VALTIDER. Så är det då val till EU-parlamentet igen. Vi översköljs av enfaldiga slagord och allmänna tyckanden som inte har så mycket med EU att göra utan som snarare är en del av den nationella politiska debatten. Parollerna blir ibland lätt absurda som den om en europeisk polis. Vad som skulle behövas är ju egentligen en helt annan debatt. Den skulle handla om varför EU:s sociala dimension (som skulle komplettera den inre marknaden) har blivit ett relativt misslyckande. Välfärdsstaten har inte fått genomslag i unionens lagstiftning och praxis vilket medför att medborgarnas förtroende för unionen sakta gröps ur.

Inte heller debatteras frågan om det demokratiska underskottet. Faktum är att det fortfarande är regeringarna som lagstiftar och inte det folkvalda parlamentet. Denna uppenbara konstitutionella brist verkar inte intressera något av partierna eller för den del media. Kom inte och säg att dessa frågor är ”för svåra” för enskilda medborgare. En sådan attityd är ingenting annat är elitens sedvanliga förakt för medborgarnas förnuft. Vad som också skulle kunna vara på dagordningen är EU:s utrikesrelationer. Kommissionens extrema pro-Israel politik är direkt besvärande och frågan om hur vi skall hantera kriget i Ukraina är alltid aktuell.

Se där frågor med avgörande betydelse för vår framtid som skulle kunna vara relevanta i en valrörelse istället för de plattityder och floskler som vi nu omges av!

ANDERS KJELLSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Debatten inför EU-valet präglas av floskler first appeared on Opulens.

RETORIK. “Brottsoffer, mordoffer, våldtäktsoffer är beskrivningar av vad någon utsatts för, inte livsidentiteter.” Nathan Hamelberg menar att huruvida man själv ser sig som “ett offer” eller inte blivit en positioneringslek för att avfärda eller stärka politisk mobilisering.

Häromdagen såg jag en person från ett politiskt ungdomsförbund beskriva sig själv som ”inte ett offer”. Det slog mig: vad är man offer för om man ser sig nödgad att oombett beskriva att man inte är ett offer? Ingen kan ju säga det om den inte utgår från att folk ser den som ett offer för något, om annat inte anges. Vilket så klart är mentalt begränsande.

Sättet begreppet ”offer” används på är rätt trubbigt i svenskan. Och det är onekligen influerat av kulturkrig i USA där medborgar- och kvinnorörelsens segrar skapade en ny politisk parlör, där ord som ”welfare queens” med mera sjösattes för att mobilisera mot välfärd för alla. En beskrivning av en stor del av demografin som ”offer”, men med en underförstådd betydelse av viljelösa offer, var ett av sätten att mobilisera.

För att kunna argumentera för en begränsad välfärdsstat var det nödvändigt att ange moraliska skäl till varför stöd till andra medborgare, som var utsatta eller i kris, i själva verket skulle göra dem illa. Det för att de då inte skulle utveckla den självständighet som fordras för att ändra sin livssituation. Det är talesättet om att var och en är sin egen lyckas smed vridet till sin motsats: var och en är sin egen olyckas arkitekt.

I fallet med ungdomsförbundaren tror jag inte att det nödvändigtvis var en syn på välfärdsstaten som låg bakom retoriken om att inte vara offer. Oftast när ”inget offer”-retoriken mobiliseras brukar det komma med en implicit eller explicit anklagelse om att andra gör sig till offer, vilket i förlängningen betyder att de skapar problem av något som egentligen inte är ett problem. Exempelvis att könsdiskriminering eller rasism är hjärnspöken snarare än empiriskt observerbara fenomen och att de som tar upp dessa företeelser som problem i själva verket gör det utav karriärstrategiska skäl eller på grund av politisk korrekthet.

I vidare bemärkelse utgår hela den svenska välfärdsstatens antagande från att vi alla är offer.

Eftersom några av de starkare folkliga mobiliseringarna och opinionerna i Sverige det senaste decenniet varit just mot rasism och sexism, såsom metoo och kampanjen mot Reva till exempel – och de samtidigt mött motreaktioner – så blir ”jag är inget offer” ett sätt att distansera sig och fånga upp stöd från de som ser de mobiliseringarna som hysteriska, negativa eller farliga. Om den som självetiketterar sig som icke-offer dessutom själv hör till grupper som brukar ses som strukturellt utsatta för sexism och rasism blir det ett sätt att sälja in en syn om att ”offer” bara handlar om personlig attityd.

