LANTLIV. Artisten Amanda Bergman varvar det intensiva rockstjärnelivet med att så, skörda och ta hand om djur, långt från musikbranschens epicentrum.

The post Amanda Bergman: Blev utbränd av artistlivet first appeared on Opulens.

ARBETE. Litteraturens relation till arbetet undersöks på Textival Litteraturfestival i Göteborg den 7-10 oktober, där alienation, utbrändhet och klass är heta samtalsämnen. Var i helvete är mina pengar? ska uppmärksamma arbetare och främja litteraturen.

Den 7–10 oktober pågår Textival Litteraturfestival – Var i helvete är mina pengar? i Göteborg. Årets tema är arbete i vid bemärkelse, allt från omsorgsarbete till fysiskt arbete, i relation till människor och litteraturen. Tanken är att uppmärksamma arbetarna, men också att sprida litteracitet och bidra till att främja litteraturen generellt.

– Framför allt vill vi lyfta de röster kopplade till arbete som kanske annars inte hörs, uppmärksamma att det finns olika former av arbete och hur det tar sig i uttryck i just litteratur och andra medier, säger Anna Karlsson, producent och verksamhetsutvecklare på Textival.

Helgens programpunkter undersöker en förändrad och alltmer osäker arbetsmarknad, med ökade inkomstgap och en försämrad psykisk hälsa kopplad till arbetsrelaterad stress. Men också en förändrad syn på oavlönat arbete, i hemmet eller i konstnärliga och kulturella verksamheter.

Det blir författarsamtal och uppläsningar om arbete och klass med bland andra Elise Karlsson, författare till Gränsen (2018), som skildrar arbetets ideologi som ett verktyg att kontrollera individen. Jenny Högström, översättare till boken Burn out (2020), kommer för att prata om arbetslöshet, ekonomisk stress och skam, och Johan Alfonsson håller föreläsning utifrån sin avhandling Alienation och arbete: unga behovsanställdas villkor i den exibla kapitalismen. Det blir även en screening med Freya Sif Hestnes med hennes videoinstallation To the reader (2017), och mycket mer.

Litteraturfestivalen inleds med en promenad i Mollaryd med berättelser från byns arbetshistoria och både fredagen och lördagen avslutas med en liveakt på jazzklubben Sonja. De inbjudna gästerna kommer både från Tyskland, Norge, Danmark och Sverige.

– Vi försöker utifrån ett normmedvetet sätt att välja ut vilka röster som får höras i det litterära landskapet och få in nya röster, så länge vi jobbar utifrån vår tematik, berättar Karlsson.

Textival arbetar nomadiskt och helgens aktiviteter kommer att äga rum på olika platser, på Glasets Hus i Limmared, Mollaryd station och i Göteborgs Litteraturhus och Kulturhuset Oceanen i Göteborg.

– Vi har ingen fast plats utan rör oss gärna till nya platser och områden som vi kan aktivera så att vi kan sprida litteracitet runt om i regionen.

Textival är en litterär aktör som funnits sedan 2007, och som ordnar litterära program och residensverksamhet i Götalandsregionen. Litteraturfestivalen hålls en gång om året, men på grund av pandemin har den som många andra evenemang haft ett ofrivilligt uppehåll.

– Äntligen får vi ha Litteraturfestivalen, det ska bli otroligt fint att ta emot våra medverkande och få uppleva en fantastisk litteraturhelg ihop, säger Karlsson.

The post Arbetares röster höjs på litteraturfestival first appeared on Opulens.

POESI. En utbränd poets rapport från den så kallade privata sektorn. Del 2 av 2. Första delen publicerades igår.

Efter

Jag går som en babushka
en gammal gummas korta små steg
fem centimeter åt gången max
min krumma rygg svänger
svänger
i ett försök att göra rörelsen genom den tjocka luften
lättare
hela kroppen
allt jag har kvar
för att kunna gå efter min älskade
från parkeringen in till matbutiken
Orfeus och Eurydike
han vänder sig inte om
han försvinner bort i fjärran
han vet redan
han vet och han vill inte se igen

Kanske är det kinesiska kvinnor från förr jag liknar
Ja, jag har lindat mina fötter
Jag, som sprang barfota i skogen
På fotsulor hårda som tilltrampad jord
hemma där tallarna var som högst
Nu vaggar jag på såriga fötter
försöker mäta mina steg med blicken
tar ut dem så långt jag kan
Är det fem centimeter eller mindre
jag vet inte, jag har tappat mina siffror
där borta där jag tappade min kropp
och mina starka, långa steg

