SLUTDOKUMENTET. Det bråkas om pengar, ambitioner och ordval – ska klimatmötet lyckas ro en uppgörelse i hamn?

En historisk hänvisning till fossila bränslen har överlevt nattens förhandlingar och finns med i utkastet till slutdokument.

I snart två veckor har förhandlare från nästan 200 länder varit på plats på COP26 i Glasgow. Tiden börjar rinna ut för mötet, som har kallats det viktigaste sedan Parisavtalet slöts 2015. Planen var att sätta punkt på fredagskvällen – men det finns i nuläget en överhängande risk för övertid.

Efter en natt av förhandlingar har ett nytt utkast till slutdokument publicerats. Tidigare formuleringar om att fasa ut all kol och alla fossila subventioner har försvagats till att bara gälla det smutsigaste kolet och “ineffektiva” subventioner till fossilt bränsle.

“Extremt radikalt”

Men om skrivningen överlever dagens fortsatta förhandlingar vore det första gången som ett slutdokument från ett FN-toppmöte om klimatet alls innehåller en referens till fossila bränslen, som är den största orsaken till den globala uppvärmningen. Länder som Saudiarabien, Ryssland och Australien har kämpat för att få bort det som nu kallas “F-ordet” i Glasgow.

– Även om det är en uppenbar försvagning som öppnar för fortsatta investeringar i kol och fortsatt användning av fossila subventioner är det extremt radikalt att fossila bränslen ens nämns, säger en källa i förhandlingarna till TT.

Nu väntar fortsatt granskning av dokumentet – som kan komma att uppdateras flera gånger före mötets slut.

Även om förhandlingarna i Glasgow till stor del handlar om paragrafer, tekniska detaljer och bråk om ordval så är det stora uppdraget för mötet att se till att världens länder börjar göra mer för att minska sina utsläpp av växthusgaser.

För hittills pekar utvecklingen åt fel håll. Utsläppen ökar i stället för att minska.

Hålla målet vid liv

Storbritannien, som står värd för mötet, har som uttalat mål att hålla liv i 1,5-gradersmålet. Alltså det som länderna lovade i Paris för sex år sedan – att försöka begränsa temperaturökningen globalt till väl under 2 grader, och helst till 1,5 grader.

För att klara det behöver utsläppen minska med 45 procent till 2030, jämfört med 2010, bedömer FN:s klimatpanel IPCC. I dag ligger temperaturökningen på 1,1 grader, vilket redan ger avtryck i form av extremväder, torka och översvämningar.

Just nu pekar ländernas sammanlagda klimatlöften på att uppvärmningen går mot minst 2,4 grader i slutet av seklet.

– Uttalanden som har gjorts här i Glasgow är uppmuntrande, men de är långt från tillräckliga, sade FN:s generalsekreterare António Guterres i torsdags och uppmanade förhandlarna att lägga i en högre växel.

– Löftena ekar tomma när fossilindustrin fortfarande tar emot biljoner i subventioner.

Komplett regelbok

Ett annat mål är att slutföra Parisavtalets så kallade regelbok, vilket två tidigare klimatmöten har misslyckats med. Det handlar om hur utsläppshandel mellan länder ska regleras, hur rapporteringen ska vara transparent och hur ofta länder ska redovisa sitt klimatarbete.

Mathias Fridahl, klimatforskare vid Linköpings universitet, anser att det viktigaste för COP26 är att enas om regelboken.

– Det har varit en huvuduppgift för Glasgow att få regelboken komplett. Får vi den på plats tycker jag att man kan säga att det är ett lyckat möte, säger han.

Att regelboken ros i hamn innebär dock inte att världen har lyckats med klimatarbetet, betonar han. Men det kan hjälpa till att nå 1,5-gradersmålet.

– Vi behöver alla verktyg som finns i Parisavtalet för att arbeta med klimatambitioner. Utan verktyg blir det svårare att bedriva klimatarbete, säger Fridahl.

Nyckelfråga om pengar

På förhandlarnas att-göra-lista finns också den gamla konfliktfrågan mellan utvecklingsländer och rikare länder. Fattigare länder har i Glasgow blivit allt tydligare i sina krav på mer finansiering. Framför allt för att kunna anpassa sina samhällen till klimatförändringarna och för att täcka de skador som redan har uppstått på grund av till exempel orkaner och höjd havsnivå.