Men att vara offer fungerar ju inte så. Om någon kör på dig är du utsatt för en bilolycka och inget ”glaset är halvfullt”-perspektiv på det i världen ändrar vad som skett. Att vara offer är att beskriva vad som hänt, inte vad man gör åt det som hänt. Att tala om vad som hänt eller om vilka risker man lever med är ett sätt att minska faror och utsatthet och försäkra sig om stöd. Brottsoffer, mordoffer, våldtäktsoffer är beskrivningar av vad någon utsatts för, inte livsidentiteter.

I vidare bemärkelse utgår hela den svenska välfärdsstatens antagande från att vi alla är offer – utsatta – i livet någon gång, vissa av oss många gånger. Vi kommer bryta ben, få förslitningsskador, bli uppsagda, utförsäkrade, råka ut för olyckor, utsättas för kriminalitet, drabbas av våld, hamna mellan jobb, förlora människor vi är beroende av, särbehandlas negativt, behöva rättshjälp, lida av saker helt utanför vår kontroll. Vi kommer bli offer för saker vi inte kan påverka. Men vi kan påverka hur vi kan klara oss när olyckan – eller den usla behandlingen – väl är framme. Genom hur vi solidariserar oss och organiserar oss.

”Jag är inget offer”-retoriken är besläktad med att avfärda problem genom att ställa frågan om huruvida någon är kränkt eller inte. Tar du illa upp över homofobisk jargong i omklädningsrum i lagidrott? Jaha, du är personligen kränkt. Tycker du att det är ett problem med antisemitiska konspirationsteorier som florerar i politik? Vadå, det handlar inte om dig, ta inte åt dig. Gnäller du över rasstereotyper riktade till barn? Om du inte personligen blev ledsen är det inget att oroa sig för. Och så vidare, och så vidare.

Det finns ingen som är offer i essentiell mening – som i att någon sorts offerskap föregår existensen. Offer är man i relation till något, en situation, en belägenhet – och kan sluta att vara. Men det närmsta det går att komma att vara offer är att på förhand göra “att inte vara ett offer” till sin identitet. De som individualistiskt och självmant tar i med ”jag är inget offer” skulle sällan säga att till exempel våldsbrott inte är ett allvarligt samhällsproblem; tvärtom är de nog få som varnar så för deras utbredning. Ingen säger ”jag är inget offer” då, utan snarare betonas att eftersom vissa drabbas av gängkriminalitet så är det ett samhällsproblem (alla blir potentiella offer då) och det är en akut politisk fråga att mobilisera mot gärningsmännen.

Motsatsen till säg diskriminering på arbetsmarknaden, som inte är ett problem för att man själv inte ser sig som ett offer. ”Offer” är en positioneringslek – huruvida man själv ”är” offer är ett sätt att identitetspolitiskt göra sig till rekvisita för att avfärda eller stärka politisk mobilisering.

The post Det finns inga offer, alla är offer first appeared on Opulens.

OMVÄRDERING. “En tankeställare för de politiker och debattörer, som med näsan i vädret vägrar lyssna på andras röster och argument”, skriver Bengt Olof Dike om Roland Poirier Martinssons försvar av välfärdsstaten på Aftonbladets kultursida igår.

Han tror på Gud, familjen och friskolor som går med vinst och kan numera inte tänka sig ett anständigt samhälle utan en stat, vilken med sin skattepolitik garanterar likvärdig vård, skola och omsorg och slår vakt om regler för en trygg arbetsmarknad.

Ja, debattören, Timbromedarbetaren och numera också kulturskribenten i Aftonbladet, Roland Poirier Martinsson, har i nämnda tidning levererat en bekännelse, som säkert får såväl den nyliberala tankesmedjans ledning, som enstaka övervintrande nattväktarstatsentusiaster att skaka på huvudet eller till med knyta handen i fickan, kompletterat med verbala och semantiska utgjutelser om ideologisk svekfullhet.

