SATIR. Samuel Andersson har skrivit en dagsvers om Vänsterpartiets krav på att få ministerposter i en kommande regering med Socialdemokraterna. 

Regeringspris

När V ska ha kongress så ställs det krav

på statsrådsposter. Makt till varje pris.

I valplattformen blir det åka av

då kraven lätt kan bädda för en kris.

För hur blir nu en dylik situation

där S blir starkt beroende av C?

Ska V då genomgå en mutation

och likna högern? Må det inte ske!

Men kanske mjuknar Magdas retorik

om vänsterfolk får fylla Rosenbad?

En ros är ju för all del väldigt lik

en nejlika i färgen på ett blad.

Men S har taggar, och i maktens spel

riskerar V att riva sig en del.

The post Dagsvers förstamaj valåret 2026 first appeared on Opulens.

POLITIK. Har våra politiker gett upp inför en urspårad kapitalism? Carsten Palmer Schale skriver om sambanden mellan utsatthet, kriminalitet och hisnande inkomstklyftor.

Utsatta människor skäms ofta för sin utsatthet. Och klandrar ofta sig själva, i motsats till medelklassens prekariat, som mest skyller på omständigheter. Utsatta människor har emellertid – och naturligtvis – även de råkat ut för ”omständigheter” (taskig barndom, mobbing, misslyckanden i skolan och så vidare) – men tenderar faktiskt att ofta klandra sig själva. Detta gör, att de mer än ofta har behov av en sorts skamlös tillhörighet. Här bör strykas under, att ett av människans allra starkaste behov är tillhörighet och identitet. Vilken som helst duger i värsta fall, eftersom alternativet annars skulle vara förödande för självkänslan.

Kapitalismen har i dag (åtminstone i sin klassiska form), enligt min mening, spelat ut sin (eventuellt historiskt nödvändiga) roll (jämför med Marx). Den har lett till hisnande ekonomiska skillnader på såväl individnivå, som gruppnivå och internationell nivå. Sju av världens största ekonomier är numera företag. Fem till sju procent av jordens befolkning äger mer än de resterande 93-95 procenten. Sveriges klassraviner är historiskt breda. I denna miljö frodas aggressivitet och gängkriminalitet. I denna miljö växer internationella terrorgrupper fram. Medelklassmänniskor förvånas över hur det ser ut på samhällets botten. Men kräver mer, reser mer, skiter i allt. Detta är hemskt.

Men de utsattas skam hänger alltså samman med den urartade kapitalismen. Detta går att åtgärda politiskt. Men även politikerna skiter i allt. Förekomsten av utsatthet är alltså relaterad till en form av högerradikalism. Som bottnar i kapitalismens, kommersialismens, konsumismens och likgiltighetens gyttja. Vad tycker egentligen Tidöpartierna? Vad tycker Socialdemokraterna? Vad tycker Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Vad tycker du och jag?

CARSTEN PALMER SCHALE

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Har politikerna kapitulerat inför kapitalismen? first appeared on Opulens.

PINSAMHETER. ”Historien skapar nutid och framtid. Även om politiska partier med pinsamheter i bagaget önskar att det omvända borde gälla,” skriver Lars Thulin.

En av höstens viktigaste svenska filmer är Lukas Moodysons ”Tillsammans 1999”, uppföljningen på ”Tillsammans” som utspelades på 70-talet. För att beröras av nya filmen bör man ha sett den första.

Den handlar om ett kollektiv i vänsterns toppdecennium. Med brådmogen socialism, stormöten, linsgrytor, nästan fri kärlek och övertygelse om den egna förträffligheten. Reglerna är hårda: Barnboken Pippi Långstrump är bannlyst eftersom Pippi med sina guldpengar är kapitalist.

Kraven ställer till det när en jobbig verklighet knackar på kollektivets dörr och när personliga relationer kommer in och rör till. Finalen är ändå vacker och pekar just på det underbara med att vara tillsammans. Filmen håller upp en skrattspegel mot de aparta delarna av den så kallade flumvänstern, men kritiken är gullig, förlåtande och snäll.

I uppföljaren har stora delar av kollektivet en återträff och vi får veta hur det gått med ideologierna. Inte så bra, så nya filmen är betydligt mörkare och vassare. Skratt fastnar i halsen då kritiken mot mycket av 70-talsvänstern blir lika välriktad som avslöjande.

Filmen är bra: tungt manus, trovärdiga dialoger och lysande skådespel på många håll.

Det förflutna

Behållningen blir för mig frågan: vad nyttar det till att grotta i det förflutna, att sucka och håna det som hände för fem decennier sidan då samhället var annorlunda? När vi inte visste bättre? Ska vi peka finger åt det vi ser i backspegeln? Har vi inte nog med problem framför oss? Eller ska vi göra upp med historien för att förstå nutiden och bygga framtiden? Göra så kallade vitböcker?

Hur har de två ytterpartierna i Sveriges riksdag klarat detta: SD respektive V?

Flörtar Sverigedemokraterna fortfarande öppet med nazism och skräck för allt främmande? Är lek med nazisymboler historia? Har partiet kastat arvet och är modernt, rumsrent, och ska därför bara värderas efter vad de säger idag?

Kommunismen

Har vänstern gjort upp med kommunismen och överslätandet av de sovjetiska övergreppen? Att tidigare V-ledare hängivet och frekvent kindpussat diktatorer på andra sidan järnridån? Och har partiet bara tagit bort ”kommunist” ur namnet, men behållit kommunismen i sitt DNA?

Vitböcker har skrivits. Båda har gjorts internt och därmed blir det alltid misstankar om det förutsättningslösa i granskningen. Begreppet omvändelse under galgen känns relevant. SD:s är inte klar, bara en del har presenterats.

SD:s genomgång gjordes av en historiker som varit medlem i partiet, Tony Gustafsson. Han visade tydligt på de rötterna med kopplingar till nazistiska partier som Nordiska Rikspartiet och Nysvenska Rörelsen. Inte minst avslöjades att en av grundarna, Gustaf Ekström varit SS-soldat och därmed svurit trohet till Hitler. Och höll fast vid ideologin till sin död 1900. Hur mycket av det tankegodset som är utrensat ur partiet har inte behandlats.

