ROMAN. Erik Bovin läst ”Statisten” av Boris Zetterlund. En roman som uppehåller sig vid brännande frågor om klass, kön och våld i nära relationer. Bovin finner den på det hela taget läsvärd.

Statisten av Boris Zetterlund
Lindelöws bokförlag

Boris Zetterlunds skönlitterära debut ¨”Kabaré Vemod” utsågs 2018 till årets bok av Helsingborgs bibliotek. Hans andra roman ”Stumt ljus” (2021) utspelar sig i filmens värld under tidigt 1900-tal, när detta medium var på uppsving.

Den nya romanen ”Statisten” 

Även i hans nya roman ”Statisten” (2025) skildras livet bakom filmens kulisser. Året är 1958 och berättelsen inleds så att säga in medias res med att 24 åriga Manda förhörs av polisen efter att just ha klarat sig undan en brand som tagit livet av pojkvännen Isak.

Manda är en filmstudent med skådespelardrömmar som städar trappor för att klara sitt uppehälle. Ett brokigt liv som präglats av hennes och Isaks, minst sagt, destruktiva förhållande. Det som håller henne uppe är hoppet om en glamorösare framtid. Ingmar Bergman arbetar med filmen ”Ansiktet” i Råsunda där hon medverkar som statist. Det ryktas om att Bergman har större planer för henne. Mötet med demonregissören blir dock inte som hon har tänkt sig.

En bladvändare till roman

Zetterlund har även denna gång åstadkommit en riktig bladvändare. Berättelsen drivs framåt av frågan huruvida hon bär skulden för pojkvännens död eller inte. Motiv saknas inte med tanke på vad han har utsatt henne för: daglig misshandel och våldtäkt.

Som läsare kastas man fram och tillbaka i tiden. Romanens icke-linjära narrativ är kongenialt då det leder tankarna till filmen, närmare bestämt den franska nya vågens berättande. Zetterlunds språkhantering är dessutom superb.

Berörande levnadsöde

Det är omöjligt att inte bli djupt berörd av Mandas öde. Hon gör allt för att bryta sig fri, från det torftiga liv som står till buds inom hennes samhällsklass, från dåtidens stränga kvinnoroll och det fängelse som förhållandet med Isak utgör.

Gång på gång förs läsaren tillbaka till berättelsens smärtpunkt. Här och var skorrar det falskt som det ofta gör när en författare ska gestalta något som ligger för långt ifrån hens egen erfarenhetshorisont. Skildringen av psykisk ohälsa är till exempel föga övertygande.

En läsvärd roman

Boris Zetterlunds roman är på det hela taget läsvärd. Det märks att han har gjort sin research då han bjuder på en trovärdig skildring av denna miljö under folkhemsperioden. Den som enbart är ute efter njutbar eskapism gör rätt i att välja en annan bok då denna roman uppehåller sig vid brännande frågor om klass, kön och våld i nära relationer.

The post Läsvärd roman om klass, kön och relationsvåld first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRER. Charlotte Wiberg har sett tre tv-dokumentärserier: ”En våldsam kärlek”, ”En kropp till salu” och en ”En våldsam heder”. Tre dimensioner av våld mot kvinnor. ”Producenten och regissören Jessica MacDowall är involverad i samtliga produktioner. Hon har utfört en viktig och stark gärning,” skriver Wiberg.

The post Tre dimensioner av våld mot kvinnor first appeared on Opulens.

VÅLDET. ”Professionella tyckare, oavsett politisk hemvist, utgår från sin egen verklighet. Tyckarnas verklighet skiljer sig ofta påtagligt från den hos dem som drabbas av våldet”, skriver Lars Thulin.

Den ökande våldsbrottsligheten i Sverige splittrar det politiska landskapet. Den har blivit ett osmakligt slagträ, där tragedier antingen blåses upp eller nedvärderas och nästan förlöjligas. Istället för att samhället enas om gemensamma och långsiktiga åtgärder. Det finns två sidor i debatten.

Till höger vill man skildra Sverige som ett land i upplösning på randen till inbördeskrig. Media våga inte berätta detta. Syndabockarna är givna – invandrare och en misslyckad integration

Högerns bild är felaktig för inget inbördeskrig hotar och invandrare i sig är inte problemet.

