokevänsterns ord, som intersektionalitet,  – åtminstone inte i positiv mening. Hennes retorik bygger i hög grad på att ställa ”vanligt folk” mot en korrupt eller verklighetsfrånvänd elit.

Wagenknecht bildade eget parti

Fram till 2023 representerade hon vänsterpartiet Die Linke men bildade i januari 2024 ett eget parti Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW).

Att vara 20 år när muren faller kan vara danande; hon fick hela systemets barn- och ungdomsår, men stod som ung vuxen inför det nolläge som murens fall innebar.

I viss mån rider hon på Ostalgie, men det är inte oljestinkande Trabantbilar eller retrohippa orange plastmöbler – utan en allvarligare variant, där hon ägnar sig åt cherry picking och lyfter fram det forna landets socialförsäkringssystem.

Bostadspolitiken i DDR

Ta bara det faktum att boendet i Östtyskland låg under samma kolumn som infrastruktur: järnvägar, färjor och Plattenbau (byggnader skapade utifrån stora prefabricerade betongelement). Den objektiva trivseln, i form av rinnande varmvatten och diskmaskiner, fanns i DDR på samma sätt som i vårt miljonprogram. Visst vet vi vad dessa bostadsprogram kunde urarta till, men det är en annan fråga.

Problem i dagens östra Tyskland

Det nuvarande östra Tyskland plågas fortfarande av mer social utsatthet och ren misär än det forna Västtyskland. I det forna DDR blir det musik för öronen när en politiker talar om hyresreglering, pensionssystem, arbetsrätt och a-kassa.

Sahra Wagenknecht är också ovanlig i sin vänsterposition genom att hon är starkt kritisk till invandring. Här liknar hennes inställning den man finner hos Mette Frederiksen och den danska socialdemokratin.

Den tyska politiken har präglats av en kristdemokratisk småborgerlighet sedan 1800-talet – en mentalitet som Heinrich Heine satiriserade i ”Tyskland, en vintersaga”.

DDR var en enorm anomali i det avseendet. Tyskland har i mångt och mycket varit ljusblått politiskt. Kanske kan man säga att Wagenknecht rider på den borgerliga mentaliteten i viss mån – den som stavas kärv skötsamhet.

Hon representerar en ytterkant som gör det alltmer problematiskt att bilda ljumma mittenkoalitioner i Tyskland.

Sedan är det ju det här med kvinnliga politiker, som man tyvärr inte kommer ifrån – även om jag själv inte skriver under på det – att de ofta bedöms utifrån framtoning och utseende.

Angela Merkel kom från DDR, var robust, närmast betryggande icke-ideologisk i sin bakgrund som kemist. Hennes lågskor och antifrisyr vittnade nästan om en ”skurtant” som i kraftfull anda skulle fixa situationen.

Wagenknechts intellektuella bakgrund

Sahra Wagenknecht har en utbildning som knappast kunde vara mer ideologisk, Under 90-talets första hälft studerade hon litteratur och filosofi. Hennes avslutande uppsats handlade om Hegels inflytande på Marx. År 2012 blev hon filosofie doktor i nationalekonomi med avhandlingen ”The limits of choice. Saving decisions and basic needs in developed countries.”

Hon är rapp, retorisk och påminner i sin skarpa framtoning om en svensk politiker som Ebba Busch. Det är en politikertyp som Tyskland inte riktigt är van vid, där det annars har varit gråblå kostymer, flint och sävlig byråkratanda.

En ovanlig allians

Med Wagenknechts parti har tyska språket berikats med ett nyord: björnbärskoalition (tyska: Brombeerkoalition). Det är den politiska termen för en allians mellan kristdemokratiska CDU, Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW) och socialdemokratiska SPD. Efter valframgångar för det högerextrema partiet AfD (och i avsaknad av andra majoriteter) har i vissa fall de tre ”björnbärspartierna” gått samman för att kunna bilda stabila delstatsregeringar och hålla AfD borta från makten.

Begreppet myntades i samband med delstatsvalen i östra Tyskland (i Thüringen och Sachsen) hösten 2024.

Som motvikt till högernationalistiska Alternative für Deutschland är hon således behövlig. Men för att ytterligare och slutligen komplicera bilden så överlappar hon ju motståndaren AfD i migrationsfrågorna.

The post Veckans DDR: Fenomenet Sahra Wagenknecht first appeared on Opulens.

