POLITIK. ”Jag föreslår att Sveriges regering ska tillsätta en haverikommission för att fastslå varför barn blir betalda mördare. Barn som utför mord är ett symptom på att Sverige havererat på flera sätt.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Det var söndagskväll i augusti förra året på min favoritpub Tre Vänner hemma i Midsommarkransen i södra Stockholm. Vid elvatiden reser sig en 25-årig man för att lämna lokalen. Då han går ut genom dörren möts han av flera skott från en person utanför. Kulor viner in i lokalen. En man i baren får glaset han har i handen krossat av en kula. Skytten och hans kumpan försvinner på elsparkcykel. Den skjutne förs till sjukhus men dödförklaras där.

Samma månad i Skurup i södra Skåne. En 56-årig man är ensam i sin villa. På kvällen hör han glaset i altandörren krossas. Han skyndar dit. En person står i rummet med ett automatvapen. Ett tiotal skott avlossas. Mannen dör förmodligen omedelbart av skottskadorna. Skytten försvinner till en taxi som väntar en bit bort i samhället.

I området Skalleberget i Västerås i november 2023 får en man i 35-årsåldern besök. Fyra personer ringer på hans dörr. När han öppnar smäller det från en pistol. Mannen träffas av sex skott i huvud och överkropp och dör på golvet i sin hall.

Betalda mördarna var barn

Är detta bara vardag i den kriminalitet vi vant oss vid? Nja, de hänger ihop på två vis. Det första är att mördarna var barn. Alltså medborgare under 15 år. I Skurup och Västerås var de som tryckte av 14 år. I Midsommarkransen 13 år.

Det andra är att morden var beställda och att barnen tagit på sig uppdragen mot betalning. Kontraktsmord där mördarna går fria från straff. Eftersom de är barn.

13 år. När man går i sjätte klass har man vanligtvis fyllt eller ska snart fylla 13. Hur många av oss hämtade i den åldern ut skarpladdade pistoler för att med dessa avsluta livet för en person vi aldrig sett? Själv drömde jag om en växelcykel och ville se en barnförbjuden film.

Ett havererat samhälle

Trenden är skrämmande. 2024 var 136 barn misstänkta för inblandning i mord eller mordplaner. Året dessförinnan var antalet 36. För mig är utvecklingen nästan omöjlig att ta in. I ett av världens mest utvecklade, rika och trygga länder tar allt fler barn på sig morduppdrag mot betalning och utför ofta gärningarna utan hänsyn till om utomstående skadas.

Jag må låta melodramatisk, men för mig är detta ett tecken på ett samhälle som havererat, som totalt misslyckats med en av sina grundläggande uppgifter – att ta hand om och skydda sina barn.

Vilken vuxenvärld har kunnat tillåta att detta händer? När och varför spårade allt ur? Vad kommer detta att leda till för samhälle på sikt? Frågorna är så oerhört viktiga att alla borde stanna upp. Gemensamt göra detta till ett av de viktigaste ämnena på dagordningen. Att laga ett trasigt samhälle.

Patetiskt politiskt självmål

Vad görs? Visst diskuteras utvecklingen. Men som med många frågor hamnar den i det som kallas blame-game: ”skyll inte på oss”.

– Allt är förra regeringens fel. Vi såg det minsann komma, men…

Reflexen präglar regeringar samt debattörer av alla kulörer. Taktiken fungerar uselt då den möter verkligheten. De senaste 49 åren har våra regeringsalternativ nästan helt jämnt delat på makten. Att då påstå att andra sidan gjort allt fel på sina 25 år, men att man själv under motsvarande tidsperiod inte kunnat ställa något tillrätta, är ett patetiskt självmål.

Hur förhindras att fler barn blir mördare?

Dagens regering, tre partier i Rosenbad som styrs med fjärrkontroll av ett fjärde med rötter i nazismen, försöker göra något. En del är bra. Polisen har dessutom blivit mycket bättre på att utreda och lagföra. Fast polis och regering är reaktiva, reagerar på det som hänt. Men väldigt lite proaktiva – se till att det inte händer. Att inte fler barn mördar för pengar.

För regeringen, samt partiet med fjärrkontrollen, tycks förebyggande arbete vara mesigt och töntigt. Hårda tag är det som gäller. Det ger rubriker och chans att vinna tiondels procentenheter i nästa opinionsundersökning.  Samtidigt tillåter samma regering att skolan förfaller med storkapitalet som ivrig och girig rivningsarbetare. Och att arbetslösheten rusar till tidigare otänkbara nivåer. Faktorer som ökar risk för utslagning och utanförskap.

Åtgärder mot detta kräver vad dessa politiker är paniskt rädda för – något som ska betalas med skatter. Mord, med de resurser som det kräver av det allmänna, plus mänskligt lidande, är oerhört kostsamma. Den summan hade kunnat bekosta många resurser i skola och socialomsorg. Men den satsningen ger inga politiska poäng och övertrumfar inte de tre mantran som styr, och alltid styrt, det största regeringspartiet. Dessa är: lägre skatter för höginkomsttagare, ännu lägre skatter för höginkomsttagare samt slutligen jobbskatteavdrag nummer typ 314. Inget i hela världen tycks viktigare.