Tyckare till vänster pekar på att antalet anmälda brott minskar, att risken för utomstående är försumbar. Det är onödigt att vara rädd. Istället är det sensationslystnad som skapar rädslor. Jan Guillou på Aftonbladet driver tesen ”att så farligt är det väl inte”. På andra håll kan våldsvågen nedvärderas genom kvantifiering och avfärdas eftersom för få drabbas av den. En promille av befolkningen nämns ibland som gräns. Fast en promille är 10 000 människor. 20 gånger fler än antalet svenskar som dog under tsunamin.

Vänsterns bild är missvisande. Det dödliga våldet ökar, försök till dödligt våld likaså, utomstående skadas och dödas. Skjutningar av unga och sprängningar i bostadshus är högst i Europa.

Det som förenar falangerna är att skylla på media. Urgamla taktiken att skjuta budbäraren är livskraftig.

Vad är sant? Totala antalet anmälda brott har sjunkit med några procent. Men vilka brott minskar? Inga förtvivlade föräldrar i utsatta lokalsamhällen blir lugna av om antalet cykelstölder, kortbedrägerier eller källarinbrott som anmäls blir färre. Relevant är den grövsta brottsligheten, dödligt våld.

Hur man än räknar har det ökat på tio år. Mord- och dråpförsök har på samma tid stigit med 40 procent. Sprängningar stiger våldsamt, i år nästan en varannan dag.

Dödligt våld med skjutvapen blir vanligare. 2013 22 fall. 2022 hela 63. Tidigare var mord och dråp ofta fylleslagsmål eller släktbråk som gick snett. Idag har vi regelrätta avrättningar. De sker ofta på gator och torg. Förbipasserande hamnar i kulregn. Mördarna är hänsynslösa, om andra skadas är irrelevant.

Den som påstår att våldet inte har förändrats på detta sätt och att utomstående inte skadas, är intellektuellt ohederlig. Här ett axplock enbart från Stockholm/Uppsala:

7 april 2017 dödade Rakhmat Akilov fem slumpvis utvalda personer på Drottninggatan i Stockholm. Vapnet var en lastbil, ett av offren en 11-årig flicka. Tio personer skadades.

2 augusti 2020 dödades 11-åriga Adriana med ett automatvapen när hon är ute med sin hund i Botkyrka. Måltavla var ”några i en bil vid en mack”. Hon kom i vägen.

17 juli 2021 skottskadades två syskon, sex och sju år gamla, när de i sällskap med sin pappa var på väg till en lekplats i Flemingsberg.

10 mars 2022 mördades en ordningsvakt på ett gym i Vasastan. Den 16-årige mördaren skulle skjuta en annan person.

5 april 2023 avrättades en man på torget i Skärholmen. En man som passerade nästan 50 meter därifrån skadas svårt av kulor som for hit och dit.

10 juni 2023 öppnades automateld mot T-banan i Farsta. En 15-åring och en 45-åring dog. Två personer skottskadades.

6 september 2023 sköts en mamma till en gängkriminell i Uppsala.

12 september 2023 avrättades en person i Uppsala. En ligamedlem skulle skjutas. Förövarna tog fel person.

Dessa händelser avfärdas av dem som driver tesen ”vi ska inte vara rädda”, som anekdoter utan värde då de inte speglar den totala verkligheten. Fast barn som förblöder med näsan i asfalten är verkligheten. Släktingar som krossas av sorg är verkligheten. Trappuppgångar som mitt i natten förvandlas till krigsskådeplatser är verkligheten.

Så varför vill vänsterdebattörer nedvärdera det som sker? Jag tror det är för att skydda invandrare. Man vill inte peka ut dem och spä på hatiska stämningar. För majoriteten av förövarna i gängkrigen har icke-svenska efternamn. Men offren har i nio fall av tio samma typ av efternamn. Och det är ofta bostadshus där invandrare bor som sprängs. Det är heller inte i första hand bilar som ägs av infödda svenskar som förstörs när Rosengård och Tensta brinner.

I sin ambition att skydda invandrare väljer dessa debattörer sålunda att bagatellisera våldsvågen som nu plågar samhället. Inte sympatisera med offren och deras rädsla för det som händer. Trots att de i flesta fall är just invandrare. Märkligt val av en politisk rörelse som hävdar solidaritet med de svaga.

