POLITIK. I veckans krönika begrundar Lars Thulin frågan om den svenska vapenexporten bör upphöra eller fortgå. Något enkelt svar finner han inte.

Olösliga gåtor och svårlösta frågor

”När man är tjugo år, har man löst världsgåtan, vid trettio börjar man fundera över den och vid fyrtio finner man den olöslig.”

Det är ett citat från August Strindberg och ett av dem som är nedtecknade i asfalten på Drottninggatan i Stockholm. De finns på väg mot hans sista bostad i Blå Tornet på den gatan. Med stigande ålder finner jag citatet allt mer genialiskt.

Då jag fått förmånen att bli ett par decennier äldre än 40 säger jag allt oftare: det beror på, som svar på svåra frågor om samhället. Eller ännu hellre det mer diffusa: det är komplicerat. Allt i en from förhoppning att frågeställaren ska nöja sig med det svaret. Vilket ofta är en fåfäng önskan.

Med andra ord, världen är grå och överfull med ”Fast-å-andra-sidan”. Vetskapen om detta stiger med det som åren ger oss: ökad kunskap och erfarenhet. Samt en större acceptans inför svårigheterna med att vara människa.

Den svenska vapenexporten

Ett sådant spörsmål rör svensk vapenexport. Är svaret ett kategoriskt nej till all sådan handel?  Eller ett lika kategoriskt ja? Frågan är – komplicerad. Men ytterst motiverad i ett världsläge som allt mindre präglas av fred. Utan istället av en militarisering av både debatt, språkbruk och inte minst gemensamma utgifter. Så låt mig ställa ett par frågor som kanske är omöjliga att svara på.

Den första är om man tycker att Sverige alls behöver ett militärt försvar. Är svaret nej anser man sannolikt också att ingen vapenexport ska ske. Men i dag finns inget riksdagsparti i Sverige som vill skrota försvaret. Förmodligen råder inte heller någon majoritet bland väljarna för en sådan åtgärd.

Nästa fråga – för att kunna exportera måste vi tillverka vapen. Och det gör Sverige i ganska stor utsträckning och med viss skicklighet och framgång. Exempelvis finns inget land med så få invånare som bygger så avancerade stridsflygplan. Vi är duktiga även på luft- och pansarvärn. Det är vapen som får anses i första hand vara defensiva, alltså användas mot den som angriper vårt land. Till skillnad från bombflygplan, långdistansrobotar, splitterbomber eller kemiska vapen.

Ett dilemma

Dilemmat blir att om vi inte tillverkar dem måste vi köpa av någon annan nation som bygger och tjänar pengar på dem. Är det moraliskt bättre? Eller är det bättre att skapa arbetstillfällen hemma och exportinkomster? Vilka inte är obetydliga – 2024 drog denna handel in cirka 29 miljarder kronor till vårt land.

Om vi finner att det är bättre att tillverka vapen i egen regi, måste vi då även sälja dessa dödsbringande tingestar? Vilket kan betyda att de kan hamna i länder och regioner där risken för krig är större än vad de hittills varit i Sverige? Svarar vi nej till export kommer dessa länder ändå att köpa vapen och använda dem. Vårt samvete kan kanske betraktas som rent, men förändrar knappast risken för krig i världen.

En försvårande faktor är att vapentillverkning, som den mesta annan produktion, bygger på att viss volym är nödvändig för att nå lönsamhet. Så vill vi ha egen tillverkning är måhända export en förutsättning.

Så långt i diskussionen uppstår den fråga som hittills varit den mest brännande i debatten – till vilka ska vi sälja våra vapen? Här finns i dag ett omfattande regelverk. Ett som nog kan kallas bra och försvarbart. Men av kritiker, med viss rätta, anses som hyckleri. Handeln övervakas i dag av myndigheten ISP, Inspektionen av strategiska produkter. Reglerna kan anses strikta: de nationer som köper våra vapen ska vara demokratier, de får inte befinna sig i krig och de får inte kränka mänskliga rättigheter.

De är rimligt moraliskt och etiskt. Å andra sidan kan man lite elakt påstå att vi enbart säljer till länder som lovar att inte använda sina vapen på allvar. Men en demokrati kan på skrämmande kort tid förvandlas till motsatsen. Ett land som inte befinner sig i krig kan oerhört snabbt bli skådeplatsen för ett. Då om någonsin finns behov av vapen. Den extrema situationen som ett krig är innebär alltid att mänskliga rättigheter på något sätt kränks. Även i ett land som enbart försvarar sig.

Frågan om vapenexporten är mångbottnad

Vad ska Sverige göra om något av dessa krav inte längre uppfylls i ett land som nyss köpt våra vapen? Ska vi utfärda förbud för nationen att använda det som de har betalat för? Ska vi bildligt talat kräva tillbaka startnycklarna till flygplan och luftvärnsrobotar?

Nyligen uppstod en väpnad konflikt mellan Thailand och Kambodja. I nyhetsrapporteringen gjordes, med viss harm, klart att thailändska Gripen-plan minsann använts i anfall mot mål i Kambodja. Vad hade kritikerna väntat sig? Att thailändska flygvapnet haft några amerikanska F-18 i lager för att utföra den attacken? Eftersom svenska ISP blivit sura om Gripen använts?