Då finns inte plats för det som förbättrar på sikt. Bortom nästa val?  Vem bryr sig?

Det krävs en haverikommission

Vad föreslår jag?

Jag föreslår att Sveriges regering ska tillsätta en haverikommission för att fastslå varför barn blir betalda mördare. Barn som utför mord är ett symptom på att Sverige havererat på flera sätt. En kommission av sakkunniga som jobbar förutsättningslöst och går till botten med orsakerna. Och sedan föreslår åtgärder. Det kommer bli mödosamt, kosta pengar och ta tid. Men vad är alternativet?

Expertgruppen bör vara kliniskt ren från politiker, lobbyister och tyckare.

I en haverikommission är nämligen det sista som behövs personer som skyller ifrån sig.

The post Varför blir barn betalda mördare? first appeared on Opulens.

POLITIK. Har våra politiker gett upp inför en urspårad kapitalism? Carsten Palmer Schale skriver om sambanden mellan utsatthet, kriminalitet och hisnande inkomstklyftor.

Utsatta människor skäms ofta för sin utsatthet. Och klandrar ofta sig själva, i motsats till medelklassens prekariat, som mest skyller på omständigheter. Utsatta människor har emellertid – och naturligtvis – även de råkat ut för ”omständigheter” (taskig barndom, mobbing, misslyckanden i skolan och så vidare) – men tenderar faktiskt att ofta klandra sig själva. Detta gör, att de mer än ofta har behov av en sorts skamlös tillhörighet. Här bör strykas under, att ett av människans allra starkaste behov är tillhörighet och identitet. Vilken som helst duger i värsta fall, eftersom alternativet annars skulle vara förödande för självkänslan.

Kapitalismen har i dag (åtminstone i sin klassiska form), enligt min mening, spelat ut sin (eventuellt historiskt nödvändiga) roll (jämför med Marx). Den har lett till hisnande ekonomiska skillnader på såväl individnivå, som gruppnivå och internationell nivå. Sju av världens största ekonomier är numera företag. Fem till sju procent av jordens befolkning äger mer än de resterande 93-95 procenten. Sveriges klassraviner är historiskt breda. I denna miljö frodas aggressivitet och gängkriminalitet. I denna miljö växer internationella terrorgrupper fram. Medelklassmänniskor förvånas över hur det ser ut på samhällets botten. Men kräver mer, reser mer, skiter i allt. Detta är hemskt.

Men de utsattas skam hänger alltså samman med den urartade kapitalismen. Detta går att åtgärda politiskt. Men även politikerna skiter i allt. Förekomsten av utsatthet är alltså relaterad till en form av högerradikalism. Som bottnar i kapitalismens, kommersialismens, konsumismens och likgiltighetens gyttja. Vad tycker egentligen Tidöpartierna? Vad tycker Socialdemokraterna? Vad tycker Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Vad tycker du och jag?

CARSTEN PALMER SCHALE

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Har politikerna kapitulerat inför kapitalismen? first appeared on Opulens.

NOVELLSAMLING. De senaste året har Sara Stridsberg ägnat åt “en sorts explosioner”. Hennes nya noveller, täta som romaner, har en ny lättsinnighet men rymmer också ett ömsint avsked till ett smått parodiskt sällskap som liknar Svenska Akademien.

Erika Josefsson/TT

The post Stridsberg: “Det är ingen idé att snoka” first appeared on Opulens.

METAMORFOSER. I Sabinha Lagouns debut är talande katter och manliga sjöjungfrur insmugglade i texten. Anna Remmets tycker att boken är bäst i sina avskalade och vardagsnära delar.

Koreografi av Sabinha Lagoun
Venaröd förlag 2018

Titeln på Sabinha Lagouns debut är Koreografi. En mer självklar titel hade annars varit Metamorfoser, men också koreografi betecknar ju å andra sidan rörelser som inte alltid är självklart logiska, men ofta estetiskt intressanta. Liksom i Andrea Lundgrens nya hyllade novellsamling Nordisk fauna består metamorfosen hos Lagoun i att gränsen mellan människa och djur osäkras.

Lika kännetecknande för berättelserna i Koreografi, en bok som inte självklart låter sig inordnas under vare sig etiketterna fragmentarisk roman eller novellsamling (och som även innehåller några dikter), är dock utsattheten. Den utspelar sig i en urban, socioekonomiskt utsatt kontext och skildrar olika existenser i marginalen. Några som återkommer i flera av berättelserna är Sergeanten och hans döttrar Lilladrottningen och Iris. Sergeanten är inte, åtminstone inte längre, sergeant, utan fattig och arbetslös. Men när han lämnar Lilladrottningen på skolan försöker han låtsas som om han ska till ett jobb.

Lilladrottningen går ensam till affären och handlar på krita och sitter vid busshållplatsen med systern Iris och väntar på en mamma som sedan länge försvunnit och inte tycks komma tillbaka. Nima har varit lärare i matematik, men är numera en av de män som tillbringar en stor del av dagen med att läsa tidningar på stadsbiblioteket i Stockholm för att få tiden att gå. Han försöker förgäves etablera kontakt med en kvinna som bor i samma hyreshus som han och som har sprucken läpp och blåtira när de möts i trappan. Bland de utstötta och utsatta finns alltså både barn och vuxna.

