SATIR. Samuel Andersson har skrivit en dagsvers om Vänsterpartiets krav på att få ministerposter i en kommande regering med Socialdemokraterna. 

Regeringspris

När V ska ha kongress så ställs det krav

på statsrådsposter. Makt till varje pris.

I valplattformen blir det åka av

då kraven lätt kan bädda för en kris.

För hur blir nu en dylik situation

där S blir starkt beroende av C?

Ska V då genomgå en mutation

och likna högern? Må det inte ske!

Men kanske mjuknar Magdas retorik

om vänsterfolk får fylla Rosenbad?

En ros är ju för all del väldigt lik

en nejlika i färgen på ett blad.

Men S har taggar, och i maktens spel

riskerar V att riva sig en del.

The post Dagsvers förstamaj valåret 2026 first appeared on Opulens.

FILOSOFI/POLITIK. Žižek påvisar att vi lever i ett system som vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår, men ger ingen lösning, menar Nette Wermeld Enström som läst boken ”Nollpunkt – Om kriget i Gaza och det nya barbariet”.

Nollpunkt – Om kriget i Gaza och det nya barbariet
av Slavoj Žižek
Översättning: Henrik Gundenäs
Fri tanke

Det finns skeenden som inte låter sig beskrivas och där vi helt måste tänka om för att komma vidare. Slavoj Žižek kallar dem nollpunkter, med anspelning på Lenins idé om att förkasta det gamla för att kunna bygga något nytt.

När Žižek applicerar idén på samtiden blir kontrasten skarp till historiska nollpunkter. För i dag, med extremhögerns globala framfart och inte minst med folkmordet i Gaza, har politiska och moraliska skiljelinjer ersatts av något mer fragmenterat.

Medierna synliggör våldet och lidandet överallt, men det är desto svårare att orientera sig. Varje intagen position riskerar framstå som komprometterad och varje ställningstagande infogas i ett flöde som neutraliserar dess konsekvenser.

Žižek beskriver flerdimensionell kollaps

Detta skapar en form av paralyserad empati, resonerar Žižek. Vi reagerar men våra reaktioner saknar riktning, kraft och fäste i verkligheten.

Solidariteten finns kvar men i en annan och mer verkningslös form, som impuls snarare än strategi, som uttryck snarare än handling.

Samtidigt så är vår samtida nollpunkt för Žižek inte bara en kris utan också ett förlopp där hela regelsystemet krackelerar. Han beskriver en flerdimensionell kollaps genom samhällets alla dimensioner och ner till dess yttersta fundament, dess ekologiska grund.

Konkret nollpunkt i Gaza

I Gaza blir nollpunkten som mest konkret och i framväxten av artificiell intelligens som mest svårbegriplig.

Gaza är platsen där makten visar sitt filterlösa ansikte och där hela idén om mänskliga rättigheter och internationell rätt faller samman inför ett våld som inte ens längre behöver rättfärdigas och som därtill knappt kan beskrivas.

Det som uppstår är dessvärre inte ett undantag, utan en ny regel och ordning där vissa liv räknas och andra måste dö.

Med detta växer nya teknologiska krafter fram som både hävstång och spegel av denna ordning, vilken konkret befästs genom både bomber och kod, territoriell kontroll och (des)informationsflöden.

Där Gaza visar våldets råa materialitet visar AI dess abstrakta former genom system där beslut fattas utan tydligt ansvar och där makt verkar genom strukturer snarare än människor.

Hos Žižek binds fenomenen samman. AI är ingen teknisk detalj utan del av samma historiska rörelse som leder till folkmord.

Det är en värld där kontrollen centraliseras samtidigt som ansvaret upplöses. Resultatet är en paradox med total(itär) kontroll utan subjekt och kanske är det här som Žižeks position blir både tydligare och mer motsägelsefull.

Žižek rör sig i ett mellanrum

Om Žižek ibland låter som en postmodern kommunist så är det för att han skriver från en plats där kommunismen förlorat sin form och postmodernismen sin trovärdighet, men där båda fortsätter spöka i språket.

Han rör sig i ett mellanrum och försöker ihärdigt formulera något universellt, men det i en tid som misstror alla universella anspråk.

Det är också därför svaren uteblir.

Žižek visar möjligen hur krigen och teknologin blottlägger samma grundproblem, att vi lever i ett system som vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår, men ger ingen lösning.

Idéer som förblir svävande

Han krossar illusionen om att problemet kan lösas inom ramen för det bestående men när frågan om handling uppstår drar han sig tillbaka.

I stället får vi antydningar om behovet av ett radikalt uppbrott, av nya former av global organisering, av något som ibland liknar en återuppfunnen kommunism.

Men dessa idéer förblir svävande. De pekar bortom det varande men landar aldrig i något och det är ingen tillfällighet, för Žižek misstror också svar som levereras för snabbt. Kanske misstror han alla lösningar och svar som gör anspråk på verkligheten?

För Žižek är falsk handling lika farligt som passivitet och han varnar för all handling som riskerar reproducera systemet genom att ge sken av förändring.

Att vägra enkla lösningar är en form av intellektuell disciplin. Men inför krig och pågående folkmord blir denna disciplin svår att försvara.

I Gaza är förintelsen inte en filosofisk möjlighet utan en konkret verklighet, och i en värld där AI omformar hur beslut fattas, hur information sprids och hur makt utövas, blir frågan om handling ännu mer akut.

