SKRIVANDE. ”Skriv bara om du måste skriva. Blir du utgiven är det en bonus.” Valle Wigers tycker att frågan om varför vi ägnar oss åt författande har kommit bort i debatten om litteraturen.

Alla vill skriva, samtidigt har förlagens nålsöga krympt från litet till närmast obefintligt. Vikande försäljningssiffror manar till försiktighet, särskilt gällande romaner där en genrebeteckning inte känns given. Färre läsare innebär färre utgivna manus. Det är verkligen aspirerande författare står inför idag.

Att ge ut obekanta namn är en stor risk, hellre då satsa på etablerade författarskap, namn som slog igenom kanske redan under den tiden i mänsklighetens historia då resenärerna i kollektivtrafiken hade en pocketbok i handen och inte en smartphone.

Då det tar tid att färdigställa ett manus är traven opublicerade manuskript som föddes under pandemin och nu befinner sig någonstans i topografin som utgörs av laptopens skrivbord, mejlens utkorg och förlagens inkorg sannolikt högre än någonsin. Skillnaden mot tidigare, anser jag, är att en ny öppenhet trätt in i bilden. Alla, well, inte alla, men ni fattar, som refuseras, eller antas, skriver om det i grupper på Facebook. De delar inte bara sina recept och lyckade utflykter, utan också sina förlorade illusioner.

Arbetet med att skriva

För att få ihop någonting som liknar en bok krävs både hängivenhet och uthållighet och att lyckas upprätthålla båda under maratonloppet ett manus innebär är få förunnat. Att skriva en bok är helt enkelt en fruktansvärd, utmattande kamp, som en fight mot någon plågsam sjukdom. Man skulle aldrig ge sig på något sådant om man inte drevs av någon demon som man varken kan motstå eller förstå, vilket George Orwell visste.

Tyvärr är det första som möter dig i målfållan efter upploppet premissen som utgör första meningen i denna text. Men grejen är att möjligheten att ge ut en bok aldrig varit lika stor som i dag, om du väljer ett spår bortom den förmodade allfarvägen. Du ska absolut sikta högt, vad det nu innebär för dig, men ha ett öppet sinne för att du kanske måste revidera din plan (vilket för övrigt också är en utmärkt utgångspunkt för skrivande).

Skriva ‒ vad som betyder något

Det går att föreställa sig hur författaren och läsaren står vid var sin ände av en damm. vilket George Saunders gör i boken ”A Swim in a Pond in the Rain”, en magnifik kärleksförklaring till läsande och skrivande. Författaren släpper ner en sten i vattnet och krusningarna når läsaren, varpå författaren föreställer sig hur läsaren reagerar på vågorna innan författaren bestämmer sig för vilken sten som ska släppas härnäst. Under tiden känner läsaren skvalpet och på något sätt talar det till henne. En förbindelse har uppstått.

Poängen är att magin kan uppstå med dina testläsare (har du inga sådana så se till att skaffa!)

Poängen är att det oavsett vilket är en bragd att färdigställa någonting så pass komplext som en bok. Även om ingen vill ha den så är det en enorm prestation.

Poängen är att det är förödande att jämföra sig med andra och motta bitterheten som ett brev på posten. Att utmåla sig själv till ett offer är antitesen till att göra jobbet, nämligen färdigställa det där manuset som är viktigt för dig.

Poängen är att det enda rimliga är att inta en territoriell hållning. Muta in ett område, utifrån vilket bara du kan skriva berättelsen som just du var ämnad att författa.

Poängen är att även om min medförfattare Peo Bengtsson och jag var de sista överlevande på jorden så skulle vi fortsätta med våra berättelser. Utan möjlighet till erkännande eller status, utan bara för att vi måste.

Det är den enda drivkraften som räknas. Skriv bara om du måste skriva. Blir du utgiven är det en bonus.

The post Varför skriva? first appeared on Opulens.

ROMAN. Valle Wigers har tidigare medverkat i Opulens. Nu är han aktuell med romanen ”Berlingryning”. Vi har nu nöjet att presentera ett utdrag i form av bokens första kapitel.

Först några ord om romanen ”Berlingryning”: Ingen pratar pengar, finansiella intressen är bara ett tecken på att man är på god väg att sälja sin själ och det vill ingen förknippas med. Alla är unika på liknande sätt, våra rötter har brutit sig loss från diverse hemländer, vi kommer från små eller stora städer. Viljan till frigörelse har fört oss in på samma stig. Alla är på väg någon annanstans, men samtidigt står vi märkligt stilla.