Men i dag vill de flesta rika länder att deras pengar till fattigare länder primärt ska gå till att minska utsläpp.

– Pengarna behövs till så mycket och det finns så lite. Det är en ordentlig nyckelfråga för Glasgow, säger Mathias Fridahl.

Maria Davidsson/TT
Sofia Eriksson/TT

The post “F-ordet” i fokus när klimatmöte rundar av first appeared on Opulens.

KLIMATFRÅGOR. Parisavtalets regelbok står i centrum för förhandlingarna under klimatmötet. Viktiga delar saknas – ska länderna lyckas komma överens?

Parisavtalet är ett resultat av kompromisser mellan närmare 200 länder och ganska vagt formulerat. Fortfarande finns luckor i den så kallade regelboken, som beskriver hur avtalet ska omsättas till handling.

I Glasgow hoppas förhandlarna trassla ut tre kvarvarande knutar i regelverket:

1. Handel med utsläppsrätter (artikel 6)

Världens länder har i Parisavtalet åtagit sig att minska sina utsläpp av växthusgas. Ett sätt som kan bidra till det är att sätta en prislapp på utsläpp.

Artikel 6 i avtalet reglerar internationella samarbeten kring handel med utsläppsrätter. Det är en huvudfrågorna i slutförandet av regelboken men den är komplex, politiskt känslig och full av tekniska underfrågor. Vissa menar att artikel 6 gör det lättare att uppnå utsläppsminskningar, medan andra menar att den snarare främjar metoder som inte alls är särskilt effektiva för att få ner utsläppen.

I nuläget finns i princip inga regler på plats för artikel 6. Den är uppdelad i tre former av samarbeten, som regleras i paragraferna 6.2, 6.4 och 6.8. Det är dessa som det ska förhandlas om.

Artikel 6.2 möjliggör att länder kan överföra och handla utsläppsminskningar mellan varandra för att uppnå målen i sina nationella klimatåtaganden (NDC).

Artikel 6.4 fastställer ramarna för den marknadsmekanism som gör att länder kan handla med utsläppsminskningar. Ett exempel är att land A finansierar ett solcellsverk i land B som substitut för ett kolkraftverk. Utsläppen kommer att minska, land B drar fördelar av den förnybara energin och land A får tillgodoräkna sig en del av de minskade utsläppen. Den privata sektorns engagemang ska också underlättas.

Artikel 6.8 handlar om icke-marknadsbaserade sätt och processer att samarbeta på som kan resultera i minskade utsläpp av växthusgaser.

En omtvistad fråga handlar om dubbelräkning, det vill säga när ett land som utför klimatåtgärder utomlands och landet där åtgärden sker räknar hem samma utsläppsminskning. Det kan ge en felaktig bild av utsläppen, att de ser bättre ut på pappret än vad de faktiskt är. Länder som Brasilien och Ryssland har kämpat för dubbelräkning medan exempelvis EU oroar sig för kryphål som kan sänka klimatambitionerna.

2. Transparens

Parisavtalet bygger på förtroende och är uppbyggt för att länder själva ska bestämma vad de ska göra för att nå målen. För att kunna se om ett land håller vad det har lovat behövs ett gemensamt regelverk för rapportering av utsläpp av växthusgaser. Hur det ska gå till i praktiken är en fråga som förhandlarna hoppas lösa under COP26.

Det mest centrala som kvarstår är gemensamma tabeller för rapportering av utsläpp och uppföljning av ländernas klimatåtaganden. Positionerna är låsta när det gäller flexibilitet. Länder som av olika skäl inte har samma förmåga att mäta och rapportera utsläpp anses ha rätt till flexibilitet under en tid. Knäckfrågan är hur det ska operationaliseras i rapporteringen.

Det råder oenighet kring hur tabellerna ska se ut och vad som ska ingå. En del länder, till exempel Kina, vill kunna undanta viss data helt, medan EU vill ha ökad transparens även kring de kolumner där länder inte har kunnat rapportera in någon siffra alls.

3. Gemensamma tidsramar

Parisavtalet slår fast att parterna med tiden ska höja sina ambitioner, men anger inte hur stora åtaganden varje land ska göra för att nå klimatmålen. För att hålla ett öga på att det sammanlagda arbetet inte blir mindre än vad målen kräver ska regelbundna avstämningar göras.

