KONKRETION. Kan vi i alla fall vara överens om att denna valrörelse varit omväxlande enormt tramsig och i andra änden enormt fluffig?

I ena änden Ebba med sin falukorv, och så typiskt att hon inte ens klarar göra någon slags ironisk spinn i sin glasblickssjälvrättrådighet. Jag tror Stefan och Jonas om de var kvar i politiken i alla fall kunde ha gett falukorven ett visst självironiskt skimmer och låta den stå för en slags symbol för gråvänstern från Folkhemmet. I andra änden hade vi det totalt fluffiga och icke förpliktigande.”Äldre skall ha det bra.” Eh, jaha, räck upp handen den som håller med om motsatsen, att de skall ha ett helvete?

Det är i dessa stunder av tramsiga utspel och högpolerade formuleringar som man längtar tillbaka till den gamla valaffischen för Folkpartiet 1984 där Bengt Westerberg just ser ut som en akademiker i det politiska mellanfältet. Han skulle kunna vara din gamla samhällskunskapslärare som ansträngt sig lite med kläderna inför föräldramötet. Så avväpnande konkret och påtagligt utan varken korvtramsande eller paroller uppe i det blå: “Det ska vara förbjudet att knarka!”

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Längtan efter Bengt first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. Valrörelsen har varit skrämmande dålig. Märkligt, då det den här gången fanns fler ödesfrågor än på länge. Då borde debatten bli bättre, mer saklig, mer tyngd av allvar. Istället tvärtom. Rena cirkusen och man var tacksam när det bara handlar om halvsanningar och inte hellögner.

Mest trist är att politikerna “kommer undan med det”. Precis som Trump länge gjorde. Måhända är det formatet på debatter som gör det. Eller samhällsklimatet. Sakliga och tjatiga frågor med krav på att förklara ges ingen plats. Politiker behöver nästan aldrig verifiera sina påståenden. Därmed ligger en del av skulden för den urspårade valdebatten på journalistkåren.

Vi som varit med en tid minns 1991 då populistpartiet Ny Demokrati hade skrivit sitt partiprogram. En av ledarna hette Bert Karlsson och hade blivit mångmiljonär på dansband. Den andra hette Ian Wachtmeister, greve och måttligt framgångsrik affärsman. Bert Karlsson kom till Aktuellt-studion fylld av sitt vanliga arroganta och skräniga självförtroende. Han skulle berätta om partiprogrammet. Där mötte han i direktsändning en vänlig och korrekt reporter, Olle Stenholm. Denne var unik, jämfört med dagens valbevakning. För han hade noga läst på, han var envis och han lät allt ta tid.

Han gick igenom programmet, i princip sida för sida, och pekade ut den ena stolligheten efter den andra. Inte bara åsikterna utan att allt var ologiskt och okunnigt. Stenholm krävde tydliga förklaringar. Vilket var omöjligt att ge då texten var ren populism, förmodligen skriven på några timmar av en halvtaskig reklambyrå.

Snart insåg tittarna två saker. Den första var att Bert Karlsson inte läst partiprogrammet. Det andra var att han snabbt, för han är ingen dumbom, insåg att han var helt körd. Han var inbjuden till sin egen avrättning och den skedde i direktsändning under bästa sändningstid i nationell tv. Aldrig har någon önskat ett strömavbrott i tv-huset så mycket som han gjorde då.

Stenholms metod var enkel och han behövde inte vara elak. Han hade läst på och han var envis på gränsen till tjatighet. Det räckte. Bert Karlsson kom inte undan. Men dit når inte dagens journalistik. 

Låt mig ta två tydliga exempel i nutid. Av en händelse figurerar KD-ledaren Ebba Busch i båda. Hon är inte vald avsiktligt. Men kanske oundvikligt.

Hon har byggt sin politiska karriär på att socialdemokraterna är ensamt ansvariga för krisen i vården. Otroligt, då vården styrs av 21 politiskt tillsatta regioner. Det står i mellanstadiets lärobok i samhällskunskap. Åtta av tio bor i regioner som helt eller delvis styrts av borgerliga partier. Det vet KD. Det vet journalisterna. Men hon får mala på. Lögnen ifrågasätts inte. Och upprepas en lögn tillräckligt ofta…

Men i Aktuellt nyligen när Cecilia Gralde ledde en debatt mellan Busch och socialminister Lena Hallengren, påpekade de två att KD och deras politiska vänner var ansvariga för huvuddelen av sjukvården i landet. Ebba är inte dum, hon är streetsmart. Hon lade huvudet på sned och försökte vara statsmannamässig. Med en röst en oktav lägre än normalt och de stora glänsande ögonen fokuserade i kameran sade hon allvarligt: Jo, vi har alla ett ansvar…

Varför i h-e kunde reportern då inte frågat: ändå har du i åratal sagt motsatsen? Trummat in en lögn gång på gång? Varför? Ingen sådan fråga. Busch kom undan med det. 