Men så plötsligt nämns en svans, som i förbigående. Och den sitter på ett av barnen som bor i lägenhet och går i skola. En man hamnar i samspråk med en talande katt utan att det framstår som särskilt anmärkningsvärt. En ensam kvinna tar med en fisk in i sin lägenhet som snart förvandlas till en manlig sjöjungfru. Hon tar förvandlingen med jämnmod och funderar på om det går för sig att gifta sig med sjöjungfrur.

Kanske är det ett tecken på inskränkthet att fråga sig vad dessa inslag betyder, men liksom med alla komponenter hos en text måste en oundvikligen fråga sig vad de gör med texten. Understryker de utanförskapet och det stigma som socioekonomisk utsatthet skapar? Blir den fördömande blick som den marginaliserade utsätts för till en svans, något som häftas vid ens kropp? Eller är glidningarna mellan djur och människa ett sätt att förtrolla den urbant grå och ofta brutala tillvaro som skildras? Kanske är det helt enkelt en kommentar till litteraturens möjlighet att överskrida gränser, förvandla och främmandegöra? Eller allt på en gång.

Till skillnad från i ovannämnda Lundgrens noveller är metamorfoserna, eller snarare glidningarna, hos Lagoun inga katharsiska ögonblick. Snarare är de insmugglade i texten på ett sätt som får läsaren att tro sig ha läst fel, stanna upp och gå tillbaka i texten. Stod det verkligen att flickan har en svans? Att på detta sätt bryta av läsningen, få den att hacka och få läsaren att tvivla både på sin läsning och på den värld som skildras kan vara ett spännande litterärt grepp.

Att dessa inslag i Koreografi stundtals blir enbart störande beror kanske på att de bryter in i en prosa som är som mest effektiv i de enkla, avskalade, vardagsnära scenerna. Som när Lilladrottningen är i affären och en farbror frågar vad som står på hennes tröja. Det  gemytliga samtalet mellan ett barn och en vuxen som testar dess läskunskaper förbyts gradvis i något betydligt mer obehagligt som når klimax när gubben hånfullt konstaterar att det står ”White Lady” på Lilladrottningens tröja, men att det ju inte alls passar, för hon är ju inte vit. Här punktmarkeras plötsligt Lilladrottningen i blixtbelysning för sig själv och för läsaren. Hon upphör inför sig själv att vara bara ett barn och blir till en representant för något som i mannens och hans alltför många likars ögon inte hör hemma i den värld hon trodde var hennes. Detta om något är en litterär metamorfos i ordets mest intressanta bemärkelse.

Helhetsintrycket av Sabinha Logouns säregna debut är alltså spretigt, både till form och kvalitet. Lika spretigt som lemmarna på de små spindelapor som pryder omslaget och som också figurerar i boken, även om de lätt misstas för (och kanske också är) helt vanliga barn. Med svans.

Koreografi kommer på lördag att presenteras av Sabinha Lagoun tillsammans med tre andra aktuella böcker och deras författare när Kulturscen Opulens har premiär i Lund.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Existenser och svansar i marginalen first appeared on Opulens.

INKONSEKVENS. Moderaternas förslag om nationellt tiggeriförbud går inte ihop med partiets frihetsanspråk, skriver Elias Rudberg.

Moderaterna har de senaste veckorna delat ut flygblad med rubriken “En hoppfull framtid för Sverige”, där man bland annat påstår sig vara för “individuell frihet” och med detta försöker locka nya medlemmar till sitt parti. I flygbladen beskrivs delar av partiets politik, men M undviker noga att ta upp sitt förslag om nationellt tiggeriförbud. Just “individuell frihet” talas det också om på andra ställen där partiets värderingar beskrivs, till exempel under “Om oss” på partiets hemsida.

Förslaget om nationellt tiggeriförbud röstades igenom på Moderaternas stämma i oktober 2017 . Att människorättsgrupper som Amnesty International och Civil Rights Defenders tidigare protesterat mot lokala förslag om tiggeriförbud, eftersom ett sådant förbud skulle innebära en obefogad och oproportionerlig inskränkning av de mänskliga fri- och rättigheterna, uppfattades tydligen inte som något hinder. Som argument framfördes att M inte vill se en “normalisering” av att fattiga människor sträcker ut en hand för att be om hjälp.

Det finns åtminstone två allvarliga problem här. Det första är själva förslaget om tiggeriförbud, en allvarlig inskränkning av våra mänskliga rättigheter som M vill genomdriva för att folk som har det bra ska slippa se andras fattigdom. Det andra, kanske ännu allvarligare problemet är att Moderaterna samtidigt saluför sig som ett parti som står för “individuell frihet”. Det är en ren bluff: förslaget om tiggeriförbud innebär raka motsatsen till individuell frihet.

Om M vill tas på allvar i debatten behöver man berätta tydligt vad man står för, och “individuell frihet” bör då rimligen strykas. Att M vill använda rättsväsendets resurser och makt för att jaga de mest utsatta människorna är visserligen fel, enligt dem av oss som vill värna grundläggande mänskliga rättigheter, men M kan förstås försöka samla opinion för en sådan politik om man är ärlig med sin ståndpunkt. I så fall bör dock partiet upphöra att påstå att man står för “individuell frihet”. Moderaterna vill göra det olagligt för en människa att be en annan människa om hjälp. Det är inte frihet.