Ska svenskar vara rädda? Eller är vi helt förda bakom ljuset av usla medier och politiker med mörka agendor? Finns trygghet och tröst istället i statistik? Låt mig säga så här: om det var krönikörerna som var vid tunnelbanan i Farsta junidagen då torget besköts med automateld, eller det var farstun i deras vackra hus på Östermalm som sprängdes i bitar, skulle det kanske låta annorlunda.

Professionella tyckare, oavsett politisk hemvist, utgår från sin egen verklighet. Tyckarnas verklighet skiljer sig ofta påtagligt från den hos dem som drabbas av våldet.

The post Har vi rätt att vara rädda? first appeared on Opulens.

LYRIK. Else-Britt Kjellqvist har skrivit en diktsvit som avhandlar olika former av våld.

Else-Britt Kjellqvist är född i Stockholm och uppväxt på Söder. Hon är sedan länge heltidsförfattare men var tidigare också verksam som psykoanalytiker och debuterade 1981 på Bonniers med diktsamlingen Lögnen har ögon. Kjellqvist har gett ut ett tjugotal essäböcker varav de om skam mötts av stort intresse, också i de nordiska länderna. Hon har tidigare varit publicerad i Opulens, senast i november 2022, med novellen Leolabradoren..

Nu återkommer hon med en diktsvit som avhandlar olika slags våld.

CAROLINA THELIN

FYRTIOTAL

Några klipper av fötterna
på fåglar
En vit minibuss
vänder
med sin familj
och plockar upp mig

trodde fyrtiofyra fyrtiofem
att de var min familj

upptäckte misstaget fyrtionio
när de flyttade
och lämnade mig kvar
liggande på mage på golvet
med boken med fotografierna
av människorna från lägren
deras glödande ögon
håliga kinder
bröstkorgarna likt galler
bredvid travarna
med döda

mördade

HERREMORD

oskimrat läte störtfaller

knuffade
från balkonger

singlar
likt girlander

slocknande
en efter en

om dom ändå förlorade sansen!
innan
asfalten
som fordonet genom vajerräcket
som Vilks färdades i –
exploderade

innan
kropparna började brinna

SEXTIOTAL

De rökte på

De kastade sig inte ut
för att dö

störtade från Katarinahissen
broar och fönster

De knuffades inte
från balkonger

De ville flyga

LÖGNER

smygande lögner
lömska
illistiga

öm i kropp
plåga i blygd

tappad på blod
för var lögn

inte vita
att skydda skörhet
barnaben bara
veka tunna
nakna huden

utan
den sluges lust
lögnarens njutning

The post Littestraden: Diktsvit av Else-Britt Kjellqvist first appeared on Opulens.

KRAVALLER. “Killarna i svarta huvtröjor och fickor fyllda av pyroteknik får se matchen i sina vardagsrum. Och skjuta projektiler där”, skriver Lars Thulin apropå kravallerna som utbröt mellan AIK och Djurgården i senaste derbyt.

Som älskare av fotboll och inbiten AIK:are chockades jag av det senaste derbyt mot Djurgården. Då Tele2-arena förvandlades till en krigszon. Det var ett under att inga värre skador uppstod. Nu fick poliser, ordningsvakter samt en polishund, bara plåstras om efter att AIK-klacken gått bärsäkagång.

Detta är ovärdigt för en av Sveriges största och mest älskade (samt hatade) idrottsklubbar. Det är ett nederlag för fotbollen, för supporter-kulturen, idrotten och samhället i stort. Ska den 28 maj 2023 definiera en del av vårt samhälle och många svenskars kärlek till den största av bollsporter? Många av mina kompisar berättar om upplevelsen när de fick gå med sina pappor på första riktiga fotbollsmatchen. Ofta ett minne för livet. Känna pulsen, nerverna, kraften hos publiken, att som åskådare pendla mellan himmel och helvete under matchens gång. Vår tids gladiatorspel. Idag vågar de inte ta med sina barn eller barnbarn till en stormatch.

AIK, som andra klubbar med liknande problem, är mesiga och undfallande i sina svar. Rädda för att stöta sig med sina supportrar. Några AIK-spelare sade att de förstod fansens frustration. Det handlar inte om det. Utan formen för att visa frustrationen. Spelarnas uttalanden är irrelevanta.