Att bara analysera är otillräckligt

Att bara analysera och försöka förstå systemet räcker inte. Det måste motarbetas och framför allt krävs det att vi organiserar oss.

Men det är en lösning som bryter med Žižek.

Där han ser nollpunkten som ett slut på våra begrepp kan man också se den som en början på nya praktiker.

Vi skulle kunna prata om självorganisering, teknologiskt övertagande underifrån och solidaritetsnätverk som inte väntar på de institutioner som redan har misslyckats.

Folkmord och krig ska inte bara analyseras, de måste upphöra. Teknologin behöver inte bara förstås, den måste demokratiseras. Gaza är inte bara en symbol, det är en plats med människor som förtvivlat ropar på vår hjälp, handling och solidaritet.

I skenet av pågående katastrofer blir ”Nollpunkt” därför en bok som klargör men inte vägleder. Den visar hur världen faller samman, hur våldet och teknologin sammanflätas i nya former av makt och hur våra gamla språk inte längre räcker till. Men sen är det stopp, vi lämnas i labyrinten utan den riktning som vi behöver för att ta oss ur den.

Kanske är det också där dess värde ligger, att Žižek inte erbjuder någon kompass. Att han på sin höjd räcker fram en stormsliten karta, full av sprickor och revor.

Frågan är vad vi gör med den, i denna nya auktoritära och högteknologiska världsordning som växer fram och där vänstern hopplöst tycks ha tappat fotfästet.

The post Žižek klargör men vägleder inte first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. ”Detta blir en stresstest för old school-vänstern. Ska man nu plötsligt gilla USA för att det går ryska ärenden?” Det undrar Lars Thulin i veckans krönika.

Jag besökte ett seminarium där radiojournalisten och fotbollsälskaren Gunnar Bohlin deltog. Han sade att det var lättare att byta nationalitet än favoritlag i fotboll. Att bli medborgare i Tyskland eller annat europeiskt land trodde han sig kunna klara. Att byta AIK mot Djurgården – fullständigt otänkbart.

Den politiska världsbilden

Förhållandet gäller fler saker än fotbollslag. Det rör också våra politiska preferenser och därmed vår världsbild. Den vi har skapat efter våra tonår är tryggt cementerad. Att därefter gå från höger till vänster eller vice versa är relativt ovanligt. Sedan kan ställningstagande och preferenser inom det egna blocket ändras. Men knappast att man helt byter sida.

Reaktioner på Ukrainakriget

Det visade sig vid Rysslands invasion av Ukraina. Den vände upp och ned på världen. Våndan inom delar av vänstern var uppenbar redan innan kriget bröt ut och har puttrat på sedan dess.

Kända krönikörer, tyckare och politiker som levt i övertygelsen att väst i allmänhet, och USA i synnerhet, är roten till allt ont i världen fick det jobbigt när den andra sidan (sedan kalla krigets tid) gjorde något dåligt.

Det handlar ofta om äldre personer som fostrats i vänsterrörelser benämnda med märkliga bokstavskombinationer och som trodde sig ha enkla lösningar på världens problem. De som inte accepterade att 1968-eran tog slut. Inte tagit in att kriget i Vietnam hör till historien. Men helt glömt vad som hände i Tjeckoslovakien 1968 och Ungern 1956. De vill hålla fast vid sin trygga världsbild, oavsett hur världen förändras.

Gryningen den 24 februari 2022 måste varit en mardröm för dessa människor. Det var då ryska stridsvagnar och attackhelikoptrar dånade in i det självständiga Ukraina. Rysslands syfte var att utplåna nationen som ett eget land med en egen kultur och göra det till en del av Ryssland. Åtgärden var i grunden defensiv. Målet var att hindra den ryska befolkningen från att se på Ukraina som en förebild värd att följa. Att det fanns en annan och bättre väg än den som despoten, diktatorn och envåldshärskaren Vladimir Putin valt för sitt eget folk och land.

Old school-vänstern –  några exempel

Hur tolkade den gamla vänstern problemet? Låt oss ta några exempel.

Jan Guillous första kommentar till angreppet på Ukraina var det jobbiga med att Natovänner i Sverige nu skulle få vatten på sin kvarn. (Aktuell text under huvudartikeln). Inte att det största internationella krigsbrottet i Europa sedan andra världskriget genomfördes i full skala. Eller att den säkerhetspolitiska ordningen i Europa ställts på ända och vad detta innebar för Sverige.

DN:s Johan Croneman raljerade en månad före invasionen över dem som varnade för krig och ville rusta Sverige. I stället måste vi förstå att ett stackars Ryssland var hotat av stygga Nato. Kreml var minsann inte för expansion, kriget i Georgien och ockupationen av Krim tycktes gått tv-krönikören förbi. Men senare i artikeln kommer han så ihåg detta och går med på att detta ändå inte var helt okej av ryssarna. Sedan kom den klassiska whataboutismen: USA har minsann också gjort dumma saker, så det så. Underförstått att Rysslands agerande därför inte är så mycket att snacka om.