Efter studenten lämnar Oskar en kvävande och oviss tillvaro i Göteborg för att jobba som au pair i Berlin. Det är 90-tal, en ny tid och plötsligt verkar alla söka sig till den nyblivna tyska huvudstaden, som andas gränslöshet och storslagna möjligheter.

Men bakom det romantiska skimret döljer sig ett mörker fullt av sprickbildningar och förlorade illusioner.

Ur ”Berlingryning”, första kapitlet

Berlin, våren 1996

Sex veckor har passerat sedan Ewa kastade ut mig och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Bara att jag inte kan åka hem, inte ge upp, inte riktigt än.

Det är mars, men så kallt att ledningarna fryser. Kolugnarna kämpar för brinnande livet, men lyckas inte producera någon värme. Allt de efterlämnar är en smutsig illaluktande svart massa som väller ut från fallfärdiga skorstenar och regnar ner på alla som vågar ge sig ut.

Jag har nästan inga pengar, det lilla jag har över går till alkohol. Jag startar vid lunch med några klunkar martini och fortsätter med ägglikör, varianter på vodka och bulgariskt rödvin. Det bildas ånga när jag andas mellan klunkarna. Jag gnuggar handflatorna mot varandra, en liten brasa framför hjärtat. Sedan lämnar jag den bruna manchestersoffan, låter eftermiddagen övergå till kväll.

Livet utanför den iskalla lägenheten utspelar sig främst på mitt stamställe, den nattöppna kiosken på Hufelandstraße. Ägaren, Rudi, är alltid klädd i kostym, som om han bara hamnat där han är på grund av något ödesdigert missförstånd. Han trycker ibland i mig ett äpple eller en banan, villkoret för att få köpa booze:

”Du är blodfattig, Meister”, brukar han säga. ”Här får din stackars kropp lite vitaminer.”

Det är kvällens bästa stund, innan alla nattsuddare stormar in för att fylla på sinande reserver. Inga enerverande kunder, bara ”vänner”.

Franz har förlorat ett ben i andra världskriget och alla tänder under livets övriga slag. Han skickar iväg Rudi till lagret, rensar disken från askkoppar och haschpipor och utmanar mig i armbrytning. Jag vinner även den här gången. Vinsten består i att jag får sticka in ett valfritt vasst föremål – Rudi har sax, konservöppnare och en schweizisk armékniv – i hans träben.

Norbert, trådsmal och likblek, flåsar hejaramsor i mitt öra samtidigt som träflisorna flyger. De andra kallar honom Italienaren, trots att han är östtysk. Norberts kropp gungar och lemmarna viftar när han tar sig fram. I början tippar jag på svårt heroinberoende, men han har bara utvecklad Parkinson.

Norberts bästa vän heter Laurent och är inte direkt en stammis, eftersom han bara dyker upp kanske varannan dag. Men nu är han är. Han går bort till den sparsmakade hörnan med livsmedel, rycker åt sig ett plastpaket med två ostskivor, river isär det, plockar fram hamstern som bor i hans jackficka, det lilla djuret nafsar direkt ur hans kupade hand.

Laurent bor två våningar under mig och hans fårade ansikte ger ett plågat intryck, men jag vet egentligen ingenting om honom, i kiosken är han alltid tyst och när vi ses i trapphuset är hans blick fäst i den fläckiga betongen under våra fötter. Men när han stryker den lilla hamstern över hjässan är blicken varm och rörelserna fulla av omsorg. De små tänderna smattrar som synålar mot osten och morrhåren dansar. Vilket otroligt meningslöst djur, hamstern, men kanske just därför älskvärt?

Jag har alltid föraktat mammas och pappas livsval, tänkt att livet har så mycket mer i beredskap. Men här är jag.

Vem är jag att döma?

Sommaren 1995

Jag har gjort vad som står i min makt. Den vita skjortan är jag särskilt nöjd med, 99 kronor på Åhléns och strykfri. De grå gabardinbyxorna är hela och tajta, vilken dröm att mamma hittade dem i garderoben.

”Det är väl tur att din pappa kan hjälpa dig på något sätt i livet”, hade hon sagt.

Tyvärr är second-hand-kavajen alldeles för stor och släpper ifrån sig en odör av svett och smuts varje gång jag vågar mig på en rörelse. Skorna är en katastrof, allt jag hittade som inte var sneakers var mina vinterkängor men när mamma förklarade att det varken fanns tid eller pengar var det bara att gilla läget.