Det finns dock ingen regel på plats som styr tidsramarna när det gäller implementeringen av ländernas nationella klimatåtaganden (NDC). Om det inte kommer på plats kan det leda till ojämn press på länderna.

Den stora oenigheten gäller tidsramarnas längd. De flesta länder – inklusive Sverige – vill att klimatplanerna ska lämnas in vart femte år, medan andra hellre vill se att det ska ske var tionde år. Vissa vill välja fritt mellan fem och tio år.

4. Klimatfinansiering

Bortom regelboken finns ett par andra centrala förhandlingsfrågor. Det ekonomiska stödet till utvecklingsländer är en viktig sådan och har koppling till rättvisefrågor. Många av de fattigaste ländernas klimatplaner är villkorade av att de får internationell finansiering.

I Köpenhamn 2009 lovade rika länder att bidra med 100 miljarder dollar om året fram till 2025 för att finansiera klimatomställningen i fattigare länder. Det anses dock vara långt från den summa som verkligen behövs och har trots det fortfarande inte uppfyllts. Enligt den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD kan det nås 2023.

En fråga för Glasgow är hur klimatfinansieringen ska se ut efter det att det nuvarande löftet har löpt ut. Att USA och EU har lovat att öka sitt klimatstöd väsentligt ses som en positiv signal av länder som Sverige, som vill se ökade ambitioner efter 2025.

5. Klimatanpassning

Samarbetet för att rusta länder för klimatförändringarna lyfts som en allt viktigare fråga i Parisavtalet. Det handlar om att stärka förmågan att anpassa sig till effekterna av de klimatförändringar som redan sker, som skogsbränder och översvämningar.

Frågan är nära kopplad till finansieringen. De länder som har bäst förutsättningar att arbeta med anpassning uppmuntras gå före och ge mer stöd till utvecklingsländer.

Sofia Eriksson/TT

The post Fem stridsfrågor under klimatmötet first appeared on Opulens.

ÖPPET BREV. “Du är högsta ansvarig för en politik som enligt oss inte alls är i linje med den ambition du gett uttryck för.” Hungerstrejkande klimataktivister i Extinction Rebellion skriver till statsminister Stefan Löfven som de önskar träffa.

Hej Stefan!

Vi skriver till dig därför att vi har sett flera tecken på att du på allvar vill agera för att hejda den pågående massutrotningen av arter och de skenande klimatförändringarna. I ett tal i EU sade du till exempel att ”…det är vi gemensamt som måste genomföra Parisavtalet utan några om, men och kanske för att hålla den globala temperaturen under en och en halv grad.” Och att ”Sverige är redo att gå i ledningen för det arbetet och visa vad som är möjligt.”

Vi kan bara hålla med dig. Inför FN:s generalförsamling har du också sagt att ”alla måste göra sitt” och att ”klimatkrisen är en kris för mänskligheten. När de som är barn i dag är pensionärer kan de tvingas uppleva en värld där samhällsfunktionerna gått under på grund av konflikter om vatten, mat och land. Men vi kan vara generationen som löser problemen – Vi kan inte bara lyssna på vetenskapen. Vi måste agera i varje område, inte minst i industrin.”

Orden tyder på verklig insikt om det hisnande planetära läget – en insikt vi delar. Vi som skriver detta är så oroade över detta läge att vi just nu genomför en hungerstrejksstafett för vår gemensamma överlevnad, ett stenkast från din bostad i Sagerska palatset. Vårt mål med hungerstrejken är att få träffa dig och förklara vad vi anser behöver göras och lyssna på hur du ser på saken.

Varför vill vi nu träffa dig när vi redan tycks dela samma insikter om allvaret?

Jo, saken är den att du också sagt saker som enligt oss går stick i stäv med dessa insikter. Du är också högsta ansvarig för en politik som enligt oss inte heller alls är i linje med den ambition du gett uttryck för. Det är detta glapp vi skulle vilja prata med dig om. Låt oss till exempel ta upp en annan sak du också sa i det där  EU-talet: ”Vi har en klimatram för vårt samhälle som kommer att innebära att vi vill skära i utsläppen snabbt och kraftfullt och uppnå nettonollutsläpp till 2045.”

Vi hungerstrejkare vill peka på flera åtgärder.