Psalm

Det finns något
i förluster
som påminner om en seger

Kraften
att bära vikten av sin egen skalle, sitt eget kött
under trycket av ett annalkande oväder
värme som bygger murar av migrän
kölden som kommer när himlen ännu inte har öppnat sig
bara pressar neråt, mot marken, med en osedd, obönhörlig hand

Glaskvinnor

Det har blivit dags att summera
rationalisera
patologisera?
så här efter allt och över tid

De tomma dagarna lämnar öppet
för det som är och det som var att lägga sig tillrätta
forma sina mönster i oss, våra inre landskap
som ett komplement till barndomens fält och åkrar,
klätterträd och stranden där jag fick min första mens:
kontorslandskapet, uppritat i nerver och muskelmassa

Det har blivit dags att summera.

Pianisten Vladimir Horowitz trodde i perioder att hans händer var gjorda av glas
med skräck lade han fingrarna på tangenterna
och spelade, övertygad om att huden, senorna, benen kunde splittras av nästa anslag, nästa takt
fenomenet är nästan vackert; kroppen som metafor
och väl om än sparsamt dokumenterat genom medicinhistorien
glasmannen som sorgsenhetens uttryck, prestationen som den yttersta skörheten

Det har blivit dags att summera.

De senaste sju åren har sjukskrivningar för utmattningssyndrom
sexdubblats
och mer, detta nådens år
det är inte de som ramlat som kostar samhället mest
utan alla de som är på väg
det är inte männen, utan kvinnorna som faller mest
som om hysteria, livmoderns förbannelse, återigen drabbat vårt samhälle
som då, då pianoben och stolar måste döljas
till stor kostnad och bedrövelse
vi sveda och värkkärringar som faller vid vägkanten
och barnen, så unga
rita om landskapet
det är inte de som är framme, utan de som borde vara det som faller

Pianisten Vladimir Horowitz trodde att hans händer var gjorda av glas
med skräck lade han fingrarna på tangenterna

Jag har ett höj-och sänkbart skrivbord
för bästa ergonomi
på en lapp har jag skrivit upp vad föreläsaren sa
om jag arbetar stående varannan timme
motsvarar det minst 350 kalorier om dagen
nästan tio kilo om året
friskvård
under arbetstid

Manligt-offentligt-rationellt?
Kvinnligt-privat-känslosamt?

Den heliga budgeten föreskriver
och vi fyller i
En chef säger
Vad ska jag göra då? Säg, vad ska jag annars göra för att räcka till?
Efteråt ett utrymme, blankt.
Fyll i själv, efter nummer
Andra säger vi har tittat i ditt schema
Vad gör du med all din tid?
Du måste prioritera
(livmodergöra: städa, diska, tvätta, damma, det är bara samma och samma)
De säger men hon kan ju inte, hon har ju barn
Han har gått hem, är på lunch, har viktigt möte
Fick en ny idé, resultatet är allt, du vet ju hur duktig han är
Vi måste sporras av att tävla mot varandra
Vi måste nå upp och fram och ut
De säger du som är så duktig kan väl
De säger dig kan jag lita på
De säger du vet ju hur jag har det (ja)
De säger bra, fast bättre
De säger siffrorna, just nu
De säger vi måste nå högre
De säger de andra har ju inga problem
De säger nu blir jag faktiskt besviken
De säger nej och ja och fast och nej och ja och fast
Till samma resultat. Allihop.
De säger du måste kunna ta kritik
Vara prestigelös
En teamplayer
Fast
Ta för dig mer
Om du ska framåt
Säger men jag måste gå
Du måste lära dig prioritera
Du måste lära dig säga nej
Jag blir orolig för dig
Work-life balance
Står i vårt styrdokument
De går hem

Jag säger ja.

Jag ordnar
Jag löser
Jag är Ordet och ordet är jag
Jag är duktig flicka
Jag arbetar ett komma nittiotvå extra år på fem vanliga
Vad ska jag göra då? Säg, vad ska jag annars göra för att räcka till?
Bär stressen som en silverbricka på bröstfickan
Bygger egenvärde genom dekonstruktion
Från individ till prestation
Från tänkande till trött, trött, trött

Sen säger jag nej

Sen säger jag nej på ett annat sätt
jag säger nej och är konkret
jag säger nej och ler
jag säger nej och gråter
jag säger nej och blir arg
det tar månader innan det blåser över
om det nu blåser över
men nejet hördes inte
jag hör det inte heller

–

Sen blåser sommarvind
och jag sitter tung på förstutrappan
kommer inte längre

på fem månader.

–

Ni kan ju det där med budgetarbete:
någonstans måste kostnader dras.

