FOTOKONST. Denna sommar visar Trelleborgs museum en utställning med regissören Jan Troells stillbilder från 1946-2026. Ingela Brovik finner att det rör sig om filmhistoria av sällan skådat slag.

En svartvitt foto av Jan Troell där han blickar allvarligt in i kameran, samtidigt som han själv håller i sin Nikon med vilken han tar detta foto. Det handlar om ett självporträtt som ingår i och är vinjettbild för en fotoutställning som visas denna sommar på Trelleborgs museum. Utställningens titel är ”Jag är en kamera – Jan Troell och fotografiet” och det som visas är stillbilder från perioden 1946-2026 samt ett antal kameror.

Det är med andra ord en stor fotoutställning med ett rikt urval foton som skildrar regissören Jan Troells filmarbete under lång tid med en stark intensitet. Här finns en stor variation av filmarbete, skådespelare och Jan Troell själv i full aktivitet. Ja, det är en utställning som är ett stycke filmhistoria av sällan skådat slag. Ett foto av en ung Liv Ullmann där skådespelaren framträder genom fotots poetiskt mjuka energi och tar betraktaren tillbaka i tiden till vad som framstår som ett avgörande ögonblick. Det liknar faktiskt inget annat porträtt av henne. Bilden tog Troell i samband med inspelningen av sin film ”Utvandrarna” 1969.

På en vägg samlas ett antal foton som berättar om en speciell händelse i Troells regiarbete, där foton i kombination skapar en dynamisk energi. Alla dessa fotografier berättar vart och ett om Jan Troells unika filmarbete under lång tid. Han är en regissör som arbetar både som filmfotograf och manusförfattare och skapar unikt poetiskt vackra och mångbottnade filmer. Utställningen pågår till och med den 20 september.

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Filmhistoria av sällan skådat slag first appeared on Opulens.

FOTOKONST. Bo Bjelvehammar har besökt Öveds kyrka och tagit del av stämningsfull fotokonst.

Utan egentlig anledning bestäms ett mål för Skåneresan – Öveds kyrka. Namnet vittnar om både vatten och skog. Den sista vägen mot kyrkan kantas av en allé av lindar, som strör ut sina dofter i omgivningarna. Betesdjur, nästan mogna sädesfält och täta klungor av trädsamlingar. En pastoral idyll.

År 1761 invigdes den nuvarande kyrkan, efter ritningar av den berömde slottsarkitekten Carl Hårleman. Kyrkorummet är välkomnande, med svalka, ljus och ett rum befriat från utstyrsel. Enkelt, rent, med ljusa färger. Och en öppenhet genom stora fönster, en öppenhet mot det omgivande landskapet.

I ett avskilt rum finns en fotoutställning av Eva Rosth, 13 bilder tagna mellan 2005 och 2025 i och kring Bjärsjölagård, Övedskloster och Vombsjön. De är framtagna i gamla fotografiska processer som palladium, kallitypi och cyanotypi. Du möter nakna stämningsbilder från landskapet med starka skiftningar mellan årstiderna, från augustidimma till en sommaräng vid slottet. Och så de underbara bilderna av träd som den trötta eken vid Vomb och eken i hagen vid Bjärsjölagård. Rena och enkla med bilder med starka stämningslägen. Hela den här veckan finns möjlighet att njuta av allt detta, till och med den 19 juli.

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Fotokonst i kyrkorummet first appeared on Opulens.

ROCKMUSIK. Patrik Stigsson har sett en aktuell utställning i London om David Bowie. Här berättar han om den och vad Bowie betytt för honom och mänskligheten.

Första mötet med David Bowie

London var draperat med bilder på en ung man med eldrött hår, slutna ögon och ett blixtsminkat ansikte. Året var 1973 och jag var på skolresa. Jag var sexton och visste knappt vem David Bowie var. Men denna ansiktsbild och låten Aladdin Sane, med det banbrytande och i rocksammanhang högst okonventionella pianosolot, gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Bowie har varit med mig sedan dess. Jag har köpt hans plattor, upplevt honom live och sett konsertfilmer och dokumentärer. Jag har upprepade gånger besökt 23 Heddon Street i London, platsen där omslagsfotot till Ziggy Stardust-albumet togs, och den jättelika muralmålningen i Brixton, den stadsdel där Bowie föddes. Jag har gått på guidade turer i London och Berlin.

Jag vet förstås att en konstnär, en artist, hur nära man än upplever att denne är, aldrig kan bli mer än en fantombild i ens inre. Och ändå: när artistens uttryck och attityd har format hur man ser på sig själv och världen, när musiken funnits med vid avgörande livsskeden, ibland som tröst, ibland triggande euforisk glädje, vad är kontakten då om inte en sorts vänskap?

David Bowies  bortgång 2016

Den 11 januari 2016, dagen då nyheten om att David Bowie gått bort nådde världen, reagerade jag följdriktigt som om jag mist en närstående. Jag drog ned persiennerna, lade mig på soffan under en filt och lyssnade igenom hela diskografin. Från ”David Bowie” (1967) fram till ”Blackstar”, skivan han släppt bara tre dagar tidigare.

När min 14-åriga dotter tillsammans med en kompis kom hem från skolan bad jag dem stänga av sina mobiler och sätta sig ned. Jag frågade om de visste vem som hade gått bort. Hade de kanske pratat om det i skolan?

Det hade de inte. Trots att de haft musiklektion.

Det är David Bowie, sa jag. En man som med sin nerv, personlighet och outsinliga kreativitet har inspirerat nästan alla andra nu levande rockartister. Madonna^[1] och Lady Gaga^[2] inte minst. Ett unikum, ett geni, den störste sen Jesus.

En föreläsning

Därefter drog jag med hjälp av Youtube hela Bowies historia: Ziggy Stardust, Aladdin Sane, The Thin White Duke, Major Tom, Life on Mars, Heroes, Let’s Dance ända fram till Where Are We Now? – låten där han ser tillbaka på tiden i Berlin.

När de hämtat andan fortsatte jag med Ullevikonserten 1983 och allra sist videorna ”Blackstar” och den blytunga och nästan obegripligt smärtsamma ”Lazarus”, släppt tre dagar före hans död, där han sjunger liggande i en sjukhussäng med bandagerade ögon och avslutningsvis kliver baklänges in i en upprättstående likkista.

De satt kvar under hela föreläsningen, och om jag läste reaktionerna rätt så lyckades jag få dem att i alla fall ana något av vad mannen betytt. För mig och för mänskligheten.

