VÄNSKAP. I början av veckan publicerade vi ett minnesord över Peter Luthersson signerat Håkan Sandell. Här berättar Carl-Göran Heidegren om sin tidiga och långvariga vänskap med Luthersson.

Mina minnen av Peter Luthersson

Många kände Peter Luthersson från hans tid vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund, på Sydsvenskan, Svenska Dagbladet, Bokförlaget Atlantis och så vidare. Det är därför många som kan berätta om Peter och dessa sammanhang. Jag skall söka mig längre tillbaka i tiden. Faktum är att Peters och mitt liv länge förlöpte längs ganska så parallella banor.

Vi var årsbarn (1954) och växte båda upp i Jönköping. Vi gick på samma skolor, dock inte i samma klass men väl parallella klasser: Liljeholmsskolan, Rosenlundsskolan och Sanda gymnasieskola. Under vår gymnasietid hände något märkligt eller åtminstone något ganska oförutsebart. Till saken hör att ingen av våra föräldrar hade mer än den allra mest grundläggande skolgången. Och i ingetdera av våra föräldrahem spelade böcker någon särskild roll. Men det var just böckernas värld som vi tillsammans upptäckte under åren på gymnasiet. Ord som blev till meningar, som blev till stycken, till kapitel och böcker. Böcker som berättade om någonting, böcker som ställde frågor och sökte svar på dessa. Det intresse som väcktes där och då fanns kvar hos oss båda lika starkt mer än femtio år senare. Vilken fantastisk kraft som hade gripit oss, en kraft som fortsättningsvis kom att bestämma riktningen på våra liv.

Detta är bakgrunden till att vi i augusti 1974 flyttade till Lund för att, av alla möjliga och omöjliga ämnen, läsa filosofi. Vad som var det egentliga syftet med detta hade nog ingen av oss den minsta aning om, och lika lite visste vi om vad som väntade oss. Bland våra första lärare i Lund fanns Svante Nordin, Peter Gärdenfors och Germund Hesslow. Den där första terminen ingick vi i en grupp som omfattade ett dussintal mestadels mycket unga människor. För några år sedan roade sig Peter med att undersöka vad det blev av oss, och han kunde med stor belåtenhet konstatera att det inte alls hade gått så illa, snarare tvärtom. Att läsa ett ”onyttigt” ämne som filosofi visade sig alltså inte vara ett slöseri med tid, en onödig omväg, eller rentav ”skadligt”. Redan efter en gemensam termin gick vi lite olika vägar, som för Peters del ganska snart ledde till Litteraturvetenskapliga institutionen. Och från och med den tiden är det många som kan fortsätta den här historien.

För min egen del är jag mycket tacksam för att jag och Ritva förra sommaren fick tillfälle att besöka Peter och Annika i Jönköping, där de numera bodde sedan en tid. Det var fantastiskt roligt att tillsammans med dem besöka gamla och nya platser, att återse det gamla och upptäcka det nya Jönköping. Det är ett fint minne som jag kommer att bära med mig.

The post C-G Heidegren: ”Mina minnen av Peter Luthersson” first appeared on Opulens.

LEVNADSKONST. “Levengood berättar lättsamt om hur han fått och vågat ta kontakt med sina vänner. Och samtidigt är läsningen av hans berättelse ett sätt att lära sig något om livet,” skriver Lis Lovén om “Vänskap”.

Vänskap av Mark Levengood
Max Ström

Humor inom litteratur, film och allsköns teateruppsättningar tycker jag är så svårt. Jag gillar situationskomik i verkliga livet, sånt som bara uppstår spontant och plötsligt. Så snabbt kommer det på en att man brister ut i flabb. Därför när jag nu läser Mark Levengood känns det som om: jo men, hajar jag det här? Humorn, menar jag. Boken heter kort och gott ”Vänskap” utgiven på Max Ström.

Jo, jag tänker mig att den lätthet, det flöde och den enkelhet som uppkommer i boken är skapad med lätt hand. En flirt med läsaren, så känns stråket där bakom. Jag tänker att det göms humor däri, den som man måste ha begåvning för att förstå. Eller rätt slags humor för att kunna bli riktigt god vän med Mark. Vänskapen för Mark kom sent tycks det som. Och kanske är det just detta som gör att han värderar den som en skatt. 

Pojkar och flickor var uppdelade på skilda gäng i hans barndom och ungdom. Jag känner igen det. Detta att när jag var kompis nästan bara med kulturmän i min ungdom kändes det lite konstigt. Men sann vänskap sätter väl inga gränser?