Nu kommer till intet förpliktigande fraser om dialoger mellan poliser, klubbar och fans. En justitieminister som tröttnat på att poliser behövs på matcher. Tjat om bättre övervakning. Den skivan har vi hört förut. AIK tycker att de tar i med hårdhandskar genom att vd tar ”sitt ansvar” och avgår. Kommer det betyda att liknade scener aldrig upprepas på matcher? Nej, för det är vissa ”supportar” som ska ta sitt ansvar.

Min åsikt att vi nått vägs ände. Min erfarenhet är att ska man få någon varaktig förändring på saker ska man slå där det gör mest ont. Plånboken.

Så låt lag som inte kan hålla ordning på sina supportar få köra ett par matcher utan publik. Jag hör protesterna – kollektiva bestraffningar är inte tillåtna, de lag som möter det bestraffade laget drabbas, klubbar har ansträngda ekonomier så man kan inte stjäla deras intäkter.

Allt stämmer. Just därför måste klackarna skärpa sig för att inte deras lag ska hamna där. Supportrarna måste lära sig två saker. För det första – det är de själva och inga andra som ställer till bråken. För det andra – de själva, och inga andra kan få slut på vansinnet. Med den insikten kommer sociala trycket på läktarna göra att publikens frustration vänds från laget till killarna med tändare och bangers.

Engelska topplaget Liverpool hade stora problem med sina fanatiska supportrar för ett par decennier sedan. Deras fans var inte ens välkomna på matställena längs vägarna. De slog sönder allt. Ställena stängdes när bussarna rullade in. Länge var laget avstängt från spel i övriga Europa, av en speciell anledning.

80-talet blev en tragisk väckarklocka för storklubben. 1984, på en cupfinal i Bryssel mellan Liverpool och italienska Juventus, startade Liverpools supportrar ett bråk. Panik utbröt på Heyzel-stadion, en betongvägg rasade och folk krossades och trampades ihjäl. 39 människor, de flesta italienare miste livet. Då stängdes Liverpool av från spel i Europa under sex år. Ett något mildare straff, fem års avstängning, drabbade andra engelska fotbollslag. Kollektiv bestraffning, men något var tvunget att göras.

1989 skedde en värre katastrof. Då var det inte ett bråk, utan krävande supportar som ville in, en polis som inte kunde hantera situationen och en dålig arena som var orsakerna. Trycket för att komma in på Hillsborough-stadion i Sheffield, där en cupmatch mot Nottingham Forest skulle spelas, blev för stort. Entréer öppnades för att folk inte skulle klämmas ihjäl. Men läktaren blev överfull. Publik krossades mot de stängsel som fanns på ståplatsläktarna, folk kunde inte fly. 96 personer omkom.

De katastroferna ledde till något som hjälpte fotbollen i England. Arenor byggdes om för att var säkra. Ståplatser försvann. De som köpte biljett fick göra det i förväg och registrera namn och personnummer. Följden blev högre biljettpriser, men publiken kom tillbaka. Nu vågade de gå på fotboll igen. Försäljning av mat och dryck på arenorna steg, den lönsamma handeln med souvenirer likaså.

Våldet där är inte helt borta, men har minskat avsevärt jämfört med tiden före katastroferna. Nackdelen är att det blivit dyrare att gå på fotboll. Ungdomar utan rika föräldrar eller rejäla veckopengar är inte välkomna. Klubbarna har sålunda också slagit mot plånboken för att lösa problemet.

Orättvist, kanske. Livet är sällan rättvist. Men nästan allt sänds på tv. Killarna i svarta huvtröjor och fickor fyllda av pyroteknik får se matchen i sina vardagsrum. Och skjuta projektiler där.

Förändringen i England kan bero på att klackarna insett att bråken inte bara är ett pubertalt finger mot etablissemanget. Utan att folk kan dödas. Många, också de egna. Mobben på Tele2 Arena har inte den insikten. Låt oss vid Gud hoppas att de inte lär sig läxan den hårda vägen. Men kanske är frågan bara när en dödlig katastrof kommer att inträffa här.  

The post Slå mot fotbollens plånböcker! first appeared on Opulens.

OFFENTLIGA SAMTALET. “Nästintill tvångsmässigt spyr vi idag ut elakheter mot varandra, särskilt i sociala medier. För mig är det inte nytt. Det gradvisa höjandet av smärttröskeln för vilket beteende som kan anses försvarbart är precis vad som föregick våldsamma krig i forna Jugoslavien”, skriver Haris Agic.