Utställningen i Nederländerna

Jag arrangerade ett minnesaltare med levande ljus och foton och draperade hela huset med memorabilia och vinylkonvolut. (Efter någon vecka frågade min dotter med en lätt bekymrad röst: Hur länge ska du hålla på så här, pappa?)

Kort därefter reste jag till den nordnederländska staden Groningen för att se utställningen David Bowie Is.

I kondoleansboken som lagts ut i anslutning till utställningen plitade jag ner en fri tolkning av den dikt Gaius Valerius Catullus^[3] skrev till sin bror inför dennes begravning:  

Genom många länder,

och över många hav
har jag färdats till dig
för att bära fram en sista gåva
och tala förgäves till stum aska.

Ty ödet har ryckt dig ifrån oss,
ack, tagit dig ifrån oss,
och lämnat oss kvar
att hedra dig enligt de gamla sederna,
så som generation efter generation har gjort.

Tag ur mina händer denna sorgsna gåva,
medan mina tårar faller tysta.

Och för evigt, min broder: 

Hail and farewell

David Bowie i London 2026

Nu, tio år efter hans död, möter jag honom igen. Jag är tillbaka i London och ser utställningen David Bowie: You’re Not Alone på Lightroom.

Utställningens regissör/creative director Mark Grimmer, som även stod bakom den legendariska David Bowie Is jag nämnde ovan, har haft ambitionen att presentera Bowie som tänkare, konstnär, filosof och esoteriker. Som mannen som ständigt bytte skepnad men aldrig förlorade sin genuina inre kärna och kreativa kompass.

Grimmer menar att myten om rockstjärnan Bowie är publikens konstruktion, inte Bowies egen. I stället för att förstärka hjältemyten har Grimmer velat fånga den man som genom sitt skapande ville ta reda på vilken hans relation till universum var och vad han gjorde här (Bowie: ”I think it all comes back to the same thing: trying to find out what our relationship with the universe is, and what we are doing here.”).

Den timslånga skildringen är tematisk snarare än kronologisk.

Arkivmaterialet, som kommer från David Bowie Archives i New York, har bearbetats och rekonstruerats för Lightrooms 360-gradiga rum, med konserter filmade från flera kameravinklar och framträdanden som aldrig tidigare visats (bland annat livebilder från en konsert i Earls Court 1978). Lokalens väggar är elva meter höga och ljudet omsluter besökaren helt.

Den timslånga skildringen är tematisk snarare än kronologisk. Bilder, citat, filmer och musik, teatraliska uttryck, intervjuer, anteckningar och låtskrivande glider kalejdoskopiskt in och ut ur varandra.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att utställningen skalat bort rockpersonan och försökt ge plats åt Bowies egentliga budskap, vilket, om man ska tro Bowie själv, handlar om det outsägliga: ”Att söka musik är som att söka Gud. Det handlar om att återerövra det som inte kan nämnas, inte kan ses, inte kan uttalas.”

Överväldigande utställning om David Bowie

Utställningen frågar inte vad Bowie gjorde, utan varför han gjorde det. Vilka var hans drivkrafter? Vad motiverade och inspirerade honom?

Det fungerar över förväntan. För mig blev detta den mest överväldigande och känslomässigt förkrossande upplevelse jag haft på år och dag.

Utställningen påminde mig om att Bowie i grunden var som vi andra. Han var inte en alien som föll ner på jorden, utan en man från Brixton som vågade följa sin inre röst. Som bestämde sig för att konsten var värd att leva och dö för. Vilket i praktiken innebar att vägra konformitet, att utmana tabun och aldrig för ett ögonblick snegla på möjliga hitlisteplaceringar eller recensenternas dom.

Han var en av de första artister som rakryggat bejakade sin bisexualitet, vid en tid då något sådant krävde verkligt mod. Han satte alltså strålkastarljuset på det vi idag kallar hbtq, långt innan detta blev ett etablerat begrepp.

Genom sin konstnärliga kompromisslöshet och uppriktighet blev David Bowie en förebild för alla som inte ville eller kunde leva enligt etablerade konventioner. Han gav mig och många andra tillåtelse att bryta mot normerna och bejaka vår egenart.

Min dotter frågade en gång hur länge jag tänkte hålla på. Nu vet jag svaret: så länge musiken lever. Så länge Bowie lever.

Med andra ord – för alltid.

^[1] Madonna på Facebook efter Bowies död: ”Jag är förkrossad. David Bowie förändrade mitt liv för alltid. Jag kände mig aldrig hemma när jag växte upp i Michigan – som en udda fågel, en som inte riktigt hörde hemma någonstans. Jag gick på konsert med honom på Cobo Arena i Detroit. Det var min första konsert. Jag smög ut hemifrån med min kompis, båda iklädda mantlar. Vi åkte fast efteråt och jag hade utegångsförbud hela sommaren, men det spelade ingen roll. Jag hade redan många av hans skivor och var djupt inspirerad av hur han lekte med könsroller och identitet – hur han var både maskulin och feminin, rolig och allvarlig, skarpsinnig och vis. Hans texter var originella, ironiska och gåtfulla.

Vid den tiden uppträdde han som The Thin White Duke, med mimartister på scenen och en genomtänkt koreografi. Jag såg hur han skapade en persona och vävde samman olika konstformer inom rockens ramar för att skapa något alldeles eget. Han var så inspirerande och nyskapande. Unik och provocerande. Ett sant geni. Hans musik var alltid en källa till inspiration, men att se honom live satte igång en resa som jag hoppas aldrig tar slut. Hans fotografier hänger runt om i mitt hem än idag. Han var så stilfull, vacker och elegant – så långt före sin tid. Tack, David Bowie. Jag är dig mycket skyldig. Världen kommer att sakna dig.” (@  https://www.bbc.co.uk/news/entertainment-arts-35279642)

^[2]  Lady Gaga frågar sig själv varje morgon: “Vad skulle Bowie ha gjort nu?’” Hon har beskrivit Bowie som avgörande för hela sin konstnärliga identitet. När hon som 19-åring för första gången såg omslaget till Aladdin Sane förändrades hennes perspektiv för alltid. Han introducerade henne till en livsstil av total fördjupning i musik, mode, konst och teknik. De möttes aldrig men de  var brevvänner, och i ett brev till honom skrev hon att hennes hela karriär hade varit ”en konstnärlig bön om att du ska lägga märke till mig.”

På Grammy-galan 2016 framförde hon en storslagen hyllning till honom, det svåraste hon sagt sig ha gjort i sin karriär.