Och allt var självklart Magdalena Anderssons fel.

Samma med den nu nästan världsberömda falukorven. Alla gick i fällan. Ebba viftade med en falukorvsring i radio (!) och hävdade att den för ett år sedan kostade 24 kronor. Idag kostade den 40. Och allt var självklart Magdalena Anderssons fel. Debatten efteråt handlade om två saker. Dels vad en falukorv egentligen kostar. Alla hade olika prisuppgifter, från extrapris på Lidl till ordinarie pris på Ica Nära i Djursholm. Det betydde att båda priserna stämde. Sedan gick debatten över till snack om kötthalt.

Dels gråtmilda krönikor, Aftonbladet toppade den listan. Daniel Suhonens handlade om att han i sin fattiga ungdom sett sin mamma tvingas föda upp familjen på falukorv till extrapris. Bortskämda Ebba hade inte en aaaaaaning om hur vanligt folk hade det. Inte ett öga torrt.

Men vad Busch påstod var att samma typ av falukorv ökat från 24 till 40 kronor på ett år, alltså 70 procent. Påståendet var buslätt att kolla. Men ingen orkade göra det eller ens fatta den enda väsentliga frågan: talade KD-ledaren sanning?

Svaret fanns ett par knapptryckningar bort. Statistiska Centralbyråns prisundersökningar finns på nätet och visar att priset på charkprodukter har stigit med 9,8 procent på ett år. Ebba hävdade i nationell media 70 procent! Skandalen var att ingen journalist gick in på SCB:s sajt. Att göra ett scoop och sänka hela KD:s korvtaktik hade tagit tio minuter. Ett grovt tjänstefel av pressen.

Ebba kom undan igen. För när Sverige står för sina största utmaningar sedan andra världskriget handlade valdebatten om felaktiga priser på falukorv. Ett land får de politiker och den regering de förtjänar. Att Sverige har förtjänat så lite…

The post Journalisterna är ansvariga för den usla valrörelsen first appeared on Opulens.

PARLAMENTARISM I KRIS. Frånvaron av framtidsvisioner och tydliga ideologiska alternativ gör politiken till en tråksport där den suraste vinner. Partierna kan inte bara presentera sina lösningar på dagens samhällsproblem utan måste också peka på sin önskade väg framåt, menar Lars Anders Johansson.

2022 är inte ett valår som andra. Vi hann knappt komma ut ur pandemin och de påföljande restriktionerna förrän kriget kastade sin mörka skugga över samhällsdebatten. Rysslands invasion av Ukraina tog många på sängen, även många av de säkerhetspolitiska experter som varnat för Rysslands imperialistiska ambitioner i ett decennium. Svensk säkerhetspolitik lades om sedan Socialdemokraterna gjort en kovändning i frågan om ett Nato-medlemskap.

The post Valår utan visioner first appeared on Opulens.

RYKTEN. De tre rösterna bakom podcasten “Flashback forever”, Ina Lundström, Emma Knyckare och “Scroll-Mia”, intervjuar partiledarna inför valet i ett nytt program för SVT Play.

Partiledarna får svara på frågor som är hämtade från rykten på forumet Flashback. Bland annat får tittarna veta om det verkligen är sant att Miljöpartiets språkrör Per Bolund är sittkissare och huruvida Annie Lööf väljer underkläder med manliga väljare i åtanke.

– Vi har en enda ambition, det är att ställa frågor som ingen annan skulle få för sig att ställa. Hittills tror jag att vi lyckats med det, säger Scroll-Mia till SVT.
Den enda partiledaren som inte har tackat ja till att medverka är statsminister Magdalena Andersson (S). Hon ersätts i stället av socialminister Lena Hallengren (S).

Programmet läggs ut på SVT Play 3 juli.

TT Nyhetsbyrån

The post “Flashback forever”-trion gör valprogram i SVT first appeared on Opulens.

ORDKRIG. “Friskolefrågan var i alla fall bra på att synliggöra bristen på goda argument för vinstuttag.” Myra Åhbeck Öhrman imponeras inte av gårdagens partiledardebatt i Svt.

Jimmie Åkesson satte den dramatiska ribban orimligt högt för resten av deltagarna genom att redan i de inledande delarna få ett utbrott på Per Bolunds användande av uttrycket “blåbruna partier”. Hans “Kallar du mig nazist?! Gör du det?!” var en ganska lyckad Sverker Olofsson-imitation som säkert fick ett par väljare att hurra över att den store ledaren ställde Miljömupparna till svars.