Sverige mår bra. Bättre än på många år. Enligt senaste World Happines Report är vi bland de tio lyckligaste av världens alla länder. Men dessa mätningar måste ha missat något för under ytan verkar vi inte alls må så bra. Den neoliberala koloniseringen av framtiden på den globala arenan har under de senaste två decennierna satt sina spår och banat vägen för den stegrande högerextrema vågen i hela västvärlden – inklusive vårt fina land. Igen! Ökade klass- och kunskapsklyftor, social exkludering, främlingsfientlighet, alternativa fakta, högerextrem terror åtföljd av en alltmer hätsk offentlig debatt och barn som dör för varandras hand är resultatet. 

Mitt i det spända politiska klimatets epicentrum kan vi se hur vårt sätt att prata med varandra förändras. Ribban för vad vi tillåter oss att säga till varandra har höjts. Folk tar sig ton. Blir uppspelta och ilskna. Stubiner är korta! Vi debatterar. Gärna! Men de flesta av oss tycks bli allt sämre på det. Man skulle kunna tro att övning ger färdighet. Men inte i det här fallet. Reptilhjärnans dominans verkar stark.

Meningsmotståndare, även bland familj och vänner, drabbar samman i brutala verbala strider. Vi söker slå hål i varandras föreställningsvärldar genom aktiv misstolkning, svartmålning, travestering och förlöjligande. Eventuell sympati för välgrundade argument och reson anses vara mossigt – utdaterat PK-flum som bara står i vägen för folks sunda förnuft.

Historiskt sett har människan varit rätt usel på att vara en god medmänniska

Nästintill tvångsmässigt spyr vi ut elakheter och är oförskämda mot varandra på ett sätt som inte riktigt har varit så vanligt tidigare. Särskilt vanligt är det på olika former av online fora, sociala medier och dylikt. Men för mig är det inte nytt. Jag har sett detta förut. Det gradvisa höjandet av smärttröskeln för vilket beteende som kan anses försvarbart är precis vad som föregick våldsamma krig i forna Jugoslavien. Grannar, bröder, systrar, kollegor och vänner stod plötsligt där – till en början på motliggande sidor i debatten, därefter på motliggande sidor av slagfältet. Det började med att folk tog sig ton. Slutade med att de tog livet av varandra.

När det offentliga samtalet görs om till hatpropagandans arena frigörs en särskild typ av ondska vars kraft ingalunda bör underskattas! Den är kolossal, effektiv och hänsynslös. Och väl igång är den svår att stoppa. Att vädja till förstånd och reson kanske kan få en att lätt framstå som en mossig moraliserande domedagsprofet. Men det är en risk vi måste våga ta. För mänskligheten har begått liknande misstag så många gånger förut.

Historiskt sett har människan varit rätt usel på att vara just en god medmänniska. Olika trosbekännelser, etniciteter, hudfärger, nationaliteter, kön, sexuell läggning, vilken musik vi lyssnar på och vilka böcker vi läser – eller inte läser – hur vi klär oss, vad vi dricker och äter och vilket fotbollslag vi hejar på har alltför ofta kantats av allt från olika typer av grann-, släkt-, klan- och ättfejder till våldsbejakande extremism, nationalism och även imperialism. Vår oändligt innovativa förmåga att omvandla varje liten olikhet till grund för hat och våld – spontant till vardags likväl som strukturerat och systematiskt – är lika outgrundlig som skräckinjagande.

Genom ett öppet, nyfiket och inkluderande förhållningssätt kan vi berikas av våra möten med varandra inte bara trots våra kulturella olikheter utan snarare just på grund av dem. En generellt bristande förmåga att se ett värde i olikheterna, utan att på något sätt döma enligt det egna perspektivet som måttstock, försvårar kommunikationen och bäddar för krockar. Men krockar på grund av olikheterna är ingen naturlag utan är snarare ett resultat av de val vi gör.

Det är inte olikheterna i sig som är problematiska utan hur vi hanterar dem. Olikheter är ett faktum. Hur vi hanterar dem är ett val. För ofta är det lönlöst – och inte heller särskilt önskvärt – att söka jämna ut olikheter genom att kräva förändring från andra. Däremot, det var och en av oss har direkt makt över är det egna förhållningssättet till våra olikheter.