Om sista albumet Blackstar sa hon: ”Det är en av de mest storslagna bedrifterna en artist någonsin har utfört: att skapa ett mästerverk om sin egen död. Kan du föreställa dig det? Att gå in i studion varje dag och exponera ditt hjärta när du vet att du är döende?” (@ AI Claude)

^[3] Gaius Valerius Catullus var en romersk lyriker som levde cirka 84–54 f.Kr. Han räknas som en av de främsta poeterna i den latinska litteraturen. Han är mest känd för sina kärleksdikter till en kvinna han kallar Lesbia, troligen en pseudonym för Clodia Metelli, en gift aristokratisk kvinna. Förhållandet var passionerat och turbulent, och dikterna skildrar allt från hänförelse till svartsjuka och bitterhet med en psykologisk skärpa som fortfarande känns modern.

Hans samling består av 116 bevarade dikter i en rad olika versmått. Utöver kärleksdikterna finns skämtsamma smädesdikter, sorgekväden och ett par längre episka stycken. Han hade ett stort inflytande på senare romerska poeter som Vergilius, Horatius och Ovidius. (@ AI Claude)

The post David Bowie och konsten att vara människa first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Anne Edelstam rapporterar från Sven-Harrys konstmuseum. Där visas just nu en omfattande utställning med utgångspunkt i begreppet familj.

Trasig barndom en språngbräda

Familjen – på gott och ont
Sven-Harrys konstmuseum, Vasaparken, Stockholm
Utställningen pågår till och med den 13 september 2026

”Familjen på gott och ont.” Det är titeln på denna omfattande samlingsutställning på Sven-Harrys museum, i Stockholm. Sven-Harry Karlsson (1931 – 1926) filantropen, företagsbyggaren och konstsamlaren förvandlade som vuxen sin trasiga barndom till en språngbräda. Detta faktum är en av inspirationskällorna till denna utställning. Den inom kort avgående museichefen Dragana Kusoffsky Maksimovic, kände honom väl och tanken är att med familjetemat hylla mentorn Sven-Harry på ett värdigt sätt. För familjen formar oss mer än något annat ”på gott och ont”.

Dess avtryck syns även i konsten genom historien. Den ursprungliga idén var att presentera utvecklingen av familjen från sent 1700-tal, genom folkhemmet och fram till i dag.

Dragana Kusoffsky Maksimovic betonar dock att den aktuella utställningen främst visar samtida konstnärers förhållanden till familjen. Konsten kan ge tröst och helande, spegla erfarenheter, livsskeden och erfarenheter, menar Kusoffsky Maksimovic.

Begreppet familj är mångfasetterat

Familjen kan innebära trygghet och närhet precis som den lika gärna kan vara en källa till sorg och svek. Det är inte så mycket vi kan göra åt vår barndom, men vi kan påverka hur vi uppfattar den som vuxna. Låter vi den begränsa oss, leda oss eller vara just den språngbräda som den blev för Sven-Harry?

Det kan begrundas när man går igenom dessa salar med konstnärer av så olika slag som Carl Larsson, Lena Cronqvist, Siri Derkert, Nils von Dardel och Marie-Louise Ekman, för att enbart nämna några av de 49 konstnärer som är representerade bland de totalt 81 verk som visas.

Besökaren kan utforska alla de fasetter och familjekonstellationer som gestaltas. Familjen är inte statisk och har nog aldrig varit det. Den går i arv, splittras, förändras, formas genom andra relationer. Konsten relaterar till och synliggör dessa processer med skav, omsorg och nyanser. Vare sig familjen varit närvarande eller tvärtom frånvarande, är den något att reflektera över, samtala om och samlas kring.

Sven-Harrys museum uppvisar förutom en storartad utställning också ett rikt och varierat program med samtal, workshops och fördjupningar.

The post Mångfasetterad utställning om fenomenet familj first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. ”Prins Eugens vision om en plats för ett allkonstverk förverkligas fullt ut med denna unika utställning.” Det skriver Anne Edelstam om ”Det blommande – Konst & botanik” på Waldemarsudde.

Konst och blommor ‒ prins Eugens passioner

Det blommande – Konst & botanik
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 13 september 2026

På Prins Eugens Waldemarsudde pågår en för årstiden passande utställning: Det blommande – konst & botanik.

Prins Eugen hade två stora passioner: konst och blommor. De två förenas nu inte enbart i hans trädgård och salonger, utan även i museets galleri.

Utställningen speglar blommornas estetik, symbolik och roll i konst- och kulturhistorien från 1500-talet tills i dag. Det är en fröjd att beskåda dessa verk. Prins Eugens vision om en plats för ett allkonstverk förverkligas fullt ut med denna unika utställning.

Redan i parken, på väg upp mot palatset, möts besökaren av gigantiska blomsterinstallationer, i diverse material, utformade av floristelever från Sankt Eriks gymnasium i Stockholm.

Ytterligare cirka tvåhundra verk fyller sedan galleriet. Det är allt från målningar, skulpturer, hantverk i glas, porslin, samt broderier, till illustrerade böcker, fotografier och installationer. Det sista rummet inbegriper till och med några luktstationer.

Uppdelad i olika teman

Utställningen är uppdelad i teman. I det första rummet sätts landskapsarkitektur i fokus. En trädgård blir till. Prinsen inspirerades av olika trädgårdar och trädgårdsexperter i ett tidigt skede som ung vuxen. Framför allt under tiden på Tyresö, innan han hade köpt Waldemarsudde.

Det ligger nära till hands att tänka på den franske impressionisten Monets kända trädgård i Giverny när jag beskådar prins Eugens landskapsmålningar. De verkar ha delat intresset för det skiftande ljuset och stämningarna i naturen.

Båda konstnärerna var aktiva i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Prins Eugen studerade konst i Paris 1889, då impressionismen var inflytelserik.

Historien bakom uppkomsten till egendomen på Waldemarsudde, inspirationen från olika länder till instiftandet av parken och trädgårdsanläggningarna finns att betrakta i en av salongerna i form av en miniutställning.

I nästa avsats i galleriet, där det även visas en video, slås jag av vad jag först trodde var antika verk med pärlblommor prunkande i stora krukor, men de visade sig alltså vara samtida. Georg Ragnar Levi har skapat dessa blomsterinstallationer av gammaldags minnesblommor, tillverkade av glaspärlor uppträdda på metalltråd. De representerar såväl förlust som evighet. Historiskt användes de nämligen som gravprydnader och minnesföremål. Vi använder ju oss för övrigt fortfarande av blommor vid såväl begravningar som bröllop.