The post Partiledardebattens öppna mål och vurpor first appeared on Opulens.

PREVENTIVA SYFTEN. Då snatterierna hade tilltagit i det lilla landet hade regeringen tvingats skärpa lagstiftningen i olika omgångar.

Oppositionen hade hela tiden krävt mer åtgärder och strängare lagstiftning och hade drivit regeringen framför sig. Den hade i viss mån den allmänna opinionen med sig och såg en möjlighet att vinna röster.

Regeringen beslöt sig för drastiska åtgärder, skrev ihop ett lagförslag och utlyste en stor presskonferens. Nu skulle äntligen vågen av snatterier i förorten upphöra och stora nyheter skulle presentera. Press och övrig media infann sig och det låg förväntan i luften. Fram steg justitieministern tillsammans med inrikesministern och de deklarerade att straffen nu skulle skärpas när det gällde snatteri. Den normala påföljden skulle vara dödsstraff och detta skulle ju leda till att snattarna utraderades och det skulle verka avskräckande på övriga. Det uppfyllde således såväl det allmänpreventiva som det individualpreventiva syftet. Pressen reagerade först något förvånat, men ställde sedan bara frågor om hur det skulle gå till. Skulle snattarna hängas eller skjutas eller hade regeringen tänkt igenom något annat alternativ? Ministrarna lämnade presskonferensen mycket nöjda, äntligen hade de täppt till truten på oppositionen.

Dessa blev verkligen förvirrade och en frustration spred sig inom hela oppositionen. De hade förlorat sitt bästa kort, men skam den som ger sig. De blev intervjuade i olika TV-kanaler och hävdade nu bestämt,

Detta är för lite och för sent. Dödsstraff är för snabbt och för enkelt och är inte tillräckligt avskräckande. Vi kräver att det föregås av en månads kontinuerlig svår misshandel så att förövarna verkligen får känna straffet in på bara kroppen. Då först har samhället visat reagera på allvar.

Dessutom har detta förslag varit en del av oppositionen sedan länge, men regeringen har bara släpat fötterna efter sig och inte agerat. Deras senfärdighet har varit notorisk.

I en liten stad i norra delen av landet hade man redan löst problemen med snatterierna. Varje affär hade, istället för att slänga livsmedel som höll på att gå ut, ställt dessa på sin bakgård med tillträde för alla som hade behov av ytterligare mat. Detta kostade affärerna ingenting och snatterierna försvann nästan helt och hållet. Ingen vill dock lyssna till vad representanterna för den lilla staden sade ty så simpel kunde ju lösningen inte vara och vad skulle dessutom väljarna tro?

The post När dödsstraff blev för enkelt first appeared on Opulens.

VALRÖRELSEN. På nätet pågår en högerextrem kampanj för att påverka det svenska valet. På ett halvår har kampanjen gått från osammanhängande forumdiskussioner till en rörelse, som nu kämpar för att få svenska väljare att sympatisera med partier till höger om Sverigedemokraterna. Hayder Al-Zahawi beskriver hur rörelsen uppstått.

Den 3 april skrev Dagens Nyheter om hur högerextremister på nätforumet 4chan försöker påverka riksdagsvalet den 9 september. På detta forum har det sedan 2003 anonymt delats bilder som blivit globala internetfenomen, kända som mems. Diskussionerna om det svenska valet har pågått sedan december 2017 och har rört sig till medier som Facebook och 8chan.

8chan är ett forum som till utseendet är nästan identiskt med 4chan. Forumet, som sällan modereras av ledningen, växte avsevärt 2014. Från att det skapats omkring hundra trådar i timmen skapades det plötsligt över fyra tusen trådar i timmen. Detta skedde efter motstånd mot att 4chan-ledningen raderat inlägg med dödshot och attacker mot kvinnliga spelutvecklare kopplade till den misogyna Gamergate-kontroversen. Många användare lämnade då forumet för 8chan.

Ett alltmer uttänkt bruk av språk och mems i den kvinnohatande kampanjen lade grunden för den amerikanska högerextrema rörelsen “alternativhögern”, alt-right. Det är inte förvånande att samordningen av den högerextrema mem-distributionen och påverkanskampanjen inför det svenska valet nått 8chan.

Från seriefigur till hatsymbol

Delarvänliga mems på internet är symboler med populärkulturella referenser. Den amerikanska alternativhögern approprierade för ett par år sedan den tecknade figuren Pepe the Frog från serietidningen Boys Club. I en teckning stod Pepe och kissade med byxorna nere vid anklarna. Han blev tillfrågad vad han sysslade med och svarade nonchalant feels good, man. I tolkningarna av denna teckning gjordes grodan till en symbol för vårdslöshet, något som den nätaktivistiska alternativhögern spred för att sätta ord eller bild på att Donald Trump var en av dem – en vårdslös man.