Extrema åsikter

En enkel slutsats är att en hel del finns kvar. Inget parti har sparkat så många medlemmar för extrema åsikter, i SD:s fall en dragning mot det bruna och rent hat mot invandrare. Måhända har medlemmar inte sparkats för sina åsikter utan för att de varit oförsiktiga och uttalat dem när det funnits en journalist i närheten. Ledaren Jimmie Åkesson har klart sagt att partiet aldrig kommer överge sina rötter, i mina ögon en tydlig markering att man inte gjort upp med historien.

Och Richard Jomshof föraktfulla beskrivning av profeten Muhammed samt önskan om att vi ska bränna 100 koraner, såväl som Oscar Sjöstedts ”skämt” om judar visar att tankegodset lever. Partiet har jobbat på att putsa fasaden, inte storstäda huset. Så debattörer och journalister bör hålla blicken kvar i backspegeln.

Hur är det till vänster? Där finns ett före och ett efter – murens fall 1989. En genomgång blev då nödvändig. En vitbok gjordes 1992 om partiets förhållande till främmande makt. Genomgången är gedigen, 118 sidor. Den pekar på att det under nästan hela partiets levnad funnits en spricka mellan traditionalister som hårdfört gått på Sovjetunionens linje. Till och med efter Sovjets invasion i Tjeckoslovaken 1968, som VPK officiellt fördömde, höjdes röster om att partiets kritik var förhastad och att historien skulle ge Sovjet rätt. Mot denna fraktion stod en, ur partiets synpunkt, högerlinje som tidigt hävdade att förbindelser med Sovjet skulle minimeras.

Murens fall

Då muren föll försvann en del av partiets livsluft, kampen mellan Väst och Öst. Eftersom Sovjet försvann.

Men sprickor mellan ”nya” traditionalister och ”högerflanken” fortsätter. När partiet tycks hamna på fel sida i historien, åtminstone enligt en stor majoritet av medborgarna. Striden om synen på Hamas massaker i Israel nyligen är Tjeckoslovakien 1968 i repris. Velandet om vapenhjälp till Ukraina när ett tydligt nej plötsligt blev ett rungande ja, pekar på samma sak. Kanske också i Nato-frågan där partiet först hävdade att en folkomröstning borde fälla avgörandet, måhända för att V skulle slippa ta ställning i ödesfrågan.

Så man bör inte sluta kasta blickar i V:s backspegel. För historien skapar nutid och framtid. Även om partier med politiska pinsamheter i bagaget önskar att det omvända borde gälla.

The post Måste vi tillsammans kika i backspegeln? first appeared on Opulens.

RINKEBY. I dag svarar  Lars Thulin på Eva-Märta Granqvists senaste inlägg i debatten om Rinkeby. Tidigare inlägg finns att läsa här. 

Oj, den kulan från mig visste var den tog. Eva-Märta Granqvist skjuter våldsamt tillbaka med hagelbössa och träffar därmed allt. Och inget. Dessutom tillskriver hon mig en massa egenskaper som hon inte har en aning om att jag har. Hon går våldsamt på mig som person istället för att diskutera sakfrågan. En klassiker när de egna argumenten sviktar.

Låt mig ta upp några saker. Jag har aldrig skrivit att man inte får berätta om det fina i Rinkeby. Men däremot att man borde sätta in saker i ett större sammanhang. Och jag vill ju faktiskt förbättra hennes text. Hade hon ställt de goda krafternas kamp i relation till verkligheten hade hon hjälpt de goda krafterna bättre.

Och påståendet att min bild av en utsatt förort (och utsatt är den term som officiellt används, jag har inte hittat på den) rubbas? Vilket struntprat. Jag har själv bott i ett sådant område i 39 år. Jag vet vad jag har sett. Vad är det som rubbas? Och i så fall åt vilket håll?

Vidare vad har SD-tomtarnas reaktion på Granqvists inlägg med mig att göra? Inget, men Granqvist kör med ”guilt-by association” och smetar SD:s skit på mig. Ett mycket billigt trick. Vanligt när argument i sakfrågan saknas.

När det gäller hedersvåldet kallar hon mig för smygrasist. Utan att med ett enda ord bemöta kritiken mot V:s inställning i frågan. Kritiken som kommer från många håll. Googla på hedersvåld och Vänsterpartiet, och se själv! Jag och min dotter har sett hedersvåldet mot hennes kamrater på nära håll. Skulle vi ha blundat för det? Eftersom vi varit rasister om vi reagerade? Vill Granqvist det?

Och varför skulle jag ha något emot hur folk i Rinkeby röstar? Varifrån får Granqvist den idén? Obegripligt.

Slutligen. Inget av det jag skrivit står på något sätt i motsats till det som Mohamed Nuur, V-politiker i Rinkeby, får säga i slutet av Granqvist drapa. Ingenting.

The post Den kulan visste var den tog first appeared on Opulens.

RINKEBY. I dag svarar Eva-Märta Granqvist på Lars Thulins senaste inlägg i debatten om Rinkeby. Hon sänder också en hälsning från Mohamed Nuur, ordförande för Vänsterpartiet Rinkeby Spånga Tensta. I morgon svarar Lars Thulin. Tidigare inlägg finns att läsa här. 

Lars Thulin återkommer med svar kring mitt, i hans tycke, hycklande och “rosenröda” Rinkebyreportage. Först går han vilse i kritik mot Vänsterpartiet, och sedan låter han förlegade idéer om “vi och dom” skina igenom.

Till att börja med hade mitt besök i Rinkeby ingen partipolitisk agenda. Syftet var att sticka hål på en tråkig och onödig bild av en Stockholmsförort som många har synpunkter kring, men sällan själva besökt.

Det tycks finnas ett behov av att bibehålla en bild av förorten som en sämre del av Sverige, där “dom andra” bor och verkar. Den positiva vardagsbild av Rinkeby som jag ville förmedla, väckte inte bara Lars Thulins debattlust.