Livsbejakelse och förgänglighet

Det stora rummet i mitten erbjuder en palett av verk på teman som livsbejakelse och förgänglighet från bland annat 1600-talets stilleben till samtida konst med tre enorma fotografier av Nathalia Edenmont. Vanitas-tanken ges uttryck via hennes vackra kvinnor klädda i blommor i dialog med en fantastisk blomsterskulptur i carraramarmor. Dessa skapelser påminner om vår livskrets från födsel till mognad, fruktbarhet och död. Fabergés smörblomma är också värd att nämna. Den står för sig i en vas av bergkristall skimrande likt vatten.

Korridoren som leder till det bakre rummet har temat: dygder. Alstren kretsar här kring symboler för kyskhet, blyghet, gudfruktighet kärlek och erotik. Blommor har i konsthistorien tillmätts olika innebörder beroende på motiv, sammanhang och verkets funktioner. Trädgården har mer allmänt liknats vid det himmelska paradiset. Under den så kallade hippie-eran myntades slagordet ”flower power” som uttryck för anti-militarism och kärleksideologi. Även inom den parlamentariska politiken används som bekant blommor som symboler.

Fotokonst och glasinstallation

Till sist vill jag nämna Lena Granefelts enastående fotografier från två skilda herbarier samt Lilla Tabassos vackra glasinstallation. Båda har inspirerats av antikvariska växt- och trädgårdsböcker för att återskapa och avbilda växter men utifrån olika ingångar.

De gamla arken får nytt liv genom Lena Granefelts fotografier där färger, handskrivna texter, papprets mönster och vattenstämplar samt växternas ådringar bildar närmast tredimensionella verk.

Lilla Tabassos glasblomster, med färgade Muranoglas hon har blåst, är placerade för att forma en mini-trädgårdsinstallation med gångar, rabatter och småsten i glas. Hon har till och med tillverkat insekter jag upptäckte bland bladen och på blommorna. Imponerande!

Det finns så mycket mer att beskriva i denna fulländade utställning än vad jag kunnat gå in på här, men det finns gott om tid att utforska den. Jag kan garantera att ingen kommer att bli besviken.

The post Konst och botanik i skön förening first appeared on Opulens.

KONSTRUNDA. Under den pågående Konstrundan i Nordvästra Skåne är Ulf Eklund en av de deltagande konstnärerna. Jesper Nordström fascineras av ett konstnärskap som kombinerar en kärv blick med värme.

Konstrundan Nordvästra Skåne. 3-12 april 2026. Ulf Eklund. Ringvägen 69, Viken. Måleri, grafik, teckning.

Ulf Eklund i Viken, Höganäs är lite som om en Otto Dix och George Grosz hade tagit en omväg via nordvästra Skåne med sina ljusa lite ”torrt genomblåsta” landskap, muttrat över samtiden – och sedan fortsatt jobba. Fast Ulf Eklund gör det på sitt eget sätt. För det här är inte konst som är retro eller pastisch. Det är mer som att Eklund plockar upp den där gamla, obekväma blicken på samhället och riktar den rakt mot vår egen tid.

Hans bilder slår an direkt. Lite skeva, lite obehagliga, ofta rätt roliga – men det är den där sortens skratt som fastnar i halsen. Figurerna stirrar, lufsar runt, gör märkliga saker. Man fattar ganska snabbt att det inte handlar om realism utan om något annat: en slags överdriven sanning. Typ “så här ser vi ut egentligen”, fast utan filter.

Ulf Eklunds parallellvärld

Och så är det en grej som återkommer, som man inte riktigt kan släppa när man väl sett den: vissa figurer ser ut som en sorglig version av Adolf Hitler. Inte som en direkt avbildning, utan mer som ett eko – en slags parallellfigur. Som om vi tittar in i ett alternativt universum, en annan tidslinje där saker gick lite annorlunda redan kring det tyska riksdagsvalet 1933. Inte nödvändigtvis ”bättre”, men annorlunda på ett sätt som gör allt mer skevt än storslaget.

Det är nästan som en sorts lågmäld, märklig ”steampunk-variant” av Tredje riket – inte med glänsande maskiner och hjältemod, utan med rost, trötthet och människor som mest verkar ha hamnat fel. Uniformerna sitter lite snett, kropparna ser slitna ut, blickarna är inte triumferande utan tomma eller förvirrade. Det är som om maktens estetik finns kvar, men innehållet har runnit ur den. Kvar blir något sorgligt, nästan patetiskt – och just därför ganska obehagligt.

Det där greppet gör mycket. För det blir inte bara historia eller referens, utan något som sipprar in i nuet. Man börjar tänka: vad är det egentligen vi upprepar, fast i annan form? Vad är det som fortfarande finns kvar i oss, men i mer vardagliga, mindre dramatiska versioner?

Mörk humor

Och humorn är om inte svart så brunmurrigt svettig. Inte charmig, inte inställsam. Snarare konstaterande: ”Jaha, där sitter vi allihop fast som en schimpans med en smartphone”. Den typen av bild som först känns absurd och sedan, tyvärr, ganska rimlig. Eklund har en förmåga att hitta de där enkla, nästan dumma motiven som ändå prickar helt rätt.

Det finns också något fint i att han jobbar med torrnål, lite i släktskap med Käthe Kollwitz. Det är ett rätt krävande, pilligt hantverk egentligen – inget man slänger ihop. Men paradoxen är att det ger en känsla av skörhet, som om linjerna nästan darrar. Det passar motivvärlden perfekt: allt ser ut att kunna spricka när som helst. Mycket jobb, mycket darr.

Ulf Eklund kör sitt eget race

Och trots att det är satir så är det inte bara ”kolla vilka idioter vi är”. Det finns något mer där, någon slags sned empati. Figurerna är inte bara offer eller skurkar – de är mer som vi. Lite vilse, lite komiska. Det gör att bilderna inte bara slår an, de hänger kvar också.

Ulf Eklund framstår som en sådan där konstnär som inte bryr sig så mycket om vad som är trendigt eller rätt just nu. Han kör sitt race. Lite som en gammal skön geezer som sett det mesta och inte orkar linda in saker längre. Och kanske är det just därför det funkar – det är rakt, ärligt och ganska svårt att värja sig mot.

Som en sista känsla som dröjer kvar: Ulf Eklund är lite som den där charmigt syrliga morfarn som muttrar vid köksbordet, himlar med ögonen åt världen och drar en aning för vassa skämt – men som innerst inne vill väl. En som kanske inte säger det rakt ut, men som ändå, i smyg, vill fylla fickorna på sina barnbarn med allt godis som finns. Det finns något i hans bilder som kommer från just den platsen: en blandning av kärv blick och värme. Som om allt det där skeva, mörka och absurda egentligen bottnar i en vilja att säga: ”det kunde vara annorlunda, det kunde vara bättre, och den världen glöder igenom i den jordiga koloriten”.