På kort tid skapades det många olika groteska mems av Pepe, iklädd nazistuniform, onanerande, hypermaskulin med stora muskler, som amerikansk president med stort gult hår, självmordsbenägen och mördande. Tillsammans bildar alla mems en berättelse som alternativhögern och potentiella sympatisörer kan relatera till.

Skurt är Sveriges Pepe

Några månader innan den svenska påverkanskampanjen nådde 8chan befann den sig redan på Facebook. Där började utvecklingen av ett mer träffsäkert populärkulturellt memspråk för svenskar. I början av året lanserades en Facebooksida som spred mems av den folkkäre figuren Skurt, som mellan 1980- och 2000-talen florerade i svenska barnprogram. Liksom Pepe har han blivit en symbol för vårdslöshet hos unga, och då främst män. I skrivande stund har sidan 6 400 följare. Den delar dagligen mellan en och fem mems med Skurt, ofta med bisarra rasistiska undertoner eller desinformation om regeringen eller nyhetsmedier.

De många bilderna av Skurt florerar också på de olika diskussionstrådarna på 4chan och 8chan. “Help us understand your memetics”, ber en användare på 8chan. Många utländska användare efterfrågar bild- och memspråket, varpå andra användare delar montage med mems och egengjorda propagandafilmer innehållande videoklipp från Skurt-program, som visar den oskyldige figuren sprida rasistiska budskap.

Under våren uppfångades Skurt av den idépolitiska svenska alternativhögern, startad 2017 av Jimmie Åkessons tidigare högra hand Christoffer Dulny. Man började dela montage med sina besökare. Förtäckt som “humor” delar man hatiska bilder som avfärdas som skämt. För alternativhögern är denna strategi nödvändig för att uppnå målet om att radikalt förändra samhällsvärderingarna så att bland annat kvinnohat och rasism rotar sig bland folket. De absurda bilderna av Skurt kan vid första ögonkastet te sig harmlösa om än motbjudande. Dock bildar de en sammanhängande berättelse som skapas och återskapas av anonyma forumanvändare och den etablerade alternativhögern, som långsiktigt arbetar för ett rasmässigt vitt och patriarkalt Sverige.

Kasselstrand har gjorts till Sveriges Trump

Då den första tråden om påverkanskampanjen startades på 4chan hade den tidigare ordföranden för Sverigedemokratisk ungdom, Gustav Kasselstrand, ännu inte lanserat sitt nybildade parti Alternativ för Sverige. Då diskuterade de anonyma användarna mestadels hur den svenska debatten kunde bli mer invandringsfientlig och rasistisk så att den kunde gynna Sverigedemokraterna, som ser ut att växa i årets val. Efter lanseringen av Alternativ för Sverige under våren och beskedet om att partiet för återvandringspolitik istället för integrations- eller assimilationspolitik, börjar de anonyma nätaktivisterna på 4chan och 8chan alltmer vända ryggen åt Jimmie Åkesson.

Det skrivs om hur Åkesson och Sverigedemokraterna har blivit en del av etablissemanget. Med antisemitiska och hypermaskulina budskap vill allt fler anonyma användare kompromettera Jimmie Åkesson. Han beskrivs som den feminine ledaren för “sionistdemokraterna”. Han är ingen alfahanne som Kasselstrand, men en betahanne, som lämnat sina rasbröder i sticket.

Kasselstrand framställs i stället som den som ska leda de vita svenskarna framåt. Liksom man i USA gjort Trump till frälsare utifrån hans “vårdslösa” politik och attityd, har man nu gjort Kasselstrand till den svenske frälsaren genom såväl texter som memspråk.

Kasselstrand delar själv det högerextrema memspråket, samtidigt som Alternativ för Sverige vädjar om globalt stöd hos Trump- och Le Pen-anhängare med egenproducerade propagandafilmer. Alternativhögern har som bekant aktivt försökt påverka både det amerikanska och det franska presidentsvalet. Precis som Dulny med sin idépolitiska plattform för svensk alternativhöger inspireras Kasselstrand av den globala alternativhögern och omfamnar utländsk inblandning i det svenska valet. För några veckor sedan visade det sig att Alternativ för Sverige fått så mycket trafik på sina sociala medier att man blivit Sveriges tredje största parti på Facebook.