Den stora haken är att det inte finns något stöd i forskningen för att nettonollutsläpp först 2045 skulle räcka om Sverige ska ta ett rättvist ansvar för att jordens medeltemperatur ska ha skuggan av en chans att hållas under 1,5 grader. Utsläppen skulle behöva fasas ut redan 2025 för att minimera dessa risker – hur orealistiskt det än framstår med en så rasande snabb omställning. Forskning från Uppsala visade nyligen att Sveriges klimatmål inte ens tar oss halvvägs till att uppfylla våra åtaganden enligt Parisavtalet.

Vi förstår att politik innebär kompromisser. Men det är samtidigt svårt att kompromissa med naturlagarna och med de planetära ekosystemen. När det gäller den förda politiken är det enligt oss tydligt att regeringens politik inte ens lever upp till dessa alltför svaga klimatmål. Klimatpolitiska rådet har också flera gånger kommit med svidande kritik mot regeringens klimatpolitik och klimathandlingsplan. ”Vår bedömning är att klimatmålen inte kommer att nås med nuvarande politik” säger Ingrid Bonde från Klimatpolitiska rådet och fortsätter med att ”…det klimatpolitiska ramverket måste ges samma status som statsbudgeten om de svenska klimatmålen ska kunna nås.”

Vi hungerstrejkare vill peka på flera åtgärder som vi menar varit helt otillräckliga eller som försvårat möjligheterna att hejda den pågående klimat- och miljökrisen.

De fossila subventionerna. Idag går ca 30 miljarder av statskassan varje år till direkt stöd eller skattelättnader åt fossil verksamhet.

Pensionerna. Fortfarande investeras miljarder av AP-fonderna i fossila bolag och i klimatskadlig verksamhet.

Massbilismen. Sveriges bilflotta fortsätter att släppa ut miljoner ton koldioxid från både gamla och nya bilar. Det finns inget utsläppsutrymme för att låta detta fortsätta. Trots det byggs det fortfarande nya motorvägar i Sverige.

Flyget. Trots den akuta klimatkrisen fortsätter regeringen att hålla flyget under armarna. Både Swedavia och flygbolagen har mottagit mångmiljardstöd under coronakrisen.

Skogen. Det finns mycket lite kvar av den ursprungliga, artrika skogen i Sverige. Den svenska skogsindustrins aggressiva bruk, satsningarna på monokultur och kalhyggen, kortvariga skogsprodukter och biobränsle är en katastrof för såväl biologisk mångfald som klimat.

Industrin. Idag omfattas mycket av den svenska industrin i EU:s utsläppshandelssystem. Den förra regeringen beslöt att undanta dessa industriföretag från koldioxidskatten. Det har inte din regering ändrat på. Svensk stål-, cement-, pappersmasse- och oljeindustri släpper ut ofantliga mängder koldioxid. Detsamma gäller statliga Vattenfall som fortfarande släpper ut miljontals ton koldioxid i sina kvarvarande kolkraftverk i Tyskland.

Maten. Trots att livsmedelsproduktionen är ett av de stora hoten mot klimatet, den biologiska mångfalden och hälsosamma hav fortsätter regeringen att stötta konventionellt jordbruk och djurindustri. Det saknas också styrmedel för att styra om konsumtionen från ohållbart och animaliskt till grön och växtbaserad mat. Fiskeindustrin trålar upp enorma mängder fisk utanför Sveriges kuster och kastar tillbaka stora mängder död fisk i havet.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Vi tror att du menade det när du sade att ”det är vi gemensamt som måste genomföra Parisavtalet utan några om, men och kanske för att hålla den globala temperaturen under en och en halv grad.” Men när det inte alls sker antar vi att andra frågor väger tyngre än vägen mot Parisavtalet och 1,5 graders-taket. Det verkar som att det är en hel del ”om, men och kanske”.

Vi förstår att en statsminister har många frågor att ta ställning till och många intressegrupper att bemöta. Dessutom befinner vi ju oss i en allvarlig pandemi. Men naturen är en dålig förhandlare. Och alla de andra viktiga frågorna – jobben, ekonomin, hälsan, jämlikheten, brottsbekämpningen, tryggheten, välfärden – kommer att förbli olösta om vi inte prioriterar vår gemensamma överlevnad.

Vi ser alltså tecknen på att du förstår allvaret. Vi ser också tecken på att det finns krafter som hindrar dig och din regering från att agera i linje med detta allvar. Det är det här glappet vi vill prata om. Därför ber vi att få träffa dig.