The post Ulf Eklund kombinerar kärvhet med värme first appeared on Opulens.

KONSTBIENNAL. Kristina Maria Mezei har besökt Kochi-Muziris-biennalen i den sydindiska delstaten Kerala. Här följer hennes rapport.

Planerar du att åka till Indien inom kort? Missa i så fall inte Kochi-Muziris-biennalen vars sjätte upplaga öppnades i staden Kochi, i Kerala i mitten av december förra året. Den är Indiens äldsta och Sydasiens längsta samtidskonstbiennal med sina 110 dagar, fram till den 31 mars 2026.

Dess rubrik, For the Time Being, anspelar på händelser och processer i ett nu, men samtidigt upplevda mot ett historiskt förflutet som delas av länder och folk längs oceaners stränder och vattenleder, transoceaniska och transregionala platser och världar.

Indisk konst visas sällan i väst, även om någon utställning förekommer då och då, exempelvis med ett textilkollektiv på senaste Venedigbiennalen eller med samtidskonstnärer som Arpita Singh på Serpentine Gallery i London förra året och Pallavi Paul på Gropius Bau i Berlin för ett par år sedan.

Indien är stort som en hel kontinent, med en mångfald av språk, religioner, landskap och klimat. Och lokalpolitisk styrning i delstaterna under den alltmer hindunationalistiska statliga politiken. Även om välståndet har ökat under de senaste decennierna, med slogan ”India Shining”, är de ekonomiska, sociala och religiösa motsättningarna stora, förstärkta av det stela kastsystemet som utestänger utveckling och frigörelse från låsta traditioner.

Delstaten Kerala i Sydindien tillhör de mest välbärgade och jämställda. Men även här lever det brokiga koloniala förflutna från kineser, portugiser, holländare och till engelsmän. Detta delas med länder och folk i närliggande transoceanien med kryddhandel, kokoshantering och rovkapitalism. Åtskilliga konstnärer från dessa länder är inbjudna som till exempel Jompet Kuswidananto från Jakarta, Indonesien, Ibrahim Mahama från Ghana eller Sandra Mujinga, född i Kongo men verksam i Oslo, liksom indier från hela landet och i diasporan.

Kochi-Muziris-biennalen ger prov på oanad styrka

Den konstnärliga processen visas ofta öppet på biennalen. Den trotsar medvetet västerländska koloniala och postkoloniala former av klassificering. Det talas ofta om bruna, svarta och gula människors levda erfarenheter nära hav och vatten, deras vandringar och förflyttningar, självvalda eller påtvingade migrationer. Kroppen ses som bärare av minnen, individuella, det speciella folkets eller av landets historia, genom handens arbete, genom sång och teater/performancer, ritualer om liv och död, om överlevnad och motstånd.

Detta kanske låter som klichéer men faktum är att detta breda grepp och den geografiska förankringen i de många historiska platserna ger en oanad styrka och hög kvalitet för både huvudutställningen, studentbiennalen med deltagare från hundratals konstskolor och för alla kompletterande utställningar.

Sinnenas upplevelser bortom ord och begrepp ger must och konkretion samtidigt som en europé som jag får en hel del politisk-historisk bakgrundskunskap. (Samtidigt florerar i de flesta medföljande texterna det inflationsdrabbade internationella curatoriella språket med sina abstrakta utsvävningar, överdrifter och obegripligheter.)

Inför biennalen har kulturarvsmärkta byggnader fräschats upp i Kochi, Mattancherry, Willingdon Island och Ernakulam, utställningarna har hängts med bästa finish och stadens längsta gata har fått en flera hundra meter lång målerisk gestaltning.

Huvudcuratorn är den intensive Nikhil Chopra, själv konstnär och multimediaprofil, i samarbete med HH Art Spaces. Han har bjudit in 66 konstnärer och konstnärskollektiv från nära 30 länder. Ett rikt program med föreläsningar, samtal och workshops påbörjades redan i oktober och fortsätter fram till de sista dagarna. Det är omöjligt att hinna se alla de 20-talet platserna under ens en veckas visit och i den subtropiska värme som råder så här års.

Den centrala platsen är Aspinwall House, en kulturarvsbyggnad, en gång centrum för kryddhandeln vid havsinloppet mot staden. Gården skuggas av stora träd, en bokshop med viloplatser är under uppförande vid invigningen, ett arkitektoniskt konstprojekt med böjda terrakottaväggar för scenframträdanden har rests på platsen, och mot sjösidan byggs ett kafé. Den första veckan var långt ifrån allting klart, naturmaterialanvändning och ålderdomligt hantverk kräver sin tid. Information och kartor är bristvara, de sociala medierna uppdateras efter att evenemangen ägt rum.

Handens och kroppens arbete

Handens och kroppens arbete är en av de röda trådarna i biennalen. Arbetets ära sjunger den stora installationen som vi först möts av i Aspinwall House. Birender Yadav ägnar sitt verk åt gästarbetarna i Uttar Pradesh som varje år från november till juni bränner tegel. De bygger både sina provisoriska hem och brännugnarna.

I installationens mitt reser sig brännugnens höga skorsten, runtomkring är hundratals föremål i bränd terrakotta placerade i rytmiska grupperingar. De visar verktyg, artefakter, kläder och kroppsdelar. Endast människorna är osynliga. Stämningen av sorg döljer inte kritiken mot gästarbetarnas utnyttjande och dåliga arbetsvillkor.

Med tanke på att inte långt från Kochi ligger tre av Keralas äldsta handvävstolsfabriker där det utsökt tunna och för fest-sarin så populära kasavu-tyget i vitt och guld har vävts sedan 1600-talet är Lakshmi Madhavan Studios fotografiutställning Looming bodies ytterst aktuell.

Långa svartvita serier med närgångna tagningar på deformerade kroppsdelar visar baksidorna av den prakt som väverskorna sällan kommer att bära.

En trappa upp i Aspinwall House hänger nära trettio små bilder av Smitha M Babu. Här står kokosfiberhanteringen i centrum. I små gouacher och dokumenterade performancer binds scener och platser för det traditionella hantverket, så som det kollektivt utövades söder om Kochi i Kollam, vid Ashtamundi Lake, samman med fantasifyllda berättelser, ljud och sånger. Bleka drömska jordfärger, slingrande ramar, maskerade figurer döljer den realistiska bakgrunden med tunga arbetsvillkor och dåliga löner. Hantverket som kulturellt arv skimrar av mystiska övertoner.