Jag har knappt åkt tåg själv och verkligheten krockar brutalt med föreställningen. Jag har förväntat mig uppsluppna samtal med främlingar, för vi delar ju alla erfarenheten av att just i denna stund vara på väg tvärs genom landet. Lite trötta visst, men med underbara överraskningar framför oss. Men alla blickar jag försöker möta viker undan. Ingen verkar taggad på resan.

En minimal illaluktande skakig toalett. En slipsknut som väntar på sin fulländning. För varje sekund blir det lite blötare i armhålorna och skrevet. Lyckligtvis påbörjar jag projektet redan i Katrineholm. Slipsen pekar skarpt åt vänster, hur mycket jag än justerar. Så länge slipsjäveln inte ramlar av. Jag avslutar förvandlingen med att dränka mina nyrakade kinder i studentpresenten, en skarp doft av märket Hugo Boss.

En vakt leder mig och en tjej som anländer samtidigt till konferensrummet på första våningen.

Hennes uppsatta hår och blänkande örhängen. Hennes vackra hals, trots att jag aldrig brytt mig om halsar tidigare. Hon har en tröja i den ljuvligaste gula färg jag någonsin sett.

Jag har dressat upp för Nobelfest med tveksamma förutsättningar, en idiot från Göteborgs förorter. Hon blinkar mot mig innan vi går in i rummet. Jag svarar med en oavsiktlig gäspning. Hon känns äldre, mognare, någonting säger mig att vi är på olika nivåer i alla avseenden. Hur gammal är hon? 22? Jobbar hon här?

Det är svårt att hindra hjärtat från att slå snabbare.

Svartvita porträtt av tidigare ambassadörer som alla har en touch av naziförbrytare vakar över stackarna som tvingas tillbringa sina dagar med möten i detta konferensrum.

Runt det avlånga bordet, som smyckas av tyska, svenska och europeiska flaggan i en storlek som passat bättre i ett dockhus, är stolarna många och tätt placerade.

Jag sjunker ner och sveper med blicken över rummet. Det hade varit mindre avvikande från min sida att dyka upp i pyjamas eller joggingbyxor. Jag sluter ögonen och försöker förlika mig med snedsteget.

Ambassadören hälsar oss välkomna, därefter följer en presentationsrunda. Berättelserna från anställda, föräldrar och några studenter som varit iväg ett läsår i dystra småstäder i den västtyska provinsen blir en gröt av detaljer jag inte lyckas hålla isär. Med hjärtslag så hårda att jag är rädd att de hörs sneglar jag försiktigt bort mot den gula tröjan.

Jag ska motta ett diplom för extraordinär talangfullhet i tyska som främmande språk. Jag känner fjärilar i magen och vill bara tända en cigg.

När turen kommer till mig säger jag mitt namn och att jag bor i Göteborg. Jag viftar med luggen åt Ludvigs håll. Han är från Örebro och har inte heller mycket på hjärtat, men jag tycker han ser hungrig ut på diplomet. Alexandra från Helsingborg avslöjar totalt ointressanta detaljer ur sitt liv, men på fläckfri tyska, vilket får ambassadtjänstemännen att rodna av förtjusning.

Sist ut är hon. Hon heter Greta och kommer från Stockholm. Hon har redan gjort Berlin till sin hemstad och är inbjuden för att dela med sig av sina tips.

Belysningen släcks och hon äntrar scenen.

Jag krafsar febrilt ner namn på gator, monument och områden. Presentationen innehåller inga amoraliska utsvävningar, men jag misstänker att hon blott genom sin uppenbarelse lyckas övertyga oss alla om stadens förträfflighet.

Jag vill rymma med henne, inte nödvändigtvis till Tyskland utan bara härifrån, föreslår hon Sollefteå kastar jag min slips likt ett lasso runt hennes hals, låter henne galoppera oss rätt.

Vi jonglerar plastglas, chips, jordnötter och salta pinnar. Jag rundar några stela diplomater med konstlade leenden, flackande blickar och breda slipsar.

”Cool kavaj”, säger hon och synar mig från topp till tå. ”Är du sugen på Berlin?”

”Vet inte”, stammar jag. ”Kanske.”

”Du är ju duktig på tyska, det är en bra ingång.”

Hon skrattar och drar en hand genom håret. Jag undrar om hon är ironisk.

”Den är inte så bra faktiskt”, mumlar jag. ”Inte stenhård konkurrens på min skola om man säger.”