Men i stället bör Martinsson få beröm för sin ärlighet att helt och fullt omfamna den välfärdsstat, som han tidigare betraktade som ”ett krånglande, nödvändigt ont”. Naturligtvis under förutsättning att omvändelsen är uppriktig, vilket man måste utgå ifrån. Martinsson har, kanske lite sent i livet – han är ju inte längre i den högljudda ungmoderata åldern – kommit fram till att vi måste ha gemenskaper, som värnar de utsatta, ett gott och rättvist samhälle, som ger trygghet åt alla. En trygghet, som de inte kan köpa, som han uttrycker det.

Huruvida det blev någon kokt, grillad eller på övrigt lämpligt sätt anrättad hatt på tallriken är obekant.

-Jag hade fel i mycket, erkänner han oförbehållsamt i artikeln, vilken fått rubriken ”Välfärdsstaten gör oss alla bättre”. Den borde vara en tankeställare för de politiker och debattörer, som med näsan i vädret vägrar lyssna på andras röster och argument och som notoriskt vänder ryggen åt det resonerande intellektuella och lågmälda samtalet. De borde besinna den klokhet, som finns bakom ordstävet ”I begränsningen visar sig mästaren”.

Martinsson har under många år synts och hörts i den svenska samhällsdebatten – inte sällan då med kommenterar om amerikansk politik, som han känner väl efter att också ha varit bosatt i USA. För fyra år sedan blev han särskilt uppmärksammad efter att på ett tidigt stadium i nominerings- och presidentvalskampanjen ha lovat att äta upp sin hatt, om Donald Trump blev president. Huruvida det blev någon kokt, grillad eller på övrigt lämpligt sätt anrättad hatt på tallriken är obekant. Men också då, om jag minns rätt, erkände Martinsson sin felbedömning. Om han inför årets USA-val gör samma bedömning, är chansen att få rätt kanske större.

Den kände debattörens delvis ideologiska Canossavandring om välfärdsstatens nödvändighet är i sin öppenhet välkommen, samtidigt som den förhoppningsvis är en tankeställare för de, numera dess bättre inte så många, nyliberaler som fortfarande vill att vårt Sverige skall vara ett torg, där allt är till salu och marknaden vara allena rådande. Hur många gånger har vi inte hört kritiken mot ”socialstaten”, som vore socialt ansvar, omtanke och trygghet fel, fult och motbjudande? Att värna de svaga, hjälpa de behövande och räcka handen till den som har fallit, kännetecknar ett humanistiskt och varmt samhälle, där den äkta solidariteten och inte den köpta och penningbaserade råder.

Roland Poirier Martinsson skriver i Aftonbladet att han aldrig har varit nyliberal och därför inte behöver rätta ”den fadäsen” men att hans syn på välfärdsstaten har förändrats.

Hans ögon har alltså öppnats. Tänk om många andras också kan vidgas till förmån för det kloka, konstruktiva och meningsfulla offentliga samtalet.

The post Timbroveteranen som vågade erkänna sina fel first appeared on Opulens.

KULTURKAMP. Det krävs något som underminerar den verkliga rädsla som den radikala nationalismen hämtar sin näring ur – såväl fungerande välfärds- som rättsstat, oavsett ursprung, klass, kön, funktion eller plånbok. Det krävs för att få stopp på domedagsretoriken, skriver Nathan Hamelberg.

Vad genomsyrar det senaste halvårets större offentliga debatter? Kris i vården? Nej, trots en akut situation i vissa landsting – direkt livsfarlig på sina håll – så råder en öronbedövande tystnad i frågan. Klimatet? Nja, trots att årets person i världen (inte i högermagasinens Sverige) kommer från Sverige och trots att landet med de gulligaste djuren brinner ner och white christmas är blott ett nostalgiskt minne, söder om Dalälven, så pratar vi bara om klimatet ryckvis. Attackerna på LSS – som sannolikt drabbar en anhörig, släkting eller vän till vartenda person i Sverige? Nej, den frågan var en dagslända.

Svenskheten däremot, den lämnar inte debatten. Det är en one-size-fits-all-form för debatt som omöjliggör att diskutera sakfrågor. Och den pågår ständigt i Sverige med en särskilt intensitet just för att vi aldrig definierat vad medborgarskap är – för att så många menar etnicitet när de säger nationalitet och att så många menar etnicitet när de säger kultur. Att ständigt påminna om, och varna för, de andra helt enkelt.

