SENSATIONELLT. Max Melgar redogör denna vecka för sensationella rön. Nämligen att en utomjordisk civilisation ligger bakom både jordiska uppfinningar som plogen och kulturella mästerverk likt Shakespeares Kung Lear.

För fyra månader sedan i Atacamaöknen fångade en grupp av radioteleskop – ALMA – ett antal radiovågor som troligtvis kommer att få litteraturforskare i världen, och i synnerhet i Storbritannien, att bli lika mycket förbluffade som förfärade över innehållet i de aktuella radiovågorna. Nämnas ska först att innehållet är ännu inte helt uttytt men tillsammans med astrofysiker och ledande lingvister har de till stora delar dechiffrerat de betydelsebärande färgskiftningarna i vågornas elektromagnetiska strålning. Vad vi talar om är en berättelse som en annan för oss okänd civilisation nedtecknat och sänt ut i universum i hopp om – kan man förmoda – berika universum litterärt. Ett ytterst hedervärt tilltag.

Det är en berättelse som har påtagliga och skrämmande likheter med Shakespeares Kung Lear med den enda lustiga skillnaden att namnet på kungen i uttydningen är Pung. Men som sagt i övrigt finns allt som vi kan finna i Shakespeares tragedi – de tre döttrarna, hyckleriet, sveket, girigheten, landsförvisningen, fredlösheten, det sköra samvetet, galenskap, självmord och slutligen den sanna kärleken. Och det mest häpnadsväckande i uttydningen av radiovågorna är att en av döttrarnas namn är – just det – Cordelia. Och som om inte detta vore nog så finns även några rader som nästan är identiska med de som Shakespeare skrev:

“Gråtande kom vi till världen.
Vi gråter för att vi kommit hit
till denna skådeplats för narrar.”

Redan nu förekommer det djärva spekulationer om att Shakespeare under 1600-talet stod i nära förbindelse med höglitterära utomjordingar som antagligen vid den tiden var djupt beklämda av jordbornas medelmåttiga belletristiska prestationer. En annan spekulation som går i likande riktning är att samma utomjordingar försåg storheter som Homeros och Cervantes med idéer – och möjligen visioner – som resulterade i att Illiaden och Don Quijote såg dagens ljus.

Den sydafrikanske professorn i idéhistoria Jann Swiftobi har tagit dessa spekulationer ett steg längre och frågar sig – en aning oväntat – om inte dessa utomjordingar även introducerade plogen för människosläktet för 8 000 år sedan men också rent av skriftspråket och pengar 3 000 år senare. Professor Swiftobi har blivit förlöjligad och hårt kritiserad för sina vidlyftiga spekulationer och ett tag framfördes det skarpa krav på att han skulle fråntas sin professur vid universitetet i Pretoria. Hans teorier kan mycket riktigt vid en första anblick tyckas besläktade med en svårare form av sinnesrubbning.

Hans räddning blev ett antal nya radiovågor från yttre rymden. Det kinesiska och enorma radioteleskopet FAST – med sin diameter på 500 meter – fångade nämligen upp några märkliga radiovågor vars innehåll har samma signatur som de som handlade om Kung Pung. Den avancerade astro-ling-analysen visar att vi har att göra med en pedagogisk bilderbok dom lär ut hur man tillverkar en plog, vilket naturligtvis låter helt osannolikt men likväl är sant. Och faktum är – och detta är verkligen omvälvande – att när radiovågorna bryts och reflekteras i mikroskopiska vattendroppar i luften, samtidigt som solen lyser, så projiceras lättillgängliga färgglada bilder på himlen som visar innehållet i radiovågorna, det vill säga, bilder på hur man tillverkar en enkel plog.

Om allt detta stämmer så måste världshistorien skrivas om och människans självbild monteras ner för att sedan ersättas med en bild där geniet lyser med sin frånvaro. Kort sagt, snillets lyster kommer att blekna betänkligt och kvar blir ett snille som nedgraderas till att vara en budbärare av utomjordisk kunskap. Därmed inte sagt att dessa budbärare saknar värde men de revolutionerande idéer som hjälpt mänskligheten kan inte tillskrivas dem själva utan ska rätteligen ses som frukter av en annan civilisations intelligens, välvilja och generositet.  

The post Liv i Kosmos: “Kung Pung och plogen” first appeared on Opulens.

RYMDCIVILISATIONER. Max Melgar berättar för oss om en planet som präglas av en kompakt tystnad. 

