GLOSOR. “När jag låg däckad med säsongsinfluensa, la jag ut bilden på min hemmagjorda kvacksalveri-medicin, nämligen hett te med en skvätt rom. Jag hade fotat flaskan som jag inköpt i Tyskland. Mulata stod det på etiketten.”

N-ordet är tack och lov avskaffat, vi slipper se det i skrift, möjligen kan någon mindre uppdaterad person fortfarande använda det. Jag tänker inte specificera närmare, det får räcka att säga att en sådan person kanske röstar på ett parti som inte väjer för att ha åsikter om människors vandel.

N-ordet avskaffades eftersom de som har tolkningsföreträde med all rätt tyckte att den benämningen var förknippad med något mycket negativt, något man inte ville bli påmind om.

För en tid sedan tog jag med min vän Blessed på en tur runt Österlen. Vi kom till Sjöbo, som i och för sig inte hör till Österlen, men som för alla som inte bor där ändå hör dit. Vi blev sugna på en fika så vi stannade på konditori Flora i den skånska småstaden. Jag beställde en kaffe och en kanelbulle, Blessed som är från Zimbabwe och svart, pekade på en liten rund, brun kakboll och sa att hon vill ha en sådan där n*g*rboll. Servitrisen bleknade, men lydde fogligt och la med en liten tång den på ett litet fat.

Gravallvarligt tog Blessed emot fatet och vi fikade mumsandet på våra bakverk och det riktigt goda bryggkaffet, fjärran de stora kedjornas.

När vi sitter i bilen igen skrattar Blessed hejdlöst och jag kan inte annat än dela hennes munterhet, men det är inte utan att jag tycker hela situationen är pinsam. Man får ju inte säga n-ordet, än mindre kalla en liten godiskaka n-boll. Inte ens den som tolkningsföreträde får använda det ordet, det är vi väl överens om. Eller?

När jag nyligen låg däckad med säsongsinfluensa, la jag ut bilden på min hemmagjorda kvacksalveri-medicin, nämligen hett te med en skvätt rom. Jag hade fotat flaskan som jag inköpt i Tyskland. “Mulata” stod det på etiketten. Det dröjde inte länge innan en man med afro-amerikansk pappa och vit svensk mamma, svarade på inlägget att mulata betyder liten åsna, mula, alltså ett mycket nedsättande ord. Ja, vad säger vi om en person som har en förälder som är svart och en som är vit? Jag vill ju inte kalla någon åsna. De är ju kända för att vara ovanligt dumma och envisa. Frågar åt en kompis.

Rom med det namnet finns inte att köpa i vårt statliga spritmonopols affärer. Någon ordning måste det ju vara och staten ska genom exempel visa vad som är acceptabelt. Men vem vet, kanske kan vi snart köpa Mulata-rom på Systemet och inhandla småkakor gjorda på smör, havregryn, kakao, socker och kaffe som då återigen ska heta det som vi sedan länge lärt oss är förknippat med rasism.

The post Våndan med ord first appeared on Opulens.

MOTVIKT. “Emil Ahlbertz Kall Horisont är hans tredje diktsamling och det är påfallande att hans poesi hör hemma i 1940-talets lyriktradition. Diktsamlingen rymmer flera starka dikter med övertygande metaforer och språkliga klanger med ett flerdimensionellt djup”, skriver Cecilia Persson.

Kall horisont av Emil Ahlbertz
Författares bokmaskin (2017)

I Expressen den 17 december 2017 så går det att läsa en längre artikel där bland annat tidskriften Kris tas upp och lite förenklat: dominansen för konceptuell eller språkmaterialistisk poesi under den senare delen av 1990-talet. Tre akademiledamöter som har varit starka företrädare för denna inriktning är Horace Engdahl, Anders Olsson och Katarina Frostensson ─ och det är troligen ingen slump ─ att i refererade Expressen artikel så hyllar poeten och litteraturkritikern Anna Hallberg, Katarina Frostensson som en av samtidslyriken i särklass mest strålande poeter.

Anna Hallberg kan delvis placeras i den språkmaterialistiska och konceptuella poesin, där estetiken, bruset, metonymin, amerikanska cut up-tekniken, dekonstruktionen samt en skarp kritik av metaforer och ”politisk litteratur” har varit tongivande. Tidskriften OEI kan betraktas som en arvtagare till Kris och där figurerar ofta prisbelönta poeter och namnkunniga litteraturkritiker och språkvetare.

Det framstår i det här perspektivet som symptomatiskt att Anna Hallberg i år tilldelades Lydia och Herman Erikssons stipendium. Utmärkelsen delas ut av Svenska Akademien vartannat år och ska gå till en “ung lovande lyriker eller författare”. Det är svårt att se en så etablerad poet som Anna Hallberg som ”ung och lovande” när hon fick en stipendiebelopp på 120 000 kronor lagom till jul.

Det är självfallet tvivelsutan så att alla uppräknade litteraturpersoner är synnerligen begåvade och mycket litteraturkunniga som givetvis förtjänat sina framgångar; och det är heller inte ”poesikonstruktivt” att polarisera mellan olika litterära inriktningar ─ utifrån texten som sådan. Däremot är det problematiskt om detta sker på alltför stor bekostnad av andra sätt att skriva poesi och vara intellektuell.

Vad som föranleder denna ingång till ett omnämnande av Emil Ahlbertz fina och läsvärda diktsamling Kall horisont, är helt enkelt att ”Svenska Akademien-röran” upptar så stor del av det offentliga samtalet men också att hans diktning leder tankarna till en annan dominerande poesinriktning: Det svenska litterära 40-talet med poeter som Erik Lindegren, Ragnar Thoursie och Karl Vennberg, för att nämna några. Erik Lindegrens diktsamling Mannen utan väg kan nog anses vara 1940-talets mest betydande diktsamling och det är svårt för att inte säga omöjligt att tillskriva Katarina Frostenssons Joner samma dignitära betydelse för svensk diktkonst.

Men, för att återgå och fokusera på Emil Ahlbertz Kall Horisont som är hans tredje diktsamling så är det påfallande att hans poesi hör hemma i 1940-talets lyriktradition. Diktsamlingen rymmer flera starka dikter med övertygande metaforer och språkliga klanger med ett flerdimensionellt djup.

Händer trevar,
det hörs röster
skuggor kretsar
när dagen sluts
i språkligt mörker.
Dagar sluts i vetskap
om morgondagen,
i vetskap om att det finns
ett rött hjärta.

Emil Ahlbertz är en talangfull poet som har framtiden för sig och med tiden ska han förhoppningsvis lita mer på sina språkliga uttryck och låta dikterna innehålla mer av det outsagda. Han skulle rent av kunna ”lära” av den språkmaterialistiska språkliga koncentrationen och avskalade textuella estetiken. Vad som däremot vore beklagligt är om den här sortens poesi inte får den uppmärksamhet som den förtjänar för att de litterära finsalongerna inte tycks premiera den.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Stark diktning med övertygande metaforer first appeared on Opulens.