Schymans inspel om Ukrainakriget

Förra vänsterledaren Gudrun Schyman gav sig tidigt in i debatten. Hon talade sig varm för förhandlingar och ansåg att eftergifter från Ukraina var väsentliga. Men medgav storsint att även Ryssland måste kompromissa. Frågan om vad Ukraina skulle ge efter på besvarade hon inte. Med tanke på Schymans engagemang för kvinnor är det lätt att dra en parallell. Det är som om ett våldtäktsoffer under pågående övergrepp ska komma överens med förövaren om vilka delar av hennes kropp som det ändå är okej att förgripa sig på.

Greiders resonemang

Göran Greider – välbehövlig, om än något grötmyndig debattör på vänsterkanten – chockades nog i sitt hjärta av Rysslands övergrepp. Han största oro för det nya säkerhetsläget tycktes dock vara att svenska militären var överlycklig för att det nu äntligen kunde bli krig på riktigt. Fast krigsmakten vågade inte säga det högt. Kanske borde Greider ha frågat militären i Ukraina om de var överlyckliga av samma anledning.

Dessutom gjorde han den märkliga analysen att förstärkt försvar inte var nödvändigt eftersom Ukraina ännu inte besegrats. Därmed är Ryssland inte farligt och vi behöver inte vara oroliga. Att den ryska bristen på framgång kunde bero på just ett starkt militärt försvar var en koppling som poeten Greider inte gjorde. För en sådan hade kanske rubbat hans världsbild.

Ekis Ekman gick för långt 

Kajsa Ekis Ekman, med fötterna långt in i vänstern, gick längre. I en text i ETC malde hon det ryska narrativet om nazism i Ukraina. Hon dömde ut en tidning i Kiev som västlig propaganda eftersom den fått några bidrag från bland annat Kanada. På annat håll hävdade hon att ryska statliga tevekanalen Russia Today dock bedrev högkvalitativ journalistik. Då fick hon sparken från ETC.

Uppgörelse om Ukrainakriget kan gynna Kreml

Nu tyder mycket på en uppgörelse om Ukraina som kan bli rena julafton för Kreml. Detta eftersom ledaren för världens största militärmakt, Donald Trump, helt går i bästa kompisen Vladimir Putins ledband.

Detta blir en stresstest för en del av vänstern. Ska man nu plötsligt gilla USA för att det går ryska ärenden? För vid sidan av kriget i Ukraina anser det Trumpstyrda USA att Europa får klara sig själva. Då får Ryssland nya chanser till vad de kallar militära specialoperationer. Är detta möjligtvis 68-vänsterns önskedröm – att ha två supermakter på sin sida?

The post Ukrainakriget – ett stresstest för old school-vänstern first appeared on Opulens.

KLIMATKRISEN. ”Vi måste därför förstå att kapitalismen utlovar ett lyckobegrepp i och med gränslösheten. Och denna lycka är egentligen orealistisk.” Det skriver Lis Lovén som läst ”Vänsterns svar på klimatkrisen” av Jonas Sjöstedt och Jens Holm.

Vänsterns svar på klimatkrisen av Jonas Sjöstedt och Jens Holm
Verbal förlag

”Vänsterns svar på klimatkrisen” är redigerad av Jonas Sjöstedt och Jens Holm. Boken väcker tankar på det här med livsstil, hur svårt det är. För det uppstår ju frågeställningar även i vardagen där man måste koppla samman frågor och svar med en större ordning, en vidare värld. Kan vi lite till mans känna in att vi hör ihop med samhällsbygget? Kan vi på grund av vår livsstil, där vi i förlängningen överanvänder våra resurser, hitta svar i politiken?

Den här boken pekar på övergripande frågor och svar som känns vettiga och relevanta. Just detta att gränserna mellan rika och fattiga, mellan över- och underordning, är så avgörande stor att man knappt vet in och ut. Så livsstil är alltså en tankefigur den här boken talar om.

Det är de rika som påverkar klimatet mest. Det är de rika länderna som överanvänder fossila bränslen. Och ett svar på problematiken med klimat är vänsterns tradition av gemensamma, samhälleliga och statliga lösningar på politik.

Vänsterns svar behövs

Klimatproblematiken behöver enligt denna bok vänsterns svar. Det är alltså en skillnad mot det liberala och konservativa tänkandet – att det beror på den lilla sfären med familj, individ och allt det där privata. Att det är det individualistiska som ska lösa problemen.

Andrea Andersson-Tay skriver: ”Tanken att människor själva kan ändra sin livsstil och därigenom påverka hela samhället, helt oberoende av fysiska och sociala strukturer utgår från en individualistisk världsbild med fokus på individens självbestämmande. I verkligheten påverkas vi alla av den kontext vi befinner oss i…” Med andra ord kommer inte de rikaste att förändra sig av egen god vilja. Och vi behöver övergripande lösningar.

Det är det allmängiltiga med klimatfrågan som behövs, inte min personliga känsla inför tillvaron. Eller? Och då undrar jag ändå om inte vänstern mer än högern har svaren…

Kapitalet är ju ute efter vinst. Det är det hela systemet bygger på. Och hur argumenterar man med eller mot ett helt system? Så att det åtminstone låter trovärdigt och övertygande? Men två konflikter liknar varandra enligt röster i boken. Arbetarrörelsen fick slåss mot kapitalet och vann delsegrar. Kan klimatrörelsen även den vinna avgörande delsegrar mot ett vinstdrivande system? Frågan blir då avgörande politisk och det går en skiljelinje mellan höger och vänster just här.