Boken är ingen manual. Levengood berättar lättsamt om hur han fått och vågat ta kontakt med sina vänner. Och samtidigt är läsningen av hans berättelse ett sätt att lära sig något om livet. Han gör nedslag här och där, berättar om några han känner. Några som satt avtryck och stannat kvar. För i hans själ och hjärta finns ännu intryck och avtryck kvar. Det känns lite som hans livshistoria. Jag tycker det känns som om han bär på mer, som skulle kunna reultera i mer lättsamma böcker.

Lättsama, för han djuplodar inte. Men det är ju det som gör att han kan bevara själens innersta gömmor. Han avslöjar inte sina vänners hemligheter. Se där! En sann vän. 

The post En sann vän som respekterar sina vänner first appeared on Opulens.

ROMANAKTUELL. Med boken “En vänskap” sluter italienska Silvia Avallone cirkeln efter sin hyllade debutroman “Stål”. Återigen lyfter hon fram den emancipatoriska kraften i kvinnlig vänskap – och hyllar kollegan Elena Ferrante.

Elin Swedenmark/TT

The post Silvia Avallone om en frigörande vänskap first appeared on Opulens.

VÄNSKAP. Welcome to Sweden är en ljudföreställning med Lukas Orwin, där han berättar om den vänskap som växte sig stark i ett flyktingläger i Grekland. Den 13 oktober är det Dramaten-premiär för berättelsen om en resa till Sverige från ön Leros, genom ett stormigt Europa innan gränserna stängs.

Den 13 oktober är det premiär för föreställningen Welcome to Sweden på Tornrummet i Stockholm, som tar sin utgångspunkt i skådespelaren Lukas Orwins erfarenheter som volontär på den grekiska ön Leros under flyktingkrisen 2015. I flyktinglägret träffar han Zainab, med sina fyra barn, och Hamood som flytt från Syrien och kommer till ön från havet.

– Det handlar om en vänskap som formas mellan tre människor, som inte skulle ha formats under andra förutsättningar, under Europas sista öppna veckor, säger Lukas Orwin, skådespelare.

Början på 2016 kantas Grekland inte bara av flyktingkrisen, utan även av en ekonomisk kris. Det blir färjestrejk, och fast på ön växer vänskapen mellan Orwin, Hamood och Zainab, som idag är bästa vänner.

– Zainab och barnen hade varit i havet och det blev jag som tog hand om dem, det blev en stormig natt som slutade med att jag och Zainab nattade barnen tillsammans, berättar han.

Alla tre hade samma destination i sikte, Malmö. När färjorna börjar gå igen tar de sig alla tre till Aten, Orwin för att ta flyget hem, Hamood och Zainab för att resa vidare med buss och tåg. Men ojämlikheten blev för stor för vänskapen, och där börjar en gemensam resa genom Balkankorridoren och ett osäkert Europa, med gränser som är på väg att stängas.

– Det blev svårt att lämna, att jag skulle flyga hem på tre timmar från Aten innan dem ens hunnit lämna staden, skulle vi kunna plocka upp den här vänskapen i Malmö igen efter att de hade rest till fots?, säger Orwin och fortsätter:

– Det är så många man träffat och sagt att vi ska ses, men det är ett så himla stort avstånd i erfarenheterna att vänskapen som fanns där och då på ön, bara fanns där och då.

Welcome to Sweden är ett tillfälle att mötas, och Orwin vill berätta om vänskapen och naiviteten, som trots allt kunde uppstå i en så pass ostrukturerad värld.

– Det finns mycket att säga om den där världen, men det var en värld man kunde mötas i, säger han.

Volontärresan till Leros har påverkat Orwin på flera sätt. Inte minst vänskapen, idag räknar han Zainab och Hamood till sin familj. I Malmö började de en ny resa tillsammans, till att lära känna varandra på villkor som enligt Orwin blir allt jämnare. Men tiden som volontär fick honom även att upptäcka hur bra han mår av att hjälpa andra och när han kom hem till Sverige kändes den sista terminen på scenskolan inte så viktig längre.

– Jag kände att jag behövde stöpa den här erfarenheten av att hjälpa andra i ett yrke, så nu debuterar jag inte bara på Dramaten utan som praktikant på Karlskoga Lasarett som logopedstudent.

Orwin har alltid varit intresserad av rösten och språket, och tror att det händer någonting i det kollektiva lyssnandet. Hans förhoppning inför premiären av Welcome to Sweden är att åhörarna släpper taget och bara lyssnar. I en värld där det ska gå snabbt, vara kort och mycket, menar Orwin att det är en stor fråga att be någon sitta så länge och lyssna på ett väldigt avskalat medium.

– Jag har inte så stora förväntningar men jag hoppas att vi alla är där tillsammans, att de sitter kvar och lyssnar och vill delta aktivt, avslutar han.

