DANMARK. “Ska vi nu tjata om att S går på danskarnas linje kanske vi också ska titta lite på hur den strategin verkar fungera i Danmark”, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

Det pratats lite väl mycket om att vägen framåt för Socialdemokraterna skulle vara att kopiera sitt danska systerpartis strategi. Att de med snack om minskad invandring och strängare krav hoppas vinna tillbaka några av de många hyfsat välbetalda män från de traditionella arbetaryrkena som gått över till Sverigedemokraterna.

The post Vi lär oss fel saker av de danska sossarna first appeared on Opulens.

AMNESTI. Den 15 december planerar svenska gränspolisen att genomföra en tvångsutvisning till det land som enligt Global Peace Index rankas som farligast i världen. “Flera kom till Sverige som barn och många av dem har aldrig varit i Afghanistan och känner inte till ljudet av skjutningar och bombexplosioner”, skriver Marit Törnqvist.

I veckan bestämde sig Centerpartiet för att rösta nej till några marginella lagförändringar i gymnasielagen som kunde vara ett kryphål för ett antal unga ensamkommande att få stanna i Sverige. De kallar hanteringen av gymnasielagen för cynisk och vill i stället fokusera på att skydda de ”mest utsatta”. Tillhör afghanska flyktingar som kom till Sverige för fem år sedan för att söka skydd inte de mest utsatta? Tydligen inte, enligt Centerpartiet.

Den 15 december, strax före jul, planerar nämligen svenska gränspolisen att genomföra en tvångsutvisning till Afghanistan. De flesta som tvingas på planet är just unga människor som har varit i Sverige under en lång tid. Flera kom till Sverige som barn och många av dem har aldrig varit i Afghanistan och känner inte till ljudet av skjutningar och bombexplosioner.

På grund av pandemin pausades tvångsutvisningarna från Sverige under en längre period, men nu verkar utvisningar kunna genomföras igen. Det torde betyda, skulle man kunna tro, att pandemin är under kontroll. Hur är det då ställt med covid-19 i Afghanistan? Jag googlar. Oj! I början på augusti meddelade Afghanistans hälsominister Ahmad Jawad Osmani att en tredjedel av Afghanistans befolkning – ca 10 miljoner människor – är smittade av covid-19. I Kabul är läget ännu värre. Siffran som baseras på en undersökning som tagits fram med stöd av Världshälsoorganisationen och Johns Hopkins University, visade att mer än hälften av Kabuls fem miljoner invånare var smittade av viruset i augusti 2020.

Det låter inte bra. Men hur är det med sjukvården i Afghanistan? Sverige och Afghanistan har i sitt samförståndsavtal från 2016 på första sidan beskrivit att de vill ”samarbeta i syfte att stödja ett värdigt, säkert och ordnat återvändande till Afghanistan för afghanska medborgare som inte har laglig rätt att vistas i Sverige” Bra. Detta betyder alltså att de utvisade ska kunna få sjukvård.

Jag googlar “Healthcare Afghanistan pandemic”. Den 29 juni 2020 skriver BBC: “Coronavirus overwhelms hospitals in war-ravaged Afghanistan”. Artikeln handlar om hur den på grund av kriget överbelastade sjukvården inte klarar av pandemin och hur människor brottas för att få syrgas. “Det är väldigt svårt att hitta syrgas idag”, berättar Ahmad Shah, vars fru insjuknat i covid-19, och som intervjuas av BBC. “Det är inte bara dyrt att få tag på en syremask, ca 270 dollar, utan du måste känna någon i företaget som säljer den för att kunna köpa en.”

270 dollar… hur mycket tjänar man egentligen i Afghanistan? tänker jag. Jag hittar ett diagram som pekar på att BNP är 502 dollar per år.

Mottagandet känns inte riktigt värdigt och ordnat.

United Nations Development Program skriver i en artikel från 18 juni 2020 att ”Afghanistan står inför allvarliga utmaningar som ett resultat av covid-19-pandemin, som hotar att undergräva landets fredsprocess, överväldiga landets hälsovårdssystem och minska den ekonomiska produktionen med 17 procent fram till 2023.” Welthungerhilfe i Bonn/Berlin varnar för något helt annat som jag inte kände till. De skriver att mer än en tredjedel av Afghanistans befolkning, 13,2 miljoner människor,  kommer att vara beroende av livsmedelsbistånd i vinter.

Mottagandet känns inte riktigt värdigt och ordnat. Men är det säkert? Enligt samförståndsavtalet mellan Sveriges och Afghanistans regeringar är syftet att de som återvänder ska känna sig säkra. Jag kollar vad jag kan hitta om det aktuella säkerhetsläget. Under den gångna veckan uppmanade FN: s generalsekreterare Antonio Guterres Afghanistans grannländer och partners att aktivt medverka i att bygga en fredlig och framgångsrik framtid för det krigshärjade landet. Han uttryckte djup oro över fortsatt höga våldsnivåer. Så Antonio Guterres är alltså djupt orolig över säkerheten i Afghanistan, och han är ju inte vem som helst. Men om fredsförhandlingar är på gång, betyder det inte att det är mer fredligt nu?

