RYMDCIVILISATIONER. Den som tror att kannibalism bara förekommer i djurriket tar grundligt miste. I denna veckas avsnitt av Liv i Kosmos berättar Max Melgar om en monstruös kannibalgalax.

Om någon till äventyrs tror att kannibalism endast förekommer bland djur så misstar sig denne å det grövsta. För ett decennium sedan fylldes rymdstationen 10PS dataskärmar av otaliga dramatiska filmsekvenser som visar hur den enorma galaxen Cannibalus Galaxus bokstavligen slukar allt som kommer i dess väg. Galaxen är 100 gånger större än Vintergatan och med dess spiralarmar sveper den fram likt en gigantisk bläckfisk i det gränslösa rymdhavet.

Naturligtvis finns det andra galaxer som slukar mindre galaxer men i fråga om denna magnumgalax så finns det något otäckt medvetet och övernaturligt i dess rörelser, med andra ord: Det finns inget matematiskt deterministiskt i dess framfart och rotationer; algoritmen med dess uppsättning av instruktioner – i den mån det finns en sådana – är mycket svårbegriplig och varje enskilt matematiskt objekt som man kan härleda ur till exempel stjärnornas, planeternas och gasmolnens rörelser är behäftade med sådana udda egenskaper som återigen vittnar om att galaxen styrs av en nyckfull om än målmedveten vilja.

Cannibalus Galaxus är nu under konstant uppsikt av olika intergalaktiska rymdstationer, vars huvudsakliga uppgift är att fånga upp signaler från de yttre delarna av galaxens armar för att på så sätt komma underfund med de medvetandeströmmar som förmodligen far fram och tillbaka mellan galaxens centrum och dess perifera områden. Självfallet är sannolikheten extremt liten att fånga upp sådana signaler i ett så vansinnigt stort monster till galax. Likväl fortsätter man tålmodigt med det arbetet, och faktum är att man har uppfattat och dechiffrerat en signal som vittnar om en avancerad form av intelligens. Det är en signal som avsändaren troligtvis har haft för avsikt att den skulle fångas upp av de observerande rymdstationerna. Signalens budskap är följande:

Mitt namn är Cannibalus Galaxus och det är jag som styr galaxen… ni kommer att dö.

Budskapet går inte att missförstå:

1. Jag har ögonen på er.
2. Försvinn.
3. Jag är farlig.

Vi talar alltså här om en stridslysten galax med ett medvetande som skräcker sig minst 15 miljoner ljusår och som vill sluka samtliga av universums himlakroppar. I dess långt framskridna megalomani kommer den systematiskt samla allt ljus till sitt svällande centrum. Men inte bara allt ljus utan även allt medvetande som existerar i det väldiga kosmos.

Detta faktum har fått filosofen Pensarama från planeten Xorkos att skriva en pamflett fylld av tankar om hur man ska få Cannibalus Galaxus att upphöra med sin interstellära massaker. Pamfletten kokar ner i tre frågor som han hoppas kunna få svar på av självaste galaxen i fråga. Här ska bara inflikas att vår filosofiskt sinnade tänkares förhoppning om att universums mest vidsträckta medvetande skulle besvara eller ens lyssna på frågorna är milt sagt befängd, för att inte säga förryckt. Hur som helst, ska de aktuella frågorna enligt tänkarens egna anvisningar skickas ut via ett specialutvecklat frekvensmodulerande radiovågsteleskop och hans önskan är att detta bör göras skyndsamt.

Pensaramas frågor till galaxen lyder:

1. Om din drivkraft är att bli det största och enda medvetandet i universum, och om du lyckas med det, vad är då behållningen med att ha ett medvetande som endast kan kommunicera med sig självt?
2. Om din drivkraft är att sluka allt, vad händer då med dig när allt som går att uppsluka redan är uppslukat?
3. Om du är ensam nu, vad kommer du då att vara när allt som omger dig inte längre finns?