The post Tre vänners resa genom flyktingkrisens Europa first appeared on Opulens.

SAMARBETE. Det litterära samarbetet blev till en stark vänskap. Nu kommer författaren Jujja Wieslander och illustratören Emma Adbåges barnbok “När jag var stor och du var liten” – om hur det kan vara att aldrig komma ikapp. 

The post Barnboken ledde till stark vänskap first appeared on Opulens.

Vi har tidigare publicerat en intervju med Kjell Andersson och en recension av hans bok. I den här texten tar Erik Laakso Åman boken som utgångspunkt för en reflektion över detta med vänskap och relationer.

Ingen går hel ur det här. Så heter memoarboken av Kjell Andersson. Legendarisk artist- och repertoaransvarig på svenska EMI. Den titeln är väl vald då det är uppenbart att Andersson tagit en hel del skada av sitt yrke. Opulens har tidigare publicerat en intervju med författaren och en recension av boken. Den här texten handlar om relationer. Kjell Andersson berör såklart alla de artister han jobbat med och det är en imponerande skara. Dock är det så att den artist som verkar ha skadat honom mest lyfts fram i ett icke smickrande ljus. Det framgår också vid läsning och lyssning på antagonistens alster att motsvarande skada verkar ha skett åt andra hållet. Allt sedan den episka skilsmässoskivan Den vassa eggen har det skavt mellan Ulf Lundell och Kjell Andersson. Det som började som en stormig förälskelse mellan två kreativa män, bröts upp i en sargad relation av sårade egon och knäckt vänskap. Det påminner inte så lite om hur man känner det efter en uppslitande skilsmässa. Björn Afzelius skriver i sången “Dockhemmet” om hur ont det kan göra när två älskande går isär:

Var det så här det skulle sluta,
Var det så här det skulle gå?
Tänk att två människor som älskat
Kan bryta ner varandra så.

På det temat har alltså Kjell Andersson skrivit en bok, och även om de flesta artistsamarbeten berörs råder det inget tvivel om att det är relationen med Ulf Lundell som smärtar och river som värst. Är det kanske så att Kjell och Ulf har en het bromance i femtontalet år. Stormig förälskelse och en kreativ vild dans som sög musten ur båda två. När allt tog slut, tog det ändå inte slut. Vi har alla sett det i vår bekantskapskrets. Det där paret som grälar och gör slut på varannan fest, och som faller i varandras armar igen på nästa. Vi alla vet vad som pågår och tittar bara försiktigt på när grälen avlöser varandra. Vi vet vart åt det barkar och vilken väg de ska gå. Kanske var det på samma sätt i studior där kontrakterade musiker försiktigt hukade när de två gamla hundarna rök ihop över någon detalj. Det var nog livsfarligt att välja sida i den bataljen. Den ene var ju den store artisten som man ville fortsätta jobba med. Den andre var Skivbolaget som man var beroende av för inkomsterna. Ur detta kaosartade samarbete växte stordåd fram. Saknaden är så stor hos Kjell Andersson. Sorgen är monumental. Och jag undrar om det inte  är likadant hos Ulf Lundell.

Jag tänker på filmen Ben och Gunnar – en liten film om manlig vänskap av Killinggänget, och frågeställningen om män bara kan vara vänner. Kanske skulle Kjell och Ulf helt enkelt släta av varann och se vart det leder. Samma fråga kommer ofta med någon slags automatik när det handlar om vänskap mellan en man och en kvinna. Då tar vi den oftast för given, men kanske är det samma när vi talar om vänskap mellan män. Vänskap är en stark känsla som säkerligen kan tangera det erotiska när allt annat är på plats. Vill man ha något ur sitt system är det kanske bra att göra slag i sak och gå vidare. Inte att upprepa tidigare misstag. Ungefär mitt i Kjells bok berättar han om hur han gett bort alla signerade böcker, alla litografier och hur han skickat tillbaka brev han fått. Men samtidigt sitter han i skrivande stund och jobbar med boxen Hemåt genom Rift valley. “Som en förföljare, en stalker. Någon borde anmäla mig.” Sedan dess har Lundell gett ut ett par plattor till och en serie böcker i dagboksformat. Kanske finns det snart material till ännu en box. Ska verkligen Kjell Andersson ta sig an det i så fall?  Antagligen inte men lockelsen ligger säkert där, hos båda två.

Manlig vänskap har följt mig genom livet. Mest som en idé om vänskap egentligen. Några gånger genom livet har jag träffat någon som allt har klickat med. Utan tvekan har det handlat om kärlek även om jag aldrig upplevt den kärleken som erotisk. Som varande en man som närmar mig femtiofem och som kan räkna mina vänner på en hand intresserar relationer mig. Likaså är jag djupt fascinerad av gruppdynamik och är det någonstans gruppdynamiken exploderar i känslor, borde det vara i en studio när ett tillfälligt sammansatt band ska krama fram artistens känslor i musiken. Jag tror inte det är en lätt sak att vara vare sig artist, producent, tekniker eller musiker i den samlingen. Man går nog inte hel ut ur det.