Slutsats. Frågan är mycket komplicerad och har många bottnar. Och är beskaffad så att ett enkelt svar ofta leder till en svår följdfråga. Enklast är att säga kategoriskt nej – vi ska inte sälja en enda patron till någon utanför våra gränser. Eller så ska vi sälja till alla som betalar. Så självklart är det måhända för Strindbergs tjugoåringar. Men för oss andra? Världen är komplicerad. Det mesta beror på. ”Fast å andra sidan…”

The post Bör den svenska vapenexporten upphöra? first appeared on Opulens.

SATIR. Sofia Thoresdotter har skrivit en dagsvers med anledning av statsminster Ulf Kristerssons relativiserande resonemang om folkrätten när det gäller USA:s och Israels krig mot Iran.

Folkrätt enligt Kristersson

Ja, nu ska jag berätta om

vad folkrätt är, sa Kristersson.

Det råder, som ni alla vet,

om detta ord, viss tveksamhet.

Vi delar på begreppet så

att det blir enkelt att förstå.

Om vi tar orden ett och ett,

så blir det hela ganska lätt.

Ett folk är människor förstås,

men bara dom som liknar oss,

som tänker likadant som vi,

har samma ideologi.

Så har vi sista delen kvar

i detta ord, här blir mitt svar:

Så dumt med regler och fördrag.

Vad som är rätt, bestämmer jag.

The post Dagsvers: Folkrätt enligt Kristersson first appeared on Opulens.

DAGSVERS: Här i vår avdelning för satir fortsätter vi nu med dagsverser. I dag debuterar Sofia Thoresdotter i Opulens med en vers om svenska vapenaffärer.

Missa förresten inte satiren i vår systertidning Konkret!

Sveriges bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa har jobbat hårt för att öka handeln med Förenade Arabemiraten. Men i dagarna har det framförts kritik mot vapenförsäljningen till Förenade Arabemiraten eftersom de är involverade i Sudan där de stöttar paramilitära RSF som anklagas för massakrer och etnisk rensning. Man ska dock komma ihåg att det är utrikesminister Maria Stenergard Malmer som är ytterst ansvarig för den svenska vapenexporten. Hon uppger nu att det inte är aktuellt att avbryta denna pågående export.

Detta är bakgrunden till den aktuella dagsversen av Sofia Thoresdotter.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Den handlande ministern

Vi ska exportera vapen för att det är bra,

för jobben och för tillväxtmöjligheten.

Att dom sedan används det är bara som det ska,

ett uttryck för den krassa verkligheten.

Vi hjälper gärna till i både Gaza och Sudan,

för folkmord har ju aldrig varit nåt problem för mej.

Ifall jag kunde, sålde jag gevär till själva Fan,

fast bara om jag trodde att det skulle löna sej.

The post Sofia Thoresdotter: ”Den handlande ministern” first appeared on Opulens.

POLITIK. I dag firas Sveriges nationaldag. Med utgångspunkt i den dokumentära tv-serien ”Sverige och kriget” reder Lars Thulin ut begreppen beträffande Sveriges neutralitet under andra världskriget.

”Sverige och kriget”

Den med all rätt hyllade dokumentära tv-serien på SVT, ”Sverige och kriget” har setts av oerhört många. Och diskuterats och debatterats av nästan lika många. Den är en viktig historielektion och skälen är uppenbara.

Ett är att dessa dramatiska år formade bilden av Sverige, inom och utom det egna landet. Ett annat att det var bråttom att göra serien, för nu försvinner i rask takt de som har egna minnen av den tiden.

Skaparna av serien berättade i en intervju att ett tjugotal av de personer som skrivit in för att berätta egna minnen, dog under tiden från brevskrivandet till seriens premiär.

Den fråga som nog mest diskuteras är Sveriges eftergifter – att vi böjde oss för tyskarna med järnmalm till den tyska krigsindustrin och soldattransporter genom vårt land. Och att vi vägrade att med militära styrkor hjälpa våra grannländer. Allt i utbyte mot att vi inte blev anfallna. Detta tas också upp i olika delar av ”Sverige och kriget”.

Några punkter angående neutraliteten

Vad kan säga om denna ”feghet”? Det är både lätt och svårt att ha åsikter. Lätt för att ingen behöver känna sig trampad på tårna. De ansvariga har ju sedan länge gått ur tiden. Svårt av samma skäl – tuffa frågor, med hopp om ärliga förklaringar och resonemang, kan inte ställas.

Ändå finns punkter värda att ta upp. För skeenden ska diskuteras och värderas i efterhand, det är förutsättningen för att lära något av historien och därmed fatta bättre beslut nu och i framtiden. Samtidigt gäller talesättet att de bästa spelarna alltid sitter på läktarna. Och även sanningen att världen är enkel att förstå när man ser den i en backspegel.

Det är sålunda lätt att veta vad vi borde gjort. Efteråt, när vi vet vad som hände. Den lyxen är inte förunnad makthavare i en pågående krissituation utan facit. Då kan beslut bara fattas på de uppgifter som finns att tillgå i den stunden. Vilka sällan är heltäckande eller helt sanna. Ändå måste beslut tas. Att inte göra det blir också i praktiken aktiva beslut som kan få långtgående konsekvenser.