Jag ropar, Maria! Manligt-offentligt-rationellt, kvinnligt-privat-känslosamt
jag ropar vid ditt fönster
Kom ner, lås upp och låt mig gömma mitt ansikte vid ditt bröst
En liten stund bara

Nådens år
nåden.

De senaste sju åren har sjukskrivningar för utmattningssyndrom
sexdubblats

Glas som fylls eller töms till hälften
ett utrymme, blankt
det är inget tak ens, det är väggar
roll och människa
vatten och glas
hur kan du se skillnad?

Efteråt ett utrymme, blankt
fyll i själv, efter nummer

I mötet med läkare och terapeut
möts den yttersta välviljan
och driften att markera
sårbarhetens
gränser
dess medicinska natur
känslospannet krymper
tröttheten krymper
som vi är tillåtna
utan att falla utanför kategorin
normal
säkerligen hjälpta därav?

Jag ropar, Maria: manligt-offentligt-rationellt, kvinnligt-privat-känslosamt
Jag ropar vid ditt fönster

Av HR lär jag
att lidandet alltid är privat
och det privata alltid personligt
vi mänskliga resurser i
organismen företag
detta nådens år,
nådens

Det har blivit dags att sammanfatta
såhär dagarna mellan

när det finns tid för det som är och det som var att lägga sig tillrätta

att forma sina mönster
i oss, våra inre landskap

manligt offentligt rationellt
kvinnligt privat känslosamt
Pianisten Vladimir Horowitz trodde att hans händer var gjorda av glas
med skräck lade han fingrarna på tangentern

Om författaren

Elin Sand kallar sig poet undercover i affärsvärlden. Och duktig flicka. Före detta.

Hon arbetar på diktsamlingen Deadline: en utbränd poets rapport från den så kallade privata sektorn, som dokumenterar ett (eget) fall in i den nya epidemi som heter utmattningssyndrom, en sjukdom som hisnande nog har sexdubblats sedan 2010 med över tre gånger så många drabbade kvinnor som män.

Konsekvenserna går långt bortom sjukskrivningstid och kostnader: vårt sätt att leva och arbeta kan ge oss hjärnskador. Detta behöver beskrivas och förstås. Inte i siffror, utan hur det känns i huden, i kroppen, i hjärnan att gå sönder. Och varför!

Elin arbetar på ett större svenskt företag. Hon har höj- och sänkbart skrivbord, kavajer, projekt, möten, chefer, resor, inre krav, yttre krav och övertidstimmar bakom sig. Tills det tog slut. Tills det inte ens gick att förstå orden i ett kort mail. Sen låg hon i en soffa och tittade på en bukett tulpaner som långsamt dog. Att borsta tänderna var ett projekt som fick kroppen att skrika av utmattning och hjärnan att glömma hur man satte på korken på tandkrämstuben.

Elin Sand är en pseudonym.

 

The post Deadline del 2: att ha brunnit ut first appeared on Opulens.

POESI. En utbränd poets rapport från den så kallade privata sektorn. Del 1 av 2.

Mitt jobb är som en älskare

Mitt jobb är som en älskare
En djävul i sängen
som vänder och vrider sig så jag aldrig ser hans ögon

Jag smiter upp ur vår säng
för att gå tidigt och möta Honom
Han har så hög standard
jag duger nästan aldrig
Men om jag kommer före sju
då kan jag ändå få in en tolv timmar
det är för lite
men jag kan vara hemma som vi sagt (okej kanske lite sen. Vi vet alla att jag blir sen)
skulle behöva fjorton åtminstone
kanske kan stjäla mig sexton
gör make-upen på tåget in
dricker bränt pressbyråkaffe
mailen förstås
tänker snabbt på dig
men jag kan ju ändå inte sova

Mitt jobb är som en älskare
han är snyggare än jag
Så utanför min liga

Jag har slutat fundera på
om det är för att få ha honom kvar
eller ha kvar mig själv
trots illamåendet
svårigheten att stå rakt
allt det här för att inte bli dumpad?

Mitt jobb är som en älskare
jag kommer tillbaka
varje måndag

Jag har varit där
jag vet vilken idiot man blir
när passionen kommer, mitt i vardagen
som om det bara vore att dra undan gardinerna
för att se verkligheten på andra sidan kaffet
krafter så löjligt starka att det tar allt du har, och mer,
att inte sträcka dig ut och röra vid Hans handled

inte
fast du vet att det är nej

nej

Det är inte det
Inte ens det.