Varma hälsningar!

Samuel Jarrick
Mariam Jallow Tholozan
Anna Termine
Viktor Jonsson
Christian Nilsson
Albin Björk
Lennart Karlsson
Lior Stefansson
Jakob Bowers
Viktor Lindberg
Elisabeth Fors

The post Många om, men och kanske first appeared on Opulens.

ÖPPET BREV. “Jag vill försöka berätta för dig om den pågående massutrotningen av liv och hur akut brådskande det är”, skriver Martin Arnsten till landets journalister.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej Journalist!

Jag vill be dig genom din yrkesroll sätta dig in i det nödläge vi står inför. Och jag vill be dig som människa att ansluta till ungdomars kamp för deras liv.

Hos dina yrkeskollegor på SvD skriver man att klimatfrågan är en älsklingsfluga som snart tappar vingarna. De skriver om den senaste stora sammanställningen av klimatvetenskap att det är ”fake”. Det gör ont, det är tragiskt och ett vansinne som överträffar Jokerns i Batman. Men också vår passivitet, likgiltighet och vårt misslyckande att berätta om det akut brådskande nödläge världen står inför gör ont. Engelska ordet ”bystander” har använts för att beskriva de som var passiva och likgiltiga vittnen till förintelsen under andra världskriget.

Jag vill försöka berätta för dig om den pågående massutrotningen av liv och hur akut brådskande det är.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Ta ett A4-papper och rita en stor cirkel med en blyertspenna. Det är det tunna smala strecket det handlar om. Atmosfären, haven och jordlagret är ett tunt lager på planeten. Allt liv vi känner till inklusive oss själva finns inuti detta lager. Vi är inuti det tunna smala strecket. Forskare kallar den tunna biofilmen runt jorden Critical Zone.

Desto mer koldioxid vi släpper ut i atmosfären i det tunna lagret desto mer koldioxid löses i haven och gör de surare. Med mer växthusgaser desto mer värme fångas också in i lagret som ökar temperaturen i haven och över land.

Hastigheten på ökningen av koldioxid saknar motstycke av vad man känner till i den geologiska historien. En så här snabb förändring klarar livet inte att anpassa sig till. Till exempel har redan en stor del av korallerna i korallreven dött. Om uppvärmningen närmar sig två grader kommer alla korallrev dö ut.

Hastigheten på förändringen illustreras tydligt i diagrammet över medeltemperaturen under senaste epoken Holocen.

Vi på väg mot 4 till 5 graders uppvärmning om vi fortsätter som idag. I andra diagrammet kommer vi från en istid, det är den gröna linjen. Fortsätter vi som nu skulle den röda linjen stiga rakt upp och över diagrammets topp. Det är mer än en istids skillnad åt andra hållet som sker under period på mindre än hundra år. En förändring som tidigare tog 10 000 år.

Det är den totala mängden koldioxid som hamnar i atmosfären som spelar roll för hur mycket uppvärmning det blir. Om vi börjar minska på utsläppen några år senare blir vi tvungna att vara utsläppsfria tidigare för att den totala mängden skall vara lika stor. Därför är det väldigt viktigt att utsläppen börjar minskas nu. Eftersom vi redan väntat länge krävs också kraftiga minskningar.

De allra flesta är inte insatta i detaljer om klimatfrågor. Koldioxidbudgetar presenteras ofta med negativa utsläpp. Det handlar om att på olika sätt fånga in koldioxid från atmosfären och lagra den i marken. IPCC och andra presenterar scenarior för utsläppsminskningar med gigantiska negativa utsläpp motsvarande cirka hela jordens naturliga förmåga att ta upp koldioxid. På så sätt kan man tillåta sig en större koldioxidbudget. Ett problem är att vi inte känner till hur vi skall kunna fånga in och lagra koldioxid i sådan skala.

Ett annat problem är att mer koldioxid kommer hinna lösa sig i haven om man använder negativa utsläpp senare.

The post Klimatfrågan är akut first appeared on Opulens.