Hur förnuftiga dessa frågor än må vara, så finns det förmodligen väldigt få, om ens några, exempel i universums historia där en bekymrad filosof med sina frågor har avstyrt en annalkande katastrof, och mycket talar för att Pensarama inte är något undantag. Och i den mån Gud ingriper i universums historia så finns det goda grunder för att misstänkta att skaparen gärna ser ett slut på allt elände som kommer ur den del av skapelsen som vi kallar den fria viljan, eller bättre uttryckt, att när allt tar slut så får den kosmiske Guden möjligheten att kalibrera om den ondska som den fria viljan förutsätter, för att därefter återigen – kanske för hundrade gången – dra i gång sitt vidunderliga creatio ex nihilo.

The post Liv i Kosmos: Cannibalus Galaxus first appeared on Opulens.

RYMDCIVILISATIONER. Opulens har köpt rättigheterna till artiklar av Max Melgar ur den populärvetenskapliga tidskriften Liv i Kosmos. Den här veckan berättar Max Melgar om planeten Nuclearus.

Den mest bedrövliga planeten i Vintergatan är den tungt radioaktivt nedsmutsade planeten Nuclearus. Dess själ är svart och dess hopp är besmittat av mörker. Innan den nukleära katastrofen inträffade var det Vanjazutin den förskräcklige som härskade över stora delar av planeten. Grym och maktgalen var denne despot, och i sin långt gående galenskap tog han livet av sin egen bror. Broderns namn känner vi inte till då det var förbjudet att uttala det, men det vi vet om honom är att han drömde om en rosa revolution. Men någon revolution blev det inte utan i stället ett världskrig som förvandlade den tidigare natursköna planeten till en radioaktiv himlakropp. Det är en dyster planet och över den världsomfattande förödelsen rasar våldsamma radioaktiva stormar fram över de ödelagda världsdelarna.

Runt Nuclearus cirkulerar emellertid den intergalaktiska rymdstyrelsens satelliter som övervakar den kontaminerade planetens tillstånd. Och det finns även ett forskningsrymdskepp som far runt planeten och som med sina avancerade apparater samlar in mängder av data från planeten. Forskningsteamet leds av Isabell Borges; spansk professor i kosmisk molekylär mikrobiologi. Visserligen är livet mer eller mindre utdött på Nuclearus men det finns ett hopp hos professorn om att väcka liv i denna Lasarus till planet. Det är nämligen så att professorn med sina forskare har utarbetat en form av bioremediering, det vill säga en metod för återställandet av förorenad mark genom biologiska processer.

Med hjälp av sällsynta aggressiva nanosvampar, som professorn har experimenterat och odlat fram i sitt laboratorium, har hon låtit små bevingade AI-drönare svepa över den brända marken och sprida dessa svampar vars DNA sänder ut signaler (!) till professorns för ändamålet konstruerade databasanläggning på rymdskeppet. Nanosvamparna, som professorn har döpt till Resurgiros, har den sällsynta förmågan att neutralisera svårt av radioaktivitet kontaminerade områden på planeten. Två månader efter att man spridit svamparna visade det sig nämligen att de slagit rot i den förorenande marken, och snart gav de signaler om att de var framgångsrika i sin nedbrytning av radioaktivitet. Isabell Borges har för denna banbrytande forskning uppmärksammats i flera av universums mest prestigefyllda magasin, inklusive det högt aktade magasinet Miracle*No*Chans som forskarsamhället Daidalosis i galaxen Intellectusia ger ut.

Men det finns något annat som professor Borges har funnit i sin forskning men ännu inte låtit publicera. Och det är att det i planetens sönderbestrålade jordmån har utvecklats minst lika aggressiva mikroskopiska nanosvampar som har något oväntat bistått professorns genetiskt framskapade Resurgiros med än mer nedbrytningskraft. Denna upptäckt innebär helt enkelt att tillfrisknandet av planeten Nuclearus kan gå fortare än planerat. Anledningen till att professorn har väntat med att tillkänna ge denna glädjande upptäckt är att hon har noterat något besynnerligt med planetens egna mikroskopiska svamparméer.

