SATIR. Samuel Andersson har skrivit en dagsvers om Vänsterpartiets krav på att få ministerposter i en kommande regering med Socialdemokraterna. 

Regeringspris

När V ska ha kongress så ställs det krav

på statsrådsposter. Makt till varje pris.

I valplattformen blir det åka av

då kraven lätt kan bädda för en kris.

För hur blir nu en dylik situation

där S blir starkt beroende av C?

Ska V då genomgå en mutation

och likna högern? Må det inte ske!

Men kanske mjuknar Magdas retorik

om vänsterfolk får fylla Rosenbad?

En ros är ju för all del väldigt lik

en nejlika i färgen på ett blad.

Men S har taggar, och i maktens spel

riskerar V att riva sig en del.

The post Dagsvers förstamaj valåret 2026 first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur ett visst parti kan styra både landet och debatten eftersom de övriga sju blivit vindflöjlar.

I Sverige leder nio politiker åtta riksdagspartier, då Miljöpartiet har dubbelkommando. Sex kvinnor och tre män leder riksdagspartierna. En av männen är Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna har kokat ihop en ideologi som han erbjuder väljarna. Han låter folket fälla domen över den.

Övriga sju tycks göra tvärtom, de försöker förstå folkets vilja för att sedan skapa en ideologi. SD har en stadig vägvisare som pekar entydigt åt ett håll.

Övriga sju är i olika grad vindflöjlar. Sådana som sitter på tak och snabbt vrider sig i den riktning som vinden blåser.

Men för att ta en liknelse från sporten: framgången för anfallsspelare i en fotbollsmatch bestäms till stor del av kvaliteten på försvaret i motståndarlaget. I svensk politik har försvaret varit uselt. Orsaken är lathet, feghet och brist på tro på den egna förmågan. Sju partier där samtliga för ett decennium sade att de aldrig skulle samarbeta med SD, är de som skapat deras framgång, ibland mot sin vilja. Ansvaret för utvecklingen ska läggas på dem. Inte på SD som inte ändrat sig.

Har partier alltid varit vindflöjlar?

Fast har inte partier alltid varit vindflöjlar, beredda att sälja ideologier för att vinna makt? Nja, så var det inte i början. Låt oss för enkelhetens skull se tillbaka på det tidiga 1900-talet och de ideologier som partierna hade då.

Högerpartiet, som sedan blev Moderaterna, var ett slags fackförening för kapitalägare, fabrikörer och militärer. Folket skulle tjäna dem genom att lyda, arbeta hårt och i princip inte kräva något.

Bondeförbundet som 1958 bytte  namn till Centerpartiet var också som en fackförening, fast för bönder. Partiets mål var därför ganska lika högerns men såg främst till småskaligheten. För att vitsa till det kan man säga att de stod för ett mer jordnära bondförnuft.

Folkpartiet, som sedan blev Liberalerna, älskade bildning och debatter. Mest älskade man frihet för tankar, föreningar, näringsliv och medborgarna. Partiet kom därför i konflikt både med socialisterna och den konservativa högern.

Socialdemokraterna ville vända på den värld som den konservativa högern kämpade för. Makten skulle ligga hos majoriteten. Deras välstånd skulle bygga samhället. Då fick en del av friheten offras. Framgång krävde rättning i ledet.

Längst till vänster fanns ett parti med Sovjetunionen som ideal. Där var total avsaknad av individens frihet priset som måste betalas. I den ideologin gällde inte bara rättning i ledet för oliktänkande. Utan ofta av-rättning.

De olika ideologierna erbjöds i fria val i Sverige. En buffé att välja ifrån. Länge valde många S. På senare tid kom två nya partier byggda på sakfrågor. Ett med kristna värderingar som ledstjärna, det andra hade omsorgen om miljön.