Med Alternativ för Sverige och den etablerade alternativhögerns spridande av den anonyma nätkampanjens memspråk etableras en rörelse. Från att ha varit en kampanj bestående enbart av osammanhängande diskussionstrådar framstår den nu som en anonym propagandamaskin och en etablerad idépolitisk plattform såväl som en parlamentarisk gren. Därmed har den globala alternativhögern nu rotat sig även i Sverige.

Hayder Al-Zahawi

The post Granskning: Så påverkar den nya althögern svenska valet first appeared on Opulens.

MÖRKERPOLITIK. “Nu går vi hit, säger man, för man orkar inte gå någon annanstans. Gör vi?, undrar vi. Men sedan får den där stackars saten gå själv in i mörkret.” Anna Jörgensdotter om den olycksbådande inledningen på valåret 2018.

Vad säger Gene Sharp i Stina Oscarssons och Sara Granérs bok Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? Jo, att makt bara kan ”upprätthållas så länge folk lyder. Lyder gör folk när de är rädda. Rädd är man när man känner sig maktlös.” Makt är ett besvärligt ord. I stället: ”röst”, rätt”, ”utrymme”. Rädd blir man när ens röst inte hörs, när man ropar ut sina behov i tomma intet. När man försvinner i ett ”dom” utan rättigheter. När man är bland ”dom” som inte får plats, och den viktigaste frågan (som ingen lyssnar på) ekar: Men var ska vi då vara?

Vad säger Stefan Löfven, ”social”-”demokraternas” partiledare och Sveriges statsminister? Han säger bland annat att personer som fått avslag på sina asylansökningar inte ska kunna få försörjningsstöd, att barn till papperslösa inte ska få gå i skolan, de ska ju ändå återvända – har man fått ett nej ska man inte få ta del av svensk välfärd. Löfven vill se ”breda politiska överenskommelser”, spelar ingen roll hur brunt och grumligt det blir i den bredden, huvudsaken är att migrationspolitiken stramas åt.

Valrörelsen så här långt handlar inte om verkliga röster. Det är som en enda stor desperation. Som när man olyckligt kär börjar böna och be, fast man vet att det bara blir värre, det spårar ur.

I flödet på Facebook fladdrar en välkänd bild förbi, ett litet barn med en skylt på vilken det står: ”Snälla värld, sluta förstöra våra hus, sluta bomba våra länder, sluta döda vårt folk, innan ni säger att vi ska sluta fly.” Barnet har själv inte sagt orden på skylten, hon är för liten för det, hon borde inte behöva exploateras, det borde räcka med skylten. Det borde räcka med att vi tänker.

Inom kognitiv beteendeterapi, som jag är helt insnöad i just nu, handlar behandlingsprocessen om att lära sig att åsikter inte är fakta och att känslor är resultatet av åsikterna. Det kan aldrig vara fel på det du känner, brukar man hävda. Nej, men det kan vara fel på tankeförloppet, åsikterna, som ledde till känslan. Man kan missa att ta med i beräkningen mycket av det som leder till ett schysst och rimligt agerande mot en själv och andra.

Rättigheter har kämpats fram för att människor inte ska börja bygga diktaturer och länder/stater där människor – med ”fel” kroppar, åsikter, bakgrunder – inte har någonstans att ta vägen. Utan rättigheter göds känslor av ”maktlöshet”. Stina Oscarsson skriver i sin bok att allt fler tycks glömma bort att ”demokratin kräver att man i själva systemet bygger in möjligheten för alternativa (andra, flera min kursivering) röster att komma till tals”.

På Facebook skriver någon att Löfven borde läsa Eyvind Johnsons Krilon-trilogi eller rent av tvångsmatas med Krilons solidaritetsprincip – om att aldrig vända lidandet ryggen och alltid försvara mänskligheten. Men har man redan bestämt riktning kommer andras ord inte att landa som sanningar. Nu går vi hit, säger man, för man orkar inte gå någon annanstans. Gör vi?, undrar vi. Men sedan får den där stackars saten gå själv in i mörkret. Vi vet ju att den där vägen kantas av farligheter som bara växer ju längre in vi kommer. Jimmie Åkesson tycker att grannar ska anmäla den som gömmer flyktingar. Aha, det är den vägen alltså, där det att vara medmänniska och solidarisk blir illegalt och världen slutligen går under av dumhet.

Vackrast är inte en här till häst eller en flotta utan vackrast är det som vi älskar, skrev Sapfo, ungefärligen, och fortsatte: ”För var och en är detta lätt att förstå.” Vad ropar våra känslor (eller åsikter) åt oss? Att vi ska låsa in oss i våra egna, ensamma skyddsrum? Inom den kognitiva beteendeterapin uppmuntras man att prova nya tankesätt som ett experiment, för att se hur det kan förändra en. Stina Oscarsson skriver om möjligheten att provprata sig fram. Hur gör vi med det här som kommer emot oss? Vad sägs om att ta gatorna tillsammans? För så här gör man bara inte mot utsatta medmänniskor. För var och en är detta lätt att förstå.