När planetupptäckaren Popin Coki första gången landade på den okända planeten 7&RR fick han uppleva något så skrämmande som kompakt tystnad. Han fick det obehagliga intrycket av att tystnaden i sig själv var materialiserad, som om man kunde vidröra den. Ja, otäckt var det att stå där och införlivas i den gränslöst intensiva ljudlösheten. Till saken hör att han var alldeles ensam i sin farkost när han anlände till planeten; ingen hade han att tala med, och inte blev det bättre av att farkostens radiokontakt med moderskeppet bröts i samma stund som den trädde in i planetens atmosfär.

Popin Coki stannade till vid flera olika platser på planeten med förhoppning om att höra ett ljud, men överallt var det alldeles tyst som om han hade trätt in i en livs levande stumfilm. Det fanns inte någon vind som fick träden att prassla, det fanns inget hav som rörde sig oroligt och ljudligt, det fanns inga djur som gav ifrån sig ett läte, det fanns kort sagt inget och ingen som kunde ge upphov till ljud. Eller rättare sagt fanns allt, men inte ljudet; som om livet på planeten var fullkomligt stumt.

Coki misstänkte i början att han hade blivit döv, men så var det ju inte. Sant var dock att det måste finnas något på eller i planeten som liksom slukade alla former av ljudvågor alternativt att luften saknade atomer som var kapabla till att sprida vågor av ljud. Det fanns även en annan eventuell förklaring som Coki funderade allvarligt på, nämligen att hans öras känsliga hårceller hade blivit oförmögna att böja sig, som om att något på planeten hade en förstenande effekt på cellerna så att de omöjligen kunde skicka några nervimpulser till hjärnan.

Men han tyckte att hans förklaringar inte riktigt höll, vilket också stämde om man bortser från hans funderingar om att något slukade alla ljudvågor. Ni förstår, under en av sina resor upptäckte Popin Coki något mycket besynnerligt. Långt ner i en gigantisk ravin, på en stenig och torr terräng kunde han se ett svagt gulfärgat öronformat mjukt objekt vars storlek motsvarade tre fotbollsplaner! Ett objekt som dessutom tycktes leva, ja andas. Coki tvekade först att landa på öronformationen men så bestämde han sig för att göra det. När han steg av sin farkost så noterade kan mycket riktigt att objektet han stod på var mjukt; det var som att gå på en spänstig gummiyta.

Försiktigt gick han på den elastiska ytan och tog sig snart fram till öronobjektets centrum som utgjordes av en öppning vilken tycktes leda ner i en gång som var bevuxet av en tunn blå mossliknande substans. Ju närmare han kom fram till hålet desto tydligare kunde han till sin häpnad uppfatta ett slags svischande ljud som om alla ljud sögs in i hålet; som om i djupet av hålet fanns ett slags vakuum-organ som ivrigt sög i sig varje ljudvåg på planeten. Vår Coki undrade till och med om det inte var så att den väldiga öronformade organismen levde på ljudvågor, vilket skulle förklara ett och annat.

Senare skulle det visa sig att när en för ändamålet skapad rymdsond scannade av planeten så upptäckte man åtta kolossala öronformationer som tycktes stå i förbindelse med varandra trots att de geografiskt befann sig långt ifrån varandra; de var placerade på planeten i en perfekt matematiskt regelbunden oktogon som om varje enskild mjuköras position optimerade deras inbördes relation. Och med sondens hypersensibla instrument kunde man konstatera att de inte bara effektivt absorberade allt ljud på planeten utan att de även kommunicerade med varandra genom underjordiska finlemmade och milslånga tentakler.

Planetupptäckare Popin Coki förärades av det galaktiska rådet en två kilo tung och skinande guldmedalj för att han funnit den tysta och öronbestyckade planeten, och dessutom – till upptäckarens stora glädje – bytte man namn på planeten till CÖ, som står för Cokis Öron.

The post Liv i Kosmos: Den tysta planeten first appeared on Opulens.

RYMDCIVILISATIONER. Den här veckan berättar Max Melgar om planeten Mondus Verba som bokstavligen befolkas av litterära gestalter.

Allt som våra sinnen kan uppfatta har enligt Platon en motsvarighet i en idévärld. En triangel har en motsvarighet i en värld av idéer, men till skillnad från hur den ser ut i vår ofullkomliga värld är triangelns form perfekt i idévärlden. Vår verklighet kan aldrig överträffa det som existerar i idévärlden, för den riktiga verkligheten – där allt är fullkomligt – finns bara i själva idévärlden.