Det var ganska lugnt runt smörgåsbordet. Alla kunde reglerna. Ordning och reda, bra stämning. Baksidan på sådan trygghet är lättja, övertro på den egna rättfärdigheten, brist på nyfikenhet och den oro som krävs för att orka blicka framåt och ta obekväma beslut.

Ett glapp mellan väljare och politiker

Så när den yttre världen pressade på med nya och stora problem stod dessa mätta och nöjda partier inte pall. Man såg inte fullt ut de nya realiteter som blev mångas verklighet. Det uppstod ett glapp mellan politikernas verklighet och väljarnas. Främst gällde det invandringen. Min åsikt, som många delar, är att en sådan berikar och utvecklar samhället. Det visar även historien. Men det skapar även spänningar och konfliktytor. Detta var jobbigt att hantera och kritiska synpunkter på migrationspolitiken avfärdades därför av de etablerade politikerna som rasism och främlingsfientlighet.

Därmed uppstod ett vakuum på den politiska spelplanen. I detta flyttade ett parti med rötter i nazism, rasism och nationalism in. Ett parti som hånade många av reglerna. Övriga politiker försökte bekämpa uppkomlingen som flyttat in. Istället för att förstå varför den kunnat göra det. Det hela blev yrvaket och panikartat. Hade partierna agerat i tid hade SD fortsatt vara en ofarlig och patetisk samling förvirrade och pubertala snorungar som i studentkorridorer flörtade med nazism och gav samhället fingret.

I stället för att lita på att deras ursprungliga ideologier kunde tackla problemen, försökte de etablerade partierna hitta nya som man trodde att folket ville ha. Då fanns en kompass. Opinionsinstituten. Att följa dem innebar omvandling till vindflöjel och därmed en likriktning av politiken, i linje med SD:s lösning på problemen. Den är samma som hos alla högerpopulister som älskar nationalism, hatar främlingar och ser parlamentarisk demokrati som ett hinder istället för ett fundament. Samma mål och medel hade Hitler och Orban och det har även Trump och Putin. De säljer sin idé tydligt och är mästare på nya medier.

Utan trygga företrädare för den parlamentariska demokrati som bygger på rättssamhällets principer, förefaller den samma urvattnad, förvirrad och föråldrad. Därför låter man sig styras av opinionsinstituten.

Är då de klassiska ideologierna konservatism, liberalism och socialism döda? Nej, men vindflöjlarna har som sagt i stor utsträckning vridits i SD:s riktning. Därmed kan ett parti som inte gillas av 80 procent av svenskarna styra både debatten och landet. Och det i en brunblå riktning och med mål och medel som för ett decennium sedan föreföll otänkbara.

The post Valåret 2026 – En vägvisare och sju vindflöjlar first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika analyserar Lars Thulin läget i svensk inrikespolitik ur en sportjournalistisk vinkel. Han konstaterar att det hittills varit en smutsig match.

Tidölaget tillträdde den 18 oktober 2022. I halvtid i mandatperioden kan vi likt sportjournalister göra en analys i pausen: se vad som hänt och syna hur lagens taktik fungerat.

Klart är att första halvlek varit rörig med oklar taktik, brist på skönspel och en massa felpassningar från båda håll. Spelet har varit hårt och fult, men ännu inga utvisningar. Hur matchen slutar är oklart. Allt beror på taktiken lagen väljer när de springer ut på plan för andra halvlek. Samt om nyckelspelare står matchen ut.

Det röda laget

Låt oss titta på det röda laget. Deras offensiv försvagas av bristande taktik och att lagdelarna inte håller ihop. S har tvingats till en nystart med smärtsam omorientering i en del frågor – enkelt uttryckt att anpassa sin karta till en bångstyrig verklighet. Det gäller försvarspolitik, skatter, syn på invandring, integration och kriminalpolitik. Måhända kan ledningen få med sig partiet på en ny karta. För S partipiska viner hårdare än i något annat parti.

