FOTOUTSTÄLLNING. De har fotograferat Jimi Hendrix, The Beatles, Joni Mitchell och Rolling Stones under intima former. Pattie Boyd och Henry Diltz har tillsammans porträtterat de största namnen från 60 och 70-talets rock-era. Under midsommarhelgen visar de sina bilder i Botaniska trädgården i Uppsala.

1966 spelade Henry Diltz i folkrockbandet Modern Folk Quartet och bodde i Laurel Canyon i Los Angeles. På en turné köpte han en billig kamera på en second hand-butik och tog bilden som fick honom att inse sitt kall: när hans band sprängde ett gammalt basfodral med smällare ute i New Mexikos öken.

– Jag blev fotograf när jag såg den projicerad på en vägg i mörkret. Självklart var publiken full av mina stenade hippievänner, vi musiker rökte lite av Guds ört, du vet? Det gjorde att bilderna såg bättre ut också, säger Henry Diltz som i dag är 83 år.

Tillsammans med Pattie Boyd kommer fotoveteranen till Sverige för att visa sina bilder i utställningen “Midsummer magic” i Uppsala – och själva uppleva den svenska midsommaren.

Under ungdomsåren fotograferade Henry Diltz sina vänner Neil Young, The Eagles, Stephen Stills, David Crosby, Joni Mitchell och Mama Cass, som började använda hans bilder för promotion och skivomslag. Han blev även Woodstocks officiella fotograf, och kunde dokumentera Jimi Hendrix backstage.

Legendariskt The Doors-omslag

The Doors anlitade honom för ett skivomslag, men bandet hade inga idéer eller ens en titel till skivan. Keyboardisten Ray Manzarek nämnde dock att han hade kört förbi något som hette Morrison Hotel.

– Det här var ett ställe för “winos” (fattiga vinalkoholister reds anmärkning) och rummen kostade 2,50 dollar, minns Henry Diltz.

– Vi gick in i lobbyn men killen vid receptionen sade att vi inte fick fota utan tillstånd av ägaren, som var en känd skum hyresvärd. Först gick vi ut till framsidan eftersom de inte kunde stoppa oss om vi är på gatan. Då såg jag ett ljus genom fönstret och insåg att det var hisslampan, vilket betydde att killen lämnat sin plats. Så de sprang in igen och jag fotograferade dem på fem minuter. Sedan sa Jim Morrison “vi tar en drink” eftersom klockan var runt fyra på eftermiddagen, säger Henry Diltz.

– Min stil är “flugan på väggen”, förklarar Henry Diltz. Jag gillar att dokumentera och observera. Jag använder inte en studio eller extra ljussättning. Jag vill se det riktiga livet. Jag är musiker och musiker gillar att hänga.

Brittiska Pattie Boyd, 78, började som fotomodell på 60-talet och förstod efterhand att hon ville bli fotograf. Hon har varit gift med både George Harrison i Beatles och Eric Clapton, och varit inspiration till några av deras största hits. Men männen har också varit inspirationskällor i hennes fotografier. Som den kända bilden på henne och George Harrison i en trädgård av rosor från 1968.

– Vi kom tillbaka från Indien med resten av Beatles och den sommaren var jag väldigt glad för att mina rosor hade börjat blomma. Jag ställde upp min kamera på ett stativ och bad George att stå tillsammans med mig. Jag ställde in en timer och sen stod vi där och väntade, väntade och väntade för att det skulle klicka. George blev förstås uttråkad och tittade bort och då klickade kameran, säger Pattie Boyd.

Varje foto en intim relation

TT: Vem har varit svårast att fotografera genom åren?

– Kanske Eric (Clapton reds anmärkning). Han blev alltid irriterad för att jag tog så många bilder av honom. Varje dag och varje natt, för att jag tyckte att han var så vacker, säger Pattie Boyd och skrattar.

Utöver utställningen i Botaniska trädgården i Uppsala arbetar Boyd just nu med att välja ut bilder till en kommande fotobok om sitt liv, som skildrar hennes egen modell- och fotograf-karriär.

– Jag tycker om att kommunicera med personen, så att det är som en förlängning av ett samtal. Det är intima foton på grund av relationen mellan mig och personen jag fotograferar, säger Pattie Boyd.

Kristoffer Viita/TT

The post Ikoniska rockfotografer gästar svensk midsommar first appeared on Opulens.

CYBERKAMPANJ. En stödkonsert för Ukraina med folkmusikgruppen Södra Bergens Balalaikor har fått ställas in i Uppsala efter omfattande reaktioner.

Arrangören Kent Wennman säger i en intervju med UNT att spelstället Kulturoasen blivit utsatt för en cyberkampanj och att tonläget har varit högt. Nu tvingas han att “lägga sig platt”.