Om det inte är människor som dödas i ett plan nedskjutet i Iran som kommenteras med sarkastiska smileys, så är det Årets svensk som koras just som en kollektiv medalj till de som uppfattar Sverige som i kris på grund av det politiskt korrekta etablissemangets svek. Om vi pratar om kriminalitet så är etnicitet och invandring i förgrunden, aldrig kriminogena faktorer (Reds anm: Kriminogena faktorer är ett komplext socialt fenomen som utgörs av sådana förhållanden som ökar risken för att brott begås och kriminella karriärer får sin start.)  eller hur integrationen skulle kunna bli välfungerande. Diskussioner om svensk litteraturkanon väcker femfaldigt mer debatt än krisen i skolans.

Varje försök att peka på vilket hot det här ständiga fokuset på kultur, etnicitet och besattheten vid yttre inre fiender landar i ”x kallade y för rasist/fascist/nazist”. En sak är säker, om en utomstående bedömare hade tittat på svensk politik så hade det tagit någon timme att uppfatta att Svärjevännerna är besatta av tanken att undergången är nära. Allt, från lucior med fel hudfärg eller kön, fel mat i matlivsen, faktoider om att man inte får sjunga nationalsången, sorteras in under rubriken “samhällets nära förestående undergång”. Om man påpekar det fullständigt orimliga i att sådana saker skulle vara tecken på undergång förflyttas fokus till långt mer allvarliga problem. Men poängen med de triviala frågorna som tas upp är dels att skapa ett ”vi och dem”, men också det att vi skulle ha förråtts av etablissemanget, kulturmarxisterna, de politiskt korrekta, globalisterna och fram tills nyss hette förrädarna ”sjuklövern”. Men nu när merparten av det borgerliga etablissemanget – Moderaterna och Kristdemokraterna – flörtar med nationalisterna beträffande att bilda ett ”konservativt block” så är ”socialliberaler” och ”vänsterliberaler” de som är skyldiga till förfallet, inte bara för Sverigedemokraterna utan även för Moderaterna och Kristdemokraterna. Det är ett snyggt retoriskt grepp, ”rebranding” som det heter på reklamspråk.

Kulturkampshögern försöker skapa en rädsla av ett vi som attackeras, förlorar, som blir infiltrerat, men de skapar inget vi – inget samhälle – där vem som helst som lever upp till sina skyldigheter också åtnjuter sina fri- och rättigheter.

Liberalism, som varit kärnan i både Moderaterna och i Kristdemokraternas ekonomiska politik får plötsligt en betydelse hämtad från USA, där det ses som vänster. Lägg till det att Sverigedemokraternas ständigt passande offerkofta är stickad med förment liberala ståndpunkter; korten yttrandefrihet, censur och ”det får man väl inte säga” är ständigt återkommande rekvisita närhelst en debatt inte utgår från deras problemformuleringar.

Utan domedag, inget behov av en extraordinär politik. Så därför måste domedagen levandegöras varje dag. Maskinen som upprätthåller bombardemanget om Sverige som på väg att kollapsa, som varande i krig, som ockuperat och som förrått maler på 24 timmar om dygnet, på sociala medier men idag än mer i de traditionella medierna.

Hur går det att gå till motoffensiv? Jag tror att våga prata om medborgarskap är en väg. Kulturkampshögern försöker skapa en rädsla av ett vi som attackeras, förlorar, som blir infiltrerat, men de skapar inget vi – inget samhälle – där vem som helst som lever upp till sina skyldigheter också åtnjuter sina fri- och rättigheter. Istället är det ett klipp och klistrande i villkorande av vilken mat som ska serveras i skolorna, vilka som får be om stöd och var, vilken kultur som får offentligt stöd och så vidare.

Idag är medborgarskapet och Sveriges grundlag döda texter. I och med att inflationsbekämpningsmålet ställdes över full sysselsättning och att riksdagens bostadsutskott avvecklades har regeringar ignorerat grundlagens uttalade formuleringar om envars rätt till arbete såväl som envars rätt till bostad i årtionden. Att makten utgår från folket har undergrävts genom en valfrihetsreform där makten att utforma samhällsservice utgår till välfärdskapitalister istället för att utforma välfärden demokratiskt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det har skapat den perfekta grogrunden för kulturkampshögern. Den kan skapa ett ”vi” som är elastiskt så att nästan vad som helst kan exkluderas. Alla materiella och sociala brister kan hänföras till att ”de” tar del av det som är vårt, inte att det gemensamma slutat fungera för att det tagits över av det privata. Journalister kan pekas ut som fiender och del av etablissemanget om de ifrågasätter ett snävt vi. Att ens ifrågasätta är att vara en del av ”dem” snarare än ”vi”. Svenskhet blir liktydigt med att sluta upp bakom nationalism, nationalism blir lojalitet med det nya politiskt korrekta.