På Twitter tog förnärmade ”svärjevänner” till orda, och framhöll att jag minsann inte vågat tillbringa natten ensam i källare och underjordiska parkeringsgarage. Där skulle jag nämligen ha fått möta den enda riktiga bilden av området, det vill säga SD-anhängarnas egen, i stället för “tillrättalagda” besök i vanliga kaféer och butiker. Vad som nu skulle vara tillrättalagt med det.

De misstrogna SD-twittrarna fick snart svar av både tidigare och nuvarande Rinkebybor som rapporterade att de rört sig problemfritt i området i åratal, och att det nu var på tiden med en positiv skildring av deras egen hembygd.

En tidigare ortsbo skriver att hon bott i Rinkeby i 5,5 år: ”Har gått igenom Rinkeby säkert tusentals gånger och det har inte hänt ett jävla skit.”

Lars Thulin för sin del väljer att ansluta sig till den förra gruppen, det vill säga de som störs av att deras bild av ett ”utsatt område” rubbas.

Den som vill området och de boende väl får inte försöka gömma undan problemen, menar Lars Thulin och likställer en alltför positiv bild av Rinkeby med röstfiske från Vänsterpartiets sida. Som om Rinkebyborna inte själva kände till exakt vilka utmaningar de har att göra med, i ett område som i själva verket är politiskt eftersatt och inget annat.

Sedan dyker några smygrasistiska klassiker plötsligt upp, och gör att man tappar intresset för hela texten. Hundvisslan ljuder i form av diffus omsorg om utsatta flickor och oro för ”hedersvåld i kulturella enklaver”. Tomma fraser som talar direkt till just de väljare som vill dela upp oss i ”vi och dom”. Precis det som mitt besök syftade till att motverka.

Bakom Socialdemokraternas fasad av tolerans och försvar av allas lika värde anas en tyglad ”vi och dom”-mentalitet. En behärskad klangbotten utifrån vilken man ängsligt krattat manegen för den svenska rasisthögern i åratal, något som jag beskrev i Magasinet Konkret den 3 juni 2023.

Det som förmodligen irriterar socialdemokraten Lars Thulin allra mest är nog det faktum att Vänsterpartiet lade beslag på var fjärde röst i området i det senaste valet. Själv har jag inget med Vänsterpartiets verksamhet i Rinkeby att göra, utan överlåter den helt åt den lokala partiföreningen att ta hand om.

Låt mig därför avslutningsvis förtydliga att Rinkeby är en del av vårt gemensamma svenska samhälle och skicka med en hälsning från Mohamed Nuur, ordförande för Vänsterpartiet Rinkeby Spånga Tensta: ”Rinkeby ligger på svensk mark, och vi är svenskar som bor här. Utomstående behöver inte förklara våra utmaningar för oss, och orsakerna till dem. Förorten är inte ett ’utsatt område’ utan ett politiskt eftersatt område på grund av förd politik. Kampen för ett rättvisare samhälle kommer fortsätta.”

The post Kampen för ett rättvisare samhälle fortsätter first appeared on Opulens.

RINKEBY. ”Din text hade nog vunnit på att du ställde goda krafternas kamp i Rinkeby i ljuset av samhällets utsatta läge,” skriver Lars Thulin i sitt svar på Eva-Märta Granqviststs debattinlägg. Thulin anser därtill att Vänsterpartiet uppvisar ett hyckleri när det gäller utsatta områden.

Eva-Märta, tack för snabbt och mångordigt svar. Ska försöka hålla mig kortare. Givetvis måste företeelser skildras från olika håll. Positiva bilder från platser som Rinkeby behövs och är välkomna. Ändå måste saker sättas i ett sammanhang. Din text hade nog vunnit på att du ställde goda krafternas kamp i Rinkeby i ljuset av samhällets utsatta läge. Då hade de människor du mött framstått ännu mer som hjältar.

Nu tror man antingen att du inte vet något om de grundläggande problemen i Rinkeby. Eller att texten beställts av det kommunala bostadsbolaget.

Mer intressant är att du som skriver på det här viset är sympatisör till Vänsterpartiet. För detta parti har som vi vet alltid haft en mycket kluven, skulle nästan säga hycklande, inställning till samhällen som Rinkeby där de mest utsatta i samhället finns koncentrerade. Kluvenheten är partipolitiskt motiverad. För som parti till vänster ska man slåss mot orättvisor och anamma en Robin Hood-filosofi som gör att vi är skyldiga att hjälpa invånarna i dessa områden i högre utsträckning än idag.

Fast samtidigt vågar Vänsterpartiet sällan öppet berätta om de stora svårigheterna där ute. För då svartmålar man, anser många. Och Vänsterpartiet är det näst största partiet i Rinkeby. Var fjärde person som gick till valurnorna 2022 lade sin röst på detta parti.  För mycket svartmålning/tal om verkligheten = risk för färre röster.

Ännu mer skrämmande är detta då det gäller problematiken med så kallat hedersvåld i kulturella enklaver i dessa samhällen. Vänsterpartiet har länge försökt spela ned detta, påstått att det är högerpropaganda som överdriver.

Vänsterpartiet har viftat bort problematiken med argument som ”svenska män slår minsann också sina kvinnor, så det så.” Är innebörden den att vi ska strunta i mord som de på Fadime där pappor dödar sina döttrar för detta de älskar fel man, bara för att någon fyllskalle i Mjölby slår ihjäl sin fru?

Jag minns för övrigt hur Gudrun Schyman fullständigt plattade till och förnedrande partikamraten Amineh Kakabaveh i ett tv-inslag i mars 2018. Schymans arrogans var total, faktiskt obehaglig att se. Kakabaveh, som genom sitt ursprung är expert på dessa frågor, menade att Vänsterpartiet gjort för lite. Året därpå uteslöts hon från partiet. Något hon bland annat kommenterade i Opulens.

På senare år har Vänsterpartiet nyktrat till i frågan. Men uttrycket för detta är för svagt och kommer för sent.