Jag hoppas att alla som har rösträtt i höst är medvetna om vad de olika partierna faktiskt står för, trots att vissa partier försöker vilseleda folk. För egen del lutar jag åt Feministiskt initiativ, som enligt min mening tar tydligast ställning för mänskliga fri- och rättigheter och mot den alltmer omänskliga politik som Moderaternas tiggeriförbud är ett så tydligt exempel på.

The post Moderaterna hycklar om individuell frihet first appeared on Opulens.

SORG. “Dikten rör sig över sunkiga områden i Malmö, Köpenhamn, Stockholm och Oslo, expojkvänners lyckade familjer, psykakuten, de ofullgångna vuxna som inte sköter sina uppdrag som föräldrar. Dysfunktionen är ett livsvillkor för diktjaget liksom bristen”, skriver Helena Lie om Familieepos.

Familieepos av Johanna Frid och Gordana Spasic
Ellerströms (2017)

Vilken är den farligaste platsen för en människa att vistas på? Mitt svar på den frågan är: I familjen. I synnerhet hela den tid man är barn och i beroendeställning till vårdnadshavaren. Visst, det finns en mängd lyckade konstellationer. Heja dem. Fint att de förstått hur man bör göra för att inte fucka upp sina barns uppväxt, men jag skulle tippa på att det finns fler misslyckade än lyckade.

Jag är cynisk, jag vet. Hoppas på att jag har fel. Men jag är barn av min uppväxt, har sett dysfunktionaliteten på nära håll och den är inte vacker. Att reparera de skador en barndom kan tillfoga en tar åratal, kanske en livstid. Värdefull tid som kunde brukats till annat. Må bra till exempel. Debutanterna Johanna Frid och Gordana Spasic har på detta tema samskrivit lyrikdebuten Familieepos, och det kan vara det tyngsta jag läst på flera år. De inleder med:

Säg det första du kommer att tänka på när du hör: barndom

comeback
var har du varit

to hell and back

Ett anslag mörkare än natten och en fingervisning om vad som komma skall. Efter denna passagerit följer en nedstigning i en uppväxts subsystem, ömsom kommunicerat på danska ömsom på svenska. Dikten rör sig över sunkiga områden i Malmö, Köpenhamn, Stockholm och Oslo, expojkvänners lyckade familjer, psykakuten, de ofullgångna vuxna som inte sköter sina uppdrag som föräldrar. Dysfunktionen är ett livsvillkor för diktjaget liksom bristen. Här är det inte ens en good enough parent vi talar om: Modern åker i fyllecell, kommer hem utan ögonbryn, självmedicinerar.

Den perifera fadern som dyker upp ibland blir förbannad en gång när barnet kissar på sig och byter därför inte hennes kläder. Modern lagar gröt på mjölk och gammalt bröd eftersom det inte finns mat hemma, ger barnet C-vitamin när det lider av anemi. Polisen knackar ibland förstrött på dörren. Moderns nya kille är en krigsveteran som dunkar hennes huvud i väggen och hotar med att knäppa hennes barn. Modern har ytterligare en ny kille, den kolastinne Björn som hon hänger hos hela veckan medan barnet är ensamt hemma. ”Jeg har aldrig känt en såden frygt för nogen, som den jag känt för min mor” säger diktjaget och man förstår precis vad hon menar.

Vanvården och dess konsekvenser går i en enda lång streckning genom Familieepos, det är ruskigt mörkt och ruskigt välsytt. Det är om pisset, säden, kuken och sorgen, måhända typiskt språk för dansk samtidspoesi, men det är mig egalt – jag tänker att ny dansk poesi ser ut så för att den vågar och att den befriar oss. Det är om att plötsligt vara bröstarvinge till en farmor man inte visste hade dött, om kattkiss, krigets killar som hälsar på modern och att undra var i kroppen skammen sitter. Men mest av allt är det om sorg som är oändlig; interfolierad genom Familieepos finns sorgen som ständig klangbotten: ”ingen benämner den stora ledsamhet som sväljer kroppen hel och hållen”. Sorg över att inte ha haft det normala utan istället det sjuka, när det normala är det enda man önskar sig. Det att passa in och slippa känna sig som en ”cepe-brud som bara grinar”, en som folk tror är sjuk i huvudet.

Frids och Spasics röster tvinnas efterhand samman till en, omkväden loopas och sentenser ur bland annat Inger Christensens Alfabet (1981) parafraseras liksom Kristina Lugns dikt Du ska få ett panoramafönster ur Hejdå, ha det så bra! (2003). Som om diktjaget griper efter små halmstrån av en bättre värld, hopp att väva in i sin egen läckande för att täta den. Efterhand som jaget blir vuxet fortsätter försöken att ta fäste i de sunda, hela, genuina människorna och relationerna. Men den återkommande frågan är om det överhuvudtaget är möjligt:

jag tror iaf inte jag är en Sån Som Klarar Sig
jag tror jag är en Sån Som Somnar I Ett Dike
om jag hade klarat mig hade jag gjort det för längesen, haft ett hus fx
gjort big business
instagrammat bilder på mamma med en emoji med hjärtögon under
skrivit att hon var en riktig queen… inte Dronning Margarethe…
jag vet inte om det går att Klara Sig
för man bor ju i en skog av oro