KRITIK MOT EKONOMIPRIS. Det kan faktiskt vara så att Nobelpristagaren i ekonomi, Nordhaus, kan ha bidragit till att det inte längre är möjligt att klara en global temperaturhöjning på max 1.5 grader, skriver Roger Bydler i sitt debattinlägg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Nobelpriset i ekonomi till William Nordhaus är ingen fjäder i hatten för dem som utser pristagare. Tvärtom förtjänar de all kritik de kan få för valet. Nordhaus tillhör de ekonomer som ser klimatåtgärder som kostnader och inte som investeringar. Hans resonemang går då ut på att vi ska hålla tillbaka med åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser idag, med argumentet att vi kommer att ha bättre råd i framtiden, eftersom vi då blir rikare. Synsättet baseras alltså på en ständig och stadig tillväxt i ekonomin. Han ser den globala uppvärmningen och dess konsekvenser som ett problem marknaden ska lösa och kallar utsläppen av koldioxid med ekonomijargong för ”marknadsmisslyckanden”.

Redan på 1970-talet började Nordhaus utveckla modeller för att beräkna vad som är rimligt att investera idag och vad som det är ekonomiskt att vänta med att investera. Dessa modeller har använts även av FN:s klimatpanel och det är för dessa modeller han nu får ekonomipriset. Men som med alla modeller blir utfallet av beräkningarna beroende på de värden som stoppas in i analyserna. Han har då tonat ner riskerna för konsekvenserna av den globala uppvärmningen även om temperaturhöjningen skulle överstiga 3 grader samtidigt som han har menat att omedelbara åtgärder blir för dyra.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Tidpunkten för val av pristagare kunde ju heller inte vara sämre vald. FN:s klimatpanel kom med sin rapport om konsekvenser av 1.5 graders uppvärmning och vad det skulle innebära samtidigt som Nobelpriset till Nordhaus offentliggjordes. Om vi ska klara 1.5-gradersgränsen krävs enligt rapporten en omställning av samhället i en omfattning som ”mänskligheten aldrig upplevt tidigare”. Den stora nyheten med rapporten hur stor skillnad en halv grads uppvärmning, från 1.5 till 2 grader, innebär. Riskerna ökar för att konsekvenserna blir mer eller mindre förödande inom vissa områden. Korallreven kan bli helt utraderade och vissa processer kan sättas igång som vi inte kan stoppa, till exempel avsmältningen av havsisen i Arktis och glaciärerna på Grönland och delar av Antarktis.

Att det är bråttom om vi ska klara en global uppvärmning på max 1.5 grader får vi en uppfattning om genom att se hur stor kolbudget — alltså den beräknade utsläppsmängd som återstår innan den globala temperaturen har stigit med 1.5 grader — som återstår. Om vi fördelar den globala kolbudgeten jämt över alla jordens innevånare blir vår kvot i Sverige omkring 55 ton per person att släppa ut. Vi orsakar idag utsläpp på mellan 10 och 11 ton per person och år. Ska vi bidra till max 1.5 graders uppvärmning har vi alltså 5 år på oss innan vår kvot är slut om vi inte minskar våra utsläpp.

Det kan faktiskt vara så att Nobelpristagaren i ekonomi, Nordhaus, kan ha bidragit till att det inte längre är möjligt att klara en global temperaturhöjning på max 1.5 grader. Det mål som sattes i Parisöverenskommelsen och som i IPCC-rapporten pekas på som så viktigt att sträva efter.

The post Ekonomipris ingen fjäder i hatten first appeared on Opulens.

TRANSPORT. Regeringens förslag till ny vägskatt gör det svårt för chauffören att utföra sitt arbete på ett lagenligt sätt, skriver James Brocka, partisekreterare för Socialliberalerna.

Det finns en gräns för när någon måste sätta ner foten och säga ifrån mot åtgärder som skjuter i en verksamhet i sank, dessutom en livsviktig företagsnäring som påverkar alla i vårt land.

Regeringens senaste förslag till ny vägskatt äventyrar chaufförens möjlighet att utföra sitt arbete på ett trafiksäkert och lagenligt sätt. Till detta kan vi lägga beslut om att ”fasa ut” antalet utbildade trafikpoliser inom tung trafik genom att låta dessa övergå i lokala organisationer. Allt det här föranleder detta både personliga och politiska ställningstagande för bättre villkor, hållbar miljöutveckling, rättvis konkurrens och fler arbetstillfällen i Sverige.