The post Den uppslitande vänskapen first appeared on Opulens.

LIVSVAL. Du måste välja din litteratur som du väljer dina vänner. En vän som växer ur en människa som fjärilen ur en förpuppad larv. Du investerar i en vän som du investerar i en berättelse: med en post it-lapp på varje sida i de böcker du värderar högst. Några markeringar i de övriga. De flesta kommer inte ens upp i bokhyllan. Du skänker en del till antikvariat och bibliotek. Säljer ibland.

Men du slänger aldrig en bok. Lika lite som du skulle mörda en människa. För var och en är sitt svar på allt, på existensens villkor och mångfald. Ett medvetande från kropp till språk. Flytande mänsklighet över umgängekoderna.

Du umgås bättre med den skrivna människan. Med henne umgås du ärligare, djupare, mer sensuellt. Friare. Befriad från personliga bias, dominanshierarkier och gamla instinkter. Befriad från biologiska bojor. I henne finner du en vän för livet, en fraktion av ett medvetande så essentiellt att det kan överbrygga århundraden, ja till och med årtusenden, och smälta dem samman till en enda upplevelse: det är den större, medvetna människan, frigjord från historien, i stånd att skriva den på nytt.

CHRISTOFFER ANDERSSON

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Välj din litteratur som du väljer vänner first appeared on Opulens.

KONST. Konstnären Channa Bankier begrundar den pågående pandemin. Hon sänder en “selfie” och berättar om mötet med ett par vänner.

Idag två nära vänner i köket
Inga kramar. Inga handslag
Ingen allsång
Inget spott
MEN en intensitet i blickarna som jag aldrig mött förr
Våra ögon kopplar så starkt tillsammans när våra händer inte får
O en särskild intensitet i talet på 2 m avstånd
Tydlighet i språket o i uppmärksamheten

En alldeles speciell ny intensiv närhet o intimitet
Nej jag tycker inte att jag behöver frysa mina känslor för andra människor nu
Våra ansikten våra ögon våra röster talar starkare till varandra
Starkare än nånsin

Handspritspavan bredvid espressokopparna på bordet

The post Starkare än nånsin first appeared on Opulens.

PODD. En brevroman om vänskap, identitet och hemligheter, som på grund av sin skapelsemetod fungerade som ett rollspel i text under två års tid. I Bokad hos Cabot möter vi författarna Erik Edsbagge Engström och Oskar Sjöberg som berättar om sin debutbok Amarja.

Om podcasten Bokad hos Cabot och tidigare avsnitt >>

The post En brevroman om vänskap, identitet och hemligheter first appeared on Opulens.

NOVELL Över åkrar och ängar låg en tät dimma och terrängen vi vandrade i var snårig och oförutsägbar. Vi rörde oss enträget vidare eftersom vi ville vara framme innan dagen grydde.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

För att vara säkra på att hålla ihop höll vi varandra i händerna. Någon grät och någon hördes skratta lite överdrivet medan de flesta vandrade i tystnad. Sammanbitna rörde vi oss framåt. Över stock och sten. All energi och uppmärksamhet gick åt till att hålla reda på var vi satte fötterna och att hålla ihop, att inte tappa bort någon. Plötsligt syntes en kraftig blixt på himlen och skogen lystes upp under några korta sekunder. En skarp åskknall hördes plötsligt, den åtföljdes av ett utdraget skrik.

Vem skrek? Vad hände? Paniken bredde ut sig och gruppens deltagare sprang huvudlöst åt olika håll utan tanke på hur man skulle kunna hitta varandra igen i den mörka natten. Hysterin hade legat på lur redan innan och skriket hade fått bägaren att rinna över. Av slump eller tur hamnade några intill varandra och började ropade på de andra för att samla in gruppen. Spridda svar hördes, ibland nära och ibland långt borta.

Gruppen växte och började försiktigt röra sig framåt igen samtidigt som man fortsatte att ropa efter de som ännu fattades. Ett övergivet skjul dök upp invid skogsvägen och där sökte man skydd mot ovädret och hoppades att de som kommit bort samtidigt skulle hinna ifatt. Alla insåg att man inte skulle hinna till mötesplatsen i tid om man stannade till för länge. Men frågan var om de inte var förlorade i stormen som hela tiden ökade i styrka och gjorde det mycket svårt att följa kartan. Faran med detta stod allt klarare och det uppstod en hetsig diskussion om vilket alternativ som var bäst. Man beslöt att rösta för eller emot och majoriteten ansåg det klokast att övernatta i skjulet för att hämta kraft och invänta bättre väder. Man skulle komma fram för sent men chansen att alls komma fram skulle bli större.