Hon berättar att hon skriver ytliga texter om Berlin för den svenska turistmarknaden. Tysklands rykte är förvisso fortfarande skamfilat, men Berlin anstränger sig enligt henne extremt hårt för att locka utländska ungdomar till staden. Ambassadens till synes oskyldiga inbjudan tjänar ett högre syfte – vi är ovärderliga för Förbundsrepubliken, för våra positiva erfarenheter kommer locka andra att vilja upptäcka landet.

Utöver ambassaden ska hon träffa företrädare för Tyska Turistbyrån och hålla föredrag på gymnasieskolor, innan det åter bär hemåt till Berlin.

Hon avslöjar att hon bor i öststadsdelen Prenzlauer Berg. När hon inte skriver sina texter läser hon kulturvetenskap på universitetet och extraknäcker som DJ. Hon har kille och katt.

”Sådana här knäck är bra. Lyxigt att flyga också”, säger hon ivrigt, smulor lämnar hennes rödmålade mun, flyger i en båge och landar på min skeva slips. ”Du vet, jag brukar ta bussen hem i vanliga fall. Säfflebussen. Sjutton timmar. Då vill du inte sitta bredvid någon som luktar svett eller pruttar.”

”Säfflebussen?” frågar jag och hostar till, det känns som om en salt pinne satt sig på tvären i halsen. ”Heter den verkligen så?”

”Jag älskar att bo på hotell”, säger hon. ”Det låter kanske konstigt, men första gången jag gjorde det var förra året. Så jag har lite att ta igen.”

Greta hämtar mer Pommac. En före detta svensk ambassadör skiner upp när hon går förbi, vill säkert säga någonting uppmuntrande eller allra helst tafsa henne på rumpan. Hon knycker på axlarna och dirigerar honom med en gest åt mitt håll.

Vi skålar, våra fingrar vilar mot varandra i några hundradelar.

”Jag var där på klassresa”, säger Greta. ”Så började det för mig. Jag kommer aldrig flytta hem igen.”

Hon blinkar mot mig. Ambassadören harklar sig. Det är dags för diplomutdelning.

Jag bockar när jag tar emot urkunden. Pommacen är avslagen när det är dags för en sista kollektiv skål. När vi lämnar får alla med sig en vit ros.

Jag tar sexans spårvagn från Centralstationen hem till Landala. Jag stannar till på Konsum och handlar bröd, ost och te. Jag ställer rosen i en kopp på mammas nattygsbord. Hennes andetag är tunga, fyller sovrummet med en klibbig instängdhet, det känns som om hon åldrats flera år på den korta tid jag varit iväg. Sötsur andedräkt kommer i oregelbundna vågor när hon öppnar munnen.

”Tänk att du har varit i huvudstaden”, säger hon.

Jag puffar upp några kuddar under hennes kala skalle.

”Jag fick ett diplom.”

”Du är så duktig.”

Hon blundar.

”Vill du ha lite te, mamma?”

Medan vattnet kokar går jag ut på balkongen och blickar ut över lekplatsen. Jag vet att jag alltid kommer minnas erfarenheten att lossa en slipsknut på ett pulserande tåg, i förhoppningen att aldrig behöva knyta en igen. Ingenting kommer radera minnet av Greta.

Vi står utanför ambassaden. Hon boxar mig lätt på armen, solens strålar dansar i hennes hår. Hon sätter en hand i pannan, kisar och ler.

”Vi ses i Berlin, Oskar. Ha en ljuvlig sommar nu!”

The post Prosa: Ur ”Berlingryning” av Valle Wigers first appeared on Opulens.

BOKFÖRLAG. I Expressen publicerades nyligen ett inlägg om hybridförlagens verksamhet. En text som bemöttes av förläggaren Melker Garay. Här ger Valle Wigers en författares syn på saken.

På Expressen Kultur fick jag häromdagen redan i rubriken lära mig att ”de nya hybridförlagen är världens pirayor”. Det lät så dramatiskt att jag gjorde en espresso för att lugna nerverna. Jag fortsatte läsa och stötte på följande passage lite längre ner i texten: ”Tyvärr är det en öppen hemlighet inom branschen att majoriteten av aktörerna snarare agerar som pirayor, beredda att hugga mot nya författare innan de fått tillräcklig förståelse för att tacka nej.”