Det förhåller sig så att planetens självalstrande nanosvampar avger små rosafärgade dimmoln när de integrerar med professorns svampar. Detta betyder, enligt laboratoriets dataestimeringar, att planeten kommer att förvandlas till en rosa planet. Men här kommer det häpnadsväckande, den kommer att förbli rosa även efter att nanosvamparna konsumerat planetens radioaktivitet. För det har visat sig att dimmolnen i fråga är levande och därmed har en DNA-struktur – om än instabil – som har förmågan att tränga in i all död och levande materia och därtill genomsyra det med ett skärt och stridslystet pigment som utplånar alla andra pigment. Det professor Isabell Borges ser för sin inre syn – då allt radioaktivt har blivit nedbrutet och livet åter trätt in med full kraft i mark, luft och vatten – är en planet som kommer att befolkas av endast enfärgade djur; skära flamingos och grisar kommer att i fråga om färg inte längre behöva känna sig ensamma, än mindre utvalda. Och den mördade broderns dröm om en rosa revolution kommer då att gå i uppfyllelse, om än inte riktigt på det sätt han förmodligen hade tänkt sig.

The post Liv i Kosmos: Nuclearus first appeared on Opulens.

RYMDCIVILISATIONER. Opulens har köpt rättigheterna till artiklar av Max Melgar ur den populärvetenskapliga tidskriften Liv i Kosmos. Den här veckan berättar han om Sata666, en verkligt diabolisk planet.

Jorden har i fråga om såväl storlek som liv en tvillingplanet – Sata666 – som befinner sig 199 miljoner ljusår från vår planet; närmare bestämt har den sin hemvist i de yttre områdena i dvärggalaxen Lilla magellanska molnet. Om den finns mycket skrivet men här har jag valt att redogöra för den dominerande ”världsreligionen” på planeten om vilken det finns egendomligt få artiklar. Nämnas ska först att uppgifterna som denna text är baserad på har inhämtats via en hemlig superlänk. Den kosmologiska och informationsrika datoröverföringen – som jag har fått privilegiet att ta del av – består av tusentals filer, och den som har lämnat uppgifterna är teologen Karl Mort som är född på vår jord men som sedan länge lever på Sata666.

Det som skiljer tvillingplanetens religiösa tro – som snarare är en avancerad form av kult fylld av sofistikerade liturgier – från vår planets religioner är att Gud har en mer undanskymd roll, om ens någon, och i stället är det Satanus och dennes son Mefini som har en central roll i de vilda berättelser som finns nedtecknade på pergamentliknande rullar. Vad gäller den heliga anden så finns det ingen sådan föreställning i den satanusistiska kulten men däremot har varje individ på planeten en svagt synlig och levande aura som därtill är verbal i så måtto att den har förmågan att telepatiskt föra etiska samtal (!) med den enskilda individ som uppbär auroran vilken den dessutom är djupt förbunden till.

Berättelserna i rullarna har inte alltid varit lätta att förstå sig på och skapar emellanåt meningsskiljaktigheter, men för 122 jordår sedan fann man i en kruka – till mångas glädje – ett antal apokalyptiska apokryftexter som till stora delar klargjorde innehållet i berättelserna. Klargörandet ledde till att rullarnas redogörelser blev stringenta, och idag anser teologer att i fråga om skarpsinne så är berättelserna helt överlägsna de fromma berättelser som man känner till från andra planeter. Karl Mort, som i grunden är katolik, har ivrigt och inte sällan i ett tillstånd av skräckblandad extas studerat berättelserna och han har därtill haft tusentals samtal med planetens invånare, som för övrigt har en rödlätt hud. Som forskare i ämnet utomjordisk teologi har han systematiskt gått igenom berättelserna och upprättat en förteckning över alla de satanusverser som förekommer rikligt i rullarna. Här vill jag bara inflika att Karl lärde sig språket på planeten Sata666 – inferniska – på bara sju jordmånader och det har visat sig – enligt den senaste dataöverföringen – att en aura, till Karls stora förtjusning, håller på att växa fram runt hans huvud.