Alldeles innan Löfven-sossarna fick ett ”strategiskt” hjärnsläpp pratade jag med en vän som lever gömd. Hon har tre barn och har fått kämpa sig till försörjningsstöd. Hon kan omöjligt återvända då hon lever under dödshot. Löfven pratar som om varje beslut fattats enligt någon exakt och rättvis mall. Och som om människor lydigt skulle gå i döden på grund av en migrationsbyråkrati som enligt sina egna handläggare havererat. Att tro att människor, ensamma eller med barn, skulle vara så omänskliga och initiativlösa är en projektion utan dess like. För var och en är detta lätt att förstå.

Kvällen innan jag pratar med min vän och sossarna gör Grotescos satiriska vända-kappan-efter vinden-nummer till ren dokumentär sitter jag med en kompis på krogen och pratar om hur vänsteraktivisten Joe Hill fortfarande ses som politiskt farlig för kommunpolitiker i Gävle, medan ideologier som kapitalism och högerpopulism får härja helt fritt … i maktens korridorer vill säga. Men jag vill tro och hoppas att gatorna snart börjar myllra av missnöje och upprördhet. Rör inte min kompis. Ingen ska tas bort utan att ha någonstans att ta vägen. Man fixar inte livet så för människor. Poor people are gonna rise up and get their share, läser jag i flödet. Ett nej är inte ett nej om det grundas på bristfällig analys av människors utsatthet och behov. Godtycket och rasismen är alarmerande, och att frångå barnkonventionen är ett fullständigt hjärnhaveri. Vi är inga små lortar, och det anstår oss aldrig att göra oss mindre än vad vi är. Det finns mycket att lära från gatorna. Från civil olydnad. Nu måste det till ett ramaskri. Vi måste skrika tillsammans. För var och en är detta lätt att förstå.

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Nu måste till ett ramaskri first appeared on Opulens.

PLATTFORM. “Föga hjälpte det, men just då och där framför scenen spelade vi alla en roll, vi var inte politiska brickor, vi var politiska meningar, en gemensam kraftansträngning. Så som det ska vara, musik ska vara enande. Och tydlig i sina intentioner”, skriver Linda Bönström.

Det är snökaos ute och mina fönster har skallrat hela natten. Det gör även tanken på det svenska valåret 2018 – ett darrande kaos framför oss – och jag ställer mig frågan om och om igen: Måste musiken vara politisk?

Jag minns hur det brukade vara, jag behöver inte ens gå längre tillbaka än förra gången, när valet 2014 spelade roll, när det fanns en gnutta av intresse inom musiklivet att framföra sina egna åsikter. Nåväl, en del var väl som papegojor och andra gjorde för mig ofattbara beslut, men musiker tog ställning. Framför allt rörde det sig om protester mot rasism och främlingsfientlighet – det var ett bra år med många brandtal. Föga hjälpte det, men just då och där framför scenen spelade vi alla en roll, vi var inte politiska brickor, vi var politiska meningar, en gemensam kraftansträngning. Så som det ska vara, musik ska vara enande. Och tydlig i sina intentioner.

Vi har en mäktig tradition av politisk musik: proggen, punken och hiphopen har varit utmärkande i sin utövning. Det är genrer som valt att verkligen använda scenen inte bara till musicerande utan också till kommunikation om aktuella samhällsproblem och reaktion till det politiska system som inte duger mycket till. Och de har gjort så oavsett vilken färg som styrt landet, det är det viktiga, det har alltid handlat om den sociala välfärden. Det har handlat om folket i relation till makten, om missbruket av vårt förtroende och förringande av vår situation. Men jag är förvisso partisk.

Den politiska musiken kom in mycket tidigt i mitt liv, jag skulle kunna sträcka mig till att proggen och folkmusiken var mitt första stora intresse. Den var relevant och den var exakt i sin form. Det var musiker som tog sitt arbete på allvar i den mening att de utnyttjade scenen som en plattform för den kollektiva protesten, de spelade och vi sjöng med. När jag sedan blev tonåring fortsatte musiken att attrahera politiken, eller vice versa. Den ena utnyttjade antagligen den andra, men resultatet blev att politiken var närvarande i musiken.

Just nu pågår en annan rörelse där musiker talar ut under kampanjen #metoo om sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Jag hoppas på samma driv till sommaren, under valrörelsens topp. Men frågan består: Måste musiken vara politisk? Kanske är frågan helt fel ställd, kanske grunnar jag på popartister och vissångare helt i onödan, jag gillar också en del trudelutter som helt saknar mening och djupare innebörd – det händer faktiskt ibland. Och jag tror att de låtarna också behövs, musiken har all rätt att vara lättsam och rolig.