Mitt jobb,
min älskare
Har aldrig förhäxat mig så
Men jag har ändå varit vild, vildare, vildast
i mina ständiga försök
att vara nog
för denna främling med rätt så kalla ögon

jag tror

Mitt jobb är som en älskare
hans händer är smuts på min kropp
Men jag vrider mig
och sträcker mig upp mot hans beröring

Jag tror frågan är varför

Möte

Mobilisera
Mobilisera nu

Tiden att vara är över
Det är nu vi gör

Vi gör ny sanning
Vi gör framåtmarsch

Det vi är, är exalterade
Vi är engagerade
Vi är som darrande galopphästar vi är redo,
vi är ishockeyspelare sekunderna innan nedsläpp
Vi är, vi är, vi är här
Vi kommer få höga poäng på ”dedikerade” i det årliga utvecklingssamtalet

Nu måste vi bara hålla oss själva tillbaka
Nog för att även få godkänt i prestigelöshet
Och ta poäng i laganda

Vi gör ny sanning
Vi gör framåtmarsch

Den snart utbrända spänner axlarna
Ned med huvudet mot vinden
Höger ben
Vänster ben
De tunga knotorna ska lyftas
En efter en
Hela vägen till konferensrummet

Mobilisera
Mobilisera nu

Mer

Det här är våra dagar
Det här är våra jag

Hur kan detta som vi ger och ger
Inte vara något mer än ett spel om pengar?
Lite goda intentioner, lite helt vanlig rutin
Nej, visst måste det vara mer?

Inget ont om vinst; det håller oss alla med anställning
Det är en glädje det
Oss och andra
Vi tar lunch på stan och äter pocherad lax
Med lagom ironiska försäkringar om att det vi gör är viktigt
Enligt vars och ens alldeles egen skala
Men att få arbeta, kanske drömma
Det är frågan

Vi skulle ju riva ner murarna
Mellan oss och meningslösheten
Vi är mer än maratontittande på Netflix
Mer än våra semesterbilder
Vi, vi är framåtrörelse, vi är tempo
Vi är nuet
Vi är stillhet och skönhet
Vi är vi
Även här

För varje timme vi debatterar och sen diskuterar igen
ett beslut
som kommer upphävas av nästa nivå av chefer
skriver protokoll
och mailar alla berörda
nästa nivå
Tar tiden ännu en från vår personliga lista

Först kommer oron

Först kommer oron
som en bevingad gud
sveper ner
från lysrören
och skriker:
du tror väl inte att det där duger?

du tror väl inte, att de inte ser
att du egentligen går
på en trasig trottoar
i en liten ort
i mitten av ingenstans
i dina billiga ballerinaskor
gula, fast du borde ha klassiska svarta
men metallic fanns på rean

först kommer oron
sveper som en bevingad gud
med händerna utsträckta, och naglarna

på väg in i din mjuka mage

positionerna skiftar inte. de rusar ifrån varandra som atomer allteftersom universum expanderar

Den dagen
jag inte kan läsa ett mail

inte kan se ett mönster
i det jag vet bör vara bokstäver

bör vara

allting

upplöst

och jag får gå in
till K

fråga vad det står

för att kunna lösa
det jag inte borde lösa

men jag löser det
jag löser alltid

jag vill kräkas

håller mig i väggarna
för att stå upprätt
väggen-dörren-stolen
stolen-väggen-dörren
vad är det jag gör

och varför?

den duktiga flickan

den duktiga flickan går hem nu
hon vill inte mer vara med
hon tycker att ni äter hennes inälvor med en trubbig sked
och ropar efter mer

Om författaren

Elin Sand kallar sig poet undercover i affärsvärlden. Och duktig flicka. Före detta.

Hon arbetar på diktsamlingen Deadline: en utbränd poets rapport från den så kallade privata sektorn, som dokumenterar ett (eget) fall in i den nya epidemi som heter utmattningssyndrom, en sjukdom som hisnande nog har sexdubblats sedan 2010 med över tre gånger så många drabbade kvinnor som män. Konsekvenserna går långt bortom sjukskrivningstid och kostnader: vårt sätt att leva och arbeta kan ge oss hjärnskador. Detta behöver beskrivas och förstås. Inte i siffror, utan hur det känns i huden, i kroppen, i hjärnan att gå sönder. Och varför!

Elin arbetar på ett större svenskt företag. Hon har höj- och sänkbart skrivbord, kavajer, projekt, möten, chefer, resor, inre krav, yttre krav och övertidstimmar bakom sig. Tills det tog slut. Tills det inte ens gick att förstå orden i ett kort mail. Sen låg hon i en soffa och tittade på en bukett tulpaner som långsamt dog. Att borsta tänderna var ett projekt som fick kroppen att skrika av utmattning och hjärnan att glömma hur man satte på korken på tandkrämstuben.