Man kan sammanfattningsvis säga – enligt Karl – att planetens teologi går ut på att Sonen Mefini, som även denne har en aura runt huvudet, står i en ständig andlig konflikt med den hornprydde och diaboliske Fadern. Mefini hävdar bestämt individens suveränitet är okränkbar och att invånarna på planeten Sata666 har all rätt att välja goda handlingar eftersom det är den yttersta beviset på att de är fria, och konsekvensen av detta förhållande är att man inte kan förebrå de invånare som väljer just det goda. Faderns åsikt är däremot mer sträng och auktoritär, och därtill fördömande och denne ser gärna att invånare som begår goda handlingar bör kastas in i den eviga brasan.

Sonen Mefini för dagligen telepatiska samtal med sin aura och tillsammans lyckas de problematisera de etiska grundvalar som faderns helveteslära vilar på, vilket Fadern ogillar djupt då denne med sin bergfasta helvetesföreställning menar att det är just tänkandet – den ovana som består i att intellektualisera – som är grunden till förvirring, splittring och kaos. För Fadern är elden det som renar och förbränner allt otyg som har med godhet att göra; om han fick bestämma så borde allt brinna på planeten Sata666 och med den aska som blir kvar skulle man kunna skapa en grogrund för en riktig och kraftfull ondska.

Karl Mort avslutade sitt senaste elektroniska meddelande med följande rader:

“Bäste Max, än så länge håller Sonen Mefini stången mot sin hetlevrade Fader, och Sonen har hotat Fadern med att helt bryta med denne, vilket har fått Fadern att på sistone tona ner sina påståenden om att helvetet är det riktiga paradiset.”

The post Liv i Kosmos: “Helvetesläran” first appeared on Opulens.

RYMDCIVILISATIONER. Opulens har som bekant köpt rättigheterna till artiklar av Max Melgar ur den populärvetenskapliga tidskriften Liv i Kosmos. Den här veckan berättar han om en planet med ovanligt stark lyskraft.

För åtta år sedan fick den äventyrslystne kaptenen Dito Datino genom sitt specialteleskop – som har en rejäl optikdiameter – syn på en planet vilken lyste ovanligt starkt, som om hela dess existens tycktes gå ut på att tränga undan allt mörker som omgav den. Den kraftigt lysande himlakroppen – med det passande namnet Luxpotensus – utgör en del av ett solsystem med endast tre planeter, och finns belägen i den klotformade galaxen X4≠0, det vill säga 195 miljoner ljusår från Jorden.

Kaptenen förundrades så till den grad av den märkvärdiga planetens ljus att han bestämde sig för att resa dit och hitta förklaringen till varför den alstrade så kolossalt mycket ljus. Till saken hör nu att kaptenen Datinos svägerska äger läkemedelskonglomeratet Genomik – som för övrigt har sin huvudsakliga marknad i den väldiga och grönskimrande spiralgalaxen VERDini878 – så kaptenen frågade henne:

” – Kära Hilary, kan jag och min besättning låna konglomeratets supersnabba transportrymdskepp?”

Och visst fick han det, under förutsättning att de vid besöket på den lysande planeten också skulle överlämna tre fåglar till planetens ledare; fåglarna, vars DNA var genmodifierade, var programmerade till att glatt sjunga vackra sånger om hur framgångsrikt Genomik var och att konglomeratet hade universums bästa läkemedel.

En dag senare lastades skeppet med all nödvändig utrustning, bland annat en avancerad ljustransformator med förmåga att förvandla fotoner till den för celler så viktiga cytoplasman. Under färden fick skeppets mångsidige skeppsvaktmästare Jari Kosk uppdraget att tillverka en huvudbonad med en tillhörande gedigen skärm som kunde motstå inte bara starkt ljus utan även flytande metall, vätskestänk, ultraviolett och infraröd strålning, gaser samt syror. Och han gjorde det med framgång, dock var han inte lika framgångsrik med dräkterna som han blev tillsagd att tillverka men det återkommer vi till senare.

Väl framme såg hela besättningen ut som ett gäng glada svetsare som storögt betraktade planeten. Många av skeppets mätinstrument kollapsade av värmen och strålningen från Luxpotensus men det hindrade inte kapten Datino från att tillsammans med två besättningsmän stiga in i skeppets lilla rymdfärja – tillverkad enkom för avancerade rekognoseringsresor – för att titta lite närmare på planeten. Emellertid var det omöjligt att landa där då atmosfären var fylld av kraftiga blixtar som slog ner överallt, och dessutom uppmättes planetens yta till 190 grader Celsius.