The post ”Rosenrött” kan handla om hyckleri first appeared on Opulens.

ANTIRASISM. ”Föreställ dig att du kritiserar politiken på grund av bristande antirasism i en kommun som Socialdemokraterna styr. Vad tror du skulle hända då? Skulle du förvänta dig stöd eller motstånd?” frågar Omar Danakill. Här ger han själv svar på dessa och flera andra viktiga frågor.

Föreställ dig att du kritiskt granskar ditt samhälle och dina slutsatser blir att ditt samhälle gång på gång visar prov på rasism och att du visar detta tydligt genom flera exempel på rasism som förekommit lokalt.

Föreställ dig att du kritiserar politiken på grund av bristande antirasism i en kommun som Socialdemokraterna styr. Vad tror du skulle hända då? Skulle du förvänta dig stöd eller motstånd?

Du kanske tänker att svaren borde vara självklara men så enkelt är det tyvärr inte. I den här texten vill jag ge mitt svar på dessa frågor, baserat på mina nyligen gjorda erfarenheter av att påtala rasism i mitt lokalsamhälle.

Jag vill börja med att säga något om vem jag som skriver är. Det är nämligen relevant för att läsaren ska förstå händelseförloppet och kunna göra en korrekt analys av det.

Jag är verksam som kommunpolitiker för Vänsterpartiet i Tyresö och som antirasistisk aktivist. Därför har jag stor erfarenhet av antirasistiskt arbete i flera olika forum och i flera olika former. Framför allt är jag en person vars hudfärg och position som afrosvensk omöjliggör att kunna blunda för eller bortse från rasism när jag stöter på den.

För andra är det kanske en politisk fråga bland andra men för mig är rasismen något som hela tiden befinner sig i förgrunden eftersom den drabbar mig och andra som mig. Min personliga position gör också att jag är en person som andra öppnar sig för och de berättar då ofta om sina erfarenheter av rasism.

I flera sammanhang har jag valt att lyfta och driva frågor som har med rasism att göra. Jag har påtalat när rasistiska händelser kommit till min kännedom och jag har efterfrågat politisk antirasistisk handling. Bland annat har jag skrivit om hur barn mobbas på grund av sitt ursprung och att inte tillräckligt görs från skolans håll för att komma till rätta med rasistisk mobbing.

Men i stället för att välkomna att man nu fått kännedom om problemet och därmed kan göra någonting åt det har de styrande politikerna i min kommun valt att (metaforiskt) skjuta budbärararen.

Jag upplever nämligen att jag gång på gång har gjorts till problemet och att fokus därmed har förskjutits från det som borde vara det verkliga problemet, nämligen rasismen i alla dess former. Det som då händer är att man avleder från sakfrågan, förminskar människors utsatthet och förlöjligar mig som valt att ge en röst till dem som saknar en plattform.

Att avfärda rasism i ett rasistiskt forum

Förmodligen var de i maktens korridorer som jag kritiserade oförberedda på att jag överhuvudtaget skulle kritisera dem eftersom vi, åtminstone i teorin, tillhör samma politiska block. Min kommun styrs nämligen av socialdemokrater.

Kritiken jag framförde uppmärksammades i extremhögermedier. Sverigedemokraternas propaganda tv-kanal Riks gick så långt som att ringa upp kommunstyrelsens ordförande i Tyresö kommun Anita Mattsson (S). Hon svarade på deras frågor och inte minst bekräftade hon rasisterna när hon sa till dem att jag inte ”har koll” gällande rasism i skolan och hänvisade till det goda värdegrundsarbete som bedrivs i Tyresös skolor.

Det finns en hel del att ifrågasätta vad gäller detta agerande. För det första är det osmakligt att en socialdemokratisk ordförande för kommunstyrelsen avfärdar rasism i ett rasistiskt forum. För det andra försvarar sig Anita Mattsson genom att använda mig som enskild politiker och därmed utsätter hon mig och min familj för ytterligare hot och hat från rasister.

Detta kan ses som typiskt politiska hundvisslingar riktade till SD:s svans. För även om Anita Mattsson skulle anse att mina påståenden är verklighetsfrånvända eller rent av korkade så bör hon ändå motstå frestelsen att alliera sig med rasister och medverka i något som innebär en ökad hotbild mot mig och mina närstående. Socialdemokraterna och Anita Mattsson är naturligtvis medvetna om den ökade hotbilden mot politiker i samhället och om de inte är det går det bra att läsa ”politikernas trygghetsundersökning” (PTU) som Brå genomför vartannat år. Slutsatsen av den undersökningen är att politikernas utsatthet är ett hot mot Sveriges demokratiska system.

Jag anser att om Socialdemokraterna Tyresö verkligen menar allvar med sina hårda ord mot Sverigedemokraterna i kommunfullmäktige måste de ta tillbaka sitt uttalande i Riks. I annat fall får de acceptera att stämplas som hycklare. Den antirasism som är något värd är nämligen den som görs i praktiken. Det är dags att Socialdemokraterna i Tyresö går från ord till handling. Och vad gäller handling så imponerar Anita Mattssons agerande inte. Ett officiellt avståndstagande från att medverka i Sverigedemokraternas propaganda tv är det minsta möjliga att begära. Vi som inte är socialdemokrater undrar över vad partiet har för mediepolicy.

En del tycks alltså vara kränkta över att jag kritiskt har granskat mitt samhälle, men jag har också fått feedback från människor från hela Sverige som känner igen sig i de exempel jag lyft fram. De nämner allt ifrån Facebook-grupper som är präglade av rasism, stöd till personer som utövat rasism till politiker som gör rasistiska uttalanden. Men framför allt har det som uttrycks i kommentarer jag fått en hög igenkänningsfaktor när det gäller barn som blir utsatta för mobbning och trakasserier kopplat till afrofobi och islamofobi i skolan. Att dessa personer känner igen sig är inte konstigt eller ens särskilt förvånande.

Deras enskilda upplevelser är en del av en större struktur som finns belagd i ett flertal rapporter, till exempel i Friendsrapporten från 2021.