För människan har också varit duktig på att vara just en god medmänniska. Filantropiska och demokratiska krafter och rörelser samt allt det osjälviska ideella arbete som har gjorts genom historien och som också görs varje dag runtom i världen är ett kvitto på detta. Låt oss var och en nyttja denna inbyggda godhet till att också göra gott gentemot och för varandra.

The post Olikheter är ett faktum – hur vi hanterar dem är ett val first appeared on Opulens.

The post Noterat: Aristokrater och gängkriminella lika som bär first appeared on Opulens.

SAMHÄLLSPROBLEM. Vad är det mest skamliga och pinsamma man kan vara idag? Jag skulle säga incel. INvoluntary CELibacy. Ofrivilligt celibat. På svenska: folk som är fixerade vid att de aldrig får ligga med någon.

Många sätter likhetstecken mellan incels och män. Men så är det inte. Incel-rörelsen startades i Kanada på 90-talet av – en kvinna, Alana. Hon drev ett nätforum för dem som upplevde stora svårigheter att få och ge fysisk kärlek till någon. Medlemmar var män och kvinnor.

Sedan har rörelsen och begreppet vuxit och till stor del kommit att handla om arga, förtvivlade och frustrerade män. Men begreppet incel är könsneutralt.

Företeelsen är på intet sätt ny. De så kallade gammpojkarna (norrländska för gamla pojkar) har alltid existerat. De som blev kvar på föräldragården men aldrig fick en kvinna. Det som utvecklat begreppet är nätet och sociala medier. Förr i världen kände en gammpojke kanske två, tre andra gammpojkar i byn. Idag kan han nå hela världen via datorn och utbyta tankar med ett oändligt antal likasinnade. Dessvärre tycks detta inte ha gjort att fler kan få stöd och hjälp, utan att svårigheterna istället förstärks, radikaliseras och ibland spårar ur i vansinnigheter och tragedier. På senare decennier har våldsdåd och mord kunnat kopplas till män som säger sig var incels. De hämnas ibland dödligt på kvinnor som inte ställer upp och ger dessa män vad de anser sig ha rätt till. Och på nätet hetsar militanta incels varandra.

Därmed har den tidigare bara ömklige och patetiske gammpojken blivit ett samhällsproblem – hur motbjudande och löjeväckande han än kan tyckas vara i ett jämställt samhälle.

Överläkaren och psykiatern Stefan Krakowski tar upp detta i utmärkta boken Incels: Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris. Den är viktig, då den är ett reportage där han trängt in i dessa nätforum och djupintervjuat incels som vågat träda fram.

Han tecknar gripande och skrämmande bilder av människor som tappat kompassen.

Han tecknar gripande och skrämmande bilder av människor som tappat kompassen och förmåga att tolka omvärlden. För forumen domineras inte av hat och snack om berättigade våldtäkter. Utan om hur männen, det är trots allt flest män, ska bryta sin isolering. Ofta är de fixerade vid sitt utseende. De har skalor, betygssystem och benämningar för att klassa hur ”fula” de är. Krakowski möter en ung man som är övertygad om att det är formen på hans haka som gör att han aldrig fått ha sex med en kvinna. Därför arbetar han hårt för att spara ihop till en plastikoperation. Med hakan fixad ska han få en partner att älska.

Krakowski möter sedan mannen och han har en helt normal haka. Exemplen är många och de är tragiska, patetiska, obegripliga.

Ska vi då tycka synd om incels? Tycker Krakowski synd om incels?

På den första frågan svarar jag i princip nej. Alla människor har utmaningar i sina liv. Vår uppgift är att tackla dem och bli en fungerande kugge i samhället. Att tycka enbart synd om sig själv, eller om en grupp, är ofta en återvändsgränd.

På den andra frågan är svaret också nej. Krakowski tycker inte synd om incels. Han konstaterar att de finns, varför de finns och beskriver en verklighet som få av oss känner till.

Ett faktum är dock att uppgivenheten och förtvivlan på forumen är stor. Krakowski säger krasst att prognosen för incels är dålig. Åtskilliga tar förr eller senare sina liv.