Det låter ju helt förfärligt! Jag, med min senaste utgivning på Lava/ Bookea, en av inläggets måltavlor, kände inte alls till denna öppna hemlighet. Nu kunde jag se hur pirayorna siktade sina blodtörstande käftar mot halsen på stackars naiva aspirerande författare riket runt, som tvingades ruinera sig för att de elaka hybridförlagen tvingade till sig till en namnteckning på slavkontraktet.

Adamssons text verkar vila på premissen att dessa aspirerande författare är både lättlurade och oförmögna att ta väl avvägda beslut. Men har man lyckats färdigställa ett bokmanus kan vi nog vara överens om att man även är kapabel att läsa och förstå ett avtal samt därefter besluta sig för att signera eller ej.

Min medförfattare Peo och jag som blev så glada när vi kom topp tre i Lavas manustävling har fram till idag, med ny bok på samma förlag på gång, inte betalat en enda krona ur egen ficka. Så att det skulle vara ”en avsiktligt vilseledande retorik” och ”ett sätt att posera som mer seriös än man är” när hybridförlagen säger att de även erbjuder traditionell utgivning stämmer helt enkelt inte, åtminstone inte i Lavas fall. Redaktörsarbetet har varit eminent, likvärdigt andra ”finare” förlag jag tidigare haft att göra med. Okej, vi fick inget förskott, men undantaget de kanske tjugotalet (?) författare i Sverige som faktiskt kan leva gott på sin penna så är väl alla andra likt mig heltidsarbetande och då väger denna summa faktiskt ganska lätt, lägre än en månadslön som den är, också med en idag illusorisk royalty utgående från ca 1 500 sålda inbundna exemplar.

Jag väljer följande ekvation för att illustrera: En roman som tar tre år att skriva, kanske fyra timmar om dagen i snitt, ger 4 380 timmar. Säg att ett fint traditionsrikt förlag betalar ut ett förskott på 43 800 kronor, så landar timlönen på 10 kronor. Det är ju tämligen hopplöst och också förklaringen till att, säg 98 procent av alla skrivande personer, måste frikoppla sitt författande från ekonomiska hänsyn Att tro att skrivandet skulle vara gynnsamt ur ett ekonomiskt perspektiv, undantaget ovan nämnda exklusiva exempel, är helt enkelt vilseledande. Det måste drivas av andra krafter.

”Till de många andra som, liksom jag själv, inte har en sportslig chans att leva på sin penna, kan jag bara säga bit ihop. Det är få som vill betala för att titta på när någon annan spelar golf, och det kanske man bara får acceptera”, skrev Agnes Lidbeck i den enligt mig bästa text om författarens villkor som publicerats de senaste åren (givetvis förbisedd av de flesta, då sanningen alltid smärtar).

Apropå Lidbecks lysande golfliknelse: Jag spelar golf och enligt logiken som hybridförlagens kritiker förespråkar så borde det vara förkastligt att jag tvingas betala greenfee på banorna jag besöker. Varför kan inte någon annan betala för min hobby?

Jag tror att vi hamnar på skakig grund om vi ifrågasätter att folk är beredda att betala för att förverkliga sina drömmar, vad det än gäller. Förlagen är inte ”elaka” för att de gör marknadsmässiga bedömningar av hur kommersiellt gångbart ett inskickat manus är. 

För de allra, allra flesta som lyckas färdigställa ett manus står därmed inte alternativen mellan att bli utgiven på ett prestigefyllt ”riktigt” förlag eller på ett hybridförlag, alternativen är att inte bli utgiven alls eller betala själv för att få texten korrad, tryckt och inbunden.

Om någon då är beredd att göra det, med ett kontrakt som tydligt formulerar uppdraget, vad är problemet? Och, viktigare, var landar vi annars, med denna logik? Varför ska du lägga 100 000 (summan i artikeln som ett utgivningspaket kan kosta) på en segelbåt, DU ÄR JU INTE ENS BRA PÅ ATT SEGLA!

Som Joseph Brodsky uttryckte det:

“Of all the parts of your body, be most vigilant over your index finger, for it is blame-thirsty. A pointed finger is a victim’s logo.”

The post I hybridförlagens värld ‒ en författares syn på saken first appeared on Opulens.

NOVELL. Valle Wigers skildrar en inte helt oproblematisk tågresa. Något vi nog är många som kan relatera till. Men det finns också en annan existentiell och mellanmänsklig dimension i hans text.   