Det finns de som argumenterat för att det var fel av mig att inkludera skolan som exempel. De menar att jag har gett mig på en tjänsteperson, i detta fall en rektor. Enligt mina kritiker bör inte ”vi” på vänsterkanten av politiken kritisera tjänstepersoner. Jag tänker att det blir svårt att kritiskt granska vårt samhälle med den inställningen då tjänstepersoner många gånger är de som sitter på makten att förändra.

Tyvärr är inte de händelser som denna artikel har fokuserat några enskilda fenomen i dagens politiska klimat. Det jag vill peka på är det system och den struktur som rasismen faktiskt är.

Den ort jag lever på är troligtvis varken mer eller mindre rasistisk än andra platser och min avsikt var aldrig att påstå något sådant. När till och med partier som påstår sig vila på demokratisk, och till och med socialistisk, grund väljer att alliera sig med rasister måste de krafter som vill se ett annat samhälle gå samman.

När rasismen expanderar måste även antirasismen göra det. Jag söker i och med publiceringen här stöd i de krafter som även tidigare visat sig kapabla att praktisera antirasism på riktigt.

The post Gör inte den som påtalar rasism till ett större problem än själva rasismen first appeared on Opulens.

AKTIVISM. Asylrättsaktivisten EvaMärta Granqvist är sedan 2018 aktiv i nätverket “Nu är det nog” som hon nyligen företrädde på ett politiskt möte i Göteborg. Dagens stränga migrationspolitik har hon inget till övers för.

– Vi får jobba i skift för att orka. Det är omöjligt att orka hela tiden så vi försöker ta pauser och försöka dela med oss av glädjeämnen, säger EvaMärta Granqvist

Att demonstrera för flyktingars rättigheter är i den politiska samtiden en kamp i motvind varför EvaMärta Granqvist betonar vikten av att arbeta tillsammans med andra. Som ett glädjeämne i mörkret nämner hon de afghanska ungdomar som åtta år efter att de kommit till Sverige fått stanna tack vare gymnasielagen. 

– De har etablerat sig här och vi är många som gläds med dem när det går bra för dem. Men de smutskastas ändå systematiskt, inte bara av SD:s så kallade hatsvans. Just gruppen ensamkommande ungdomar från Afghanistan smutskastas systematiskt av vanliga privatpersoner. Det är de vanliga invektiven som man inte vill ta upp här, de kallas bidragstagare, skäggbarn, att de har ljugit om sin ålder, de har kastat sina pass, säger EvaMärta Granqvist. 

Hon företrädde i torsdags, den 16 mars, sitt nätverk Nu är det nog på ett av Vänsterpartiet arrangerat stormöte i göteborgska Angered under rubriken Tidöavtalet – hotet mot demokratin. Flera organisationer samlades för att kritisera regeringssamarbetet . EvaMärta som har en bakgrund i partiet som ersättare på kommunal nivå, var på plats i egenskap av flyktingaktivist för partipolitiskt obundna Nu är det nog. 

– Vi har tusentals unga arbetsföra och svensktalande ungdomar i Sverige som inte får arbeta, samtidigt pågår den här den här systematiska smutskastningen från de här hatande privatpersonerna, sanktionerade numera från högsta politiska ort. Hela Tidöavtalet i sig bygger på en kass människosyn som har normaliserats genom åren, säger EvaMärta Granqvist. 

Det löst sammansatta nätverket har en rad politiska krav på migrationsområdet som handlar om att återinföra permanenta uppehållstillstånd som norm samt låta alla ensamkommande unga stanna oavsett nationalitet. Den som står bakom något eller flera av punkterna får använda gruppens namn. Till rörelsens medialt uppmärksammade demonstrationer hör marscher med svarta paraplyer och utställda kvarblivna skor som påminner om flyktingar som tvingats lämna Sverige. 

Från asylaktivisternas håll betonas att den stränga migrationspolitiken inte började med Tidöavtalet men att den nya politiken innebär ännu en förflyttning i repressiv riktning. EvaMärta Granqvist påminner om att det var en socialdemokratisk regering som tecknade det kritiserade återtagandeavtal som lett till återsändandet av afghaner till Afghanistan. 

– Det här avtalet beskrev migrationsminister Morgan Johansson offentligt som en framgång för Sverige. Då tänkte jag: oj då vilket misstag, det där kommer han få äta upp. Han kommer få ta tillbaka det när partimedlemmar tar honom i örat. Så här gör vi inte i Sverige. Men så blev det inte, hela partiet har ställt sig bakom den här politiken och med Morgan Johansson i spetsen fortsatt att kratta manegen för främlingsfientliga krafter som får ett större inflytande, säger EvaMärta Granqvist från Nu är det nog. 

The post “Vi har fått nog av främlingsfientligheten” first appeared on Opulens.

INRIKESPOLITIK. Ipodar, korvar och crème brûléebrännare i plenisalen. Genom årens lopp har presenterna riksdagspartiledarna ger varandra vid avtackningar varierat. Nu berättar partianställda hur avskedspresenterna kommit till, från idé till inköp. 

Att i riksdagens talarstol säga varma ord och överlämna en gåva har blivit en tradition när en partiledare meddelat sin avgång. Senast var det centerledaren Annie Lööf som avtackades med buketter och spabiljetter. 

– Oftast är gåvan kopplad till den avgåendes personliga intressen, men ibland kan det finnas en politisk touch också, säger Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö. 

Nära en tredjedel av alla presenter som ges bort vid avtackningar är böcker. De visar en genomgång av de tio senaste partiledardebatterna då någon avgått. 29 procent är gåvobevis till välgörenhetsorganisationer och 15 procent av presenterna är matrelaterade så som husgeråd, korvar eller middagar.

Personer med insyn berättar att presenterna bestäms av partiledare i samråd med dennes medarbetare och inhandlas av assistenter. Det är alltid partiledaren själv som har det sista ordet. 