Ett av skälen till att fler anser sig vara incels är utvecklingen av jämställdheten, alltså kvinnans frigörelse. Vilken är en välsignelse för hela samhället. Den har inneburit att kvinnor blivit mer självständiga, inte minst ekonomiskt, och kunnat leva fullgoda liv utan män som partner. Det var mycket svårare för bara ett sekel sedan. Då fick kvinnor stå ut med dåliga män för att klara sin egen försörjning. Män kunde bete sig därefter. Idag är det gudskelov inte så. Men då blir fler män ensamma.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Detta faktum påpekas i boken. Det fick den militanta feminismen att gå i taket. Inte minst efter att Krakowski var värd i Sommar i P1 och berättade om sin forskning. Nina Rung, känd och mycket aktiv feminist, gick ut i pressen och hävdade att Krakowski försvarar mäns våldsdåd och skuldbelägger kvinnan.

För den som läst boken och/eller hört programmet är hennes påstående vansinnigt och totalt utan grund. Lite pressad svarade sedan Rung att hon blivit så arg över boken att hon knappt orkat läsa den. Men att skriva om den gick uppenbarligen utmärkt.

Måste vi göra något åt incels? Nej och ja. Nej för att det allmänna inte kan bli äktenskapsförmedlare eller hallick. Alla får ta ansvar för sitt eget sexliv.

Ja, om vi betraktar fenomenet som psykisk ohälsa. Idag tenderar vi att sätta den etiketten på väldigt mycket.

Ja, då män med dessa problem lätt dras till extrema politiska rörelser, som också fiskar friskt på incel-forum. Inte minst eftersom unga och frustrerade män besitter ett betydande våldskapital. Och har rösträtt.

Vad som ska göras åt problemet? Jag har inte en aning.

The post Det mest skamliga first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRT. En ny dokumentärserie i SVT, signerad Alexandra Pascalidou har premiär den 22 februari.

I serien med namnet ”Mammorna i våldets skugga” möter vi Eleni, Maritha, Katri, Carolina och Sussi, som alla överlevt sina barn. Tittaren får följa mammorna i deras vardag och i deras samtal med varandra, och höra dem berätta om den bottenlösa sorgen och om att orka kämpa vidare.

– Jag känner inte igen vårt Sverige längre. Ingen blir upprörd på riktigt. Ingen hör. Ingen tänker på att Adriana bara var ett barn, säger Sussi, vars dotter mördades 2020, i dokumentären.

Journalisten och författaren Alexandra Pascalidou har tidigare skrivit ett reportage i Dagens Nyheter om förortens mödrar, deras sönder och våldet, och sedermera boken Mammorna, vilken Augustnominerades. Det var i arbetet med reportaget för sex år sedan som gav Pascalidou idén till dokumentärserien.

– Genom mammorna får tittarna följa en tragedi som pågår här och nu. Det är en samtidshistoria, som behöver berättas och bearbetas. Men det här är också historien om betongens barn och brottsligheten, om de marginaliserade mammornas rop på hjälp och om människovärdet. För alla barn är allas barn, säger Alexandra Pascalidou i ett pressmeddelande.

“Mammorna i våldets skugga” går att se på SVT Play från söndagen den 20 februari och sänds i SVT1 klockan 21 följande tisdag, den 22 februari.

Anna Brynhildsen

The post Dokumentärserie om mammor i våldets skugga first appeared on Opulens.

LJUDFILM. Konstnären Mia Makilas podcast Epilogen vill stötta överlevare av psykisk misshandel. Till årets vinterspecial-avsnitt har hon utvecklat en helt ny poddgenre, där musik och bakgrundsljud förstärker Anna Holgerssons intima berättelse om att hitta tillbaka till sig själv.

I årets vinterspecial av podcasten Epilogen, Den långa vägen hem – Annas andra epilog, samarbetar Mia Makila med bloggförfattaren Anna Holgersson, båda överlevare av psykisk misshandel. Tillsammans har de skapat en helt ny poddgenre, den så kallade ljudfilmen.

Makila startade podden som ett sätt att bearbeta sin egen sorg i eftersviterna av destruktiva relationer. Läkarna gav henne rådet att skapa sig ur den svåra perioden och så föddes idén om att kombinera tydlig fakta om psykisk misshandel med kreativitet. I podden delar andra överlevare kravlöst med sig av sina erfarenheter.

– Jag kände redan i mejlen med Anna att här är en kreativ kraft som har blivit kvävd av förövaren. Hon hade stängt ner sin blogg och sociala medier i övertygelsen om att hon inte skulle tro att hon var någonting, säger Makila.