På ett sätt är ju alla system opersonliga. Det gäller i högsta grad det kapitalistiska systemet. Det är därför som vi har svårt att känna in vår delaktighet, med all rätt kan man tycka. Men våra mänskliga behov går bortom penningen och vinstbegäret. Hur ska vi då väga våra mänskliga behov mot vinstintressen? Och kan vi rent känslomässigt rätta våra behov inför en vänsterpolitik som vi kan uppfatta som om den vill göra livet alltför snävt? Kapitalismen är ju gränslös, och det kan ju uppfattas som om våra behov trivs där i detta stora omfång.

Och ändå är vi en del av detta system. Och ja, kapitalismen är som sagt gränslös. Det är som om man måste kränga sig själv in och ut för att blottlägga möjliga svar. Den här boken är då en delseger i de politiska argumenten, tänker jag.

Men att ställa om produktionen för att anpassa den till klimat och mänskliga behov kräver kanske nya styrmedel och nya svar. Här går åter igen skiljelinjen mellan höger och vänster. Vi behöver omorganisera politiken för att leta oss fram till det hållbara livet.

Det krävs steg i rätt riktning, som boken visar på genomgående. Men att organisera livet – visst låter det fyrkantigt och tråkigt? För kapitalismens system med gränslöshet innehåller ju en lockelse – lockelsen att leva som om det inte fanns någon morgondag, som om inte ens de kommande generationerna finns inräknade i systemet.

Klimatkrisen och de gränslösa rika

Då är det lätt att förneka och blunda inför det gränsöverskridande och vi har lite till mans svårt att sätta in konceptet om det gränslösa i förhållande till gräns och organisation i rätt politisk grammatik. De är alltså de rika som överanvänder livets upprätthållande krafter. Med flyg, konsumtion, lyxbåtar, utsläpp. De rika är de gränslösa. Våra rika länder är de mest gränslösa.

Vänsterns svar är många i den här boken. Det har varit deppigt att läsa den, men nödvändigt. För det är så svårt att se alla samband med vår livsstil och organiserad politik.

Jonas Sjöstedt skriver: ”Som ideologi och praktik har socialismen inte tagit hänsyn till politikens effekter på miljön eller att jordens resurser är ändliga. Därför måste klassiska, socialistiska tankar kompletteras med insikter om de absoluta gränser som naturen och klimatförändringen sätter på politiken.”

Vi måste därför förstå att kapitalismen utlovar ett lyckobegrepp i och med gränslösheten. Och denna lycka är egentligen orealistisk. Här kommer vi tillbaka på tanken om vår livsstil. Att ha, få, att vara mer än vad den ”skitiga” realismen på djupet innebär. Att vi måste vara realistiska kring den livsstil som gör att vi överanvänder livets resurser, på grund av vår önskan om ohållbar lyckomaximering!

The post Har vänstern svaren på klimatkrisen? first appeared on Opulens.

PARTIPOLITIK. “I polariseringen ställs stad mot landsbygd, rik mot fattig, högutbildad mot lågutbildad, kvinnor mot män” Lars Thulin lyfter fram vikten av samarbete över blockgränserna.

SVT körde för en tid sedan dokumentären ”Maktspelet”. Filmen visade hur ytterkantspartierna SD och V agerade före, under och efter valet. Den fick mycket uppmärksamhet, dels för sitt innehåll, dels för att den var skickligt gjord. Styrkan med dokumentären var att filmarna, Mari Forssblad och Kalle Segerbäck, lyckats få komma in i rummen där de avgörande diskussionerna hölls. Där man pratar som om kameran inte är på. Fast den är på. Bilderna som visades var inte alltid vackra, men avslöjande.

En viktig första reflektion av interiörerna från de innersta kretsarna är dyster, nämligen att partipolitik tycks ha blivit en könsfråga. Uppskattningsvis 90 procent av deltagarna i SD:s innersta möten var män. För V gällde nästan samma övervikt för kvinnor. Det är skrämmande att politiken blivit så genusrelaterad. Känns som samhället går baklänges. Reaktionerna på filmen kan enkelt uttryckt beskrivas som att den visade upp SD på ett sätt som inte förvånade deras väljare. Medan många av V:s väljare istället såg något som upprörde och förbluffade dem.

Det understryker tydligt sprickan i det partiet. Den mellan traditionella bokstavstrogna socialister och den andra falangen som vill flörta med knegare som dragits till SD.  Den tidigare verkar för feminism, miljömedvetande och ett alternativt och grönt liv. De gillade inte bilden av V som filmen visade.

För ”Maktspelet” visar en arrogant ordförande Nooshi Dadgostar som bolmade cigaretter och slafsade i sig stora köttstycken med pommes som tillbehör. Partiets vice ordförande, Ida Gabrielsson, använde dessutom ett förnedrande ord för det kvinnliga könsorganet för att beskriva socialdemokrater. Flera politiska bedömare anser att filmen är en stor anledning till att Dadgostar har tappat åtta procentenheter i väljarförtroende. Störst blev tappet bland kvinnor, de gillade måhända inte att deras underliv plockades in i den politiska analysen.   

Att Dadgostar, på allvar ansåg att hon borde bli finansminister visade att hon har vinnarskalle. Men kanske också brist på ödmjukhet och respekt för detta viktiga jobb. Hennes erfarenhet av att sköta ekonomi utöver sin egen, är uppdraget som förbundskassör i Ung Vänster. Hon läste juristlinjen på universitetet men hoppade av innan examen. Så tunn ekonomisk bakgrund har ingen finansminister haft på lång tid.