Man turades om att hålla vakt och vakten ropade med jämna mellanrum ut över vidderna så att de som fanns kvar där ute skulle kunna hitta gruppen. I korta tiondels sekunder lyste blixten upp allt som om himlen vore ett enda stort lysrör, sedan slöt sig mörkret igen över dem. Man sökte igenom skjulet för att ordna plats för alla att sova på. En efter en lade sig tillrätta, några somnade in medan andra låg vakna, några småpratade tyst med varandra. Många rörde sig orörligt i sömnen men regnets smattrande mot bleckplåten på taket hade en märkligt stark, lugnande och sövande inverkan.

Det var min tur att hålla vakt och för att inte somna om gick jag ut och hämtade frisk luft och sträckte på benen. Det skulle hålla mig vaken, tänkte jag. Jag klev över dig. Du låg bland dem som sov och jag kände tacksamhet över att du inte var borttappad. Du lyste upp hela situationen där du låg insvept i din sovsäck. Din närvaro spred en känsla av storslagenhet trots vår utsatthet. Och det stärkte mig. I mina ögon hade du alltid varit en vinnare och det gjorde mig tryggare och mer förtröstansfull att se just dig här i denna situation. Som att den då inte kunde vara så farlig.

Lång tid hade förflutit sedan vi var varandras bästa vänner. Vår kontakt var sporadisk numera. Och annorlunda. En del besvikelse fanns med i bilden, en känsla av att ha blivit orättvist behandlad. Men nu var andra saker var så mycket viktigare och jag sköt undan de tankarna med all kraft. Jag vände blicken mot himlen. Finns det någon Gud hoppas jag att han är med oss nu, bad jag. En känsla av förtröstan spred sig i kroppen. Som att det nu inte kunde bli värre, att det från och med här och nu bara kunde bli bättre, härifrån går vägen uppåt, tänkte jag. En storm kan inte vara för evigt. Någon gång är den över och då kommer vi att bestämma oss för nästa steg, finna en bra strategi och ett möjligt sätt att ta oss vidare. Det kanske inte är så allvarligt som vi inbillar oss nu när alla är utmattade, frusna, vilsna, hungriga och ovädret viner runt öronen. Vi är chockade över vad äventyret resulterade i, vad vi utsatt oss för.

Inte i vår vildaste fantasi hade vi trott att något sådant här skulle hända oss. Och det värsta var att några fortfarande fattades. Har vi tur återförenas alla vid mötesplatsen som bestämt och vi kommer undan med blotta förskräckelsen. Vem vet, i morgon kanske alla är hemma igen? Tillbaka i trygga och ombonade liv och äventyret skulle vi minnas som att det blev just det vi hade önskat. En spännande utmaning som gav perspektiv på tillvaron. Kanske skulle det göra våra liv bättre, inspirera till nödvändig förändring eller få oss att bli mer ödmjuka och uppskatta det vi redan uppnått. Kanske skulle detta göra oss till bättre människor och när vi tänkte tillbaka skulle vi tänka på våra liv som före och efter och att efter blev så mycket bättre efter än före eftersom vi lärt oss att värdera livet på ett annat sätt och att inte ta saker för givet. Så betydelsefullt skulle detta kanske komma att bli.

Timmarna flöt förbi och tankarna vandrade oavbrutet fram och tillbaka i mitt huvud. När min vakt var över väckte jag nästa person i tur. Vi växlade några ord och jag lämnade över kikaren och vattenflaskan. Sedan försvann även han ut för att få frisk luft och spana efter bortkomna. När jag lade mig tillrätta på min plats hörde jag honom ropa där ute. Stormen ven och jag kände mina pupiller flacka oroligt under ögonlocken när jag slöt ögonen. Jag noterade att hjärtat slog hastigare än normalt. Måste hålla paniken stången tänkte jag, få hjärtat att lugna sig. Det är det sista jag minns, sedan måste jag ha somnat. Regnet smattrade på taket, men något lugnare, efter ett par timmar slutade det regna helt. Då började vi vakna till igen.