Samtidigt är jag övertygad om att scenen alltid ska ses som en plattform för – eller emot – något, någonting som är större än musikern själv. Att inte använda scenen till att engagera borde vara oförlåtligt.

The post Den politiska scenen first appeared on Opulens.

IDEOLOGI. Att diskutera politik online känns lätt som att vara fast i en ständigt pågående valkampanj. I synnerhet partister halkar i de diken som är tu quoque-argument, halmgubbeargumentation och personangrepp – beroende på vilken ”sida” folk tillhör. Det är i och för sig knappast unikt för medlemmar i partier. Partimedlemmar har visserligen oftast investerat mer i att ha rätt i debatter men nätet är i sig en arena där status, anseende och rykte skärskådas så alla blir lätt enmanspartier online.

”Valkampanjens första offer är sanningen” om man får parafrasera.

Som motvikt till negativt kampanjarbete – att fokusera på brister hos motståndare snarare än argumentera för sin sak – hör man ofta folk säga att de önskar en mer ideologibaserad politik. Jag tror det ska förstås som att ideologi ger en politik som utgår mer ifrån övertygelse än maktstrategiska hänsynstaganden och manipulation. Men ideologi kan ju också sägas vara det som leder till sagda negativa kampanjande. Det kognitionsforskare kallar ”konfirmeringsbias” eller ”bekräftelsefördom” – önsketänkande och att man hör det man vill höra – är sannolikt inte sällan det som leder oss att försvara våra övertygelser genom att hitta sätt som gör det möjligt att avfärda det som riskerar att motbevisa dem. Skjuta på budbäraren, blanda ihop sak och person, misstänkliggöra så att opponenters utrymme i offentligheten marginaliseras och så vidare.

Vad som förstås med uttrycket ideologi, såväl som vad som anses ideologiskt och inte, är rätt gäckande i sig. Jag tror inte mer ideologi i sig löser problemet med smutsig politik. Vad är ens smutsig politik? Ett försök att förstå det är ett system där medborgarnas möjligheter till utkrävande av ansvar från makthavare medvetet saboteras av de flesta som innehar så väl som de som aspirerar på politiska mandat. Jag tror ideologi ibland är andra sidan av det mynt som är ”negative campaigning”. Missförstå mig inte; det är självklart bra om de som aspirerar på politiska mandat redogör för sin övertygelse och sina målsättningar. Men ideologi kan bli som etikettering; att vi börjar skönmåla brister beroende på vilket lag hen som brister tillhör.

Det finns få begrepp som är så mångtydiga som ”ideologi”. Men om man skiljer på ”ideologi” och ”politisk ideologi” som liberalism, socialism, konservatism, nationalism, kommunism och så vidare blir det lättare; det förra är ju mer grundläggande, ibland menat som överideologi: föreställningar som är så självklara och omfamnade av nästan alla så att de inte uppfattas som föreställningar och perspektiv. Men politiska ideologier förhåller ju sig till överideologier som att de är rivaliserande; de försöker etablera sig som det dominerande, det som är svårt att säga emot, det hegemoniska för att tala med Gramsci. Om vi menar att politiska ideologier konkurrerar blir det svårt att tänka sig att ”mer ideologi” skulle vara vaccin mot negativt kampanjande. Hellre mer kunskap, teori eller på sin höjd uppdaterad ideologi. Motsatsen till kunskap och teorier – om samband, orsaker, lösningar som kan prövas – är förutfattade meningar. I sin sämsta form fungerar ju ideologier så: kunskap som motsäger världsbilden avfärdas.

Välvillig förståelse av motståndares politiska ideologier vore så klart bra: att tänka om allt från socialdemokrati, fascism, feminism, liberalism och kommunism i termer av gott och ont är hopplöst; börja i ideologiers problemformuleringar och föreslagna lösningar. Gör man det blir det lättare att se hur akut våra partiers behov av andra lösningar än de som formulerats för gårdagens problem är.