Ändå har SD, med cirka 20 procent av rösterna fått så mycket makt att man de facto styr Sverige.

Partiets analys av sitt valresultat och det faktum att vänstersidan förlorade valet, föreföll utifrån filmen inte ha lett till någon större självkritik. I den officiella eftervalsanalysen är det tunnsått med sådana eftertankar. Det är illavarslande – alla som sysslat med lagidrott vet att ett lag ofta lär sig mer av sina förluster än av sina vinster.

Bilden av SD har inte alls väckt motsvarande upprördhet eller ens kritik. Den gängse bilden av SD som ett toppstyrt, grabbigt, skrävlande och bredbent parti befästes. Ändå upplevdes SD som mer belevat och vältaligt än V. Måhända berodde det på att partiet lyckats hålla en hyfsad fasad även inför så kallade öppna kameror. Så kanske ägde Jimmies män en större politisk skicklighet.

Mest häpnadsväckande var scenen då resultatet av Tidöavtalet presenterades för partiets verkställande utskott. Det var uppriktigt förvånad över att det fått igenom så mycket, nästan allt. Frågan hur ett parti med 20 procent av rösterna i princip tycks ha dikterat villkoren för en regering, kommer sysselsätta journalister och statsvetare i många år. Inom politisk teori finns ett begrepp på franska som lyder ”l’extreme se touchent.” Det betyder att ytterkanterna berör varandra.  Ett exempel är att yttersta vänstern och yttersta högern har skrämmande många likheter när det gäller hur politik och makt upprätthålls i praktiken.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är i den kontexten som syftet med filmen blir intressant. Motivet för att göra dokumentären var nämligen att mer än 70 procent av svenska folket INTE röstade på dessa ytterkantspartier. Ändå har SD, med cirka 20 procent av rösterna fått så mycket makt att man de facto styr Sverige. Och V, med knappt tio, verkade uppenbart tro att man skulle få samma makt vid en röd-grön vinst som SD fick vid segern för Tidölaget. Enkelt uttryckt sju av tio svenskars vilja skulle marginaliseras, oavsett vilken sida som vann valet.

Så slutsatsen både av filmen och det politiska läget efter valet är att polariseringen ökar. Perioden med grå och måhända trist realpolitik i mitten, tycks vara historia. Polarisering gäller i många länder världen över. I den trenden är inte sällan även själva demokratin hotad – dagens Ryssland, Kina, Ungern och Polen är tydliga exempel. Gårdagens USA och Brasilien gick åt samma håll. SD har mer eller mindre öppet i perioder flörtat rejält med styret i en del av dessa länder.

I polariseringen ställs stad mot landsbygd, rik mot fattig, högutbildad mot lågutbildad, kvinnor mot män. Detta i en tid då vi behöver samarbete över sådana gränser. Eftersom vi har oerhört många och viktiga frågor att lösa. De måste göras gemensamt. Därmed är den utmärkta dokumentären “Maktspelet” ytterligare ett bevis på att världen går åt fel håll.

The post När hjälteglorior hamnar på sned first appeared on Opulens.

MISSLYCKANDE. “Essäns centrala argument är att det uppstått en splittring mellan arbetarklassen och den progressiva borgerligheten under de senaste decennierna.” Theo Vareman har läst Halil Karavelis Fransk klasskamp och demokratins framtid.

Fransk klasskamp och demokratins framtid
Av Halil Karaveli
Verbal förlag

Statsvetaren Halil Karaveli söker i en nyutkommen essä svar på den franska vänsterns misslyckande. Det är stundvis givande läsning, men boken lyckas inte riktigt besvara frågan.

Frankrike är närmast synonymt med ordet ”radikalt”. Från revolutionen 1789, 68-rörelsen och obekväma författare till de gula västarnas proteströrelse under 2019. Ändå domineras landets moderna politiska landskap av liberaler och nationalkonservativa, medan vänstern – den rörelse som kanske oftast förknippas med sådan radikalism – lyser med sin frånvaro. I presidentvalets andra omgång den 24 april är det återigen nationalisten Marine Le Pen som utmanar den liberale presidenten Emmanuel Macron.

Detta är utgångspunkten för statsvetaren Halil Karavelis essä Fransk klasskamp och demokratins framtid, utgiven på Verbal förlag i samarbete med den fackliga tankesmedjan Katalys. På 80 täta sidor avhandlas landets moderna politiska historia såväl som revolutionen och allt som följde därpå. Ett flertal moderna politiska tänkare, som historikerna Schlomo Sand och Emmanuel Todd, citeras flitigt.

Karaveli försöker kartlägga den franska vänsterns misslyckande genom en undersökning av de ”klassallianser” som utgjort rörelsens bas. Essäns centrala argument är att det uppstått en splittring mellan arbetarklassen och den ”progressiva borgerligheten” under de senaste decennierna – numera tycks arbetarklassen gått till extremhögern, medan den borgerlighet som tidigare var vänster gått till den liberala högern. Att de övergivit vänstern är i dag det enda som grupperna har gemensamt.

Karaveli ifrågasätter dock att arbetarklassen av i dag helt och fullt skulle gått över till den radikala högern. Han medger att röstandelen bland arbetare visserligen är hög, men att detta måste ses mot bakgrund av att en stor majoritet av denna grupp inte röstar alls.