Den stora frågan angående Sverige och kriget

Så var Sverige, jämfört med andra länder i främst Norden, fegt under andra världskriget?

För att försöka svara på den frågan måste vi först inse att vi hade en unik ställning. I princip kunde vi välja om vi ville dras med i kriget eller inte. Eftergifter – vi skonades. Vägran att ge efter – stor risk för ockupation. Det läget gällde inte för Danmark, Finland och Norge. Och mig veterligen inte heller för något annat europeiskt land som Tyskland lade under sig. De blev anfallna, punkt slut.

Om någon anser att Sverige var fegt måste denne veta hur övriga länder i Norden agerat om de fått samma val som vi. Ingen kan i dag säga hur dessa våra grannar hade valt om de stått vid den korsvägen. Frågan är hypotetisk för det finns, mig veterligen, inga parallella verkligheter.

Samlingsregeringens valmöjligheter

Så vad stod vår samlingsregering inför? Följderna av en eftergift var ganska lätta att förutse. Det betydde i stort sett att livet fortsatte ungefär som vanligt. Valet av krig skulle kunna innebära att tiotusentals svenskar dödades, infrastruktur förstördes och att vi skulle regerats med järnhand av en nazistisk regim mer fasansfull än något som dittills skådats.

Detta fanns i vågskålen. Till skillnad från vad många debattörer tycks tro är det ganska sällan vi har bra och dåliga alternativ att välja mellan. Utan alltför ofta två dåliga. Då gäller att välja det minst dåliga.

Å andra sidan, Sverige var ett till ytan stort land med något som ändå liknade en krigsmakt. Att ockupera vårt land hade krävt avsevärda resurser från en angripare. Om vi hade valt krig hade Tyskland kanske fått mindre kraft till andra erövringståg och kriget slutat tidigare. Fast återigen, det fanns inga givna svar på den frågan 1940.

Ytterligare ett å andra sidan-argument är att med Sverige i neutral position blev landet en räddning för många som flydde från sina ockuperade länder. Det räddade många liv. Det hade inte skett vid en ockupation. Det är ytterligare en faktor i en knepig ekvation.

En personlig reflektion

Personligen tänker jag ibland på frågan i en filosofisk, egoistisk och kontrafaktisk mening. Min pappa förlades 1941, 19 år gammal, i Värmland med norska gränsen inom synhåll. Han beskrev senare sitt kompanis läge som kanonmat. Det var de som skulle mejas ner först om nazisterna valde att välla in över gränsen. Men nu kunde han och hans kamrater i stället i skydd av mörker och täta skogar hjälpa åtskilliga norrmän över gränsen.

Om Sveriges regering hade valt kriget hade min pappa förmodligen hört till de stupade. Då hade jag inte fötts tretton år senare. Tankegången är givetvis i det stora perspektivet helt irrelevant. Om jag inte fötts hade Sverige som nation ändå klarat sig hyfsat från 1954 och framåt. Men tanken finns ändå där.

Lärdomar att dra

Vad finns det då för lärdomar att dra av allt detta? Förmodligen att inget land någonsin mer ska behöva stå inför detta val. Fast för att det ska uppfyllas måste krig, även väpnad konflikt och ”militär specialoperation”, aldrig mer inträffa. Det är dessvärre en orealistisk förhoppning. Med tanke på dagens geopolitiska situation har vi inte lärt oss särskilt mycket.

Därför ska vi måhända vara försiktiga med att peka finger bakåt i historien när vi tryggt sitter med facit i handen, överlyckliga för att vi själva slapp fatta de svåra besluten och ta ansvar för konsekvenserna.

The post Var Sverige fegt under kriget? first appeared on Opulens.

POLITIK. Carsten Palmer Schale kommenterar det politiska läget i världen och Sverige. ”Det här kan inte få fortsätta,” lyder hans slutsats.

”Pater sancte, sic transit gloria mundi ” (Helige fader, så förgår världens härlighet). Father Truth – förlåt: fader Trump – borde kanske tränga ner till början av 1400-talet, när denna fras etablerades. I dag är dock innebörden inte exakt den samma, men snarlik: berömmelse förgås, eller varar inte för evigt.

Åtminstone får vi hoppas det. När jag lyssnar på Trump och Netanyahu blir jag rädd. Och förbannad. ”Se huru gott och ljuvligt det är att bröder bo endräktigt tillsammans” (Ps 133:1, 1917). Världen är vår – inte er. Ni måste lyssna och handla humanistiskt. Ni får inte fortsätta med er lögnaktiga ondska.

Så Sverige. Hur är det här i dag? Mindre bra än det oftast varit. Vi sjunker som en sten. Vår regering vågar inte höja rösten. Vi är inte alls vad vi var. Från vänster till höger visas det prov på en närmast historisk feghet. Det här kan inte få fortsätta.

CARSTEN PALMER SCHALE

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: ”Det här kan inte få fortsätta” first appeared on Opulens.

PALESTINA. Ann Engqvist har beökt utställningen ”Nakba – palestinska berättelser från 1948” på Medelhavsmuseet i Stockholm. Här är hennes tankar kring den.