Men man lyckades i alla fall hitta förklaringen till varför planeten lyste så starkt. Det var nämligen så att den bestod nästan uteslutande av aktiva vulkaniska berg vars ytor utgjordes av metaller som krom och titan, och ur kratrarna rann flytande ljusreflekterande glasmassor, och där den speglande glaslavan hade torkat gnistrade den av ädelstenar. Kapten Dito Datino insåg vilka kommersiellt hisnande möjligheter denna planet öppnade upp för, något som säkert skulle intressera Hilary. Nämnas ska att fåglarna – i brist på skyddande svetsglasögon – tyvärr blev helt blinda, vilket egendomligt nog ledde till att deras sånger fick en soprantouche.

Hur som helst framstod hela planeten som ett vidunderligt spegelrike samtidigt som det var en gigantisk fyrbåk som spred ljus och åter ljus i ett universum som blev mörkare var dag som gick. Kaptenen var mycket nöjd med all den information han nu besatt, men när han och besättningsmännen for tillbaka med sin färja till moderskeppet kunde det ha gått riktigt illa då systemet för luftkonditioneringen började krångla. Här kan vi läsa ett stycke ur Kapten Dito Datinos rapport om den aktuella händelsen och det citatet får avrunda den här texten:

”Allt kunde ha gått åt helvete, och i ett avseende gick det också åt helvete med tanke på att delar av våra dräkter inte var helt brandsäkra, speciellt inte vår bakre del, vilket resulterade i att vi fick transplantera ny hud på våra av värme svårt anfrätta stjärtar. Systematiskt och med stor sinnesnärvaro kunde doktor Xanom Kanni med sina kirurgiska finkalibrerade instrument avlägsna bränd hud och ersätta denna med mjuka friska hudceller som skyndsamt odlats fram i rymdskeppets genetiska laboratorium.”

The post Liv i Kosmos: Luxpotensus first appeared on Opulens.

RYMDCIVILISATIONER. Opulens har som bekant tidigare köpt rättigheterna till artiklar av Max Melgar ur den populärvetenskapliga tidskriften Djur i kosmos. Sedan en tid heter den numera Liv i Kosmos och har vidgat perspektiven. Den här veckan berättar Max Melgar om en besynnerlig och otrevlig svampplanet.

Planeten Fungus-Sub-Terra har sin bana runt stjärnan 45#1 som ligger i utkanten av Andromedagalaxen; en galax som enligt avancerade astronomiska beräkningar är determinerad att krascha in i Vintergatan om cirka tre miljarder år. Fungus-Sub-Terra har sedan länge fascinerat forskare över hela vårt universum, och det som fascinerar är att livet på planeten endast består av svampar och att dessa organismer – med all säkerhet – medvetet har stoppat den evolutionära utvecklingen på planeten.

Ett hundratal rymdexpeditioner har landat på planeten för att utforska den men få av dem har lämnat planeten. De besättningsmän som lyckats ta sig ifrån Fungus-Sub-Terra har alla – inklusive professor Birgitta H. Swedborg – haft svårt att skildra vad som hände under deras vistelse där. Och många redogörelser får en att tänka på fantasier som har varit och är svåra att bekräfta i det material som förts ut från planeten; material som inte sällan är kontaminerat av syraangrepp och svår strålning. Flera forskares vittnesmål talar om en svamp vars fruktkropp är högre än Eiffeltornet och vars underjordiska trådliknande förgreningar sträcker sig över en tredjedel av planeten.