Jag får en Bjørn Rasmussen-känsla av Familieepos, måhända är det danskan som förleder mig dit, men det vore att förenkla. Nej, det är något i det brutalt snuskiga, sunkiga och söndertrasade som pratar med Rasmussens senaste diktbok Ming (Modernista). Vilket förvisso inte gör någonting alls. Gemensamt för de tre är även att det i all sörja finns en viss humor, kanske för att göra det möjligt att överhuvudtaget närma sig de här markerna. Det kollektiva skrivarbetet är något jag starkt tror på. Inom konsten är samarbete mycket vanligt, men inte inom litteraturen. Varför är det egentligen så? Anses skrivandet så heligt som praktik att det helst skall utövas ensamt? Jag vet inte. Dock, tidigare i år släppte poeterna Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen den fina och gemensamt skrivna Ömhetsmarker (Schildts&Söderströms) som fått idel fina recensioner. Låt oss hoppas att fler väljer den gemensamma vägen.

Alla artiklar av Helena Lie

The post En mästerlig debut first appeared on Opulens.

GEMENSKAP. “Det är inte enbart ett nöje, även om det naturligtvis även är så, utan spelningar är också en gemenskap och en samverkan mellan alla möjliga typer av människor”, skriver Linda Bönström.

Två dova smällar hörs tätt inpå varandra. Tusentals och tusentals människor stannar upp och tystnaden är brutal. Jag ser på mina vänner och de ser tillbaka på mig, vi ser oss runt. Efter en stund, som sannolikt är bra mycket kortare än vad det känns som, börjar den kollektiva rösten av demonstranter på Heden i Göteborg att höjas. Folkmusik mot nazism spelar på och försiktigt frigör vi oss från den tryckande oron. Musiken avväpnar. Musiken är kraftfull för att den i all sin enkelhet får oss att le, får oss att känna det som om vi hör ihop och det är det viktigaste idag: att höra ihop med varandra.

Katastrofen i Los Angeles söndag kväll där siffran för döda i skrivandets stund är 59 och väntas stiga ytterligare visar detta med all tydlighet. Ännu är motivet inte känt varför en man öppnade eld mot tjugotvåtusen countryfans under helgens musikfestival. Tidigare i år anfölls besökare till Ariana Grandes spelning i Manchester av en bombexplosion, 23 offer avled. Vi har i Sverige också haft ett år av turbulent diskussion om säkerheten vid musikfestivaler då fler och fler börjat anmäla att de utsatts för våld. Det här är bara några som drabbats av sista tidens alarmerande ökning av musikälskares utsatthet.

Jag vet inte riktigt när jag själv började att se mig om både en och två gånger, började att syna människor i publiken – efter mer än skrälliga gäng och överdruckna personer – efter något allvarligare. Vaksamheten har blivit annorlunda, kanske till och med mer verklig. Att hela tiden ha koll på utgångar är idag något jag gör som en reflex. Både min dotter och jag har sett fram emot när hon är gammal nog att gå på sin första riktiga konsert, nu är hon i lämplig ålder. Brukade vara lämplig. Hur ska man som förälder idag våga?

Jag vill inte ta den snusförnuftiga tonen och säga att vi måste fortsätta att, så att säga, utsätta oss för risker. Att vi måste vägra att ändra våra liv och intressen och ge efter för terrorismen. Men någonstans bottnar det ändå i just det. Och vad skulle vi annars göra? För en del människor så räcker det i och för sig med att lyssna på en skiva hemma vilket måste räknas som någorlunda tryggt. Den musiken är också viktig, vår vardagsmusik, vårt eget soundtrack. Men att förlora alla känslor som livs levande musik levererar är något helt annat. Det är inte enbart ett nöje, även om det naturligtvis även är så, utan spelningar är också en gemenskap och en samverkan mellan alla möjliga typer av människor. På ett sätt behöver man inte själv spela ett instrument för att ta del av att göra en konsert, vi har alla våra roller.

Live-musik är att höra ihop med varandra, fysiskt och sinnesmässigt, och därför måste jag ta den där tonen ändå: vi måste protestera mot våldet med vår närvaro. Det betyder inte att vi alla ska bete oss som idioter eller utsätta oss för onödiga risker utan det innebär att vi tar våra liv på allvar. Även när det handlar om nöje.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Nöjets nödvändighet first appeared on Opulens.

EXISTENS. “Människan har ingen egen suveränitet ─ existensen är en slags paradoxal pågående gränssituation. När Fjädrar blir en dialogisk text med litteraturteoretiska och psykoanalytiska reflektionsytor så uppstår något intressant”, skriver Cecilia Persson.

Fjädrar av Ursula Scavenius
Modernista (2017)

Litteratur slår an strängar i olika läsare och skapar vibrationer som cirkluerar i blodomloppet. Litteratur kan även upplevas som besk medicin med ett hölje som är svårt att svälja. Författare ingår också i skilda ”litterära familjer” och i Ursula Scavenius familj så går det att höra Elfriede Jelinek, Herta Müller, Josefine Klougart,  André Gide och filmskaparen Catherine Breillat, sitta runt hennes skrivbord och viska saker i öronen.