Vad kan sättas emot det nyss nämnda? Konstitutionella rättigheter som inte tar hänsyn till om man gillar ordningen, makten eller hur nationen är definierad av makthavare. Men också: att vårt samhälle definierar hur vi välkomnar och släpper in andra i det – samt vad som krävs av den som vill bli medborgare. Men det krävs även något som underminerar den verkliga rädsla som den radikala nationalismen hämtar sin näring ur – såväl fungerande välfärds- som rättsstat, oavsett ursprung, klass, kön, funktion eller plånbok. Det krävs för att få stopp på domedagsretoriken.

The post Undergångens medborgarskap first appeared on Opulens.

MÖJLIGT PARADIS. Om fler skulle tillbringa mer tid med och för andra samt känna tacksamhet inför allt som faktiskt är bra, så skulle Sverige ha alla möjligheter att bli ett paradis på jorden, hävdar Sofia Nerbrand.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

På en middag lade en gäst ut texten om varför det varit så svårt att flytta hem till Sverige igen efter många år i Ryssland och andra delar av Östeuropa: ”Stockholm — Svedala — känns kallt. Svenskar pratar inte med varandra. Grannar samarbetar inte till vardags. Prestigen och präktigheten håller tillbaka såväl erkännanden om livets svårigheter som önskemål om hjälp.”

Många som flyttar hit vittnar om samma sak. Att bli hembjuden till ett svenskt hem är ovanligt. Går man in på en buss stirrar ofta varannan stol tom eftersom vi föredrar att sitta för oss själva. Numera stirrande ner i en skärm, inte sällan med stora hörlurar på så att man med säkerhet stänger ute såväl ljud som samtal med omgivningen.

Hela systemet bygger på tanken om statsindividualism, det vill säga att var och en ska kunna förverkliga sina drömmar genom välfärdsstatens försorg. Möjligheter ska inte begränsas av familjens sociala status, förmögenhet eller kontaktnät. De nordiska länderna har i sanning varit framgångsrika på att ge invånarna välstånd, lycka och en ny chans. Gott så.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Men det verkar vara något som skaver hos många. Trots att den stora breda medelklassen har det bättre än kanske någonsin, någonstans märks ett missmod — jo, trots ökad brottslighet på några områden, problem i vården, terrorism med mera vågar jag påstå att Norden anno 2018 är en av de bästa platser mänskligheten skapat, materiellt och trygghetsmässigt. Ändå är det många som flyr ifrån något. Det kan ta sig i uttryck i att man dricker, äter, spelar, tränar för mycket, för att döva en inre smärta. Se er omkring! Det är vanligare än man tror.

Är det för att vi aldrig blir nöjda? Eller är det för att något faktiskt saknas?

Kan det vara spontana samtal och samvaro i verkliga livet? Skärmarna avskärmar oss bokstavligen från varandra. Det materiella välståndet gör också att vi har råd att köpa allt fler tjänster av varandra istället för att hjälpas åt. Företag och myndigheter skjuter över en hel del arbete till kunder i form av bankappar och e-handel. Snart behöver vi inte ens säga hej till någon i kassan, allt i effektivitetens namn.

Missförstå mig inte, ekonomisk utveckling, välfärdsstaten, ny teknik och smartare resursanvändning ger oss bättre förutsättningar för ett gott liv. Men det verkar inte allena ge oss mening och välmående.

Människan är en social varelse. Tänk om fler skulle titta upp från sin mobil, säga hej och tillbringa mer tid med och för andra. Uppleva mer förundran i vardagen. Känna tacksamhet inför allt som faktiskt är bra. Då tror jag att Sverige skulle ha alla möjligheter att bli ett paradis på jorden.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Titta upp från mobilen! first appeared on Opulens.

SYNDABOCKSTÄNKANDE. Även i genren ”man kan alltid skylla det man ogillar på nyliberalismen” är Svante Nycanders skrift Liberaler i asylkrisen synnerligen fantasifull, skriver Mattias Svensson.