“Ibland kan det finnas en politisk touch”

I undantagsfall är gåvorna mer kärva än hjärtliga. För att påminna om Vänsterpartiets historia gav Liberalerna boken Naftasyndikat av Fredrik Malm till Jonas Sjöstedt (V), en historisk spionhistoria om bensinmackarna Naftas kopplingar till Stalins Sovjet och Vänsterpartiets föregångare SKP. 

Vänsterpartiet pikade också liberalernas Jan Björklund genom att ge honom en mobillåda 2019. Den taffligt ihopspikade träpjäsen som ett mellanstadiebarn tillverkat i slöjden anspelade på att den mobilförbudsivrande före detta utbildningsministern själv ofta påträffats med näsan djupt nere i mobiltelefonen. 

– Avtackningarna sker som del av en partiledardebatt i riksdagen så det är klart att saker och ting tolkas politiskt. Det behöver man förhålla sig till så att det inte blir fel. Jan Björklund var sådan att det funkade, han tog det bra. Det var också Jonas barn som hade gjort mobillådan så det var svårt att bli förargad av, säger Marcus Svanfeldt som är politisk sekreterare inom Vänsterpartiet. 

Att Fredrik Reinfeldt (M) som förordar en öppen migrationspolitik fick ett gåvobevis från FN:s flyktingorgan UNHCR av Jimmie Åkesson (SD) kan ses som ett sätt att accentuera de två partiledarnas oenighet i flyktingfrågan. I talarstolen anförde Jimmie Åkesson deras två olika ingångar i frågan då han menade att organisationen liksom hans parti vill hjälpa på plats.

Vad som menades med en gosedjursräven som Ebba Busch (KD) överlämnade till Jan Björklund (L) förblir hemligt. Hennes partisekreteraren är förtegen om vad som menas med kopplingen mellan Jan Björklund och räven.

– Räven anspelade på ett internskämt mellan Ebba Busch och Jan Björklund, säger Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö.

Etikettsbrott

Enligt den nu avlidna etikettgurun Magdalena Ribbings webb-tv-program i DN 2014 är det olämpligt att ge bort utmanande underkläder och andra intima presenter, vilket ingen politiker heller gjort. Hon ser hellre att man håller sig till aningens tråkiga presenter så som att ge ett lexikon till en student. När Jonas Sjöstedt inför sitt avsked hade flaggat för att han efter politiken ämnar starta ett kafé fick han presenter därefter. Boken Sju sorters kakor, ett förkläde med älgmotiv samt fikabröd. 

Ingen har heller begått etikettsbrottet att ge mottagaren en levande present med svåra skötselregler som i längden blir en försörjningsbörda. Undantaget skedde möjligen på den extravaganta avslutningstillställningen då Göran Persson 2007 gavs två levande grisar iförda stickade västar av Swedbank. I SvD 16/3 -2007 berättas det att ordförande Persson tar de två kultingarna Spara och Slösa i sin famn. Att ge grisar till en nypensionerad godsägare är mer godtagbart än om gåvan ges till en lägenhetsboende mitt i livet. 

“Världens bästa kompis”

En annan lika plojig som hjärtlig gåva överlämnades efter Alliansens förlustval 2014 då Folkpartiets Jan Björklund gav en vit t-tröja med trycket Världens bästa kompis i nymoderat babyblå kulör till den avgående Fredrik Reinfeldt (M). Om ex-statsministern någonsin bar tröjan är oklart. Till de mer skämtsamma gåvorna genom åren hör också Jimmie Åkesson som utmanade Stefan Löfven att smaka den Blekingetillverkade kallrökta korven Die Harder 6.0. Den lär vara kryddstark. 

Även om ingen i riksdagens talarstol öppnat kistor innehållandes guld, rökelse och myrra är gåvornas prislappar i vissa fall höga. Från moderaterna lär den förrförra statsministern Stefan Löfven fått den hittills dyraste gåvan. De biljetter för två till poporkestern Abbas avatarföreställning i London går loss för åtminstone 1 500 kronor hos biljettsajter. Hur stora summor som läggs på presenten menar Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö också beror på partiernas relation till varandra. 

– Det varierar, inte minst beroende på hur nära partierna står eller har stått varandra, säger Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö

Inte heller Vänsterpartiets kansli har reflekterat över var den övre kostnadsgränsen går för presenter. 

– Jag tror inte vi har haft någon exakt gräns för just avtackningspresenter. Beror lite på vad man kommer på, säger Marcus Svanfeldt (V). 

De avgående Mp-språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson fick 2011 Ipodar med ljudböckerna Två nötcreme och en Moviebox av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, respektive Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren. Det är efter att Alliansregeringen gett en platt-tv till kronprinsessan 2007. Fredrik Reinfeldts medarbetare lär frekventerat hemelektronikkedjorna runt decennieskiftet 2010. 

Trots politiska motiv är presentutdelningens syfte är främst att glädja mottagaren. Att få en kollega att med glädje instämma i Mona Sahlins ord efter att motståndaren Fredrik Reinfeldt (M) gav henne en sprillans ny Ipod, laddad med en ljudbok om Mahatma Gandhi, under Sahlins sista debatt 19 januari 2011: 

– Man borde kanske avgå oftare.

The post Partiledarnas kärva och hjärtliga avskedspresenter first appeared on Opulens.

LÄRDOMAR. “Vad är läxan dessa fyra tilltufsade partier bör dra av valet 2022? Den första är att aldrig tjäna två herrar med olika agendor och viljor. Den andra är att det där med att hålla löften är tramsigt.” Lars Thulin finner likheter mellan de fyra partier som förlorade valet.

Ett fint kinesiskt ordspråk säger att det är omöjligt att tjäna två herrar samtidigt. De fyra politiska partier som procentuellt sett förlorade mest i riksdagsvalet nyss borde lyssnat på denna sanning. Låt oss syna detta lite tillspetsat. Vi börjar längst vänsterut.