– Jag orkar knappt prata om det här. Men det känns skönt att vi till slut fått stopp på den här lavinartade snöbollen. Det finns ett stort rysshat som slår över och skapar irrationella föreställningar, som att balalajkor är att likställa med svastikor och kulsprutor, säger han till UNT.

Kent Wennman vill inte berätta om kommentarernas innehåll i detalj, men konstaterar att många, bland dem ukrainare, upprörs av konsertens upplägg.

– De ville inte se balalajkor förekomma i en stödkonsert för Ukraina. Men då tänker de inte på att spelningen är för vanlig svensk publik, som vi hoppas ska dra in pengar för att hjälpa. Det blev dubbelfel på alla sätt.
Flera andra konserter med orkestern har ställts in av liknande anledningar.

Södra Bergens Balalaikor är en svensk musikgrupp som bildades i Stockholm 1969. Gruppen bestod då av 30 balalajkor och en gitarr. Repertoaren består till största delen av traditionell rysk folkmusik.

Miranda Sigander/TT

The post Konsert inställd efter hat mot balalajkor first appeared on Opulens.

MUSIKTEATER. Hiphopen står i centrum på Uppsala stadsteater i vår. Regissören Affe Ashkar har tillsammans med medlemmar ur Labyrint skapat “Bra där! En hiphop-historia” – en verklighetsbaserad hyllning till hiphopen.

Hiphopen har hajpats, älskats, hatats, politiserats och kommersialiserats. Nu flyttar den in på Uppsala stadsteaters stora scen med musikteaterföreställningen “Bra där! En hiphop-historia”.

Föreställningen är skriven av Aki, Dajanko och Sai från hiphopgruppen Labyrint och är till största delen inspirerad av deras historia. Den handlar om Nasir, som precis som många andra får upp ögonen för musiken i tidig ålder. Han drömmer om att bli stjärna, men vägen till framgång är inte bekymmersfri.

Uppsalaskildring

Regissören Affe Ashkar är precis som Labyrint-medlemmarna uppvuxen i Uppsalastadsdelen Gottsunda.

– Dels är “Bra där!” en story som är inspirerad av Akis, Dajankos och Sais uppväxter och vad som har hänt i deras kapitel. Men det är också i stora delar en Uppsalaskildring, säger han.

Labyrint fick fria händer av teaterledningen att skriva föreställningen, och att den nu sätts upp på stora scenen känns “rakt igenom fantastiskt”, säger Affe Ashkar:

– Det är inte ofta den här typen av storys tas in i sådana här rum. Oftast har hiphopen inte fått den plats den förtjänar, trots att musiken varit den mest nedladdade och intressanta de senaste tio femton åren.

Enligt Ashkar borde hiphopen ha fått ta plats i de så kallade finkulturella rummen för länge sedan. Men när den nu väl gör det så sker det hundraprocentigt, menar han:

– Här är det inte en enskild låt eller en enskild karaktär som spelar att den har hiphopen i blodet. Det är inte heller så att vi slänger in lite hiphop i slutnumret, det här är en riktig resa, en hel berättelse om det livet. Det handlar om drömmar, och om hur stora drömmar ganska snabbt kan bli små på grund av alla hinder på vägen, säger han.

Verkligt

Ashkars förhoppning är att de som hittills bara läst om hiphopvärlden nu ska få “hänga med på riktigt”. Att personerna och livet som skildras faktiskt är verkligt, på riktigt.

– Jag vill att man ska känna att man faktiskt har varit i våran trakt. Att man känner: “Wow, den där killen har en mamma som också har känslor, han där som rappar har också idéer och spöken. Oj, det finns vänner, det finns rappande tjejer, de äter mat, de har en historia och en verklig kärlek till musiken”, säger han.

TT: Vilka hoppas du ska komma och se föreställningen?

– Alla! Dels vill vi kunna presentera detta för en ung teaterovan publik, men jag hoppas också att de traditionellt teatertrogna ska komma och få blicka in i den här världen.

“Bra där! En hiphop-historia” har premiär den 2 april.

Sara Haldert/TT

The post Hiphop i centrum på Uppsala stadsteater first appeared on Opulens.

KORTFILM. Årets Uppsala Kortfilmfestival arrangeras i år för 40:e gången och det firas med ett stort jubileumsprogram med publikens favoriter genom åren.

På Kortfilmfestivalen Play finns delar av årets program tillgängligt att se hemifrån. Tjänsten innehåller nära 150 kortfilmer och är tillgänglig i hela Sverige.

Under festivalen ska bästa svenska kortfilm utses. Det vinnande bidraget belönas med 50 000 kronor från Svenska Filminstitutet.