DEL 6. Socialdemokratiska partier har tappat mark under nästan två decennier men lösningen ligger inte i att efterapa högerpopulistiska idéer om invandring, menar Cas Mudde. Varje måndag under sommaren publicerar Opulens en ny del av den nederländska statsvetarens åtta delar långa essä. Vill du läsa tidigare delar söker du på ”Cas Mudde” i sökrutan här ovan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det mer vänsterorienterade alternativet till, inte alltför lyckade, socialdemokratiska försök att ta upp kampen med populisthögern har presenterats av grupperingar som vanligtvis identifierar sig som ”demokratiska socialister”. Detta läger har öppet anammat idén om “vänsterpopulism”, med en avsevärd påverkan från Chantal Mouffe, som är en Londonbaserad politisk teoretiker från Belgien, och likaså hennes framlidne make Argentine Ernesto Laclau. De är mest kända för sin kritik av den tredje vägens målsättning att eliminera konflikter och partianda från politiken samt för sitt upprop för en post-marxistisk ”radikaldemokrati”, något som har påverkat en hel generation av vänsterakademiker och politiker, särskilt i Latinamerika och Sydeuropa.

Sedan Laclaus död 2014 har Mouffe blivit den mest synliga och högljudda fanbäraren när det gäller den nya vänsterpopulismen, inte minst genom sin aktuella bok med det träffande namnet Till vänsterpopulismens försvar. Hon använder begreppen ”vänster” och ”populism” mycket brett men definierar ändå inte dessa särskilt tydligt. Hennes huvudargument är att vänstern måste störa rådande nyliberal konsensus genom att ”återpolitisera politiken” vilket innebär att acceptera att oenighet och konflikter mellan antagonistiska grupper är något fundamentalt i det politiska livet. Till skillnad från ortodoxa marxister argumenterar Mouffe för att denna konflikt inte borde utspelas i enlighet med traditionella klasskiljelinjer eller ens några specifika skiljelinjer överhuvudtaget. Istället argumenterar hon för att vänstern måste enas kring ett avsiktligt vagt anti-etablissemangsprogram som är utformat på bredast möjliga vis i syfte att fånga upp så många progressiva sakfrågor som möjligt och kanalisera missnöjet.

Mouffe och många av andra anhängare av denna vänsterpopulistiska strategi såg en framtid för en ny progressiv agenda i och med valframgångarna för Podemos i Spanien och Syriza i Grekland några år efter den ekonomiska krisen. Hon publicerade även en bok med en av Podemos ledare Íñigo Errejón. Men sedan dess har Syriza genom att ge efter för EU:s politiska tryck skapat besvikelse bland vänsterpopulisternas runt om i Europa medan Podemos förlorade sitt dragningskraft som en konsekvens av personliga och politiska konflikter inom partiet. Mouffe sätter nu sitt hopp till Jean-Luc Mélenchon, den franske socialdemokratiske insidern som förnyade sig själv som en vänsterpopulistisk outsider.

Även om Mouffe håller sig på avstånd från ”natavism light” hos vissa av de andra vänsterpopulisterna, framför allt hos Sahra Wagenknecht och hennes nya rörelse Aufstehen (Stå upp) i Tyskland, så siktar hon tydligt på den vita arbetarklassens röster. Särskilt på de som i den tredje vägen förlorades till den populistiska högern. I flera intervjuer har Mouffe sagt att “när medborgarna går till val ser de ingen skillnad på de alternativ som de möter. Marine Le Pen talar till alla de missnöjda i de breda folklagren och berättar för dem att främlingar är orsaken till deras problem. Vi behöver en annorlunda diskurs baserad på jämlikhet”.

Vänsterpopulister delar synen att (den vita) arbetarklassens röster på högerpopulister beror på ekonomisk oro snarare än på ett kulturellt bakslag. Genom att vänstern förser dem med bättre socioekonomiska alternativ så kommer de inte längre att bry sig om islam och muslimer. Men som den amerikanske politiske sociologen Seymour Martin Lipset demonstrerade för mer än 60 år sedan är fallet att vissa delar av arbetarklassen är auktoritär och nativistisk/nati0nalistisk. Decennier av forskning har bekräftat att dessa nativistiska arbetarklassväljare, likt andra väljare som stödjer högerpopulister, är först och främst motiverade av motstånd mot invandring (och islam). Med andra ord, motiverade av kulturellt bakslag snarare än av ekonomis oro.

The post Sommaressän: Vänstern måste stå emot högerpopulismen 6 first appeared on Opulens.