Hon beskriver ett organiskt samarbete som har resulterat i ett helt eget väsen på bara några veckor, där hon själv har letat ljudeffekter och Holgersson har skapat teaterscener. Det nya formatet leker med bakgrundsljud och element av humor i allvaret.

Vinterspecialet är det andra avsnittet Holgersson deltar i, där hon tittar tillbaka på vad som har hänt sedan den första epilogen och berättar om sin resa hem till sig själv.

– Vägen till att fokusera på sig själv handlar inte bara om att skaffa lägenhet och bygga upp livet igen, utan om insidan. När man inte längre vet vem man är eller vart man ska, bara att man måste överleva. Den resan är så otroligt privat och abstrakt, men Anna sätter ord på det här, säger Makila.

Ljuden fungerar som en medförfattare och ger en intim inblick i den inre världen som ofta är svår att förstå och få tillgång till på ett levande sätt, menar hon.

– Film idag går mycket ut på att fördumma tittarna, allting serveras och fantasin glöms bort. Jag tror att det är just Sverige, diskbänks-realismens land, håller man på med fantasi så bidrar man inte till samhället. Att bygga och leka är någonting självcentrerat och ses inte som produktivt.

Men att bygga upp scener och världar tror Makila kan hjälpa till att både förmedla kunskap och gestalta känslor, vilket kan hjälpa andra utsatta att välja sig själva.

– Att skaka av sig förövaren och bygga upp sig själv igen är en sådan viktig del av det här universumet som vi överlevare är i. Den positiva biten måste också ut, med fokus på att resa sig. Det är ett steg i taget som gäller och varje steg är mödosamt.

Makila kallar kunskapen för en mirakelkur, när man förstår mönster kring psykisk misshandel och narcissism kan man förstå hela sitt trauma och bli fri.

– Syftet är att skapa en ny kunskapsnivå och norm, och att människor ska få nycklar att avkoda manipulationen. Många har hört av sig och sagt att podden har räddat deras liv, just för att de kan förstå sina mönster.

Hon jämför podden med Metoo, att komma ut med skammen och få bekräftelse från andra kan hjälpa en person att inse att den har reagerat helt normalt i en onormal situation.

Att driva Epilogen Podcast har även hjälpt Makila att hitta tillbaka till sig själv och sin kreativitet genom att exempelvis förstå att hon kan skriva manus och bygga ljudfilmer.

– Jag har fått en plats i samhället och återetablerat mig i världen, avslutar hon.

The post Ny poddgenre om psykisk misshandel first appeared on Opulens.

GÄNGKRIMINALITETEN. “Hårdare tag är en känslosoppa riktad mot de andra som hot, inte någon genomtänkt linje som med precision sätter in välavvägda sanktioner där det behövs”, skriver Nathan Hamelberg.

Det ser ut som ett järtecken när kvällen innan Lucia präglas av ett specialsänt Agenda på SVT på temat gängvåldet. Gängvåldet är vidrigt i sig; att det dessutom blir föremål för tuffhetssignalerande överbudspolitik gör det ännu deppigare. Det säger något om hur en kultur av rädsla sipprat ut i mittfåran av samhället. Den våldsamma brottsligheten är ett gissel och det dödliga skjutvapenvåldet har hittills i år bragt 44 människor om livet i Sverige, just därför var samtalet så nedslående. Representanter för alla riksdagspartier deltog i Agenda, först i slutet av sändningen landade fokus – under en alltför kort tid – på förebyggande åtgärder.

The post Hårdare slag i luften first appeared on Opulens.

METOO. Alkestis är en urbild av den självuppoffrande kvinnan. Men när grekiska Elli Papakonstantinous gästar Dramaten i Stockholm vänder hon upp och ner på Euripides antika drama. Här får kvinnan en röst – och även mannen skakas i sina grundvalar av våldet.

Historien är egentligen enkel, sammanfattar den grekiska regissören Elli Papakonstantinous, när hon pratar om Euripides drama “Alkestis”. Pjäsen handlar om en kvinna som räddar sin man från döden genom att offra sig själv. Att författaren – som även skildrade Medeas öde – fokuserar på hur kvinnor offrades var ett slags erkännande och ett framsteg på den tiden, menar Elli Papakonstantinous.