Hur det än förhåller sig med den saken, så kan man på goda grunder hävda att Platon missade det faktum att varje litterär idé och fantasi finns även materialiserad i en annan värld. Alldeles riktigt. Vi talar om den säregna planeten Mondus Verba som bokstavligen befolkas av litterära gestalter som universums skapande varelser har hittat på.

På planeten – för att nämna några namn som är framsprungna ur människohjärnorna på jorden – finns, och detta är faktiskt sant, följande gestalter livs levande: Shakespeares ångestfyllde Hamlet, Goethes Mefistofeles som är en del av en kraft vars lott är att alltid vilja ont och alltid verka gott, Nasarets Jesus som aldrig gjorde uppror mot sin Faders vilja, Strindbergs Indras dotter som yttrade att det var synd om människorna. Nämnas kan också Melvilles monomane kapten Ahab och Sartres Roquentin som är uppslukad av sin känsla av äckel inför tillvaron. Och gränslöst fler därtill.

För varje dag som går fylls planeten på med 10 000-tusentals litterära fantasier som härstammar från universums myriad av skapande hjärnor. Det finns gott om utrymme på planeten då dess storlek är lika imponerande som vår sol, dock inte lika varm som den utan genomsnittstemperaturen är behagliga 31 grader året om. Nämnas ska i detta sammanhang att planeten har, trots dess enorma gravitationskraft, den finurliga egenskapen att anpassa miljön till de litterära figurernas naturliga omgivning; det är som om planeten var en formbar dröm där allt svävar och finner sig till rätta. Det finns en avgränsad skog för Rödluvan och vargen, och det finns en källare för Pär Lagerkvists ondsinte dvärg, och så vidare.

Allt är liksom redan uttänkt innan figurerna pluppar upp på planeten Mondus Verba. Vem som tänkt ut det hela är oklart men det ryktas om att ett mäktigt galaktiskt råd kommer att sända ut en spaningsexpedition för att utröna planetens hemligheter. Ja det finns många frågor att besvara, som till exempel om det ens är möjligt för de litterära gestalterna att fly från planeten eller åtminstone träda ut ur sina av upphovsmännen skapade roller. En annan fråga som är förknippad med det nyss nämna är hur gestalterna förhåller sig till de klaustrofobiska aspekterna som en eventuellt evig rollfångenskap innebär; att så att säga ofrivilligt tillbringa sin tillvaro i en evig loop.

Och här vill jag runda av med en annan spännande fråga som ska utredas av den utsända expeditionen. Frågan lyder:

Hur står det till med odödligheten?

Kan de litterära gestalterna dö? Denna fråga ställs på sin spets när Odysseus, då han efter ett skeppsbrott lyckas ta sig i land på ön Ogyia och träffar den undersköna Kalypso. Hon ger honom ett löfte om odödlighet och evig ungdom förutsatt att han stannar kvar på ön som hennes gemål. Men vad har löftet om odödlighet för värde i en värld där ingen kan dö? Om Odysseus i sin djärvhet och nedstämdhet – efter att ha varit sju år på ön – önskat att få träda ut ur livet så hade ett löfte om att få dö förmodligen ha varit mer intressant.

The post Liv i Kosmos: Mondus Verba first appeared on Opulens.

RYMDCIVILISATIONER. I denna veckas avsnitt av Liv i Kosmos berättar Max Melgar om universums Fort Knox, planeten Banko.

Varje ekonomiskt fungerande civilisation i kosmos har som bekant en guldreserv. Åtminstone var det så tidigare då varje planet med självaktning förfogade över just en sådan. Idag är det inte riktigt så. Allt fler outsourcar nämligen ansvaret för och förvaringen av sin guldreserv. Och den plats där allt guld hamnar är planeten Banko vars storlek är tre gånger så stor som Mars. Men till skillnad från Mars har den här planeten palmbeströdda finkorniga sandstränder samt sol och värme året om.

Dock finns det ingen turism på Banko eftersom det råder stränga regler och lagar på planeten som omöjliggör sightseeing och andra lättsinniga förlustelser. Kort sagt – allt som rör turism likställs med underrättelseaktiviteter av främmande makt. Endast invånarna har vissa privilegier; men även för dem är rätten att lapa sol och semestra på stränder reglerade. Jag kan här i förbigående inflika att samtliga invånare har frivilliga – i vissa fall påtvingade – examina i ämnena diskretion och kosmisk ekonomi, även om de endast utför mindre kvalificerade arbeten.