Israels bröt vapenvilan och inledde genast en massaker, över 400 personer dödades redan första dagen och flera tusen brännskadades. Detta med USA:s goda minne. Statsminister Kristersson ställde sig omedelbart på Israels sida genom att spela ner folkmordet i ett uttalande där han sa sig se ”allvarligt på detta”.

Cirka 300 meter från Riksdagshuset, Adelcrantzska palatset, Arvfurstens palats och Rosenbad ligger Medelhavsmuseet. Längst in, förbi påkostade utställningar om Cypern, Egypten och Greklands stolta historia (med arkeologiska fynd utöver det vanliga), bakom barnvagnsförrådet, finns ett pyttelitet rum med en utställning som heter”Nakba – palestinska berättelser från 1948”.  

Statsministern borde se utställningen

Statsminister Ulf Kristersson skryter om att han löptränar motsvarande tre mil per vecka. Under 2024 framkom det att svenska skattebetalare finansierat hans gymutrustning till en kostnad av 500 000 kronor, varav löpbandet ensamt uppgick till 70 000 kronor. Han skulle klara av en kortare promenad på 300 meter till Medelhavsmuseet för att förstå hur allvarligt det är med folkmord, oavsett vilket folk som mördas.

Hundratusentals palestinier fördrevs

Al-Nakba betyder “katastrofen” på arabiska och beskriver händelserna 1948 då hundratusentals palestinier fördrevs från sina hem i samband med staten Israels bildande. Det var bara början på en numer 77- årig konflikt. Nakba har präglat palestiniernas historia och identitet i generationer.

1947 föreslog Förenta Nationerna en delningsplan (FN:s resolution 181) som innebar att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat, medan Jerusalem skulle få en internationell status. Året efter fördrevs 750 000 palestinier, och hundratals byar förstördes för att förhindra deras återkomst. I dag lever över 5 miljoner palestinska flyktingar i läger utan rätt att återvända.

Miljontals palestinier förblir statslösa

Trots att FN:s resolution fastslår palestiniers rätt till återvändande, blockerar Israel detta av säkerhets- och demografiska skäl. Miljontals palestinier förblir statslösa och utan tillgång till sitt hemland. Enligt hälsoministeriet i Gaza har över 25 000 människor dött i Gaza och otaliga är skadade eller på flykt bara sedan den 7 oktober 2023.

I februari 2025 tog Netanyahu och Trump varandra i hand och den senare kom med förslaget att:

”USA kommer att ta över Gazaremsan och vi kommer att göra jobbet. Vi ska äga det och desarmera alla farliga odetonerade bomber och andra vapen på platsen, jämna stället med marken och göra oss av med alla förstörda byggnader.”

Hans plan var att grannländerna Egypten och Jordanien skulle ta emot palestinska flyktingar och de två miljoner människor som bor i området skulle flyttas permanent och således inte få återvända. Gaza skulle förvandlas till ett turistparadis där Trump skulle trona med en guldstaty. Något som Netanyahu verkade tycka vara trevligt.

De palestinska berättelserna

Åter till Nakba-utställningen:

I samarbete med Riksteatern har journalisten och författaren Bernt Hermele samlat vittnesmål från palestinier som tvingades på flykt 1948. Deras berättelser är inlästa av skådespelare som Lo Kauppi, Özz Nûjen, Katarina Ewerlöf och Ann Petrén. Berättelserna kommer nära inpå och det går inte att värja sig från dessa. Det här är allvar, på riktigt.

Utställningen, baserad på Hermeles bok Nakba – katastrof inför våra ögon (Ordfront, 2023), innehåller även arkivbilder och insamlade föremål. Det är drabbande att se dessa minnen.

”– Jag tror att kunskapen finns, men intresset och engagemanget kring den frågan saknas (…) Det jag berättar handlar inte enbart om Palestina, utan om demokrati och mänskliga rättigheter. Om rätten att få sova i sin egen säng utan att bli väckt av soldater som trängt sig in i ens hem, och om rätten att få berätta sin egen berättelse utan att bli tystad eller förföljd. Helt enkelt rätten att få vara människa och uttrycka sig fritt,” säger Bengt Hermele i en intervju i Globalbar.

Bernt Hermele är journalist och författare till bland annat Judejävel (Leopard förlag 2016) där han berättar om sin uppväxt som ung jude i Stockholms innerstad och om svensk sionism.

Trots att han är jude lät kritiken från Judiska Centralrådet i Sverige inte vänta på sig när utställningen öppnade. De kritiserade utställningen i ett öppet brev där det stod att ”bildandet av staten Israel presenteras här de facto som en katastrof”. Andra framstående judar kallade Medelhavsmuseets beslut att visa utställningen för ”aktivism”.

Denna kritik kan uppfattas som att de palestinska flyktingarnas berättelser ska tystas, helt och hållet. I Stockholm finns ”Sveriges museum om Förintelsen”, ”Judiska museet” och ”Forum för levande historia”. Det är livsviktigt att ständigt påminna om folkmordet under andra världskrigets fasor. En liten utställning i ett litet rum fyllt med palestiniers vittnesmål om flykt, sorg, förföljelse, maktlöshet, motstånd, massfördrivning, skadade barn, lemlästning och saknad är också viktigt. Väldigt viktigt!