Problemet är medspelarna. V och MP famlar efter sin egen identitet och tycks inte veta vad de vill. Det rasar en strid mellan fundamentalister och pragmatiker i båda lägren, värst inom V. Det partiet behöver inga yttre fiender då man har fullt sjå med de inre. Det gör att partiets motståndare tacksamma kan stå vid sidlinjen och följa kampen och hoppas på en total splittring. Vänstern är duktig på det. Minns 60- och 70-talen då en mängd nya partier med olika bokstavskombinationer bildades. De kännetecknades av högt tonläge, brinnande fanatism och mycket glesa led av medlemmar.

Miljöpartiets inre strider

Att miljöpartiets manliga språkrör valdes med minsta möjliga marginal visar på tunga inre strider. Normalt innebär valet av ett språkrör en klang- och jubel-föreställning för en kandidat med hela partiet bakom sig.

Centern har bara en styrka

Centern kännetecknas av att ingen vet vad de egentligen vill. Partiets enda styrka tycks ha varit ett sällsynt mod, eftersom man 2018 gjorde något som är unikt i politiken. Man stod till 100 procent för ett löfte man gett väljarna och man fortsätter att göra det. Nämligen att aldrig samarbeta med SD. Frågan är dock om det räcker som partiprogram.

Spretigt lag

Att få ihop ett så spretigt lag och göra det samspelt är en nästan omöjlig uppgift. Och S partipiska når inte in i de andra partierna. Minns att det som V-ledaren tycks vara mest stolt över är att hon en gång fällde en socialdemokratisk statsminister.

Det blå laget

Så till det blå laget. Här konstateras att det finns en spelare som rakryggat och ärligt driver sin politik. Sverigedemokraterna. När man kom till makten, och via det märkliga Tidöavtalet fick styra Sverige med fjärrkontroll från läktarplats, har man gått från klarhet till klarhet. Tydligt visat att man är ett nyssnazistiskt, högerextremt och populistiskt parti. Ett parti som bygger sin retorik på främlingshat och en dröm om ett Bullerby-Sverige. Deras verkliga agenda är samma som för dess systerpartier världen över – att avskaffa den parlamentariska demokratin som till stor del bygger på liberala värderingar.

Den fegaste ledaren i modern tid

Kaptenen i det blå laget, Ulf Kristersson, har satt ett rekord under första halvlek. Rekord som den fegaste och mest undfallande politiska ledaren i modern tid. Inte bara han är svag, att se skickliga och erfarna moderatpolitiker som Gunnar Strömmer, Karin Enström och Gunilla Svantesson totalt förnedra sig för Jimmie Åkesson och hans fotsoldater är ohyggligt. För M, ett tidigare stolt, seriöst och statsbärande parti, har förvandlat sig till en dörrmatta för krafter som vill utplåna demokratin som vi känner den. Likheten med det republikanska partiets knäböjande inför galningen Donald Trump samt brittiska Tories inför clownen Boris Johnson är slående. Precis som likheten med 30-talets Tyskland då Hitler fick makten.

KD och L gömmer sig

Övriga spelare, KD och L, är oväsentliga. De saknar den djärvhet, initiativförmåga och det bollsinne som krävs av bra lirare. De är de spelare som gömmer sig på planen, det vill säga aldrig vill ha en passning. KD:s Ebba Busch utmärker sig dock genom extremt oschyst spel. Ingen annan partiledare har erkänt och tagit sitt straff för ett brott som har fängelse i straffskalan.

Inte nog med det, dessutom har Busch hävdat att hon inte gjort något fel. Med andra ord, hon sätter sig över lagen. Trots att hon som ledamot i riksdagen är folkvald för att stifta lagar. Dessutom har hon svikit sina trogna kärnväljare, då kristna KD som inget annat parti nu förknippas med bruk av narkotika samt sexuellt frisläppta fester för ledande i partiet.

Utlys extraval!