Anledningen till att planeten Banko har blivit universums Fort Knox är helt enkelt dess komparativa fördel. Grundaren av den interplanetariska guldreserven är Pecunix de Avarus – en handelsresande i exotiska tyger som sedermera sadlade om till bankir – och insåg, likt 1800-tals nationalekonomen Ricardo på jorden, nyttan med komparativa fördelar. Som planet är Banko en enda stor komparativ fördel.

För att komma dit måste man ta sig förbi ett enormt asteroidbälte vilket ger planeten ett skydd mot ovälkomna gäster, och som om inte detta vore nog så måste man därtill navigera – med stor precision – förbi fyra nyckfulla svarta hål. Men den verkligt stora komparativa fördelen är planetens naturliga djupa gångar och ihåligheter i en urgammal extremt hård berggrund. Det rör sig om en grund som består till 80 procent av mineraler som Lonsdaleit, Wurtzit-bornitrid och Diamant. Det vill säga att tusentals planeters guldreserver är nedschaktade i en berggrund som gör att de är väl skyddade av mineralernas hårda hölje av komplexa kristallstrukturer. Och det var just denna komparativa fördel som fick Pecunix de Avarus att specialisera sig på förvaltning av guldreserver.

I samband med att en planet överräcker sin guldreserv i Bankos händer så kan den överlämnade planetens invånare lugnt luta sig tillbaka då man vet att sedan starten av guldreservsplanetens verksamhet – 200 miljoner år sedan; ungefär vid den tidpunkten då dinosaurier sprang omkring på jorden – har Banko med framgång förvaltat de guldreserver som de har blivit anförtrodda av tusentals civilisationer.

I övrigt kan tilläggas att Banko har universums starkaste rymdförsvar; bland annat en åttio meter lång jetstrålekanon som skulle kunna få megaplaneter, som är 1 000 gånger större än Jupiter, att förvandlas – på en mikrosekund – till en lätt dimma av gas och damm. Dess bättre har den kanonen ännu inte behövts tas i bruk. Dessutom har Banko en av kosmos mest diskreta för att inte säga osynliga underrättelsetjänster vars verksamheter sträcker sig 50 miljoner ljusår åt alla håll. Inget undgår den och enligt ryktet har den avstyrt – eller rättare sagt likviderat – samtliga angrepp som riktats mot Banko. Nämnas ska i detta sammanhang att mottot för underrättelsetjänsten är esse non videri – att verka utan att synas.

Underrättelsetjänsten har också kommit väl till pass vad anbelangar planetens enorma bankväsende. Banko lånar nämligen ut till planeter i universum som har ett besvärligt likvidunderskott. Och de har i princip inga kreditförluster då de i låneavtalen har klausuler – diskreta och juridiskt finstilta – vilka möjliggör för dem att ta över en del av insolventa planeters guldreserv som finns påpassligt magasinerade i Bankos underjordiska valv. Faktum är att Banko i många fall äger delar av låntagarnas planeter.

Som kuriosa kan nämnas att Bankos förmögenhet – som stadigt växer genom bankväsendets ränteinkomster – uppgår till en sådan hisklig summa att den skulle kunna finansiera ett nytt av Gud instiftat universum, vilket skulle vara en fantastisk investering för Banko då den skulle fördubbla lånemarknaden. Det finns emellertid faror förknippade med ett sådant upplägg då ingen vill ha Gud som gäldenär, åtminstone inte Gamla Testamentets vredgade Gud som inte drar sig för att skoningslöst utplåna allt och alla som avviker från dennes fullkomligt outgrundliga plan.

The post Liv i Kosmos: Banko first appeared on Opulens.

RYMDCIVILISATIONER. Den som tror att kannibalism bara förekommer i djurriket tar grundligt miste. I denna veckas avsnitt av Liv i Kosmos berättar Max Melgar om en monstruös kannibalgalax.

Om någon till äventyrs tror att kannibalism endast förekommer bland djur så misstar sig denne å det grövsta. För ett decennium sedan fylldes rymdstationen 10PS dataskärmar av otaliga dramatiska filmsekvenser som visar hur den enorma galaxen Cannibalus Galaxus bokstavligen slukar allt som kommer i dess väg. Galaxen är 100 gånger större än Vintergatan och med dess spiralarmar sveper den fram likt en gigantisk bläckfisk i det gränslösa rymdhavet.