Mystik och sammandrabbning

Mer av mystik och andlighet lyser genom Delhibaserade Pallavi Pauls installation med så kallade ”body bags”. Svarta sidensäckar svävar över golvet i ett dunkelt belyst rum. Utsökt broderade, med kinesiskt inspirerade slingor och blomstermotiv, är de avsedda för begravning av döda kroppar.

Ett ljudverk förstärker mystiken, men bryter också mot den: med oljud, hämtade från ”Delhi Riots”, en veckolång våldsam sammandrabbning mellan hinduer och muslimer 2020. Den började med en grupp kvinnors sittande protester mot en ny lag som försvårade gränsövergången för gästarbetare från muslimska länder. Det är några av dessa kvinnor som broderar och sjunger som utgör inslag i ljudverket. Men installationen får en allmänmänsklig betydelse, om döden som drabbar oss alla.

Många av verken har en aktivistisk bakgrund, i protester mot dammbyggen och naturförstörelse vid stadsutveckling, i arbete för kvinnors rättigheter och plats i en patriarkal samhällsstruktur, i orättvisa rättsfall som bottnar i utbredd korruption. Men den estetiska gestaltningen går oftast före, olika medier flätas samman i rumsliga och filmiska processer. Kärleken till djur och natur vibrerar i många verk, den mytiska och andliga världen är närvarande.

Häpnadsväckande installation

En av de mäktigare installationerna är Remember Me av Sandra Mujinga, en kongolesisk-norsk konstnär. Hon använder både digital teknik och traditionellt hantverk. Två mäktiga svarta skelettlika hybridvarelser är vända mot varandra. Delvis täckts de av fisknät som påminner inte bara om de kinesiska fisknäten i Kochi utan även om de kongolesiska konformade korgarna som fiskarna använder där. Tidigare kategoriseringar om hennes verk som afrofuturism och science fiction känns inte lika aktuella här. Men gåtfullheten och storleken får oss att häpna.

Vilket också kan sägas om hela Kochi-Muziris-biennalen 2025–2026.

The post Kochi-Muziris-biennalen i Indien får en att häpna first appeared on Opulens.

VÄVKONST. Utställningen ”Livet och trasornas väv”, belyser vävstolens betydelse för såväl hantverk som konstskapande. Anne Edelstam har sett utställningen och finner den mycket sevärd.

Livet och trasornas väv
Sven-Harrys Konstmuseum, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 15 mars 2026

Vävkonst i historiskt perspektiv

I den omfattande utställningen ”Livet och trasornas väv”, på Sven-Harrys museum i Stockholm, får vi följa vävstolens utveckling från den historiska begynnelsen till dagens konstnärliga uttryck.

Här kan besökarna stifta bekantskap med såväl anonyma som välkända konstnärer och hantverkare.

Vävkonsten lockar åter

Unga konstnärer flockas till vävskolorna. De återupptäcker och förnyar våra mor- och farföräldrars gedigna hantverk och skänker det såväl återupprättelse som förnyelse.

Vad som en gång i tiden var den fattiga kvinnans sätt att utnyttja och återanvända allt från gamla sönderslitna kläder, lakan, dukar eller handdukar och väva samman materialet till trasmattor, har numera gett upphov till nya former av hantverk och därtill konstverk.

Vävstolar i fokus

Den flera meter långa trasmattan, som hänger i taket i det första rummet på Sven-Harrys, hittades i en gammal brudkista. Trasmattan hade vävts en gång i tiden inför ett stundande bröllop och rullats ut i den lokala kyrkan.

Den belyser början på historien om den tekniskt avancerade vävstolen. Flera vävstolar finns också med i utställningen och de unga kvinnor som sitter där och väver svarar glatt på besökarens frågor.

Kreativa uttryck

Redan i nästa rum möter vi vävnader som konstföremål snarare än bruksföremål. Utställningen fortsätter sedan i den andan med verk av 33 konstnärer. Märta Måås-Fjetterström, Barbro Nilsson och Viola Gråsten ställs sida vid sida med samtida konstnärer som Andreas Eriksson, Pia Ferm, Gustaf Helsing och Hans Thomsson för att nämna några.

Nu börjar många återupptäcka värdet av återbruk. Tiden för slit och släng borde vara förbi. Allt fler inser ju i allt högre grad att överkonsumtionen håller på att förstöra vår planet.

Glädjande nog är yngre generationer engagerade i detta. Det är alltså inte enbart teknologi, IT och AI som lockar unga människor. Det finns hos åtskilliga yngre ett stort intresse för det analoga och gediget men tidskrävande handarbete.

”Livet och trasornas väv” belyser således flera generationers kvinnohantverk samtidigt som vi får ta del av yngre generationers kreativa uttryck. Det är en synnerligen fascinerande och mycket sevärd utställning.

The post Vävkonst som fascinerar på Sven-Harrys first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. ”Tre konstnärer ger dig här upplevelser av bredd och mångsidighet i skilda tekniker,” skriver Bo Bjelvehammar, efter ett besök på Galleri M i Eslöv.

Ingrid Forfang
Orion Righard
Pelle Ossler
Galleri M
Norregatan 10 i Eslöv
Utställningen pågår t o m den 20 december

Om du som Östen Warnerbring är femton minuter från Eslöv, så ta en sväng inom staden, bekanta dig med Medborgarhuset ritat av Hans Asplund, stadens bordtennislag och det mer än trivsamma Galleri M.

Tre konstnärer ger dig här upplevelser av bredd och mångsidighet i skilda tekniker och uttryckssätt. Från måleri och grafisk konst till en nymodighet när det gäller interaktiv teknik.

Det är svårt att se någon gemensam tematik, men det finns minst en gemensam nämnare: de är återvändare och har ställt ut på galleriet tidigare.

Ingrid Forfang

Ingrid Forfang visar måleri och grafik, men hon inbjuder även till avslöjanden om hemligheter i ett konstverks tillblivelse.

Tillsammans med Katya Svedmark har Ingrid Forfang skapat en app, ”The secret behind”, där det går att upptäcka faser och rörelser i ett konstverk.

Till exempel finns det i appen ett verk av Orion Righard. Från en knuten hand, växer det fram en öppen och i detta öppna, föds en blå, hoppfull fjäril som fladdrar bort.

Du som betraktare blir både lyssnare och medskapare. Och deltagare. Det är spännande och inbjudande att utforska och upptäcka ”The secret behind”.