Nakba får inte glömmas

Kliver man in i det rummet kommer man inte undan. Nakba är ingen historia som kan raderas eller glömmas, hur mycket svenska politiker än försöker distansera sig från ansvaret och fortsätter predika med ”båda sidor-retoriken”. EU:s och Sveriges passivitet inför Israels brott mot internationell rätt är i princip obegriplig och framför allt oacceptabel. EU och Sverige borde agera med kraftfulla påtryckningar, inklusive att frysa avtal och ekonomiskt stöd, tills Israel respekterar internationell rätt. Men…

… Sverige och Försvarsmakten har under pågående konflikt i Gaza beställt krigsmateriel från Israel. Enligt Dagens ETC handlar det om ett målsökarsystem från det israeliska statliga företaget Rafael för 390 miljoner kronor. Den israeliska armén (IDF) använder rödpunktssikten tillverkade av det svenska företaget Aimpoint.

Vad ska man säga?

The post Palestinska berättelser som väcker tankar first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika försöker Lars Thulin finna ett svar på frågan om varför USA:s president Trump uppenbarligen älskar den ryske diktatorn.

President Donald Trump visar objektiva tecken på åkomman megalomani, alltså storhetsvansinne. Skolgårdsmobbningen av president Zelenskyj, då Donald tog slagskämpen JD Vance till hjälp, är ett exempel. Talet till nationen i veckan där han använde nästan all tillgänglig tid till att hylla sig själv, ett annat.

Fast hur kan någon med så grandios självbild lägga sig på rygg med blottad strupe inför en rysk diktator utbildad i säkerhetstjänsten KGB? Hur kan han förutsättningslöst göra Kremls narrativ till sitt?  Så borde inte en envåldshärskare bete sig. En kejsare är inte ansvarig inför någon och tar inte order från någon. Men kejsar Donald gör det.

Har Putin hållhakar på Trump?

Ett svar kan vara att Putin har hållhakar på Trump, så allvarliga att de skulle krossa honom. Flera artiklar och böcker har skrivits i ämnet. Bland annat berättas att ryska säkerhetstjänsten i slutet av 70-talet var missnöjda med sina agenter utomlands. De levererade för dåligt. KGB:s strategi blev att rekrytera medborgare i exempelvis USA och Europa. Unga, kommande personer. Genom att tidigt knyta dem till sig kunde hållhakar och krav på gentjänster byggas upp. Allt skulle cashas in då personen nådde maktens boningar. Donald Trump kan ha varit ett enkelt byte. En förmögen och skrävlande fastighetsägare med vidlyftigt liv och ett ego omättligt på bekräftelse – drömmen för en underrättelsetjänst som kan allt om psykologi.

Det kan ha börjat med Donalds första hustru Ivana, född i Tjeckoslovakien. Hon var framgångsrik skidåkerska och hade genom lämpligt äktenskap med en österrikare kunnat lämna sitt hemland. Bröllopet med Trump stod 1977, tolv år innan murens fall. Hon hävdade för amerikansk press att hon deltagit i tjeckiska alpinska landslaget i olympiaden 1972. Fast landet hade inte skickat något sådant landslag dit. Tjänstemän i tjeckiska skidförbundet kunde inte hitta hennes namn i några relevanta dokument.

Hennes far Milos Zelinjcek anses ha ingått i landets underrättelsetjänst och hämtade information från dottern. FBI  inledde 1988 en två år lång undersökning rörande Ivanas förbindelse med sitt hemlands myndighet. Inget åtal väcktes.

Trump och Moskva

Trumps kontakter med Moskva är väl kända. Bland annat med 1987 års storslagna planer på ett Trump Tower på bästa plats i den ryska, då sovjetiska, huvudstaden. Trump beskriver i sin bok ”Art of the Deal”, hur han togs emot som en kung i Moskva under resan. Planerna gick sedan i stöpet, kanske på grund av östblockets fall 1989. Men medhjälpare till Trump, främst Rudy Giuliani erkände i förhör att planerna hölls vid liv fram till 2016, då Trump blev president.

Trump tröstade sig med att ta skönhetstävlingen Miss Universe, som han då ägde, till Moskva 2013. Med ryska eliten och i ett hav av lyx kunde han skärskåda 86 kvinnor som visade upp sig i både aftonklänningar och baddräkter. På en fråga om han mötte Putin de dagarna, svarade han: Jag mötte många intressanta människor. Vad som verkligen hände med Trump och all kvinnlig skönhet när strålkastarna släckts, vet få. Donald är dock känd för svårigheter att hålla sin gylf stängd.

Finns det praktiska exempel på att Moskva cashat in tjänster? Annat än en reservationslös kärlek från Trump och en vilja att föra Rysslands narrativ om kriget i Ukraina.

Åtminstone två. Det mest tydliga inträffade i juli 2018. Trump och Putin möttes då i Helsingfors. Vid den tidpunkten hade USA:s samlade säkerhetstjänst i form av både CIA och FBI, gjort klart att Ryssland försökt påverka amerikanska presidentvalet 2016 till Trumps fördel. Vid presskonferensen efter mötet kom frågan upp. Trump svarade att han frågat Putin om det var sant, men att denne förnekat det. Och då hade Trump ingen orsak att tvivla på sin vän Putin.