I snart trettio år har jag varit verksam inom Europas transportnäring och delvis, tråkigt nog, bidragit till dess tvivelaktiga utveckling. Med erfarenhet och insikt i frågan säger jag att rådande transportpolitik är i akut behov av direkta operativa åtgärder. Genom åren har teknik öppnat upp för bättre utnyttjande av ledig kapacitet och därmed lägre utsläpp och färre tommil. Samma teknik har tyvärr även bjudit in lycksökare och dagsländor i en bransch som genomgår en negativ förändring framför våra ögon utan att någon reagerar.

Personer i beslutsfattande ställning är inte sena att utnyttja detta. Problem med kör- och vilotider är inget nytt, cabotage och lastoptimering är inget nytt, företags och enskildas regelbrott är inget nytt, det sker varje dag, varje timme. Nytt är däremot att brotten får fortgå ostraffade och att ingen lyfter på ögonbrynen när ingen hålls ansvarig trots att både polis och tulltjänstemän får ingripa.

Etik, moral och företagande med individen i fokus har fått stå tillbaka för slutkonsumenternas begär till kortare ledtider, fler avgångar, större urval och högre krav på lägre priser med maximal service utan avvikelser. På nittiotalet ville uppdragsgivarna/transportbeställarna och transportleverantörerna ha ett givande samarbete och långsiktigt utveckla sina verksamheter tillsammans. Vi fick vara med och skapa ett nytt Transporteuropa i det nya EU och gladdes åt alla förenklingar och möjligheter till bättre affärer. Vi fick tyvärr också uppleva kriserna i Baltikum och på Balkan, den svenska bankkrisen vid millennieskiftet och en kraftig reducering av tillgängliga fordon under en längre tid.

Vi ser att ny teknik gör det möjligt att utveckla kompetens och mänskligt kapital. Men vi ser också att man inte drar sig för att utnyttja andra samt tänja och göra vidlyftiga tolkningar av avtalsregler för att vinna fördelar och ”billigare” lösningar. Vad har vi då vunnit med all denna ”utveckling”, och vad är ”billigt”? Vill vi eftersträva ett samhälle där man systematiskt utnyttjar den billigaste arbetskraften, utan att tillse att befintliga lagar följs, och där det kortsiktiga tänkesättet skapar en skev och oetisk marknad? Givetvis måste vi väga in frågan om rättvis konkurrens och hållbara arbetsförhållanden för mannen/kvinnan bakom ratten.

Utan lastbilen stannar Europa. Men utan regler och lagar blir det snabbt anarki och “endast den starkaste överlever” den nya ledstjärnan.

Behovet av kontroller och/eller poliser är stort och det finns samhällsfördelar med hur man arbetar inom både GAD och GITD. Genom liknande arbete på våra vägar får man även en positiv miljöaspekt och behovet av investeringar på grund av landsvägsslitage kan avsevärt reduceras. De pengar som frigörs genom denna besparing kan läggas på järnväg och övrig transportinfrastruktur.

Vi måste ta till vara den allmänna kunskapen i branschen. Förutom den kunskap som finns hos branschbolag finns det åtskilliga enskilda rapporter, utredningar och analyser som alla pekar på samma sak: Följ de lagar och regler som redan finns, de är tillräckliga om de efterlevs!

Vidare:

Se över hur bemanningsföretag i EU med verksamhet i Sverige efterlever arbetsmarknadsmässiga lagar och regler.

Se över näringsdepartementets arbete med intermodala noder i det svenska godstransportsystemet, som är ett hinder snarare än ett verktyg för att skapa europeisk konkurrens för mer omfattande miljötransporter.

Inför trafikinspektörer i Sverige för att avlasta polis och tulltjänstemän som behöver prioritera övrig verksamhet.

Se över möjligheten att använda DUO-ekipage i våra sydsvenska korridorer, eftersom både vägar och broar är kapabla att hantera belastningen. Detta framgår av de testresor som ett holländskt bolag utfört mellan Skåne och Stockholm.

Satsa på hållbara miljövänliga åtgärder som främjar svensk transportnäring och som bidrar till anpassad konsumtion och fler arbetstillfällen och som visar att Sverige inte tvekar att ta täten i EU när det gäller en rättvis och hållbar transportnäring.

Färre fordon med bättre kapacitet sänker transportkostnaderna och reducerar emissionerna. Bättre utbildad personal sänker antalet dödsoffer i trafiken. Rättvisa förhållanden stärker den enskilde och företagsklimatet i Sverige och bidrar till en hållbar näringsverksamhet i Sverige och i EU.