Detta går i linje med Karavelis större argument: att avsaknaden av en politisk vänster är direkt farlig för demokratin. I brist på en sådan finns ingen reell opposition mot ”högern” – särskilt inte om man som Karaveli ser Macron och Le Pen som två sidor av samma destruktiva mynt.

Resonemanget om om demokratins framtid utvecklas emellertid aldrig tillräckligt, och blir därför inte heller helt övertygande. I stället antyds högerns antidemokratiska tendenser anekdotiskt, bland annat genom att Francois Mitterand, socialistisk president 1981–1995, ska ha fruktat statskupp ifall hans vänsterallians skulle vinna valet 1974. Det är spännande, men tandlöst som argument utan en större kontext.

Essän hittar inte heller ett tydligt svar på vänsterns problem, förutom en uppmaning till rörelsen att erbjuda ett tydligt alternativ både till nationalismen och nyliberalismen. Det är inte direkt ett radikalt eller chockerande argument, utan tvärtom något som hörts från vänsterhåll i flera år, om inte årtionden.

Vägen till en revitaliserad vänster, menar Karaveli, går genom en återupprättad allians mellan arbetare och den ”progressiva borgerligheten”. Kanske är detta mer av ett svar i ett klimat där arbetarklassen inte längre är tillräckligt stor för att leda ett politiskt block till makten.

Bokens premiss, om den utdöende franska vänstern, har redan blivit något inaktuell. Visserligen stod det franska presidentvalet åter mellan Le Pen och Macron, men bara en dryg procentenhet efter Le Pen kom den radikala vänsterns kandidat Jean Luc Mélenchon. Även i valet 2017 gjorde Mélenchon en stark valrörelse, även om det inte heller då räckte ända fram.

Här skulle en större diskussion varit på sin plats – vilka klassallianser är det som burit fram denna rörelse? Kanske är det något för en framtida upplaga. Oavsett tycks den franska vänstern inte fullt så död som Karaveli, och många med honom, gör gällande.

The post Givande men ändå tunt om franska vänstern first appeared on Opulens.

FAKTALÄNGTAN. “Inget kan som smäckra vita vindsnurror få högerns tyckare att gå i spinn och vimsa bort sig i ren ilska”, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

Jag brukar inte så ofta skriva om energipolitik, eftersom jag är både okunnig och ointresserad. För en utomstående känns ställningstagandet för/emot kärnkraft/vindkraft som en sån där fråga där partierna gräver ner hälarna och vägrar ändra sig av ren jävla princip.

The post Hur jag lärde mig älska vindkraft first appeared on Opulens.

JÄMLIKHET. “Här riktas kritiken främst mot de egna leden inom den breda vänstern och den tendens som drar åt det kulturrelativistiska hållet. Som i mångfaldens namn försvarar reaktionära kulturer.” Nette Wermeld Enström har läst Stefan Arvidssons Socialismens själ.

Socialismens själ av Stefan Arvidsson
Arkiv förlag

Vi lever i ett historiskt experiment, till formen av ett ekonomiskt system där slöseri är norm och konsumtion ett krav, men där innehåll och värderingar flyter ytligt i en salig röra. Det enda säkra nu är att om vi inte fortsätter konsumera kraschar allt. Det enda säkra nu är att om vi fortsätter konsumera kraschar allt.

Ett sådant system gör sig bäst i att gå under, att skyndsamt ersättas av ett samhälle, en kultur, som erbjuder mening och gemenskap, resonerar religionshistorikern Stefan Arvidsson i sin senaste bok Socialismens själ.

Men lika mycket som Arvidsson avskyr kapitalismen ogillar han också andra verklighetsfrånvända trossystem, och de som politiskt försvarar dem.

Här riktas kritiken främst mot de egna leden inom den breda vänstern och den tendens som drar åt det kulturrelativistiska hållet. Som i mångfaldens namn försvarar reaktionära kulturer och konservativa seder. Som obsessar om representation, rättigheter och erkännanden. Som påstår att slöjor och islam är anti-imperialism. Och som vill ”problematisera” alltings ”komplexitet” istället för att skrota klassamhället och genomföra en progressiv socialpolitik.

Låter det provocerande?

Var inte rädd. Arvidson vill bringa reda i begreppen och presentera ett bättre alternativ; en humanistisk socialism som är allt som den regressiva mångfaldsvänstern inte är och som erbjuder såväl mening som gemenskap, för alla.

Men låt oss först gå till botten med begreppet mångfald, vad menar vi egentligen?

Frågan ställs högst retoriskt, utifrån Arvidssons socialistiska ansats, som också är tätt förbunden med ateismen då kampen mot präster, påvar och påhittade gudar historiskt är centrala delar i den röda kampen för mänsklig frigörelse.

Menar vi med mångfald rena ytligheter, som rätten till valfri klädsel och möjligheten att spisa olika rätter i det urbana myllret? Eller menar vi även normer och värderingar, olika människosyner? Det vill säga, är vi för mångfald på ett estetiskt plan eller också ett etiskt? Och hur dras gränsen där emellan?

Är till exempel slöjan en etisk eller estetisk form av mångfald? Representerar den valfrihet eller förtryck? Ska omskärelse vara tillåtet på barn av ett visst kön, men inte av ett annat? Exemplen är många.