Jag vill att vi gör som när jag som grabb lirade spontanfotboll på gräsmattan vid pepparkaksbageriet i Årsta. Vi delade om när spelet blev för ojämnt och konstigt. Utlys extraval och strunta i blockpolitiken. Låt varje parti stå för sin egen vilja och sin egen politik, För regeringspartierna är uppgiften svår. För är det någon där som minns tiden då man tänkte och agerade självständigt? Utan att fråga Jimmie om lov? Mycket tveksamt.

Domare är som vanligt drygt 7,7 miljoner röstberättigade svenskar. I september 2026 kommer deras avgörande. Låt oss hoppas att vi slipper att en VAR-bedömning avgör det hela.

PS Vad hände med glasögonen? 

Med anledning av förra veckans krönika har läsare hört av sig och undrat om jag till sist fick mina glasögon. Jo, när jag väl nått Postnords tullavdelning gick det fort. I princip med vändande epost meddelades att avgifterna tagits bort och att brevet var på väg till mig.

Bra, men ändå inte. För det tog exakt en vecka från det meddelandet tills att brillorna låg i min brevlåda. En vecka. 168 timmar.

Paketet låg förmodligen i tullen på Arlanda. Därifrån hem till mig är det 49,7 kilometer bilvägen. Detta innebär att paketet färdades med en genomsnittshastighet på 0,3 kilometer i timmen. Därmed slog Postnord med minimal marginal världens långsammaste däggdjur, sengångaren. Den tar sig fram med 0,27 kilometer i timmen.

Som jämförelse kan nämnas att jag nyligen köpte bläckpatroner på nätet från ett bolag i Uppsala, 76 kilometer från mig. 30 timmar efter att jag lagt beställningen hade jag patronen i handen. Slutsats: en bläckpatron är nästan tio gånger snabbare än ett par glasögon.

The post Halvtid för Tidölaget i en smutsig match first appeared on Opulens.

RÄTTVISA. “Jag ser mig själv som demokratisk nationalist, men ej alls som främlingsfientlig — tvärtom. Jag är dessutom för en rättvis globalisering och en strävan efter en universell moral,” skriver Carsten Palmer Schale. Det handlar både om att älska sitt land och att vara kritisk.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Man kan — och bör — naturligtvis vara kritisk till sitt eget land. I mitt fall Sverige. Vilket på intet sätt hindrar att man samtidigt älskar sitt land. Frågan är rentav, om inte dessa båda förhållningssätt förutsätter varandra? Samtidigt finns det mer eller mindre extrema ståndpunkter. Det finns till exempel en ståndpunkt som, enligt min mening, är både förvirrande och utomordentligt problematisk. Därtill finns det en annan, som omvänt är minst eller mer problematisk.

För min egen del hävdar jag, att jag — med Habermas — är ”konstitutionell patriot” och mer därtill: demokratisk (och ej alls chauvinistisk) nationalist. Jag beundrar exempelvis vår utbildning, som i princip är gratis, liksom sjukvården och föräldraledigheten. Dessutom är jag ”etnisk svensk”, varför jag är delaktig i svenska språket, traditioner och en stor del av den ”svenska” ursprungskulturen. Jag känner kort sagt igen mig och är i hög utsträckning nöjd med det. Till och med — och inte minst – nöjd med maten.

För en del andra människor är det inte på det sättet. Man har en tendens att förminska vårt eget land på ett, enligt min mening, vanskligt sätt. Man blir exempelvis generad och aversiv gentemot våra, fortfarande enligt min mening, högst beundransvärda borgerliga fri- och rättigheter, vår internationellt sett närmast unika jämställdhet och förmåga att komma överens om arbetsmarknadspolitik etcetera.

För det tredje finns det emellertid en motbjudande rörelse i Sverige som hävdar vår överhöghet och som föraktar ”främlingar”. Där ingår bland annat SD, och dess svansar.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

I sammanhanget kan det vara värt att ta del av några idéer formulerade av den brittiske filosofen och författaren Roger Scruton. Scruton är en brittisk filosof, som även gjort sig känd som journalist, kompositör och landsbygdsförkämpe.