Pelle Ossler

Pelle Ossler är känd som en framgångsrik solomusiker, gitarrist, sångare, låtskrivare och med fruktbara, långvariga samarbeten med rockikonen Joakim Thåström och gruppen Wilmer X.

Nu visar Ossler i huvudsak landskap i vemod, ödslighet och dystopi, arbeten för det mesta i akryl och i kol på pannå.

Kraftiga huskroppar, som visar en påtaglig strävan mot att växa, treva och söka efter mera ljus. Det syns inga människor, inga rörelser, det mesta är stilla och i någon mening stelnat. Men allt talar om en inneboende kraft och dolda energier.

Färgspråket är kärvt, men tilltalande.

Orion Righard

Orion Righard visar i denna utställning en blandning av måleri och grafik. Det är som tidigare figuren Kungen, som är i centrum, som berättar om den yttre världen och den inre verkligheten.

Kungen berättar för Prinsen, någon gång för Prinsessan eller Katten. Om tillståndet i den lilla världen och förhållandena i den det stora, som kallas universum.

Små skärvor med stort inkännande, flikar av råa sanningar och balansakter på den sköra livseggen. Allt berättat med en påtagligt vardaglig känsla och lätthet, mot ett existentiellt bråddjup.

Bredvid Kungen finns några rader och några ord, som sammanfattar delar av en livshistoria. Med storartad precision.

Jag tar med mig några ord från Kungen – ”när man åldras får man minsann veta att man lever”.

Efter en kopp nybryggt kaffe och en bit smörkrans, blir det en påseenderunda till, i ett rikt konstlandskap!

The post En rik och mångfasetterad utställning first appeared on Opulens.

RETROSPEKTIV. ”Det var i sättet att arbeta med rumslighet som konstnären Pär Andersson på ett alldeles eget sätt skapade magi.” Det skriver Maria Johansson som sett en retrospektiv utställning på Konstakademien.  

Pär Andersson
Retrospektiv
Konstakademien, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 22 november

Pär Anderssons liv och konstnärliga gärning

Konstakademien visar en retrospektiv utställning som speglar Pär Anderssons (1926-2015) konstnärliga gärning. Han är något av en doldis trots att han under sin levnad hann med att utföra nästan 100 offentliga uppdrag.

Även om han är mest känd för sina arbeten i kyrkor var ”bara” 40 av hans 100 uppdrag i kyrkor.

I övrigt utförde han offentliga uppdrag i T-banan, på sjukhus, företag, skolor och i fastigheter.

Många som läser detta har nog hällt upp ett glas mjölk ur Arlas mjölkpaket mellan 1981-1982 utan att reflektera över att det bar Pär Anderssons design.

Han var även aktiv som utställande konstnär. Särskilt under senare delen av sin levnad då Pär Andersson flyttade från Stockholm till Lidgatu i Ångermanland. Där utvecklade han ett akvarellmåleri med det omgivande landskapet som motiv.

Karriärens början

Pär Andersson föddes i Skellefteå och kom till Stockholm som 17-åring för att studera till teckningslärare. Han kom från en bakgrund där det ansågs viktigt att skaffa sig ett levebröd. Så hans tankar gick inte omedelbart till konstnärsyrket utan till något närliggande med bättre försörjningsprognos.

Efter att ha vunnit en affischtävling lämnade han planerna på att bli teckningslärare för att i stället bli reklamtecknare. Inom kort övergavs även dessa planer och Pär Andersson hamnade till slut på Konstfacks avdelning för bild och form för att utveckla det fria måleriet. Han ägnade sig inledningsvis åt konkretism och studerade måleri i Paris under ett år för konstnären André Lhote.

1951 blev han antagen som elev på Konstakademien. På konsthögskolan knöt han starka band med sin professor Olle Nyman som vid samma tid introducerade monumentalverkstaden på Konsthögskolan.

Pär Andersson hittade hem

Man kan nog påstå att Pär Andersson hittade hem där. Han började arbeta med offentliga uppdrag redan under sin studietid och uppdragen fortsatte sedan att komma in kontinuerligt.

Under studietiden hann han gifta sig med konstnären Astrid ”Tesse” Theselius och få sina första tre barn, tvillingarna Olof Theselius och Erik Andersson följt av sonen Mats Theselius. Kort efter föddes Jonas Theselius och Johanna Andersson-Birkeland.

De två sistnämnda är likt sina föräldrar professionellt utövande bildkonstnärer och sonen Mats en välkänd möbeldesigner.

Mellan 1959 och 1972 var Pär verksam som lärare på Konstfack, avslutningsvis som huvudlärare i dekorativt måleri.

Pär Andersson gick från klarhet till klarhet

I utställningskatalogen visas ett fotografi, från Konstakademiens examensutställning 1954, med en varmt leende Pär som har humor i blicken. Utifrån sett tycks allt ha varit lätt för Pär Andersson.

Som konstnär går han från klarhet till klarhet till synes utan motstånd. Pär Andersson beskrivs som ödmjuk, generös och tolerant. Därtill beskrivs han också som jordnära. Han arbetade 9-17 och när ett uppdrag var klart tog han sig an nästa. Några stipendier sökte han aldrig. De stipendier Pär Andersson ändå tilldelades kom till honom utan ansökningar.

Men det måste ändå ha varit ett omtumlande äventyr för en arbetargrabb från Norrland att hantera allt detta.

Alla som känner till villkoren för konst som utsmyckande verksamhet vet att det inte är lätt att bli förmögen på sådana uppdrag och att samtidigt på kort tid få fem barn är en utmaning för vem som helst. Det är som att Pär Andersson föddes med magiska fingrar.

Naturen inspirerade

Vid hans ateljé på tomten till familjen hus i Ålsten fanns naturen och grönskan inpå knuten. Den blev hans stora inspirationskälla i arbetet med utsmyckningar. Ett exempel är t-banestationen Universitetet som stod klar 1974 där han förvandlade det underjordiska bergrummet till en skog som ingav betraktaren intryck av en genuin naturupplevelse. Att SL med mycket grumliga motiv valde att måla över den 1996 var nog Pär Anderssons största, och vad jag vet enda, motgång. Personligen upplever jag det som ett övergrepp mot både konstnären och konsten. Kort sagt, en skam för Konstsverige.

Pär Andersson vidgade rummet

Pär Andersson hade ett eget och speciellt sätt att ta ett grepp om rummet med sina utsmyckningar. Hans gestaltningar går över alla rumsliga och formella begränsningar. Ta till exempel utsmyckningen av Pilgrimskapellet 1977 där skogen breder ut sig över rummets hörn och ger betraktaren en upplevelse av att rummet är mycket större än det faktiskt är.