New York Times skriver 12 november 2020 att raden av den senaste tidens dödliga attacker i Kabul lyfter fram hur explosiv situationen är just nu och beskriver dessutom det växande missnöjet med en afghansk regering som inte kan beskydda sitt folk, trots dess många offentliga löften. Afghanistans regering lovar alltså säkerhet till sin egen befolkning på samma sätt som de i samförståndsavtalet med svenska regeringen lovar säkerhet till alla de afghaner som förväntas återvända med planet 15 december.

Men låt mig nu komma till saken: Vad håller svenska regeringen på med? Detta är ju rena vansinnet! Medan de diskuterar en marginell ändring i en gymnasielag planerar de i all tystnad en utvisning av precis de som borde ha fått skydd i Sverige. Tänker de verkligen tvångsutvisa unga människor till ett land som enligt Global Peace Index rankas som farligast i världen under 2019 och 2020? Till ett land där enligt Reuters 4 500 attacker ägde rum under en period av 45 dagar samtidigt som fredsförhandlingar pågick i maj 2020? 100 attacker per dag i ett land med drygt tre gånger så många invånare som Sverige. Tänk om Sverige skulle drabbas av nästan 30 vålds- och terrorattacker per dag!

Till och med försvarsminister Peter Hultqvist sa i DN i förra veckan i samband med Trumps beslut om att minska sin närvaro i Afghanistan att ”snabba förändringar i form av truppneddragningar har effekter på såväl säkerhetsläget som stabiliteten i respektive region. Andra aktörer kan utnyttja ett eventuellt vakuum som kan uppstå.”

”Andra aktörer”. Alltså: fler attacker, mer terror och mer våld. Vi vet ingenting om Afghanistans framtid, bara att det idag är ett helvete på jorden. Att mer än hälften i Kabul var smittade med covid-19 i augusti, att det kostar en halv årsinkomst att få tag på syremask, att sjukhusen är överbelastade, att en tredjedel av befolkningen kommer att bli beroende av livsmedelsbistånd i vinter och att våldet i det 40-åriga kriget trappas upp för varje dag. Och att den afghanska regeringen inte kan ge skydd. ”Ett värdigt, säkert och ordnat återvändande…” Cyniskt.

God jul, ni som efter denna redogörelse vågar tvångsutvisa människor till Afghanistan den 15 december.

The post Vad håller svenska regeringen på med? first appeared on Opulens.

ÖVERGREPPSRISK. “Försöken att få Assange utlämnad och dömd i USA har liknats vid processerna mot Alfred Dreyfus och Daniel Ellsberg. I båda fallen gjordes försök att svärta ner deras personligheter på samma sätt som nu sker.” Lars Borghem skriver om förhören av Julian Assange som nu börjar med anledning av en eventuell utlämning till USA.

Igår måndag den 24 februari börjar förhören om en eventuell utvisning av Julian Assange till USA. Förhören hålls i Woolwich Crown Court i London och Julian Assange kommer att närvara. Han sitter annars fängslad i Belmarsh Prison som ligger i närheten.

I förhören kommer utlämningsavtalet mellan USA och Storbritannien att spela en stor roll. I en av paragraferna (artikel 4) sägs att ”utlämning ska inte beviljas om brottet för vilket utlämningen är begärd är ett politiskt brott”.

Några av de argument för att en rättegång i USA skulle vara politisk är följande:
Avslöjanden som Wikileaks gjort av krigsbrott (här en utskrift på engelska av konversationen i helikoptern som kallblodigt mördade civila inklusive två journalister från Reuters) och korruption i Afghanistan och Irak är av politisk natur.

Nyligen skrev flera tidningar om att Donald Trump var beredd att förhandla med Assange i utbyte mot information som tydde på att Ryssland inte låg bakom läckan till Wikileaks om demokraternas mail. Sedan länge är det känt att Trumps vicepresident Mike Pence reste till Ecuador för att påverka regimen att utvisa Assange från ambassaden i utbyte mot ett lån på 10 miljarder dollar. Nuvarande utrikesministern och dåvarande chefen för den amerikanska hemliga underrättelsetjänsten CIA, Mike Pompeo beskrev Wikileaks som en ”icke statlig fientlig underrättelseorganisation”

Försöken att få Assange utlämnad och dömd i USA har liknats vid processerna mot Alfred Dreyfus och Daniel Ellsberg. I båda fallen gjordes försök att svärta ner deras personligheter på samma sätt som nu sker av exempelvis Karin Olsson i Expressen eller Björn Elmbrant i Dagens Arena. Och Hillary Clinton har med största sannolikhet sagt att hon ville mörda Assange med drönare.

