RAPE & REVENGE. Kanske skulle man kunna kalla denna nya våg av våldsfilm för rättvisemärkt? För visst känns det bättre att avnjuta filmer som står på offrets sida. I alla fall när det kommer till världens snaskigaste genre, Rape & Revenge, skriver Magnus Blomdahl.

Vad händer när ”den manliga blicken” ersätts av ”den kvinnliga blicken”, speciellt om det sker inom en genre som tidigare mest förknippats med sexism, misogyni och manschauvinism? Den ökända Rape & Revenge-genren.

Under senare år har denna anomali fått ett uppsving. Filmer med övergrepp och hämnd i fokus har i Metoo:s kölvatten pressat gränserna för hur mycket obehag som ryms inom ramen för en långfilms speltid. Ungefär som tidigare alltså. Eller? Inte riktigt. Filmerna inom denna nya våg är alla regisserade av kvinnor. Inte unikt, men ändå ett faktum värt att beakta. Det är ju nämligen så att denna solkiga genre nästan alltid tidigare bestämts av män.

Till exempel Meir Zarchis I Spit on Your Grave, Wes Cravens Last House on the Left och Abel Ferraras Ms. 45. Samt en mängd andra filmer som alla består av två delar. Ett sexuellt övergrepp (oftast en våldtäkt), följt av grym hämnd. Genom det tidigare väcker man upp en ilska/frustration hos de som bevittnar övergreppet. Den efterföljande hämnden framkallar en förlösande känsla. Ju värre övergrepp desto starkare eufori när väl hämnden utförts. En sunkig, men effektiv genre som blottlägger, och spelar på, människans mest primala känslor.

Hämnden legitimerar våldtäkten, om man vill vara krass. Eller tvärtom. Övergreppet blir till tusen meter bröstsim och hämnden en kall öl efteråt. Man nollställer sig, känner sig mänsklig och moraliskt tveklös. Kompassnålen pekar definitivt åt rätt håll … skönt tänker vi.

Så här har det alltså sett ut ända sedan genrens guldålder på 70-talet. Har den nya vågen inneburit någon förändring?

Den kvinnliga blicken följer mot slutet en naken man som möter sitt öde på ett inte oväntat, men uppfriskande sätt.

Coralie Fargeats debutfilm Revenge är en intressant lek med den manliga blicken. Ett extremt underhållande exempel på hur det kan se ut när denna blick byter kön. Fargeat vänder nämligen på det hela när ”offret” ger igen, och ”män” blir till ”kvinnor” och ”kvinnor” till ”män”, eller i alla fall som vi är vana vid att se kön på film. De våldsamma männen filmas nakna och hjälplösa, utlämnade till en högre makt med laddat gevär.

Även om det börjar sedvanligt.

Som för att göra en poäng av genrens problem/styrkor. Allt är överdrivet, kitschigt, filmat som en gammal Festis-reklam. Männen är överdrivet manliga och kvinnorna, eller kvinnan, är överdrivet kvinnlig: en bimbo, med Lolita-glasögon och klubba, som männen ramar in med sina blickar och kroppar. Allt är endimensionellt, okomplicerat. Men sedan händer något.

Efter att huvudrollsinnehavaren Jen (Matilda Lutz) blivit våldtagen, puttad utför ett berg och spetsad på en påle, väcks något inom henne. Hennes rätta jag kanske. Hon blir större och männen mindre. De krymper, jagas och dödas. Det är inte särskilt realistiskt, men snyggt, underhållande och hiskeligt våldsamt. Den kvinnliga blicken följer mot slutet en naken man som möter sitt öde på ett inte oväntat, men uppfriskande sätt.

Liksom Emerald Fennells debutfilm Promising Young Woman. Här är alla män svin, speciellt de ”snälla” männen. Men de är inte bara svin, utan även viljelösa, banala, endimensionella, ryggradslösa, sexfixerade och misogyna. Visserligen skildrat med glimten i ögat — Fennell har tidigare varit showrunner för Killing Eve säsong två — men ändå. Från förtexter till eftertexter matas vi tittare med det ena övergreppet efter det andra. Samtidigt objektifieras männen. De är patetiska när hämnden väl kommer, även om den portioneras ut under filmens gång. Alltså får man som betraktare närmast samma känsla som när Anticimex gjort sitt jobb och rensat bort ohyran. Promising Young Woman är en underhållande, gränsöverskridande feel-bad film. Den handlar mer om utsatthet och sexism som samhällsproblem, farsot, än regelrätt Rape & Revenge. Här fungerar våldtäkten som metafor för mäns universella förtryck av kvinnor.

Närmare genrens oskrivna regelverk ligger kanske Madeleine Sims-Fewer och Dusty Mancinellis Violation, även om vissa paragrafer skrivits om en aning.

Efter att ha blivit våldtagen av sin svåger bestämmer sig Miriam för att hämnas. Hon mördar sin förövare, tappar honom på blod, styckar honom, kokar kroppsdelarna, pulveriserar skelettet och fyller burk efter burk med det vita pulvret. Hon har inte bara tagit hans liv utan även hans hela existens, identitet. Han finns inte längre. Han är raderad från jordens yta. Borta.

Violation ger sig den på att komplicera det ursprungligt banala i sub-genren. Här är våldtäkten inte våldsam. Vidare så begår Miriam själv ett övergrepp då hon inte tar ett nej från sin pojkvän då det kommer till sex. Det är ingen simpel film. Den motsäger sig hämnden som euforisk prolog och gör den istället till ett utdraget och smärtsamt lidande på lidandet. En slags anti-hämnd. Det kanske mest intressanta med Violation är dess generösa strösslande med manlig nakenhet i obekväma situationer. Här exploateras den manliga kroppen betydligt mer än den kvinnliga. I en av filmens mörkaste stunder lyckas man till och med få med en erigerad penis.

En stor skillnad mellan manlig och kvinnlig Rape & Revenge ligger i hur nära offret, eller överlevaren, filmen bryr sig om att föra tittaren. Vi bryr oss om huvudpersonen i Jennifer Kants The Nightingale. Mellan övergrepp och hämnd ryms ett liv. Det här drabbar tittarens balanssinne. Hen blir plötsligt medveten om det potentiella djup Rape & Revenge-genren rymmer. Precis som i Jen/Sylvia Soskas American Mary, Natalia Leites M.F.A. eller Michaela Coels serie I May Destroy You. Historier som rymmer mer än bara faktorer.

Kanske skulle man kunna kalla denna nya våg av våldsfilm för rättvisemärkt? För visst känns det bättre att avnjuta filmer som står på offrets sida. I alla fall när det kommer till världens snaskigaste genre, Rape & Revenge.

The post Kvinnlig blick i ny våg av våldsfilm first appeared on Opulens.