Valle Wigers bor i Göteborg och är verksam som författare, skribent och översättare från tyska. I skrivande stund arbetar han på en spänningsroman med sin vän Peo och översättningen av två barnböcker. Den utlovade ersättningen för kaoset med vagnen som lämnades kvar på den tyska landsbygden samtidigt som gryningen sakta besegrade natten har ännu inte kommit, meddelar han.

Texten han skrivit är en novell med vissa drag av prosalyrik. Den skildrar en besvärlig resa men handlar också om relationer.

CLEMENS ALTGÅRD

Första natten i advent (och vi fortsätter färdas)

Anonymt omdöme på Trustpilot 5 december 2021:

Det här var det värsta jag varit med om. Vi skulle åkt från Berlin direkt till Stockholm, men på vägen blev allt bara sämre och sämre. Och det var illa redan från början, när mat, sängar, toaletter, AC och ventilation inte fungerar, så är det inte en trevlig upplevelse. Mitt i natten var man tvungna att ta bort en vagn och alla på denna vagn var då tvungna att tränga sig in i andras kupéer. Det var även broarbete just denna dag så bytte till buss i Köpenhamn. Skulle varit framme kl. 11:15, men kom i stället fram 20:00. Allt detta för ett dyrare pris än en flygbiljett.

Utropet kommer 04:30
rafsa, krafsa, väcka, få en sömndrucken överblick
05:15 kopplas vagn 219 bort
någonstans i Tyskland
första natten i advent

Jag konkurrerar med radhuset och den nyligen införskaffade cocker spanieln Stella så bara vardagen är ett tufft slag att vinna. Nu detta. Mina tår håller på att förfrysa, men jag måste vara stark, överdrivet positiv, svälja tårar och utstråla att allt ordnar sig.

En familj väntar på oss, fyra av sex bäddar är upptagna, vi tvingas klättra högst upp.

Pappa?

Ja.

Jag kan inte sova.

Snälla, snälla, snälla, klockan är 05:30 och det är så många timmar kvar tills vi är framme.

Okej.

Kommer du med ut?

Jag klättrar över till dig,
din varma kropp som plötsligt blivit så stor
likt en spindel breder den ut sig
jag önskar att den minimala britsen
vore ännu smalare
översköljs av din värme
ritar mönster på dina skulderblad
berättar vilda fotbollsberättelser
allt för att göra dig trygg, min älskling

Kan du inte försöka sova lite?

Det går inte. Jag måste kissa också.

Okej.

Jag viskar att det var så här din pappa reste till Berlin i sin ungdom, när han bodde där och bara kom hem till sommar och jul, när ingen pratade klimatförändringar, men det var alldeles för dyrt att flyga. Berätta mer, viskar du. Men sedan går vi ut, pappa.

1995. En röd liggvagn med gul inskrift: Mitropa. Han letade sig fram till liggkupén. Den var halvfull och ogästvänlig, allt golvutrymme skoningslöst utnyttjat. Han klättrade och lade sig till rätta, tänkte att det skulle kännas som att forslas i en trång, skakande kista med stängt lock. Männen som befolkade de andra britsarna nickade trötta hälsningar. Han skulle till Berlin igen och undrade vilken plats i livet som var avsedd för honom och önskade att en rå kyla skulle dra in genom fönstret.

Mannen längst ner
harklar sig demonstrativt
vill inte förföras av sagan
det är bara att lämna kupén

05:48. Vi tassar runt i gångarna på tåget och jag fryser galet om fötterna, men vi måste göra det här, slå ihjäl tre timmar på ett tåg där ingenting händer, där enda tecken på liv är konduktören som springer fram och tillbaka och försöker rädda det hela från att, ja, skena. Du försöker hålla mig på gott humör, helvete vad tapper du är, mitt hjärta.

Var glad, pappa. Snart är vi hemma, pappa.

Jag vet att du saknar allt, på den västtyska provinsens räls.
Hunden. Mamma. Närheten till skolan jag inte kan ge dig.
Men du vill så gärna att jag ska vara glad, min sorgsenhet skrämmer dig.

Vi stångar oss fram i natten. Skadeskjuten med en vagn för lite haltar vi in i Danmark. Släpar vårt bagage till ersättningsbussarna, som väntar utanför Köpenhamn.
Vi kommer nog inte glömma det här, säger jag.

Nej, säger du.
Och visst hade vi det ganska bra i Berlin?

Snälla nicka. Du nickar, säger:
Men det ska bli väldigt skönt att komma hem.

Jo.