Trump bad Ryssland om hjälp

Ett annat exempel inträffade under valkampanjen 2016. Historien med Hillary Clintons mejl med post till utrikesdepartementet som hamnat på hennes privata server, var mumma för Donald J Trump. Inför rullande kameror uppmanade Donald Trump Ryssland att hacka Hillarys e-post för att finna dokumenten.

I andra, normala, länder hade detta betecknats som högförräderi: att officiellt misstro sin egen administration till förmån för den största geopolitiska motståndaren. Samt att uppmana denna motståndare att stjäla hemliga dokument från utrikesdepartementet. USA är inte normalt.

Toppen skyddas alltid

Undersökningar om Rysslandskopplingar har gjorts, främst Mueller-utredningen. Den leder upp till en viss nivå. En del personer har avslöjats och straffats för sina kopplingar. Men de slutar alla på hyfsat avstånd från Trump, trots att han är den enda som vunnit på oegentligheterna. Detta tyder på politikens och näringslivets vanliga regel – att skit får bara stänka upp till en viss nivå. Toppen skyddas alltid.

Så, är mannen som tagit på sig att läxa upp hela världen (minus Ryssland) och sätta sig själv främst, i praktiken ledd i strypkoppel av en av samtidens värsta diktatorer? De är lika i mycket. Avgörande skillnaden är att Vladimir Putin är slug och smart. Och att Putins kritiker ofta dör i märkliga olyckor eller försvinner spårlöst. Så är det inte i USA. Ännu.

The post Varför älskar Trump Putin? first appeared on Opulens.

POLITIK. Ja, vad har egentligen hänt med den svenska utrikespolitiken och med synen på yttrandefrihet? När vi kikar i korten ser vi en syltrygg! 

The post Vad har hänt? first appeared on Opulens.

REPLIK. Sverige blir genom sitt Nato-medlemskap Rysslands fiende helt i onödan. Det menar Anders Björnsson i sitt svar till Pär Axelssons kritik av Björnssons krönika i onsdags.

Flera före detta Warszawapaktsländer ansökte efter kalla kriget om medlemskap i militäralliansen Nato och upptogs som medlemmar i denna. Även kalla krigets förlorarmakt Ryssland visade intresse av att ansluta sig till Nato men avvisades.

De öst- och centraleuropeiska staterna, som lytt under sovjetisk hegemoni, bytte pakt. De var både segerrusiga och ängsliga för en rysk revanschism. Ryssland å sin sida var försvagat och ville komma in i värmen men fick inte. Det nya kalla kriget inleddes.

Sveriges position under denna tid kan på intet sätt jämställas med de tidigare sovjetiska lydstaternas. Vi hade inte tillhört någon pakt. Stockholm och Moskva hade under ett par århundraden utvecklat en relation av fred och ömsesidig förståelse. Sverige har, efter skilsmässan från Finland 1809, aldrig lytt under eller varit ockuperat av Ryssland.

Ryssland har inga territoriella anspråk på Sverige, som det har visat sig ha på Ukraina. Sveriges förhastade ansökan om medlemskap i Atlantpakten skedde i oträngt läge. Sverige blev i samma ögonblick en fiende till Ryssland, vilket vi inte varit sedan 1812. Regeringen Magdalena Andersson äventyrade därmed vår nationella säkerhet.

Detta var mitt budskap i artikeln “Sveriges försvar blir svagare med Nato”. Vårt land kan inte som Nato-medlem lita på att alliansens medlemmar kommer till vår undsättning. Någon sådan försäkring finns helt enkelt inte. Däremot tvingas vi redan nu ställa om vårt nationella försvar, så att det blir offensivt och hotfullt (”avskräckande”).

Pär Axelsson skriver:

”Artikel 5 har sällan prövats. Inget Natoland har utsatts för ett angrepp. Förmodligen är det just artikel 5 och Natos styrka som gjort det. Natomotståndare skriker nu: Du har fel, se på USA:s agerande i Irak och Afghanistan! Visst, detta kan diskuteras och kritiseras. Men det var ju inte ett entydigt överfall på en enskild medlem. Som exempelvis Rysslands invasion av Ukraina är.”

Detta är otydligt. Artikel 5 har prövats en gång, efter den 11 september 2001. Den åberopades då av USA. Det blev anledning till Afghanistankriget. USA ansåg sig självt angripet men utsattes i själva verket för ett terrorangrepp av en extremistisk organisation; för detta agerande finns ingen täckning i Nato-stadgan. Vad var sedan ”inte ett entydigt överfall på en enskild medlem”? Vilken ”enskild medlem” har Ryssland överfallit genom sin invasion av Ukraina?

Det är inte osannolikt, att kriget i Ukraina slutar med att detta lands neutralitet fördragsfästs (ungefär som Österrikes) – medan Sverige, som inte har varit hotat av Ryssland sedan Alexanders I:s dagar, blir en Rysslands fiende genom sitt Nato-medlemskap, och detta alldeles i onödan.

Sådan är och förblir kärnfrågan.

The post Detta är kärnfrågan first appeared on Opulens.

DEBATTSVAR. “Ett medlemskap i Nato kommer inte att fungera som ett skydd för Sveriges territoriella integritet”, skrev Anders Björnsson i onsdags. Pär Axelsson finner resonemanget ologiskt.