Mycket av hans skriftliga produktion försöker förstå och försvara den västerländska kulturen och de institutioner denna skapat och fört vidare genom generationerna. Politiskt är han konservativ. I övrigt ägnar han sig främst åt estetik, och är kritisk till den arkitektoniska modernismen.

I Sverige har Roger Scruton framförallt gjort sig bemärkt som företrädare för kulturkonservatism, detta genom översättningen av hans bok Culture Counts (på svenska: Kultur räknas, Atlantis förlag 2009, med förord av Johan Hakelius) samt hans artiklar i tidskriften Axess magasin och Samtidsmagasinet Salt samt ett flertal intervjuer med honom i Axess TV.

2004 skapade Scruton sin egen definition av det redan etablerade engelska ordet oikophobia (Grekiska: οικία, i betydelsen hus, hem eller bostad), på svenska oikofobi. I skriftliga källor anses poeten Robert Southey 1808 ha använt det för första gången, och då för att beteckna människors lust att lämna sina hem och resa. Scrutons definition kom av vad han såg som en konsekvent nedvärdering av den egna nationen och dess kultur.

Scrutons analys riktar sig mot politiker, amerikanska universitets “politiska korrekthet” och ett flertal intellektuella (som enligt Scruton har en tendens att fastna i vad han anser vara ett naturligt men tidigt stadium i en individs personlighetsutveckling).

I Sverige och internationellt har uttrycket, trots att Scruton vänder sig mot detta, kommit att användas av grupperingar på den politiska högerkanten. I Sverige har följaktligen exempelvis Sverigedemokraterna försökt etablera och popularisera ordet.

Så, vad? Enligt min behärskade mening är det naturligtvis berättigat att kritisera Sverige. Gränsen går, anser jag, när enskilda fanatiker dissar oss totalt och, ibland dessutom höjer andra kulturer till skyarna — särskilt sådana som på ett eller annat sätt är infekterade av dogmatism och fanatism. Här skulle jag, med stor sorg, vilja nämna vissa vänstermänniskors slirande i frågan om hederskultur.

Det omvända, att haussa Sverige in absurdum, är dock både vanligare och farligare. Hit hör extremhögern, och dess kostymklädda representanter i riksdagen, alltså SD. Vad jag i båda fallen efterlyser — men också mer allmänt; se till exempel på kvällstidningarna! — är dock en mycket mer nyanserad diskussion.

Exempel på kommentarer i frågan: Scruton hävdade exempelvis för ett par år sedan att vi svenskar i allmänhet starkt ifrågasätter vårt kulturarv — utan att vi vet vad vi skall ersätta det med (religionen exempelvis, våra profana högtider, konstitutionen). Samtidigt menar han att vi många gånger upphöjer islam till ett bättre alternativ än vår egen religion och kultur. Vidare tenderar vi svenskar att censurera alla som visar tillgivenhet för traditionella värderingar. Slutligen menar han att våra vänsterpolitiker vill få oss att skämmas för att vi är svenskar här i Sverige. Scrutons tankar har fått debattörer från helt olika kanter att fatta pennan…

Julia Kronlid (SD) menar, i förlängningen av Scrutons resonemang och som förespråkare av xenofobin, att media och ”eliterna” odlar oikofobin. Själv är hon representant för ”det Sverigevänliga partiet”. Hon är strikt emot ett pluralistiskt samhälle. Hon betonar också att för att vara svensk måste man vara lojal mot nationen och den etniska svenskheten. Liksom mot vår ärvda identitet och vårt språk. Man kan för övrigt, menar Kronlid, aktivt både välja in sig och välja ut sig ur den svenska gemenskapen.

Den judiske ståuppkomikern Aron Flam tycker själv att han är ”Sverigefientlig”. Han hatar sålunda allt som luktar samförstånd, konformism, antiintellektualism (det vill säga att vi inte är så vana att tänka, och inte heller vill försöka) och, vad han kallar, ”passiv aggressivitet” (det vill säga att svenskar bara gnäller och knyter näven i fickan, utan att höja rösten och ta strid).