Naturligtvis finns det andra galaxer som slukar mindre galaxer men i fråga om denna magnumgalax så finns det något otäckt medvetet och övernaturligt i dess rörelser, med andra ord: Det finns inget matematiskt deterministiskt i dess framfart och rotationer; algoritmen med dess uppsättning av instruktioner – i den mån det finns en sådana – är mycket svårbegriplig och varje enskilt matematiskt objekt som man kan härleda ur till exempel stjärnornas, planeternas och gasmolnens rörelser är behäftade med sådana udda egenskaper som återigen vittnar om att galaxen styrs av en nyckfull om än målmedveten vilja.

Cannibalus Galaxus är nu under konstant uppsikt av olika intergalaktiska rymdstationer, vars huvudsakliga uppgift är att fånga upp signaler från de yttre delarna av galaxens armar för att på så sätt komma underfund med de medvetandeströmmar som förmodligen far fram och tillbaka mellan galaxens centrum och dess perifera områden. Självfallet är sannolikheten extremt liten att fånga upp sådana signaler i ett så vansinnigt stort monster till galax. Likväl fortsätter man tålmodigt med det arbetet, och faktum är att man har uppfattat och dechiffrerat en signal som vittnar om en avancerad form av intelligens. Det är en signal som avsändaren troligtvis har haft för avsikt att den skulle fångas upp av de observerande rymdstationerna. Signalens budskap är följande:

Mitt namn är Cannibalus Galaxus och det är jag som styr galaxen… ni kommer att dö.

Budskapet går inte att missförstå:

1. Jag har ögonen på er.
2. Försvinn.
3. Jag är farlig.

Vi talar alltså här om en stridslysten galax med ett medvetande som skräcker sig minst 15 miljoner ljusår och som vill sluka samtliga av universums himlakroppar. I dess långt framskridna megalomani kommer den systematiskt samla allt ljus till sitt svällande centrum. Men inte bara allt ljus utan även allt medvetande som existerar i det väldiga kosmos.

Detta faktum har fått filosofen Pensarama från planeten Xorkos att skriva en pamflett fylld av tankar om hur man ska få Cannibalus Galaxus att upphöra med sin interstellära massaker. Pamfletten kokar ner i tre frågor som han hoppas kunna få svar på av självaste galaxen i fråga. Här ska bara inflikas att vår filosofiskt sinnade tänkares förhoppning om att universums mest vidsträckta medvetande skulle besvara eller ens lyssna på frågorna är milt sagt befängd, för att inte säga förryckt. Hur som helst, ska de aktuella frågorna enligt tänkarens egna anvisningar skickas ut via ett specialutvecklat frekvensmodulerande radiovågsteleskop och hans önskan är att detta bör göras skyndsamt.

Pensaramas frågor till galaxen lyder:

1. Om din drivkraft är att bli det största och enda medvetandet i universum, och om du lyckas med det, vad är då behållningen med att ha ett medvetande som endast kan kommunicera med sig självt?
2. Om din drivkraft är att sluka allt, vad händer då med dig när allt som går att uppsluka redan är uppslukat?
3. Om du är ensam nu, vad kommer du då att vara när allt som omger dig inte längre finns?

Hur förnuftiga dessa frågor än må vara, så finns det förmodligen väldigt få, om ens några, exempel i universums historia där en bekymrad filosof med sina frågor har avstyrt en annalkande katastrof, och mycket talar för att Pensarama inte är något undantag. Och i den mån Gud ingriper i universums historia så finns det goda grunder för att misstänkta att skaparen gärna ser ett slut på allt elände som kommer ur den del av skapelsen som vi kallar den fria viljan, eller bättre uttryckt, att när allt tar slut så får den kosmiske Guden möjligheten att kalibrera om den ondska som den fria viljan förutsätter, för att därefter återigen – kanske för hundrade gången – dra i gång sitt vidunderliga creatio ex nihilo.

The post Liv i Kosmos: Cannibalus Galaxus first appeared on Opulens.

RYMDCIVILISATIONER. Opulens har köpt rättigheterna till artiklar av Max Melgar ur den populärvetenskapliga tidskriften Liv i Kosmos. Den här veckan berättar Max Melgar om planeten Nuclearus.