Ni undrar vad som hände och hur det slutade? Eller varför vi alls gav oss iväg på detta äventyr? Jag vet inte riktigt hur jag ska summera det på ett bra och tydligt vis. Jag erkänner att det förändrade livet och att jag fortfarande tänker på det, ofta, nästan dagligen. Men jag tycker inte om att tänka på det. Jag försöker skjuta undan de tankarna. Några deltagare hittades aldrig igen. Det var inte några av mina närmsta vänner så andra drabbades hårdare än jag. Livet fortsätter. Så är det. Vad ska man göra? Det kan ju ha haft betydelse och förändrat på ett djupare plan. Det är ett faktum som jag kan känna stor respekt inför. Men sen är det också så att alla har sin egen version av vad som skedde. Alla har sitt förhållningssätt till det och vi har hanterat det väldigt olika kan jag konstatera så här efteråt. Du kan få en helt annan bild av vad som hände om du pratar med någon annan. Vissa jag pratat med efteråt ser det på liknande sätt som jag medan andra ser det helt annorlunda. Som om det inte är samma sak vi talar om.

I början blev jag upprörd när jag hörde vissas version av vad som pågått, ville protestera, sätta ner foten. Jag upplevde att det uppstod efterkonstruktioner vars enda syfte var att slå sig själv för bröstet. När vi alla så väl visste att saker hänt som vi inte med bästa vilja i världen kunde vara stolta över. En del hade ett starkt behov av att frisera sanningen och ville att denna sanning skulle gälla hela gruppen. Ifrågasatte man den blev man besvärlig. Jag är kritisk mot många val som gjordes under resans gång, både egna, gemensamma och andras. Framförallt vissas. Det är svårt att tyst höra på när den som borde be om ursäkt istället slår sig för bröstet. I början ifrågasätta jag mycket men det ledde ingen annanstans än att gruppen delade upp sig i olika läger efter uppfattningar och synsätt. En del har anledning att rannsaka sig själva mer än andra men jag kan inte påverka ifall de gör det eller inte.

Vi sökte efter en utmaning och det fick vi. Vi var insatta i riskerna och diskuterade dem innan vi gav oss iväg. Vi ville utvecklas som grupp och individ, då måste man våga att ta risker. Alla var införstådda med att utmaningen skulle bli krävande men hade vi då vetat att den skulle komma att kräva än mer hade många säkert aldrig gett sig iväg. Jag är glad att jag klarade mig så bra jag gjorde. Samtidigt är det i livets prövningar man visar vem man är, både inför sig själv och för andra. Det är i motgångarna man lär sig vem man är. Man förstår både sig själv och andra bättre och det är värdefulla insikter. Vissa går genom livet utan att lära sig sådant och det kan vara något att tänka på, ett konstruktivt perspektiv. Man ska lära sina läxor även om det bland är svårt att veta när sista ordet är sagt. Ibland får man hålla ut och låta tiden utvisa. Men fråga även de andra om deras syn på vad som skedde för som sagt så finns det olika versioner, det känns viktigt att framhålla det. Idag, alla dessa år senare, kan de flesta reflektera över det med lite distans men precis efteråt var allt upprivet och sårbart och det uppstod konflikter som var svåra att lösa, som splittrade oss.

Glädjande nog hittade jag tillbaka till en gammal vän efteråt. Och det var något jag inte alls väntat mig. Våra behov av att prata om det som hänt med någon som varit med gjorde att vi närmade oss varandra. Det var som att vi behövde varandra igen. Vi tog steget att tala öppet med varandra om vad vi upplevt vilket var svårt att göra när vi träffades hela gruppen. Och det fungerade. Vi behövde varandras reflektioner som perspektiv på och spegling av våra egna så mycket att gammalt groll sjönk undan.

Innan vi gav oss iväg var vår relation ouppklarad och förvirrad. De få gånger vi möttes visste vi inte vad vi skulle prata om och vi blev båda förvånade när vi möttes i gruppen, förvånade över att vi båda sökt oss dit. Det var inte en plats vi hade förväntat oss att återses på. Idag är vår relation grundad och självklar. Vi vet var vi har varandra och uppskattar tryggheten med det. Det finns inga frågetecken eller gamla hundar begravda, ingen oro att störa eller känna sig störd i den andres närhet. Den gemensamma erfarenheten, trots att vi under själva utmaningen faktiskt inte varit speciellt nära varandra utan tvärtom undvek varandra, i kombination med diskussionerna vi hade efteråt ledde fram till en sann gemenskap och ett obesvärat sätt att kommunicera. Det är en typ av relation som består. Utmaningen lärde mig att uppskatta sådant. Det hade jag svårt att göra innan. Man vet inte allt förrän sista kortet är lagt, först då ser man hela bilden.

The post Utmaningen first appeared on Opulens.

NÄTHÄLSA. Min kollega här på Opulens Cecilia Persson meddelar att hon lämnar Facebook permanent. Jag däremot tänker stanna. Vad skiljer oss åt? Hur kan den ena känna existentiell kris och den andra existentiellt utrymme?