Ursula Scavenius debutbok Fjädrar blev mycket hyllad när den utkom i Danmark 2015, som nu kommit i svensk översättning. Det är inte alls svårt att förstå varför den har slagit an med så starka strängar hos både kritiker och läsare men hos den här läsaren gör den inte helt självklart det. Boken är elegant skriven och är en uppvisning i stilsäkerhet men kanske är det just ”smartnessen” som är höljet som gör att boken inte riktigt vill lösas upp och börja verka i kroppen?

En ung flicka ställde sig i förra veckan på tågrälsen och likdelarna skulle sedan identifieras av en mamma som hamnade i ett traumatiskt chocktillstånd och ligger nu onårbar och kvider med ett främmande läte. Lässituatonen bör redovisas när man inte är oreserverat positiv till en bok som enligt andra handlar om människans utsatthet, förlust, lust, kamp, död, sjukdom, mutation och apokalyps. Samtidigt ska det då i samma andetag erkännas att Ursula Scavenius vackra gestaltningar av människor som lever i gränslandet mellan natur och kultur och talar med både mänskliga tungor och djuriskt språk ─ kanske är precis just en krossad mors verklighetsupplevelse av ett sönderslaget liv?

Jaget, detet och självet. Det splittrade jaget förslavad under drifter och begär som ska kommuniceras i brutna berättelser. Jacques Lacans ”spegelstadietteori”.  Barnet känner inga gränser och när barnet börjar se sig själv i spegeln blir det en chockerande upplevelse av en diffus ansiktsgräns. Jaget klyvs mellan subjekt och objekt och tvingas se sig själv genom den andres ögon.  Människan har ingen egen suveränitet ─ existensen är en slags paradoxal pågående gränssituation. När Fjädrar blir en dialogisk text med litteraturteoretiska och psykoanalytiska reflektionsytor så uppstår något intressant. Texterna bligar en och en särpräglad språkton omkullkastar och belyser jagets gränssituationer på ett sätt som stimulerar och oroar.

Ett plan brölar över himlen, kaninerna skakar i berggrunden, deras pupiller flackar, nu ser de ängsligt på henne, som om de tror hon kan hjälpa dem.

Höljet är hela kroppen och så hörs Didier Anzieus ”Hudjaget” ─ och kanske är Fjädrar en absurd fantasi om den sårbara och skyddande huden som när den rispas tillräckligt djupt får kroppen att förblöda? I dag är lässituationen en annan och då är det självklarare att ge Ursula Scavenius en påfågelsfjäder i den begåvade litteraturhatten.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post En annorlunda sångfågel med trasiga fjädrar first appeared on Opulens.

PERSPEKTIV. “Där kommer internet och sociala medier in, vår tids snuttefilt, vilket Laing i slutet lägger ett långt kapitel om. Men framför allt, menar Laing, är accepterandet av det faktum att ensamhet och längtan inte är ett tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att man lever, det som hjälper oss”, skriver Helena Lie.

Den ensamma staden av Olivia Laing
Daidalos (2017)
Översättning: Karin Andersson & Sofia Lindelöf

Är vi ensammare nu än innan eran med sociala medier? Eller känner vi oss bara ensamma och övergivna snabbare eftersom vi är vana vid omedelbar respons? Jag vet inte. Jag var 20 år när internet kom och har alltså levt i en tid utan det. En tid när folk gick och väntade på ett telefonsamtal i dagar, veckor kanske (detta var ju även innan mobiltelefonen). En tid där man bestämde att ses på lördag och så gjorde man det. Inget chattflöde emellan, inga sms, inget som gick att följa. Möjligen kunde man ringas, oftast gjorde man inte det. Man sågs helt enkelt.

Brittiska författaren Olivia Laing utkom i våras med essäboken Den ensamma staden på fenomenala Daidalos förlag, och det kan vara en av de bästa essäer jag läst. Laing är kritiker på bland annat The Guardian och The New York Times och har tidigare utgivit The Trip to Echo Spring (2013) – om författarskap och alkohol – samt To the River (2011) om en resa till den flod som Virginia Woolf dränkte sig i.

I Den ensamma staden gör Laing en djupdykning i ensamhetens väsen via sig själv, konsthistorien och den forskning kring ensamhet som gjordes inom psykoanalysen runt 1960-talet. Det är maffig läsning, oupphörligt fascinerande:

En relation tar Laing från England till New York och när den abrupt avslutas finner hon sig lämnad i staden som aldrig sover, staden där man aldrig är ensam, men kanske just därför känner sig som ensammast. Genom konstnärerna Edward Hopper, Andy Warhol, Henry Darger och David Wojnarowicz, och författare som Valerie Solanas och fotografen Nan Goldin undersöker hon ensamhetens uppkomst och villkor, vad den rent faktiskt gör med en människa. Laing tolkar med knivskarp skärpa och grundlig research dessa ikoners uppväxt, liv och verk och knyter det till fenomen som klass, livsvillkor, hälsa. Hon behandlar ensamheten som en materia och jag mjuknar faktiskt inför exempelvis Andy Warhol, som jag under många år varit trött på. Det de alla har gemensamt är det trasiga. Bristen, utsattheten, det de inte fick under sin uppväxt som dem sedan försökte laga eller uppfinna via konsten.