Svante Nycander har nyligen utkommit med Liberaler i asylkrisen (Dialogos Express). Enligt Nycander kan det svenska flyktingmottagandet under åren fram till 2015 förklaras med inflytandet från en handfull nyliberala opinionsbildare. Dessa ska dessutom ha haft en dold agenda med det ökande flyktingmottagandet, nämligen att ändra reglerna på arbetsmarknaden och minska välfärdsstaten.

Några problem med teorin: Nycander drar stora växlar på en DN debatt-artikel från 2014, men de som undertecknat är inte bara nyliberaler, och som Nycander själv medger handlar den inte bara om asyl. Tankesmedjan Timbro, som förstås också ska ha legat bakom, drev under perioden mest frågor om integration och reformer på arbets- och bostadsmarknaden, där väldigt lite hände. Nya moderaterna bröt under Reinfeldt med nyliberalismen och fjärmade sig från exempelvis Timbro samtidigt som man lade om sin asylpolitik. Ja, och så då att välfärdsstatens utgifter ökat och arbetsmarknaden knappast reformerats.

Svensk asylpolitik beslutades i bred partipolitisk enighet våren 2006; uppgörelsen mellan Alliansen och MP 2011 ändrade bara detaljer. Några öppna gränser har det aldrig handlat om. Redan under alliansåren satsade polisen med Reva på att avvisa fler och asylprocessen är i sig både byråkratisk och selektiv i fråga om vilka som får stanna. Att det kom betydligt fler asylsökande 2011–2015 berodde väsentligen på omvärldsförändringar, inte minst kriget i Syrien och det faktum att passagen från Turkiet till Europa öppnades under några veckor hösten 2015. Hur svenska nyliberaler ska ha regisserat det sistnämnda är som mycket annat i denna skrift höljt i dunkel.

Dessutom: Varför skulle nyliberaler ha en dold agenda? Vi förespråkar legalisering av droger i ett land där varje avsteg från förbudstanken fortfarande är hårt stigmatiserad. Vi kritiserar välfärdsstaten som idé och försvarar inkomstskillnader som uppkommer på hyggligt fria marknader i ett land som hyllar trygghet och jämlikhet. Vi försvarar yttrandefriheten för homofober som pingstpastorn Åke Green och för islamkritiker som danska Jyllands-Posten. Vi vänder oss emot gränshinder och kontroller och försvarar människors rätt att flytta och arbeta var de önskar, också i tider av växande främlingsfientlighet. Inget av detta är en agenda som maximerar populariteten – däremot en agenda som följer av att vara sann mot liberala grundvärderingar om personlig och ekonomisk frihet och som inte blundar för aktuella samtidsproblem. Nycanders konspirationsteori har med andra ord fler hål än en schweizerost. Det kan förklara varför den hittills främst förekommit bland de mest alternativa av nätmedier.

Det betyder förstås inte att all kritik kan avfärdas. Nycander har poänger i att asyl emellanåt förväxlats med fri rörlighet (han gör det själv, exempelvis) och att det är svårt att ha regler som avviker alltför mycket från grannländernas. Hösten 2015 tydliggjorde att generösa svenska asylregler bara kan upprätthållas genom andra länders restriktivitet, ett hyckleri som förvisso pågått åtminstone sedan EU:s transportörsansvar från 2001 och som varit uppenbart när dissidenter nekats tillträde till Sverige för konferensdeltagande och liknande just därför att de befaras vilja söka asyl.

Flyktingmottagandet är ett olöst dilemma för de flesta politiska läger, också för liberaler. Nycander har dock föga att bidra med till den seriösa diskussionen. Han radar upp kända problem med flyktingmottagande, men hans egen position är luddig. Bestämd är han bara i fråga om att både den föregående och den nuvarande svenska politiken är fel. Dessutom är han arg på att borgerliga partier diskuterar förslag till förändringar för att få in fler nyanlända på arbetsmarknaden. Nycander tycker i stället att diskussionen borde handla om att hitta syndabockar för att det kommit så många asylsökande till Sverige.