Tanken var att Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar skulle bli en tuffare och mer ungdomlig ledare än timida företrädaren Jonas Sjöstedt. Därför trodde partiet att hon kunde hitta nya väljare. Vilka var de gamla? Jo, de som är marinerade i 1968 års ideologi. De käkar oändligt mycket linsgryta, tar lådcykeln till måttligt betalda jobb i offentliga sektorn och anser att USA/Nato ensamt är skyldigt till allt dåligt som hänt sedan inlandsisen smälte.

Nu siktade man på jobbare som tröttnat på S och gått till SD. Dadgostar for land och rike runt i hjälm och gul skyddsväst. SD-killarna uppskattade nog en ung och snygg tjej som var rapp i käften. Men samtidigt älskade de att lägga halva grisar på tändvätskeosande grillar och sina bensinslukande jättebilar ännu mer. De tyckte vi skulle gått med i Nato för länge sedan och att denna allians borde bomba skiten ur Ryssland i Ukraina.

Hur fick V ihop det där? Inte alls. Alla var missnöjda.

68-falangen var besvikna på att V i princip skrotade sin gröna profil för att inte skrämma bort köttfrossarna med sina stora bilar. Medan de SD-väljare som kunde valt Nooshi blev förbannade då hon sade nej till Nato och därför drog slutsatsen att hon ändå inte gick att lita på.

KD var helt enkelt snällt.

KD-ledaren Ebba Busch hade liknande problem. Hennes trogna var fromma kristna, främst i Småland. Väljare som tidigare skulle kunnat offra sina liv för idolen, den förre partiledaren Alf Svensson. De älskade partiet för att det var kristet och stod för de mjuka värdena i livet. KD var helt enkelt snällt.

Fler väljare behövdes. Krutet lades på dem, främst kvinnor, som tyckte som SD. Men skrämdes av partiets grabbiga, skräniga och arroganta stil. Men om bara KD blev SD light skulle dessa oroliga själar rösta på Busch. Politiken anpassades därefter.

Det gick – inte. Många av de fromma blev skrämda och nobbade KD. Tidningarna fylldes av djupt troende som inte kände igen de hårda tonerna från sitt forna parti, Alf Svensson var en av dem.

De väljare med SD-sympatier som såg KD som SD-light, vande sig allt mer vid Jimmie och drog slutsatsen att han inte var så farlig. Så de röstade på originalet, SD, istället för på en blek kopia. Många frågade sig varför Kristdemokraterna behövdes. Så kristet var ju inte partiet längre och demokratiskt var även Sverigedemokraterna, i alla fall utifrån namnet.

Liberalerna hade en jättespricka innan de började leta efter nya väljare. Efter valet 2018 utkristalliserade sig två falanger. En som stod för de gamla fina liberala värdena som innebär frihet och öppenhet. Samt en obrottslig tro på den parlamentariska demokratin.

Men sedan fanns en inriktning som såg en ännu värre fiende – socialdemokraterna. Dessa liberaler ansåg att S var så farliga att L hellre borde samarbeta med ett parti som sagt att de hatar liberaler, vilket socialdemokrater inte gör, nämligen SD . För det var S och Folkpartiet som i dragkamp byggde det moderna Sverige. Medan högerpartiet, föregångarna till M, var upptagna med att försöka hindra allmän rösträtt. Men nu var S spöket med stort S. Den SD-vänliga falangen vann.

En tidigare ledare, Bengt Westerberg, lyfte en gång partiet så mycket att bedrifter av den typen allmänt kallas Westerberg-effekt. Han var mycket kritisk till SD-falangen. Han gjorde klart att han inte skulle rösta på sitt gamla parti. För han såg SD som L:s huvudmotståndare. Motståndet minskade inte då SD i sin tur gjorde det än tydligare att just liberalismen var deras största fiende.

Partiet var länge uträknat med drygt två procent i opinionsmätningarna. Då kastade L in en ny ledare, Johan Pehrson, en mysfarbror som älskade varmkorv. Han lovade högtidligt att SD kunde lita på Liberalerna. Han skulle minsann hjälpa liberalhatarna SD till makten.

L klarade sig med minimal marginal. Förmodligen med hjälp av stödröster kom man 0,4 procentenheter över spärren. Kanske köptes de sista rösterna med gratis varmkorv. Då slängde nog den gemytlige korvgubben även på en klick räksallad.

Centerpartiet gjorde samma misstag med två herrar. De övriga borgerliga partierna, M, KD och L bröt ju alla det högtidliga löfte som alla fyra i alliansen gav 2018: att aldrig samarbeta med SD. Att tre sedan svek löftet orsakade sprickor i främst KD och L. M har uppenbart inga problem med ett rejält löftesbrott.

C:s problem blev omvänt. För man stod för ett löfte. En egenskap som är ovanlig idag. För att inte hamna i SD:s värld bytte C sida. Vilket ledde till en spricka, helt likvärdig den som drabbade L. Partiet tappade röster och ledaren mordhotades.

Vad är läxan dessa fyra tilltufsade partier bör dra av valet 2022?

Den första är att aldrig tjäna två herrar med olika agendor och viljor.
Den andra är att det där med att hålla löften är tramsigt. Väljarna bryr sig inte, minnet är kort. I slutändan avgör bara omsorgen om den egna plånboken.

The post Vådan av att tjäna två herrar samtidigt first appeared on Opulens.

ENKÄT Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna vill bredda kulturens finansiering genom exempelvis sponsring och åstadkomma fler finansieringskällor än de offentliga. Socialdemokraterna vill stärka upphovsrätten och på så sätt ge kulturskaparna bättre möjligheter att försörja sig. Även Miljöpartiet betonar upphovsrätten och vill se mer långtgående förslag än de som regeringen lagt fram.

Det framgår av den partienkät om kulturpolitik som Klys, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd, har gjort inför valet i höst.

Sverigedemokraterna är ensamma om att tycka att mångfald och inkludering i kulturlivet inte ska främjas på politisk nivå. Varken Sverigedemokraterna eller Moderaterna svarar på frågan om de tycket att public service ska stärkas eller inte. Övriga partier svarar ja.

Karin Inde, ordförande för Klys, säger i ett pressmeddelande att hon hoppas att kulturfrågorna får det fokus i valrörelsen som de förtjänar.