Sista sträckan tar oss till Göteborg. Åtta timmar sena glider vi in, efter att ha tillbringat nästan ett dygn på rälsen. Högtalarens utrop, vi ruskar liv i våra kroppar, samlar ihop semesterns pinaler och sedan

din mammas silhuett på perrongen

jag sväljer
för allt som inte blev
för att varje gång jag tänker
snart får jag träffa mitt barn igen
så känner jag mig levande
det är all tid däremellan
som är svår
för i frånvaron är du mer närvarande
än någonsin
nu.

The post Första natten i advent (och vi fortsätter färdas) first appeared on Opulens.

ESSÄ. Trots alla prövningar överlever moralen – om än rejält kantstött – hos majoriteten av karaktärerna i Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan (recenserad i Opulens 3/2 2021). Det berättarjag som rör sig på etikens allra tunnaste is övertygar dock inte. Varför är det så och är problemet en fråga om moral eller estetik? undrar Valle Wigers.

Premissen för romanen Morgonstjärnan (Norstedts förlag) av Karl Ove Knausgård: En återkomst till den stora berättelsen och ett farväl till den autofiktiva besattheten av jaget. Bort med det begränsade persongalleriet och det fria förhållningssättet till kronologin. I stället ett bokstavligt brännande nu. Två glödheta dagar i slutet av augusti från start till mål, utan några narratologiska eller geografiska utsvävningar. Experimentlustan hos Knausgård återfinns denna gång i tematiken och berättarperspektivet: En ny och mäktig stjärna stiger plötsligt upp ur havet, med omfattande konsekvenser för de nio karaktärerna som ledsagar läsaren genom textmassan, där dialogen med religionen tycks outsinlig och de bibliska referenserna duggar tätt.

Som en röd tråd i texten löper motsättningar vi känner igen från författarskapet – förälder/barn och särskilt då fader/son, sjukt/friskt, sanning/lögn, liv/död – som denna gång kompletteras med morgonstjärnans dubbelreferens i bibeln till Djävulen och Jesus. Läsaren upplever så en ständig vågrörelse mellan himmel och helvete, där Knausgård strategiskt mejslat fram figurer i yrkesgrupper som per definition tvingas utmana sin egen moral i mötet med de stora existentiella frågorna. Prästen Kathrine, vars knakande äktenskap leder till grubblerier om Gud, samtidigt ska den krympande församlingen hanteras. Nattsköterskan Turid som utöver ett egoistiskt svin till man och en deprimerad son jobbar på ett mentalsjukhus med onanerande förvirrade och inte minst nyckfulla patienter. Sjuksköterskan Solveig, privat i medelålderns skruvstäd mellan åldrande mamma och distanserad dotter, i yrkeslivet ständigt balanserande på den sköra tråden mellan liv och död. Så här beskrivs hennes toalettbesök med modern: ”Jag tog hennes arm och gick långsamt bredvid henne in i badrummet. Där drog jag ner hennes trosor, lyfte upp klänningen och hjälpte henne ned på toalettstolen. Hennes ben var så tunna och vita, och skakade nu när kroppsvikten inte längre tryckte dem mot golvet.” I stycken som dessa (och de är många i romanen) når Knausgårds utsaga i en intervju i The Paris Review sin fulländning: “For life, it’s very, very bad to be sensitive, but for a writer, it’s very good”.

Med samma känsliga omsorg noteras varje detalj av naturen och djuren som befolkar den. Det är som om Knausgård vädjar till läsaren att inte glömma bort alla fåglar, ormar, grävlingar, rävar, nyckelpigor och krabbor där ute. För att inte tala om katten med avslitet huvud och spindeln som går under namnet Kungen. Och givetvis hjortarna som dyker upp flera gånger och får vara med i romanens avslutande scen, vilket inte framstår som en tillfällighet. Det går inte att undgå att tänka på serien The Leftovers, där magiska inslag och inte minst en vildsint hjort spelar en viktig roll. Det faktum att Linda Boström Knausgård använde sig av seriens soundtrack, Max Richters makalösa musik, som ljudmatta i sitt ”Sommar i P1” från 2017 samt att produktionsbolaget bakom serien även förvärvat filmrättigheterna till den manlige Knausgårds “My Saga”, en fantastiskt underhållande essä om den delvis körkortslösa och konstant kedjerökande jakten efter vikingalämningar och Amerikas själ, förstärker intrycket att serien inspirerat ett och annat i Morgonstjärnan.

Därtill är vår förmåga att förlåta betydligt större i fantasins värld, eftersom ingen dör på riktigt.