”Mer ideologi” försvårar möjligheterna till lösningar som inte prövats på problem ännu. Våra dominerande politiska ideologier formulerades runt och strax efter den franska revolutionen. Merparten av utmaningar, problem och konflikter som dominerar politiken idag var inte ens en del av det politiska samtalet när de politiska ideologierna formulerades. Klimatförändringar, upphovsrätt på nätet, trafficking, massbilism, inskränkningar i medborgerliga rättigheter, terrorism, basinkomst, aktiv bostadspolitik, automatisering av industriarbete, robotisering av tjänster, massiv utrotning av arter, mänskliga rättigheter, gemensamt ansvar för rätten till asyl, regler för förvärvande av medborgarskap fanns inte på den politiska kartan för tvåhundra år sedan. Om partipolitiken ska vitaliseras behöver partierna

1) öppnas upp för mer inflytande från medlemmarna
2) öppnas upp för nya medlemmar
3) i långt högre grad basera sin politik på kunskap

Utan det kommer ideologi lätt reduceras till att efterhandstolka agerande som att det hör hemma på en höger-vänsterskala när det egentligen bara är maktfullkomligt. Hejarklacksagerande som får folk till vänster att önsketänka att röda nedskärningar inom offentliga sektorn är bättre än blåa, eller högerväljare att se borgerligt slöseri med offentliga medel genom experiment som Nuonaffären eller skandalen Karolinska som bättre än rödgrönt slöseri.

Idag har vi kunskap – systematiskt bearbetad empiri – om allt från klimatpåverkan, vilka faktorer som ligger bakom mäns våld och destruktiv maskulinitet, om hur flerspråkighet stärker inlärningsförmåga, om hur privatbilism respektive spårbunden kollektivtrafik påverkar klimatet, ändå skohornas den kunskapen in eller sorteras bort utifrån hur den överensstämmer med ideologi. Ideologi kan vara hur vi strukturerar kunskap kring fenomen. Det borde rimligtvis kunna leda till att vi kan hantera nya problem. Men ändå är ideologi idag ett skyttegravskrig utifrån föreställningar om gränsdragning mellan gemensamt och enskilt, offentligt och privat, kollektiv och individ, allmänningar och privategendom, rättigheter, friheter och skyldigheter som är två århundraden gamla snarare än nya sätt att tänka om fenomen vi brottas med som inte längre är nya.

Ideologierna är döda, leve ideologierna!

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post En önskan inför valåret 2018 first appeared on Opulens.

SAMHÖRIGHET. “De centralt bärande frågorna i samtidsdebatten lyser med sin frånvaro. Det grundläggande. Mänskliga”, skriver Kristian Lundberg.

Vi har blivit allt mer detaljstyrda i den politiska, etiska och religiösa debatt som pågår runt omkring oss. För eller emot en vägtunnel. En bostadsbebyggelse. För eller emot en flygplats. För eller emot friskolor. Privat sjukvård. Listan är oändlig. Vi är nämligen mitt inne i en valrörelse, och då får vi den här typen av icke-debatter som blir allt mer innehållslösa. Det offentliga samtalet rymmer numera bara ett antal meningslösa gester, attityder och emblem. Det som tidigare var en etisk och ideologisk övertygelse blir numera allt oftare en karriärplanering.

Perspektivet är snävt, privat, personligt. Personangrepp är legio. De centralt bärande frågorna i samtidsdebatten lyser med sin frånvaro. Det grundläggande. Mänskliga. Om oss. Om oss som är levande just här och nu. Men också att vi är omgivna av skuggor från de som lämnat oss och att vi lever i ett nyfiket sorl från den framtid som andra kommer förvalta.

Tradition och förnyelse. Mycket enkelt. Mycket okomplicerat. Ett mänskligt samhälle. Inneslutande. En plats där vi inte ingår som en slutsumma i debet och kredit, ett samhälle bortom lönsamhet och krav. Benedictus XVl:s encyklika Caritas in veritate behandlar begreppen gåva och bidrag i ekonomin. Det finns en intressant slutsats i hans resonemang. Han skriver: ”Ekonomisk, social och politisk utveckling behöver, om den ska vara riktigt mänsklig, ge utrymme för principen om kostnadsfrihet som ett uttryck för samhörighet.”

Kostnadsfrihet som ett uttryck för samhörighet. Stanna upp här, bara för ett ögonblick. I den korta raden finns ett hopp och en önskan, en vision. En princip att samlas kring. Bibliotek. Kultur. Sjukvård. Det är naturligtvis en insikt större än en enskild påve eller trosuppfattning, för exempelvis så kan man hitta följande inledande ord på en hemsida som beskriver pingstmissionens utvecklingsarbete: ”… vision är en rättvis och jämlik värld där människors relationer är upprättade, där fred, frihet och demokrati finns för alla och där mänskliga rättigheter respekteras, där ekonomiska resurser är rättvist fördelade och där människor lever i harmoni med naturen och säkrar framtiden för kommande generationer.”

Tänk om dessa röster hade blivit synliga i det dagliga samtalet, i arbetet för vår rätt att vara så goda som vi verkligen är.

Alla artiklar av Kristian Lundberg

The post Den innehållslösa samtidsdebatten first appeared on Opulens.