Uppenbart är att denna svamp – Vulguaris Giant Fungis – har psykedeliska egenskaper, men inte bara det utan den besitter även en manipulativ egenskap som fått forskarna att tala om en superintelligens bortom det som vi idag känner till i universum. Bara det faktum att flertalet expeditioner med sina besättningsmän blivit kvar på planeten har fått forskare att misstänka att något högst suspekt har inträffat vid deras besök – ett eventuellt av svampar iscensatt gisseldrama. För varför skulle dessa expeditioner välja att stanna kvar på planeten? Om de nu ens själva har valt att göra det. Ingen vet hur de strandsatta besättningsmännen har det på planeten. Alla signaluppkopplingar till moderskapet har blivit – av någon oförklarlig anledning – bortkopplade, som om signalapparaturen och dess batterier hade blivit upplösta av svamparnas enzymer.

Det finns goda skäl att anta att jättesvampen förmodligen med sina – lömska – sporer trängt sig in besökarnas hudceller och därefter tagit sig upp till hudinnehavarnas hjärnor. Något som talar för det är att professor Birgitta H. Swedborg – som lyckades ta sig tillbaka till moderfarkosten i ett svårt rusigt tillstånd – gav kaptenen en kort om än osammanhängande redogörelse för vad som hände. Den blev för övrigt inspelad och finns utlagd på youmakemespace.com

Kapten… min kapten… jag fann i hattschvampen den japanska professorn Haruki sittande med en schvampkorg i sina händer… och sedan… började han schkaka i hela kroppen och med fasa i rösten lutade han schig fram mot mig… vischkade i mitt öra att den invasiva schvamparna hade avknoppat sig i hans hsssjärnhalvor… och att det krävdes ett saturnistiskt mirakel för att kunna ta sig bort från planeten… han sa också… schära Birgitta ta oss här ifrån… jag håller på att förlora mina schynapser… jag känner hur jag zombieseras… hur jag koloniseras av schvamphordar vars dna härrör från vulgusschvammpen. Ohhh schära Birgitta detta är ohyggligt, ohyggligt, ohyggligt.

The post Liv i Kosmos: Den otäcka svampplaneten first appeared on Opulens.

RYMDCIVILISATIONER. Opulens har som bekant tidigare köpt rättigheterna till artiklar av Max Melgar ur den populärvetenskapliga tidskriften Djur i kosmos. Den har nu bytt namn till Liv i Kosmos och vidgar perspektiven ytterligare. I dag får vi veta mer om riket Absconditus, på planeten Illusinus, som finns men samtidigt inte finns.

Tvåhundra ljusår från Skapelsens pelare, med dess de tre färgrika pelare av interstellär gas och damm, finner vi en civilisation som än så länge måste betraktas som en av de mest skygga i universum. Jag talar om riket Absconditus, på planeten Illusinus, som finns men samtidigt inte finns. På satellitbilder kan man se stora städer över hela planeten; städer som lyser starkt om natten och där det i luften far farkoster fram och tillbaka i svårbegripliga mönster.

Och på kraftigt uppförstorade bilder kan man se stor aktivitet bland människoliknande varelser som har självlysande och antennförsedda huvuden vars topp är liksom kluvna av en tunn skåra, ja till formen påminner huvudet om en – ursäkta ordvalet – stjärt. Men det märkvärdiga är att när olika expeditioner träder in i planeten Illusinus atmosfär upphör allt det man har sett på satellitbilder att existera, och i stället ser man vidsträckta barrskogsbälten likt den sibiriska tajgan och där och här finns stora skimrande turkosfärgade sjöar. De städer, farkoster och antennförsedda varelser man såg på bilder har plötsligt blivit uppslukade av marken.

Det finns även en annan märkvärdighet. Via satelliternas hyperkänsliga ljudsensorer kan man uppfatta musik som tycks fylla hela planetens atmosfär; vi talar om klassisk musik (!), bland annat ett stycke som har hårresande likheter, för inte säga identiska, med 1700-tals kompositören Luigi Boccherinis mest kända minuetto, ja det är som om hundratusentals spelande violinstråkar från planetens alla hörn får himlens alla atomer att vibrera välljudande. Dock ska nämnas att även musiken tonar bort helt i samma ögonblick som ett rymdskepp träder in i atmosfären.