Anders Björnsson ondgör sig i en krönika i Opulens över vår kommande anslutning till Nato. Inlägget är något nattståndet. Andas dålig förlorare, för medlemskapet i Nato är inom kort ett faktum. Att Björnssons ”upptäckt” skulle få en nästan enig riksdag att dra tillbaka ansökan är mindre troligt.

Björnsson försöker något mångordigt och rörigt leda i bevis att Sverige är mycket sämre skyddat när vi är medlemmar i Nato än vi var innan. Att vi skulle vara mindre utsatta om vi fortsatt stod helt ensamma i norra Europa. (Jag vet, även Irland har valt den vägen, men deras geografiska position är en annan.)

Men ett enat Nato är utan tvivel den starkaste försvarsmakt världen skådat. Björnsson hävdar inte motsatsen. Istället går han går till angrepp mot artikel 5, den bärande delen i alliansen: Att ett angrepp på ett av medlemmarna anses vara angrepp på alla. För att prata skolgårdsspråk: Vi ställer upp och skyddar vår polare om någon är taskig mot hen.

Fast Björnsson har hittat ett undantag i artikeln, nämligen att detta engagemang är frivilligt. Varje land behöver inte ställa upp i alla sammanhang. Valet är fritt. Emellertid just artikel 5, utan hänsyn till undantaget, används som främsta argument av just Natomotståndarna. Nämligen att Sverige skulle tvingas ställa upp på uppdrag vi inte ville vara med på.

Så Natomotståndarna tolkar artikel 5 på två helt olika sätt. Helt efter hur det passar i sammanhanget. Men Björnsson utgår ifrån att ingen av Natos medlemmar skulle hjälpa oss om vi blev angripna. Låter märkligt, men måhända har han insideinformation från alliansens högkvarter i Bryssel. I så fall bör han delge vår regering denna kunskap.

Sedan kommer den verkliga kullerbyttan i logiken. Björnsson är orolig för att ingen ska hjälpa oss, att inga utländska soldater ska slåss på vår mark. Men senare i inlägget pekar han på det fruktansvärda att våra soldater ska slåss utomlands och därmed hjälpa en annan medlem. Björnsson logik är att vi ska kräva hjälp av medlemmar. Men inte i vår tur hjälpa den medlem som behöver det.

Få vänskapsförhållande överlever sådan total brist på solidaritet. Kräva att få men vägra att ge.

Artikel 5 har sällan prövats. Inget Natoland har utsatts för ett angrepp. Förmodligen är det just artikel 5 och Natos styrka som gjort det. Natomotståndare skriker nu: Du har fel, se på USA:s agerande i Irak och Afghanistan! Visst, detta kan diskuteras och kritiseras. Men det var ju inte ett entydigt överfall på en enskild medlem. Som exempelvis Rysslands invasion av Ukraina är. Varför angrep Ryssland Ukraina i syfte att återupprätta Sovjetunion men inte baltlstaterna? Kan det ha något med artikel 5 att göra?

Som en liknelse kan nämnas att Sovjets motsvarighet till Nato, Warszawa-pakten, dock agerade ytterst skarpt flera gånger. 1956 och 1968, samt hotade att agera 1980. Det handlade om Ungern, Tjeckoslovakien och Polen. Men då inte för att försvara medlemmarna mot yttre fiender. Utan för att krossa folkviljan i dessa medlemsstater.

Anders Björnsson, är det därför samtliga medlemmar i denna pakt, Ryssland undantaget, frivilligt gick med i Nato efter murens fall? Trots att alliansen uppenbarligen är så usel att den bara försvagar medlemmarna istället för att stärka dem?

The post Sveriges försvar blir starkare med Nato first appeared on Opulens.

PREKÄRT. Ett medlemskap i Nato kommer inte att fungera som ett skydd för Sveriges territoriella integritet. Vårt lands försvarsorganisation ska istället underordnas Natos prioriteringar, skriver Anders Björnsson.

Under kampanjen för svenskt medlemskap i Nato har det alltid hänvisats till Nordatlantiska föredragets artikel 5, ”till bröders hjälp”, som utgjort stommen i propagandan . Sverige skulle därmed få en försäkran om militärt stöd av alliansens medlemmar i händelse av ett fientligt angrepp mot landet. Argumentet har karaktären av dimridå, för artikel 5 utgör ingen bindande utfästelse, ingen garanti av något slag för andra att inskrida. Sådana beslut tas nämligen av varje enskilt medlemsland, med hänsyn till dess läge och kapaciteter.

Sedan det regerande partiets ledning drivit igenom en svensk medlemsansökan under våren har det blivit klart att ett medlemskap inte kommer att fungera som ett skydd för Sveriges territoriella integritet. Vårt lands försvarsorganisation ska istället underordnas Natos prioriteringar, så att vi på förhand tilldelas ansvar för andra länders säkerhet. Flyg och fregatter förväntas den svenska regeringen och försvarsmakten ställa till alliansens förfogande – egna marktrupper blir i det perspektivet av mindre vikt. Detta är ett budskap, som efter halvårsskiftet har kommunicerats till det svenska folket.