Arvidsson argumenterar: Om man med mångfald menar att man gillar olika normer och vill se ett samhälle där vitt skilda värderingar och människosyner existerar sida vid sida, det vill säga att man har en etisk definition av begreppet, så bryr man sig föga om jämlikhet och frihet för alla. Då kan man knappast kallas socialist.

Men dra nu inga förhastade slutsatser. Arvidson ska inte förväxlas med andra mångfaldskritiker, som till exempel sociologen och vänsterliberalen Göran Adamsson, författare till Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster (2014), som hellre diskuterar motståndarnas sämsta än bästa argument. Som förenklar och vantolkar. Som föraktfullt gnäller om ”identitetspolitik” när marginaliserade grupper som förtjänar solidaritet gör motstånd.

Det är inte så Arvidsson ska läsas. För till skillnad från klagokören som tar varje tillfälle i akt att bespotta förtryckta grupper, och helst muslimska, gör han något för samtiden så pass ovanligt som att kritisera alla former av konservativa och reaktionära sedvänjor, vidskepligheter och religioner, oavsett om det är islam, kristendom eller nyandlighet.

Det är en ateism som känns både fräscht uppfriskande och traditionellt socialistisk på samma gång, och mycket mer sympatisk än till exempel evolutionsbiologen Richard Dawkins eller hjärnforskaren Sam Harris liberala nyateism.

Slutsatsen är uppenbar.

Med en religionshistoriker som Arvidson i debatten går det inte heller att lättvindigt avfärda ateismen som ett västerländskt projekt, lika lite som man kan komma undan med påståenden om att slöjan eller islam i sig symboliserar anti-imperialistiskt motstånd.

Tvärtom, undervisar Arvidsson, har alla stora civilisationsreligioner alltid varit verktyg för att erövra och kolonisera. Och likt andra överbyggnadsideologier, som rasism, liberalism och ”tron på en tvingande historisk utveckling av civilisationer” har religioner och religiösa sedvänjor gått hand i hand med kapitalismens expansion.

Det är svårt att argumentera emot.

Slutsatsen är uppenbar. Om vänstern ska ha en chans, om den ser framför sig ett jämlikt samhälle där alla får största möjliga frihet, som är rättvist och hållbart, så måste den helt enkelt vara på sin vakt mot reaktionära impulser, sedvänjor och kulturer. Den borde också återuppta sitt arbete med folkbildning och sluta nedvärdera kulturens betydelse.

För den vänster som inte bryr sig om hur människor tänker, menar Arvidson, och som inte kan erbjuda människor ett bättre alternativ än alienerande kulturer, kommer fortsätta förlora mark till föreställda gemenskaper, överbyggnadsideologier och etnokratiska partier.

Att lämna kulturen till reaktionära krafter är inte bara idiotiskt utan också riktigt farligt.

The post Röda råd till en vänster på drift first appeared on Opulens.

POLITISKA LANDSKAPET. “Det är just den här typen av retorik som i Frankrike utmynnat i ett regelrätt klasskrig och ett alltmer auktoritärt styre”, skriver Lisa Gummesson som är orolig över centerns och socialdemokraternas propaganda.

Sveriges regering är fälld. Ideologisk och sakpolitisk tydlighet har blivit ett krav. ”Mitten (läs nyliberalismen) mot extremerna”-retoriken fungerar inte längre i Sverige. Varken vänstern eller SD vill vara dörrmatta.

Jag jämför såklart med det politiska landskapet i Frankrike där en annan politisk ”mitt” sitter vid makten. Men i Frankrike är det så mycket enklare att spela center-kortet (”uteslut extremerna, rösta på oss!”) eftersom valet avgörs i en andra omgång med bara två partier. I Sverige finns tack och lov inte den möjligheten. Men det tycks S och C inte riktigt förstå. De verkar fortfarande tro att de är de goda mot de onda, vi mot dem.

När Stefan Löfven den 17 mars i år sa att ett regeringsskifte vore ett hot mot demokratin stack det i ögonen på de flesta. Visst, vi förstår vad han syftar på. SD. Men nej, folklig representation är inte ett hot mot demokratin. Däremot är ett parti som ser sig som det enda demokratiska alternativet ett hot. Häri ligger en ny typ av extremism. Extrem-mitten som tror sig stå över folkviljan. Typiskt macronistiskt.

I Frankrike ledde detta översitteri till en regelrätt revolution (gula västarna) som besvarades med enorm repression från regeringens håll. Med ursäkten att det är de vars åsikter som skiljer sig från den nyliberala makten som är ”extrema”. Oavsett om de kommer från vänster eller höger. Känns det igen? Jo, detta mantra har gått på repeat hos C. Men det är just den här typen av retorik som i Frankrike utmynnat i ett regelrätt klasskrig och ett alltmer auktoritärt styre som gör det mesta för att trycka tillbaka meningsmotståndare.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Förmodligen är Sveriges valsystem tillräckligt starkt för att en liknande auktoritarism inte ska växa fram här. Likväl är C+S-retoriken skrämmande. Och med risk för att låta alarmistiskt är det är nog bra att även vi har i åtanke vad ekonomen Dani Rodrik så väl understrukit: demokratin hotas från två håll, dels av de ”illiberala demokratierna” och dels av de ”auktoritära liberalismerna”. Båda mynnar ut i auktoritära styren.