Elin Sand är en pseudonym.

The post Deadline del 1: att brinna ut first appeared on Opulens.

KONTRASTER. “Efter detta maraton av käcka speakerröster och blonda hårsvall, skrikande barn och vällackade naglar, försöker jag tänka på vad det är de här två programmen har gemensamt. För de känns lika, men handlar om helt olika saker.” Anna-Karin Linder skriver om två svenska reality-serier.

Jag har varit däckad i en sån där förkylning som alla har just nu. Jag har varit fullständigt sänkt, och alla runt omkring mig har fallit som käglor i pesten. Jag har strandat i soffan, som en slapp, snorig val. Och jag har inte orkat se nån bra tv alls. Min luddfyllda hjärna har inte klarat av att ta in de tv-serier jag annars ser fram emot, som Outlander, The Deuce och nya Star Trek.

Lösningen blir slask-tv. Sånt som man bara slår på av slump och sen fastnar i. Problemet med att som jag bara se på tv från olika streamingsajter, är att det där spontanfastnandet inte händer. Du måste aktivt välja ditt eget slask och sen stå för det. Leva med skammen. Jag såg på två svenska dokusåpor; säsong 11 av Svenska Hollywoodfruar och hela säsongen av Supernanny Sverige. Efter detta maraton av käcka speakerröster och blonda hårsvall, skrikande barn och vällackade naglar, försöker jag tänka på vad det är de här två programmen har gemensamt. För de känns lika, men handlar om helt olika saker. Det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på vad.

Svenska Hollywoodfruar handlar om fem rika kvinnor som mest verkar glida omkring i sin tillvaro i soliga Los Angeles och bråka med varandra. I programmet händer det egentligen inte så mycket. De verkar väldigt upptagna med att fundera över vad som definierar själva titeln på programmet: vad en fru, en Hollywoodfru, innebär. Och visst är det nåt underligt att de definieras av vem de är gifta med, att det är det som gör dem till fruar, och därför medverkande i programmet, men själva mannen är nästan helt frånvarande? Han har viktigare saker för sig. Jobbar. Drar hem degen. Jag fattas att det är vinklat, men om man ser programmet så verkar det som att han är helt frånvarande från hemlivet. Men det är ju USA, och där kanske det är så det är, tänker jag? Här hemma är det väl inte perfekt, men ändå bättre? Eller är det bara i min lilla PK-bubbla det är så?

Och det är där som den röda tråden till Supernanny Sverige blir synlig för mig. För en genomgående sak i programmet, som handlar om familjer i kaos, är att papporna verkar helt handfallna över att det avkrävs ansvar av dem för att familjen ska fungera. När Anna-Karin Wyndhamn kommer till en familj är det nästan alltid i alla avsnitten papporna som behöver rycka in och faktiskt stödja upp mamman som både verkar sköta allt i hemmet, ta hand om barnen och nästan gå under av utbrändhet och livsleda.

Att det här fortfarande pågår i Sverige, där vi kallar oss jämställda? Att det behövs en utomstående vuxen person som kommer in och säger: “Du gör inte din del av jobbet,” för att det ska bli nån förändring? Jag dånar. Jag tänker att det finns så många svenska kvinnor där ute som skulle må så mycket bättre av en skilsmässa. Plötsligt måste man dela lika, och vara en närvarande förälder, för varannan vecka finns det ingen kvinna där som servar en. Och kvinnan har plötsligt ett barn mindre att ta hand om när mannen inte längre tar henne för given. Det är vinst för både fruar och barn!

I Los Angeles sitter före detta glamourmodellen Elena Belle och förbereder sig för att få barn. Hon oroar sig för bajs och kräks, och säger liksom skuldmedvetet att “det värsta får nog nannyn ta hand om”. Inte maken, för inte skall väl han avkrävas nåt handtag? Här hanterar man mannens frånvaro med pengar. Med att köpa tjänster. Nej, bäbisens kaos får någon annan ta hand om, och jag fattar grejen, jag fattar det behovet. Man ska inte behöva vara ensam med bebisar och hem, om man inte valt det själv. Jag önskar att jag kunde förflytta lite av de pengarna som gör Hollywoodfruarnas liv så lättsamma, och skicka iväg alla Supernannyns stackars utbrända mammor på en skön, lång spasemester. Männen kan gott torka lite kräks.

Svenska Hollywoodfruar går att se på Viaplay.
Supernanny Sverige ser du på TV3 och Viaplay.

Alla artiklar av Anna-Karin Linder

The post Spaningar från sjuksoffan first appeared on Opulens.