Likväl har musiken gett upphov till oräkneliga avhandlingar vid olika universitetsfakulteter i galaxen Intellectusia. Och majoriteten av avhandlingarna rör den ovan nämnda minuetton och ett återkommande tema har varit musikens universalitet; i många avhandlingar finns kontroversiella spekulationer där man hävdar bestämt att musik har en inneboende begränsning, det vill säga att musikaliska stycken för eller senare är dömda att bli identiskt återskapade. För hur är det möjligt att två helt lika musikstycken kan dyka upp på isolerade planeter som befinner sig 7 000 ljusår ifrån varandra och vars civilisations bemannande expeditioner inte ens har kommit längre ut i rymden än pinsamma 400 000 kilometer?

Men låt mig för all del uppehålla mig vid den gåtfulla planeten Illusinus med dess synliga och osynliga städer. När professor Gargani Darwus fick nys om de besynnerliga städerna äskade han medel, och till hans och medhjälparnas stora glädje fick han av det kosmiska sällskapet WhataFu – We hack always to assure Fuel – ett ansenligt anslag; rent av ett så pass vidlyftigt anslag att det möjliggjorde för professorn att införskaffa rymdskeppet Fatunisspeedi som bestyckats med nukleära raketmotorer vilka möjliggör blixtsnabba hopp mellan skilda elastiska tidsrumsfåror. På så sätt kan skeppet på kort tid tillryggalägga enorma ljusårssträckor.

När väl professor Darwus närmade sig den aktuella planeten hände något oväntat. Ni förstår, när han satt och spelade schack med sig själv så fick han höra en röst från ingenstans, eller rättare sagt från sitt sugrör ur vilken han tidigare druckit en av alkohol starkt driven drink. Han tittade oförstående på sugröret men sedan dristade han sig att besvara rösten.

– Hallå… är det någon där i röret?
– Ja.
– Vem?
– Jag tycker att du ska sticka härifrån!
– Vad menar du… du som talar ur mitt sugrör?

Dialogen som följer är svår att återge, men jag lovar att återkomma till den längre fram.
Professorn stannade i alla fall kvar på planeten i en vecka och tillbringade dagarna med att strosa omkring i barrskogarna och vid ett tillfälle tog han även ett uppfriskande dopp i en av sjöarna. Därnäst for han tillbaka till sitt skepp och under åtta veckor dokumenterade han och hans besättning allt som de kunde fånga upp genom sina satelliter.

Anledningen till att de inte stannade kvar längre tid än så var att de till sin fasa upptäckte att andra nytillkomna expeditioner vare sig såg dem eller hörde deras anrop. Professor Darwus drog då slutsatsen att hans rymdskepp höll på att införlivas med planetens mystiska civilisation, det vill säga att det långsamt höll på att osynliggöras genom någon för honom okänd strålning; troligtvis från ett högteknologiskt laservapen som utvecklats av varelserna på planeten. Professorns slutsats stärktes för övrigt av att fötterna på några i besättningen hade blivit helt osynliga.

The post Liv i Kosmos: Den mystiska planeten first appeared on Opulens.

RYMDCIVILISATIONER. Opulens har som bekant tidigare köpt rättigheterna till artiklar av Max Melgar ur den populärvetenskapliga tidskriften Djur i kosmos. Den har nu bytt namn till Liv i Kosmos och vidgar perspektiven ytterligare. Det innebär att vi idag kan ta del av Max Melgars skildring av den azorinska civilisationen.

De som är bevandrade i ämnet kosmologiska vrakskepp känner givetvis till spökrymdskeppet 5X19. Mycket har blivit skrivet om detta berömda skepp, i synnerhet om de mjuka elektroniska tavlor som man fann i förseglade skåp. Tavlor vilka behändigt kan rullas ihop likt pergamentrullar och som är fyllda med rader bestående av tusentals omsorgsfullt nedskrivna mystiska tecken. När man upptäckte dessa rullar spreds ryktet snabbt och det dröjde inte länge förrän lingvister från universums alla hörn blev eld och lågor över denna nyhet.