FÖRLORARE. När Löfven nu förhandlat fram vad som ser ut att bli den mest mittenorienterade socialdemokratiska regeringen någonsin finns anledning att betänka om man därmed vunnit slaget men förlorat kriget, skriver Johannes Rex, som läst Till vänsterpopulismens försvar av Chantal Mouffe.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Till vänsterpopulismens försvar av Chantal Mouffe
Översättning: Oskar Söderlind
Tankekraft förlag

Trots att en växande populism ofta betraktas som en anomali värd att bekämpa i ett för övrigt fungerande politiskt system har försvar för populismen som politisk strategi börjat höras i svensk samhällsdebatt. I ledet efter Göran Greiders och Åsa Linderborgs populistiska manifest som publicerades förra året inrättar sig den belgiske statsvetaren Chantal Mouffes bok Till vänsterpopulismens försvar som nyligen utkommit i svensk översättning. Här är populismen snarare ett symptom på en latent sjuka i ett politiskt system vars höger-vänster-opposition inskränkt sig för snävt till den politiska mitten, än en åkomma i sig.

En rådande konsensus kring vikten av sänkta marginalskatter, nedpressad inflation och finansiell åtstramningspolitik är några av de saker som med Mouffes terminologi, lånad från den italienska marxisten Antonio Gramsci, betecknar den marknadsliberala politikens nu rådande hegemoni. Enligt Mouffe, som ser  politik som kampens och konfliktens medium, är det just oförmågan att utmana denna hegemoni som gjort att socialdemokratiska partier dukat under i land efter land i Europa. I dess ställe är det på den populistiska högerkanten som motståndet mot den etablerade politiska inriktningen börjat växa.

Högerpopulismens uppsving beror enligt Mouffe alltså inte på någon plötslig aversion mot invandring som fötts i de breda folklagren. Snarare är det missnöjet med växande ekonomiska klyftor och de utsuddade konflikternas mittenpolitik som förklarar utvecklingen. Vad vi hör är ljudet av den marknadsliberala hegemonin som knakar i fogarna. Vid ett sådant nu stundande ”populistiskt ögonblick” som Mouffe kallar det, är det endast ett populistiskt vänsteralternativ som kan rädda en krisande liberal demokrati från att falla i händerna på högerpopulismen.

För Mouffe är populismbegreppet inte laddat med någon specifik ideologisk mening. Snarare utgör det för henne en tom form, blott en strukturell opposition mellan folket och eliten, som politiken har till uppgift att fylla med ideologiskt innehåll. Ett annars så metafysiskt betungat begrepp som folket, betecknar därför i Mouffes bok endast en grupp människor som förenas i en politisk kamp mot det rådande systemets profitörer. Om det sedan är frågor om höjda kapitalskatter eller minskad invandring som definierar folkviljan är öppet för politisk opinionsbildning.

Vad som konstituerar folket är därmed aldrig förutbestämt, utan den politiska kampens fråga par excellence. Genom att konsolidera olika kamper mot förtryck i en bred folklig rörelse som ämnar fördjupa snarare än att bryta med den liberala demokratins ideal om jämlikhet och folklig suveränitet hoppas Mouffe att det är vänstern som kan locka de stora massorna.

Men så mycket tydligare beskrivna än så blir hennes vänsterpopulistiska visioner dessvärre inte.

För som så ofta när den marknadsliberala hegemonin utmanas från vänster är alternativet endast utstakat genom löst skisserade horisonter. Mouffe ägnar mer tid att peka på spanska Podemos och grekiska Syriza som förebud om att nyliberalismens klocka klämtar, än att visualisera det vänsteralternativ som ska ersätta den.

Av alla strategiska vägvisare lägger hon dock lite oväntat mest tid på Margaret Thatcher.

Thatcher lyckades uppamma ett brett stöd för sitt politiska projekt genom att tilldela en överbyråkratiserad stat, högt skattetryck och fackförbundens allmakt ansvaret för försvagade statliga finanser och växande arbetslöshet. Att den svenska borgerligheten vid samma tid snarare fortsatte förstatligandet under Fälldins ledning vittnar om hur stark den socialdemokratiska hegemonin kommit att bli i slutet av sjuttiotalet. Det var först Reinfeldt som lyckades bryta den. Genom att måla upp en konflikt mellan ett missbrukat bidragssystem, finansierat med höga skatter på arbete, och hederliga arbetande människors intressen lyckades den borgerliga alliansen undergräva socialdemokratins dittills ohotade ställning som arbetarklassens företrädare.

I ljuset av Mouffes bok uppenbaras den svenska högerledarens grepp som ingenting annat än en populistisk manöver. Och en mycket lyckad sådan.

Sedan dess har socialdemokratin varit ovillig att återuppta konkurrensen om arbetarröster. Den politiska dragkampen har snarare gällt mittenväljare i storstäderna. Och när Löfven nu förhandlat fram vad som ser ut att bli den mest mittenorienterade socialdemokratiska regeringen någonsin finns all anledning att betänka om man därmed vunnit slaget men förlorat kriget.

The post Brist på vänsterpopulistiska visioner first appeared on Opulens.