Cecilia Persson skriver att Mark Zuckerberg ”förstod nog redan när Facebook grundades i februari 2004 att risken fanns att en person med mina grundvärderingar fjorton år senare skulle sitta och skriva en floskulös drapa om varför jag raderat mitt konto permanent”. Det faktum att Zuckerberg var tjugo år gammal när Facebook grundades gör mig tveksam till att han kunde förutse hur stort det skulle bli.  Och det har trots allt gått fjorton år innan Perssons grundvärderingar gjorde sig gällande. Sedan ska också tilläggas att Zuckerberg inte ensam bör hållas ansvarig för hennes existentiella vånda, utan också medgrundarna Eduardo Saverin, Andrew McCollum, Dustin Moskovitz och Chris Hughes.

Persson menar att det har blivit en komplicerad existentiell och politisk fråga att vara med på Facebook. Själv hälsar jag mitt Facebook-konto god morgon varje dag. Oavsett om det är goda eller dåliga nyheter så kan jag lita på att informationen når mig. Är det genialisk mörkläggning att alla forskningsrapporter om negativa hälsoaspekter av just Facebook gått mig förbi? Den som vill driva en hälsoargumentation tror jag bör vara medveten om att sociala digitala mötesplatser inte är synonyma med Facebook.

Redan 1998 hade vi Skunk, ett populärt svenskt community som var en föregångare för chattfunktioner. Året därpå gjorde meddelandetjänsten MSN Messenger, numera Windows Live Messenger, debut på marknaden. År 2000 lanserades Lunarstorm som fullständigt exploderade med en topp på 1,2 miljoner medlemmar – vid den här tiden en enorm siffra. Mellan 2004 och 2010, märk väl att detta var under Facebooks ungdomsår, var Myspace det största sociala communityt i världen. Något annat hände också i början av 2010-talet, nämligen kommunikation via Instagram och Snapchat, vilket medfört att intresset för Facebook bland unga är svalt.

Jag är inte blind för de sociala och mentala konsekvenser som sociala medier kan föra med sig. Det finns en mycket ful sida där människor kan bli sårade och förnedrande. Det är platser som troll och annat otyg gärna drar sig till eftersom anonymiteten är så pass stor att det går att skriva i stort sett vad som helst. Men Facebook är också ett stöd för många. Facebook bryter mångas ensamhet, Facebook är full av grupper som stödjer en i olika delar av livet: hälsan, politiken, vänskapen och även kärleken.

Sedan det här med algoritmerna. Det vi vet är att vi vill behålla vår personliga information för oss själva, och det är väl inte orimligt. Men tvärtemot Persson anser jag inte Facebooks algoritmer vara det största demokratiproblemet. Dagens stora demokratiproblem på nätet är snarare hur nyhetssajtern i allt högre utsträckning inför betalväggar: information blir alltmer en fråga om prenumeration. Det blir ett privilegium att konsumera nyheter, och makten blir således detsamma: privilegierad.

Men låt oss inte fastna i det praktiska. Frågan är om Facebook-användarna är masochister? Eller bekräftelsessjuka och vilsna som små barn? För jag håller med Persson: Varför lägger vi inte bara av när vi vet att för mycket datatid inte är nyttigt? Jag tror att sociala medier för en del blir ett beroende, men jag tror inte att det är mediets utformning i sig själv som är knarket, utan hur våra liv ser ut i verkligheten, IRL.

Jag har varit sjukskriven på heltid under mycket lång tid och Facebook har blivit en naturlig del av min tillvaro – oftast på ett positivt sätt. Jag har kunnat stärka många olika typer av relationer på ett sätt som annars hade varit omöjligt för mig: allt från det privata till det offentliga. Den tid jag tillbringar på Facebook är ibland bortkastad och ibland meningsfull, precis som alla andra sociala interaktioner, till exempel det där telefonsamtalet som aldrig tycks ta slut eller den där vännen som alltid berättar samma sak. Jag antar att jag liksom Persson har ett ”skrivansikte”, det som är mitt varumärke och som är beroende av personlig närvaro. Och? Självklart kräver Facebook att vi interagerar med andra, oavsett om vi är författare som vill kränga böcker eller musikkritiker som arbetar under mottot ”jag tycker”. Till skillnad från Persson blir jag inte dyster till sinnet, jag accepterar att det krävs mer av mig för ett sådant ändamål. Jag kan bara säga att om textinnehållet inte håller i sin egen rätt, ja då håller det inte heller på Facebook.

Cecilia Persson förklarar i ett offentligt inlägg på Facebook den 23 april att hon iscensatt sin profils död som ”ett kreativt anslag med en bakomliggande litterär avsikt”. Kanske handlar det inte om något annat än just en floskulös drapa.