Den mest bedrövliga planeten i Vintergatan är den tungt radioaktivt nedsmutsade planeten Nuclearus. Dess själ är svart och dess hopp är besmittat av mörker. Innan den nukleära katastrofen inträffade var det Vanjazutin den förskräcklige som härskade över stora delar av planeten. Grym och maktgalen var denne despot, och i sin långt gående galenskap tog han livet av sin egen bror. Broderns namn känner vi inte till då det var förbjudet att uttala det, men det vi vet om honom är att han drömde om en rosa revolution. Men någon revolution blev det inte utan i stället ett världskrig som förvandlade den tidigare natursköna planeten till en radioaktiv himlakropp. Det är en dyster planet och över den världsomfattande förödelsen rasar våldsamma radioaktiva stormar fram över de ödelagda världsdelarna.

Runt Nuclearus cirkulerar emellertid den intergalaktiska rymdstyrelsens satelliter som övervakar den kontaminerade planetens tillstånd. Och det finns även ett forskningsrymdskepp som far runt planeten och som med sina avancerade apparater samlar in mängder av data från planeten. Forskningsteamet leds av Isabell Borges; spansk professor i kosmisk molekylär mikrobiologi. Visserligen är livet mer eller mindre utdött på Nuclearus men det finns ett hopp hos professorn om att väcka liv i denna Lasarus till planet. Det är nämligen så att professorn med sina forskare har utarbetat en form av bioremediering, det vill säga en metod för återställandet av förorenad mark genom biologiska processer.

Med hjälp av sällsynta aggressiva nanosvampar, som professorn har experimenterat och odlat fram i sitt laboratorium, har hon låtit små bevingade AI-drönare svepa över den brända marken och sprida dessa svampar vars DNA sänder ut signaler (!) till professorns för ändamålet konstruerade databasanläggning på rymdskeppet. Nanosvamparna, som professorn har döpt till Resurgiros, har den sällsynta förmågan att neutralisera svårt av radioaktivitet kontaminerade områden på planeten. Två månader efter att man spridit svamparna visade det sig nämligen att de slagit rot i den förorenande marken, och snart gav de signaler om att de var framgångsrika i sin nedbrytning av radioaktivitet. Isabell Borges har för denna banbrytande forskning uppmärksammats i flera av universums mest prestigefyllda magasin, inklusive det högt aktade magasinet Miracle*No*Chans som forskarsamhället Daidalosis i galaxen Intellectusia ger ut.

Men det finns något annat som professor Borges har funnit i sin forskning men ännu inte låtit publicera. Och det är att det i planetens sönderbestrålade jordmån har utvecklats minst lika aggressiva mikroskopiska nanosvampar som har något oväntat bistått professorns genetiskt framskapade Resurgiros med än mer nedbrytningskraft. Denna upptäckt innebär helt enkelt att tillfrisknandet av planeten Nuclearus kan gå fortare än planerat. Anledningen till att professorn har väntat med att tillkänna ge denna glädjande upptäckt är att hon har noterat något besynnerligt med planetens egna mikroskopiska svamparméer.

Det förhåller sig så att planetens självalstrande nanosvampar avger små rosafärgade dimmoln när de integrerar med professorns svampar. Detta betyder, enligt laboratoriets dataestimeringar, att planeten kommer att förvandlas till en rosa planet. Men här kommer det häpnadsväckande, den kommer att förbli rosa även efter att nanosvamparna konsumerat planetens radioaktivitet. För det har visat sig att dimmolnen i fråga är levande och därmed har en DNA-struktur – om än instabil – som har förmågan att tränga in i all död och levande materia och därtill genomsyra det med ett skärt och stridslystet pigment som utplånar alla andra pigment. Det professor Isabell Borges ser för sin inre syn – då allt radioaktivt har blivit nedbrutet och livet åter trätt in med full kraft i mark, luft och vatten – är en planet som kommer att befolkas av endast enfärgade djur; skära flamingos och grisar kommer att i fråga om färg inte längre behöva känna sig ensamma, än mindre utvalda. Och den mördade broderns dröm om en rosa revolution kommer då att gå i uppfyllelse, om än inte riktigt på det sätt han förmodligen hade tänkt sig.

The post Liv i Kosmos: Nuclearus first appeared on Opulens.

RYMDCIVILISATIONER. Opulens har köpt rättigheterna till artiklar av Max Melgar ur den populärvetenskapliga tidskriften Liv i Kosmos. Den här veckan berättar han om Sata666, en verkligt diabolisk planet.