Laing går via psykoanalysen även in på Melanie Klein och objektrelationsteorin, John Bowlbys och Mary Ainsworths anknytningsteori och Harry Harlows anknytningsexperiment på rhesusapor under 1960-talet. Det är precis så omfattande som det låter och jag konstaterar: Ensamhet är skadligt om man utsätts för den i fel sammanhang, fel ålder, fel position. Som i kapitlet om aidsepidemin under 1980-talet; hur patienterna behandlades som pestsmittade och tvingades ligga i isolat på sjukhusen och dö, fullkomligt ensamma. Detta om de ens fick bli inlagda. Förra hösten utkom boken Ensamheten värst av Siri Johansson och Sven Teglund (Teg publishing), en rörande dagboksskildring av slutet på en människas liv. Siris ensamhet där är något helt annat än den urbana ensamhet Laing talar om, men jag vågar påstå att det går utmärkt att läsa dessa böcker efter varandra. Man får perspektiv.

Den ensamma staden är ett mycket gediget arbete och jag fylls av tröst. Jag bor i en stad med fyra miljoner invånare. Jag vet exakt hur den ensamhet Laing talar om känns. Jag har hållit den i handen otaliga gånger och var gång blir jag lika öde inuti. Det passerar, men jag är alltid rädd för att fastna däri. Fastna i urskräckskänslan om att aldrig få vara del av ett sammanhang igen. Aldrig mer inkluderas. Där kommer internet och sociala medier in, vår tids snuttefilt, vilket Laing i slutet lägger ett långt kapitel om. Men framför allt, menar Laing, är accepterandet av det faktum att ensamhet och längtan inte är ett tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att man lever, det som hjälper oss. Och om konsten säger hon: ”Den har förmågan att skapa närhet, den kan läka sår, och vad mera är, den kan göra tydligt att alla sår inte behöver läka, och att alla ärr inte är fula.” Jag är böjd att hålla med.

Jag hade uppskattat om Laing ägnat sig lite mer åt kvinnliga konstnärer. Varför inte ge mer plats åt Nan Goldin eller Alice Neel (som målade Warhol efter att Solanas skjutit honom), eller någon annan för ämnet relevant. Men det är min enda invändning.

Alla artiklar av Helena Lie

The post Den urbana ensamhetens tillstånd first appeared on Opulens.

LJUDEXPERIMENT. “Ett helt spektrum av känslor verbaliseras i en ljudväv som varieras från det glesa till det kompakt förtätade”, skriver Clemens Altgård.  

För tio år sedan satsade Teatr Weimar i Malmö på att testa en webbscen för hörspel. Initiativet fick namnet Radiowy. Det skedde vid en tidpunkt då den dåvarande chefen för Radioteatern valt att prioritera andra saker än experimentella hörspel. Teatr Weimar tog på sig uppgiften att skapa en plattform för ny dramatik och ett utforskande av kombinationen hörspel och ljudkonst. Även om Radiowy så småningom lades ner så ska dess betydelse inte underskattas. Teatr Weimar har oförtrutet arbetat vidare i en anda som syftat till förnyelse av dramatik och scenkonst och det är ingen överdrift om jag säger att verksamheten fått betydelse för hela Teatersverige.

Genom att arrangera scenkonstfestivalen Transistor på våren förra året sattes åter hörspelet i centrum och nu medverkade Sveriges radio genom att festivalen inleddes med Radioteaterns dramatisering av Athena Farrokhzads bok Vitsvit. Det var fascinerande att sitta i en andäktigt lyssnande publik i en fullsatt salong och dela upplevelsen av ett hörspel, helt utan några visuella tillägg. Jag skulle få en rad sådana upplevelser under Transistorfestivalen som sedan dessutom återkom till hösten med ett lika ambitiöst program.

I år har man arrangerat en tredje Transistorfestival i Malmö, nu med målsättningen att undersöka vad rum för teater kan vara. Det har inneburit en blandning av allt från film och livesända föreställningar till ljudverk.

Nu finns en möjlighet för alla, som av olika skäl inte kunnat ta del av Transistor, att lyssna på ett urval av verken. Som ett slags utlöpare från festivalen lanseras nu Transistor Sound – Ljudäventyr för lyssnande, en webbsajt http://transistorsound.se/ där det kontinuerligt kommer att läggas ut poddar med hörspel av olika slag.

Bland annat går det att ta del av en av de mest intensiva ljudupplevelserna från första Transistorfestivalen. Det rör sig om Episoder, Carina Ehrenholms röstgestaltning av en Jörgen Dahlqvist-text till musik som författaren skapat tillsammans med Kent Olofsson. Det är ett verk som berättar om existentiell utsatthet i dagens svenska samhälle. Rösten pendlar mellan olika känslolägen. Den kan ge uttryck för kärlek och värme men också bitterhet och hat. Ett helt spektrum av känslor verbaliseras i en ljudväv som varieras från det glesa till det kompakt förtätade. Musiken består både av skira harmonier och hårda syntmattor. Till det läggs några passager som bärs av rocksång. Första gången jag hörde det här ljudexperimentet associerade jag till dubmusikens estetik med effekter och upprepningar. Då upplevde jag också Episoder som i längsta laget, men nu är verket uppdelat i flera delar och kommer på det viset, enligt min åsikt, bättre till sin rätt.