Men så var det då problemet med Jostein, som tvingats lämna kriminaljournalistiken och förvandlats till en måttligt intresserad kulturjournalist och som i jämförelse med exempelvis arkitekthustrun Vibeke skänks relativt mycket sidutrymme. Till skillnad från övriga karaktärer, där moralen lyckas överleva trots de omfattande prövningarna den utsätts för, även om det svajar till betänkligt hos de unga berättarjagen där ”moralen ännu är under förhandling”, som Claes Wahlin vackert formulerar det i sin recension i Aftonbladet, så halkar Jostein till på ett sätt som gör att läsningen skaver.

Inom dramaturgin brukar det heta att en läsare eller tittare måste kunna relatera till karaktärerna, utan att nödvändigtvis behöva tycka om dem. Därför fungerar det utmärkt med antihjältar som Tony Soprano eller Walter White – det är fullt tillräckligt att vi förstår motiven till deras handlingar. Således hejar vi på gangstern med dåligt samvete och panikångest och på kemiläraren som diagnosticeras med obotlig cancer och börjar tillverka och sälja metamfetamin för att skapa en ekonomisk trygghet för sin familj. Därtill är vår förmåga att förlåta betydligt större i fantasins värld, eftersom ingen dör på riktigt. För att parafrasera Philip Roth så är fiktionen inte en moralisk skönhetstävling, ge oss en trovärdig huvudperson och låt syndafloden komma. Så varför fungerar det inte? Det borde ju vara perfekt att plocka in ett amoraliskt supande svin i berättelsen?

Många recensenter tycks ha problem att sortera in Jostein i romanbygget. I Expressen beskrivs hans ”fyllekåta odyssé längs med Bergens vattenhål” som ren underhållningslitteratur, dock ingenting som direkt stör helheten. Recensionen i SvD pendlar mellan att kapitlet är riktigt roligt, samtidigt som den beskriver den ”bottenlöst sorglige” Josteins oförmåga att nå fram till sitt eget barn. I DN finns en formulering som jag tycker sammanfattar problemet bäst: ”Jostein är parodiskt skildrad – grov, fet, halvbildad. Så till den grad oattraktiv i jämförelse med de mer stillsamt beskriva [sic] andra i boken, att man börjar fundera på om han blottar en privat spricka av irritation i en för övrigt till synes objektiv stil”.

Knausgård är lika övertygande som den överviktiga tonårstjejen Iselin som den medelålders universitetsläraren Arne. I Josteins berättelse däremot är det som om Knausgård – medvetet eller omedvetet – tappar känsligheten som kännetecknar bygget av de andra berättarjagen. Läsningen av andra recensioner ger vid handen att Jostein måhända ligger lite för nära författaren, ett slags mardrömslik skuggversion med vaga konturer som inte riktigt lyckas slita sig loss och bli levande. Därav svårigheterna att sortera in hans grisiga beteende eller att han ligger med den unga konstnären på hotellrummet. Trovärdigheten gungar och därmed också styrfarten i läsningen, trots allt som händer i form av omoraliskt sex och en jakt på kvarlevorna efter ett satanistiskt rockband. Kanske blir det därför endimensionellt och cyniskt och läsaren orkar inte ens ömma för hans sökande efter sin son i dödsriket.

Dock är det inte moralen som ställer till det i det som skissas ovan, utan estetiken. Jag tror helt enkelt inte på Jostein. Men sannolikt vill Knausgård bara spela oss ett spratt, påtvinga oss en skevhet och ett mörker som viskar: Glöm oss inte, det är inte särskilt tjusigt men dessvärre en del av verkligheten. Och denna är full av karaktärer som bryter mot hur karaktärer “ska” vara i fiktionen. I denna tolkning – som jag lutar åt – ligger Jostein inte för nära Knausgård själv, utan författaren har medvetet gjort honom obegriplig. Han vill ha med en karaktär som är “omöjlig”, eftersom han i hela sitt författarskap strävar efter att överskrida det generella. Som i den här passagen, som ack så skickligt för samman den obönhörliga kraften i mötet mellan det groteska och det vackra:

”Det går fint, sa chauffören som var så fet att han vällde ut över sätet och ögonen som han såg på mig i spegeln med bara var blänk djupt inne i fettvecken. Vilken dag. Byfjorden var blå och blickstilla. Öarna var ljusgröna med orange eller röda fläckar här och var där husen låg.”

The post Morgonstjärnan och problemet med Jostein first appeared on Opulens.