Det brittiska kungahuset har kanske oavsiktligt gett Assanges advokater stöd för att förhören är politiska genom att i ett brev avvisat krav att drottning Elizabeth skulle ingripa i processen mot Assange. I brevet hänvisas till regelverket som säger att drottningen inte kan agera i politiska processer.

Assange avlyssnades och kameraövervakades på Ecuadors ambassad, även när han talade med sina advokater. Det är normalt ett argument för att underkänna ett mål. Det spanska företaget UC Global som hade engagerats av den ecuadorianska ambassaden för att övervaka Assange, överlämnade videomaterial till CIA. Det hela avslöjades av El Pais.

Utlämningsförhören beräknas pågå under flera månader. Överraskningar är att vänta.

The post Utvisning av Assange leder till politisk rättegång first appeared on Opulens.

DEPORTERING. Det är ett mjukt krig. Ändå: gränser passeras, nya land erövras.

Det tycks finnas en överenskommelse. Man skulle kanske kunna beskriva det som ett kollektivt samvete. Det får gärna levereras i grundsatser som är omöjliga att inte enas om – egentligen utan att ens reflektera över det. Att vi är goda. Och vill det goda? Eller hur?

Vi är till exempel överens om att vi skall respektera FN:s konventioner för inte vill vi kränka, misshandla, förnedra eller sända människor in mot tystnad och död? Män, kvinnor och barn som redan är utsatta och placerade i vanmakt. Nej. Alls inte. Det vi gör är istället att uppfinna en alternativ verklighet. Vi säger att det vi gör, ja, det gör vi i själva verket för dessa människor.

Det var det tankesättet som en gång användes när vi tvångssteriliserade det som på trettiotalet definierades som fallna kvinnor. Vi gjorde det för deras skull. Vi var överens. Kvinnorna var imbecilla. De for illa. Sveriges historia sett ur det här perspektivet – tvångssteriliseringar och rasfrågor är ingenting att vara stolt över.

Men vi måste komma ihåg att vi var överens. Vi gjorde det för det goda, för det allmänna. Det var vårt ansvar, tyckte vi.

Vi hade helt enkelt tolkningsföreträde. Men hur ser det ut idag? Vem har nu detta företräde? En tanke infinner sig osökt. Samverkan. Är det inte så att den starke äter den svage vid exempelvis ett Samverksansmöte? Stadsmissionen i Stockholm presenterade en rapport 2012. Den följer mig, inte minst för att den har blivit ett tidens tecken. En del av det goda som får företräde i tolkningen av omvärlden.

”Sedan 1,5 år har Svenska kyrkan regelbundna träffar med Gränspolisen. En av de frågor som diskuteras är hur ett ordnat frivilligt återvändande kan organiseras. Lena Strömberg-Larsson (stiftsdiakon i Lund) berättar att Gränspolisen har frågat om personal från Svenska kyrkan skulle vara beredd att följa med på sådana återvändanderesor. Det här är ett ganska nytt synsätt, berättar Lena Strömberg-Larsson, som tycker att det på senare tid har skett en förskjutning från att försöka gömma papperslösa till att i stället försöka arbeta för att hitta alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige. Enligt Lena Strömberg-Larsson har den svenska migrationsdebatten länge saknat en seriös diskussion om hur människor som på frivillig basis vill också ska kunna återvända till sitt ursprungsland.”

En företrädare för diakonin i Lunds stift ville här, 2012, alltså samarbeta med Gränspolisen vid deporteringar och detta, säger hon är ett värdigt alternativ till djupt utanförskap. Vi talar alltså om utvisningar. De är ofta våldsamma, grymma. Hon talar om människor som inte kan eller vill eller vågar lämna Sverige. Hon menar människor som inte har ett land att återvända till. I det säger hon: ”skett en förskjutning från att försöka gömma papperslösa till att i stället försöka arbeta för att hitta alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige”.

Ja, så kan man uttrycka frågan om deportering. Det är som att svälta ihjäl folk ute i skogen för att socialbidrag kan upplevas som synonymt med ofrihet.
Det finns andra alternativ, inte minst för kyrkan. Nej. Deportering ut ur ett land kan väl knappast vara ett alternativ?

Och nej, vi är inte överens. Jag tror inte på samverkan. Det har historiskt visa sig leda till katastrofer, som just tvångsteriliseringar eller samverkan mot kvinnlig rösträtt. Att då inleda en samverkan med Gränspolisen för att sköta deporteringen på ett lite snyggare sätt var inte det svar jag väntade mig från kyrkan när frågan handlade om vårt värde som människor.

The post Samverkan betyder den starkes rätt first appeared on Opulens.