Det betyder i praktiken en omställning från defensiv till offensiv inriktning av stridskrafterna. Det har också klargjorts från högsta politiska håll, att svenska soldater – inte bara anställda utan också värnpliktiga – ska kunna operera utomlands. ”Som Natoland slutar inte det svenska ansvaret vid Torne älv, eller strax utanför Gotland”, som Svenska Dagbladets politiska kommentato Therese Larsson Hultin konstaterar.

Det nationella försvaret kommer att bli lidande av detta. Med föreslagen arbetsfördelning överlåter vi åt Finland, med dess stora folkarmé, att ta stötarna, om ett anfall skulle rulla fram österifrån. Vårt territorium ska upplåtas åt främmande makt till baser för utgångsgruppering – och naturligtvis som anfallsmål.

Sveriges säkerhetssituation har därmed blivit ytterst prekär. Vår självbestämmanderätt i säkerhets-, utrikes- och försvarspolitiska frågor undergrävs. Liksom även annat inrikespolitiskt beslutsfattande, som det svensk-finska avtalet med Natolandet Turkiet utvisar.

The post Sveriges försvar blir svagare av Nato first appeared on Opulens.

Sverige har gett världen Dag Hammarskjöld, Inga-Britt Ahlenius samt, på gott och ont, Hans Blix. Stockholm myllrar av globala huvudkontor och unicorns som Klarna och Spotify. En fjärdedel av den svenska befolkningen har utländskt bakgrund. Halva ekonomin är exportberoende. Det är hårda fakta som visar att vi är öppna mot omvärlden, kan det tyckas. 

Sedan finns det en motkraft – en provinsialism som inte vill ge med sig, oavsett hur moderna vi blir. Den gör sig påmind varje gång en politiker talar svengelska. En avgrund av skam öppnar sig under våra fötter och insikten långsamt sjunker in; att väldigt få svenska politiker har gjort en lyckad intervju i internationell media sedan 1969, när dåvarande utbildningsminister Olof Palme imponerade på BBC:s David Frost och på de flesta som tittade.

På den tiden var det utrikespolitiken som satte agendan. Engagemanget för andra länder kunde till och med gå överstyr och bli till en livsstil. Vänstern ville stoppa Vietnamkriget, högern ville forcera Berlinmuren. Viss aktivism har gjort skillnad, annan har åldrats illa, men huvudsaken är att folk brydde sig. 

Idag är det istället närhetsprincipen som gäller. Omvärlden har svårt att nästla sig in i den svenska vardagen. Väljarna är notoriskt ointresserade av utrikespolitik. Den senaste Novus-undersökningen för september 2020 bekräftar att enbart sex procent av väljarna anser utrikespolitiken vara en av de viktigaste politiska frågorna. Drygt tjugo andra politikområden prioriteras högre. 

Utrikesnyheterna på tv är korta och sällan föremål för diskussion vid kaffeautomaten dagen efter. Detta till skillnad från många andra länder, där utrikespolitiken som samtalsämne är nästan lika viktigt som fotboll. Gubbarna runt schackbrädan avhandlar en konflikthärd efter en annan. Det är inte alltid samtalen är väl underbyggda eller särskilt konstruktiva. Ofta slutar de i bråk, mer på grund av sårat ego än riktig omsorg om palestinierna. Men de bryr sig tillräckligt för att bråka om det.

I Sverige blir omvärlden intressant först när den verkar hotfull. Jag undrar hur många som googlade Uzbekistan efter terroristdådet på Drottninggatan. Eller fick sin första introduktion till islam via Osama bin Laden. Att lära känna världen på det sättet, som ett säkerhetshot, garanterar ett dåligt första intryck och en tillvaro full av negativa överraskningar.

Flyktingarna verkar alltid dyka upp från ingenstans. När de väl kommer hit vet vi nästan ingenting om dem och lyckas förbli ovetande i decennier. I Åsa Linderborgs senaste bok framgår att hennes första besök till ett så kallat utsatt område skedde för cirka tre år sedan. Det var som att landa på månen. Alla kvinnor i slöja, allt stök.  

Många svenskar har USA som enda jämförelsepunkt. Vi är bra på frågesport och kan många floder, berg och huvudstäder. Vi gillar nya tekniska prylar och är snabba att anamma trender. Det är bara positivt. Problemet är att många stannar där. Kunskapen om andra kulturer når sällan bortom kläder, mat och dans. Vi har ingen uppfattning om de rädslor och friktioner som styr beteenden, om andra folks vardag, familjeliv, preferenser, religion, historia och världsbild. 

En rimlig förklaring till det är genuint ointresse. En annan är att själva ordet kultur har blivit tabu, galet nog. En tredje är oviljan att smälta jobbig information. Världen är tyvärr ingen kattvideo som finns till för att göra oss varma inombords. En fjärde förklaring är ovanan att se världen genom någon form av ”intellektuella glasögon” och på så sätt förvränga den. En femte är att ingen läser böcker längre. 

Lösningen är äkta nyfikenhet. Vi svenskar har den i överflöd, men den är snävt kanaliserad. Det är dags att bredda den till alla världens bebodda kontinenter, men framförallt fördjupa den. Att laga en god baklava och dansa salsa på fritiden är viktiga steg mot att bli världsmedborgare, men långt ifrån tillräckligt.

The post Är internationalismen död? first appeared on Opulens.