Här kan i förbigående nämnas att det finns en liten not om just uttolkningarna i uppslagsverket Truculentus Enormes Encyclopedia, i vilken vi kan läsa att det utbröt ett krig mellan fyra rivaliserande lingvistiska skolor som stred om vem som skulle ha tolkningsföreträde. Vidare kan man läsa att kriget eskalerade till den grad att Tribus de Cerebra – den framstående lingvisten och tillika trehövdade kejsaren över det östra nebulosabältet Locura – blev av med ett av sina spiralformade huvuden vilket resulterade i att ett fredstraktat slöts mellan de stridande skolorna.

Genombrottet i uttydandet skedde strax efter kejsarens dekapitering. Samtliga lingvister firade extatiskt denna oväntade framgång; vi talar om ett makalöst dryckesgille som förmodligen ingen av de inblandade minns någonting av, bland annat för att majoriteten av dem sniffade i sig – i ren glädje – den dyrbara och i många avseenden tillintetgörande drogen AFU vilken jag har tidigare nämnt i en artikel. Hur som helst visade det sig att innehållet i rullarna utgjordes av en fantastisk sagosamling som troligtvis härstammade från en av de första civilisationerna efter Big Bang, eller som de dystra mörkervarelserna på dvärgplaneten Schopenhaonix kallar smällen – The Big Mistake.

Snart kunde man med säkerhet konstatera att den aktuella civilisationen var det kulturellt högstående Azorinska riket på planet A+12. Ett rike som dock kollapsade under dramatiska former 150 000 år före Kristi födelse. Om denne Messias hade känt till A+12:s olycksaliga öde så hade troligen hans predikningar låtit annorlunda. Och när han uttalade sig beträffande det yttersta slutet om vilket vi kan läsa i Matteus evangeliet 24:36 – Om den dagen och timmen vet ingen något, inte ens himlarnas änglar, inte ens Sonen, utan bara Fadern – så skulle han förmodligen, för att underbygga sin utsaga om undergången, ha kunnat peka med ett darrande finger upp mot natthimlen och upplyst åhörarna om följande: Lyssna gott folk, säkert är i alla fall att det finns en planet där ute i kosmos där undergången redan ägt rum.

Som kuriosa kan nämnas att Azorinerna begick misstaget att skicka ut en rymdsond från sin planet i vilken det fanns en skiva av platina innehållande information om dels hur utomordentligt intelligenta de var, dels de exakta koordinaterna för hur man skulle lokalisera deras planet samt ett antal fina dock ödesdigra bilder på deras stora världshav, vilket var just misstaget. Efter 1 803 jordår plockade nämligen de stridslystna Mogovarelserna upp denna vilsna sond. En månad senare invaderade de det Azorinska riket och tömde planeten på allt vatten. Planet A+12 är i dag en fullkomligt livlös ökenplanet.

Den enda kulturella rest som återstår av det Azorinska riket är just de sagor som man fann i spökskeppet 5X19. Här är en av de mer berömda och enligt många den mest mystiska:

Innan skapelsen fanns den store hanen Extenebrinus och ett litet klot; ett klot fyllt av oändliga möjligheter och med en djupt inneboende vilja att bli stöpt. Extenebrinus – som i tanken härbärgerade utanför tid och rum – var både skapt och inte skapt. Så när han började att fundera över sin kluvna existens – att vara och icke vara – drabbades han av en svår metafysisk ångest. Det var då Extenebrinus febrigt grep tag i klotet som lovade oändliga möjligheter, det vill säga förändring. Och förändring var just det Extenebrinus längtade efter i sitt komplicerade existentiella tillstånd, ja för stöpt ville han bli så att han kunde förlösas ur sin dubbla och obestämbara natur. När han sedan tryckte ihop klotet med all den kraft som han kunde uppbringa började klotet att plötsligt svälla för att sedan anta en form med sex sidor, likt en tärning, och ur sidornas små hål strömmade tiden och rummet ut, men även det befriande och bländande ljuset som bar på illusionen om den fria viljan för att inte tala om den eviga återkomsten av tragedins brutala födelse. Det var genom denna spektakulära skapelseakt som Extenebrinus blev han som formar, han som stöper, han som vet när allt ska ta slut.

The post Liv i Kosmos: Azorinska rikets sagor first appeared on Opulens.