Jag kan också rekommendera Indy 500 / Seklernas udde av Teatr Weimar, som är ett mycket intensivt ljudverk. Det tar sin utgångspunkt i den italienska futurismen och dess glorifiering av hastigheten. Delar av de gamla futuristernas tankegods har ju faktiskt överlevt, om än i starkt modifierad form. Framför allt tänker jag på förhärligandet av hastigheten och tekniken. I såväl popkonst som technomusik och språkmaterialistisk poesi finns det trådar som leder bakåt i tiden till futuristerna. Den amerikanska biltävlingen Indy 500 hölls första gången 1911 alltså ett par år efter futuristernas manifest. Men i hörspelet gestaltas futuristernas framtid vilket är lika med vår nutid. Det är en amerikansk dröm som löper amok i hastighetens namn. Företagsnamn svischar förbi lika snabbt som motorljuden. Vid upprepade tillfällen förkunnas att hastigheten och konsumtionen är allt som betyder något.

För mig går associationerna till Paul Virilios bok Försvinnandets estetik. Virilio målar upp en apokalyptisk bild av en framtid där hastigheten blivit så hög att allt, paradoxalt nog stannar upp. Ett liknande slut ligger väntar i Indy 500 / Seklernas udde.

Detta och en rad andra intressanta ljudverk går alltså att ta del av på webbsajten Transistor Sound där fler verk kommer att adderas efter hand. Och i höst är en fjärde Transistorfestival att vänta. Det ser jag redan fram emot.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Transistorfestivalen 2017 first appeared on Opulens.

KLASS. Det går att göra det enkelt och bekvämt för sig och påstå att klass har blivit ett svårtolkat och diffust begrepp. Och därför behöver ingen längre tänka och tala om klasskillnader och klassamhällets orättvisor.

Samtidigt som jag skriver detta – med ett starkt inre motstånd och den obehagliga känslan av att den globala kapitalismen, nyliberalismen, egoismen, individualismen, högerpopulismen och rasismen tagit min egen och andra utsatta barns klasshistoria, i ett slags politiskt gisslandrama – dyker ett barndomsminne upp.

Mamma och jag bodde i Karlstad. Där fanns en myntteve i vardagsrummet. När vi tittade på teve och mynten tog slut, bad mamma mig springa runt bland hyreshusen och fråga grannarna om de kunde låna oss några mynt.

Myntteve var på 1960-talet till för fattiga som inte hade råd att köpa en teve. Känslorna jag erfar är ambivalenta. Upp tornar bilden av gömda papperslösa barn, fattiga barn och de psykiskt sjuka föräldrarnas barn. Jag sitter och skriver om min såriga barndom – och alltid finns de glömda och osynliga barnen som får betala priset för de välsituerade och priviligerades trygghet och varma hem.

Vid sidan av det underliga författaryrket arbetar jag som socialpedagog i Vellinge som är en av Sveriges såväl rikaste som mest rasistiska kommuner. Mina arbetskamrater är av utländsk härkomst. Vi representerar fem olika nationaliteter som ska arbeta sida vid sida för att skapa en dräglig boende- och hemmiljö för de ensamkommande flyktingbarnen. Dessa barn lever med ångest och oro varje dag. Den gnager sig in i deras personligheter. De går och väntar på sina asylbesked. Alla HVB–boenden i Vellinge är ständigt utsatta för allvarliga hot från rasister och tre flyktingförläggningar har redan bränts ner.

I mina arbetskamraters ögon är jag den trygga svensken.

Det går att tala om klass och rasism utifrån huruvida man erkänner rasismens och klasskillnadernas realitet eller förnekar att det finns avgrundsdjupa ekonomiska och sociala orättvisor. Skillnaden mellan att bo på exempelvis Ramels väg i Rosengård och i ett rikemanskvarter i Vellinge är enorm. De som går till arbetet utan rädslan för att rasister ska bränna ner deras arbetsplats och de som aldrig ens behöver ägna den sortens rasistiska hot en tanke – snarare rör det sig om förnekelse, projicering och att normalisera “VI – DE ANDRA” som vore detta en orubblig naturlag.

Jag kan kanske sammanfatta vad jag vill säga med att jag minns hur det var att med skammen brinnande inom mig springa upp och ner i trapphusen för att låna mynt av någon snäll granne så att jag och min sjuka och fattiga mamma skulle kunna titta klart på barnprogrammen.

Om ingen försöker skriva klassberättelserna och utsatthetens historia så existerar de till slut inte. Just nu ligger en gömd papperslös flicka och gråter någonstans i Sverige och jag gråter också – inte minst för jag vet att mina rader inte innebär att gömda papperslösa flickors tårar tar slut. Deras elände fortsätter. Jag kan inte ensam få ett slut på massutvisningarna, men jag sitter i alla fall en söndagsmorgon och skriver om dem vars utsatthet jag inte förnekar – med mina ord bekräftar jag deras utsatthet, och därmed deras liv och rätt att få leva ett drägligare liv.

Jag vill att alla barn ska slippa leva otryggt, utsatt och tvingas att ha det så svårt av skisserade skäl. Jag önskar att jag själv hade sluppit det.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Myntteve och massutvisningar first appeared on Opulens.