Det är just därför som det är glädjande att vänstern har klivit fram och krävt sin plats. (Eller tagit över sossarnas som stått tom sedan socialdemokratin började dö ut). Den här platsen är visserligen fortfarande liten och att S+C skulle sträcka ut en hand till V är lika otroligt som att Macron plötsligt skulle bli socialist. Men har V gått så här långt kan man bara önska att de inte ger sig genom att släppa igenom en ny ideologiskt ohållbar koalition, hur den än skulle kunna arta sig.

Och blir det extraval måste alla socialdemokrater välja sida nu. Vänstern eller extrem-mitten. Det borde vara enkelt. Kanske börjar det politiska landskapet äntligen ritas om. Tills på måndag kan vi åtminstone hoppas.

The post Varning för den extrema mittenpolitiken! first appeared on Opulens.

MAKTEN. Om du inte kan få bort den som har makt över dig, är det något fel på systemet. När man pratar om dem som bestämmer handlar det aldrig om dem som äger och förvaltar kapitalet. Den ekonomiska makten är en ickefråga, skriver Carsten Palmer Schale.

Populism har blivit ett skällsord för allt som avviker från den rådande ordningen. Varje tanke på en alternativ politik rörande EU, ojämlikheten, integrationen, globaliseringen, nedskärningarna, vinsterna i välfärden – allt stämplas som populism.

The post Från en kobbe i Bohuslän: Demokrati är populism first appeared on Opulens.

VÄRLDSORDNING. Den kapitalistiska världsordningen kommer förr eller senare kollapsa. I och med klimatkatastrofen har det blivit uppenbart.  Men det krävs politisk medveten kamp från vänster för att inte en högerextrem världsordning ska ta vid, skriver Erik Bovin.

1989. Detta årtal har länge fått symbolisera slutet för vänstern som global politisk kraft. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Den 9 november i år var det 30 år sedan Berlinmuren föll. Många var med rätta lättade när det begav sig. Befrielsen var nödvändig. Samtidigt: ett stort nederlag för vänstern där kapitalismen segrade. 30-årsdagen uppmärksammades i en tid när populistiska makthavare talar om nya murar. Det är inte omöjligt att en tilltagande polarisering gör det möjligt för sådana absurda förslag att bli verklighet.

The post Kapitalismen kommer att kollapsa first appeared on Opulens.

VÄNSTERN. Begreppet vänster används alltför vidlyftigt anser Nathan Hamelberg. För att återupprätta en rimlig politisk kompass, så låt oss prata om fördelning, behov och medel igen! skriver han.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Öppna en tidning idag och du kommer läsa något om problem med ”vänstern”. Bestämd form singular, men ändå menar folk så olika saker när de säger vänstern. Och det är det som är vänsterns största problem; att målstolparna för vad som är vänstern förflyttas hela tiden.

För vad är egentligen ”vänstern” idag? Förr var det enkelt; vänster syftade på de i franska nationalförsamlingen som hastigast ville avskaffa ärvda titlar och privilegier, som ville skilja stat och kyrka, som ville ha lika rättigheter för medborgare i nationen snarare än skyldigheter för undersåtar. Republikaner, liberaler och socialister kom att sitta till vänster och de som ville återupprätta L’ancien régime eller bevara ståndsprivilegier kom att sitta till höger. Långt senare har höger och vänster fått ytterligare innebörder kopplade till konflikter mellan arbete och kapital eller individ kontra kollektiv.

Snabbspola till 2019. Utöver det parti som har ”Vänster” i partinamnet beskrivs idag Annie Lööf som vänster, för att Centerpartiet — och Liberalerna — är oense med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna i frågor om bland annat migration och kultur. Södertörns högskola är likaledes vänster. Nazister är vänster, på grund av att ”socialister” kan avledas från kombinationen ”nationalsocialism”. Enligt samma logik borde Nordkorea vara en demokrati eftersom ”Demokratiska” ingår i statens namn. Vidare är DN vänster, eftersom Peter Wolodarski pratar om mänskliga rättigheter och klimatet. De som vill ha en konservativ allians med Sverigedemokraterna drar så klart lans för att man måste föra samtal med dessa (läs möjliggöra dem som regeringsunderlag). Men om väl antirasistiska röster höjs mot det så vips: är till och med Sverigedemokraterna ”vänster” för att de strösslar sin politik med folkhemsnostalgi och ställer svenska pensionärers behov mot asylsökande. Ena sekunden räknas boende på Södermalm i Stockholm retoriskt till vänstern för att skapa kulissbygget av en vänster bestående av privilegierad medelklass. Nästa sekund är vänsterröster i så kallade socioekonomiskt utsatta förorter (som bevisligen inte är privilegierad medelklass) klanröster.

Vänstern är alltså allt och ingenting: till exempel influencers, värdegrundstillskyndare och påstått köpta klimataktivister. Därtill är vänstern ständigt omnämnd som extrem och lika illa när extremhöger omnämns. Vänstern kan också betyda: kriminologer i tv-rutan, miljardären George Soros, den i klassisk liberal pedagogik grundade ”flumskolan”, feminism, kulturvetare, samt alla som avbryter retorik om brottsbekämpning och hårdare straff med att inflika behov av brottsprevention och sociala insatser.

För att återupprätta en rimlig politisk kompass, så låt oss prata om fördelning, behov och medel igen!

The post Det behövs en rimlig politisk kompass first appeared on Opulens.