Sverige kan inte tveka att ta täten i EU när det gäller den viktiga verksamhet som sätter mat på våra bord och som fyller våra hem med varor från olika delar av vår värld.

The post Vi kan skapa en hållbar och rättvis transportnäring first appeared on Opulens.

KLIMATÅNGEST. “För i den verkliga världen går det inte att smita från den gemensamma koldioxidnotan genom att förminska sig, inte heller från den miljöpåverkan som frekventa flygresor eller ogenerad bilism genererar”, skriver Karolina Bergström.

Man kan tycka att vår svenska förbrukning av över fem ton växthusgasutsläpp per person och år är lite småpinsamt i ett relativt klimatupplyst samhälle som Sverige. Då får vi ta med i beräkningen att våra utsläpp bara är drygt en fjärdedel av USA:s och att – tragiskt nog – inte mycket ser ut att bli bättre under klimatförnekaren Trumps grovhuggna regim.

Nu kommer förstås en inte så oansenlig del av framförallt de amerikanska utsläppen av från industrier som inte den enskilda individen kan påverka. Inte desto mindre försöker vi ständigt att minimera vår klimatpåverkan med hjälp av källsortering, elcyklar och inomhuskomposter – att ifrågasätta de minst två årliga familjeflygresorna till exotiska resmål har fram tills nyligen dock varit en annan och betydligt mer delikat femma.

Men tänk om vi hux flux slapp fundera över varje återvunnen mjölkkartong, dyrköpt plastpåse eller ekologiskt framställd banan? Om vår andel sopor magiskt skulle minska till ett minimum, och om vare sig flygresor eller bildito skulle göra någon särskild påverkan på våra respektive klimatavtryck?

I Sideways-regissören Alexander Paynes bioaktuella scifi-komedi Downsizing kommer norska forskare på en lösning på den allt mer accelererande överbefolkningen och de miljöproblem som kommer med den – att helt enkelt krympa människan till en dryg decimeters längd. Voilà – plötsligt kan du bo om inte som en kung så ändå i ett luxuöst stort hus, ägna dagarna åt yoga, tennis och shopping och dessutom aldrig mer behöva arbeta då dina pengar plötsligt blir värda hundra gånger mer i det nya lilleputtlandet. Som grädde på moset behöver du inte heller handskas med besvärliga klimatfrågor någonsin igen, även om de förstås blir till en bra ursäkt till varför du valde att krympa dig från början.      

Nu visar sig det nedkrympta och förmätet miljövänliga livet inte bli fullt så enkelt för huvudkaraktären Paul, trots ”downsizing”-företagens glassiga reklamfilmer och löften om ett förbättrat liv. Men själva knäckfrågan – hur vi ska kunna fortsätta med vår skygglappsbetonade livsstil och leva ett liv som, om alla på jorden konsumerade och reste som vi gör här i Sverige, skulle kräva resurser från mer än fyra jordklot – blir desto obönhörligt tydligare i kontrasten mellan Paynes fiktiva scifi-framtid och vår egen mer outvecklade dito. För i den verkliga världen går det inte att smita från den gemensamma koldioxidnotan genom att förminska sig, inte heller från den miljöpåverkan som frekventa flygresor eller ogenerad bilism genererar.

Hittills har filmens värld mest intresserat sig för de scenarier som framtida miljökatastrofer kan föra med sig – och gudarna ska veta att här finns en uppsjö av exempel att plocka från – än potentiella positiva exempel. Och visst finns det betydligt mer dramatikstoff i Mad Max-filmernas brutala oljekris eller en utsläppsorsakad istid som den i Day After Tomorrow, än i optimistiska miljöforskares väl och ve. Risken finns dock att alla dystopiska framtidsscenarier paralyserar mer än de peppar till handling, även om miljökatastroffilmer som Interstellar ändå innehåller ett lite småoptimistiskt slut.

Då är det ändå lite kul att dras med i en film som Downsizing och dess potentiella övergång av hela världens befolkning från normalstorlek till miniatyrdito för att rädda planeten – bortsett från att kanske till och med det geniala greppet skulle komma alltför sent i dag.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Lilleputtar och miljöpepp first appeared on Opulens.