Andra exempel på hur han inverterade rumsliga begrepp är hans objektmålningar som ”Grönskande torso” 1971 där en studie av en kvinnokropp på en sockel bemålats med grönska. Eller ”Fåtölj i grönska” 1971, en egendesignad stol med referenser till arkitektur som bemålats med grönska.

De mellanrum som stolens design skapar får betraktaren att intuitivt vända på uppfattningen av det rumsliga. Stolen uppenbarar sig i mellanrummen och grönskan tycks vandra från stolen ut i rummet. Dessa verk är också exempel på hur han smälte samman sitt tidiga intresse för konkretism med sin kärlek till naturen.

Många anser att Pär Andersson framför allt revolutionerade kyrkomåleriet och ett av hans största konstnärliga verk är Immanuelskyrkan i Stockholm. Gestaltningen av rum och interiör spränger alla gränser där och samtidigt lyfter han kyrkorummets andliga dimension.

Det var i sättet att arbeta med rumslighet som konstnären Pär Andersson på ett alldeles eget sätt skapade magi.

Även när konsten trotsar rummets alla självklara gränser så sker det med ödmjukhet och i glädje. Man upplever inte att han med sin konst sätter sig över rummet utan i stället att han befriar det.

The post Pär Andersson befriade rummet med sin konst first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Maria Johansson skriver om en aktuell utställning, ”Vaska guld”, med verk av Heidi Edström. Det är konst som både triggar och berör.

Heidi Edström
Vaska guld
Konstkuben
Vallentuna kulturhus
Utställningen pågår t o m den 2 november

På Konstkuben i Vallentuna kulturhus visas en utställning av konstnären Heidi Edström. Hon kallar utställningen ”Vaska guld”. Titeln refererar till att något å ena sidan kan vaskas fram men å andra sidan vaskas ur. Guldet i titeln har en liknande dubbelbetydelse och kan stå för såväl metallen som urin.

Heidi Edström är mångfasetterad

Som konstnär är Heidi Edström mångfasetterad. Hennes uttryck manifesteras som ett flöde av form, färg, text, ljud och performance. Hon drar sig varken för att svetsa, gjuta eller skriva poesi. Hon följer sin process, dit den tar henne, dit går hon.

Gränsen mellan den egna kroppen och världen utanför är flytande.

Heidi Edström är en ung konstnär. I sin avslutningsutställning ”a circled ⦁, squared” på Konstfack 2024, mätte hon sin egen urin i 115 dagar. Som en besvärjelse eller kanske frågade hon: Jag förstår att jag inte är ond men jag kan väl inte heller vara god?

Performancekonst

Även om hon nyligen avslutat sina högskolestudier var hon redan innan dess en etablerad performancekonstnär. Hon växte upp med lajv och datorspel, är utbildad i webbdesign och funderade ett tag på att bli regissör. Heidi Edström tycks ha inkorporerat alla dessa sidor i sitt konstnärskap.

Kollektivism och nätverkande

Det är ett konstnärskap som löper parallellt med en kollektivism där hon är en del av en rad grupper som arrangerar och deltar i festivaler, framträdanden, konserter och utställningar. Heidi Edström tycks med andra ord vara ett flitigt bi.

Ständigt sysselsatt och nätverkande utmanar hon filosofen Pascals formulering ”Alla mänsklighetens problem härrör från människans oförmåga att sitta tyst i ett rum ensam.”

Heidi Edströms pendelrörelse mellan abstrakt och mänskligt

Hon kallade sig i spelvärlden för Ingenting. Hon har även ett Instagramkonto som hon kallar ingentinget.

Edström beskriver ingentinget som en nollpunkt mer än ingenting alls. Kanske ett status quo. En plats hon återkommer till och kanske till och med vilar i innan hon på nytt tar plats.

Det är något med hennes verk som berör och samtidigt triggar. Som ett eksem man inte får klia på men ändå gör det. Särskilt tydligt framgår det i Heidi Edströms performance som är kreativa, nakna och en aning skrämmande. När hon med hjälp av tänderna väver en guldtråd mellan rummet, betraktaren och sig själv upplever man sig växelvis inkluderad och utsatt. Som att hon vill få mig att reflektera över mina egna gränser. I processen skiftar hennes kropp mellan att vara en människa och ett fysiskt objekt.

På samma sätt pendlar hennes skulpturer mellan abstraktion och att vara mänskliga. Heidi Edström intresserar sig för relationen mellan den skapade formen och hennes kropp. Om dessa objekt går att hålla i handen, famnen eller omvänt, placera sin egen kropp i eller på.

The post Heidi Edström gör konst som både triggar och berör first appeared on Opulens.

TEATERHISTORIA. Ingela Brovik har sett ”Fantasin mot makten”, en utställning om Skånska Teatern. En fri teatergrupp som när det begav sig hörde till de främsta i landet

”Fantasin mot makten” är titeln på en ny utställning om Skånska Teatern, på Teatermuseet i centrala Malmö. Skånska Teatern var en fri teatergrupp som startade i Malmö i början av 1970-talet, men flyttade till Landskrona där verksamheten utvecklades. Skånska teatern skapade under perioden 1974-1994 konstnärligt mycket starka föreställningar med fördjupade politiska perspektiv, som ”Maria från Borstahusen” och Shakespeareuppsättningar som ”En midsommarnattsdröm”. Den som var där glömmer aldrig Rolf Lassgårds Puck med rosa pyttesmå vingar. Ej heller slutet på denna föreställning där fokus förändrats, utan att texten ändrats, så att vinkeln blir annorlunda på ett betydelsebärande sätt. Skånska teatern blev på kort tid en av de ledande fria teatergrupperna.

”Fantasin mot makten” är en utställning där det visas ett omfattande och mångfasetterat urval teateraffischer från Skånska teaterns många föreställningar. Det är affischer med stor konstnärlig kraft och därtill utgör tidsdokument av rang. Kort sagt är det en mycket intressant utställning.

Här ett citat ur Teatermuseets program, formulerat av medlemmar av Skånska Teatern: ”Fantasin mot Makten! Här kommer Du in i en värld av drömmar och rop efter något nytt! Konstnärer har materialiserat sina drömmar om en bättre och rättvisare värld också i affischer. De drömmarna är tänkta att spridas på gator och torg! Teatrar uppmanar: Kom till oss och dröm!” Man kan även gå till Teatermuseet i Malmö och kanske börja drömma.

INGELA BROVIK

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: ”Fantasin mot makten” first appeared on Opulens.