Historiken är även här fragmentarisk och tillrättalagd. Nycander förbigår att man under nuvarande moderatledaren Ulf Kristerssons ordförandetid i MUF gjorde fri rörlighet över gränserna till en viktig frihetsfråga för att i stället låta honom representera vad Nycander betraktar som en sund restriktivitet i partiprogrammet Land för hoppfulla (1997). Det programmet innehöll dock flera förslag för ökad öppenhet – exempelvis invandring för alla som kunde påvisa garanterad försörjning och avreglering av arbetsmarknaden – vilket Nycander inte nämner. Allt för att det ska passa tesen.

Det kanske är en brist hos mig, men jag har sällan läst en bok där jag haft så svårt att följa hur passagerna är tänkta att hänga ihop både med varandra och med verkligheten. En intressant genomgång av klassiska liberalers allt annat än naivt optimistiska människosyn utmynnar exempelvis i den absurda tesen att endast en rörelse är värdig att bära liberalismen i Sverige, Folkpartiet. (Att det tydligen ändå var 90-talsmoderaterna som hade rätt om asylpolitiken är en tes från ett annat kapitel.) Med socialliberalismen kring förra sekelskiftet var liberalismen nämligen färdigtänkt och Folkpartiet dess svenska uttolkare genom sin samklang med den tidens folkrörelser, nykterister och frikyrkliga.

Det kan man förstås tycka och argumentera för, men Nycander avfärdar i stället nyare liberala idéer och rörelser med att de är utlandsinfluerade och därför främmande. Ser han verkligen inte ironin i att ett resonemang som börjar med upplysningen landar i denna dunkla argumentation där arv går före förtjänst? Sannolikt inte, eftersom han genomgående domderar snarare än att argumentera. Det enda konstanta i hans gormande tycks vara att han är arg på det mesta. Det är säkert också nyliberalernas fel.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Konspirationsteorier om nyliberalism first appeared on Opulens.

OMÄNSKLIGHET. Jag hade inte tänkt skriva om detta. Men ett mail från en före detta kollega lämnar mig ingen ro. Det handlar om de pressade sjuktalen och om Försäkringskassans bemötande av de sjuka.  I grund och botten handlar det om vilket samhälle vi utvecklat.

Ett välfärdssamhälle borde kunna ha råd att rymma också de sjuka. Välfärdslöften klingar tomma för dem som inget har eller är på väg att mista det lilla de har.

Berättelserna är många. Om cancersjuka som tvingats till Arbetsförmedlingen, om sjuka som tvingas söka socialbidrag efter indragen sjukpenning. Eller som i Aftonbladet den 17 september om Catrine, 51 år, som fick brev två månader efter sin död om att hon var helt arbetsför. Jag kan tänka mig reaktionen hos de anhöriga. Som att mötas av ett hånskratt mitt i sorgen.

Sjuka skambeläggs och tystas ned. Av rädsla för att mobbas ut eller mista i princip all ekonomisk trygghet går de till jobbet trots sjukdom och smärta. Om de i värsta fall inte klarar det eller har anhöriga som kan hjälpa till väntar i princip ättestupan. I dagligt tal: socialbidrag och hemlöshet i. Vi har utvecklat ett samhälle där föraktet för svaghet dominerar. Det är ett samhälle som skrämmer. Vi ska vara fit for fight, stå på tårna, vara på hugget, hungriga, innovativa, kreativa, fullt arbetsföra. Fattiga och sjuka göre sig inte besvär. Inte ens på deltid.

Föraktet för svaghet genomsyrar synen på tiggeri, sjuka och handikappade. Min kollega skriver i sitt mail om hur hon, efter ett möte med läkare, sjuksköterska och chefer, har blivit överkörd och inte ens fått möjligheten att förklara. Jag upprepar: Utan att ens fått möjligheten att förklara.

Hon skriver: ”Både läkaren och sköterska tycker att jag kan vänja mig att stå ut med att ha ont och bara jag försöker och får KBT-terapi så kan jag säkert stå ut lite mer. Det här kanske blev lite osammanhängande, och det är inte alltihop, tror jag, för mitt minne är lite suddigt – det hela är som en enda overklig mardröm. Jag har börjat återhämta mig psykiskt, men är ändå väldigt orolig inuti, eftersom allt är så oklart, och eftersom jag riskerar att så småningom bli arbetslös.”

Jag gråter när jag läser om hennes mail. Det är här är ovärdigt. På så många plan.

The post Ett samhälle där föraktet för svaghet dominerar first appeared on Opulens.