Jorden har i fråga om såväl storlek som liv en tvillingplanet – Sata666 – som befinner sig 199 miljoner ljusår från vår planet; närmare bestämt har den sin hemvist i de yttre områdena i dvärggalaxen Lilla magellanska molnet. Om den finns mycket skrivet men här har jag valt att redogöra för den dominerande ”världsreligionen” på planeten om vilken det finns egendomligt få artiklar. Nämnas ska först att uppgifterna som denna text är baserad på har inhämtats via en hemlig superlänk. Den kosmologiska och informationsrika datoröverföringen – som jag har fått privilegiet att ta del av – består av tusentals filer, och den som har lämnat uppgifterna är teologen Karl Mort som är född på vår jord men som sedan länge lever på Sata666.

Det som skiljer tvillingplanetens religiösa tro – som snarare är en avancerad form av kult fylld av sofistikerade liturgier – från vår planets religioner är att Gud har en mer undanskymd roll, om ens någon, och i stället är det Satanus och dennes son Mefini som har en central roll i de vilda berättelser som finns nedtecknade på pergamentliknande rullar. Vad gäller den heliga anden så finns det ingen sådan föreställning i den satanusistiska kulten men däremot har varje individ på planeten en svagt synlig och levande aura som därtill är verbal i så måtto att den har förmågan att telepatiskt föra etiska samtal (!) med den enskilda individ som uppbär auroran vilken den dessutom är djupt förbunden till.

Berättelserna i rullarna har inte alltid varit lätta att förstå sig på och skapar emellanåt meningsskiljaktigheter, men för 122 jordår sedan fann man i en kruka – till mångas glädje – ett antal apokalyptiska apokryftexter som till stora delar klargjorde innehållet i berättelserna. Klargörandet ledde till att rullarnas redogörelser blev stringenta, och idag anser teologer att i fråga om skarpsinne så är berättelserna helt överlägsna de fromma berättelser som man känner till från andra planeter. Karl Mort, som i grunden är katolik, har ivrigt och inte sällan i ett tillstånd av skräckblandad extas studerat berättelserna och han har därtill haft tusentals samtal med planetens invånare, som för övrigt har en rödlätt hud. Som forskare i ämnet utomjordisk teologi har han systematiskt gått igenom berättelserna och upprättat en förteckning över alla de satanusverser som förekommer rikligt i rullarna. Här vill jag bara inflika att Karl lärde sig språket på planeten Sata666 – inferniska – på bara sju jordmånader och det har visat sig – enligt den senaste dataöverföringen – att en aura, till Karls stora förtjusning, håller på att växa fram runt hans huvud.

Man kan sammanfattningsvis säga – enligt Karl – att planetens teologi går ut på att Sonen Mefini, som även denne har en aura runt huvudet, står i en ständig andlig konflikt med den hornprydde och diaboliske Fadern. Mefini hävdar bestämt individens suveränitet är okränkbar och att invånarna på planeten Sata666 har all rätt att välja goda handlingar eftersom det är den yttersta beviset på att de är fria, och konsekvensen av detta förhållande är att man inte kan förebrå de invånare som väljer just det goda. Faderns åsikt är däremot mer sträng och auktoritär, och därtill fördömande och denne ser gärna att invånare som begår goda handlingar bör kastas in i den eviga brasan.

Sonen Mefini för dagligen telepatiska samtal med sin aura och tillsammans lyckas de problematisera de etiska grundvalar som faderns helveteslära vilar på, vilket Fadern ogillar djupt då denne med sin bergfasta helvetesföreställning menar att det är just tänkandet – den ovana som består i att intellektualisera – som är grunden till förvirring, splittring och kaos. För Fadern är elden det som renar och förbränner allt otyg som har med godhet att göra; om han fick bestämma så borde allt brinna på planeten Sata666 och med den aska som blir kvar skulle man kunna skapa en grogrund för en riktig och kraftfull ondska.

Karl Mort avslutade sitt senaste elektroniska meddelande med följande rader:

“Bäste Max, än så länge håller Sonen Mefini stången mot sin hetlevrade Fader, och Sonen har hotat Fadern med att helt bryta med denne, vilket har fått Fadern att på sistone tona ner sina påståenden om att helvetet är det riktiga paradiset.”

The post Liv i Kosmos: “Helvetesläran” first appeared on Opulens.