Filip Hammar och Åsa Linderborg har en, enligt min åsikt, mer civiliserad ståndpunkt. Åsa Linderborg tycker exempelvis att man visst både kan och bör vara kritisk och självkritisk, men på ett konstruktivt sätt. Hon utnämner sig själv som ultra-PK visavi SD med svans (som socialist, kvinna, antirasist). Däremot älskar hon det vi har i Sverige av rättvisa, gratis utbildning, föräldraledighet etcetera. Dessutom betraktar hon sig själv som husmanskost-fanatiker. Filip Hammar tycker att Sverige är ett vettigt land — och därtill vackert. Han hyllar vår föräldraförsäkring och vår mångkultur. Däremot menar han, som alltså Scruton (och exempelvis Karl Ove Knausgård och Aron Flam) att vi svenskar är ”halvfascistoida under ytan”, men nöjer oss med att gnissla tänder. Dessutom lever vi i ett åsiktsfängelse och odlar nymoralism i PK-form.

Själv är jag närmat besatt av nyanser. Således: jag upprepar att jag i likhet med Habermas är konstitutionell patriot, det vill säga att jag hyllar merparten av våra lagar — i synnerhet våra grundlagar. Där är jag klassisk liberal (vilket innebär värderingar långtifrån vad nyliberalismen står för). Vidare har jag lätt för att instämma i vad exempelvis Filip Hammar och Åsa Linderborg har att säga om vår sociala välfärd. För att inte tala om vår natur och vår mat (men där förenas vi nog även med SD).

Partipolitiskt är jag fortfarande V-väljare, men funderar på att byta . Främst — men inte endast — för att V  haft så förbannat svårt för att fördöma kvinnoförtrycket inom delar av islam och våra förortskulturer, det vill säga hederskulturer.

Jag ser mig själv som demokratisk nationalist, men ej alls som främlingsfientlig — tvärtom. Jag är dessutom för en rättvis globalisering och en strävan efter en universell moral. Jag ser det som självklart att vi inte bara kan vara — utan också bör vara — konstruktivt kritiska mot det land vi lever i, och även mot de lagar vi har. SD och Scruton ser jag som löjliga — och skulle skratta om de inte vore så hotfulla.

The post Därför är jag demokratisk nationalist first appeared on Opulens.

UTAN REGERING. Är det dåligt att Sverige är oregerligt? Chockerande ja. Men det öppnar upp mycket. Det öppnar upp för en massa principlösa uppgörelser ovanifrån, men också för mycket motstånd nerifrån, skriver Nathan Hamelberg i sin krönika om ett Sverige som förändrats.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Valresultatet den 9 september kom som en chock för alla. Alla. Socialdemokraterna som var uträknade fick inte kompanistryk. Sverigedemokraterna vars största fans hade börjat tro på mätningarna YouGov och andra opinionsmätningsinstitut med självanmälda deltagare. Moderaterna vars självbild sedan 1970-tal har varit att de utgör det näst största partiet i svensk politik och därför självklart ska vara regeringsledare om sossarna backar.

Kristdemokraterna som varit uträknade men vars heliga familj plötsligt sågs som angelägenhet för många fler än frikyrkligt konservativa. Liberalerna och centerpartisterna som gick till val på sådant som alla håller med om, men ändå inte fick allas röster. Vänsterpartisterna som blandade ihop att många som pratar om hur de röstar berättade att de röstar på vänstern med att folk i allmänhet gjorde det i samma utsträckning. Miljöpartisterna som trots en sommar med klimatrelaterad torka, skogsbränder och extremvärme bara med nöd och näppe lyckades klamra sig fast ovanför riksdagens fyraprocentsspärr. Alternativ för Sverige, som på en våg av stöd från de mest högljudda botkontona på sociala medier och högljudd retorik om att kasta ut alla invandrare lyckades kastas ut från restaurangen Shahrzad Persiskt Kök och Sveriges riksdag på valnatten. Feministerna som bara lyckades ta sig in i några kommuner trots orkanvinden #metoo i ryggen.