TT Nyhetsbyrån

The post SD vill inte jobba för mångfald first appeared on Opulens.

FOLKSTYRE. “Är 18-årige gymnasieeleven Fabian i Hunnebostrand och 87-åriga dementa Augusta i Sorsele mer kunniga än de experter vi valt till riksdagen?” I Nato-debatten har frågan om folkomröstning väckts. Lars Thulin ifrågasätter folkomröstningars demokratiska legitimitet.

Nato-debatten har ställt mycket på sin spets. Även folkomröstningar. Röster hörs för att frågan är så viktig att den måste avgöras folket. Andra menar att den är alltför viktig för att kunna avgöras av folket. Vänsterpartiet hävdade länge som enda parti att folket skulle få rösta.

Folkomröstningar i ödesfrågor är trubbiga vapen och de rör kärnan i demokratin. För är folkomröstningar demokrati eller majoritetens diktatur? Frågan är mycket svår.

Vid en första anblick verkar folkomröstningar vara det mest demokratiska – alla får bestämma och allas röster är lika mycket värda. Högsta potensen av demokrati, inte sant? Nja, som vanligt lägger den besvärliga verkligheten hinder i vägen. Låt oss syna problem för folkomröstningar i allmänhet och några för Nato-frågan i synnerhet.

För det första. Folkets vilja är nästan alltid konservativ. Vi vill ha det som det alltid varit. Vi vill ha enkla lösningar på svåra problem. 1955 ville 82 procent av oss att vi för evigt skulle köra på vänster sida vägen. Tolv år senare körde vi på höger. Hur många ångrar det nu? Vi har avlönade politiker för att se längre än näsan räcker. Eftersom de har betalt för att kunna mer än vi andra, som har annat att göra. Det land i vår del av världen som har mest folkomröstningar är Schweiz. Det är det mest konservativa och det sista i Europa som gav kvinnor fullständiga politiska rättigheter.

För det andra. Att låta folket bestämma i komplicerade frågor, som Nato och kärnkraften, kan ses som ett svek från politiker. Frågorna ansågs så svåra och så oöverblickbara att man valde att abdikera. Då kunde folket få skulden om beslutet blev dåligt. Enkelt uttryckt: är 18-årige gymnasieeleven Fabian i Hunnebostrand och 87-åriga dementa Augusta i Sorsele mer kunniga än de experter vi valt till riksdagen? Som med kärnkraften? Där segrade ett obegripligt alternativ, ett nej som var ett ja. Eller tvärtom? 42 år senare har vi ännu inte bestämt oss.

För det tredje. Brexit blev nog de stora folkomröstningarnas dödsmässa. Efter detta tragikomiska kaos, tvekar sansade politiker att använda dem. I alla fall i komplicerade frågor där alternativen, eller i alla fall ett av dem, är osäkert. Demagoger och mörka krafter med dolda agendor tog via nätet över argumentation och debatt om Brexit. Lögner blev sanningar och tvärtom. Krafter utanför landet lade sig i processen. En öppen och ärlig diskussion blev omöjlig. Nationen slets itu. Mycket påverkan kom från Ryssland. Trump i USA hade också synpunkter.

För det fjärde. I Nato-frågan tillkommer svårigheter. All försvars- och säkerhetspolitik lämpar sig inte för att i sin helhet färdas jorden runt via Twitter och Facebook. Försvar och säkerhetspolis jobbar mest i det tysta för att saker INTE ska hända. Det är bättre än att agera NÄR något har hänt. Vissa förhållanden och överenskommelser bör därför hållas bortom allmän debatt. Eftersom alternativet är otänkbart. Här måste vi lita mer på experter än på Fabian i Hunnebostrand och Augusta i Sorsele.

För det femte. Frågan kompliceras av att vi till stor del är med i Nato, genom långtgående samarbeten. Vad skulle ett nej från folket innebära? Logiskt är att vi ska lämna Nato helt. Om inte borde nuvarande avtal också gå till folkomröstning. En annan fråga om vi röstar nej – hur länge står Natos medlemmar ut med att hjälpa ett land som velar så mycket? Ett nej till medlemskap men ja till tätt samarbete är linje två i kärnkraftsomröstningen. Nej som är ett ja. Eller kanske. Eller vi avgör senare, när det inte är krig.

Slutligen tidsfrågan. En omröstning tar tid och debatten kan bli som Brexits. Verkligheten har sällan gott om tid. Den 24 februari 2022 fick verkligheten väldigt bråttom. Detta faktum kan svenska folket inte rösta bort.

Mycket tyder på att det är just ovanstående som fick sju av åtta politiska partier att säga nej till folkomröstning. Vad fick V att plädera för en sådan? Kanske för att undvika splittring och maximera antalet röster.

Partiledaren Nooshi Dadgostar har som ingen annan politiker i år åkt landet runt klädd i hjälm och gul skyddsväst för att locka arbetare som måhända röstat SD att välja V. I mina ögon ett lovvärt initiativ. Problemet för V är att många i denna grupp med stor sannolikhet är för ett medlemskap i Nato. Samtidigt finns en kärna i partiet, en som är marinerad i paradigmet från 1968. Det som säger att USA/Nato är ensamt skyldigt till allt dåligt sedan inlandsisen försvann. Därför är medlemskap i Nato otänkbart.

Hur skulle V tjäna två herrar? Jo, genom att inte tycka något själva, utan låta folket få avgöra. Och även om folket aldrig fick göra det, slapp partiet ändå att ta ställning.

Fegt och populistiskt? Eller genialiskt? Det får var och en själv avgöra.

Samma dag som detta skrivs har V 68-falangen vunnit hos V. Partiet säger nej till medlemskap i Nato. Men vill väldigt gärna ha militär hjälp från grannar om vi blir angripna. Grannländer i hela norra Europa = Nato. Däremot är V tveksamma till att Sverige på motsvarande sätt ska hjälpa Nato. Eftersom vi är allianslösa. Därav ett nej.

The post Är folkomröstningar demokrati? first appeared on Opulens.