Jag vet folk som lämnat Facebook för gott. De allra flesta har kommit tillbaka. Många drar ner på sina aktiviteter under vissa perioder medan andra drar upp den. Att finnas eller inte finnas på Facebook är trots allt inte en fråga som bara Persson ställer sig. Och det är en giltig fråga: Vad händer om man väljer att inte delta tillsammans med de 2,2 miljarder aktiva användarna varje månad?

Svårt att förutspå men enkelt att ta reda på.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Hej Facebook! first appeared on Opulens.

NYUTGIVNING. “Det slår an en sträng av vemod hos mig när jag bläddrar i de här helt autentiskt återutgivna böckerna. När jag läser om dem nu, på gamla dar, slår det mig hur långt tillbaka i tiden min barndom faktiskt ligger”, skriver Elisabeth Brännström.

Josefin; Hugo & Josefin; Hugo av Maria Gripe
Modernista (2017)

Maria Gripe (1923–2007), är en av våra mest lästa och älskade barnboksförfattare. Hon fick sitt genombrott 1961 med Josefin, första delen i en trilogi om lilla Anna Grå, eller Josefin Johanderson som hon föredrar att kalla sig, och hennes snälle, självständige kompis Hugo. Ett år senare följdes boken upp av Hugo & Josefin och 1966 kom Hugo, den hett efterlängtade sista delen i serien. Böckerna hade blivit mycket populära med både barn och vuxna och 1967 filmatiserades de av Kjell Grede, något som ledde till att Hugo och Josefin snabbt blev kändisar på samma nivå som Emil och Pippi. Berömmelsen höll tyvärr inte i sig och idag är det inte lika många som minns berättelsen om de två udda barnen och deras starka vänskap.

I år har böckerna kommit i nyutgåva på Modernista, vackert inbundna och med originalillustrationer av konstnären och illustratören Harald Gripe, gift med Maria Gripe från 1946 fram till sin död 1992. Det slår an en sträng av vemod hos mig när jag bläddrar i de här helt autentiskt återutgivna böckerna. Jag läste dem som barn och när jag läser om dem nu, på gamla dar, slår det mig hur långt tillbaka i tiden min barndom faktiskt ligger; ingen rolig tanke, men ganska lärorik.

Hugo och Josefin växer upp i en värld mycket olik den vi lever i idag. Det saknas naturligtvis både mobiler och datorer och långt ifrån alla har TV. Barnen har däremot mer frihet och både Hugo och Josefin rör sig fritt utomhus utan att ständigt slussas mellan olika aktiviteter av föräldrar eller andra vuxna. En av de få likheter som finns är av det mer negativa slaget, Josefin mobbas av de andra barnen, och det framgår här rätt så tydligt att mobbning är en företeelse som är sig ganska lik, oberoende av tidsanda eller samhällssystem.

När berättelsen börjar är det sommar och tidigt 1960-tal och den sexåriga prästdottern och sladdbarnet Josefin lodar runt för sig själv i väntan på att skolan ska börja. Hon har alltid mest umgåtts med vuxna och skapat sig en rörig, inre fantasivärld som styrs mycket av föräldrarnas religiösa världsbild. Prästgården påminner om Edens Lustgård och den nye trädgårdsmästaren, den vitskäggige gubben Gudmarsson om Gud Fader själv. Ormen i Paradiset uppenbarar sig också i mänsklig skepnad i form av den skvallriga, lismande tant Lyra, en obehaglig gumma som mutar Josefin med godis för att hon ska tala illa om sin familj. När skolan börjar hamnar Josefin till sin förvåning helt utanför gemenskapen. Hon mobbas av de andra barnen, först och främst av flickorna i klassen, för sina gammalmodiga kläder och mossiga gamla föräldrar. Det är inte förrän Hugo börjar i klassen som Josefins problem förminskas. Hugo, som är både självständig och tillräckligt udda för att passa in, tar hand om Josefin och med hans hjälp växer hon sig starkare och modigare.

Böckerna om Hugo och Josefin berättar en vacker och mycket moralisk historia om två udda barn som växer upp och utvecklas tillsammans. Maria Gripes prosa är fantasifull och poetisk, samtidigt som det onda i Josefins värld känns starkt förankrat i verkligheten. Tyvärr tror jag ändå inte att berättelsen har så mycket att säga dagens skolbarn eftersom den strikt bibliska grund som den vilar på säkert kan kännas ganska främmande för många barn i dagens samhälle. Den här, annars helt utmärkta trilogin, passar nog bäst för nostalgiska vuxna som vill återuppleva en försvunnen barndom.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Berättelsen om de två udda barnens starka vänskap first appeared on Opulens.