Men den största chocken måste vara omställningen. Det är inte längre samma Sverige. Det brukade vara något annat. Det var landet som klarade sig undan två världskrig. Landet lagom med Saltsjöbadsavtal. Landet där de styrande beställer utredningar för att skjuta undan alla tänkbara konflikter. Landet där flit — eller lojalitet i hierarkiska organisationer — alltid lönat sig. Landet med fred mellan arbetsmarknadens parter de senaste tre årtiondena så när som på små gnistor. Landet där borgare och arbetarrörelse dumpar sina egna misshagliga på landshövdings-, ambassadörs- och direktörsposter för att köpa tystnad och styra upp partilinjen. Landet som alltid regerats.

Nu står plötsligt landet — där alla regeringar det senaste kvartsseklet, från höger till vänster, har varit ett utskott för att förvalta den administration som krävts för att låta marknaden lösa de gemensamma angelägenheterna — utan regering. Självklart kan det ordna sig parlamentariskt. När den här krönikan publiceras har kanske Löfven, Kristersson, Lööf, Fridolin samt Åkesson (och vilka andra det än må involvera) kohandlat sig fram till ett sätt att förvalta vidare. Men mer än någonsin sedan allmänna rösträtten infördes frågar sig medelsvensson: ”vem är det som kör egentligen?” Och mer än det; vad är det för idéer som styr? Den inte så lite nihilistiska retorik som vid varje val slentrianmässigt avfärdar valet mellan partier som ett val mellan pest eller kolera är ju befängd; mellan partierna skiljer sig väldigt mycket i sak. Men om man ser till samhällsvisioner, till grundläggande idéer om hur ansvar ska kunna utkrävas, samhället bör organiseras och välstånd fördelas, framstår valet demokratiska partier emellan mer som ett val mellan olika nyanser av vit väggfärg. De enda färgklickarna är negativa — avtrycket högljudd ultrahöger har på de traditionella partierna.

Blockpolitiken måste begravas sägs det, och med det menas antingen att C och L ska ge stöd åt eller ingå i en mittregering med S och MP, eller att Löfven ska stötta en moderatledd alliansregering. Men blockpolitiken — menat som två mot varandra stående block — är överspelad av SD. Det är jobbigt, SD är ett högerparti men oense med C och L om enormt mycket. Är det dåligt att Sverige är oregerligt? Chockerande ja. Men det öppnar upp mycket. Det öppnar upp för en massa principlösa uppgörelser ovanifrån, men också för mycket motstånd nerifrån. Vilken regering Sverige än får till slut — det kan vara i oktober och det kan ta längre tid — kommer vara lättare att stoppa än på länge om den lanserar impopulära förslag. Partier som deltar i regeringen trots sina principer, främst för maktens skull, kommer vara de lättaste att straffa.

Nästan hela det politiska språket är smittat av ett auktoritärt bakgrundsbrus, strängare straff, sanktioner, utvisningar, hårdare tag, respekt för auktoriteter, lydnad — av partier som uppenbart inte har den auktoriteten, eftersom det inte finns tillräcklig tilltro till deras idéer. Politiker är inte auktoriteter, de har bara mandat de fått från folket. Mandat kan återkallas — om folk inte bara väntar på att politiker skapar majoritet i församlingar utan även protesterar mot den förda eller föreslagna politikens innehåll. Och om folk inte bara lyder. Om vi inte bara lyder finns det hopp om att nya idéer, om hur ansvar ska utkrävas, samhället bör organiseras och välstånd fördelas, kan prägla samhället.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Svensk valchock kan öppna upp first appeared on Opulens.