Uppsala Kortfilmfestival äger rum 25-31 oktober.

TT NYHETSBYRÅN

The post Kortfilmsfestival jubilerar med favoriter first appeared on Opulens.

FESTIVAL. Uppsala internationella gitarrfestival återvänder i livetappning. I årets program hyllas musikprofilerna Ástor Piazzolla och Joaquín Rodrigo.

Efter ett år av digital anpassning återvänder Uppsala internationella gitarrfestival nu som liveevenemang.

I festivalprogrammets centrum står två hyllningskonserter. Den ena tillägnas den spanske kompositören Joaquín Rodrigo, som i år skulle ha fyllt 120 år, och framförs av den Grammisbelönade gitarristen Jacob Kellerman, dirigenten Christian Karlsen och Tallinn Chamber Orchestra.

Den andra hyllningskonserten är ett 100-årsjubileum tillägnat den argentinske kompositören Ástor Piazzolla, som under sin livstid tog tangon in i de musikaliska finrummen. Bland de medverkande finns Piazzolla-uttolkaren Roberto Aussel och violinisten Leticia Moreno.

Festivalprogrammet inkluderar också den prisbelönta musikern Sofia Karlsson, den brittiske gitarristen Guthrie Govan, en omarbetad gitarrkonsert av den spanske tonsättaren Francisco Coll och ett Django Reinhardt-inspirerat program framfört av Gustav Lundgren och Olli Soikkeli.

“Det är en stor glädje att kunna samla så många namnkunniga musiker i Uppsala”, säger festivalens chef Klaus Pontvik i ett pressmeddelande.

Uppsala internationella gitarrfestival anordnas på Uppsala Konsert & Kongress 14–16 oktober.

Matilda Källén/TT

The post Gitarrfestival hyllar musikprofiler first appeared on Opulens.

Sara Ullberg/TT

The post Tidningen Ergo läggs ner first appeared on Opulens.

LEVNADSTECKNING. Opulens har under pågående pandemi inlett en serie där våra medarbetare i lite längre texter återvänder till för dem betydelsefulla författarskap. I dag skriver Kurt Bäckström om nyligen bortgångne PO Enquist, vilken han lärde känna under studentåren, 0ch hans självbiografiska Ett annat liv. Skriv ”coronaomläsning” i sökrutan ovan för att hitta de andra delarna i serien.

Många framhåller i dag PO Enquists unika förmåga att skriva och engagera. Om hans Livläkarens besök skrev Bruce Bower i New York Times att ”boken är en av de främsta inom den samtida skönlitteraturen.” Reinhard Baumgart, Die Zeit, om samma bok var inte sämre: “Ett mästerligt historiskt verk”.

En annan av Enquists mest uppskattade böcker är Ett annat liv. En berättelse med hans eget liv som utgångspunkt.

Konceptionen ägde rum någon gång efter mitten av februari år 1990. Hur den exakt gick till är oklart. Havandeskapet varade i arton år innan nedkomsten tog sin början. När subjektet ”jag” efter 70 sidors författande ändrades till ”han” gick allt lika lätt som att hoppa 195 cm i höjd i ungdomen och efter nio månader var skrivprocessen avslutad.

Ungefär så kan man tolka Per Olov Enquists egna uppgifter om tillkomsten av sin Ett annat liv.

Allt börjar i Hjoggböle i Norra Västerbotten, där Enquist växer upp tillsammans med sin djupt religiösa mamma Maja. Pappan dör när PO bara är sex månader gammal – men är det inte från honom författarådran härstammar, undrar författaren sedermera.

Per Olov blir tidigt indoktrinerad i snällhet, vilket han lydigt fogar sig i, men senare i livet ifrågasätter och beskriver som en cancer som kan ge en felaktig uppfattning om livet. Men som snäll uppfattar han sig och med all rätt, intygar de flesta, som kommit i kontakt med honom. Vad allt nu snäll kan stå för. Jag är själv med bland dem som tolkar omdömet positivt, i Enquists fall.

Jag lärde känna Enquist i Uppsala på Norrlands nation i slutet av 1950-talet.

Jag lärde känna Enquist i Uppsala på Norrlands nation i slutet av 1950-talet. Vi läste båda två på universitetet. Han var center och jag spelade på vänsterkanten i samma kedja i handboll i Norrlands nationslag; ”kedja” hette det då inte ”niometare”. Han var spänstig, snabb och en mycket vass skytt; som jag minns kom det dock inte så många bra passningar ut till min kant. Kamraten på andra yttern hade samma åsikt om sin egen roll.

Men PO var omtyckt som en god kamrat, med kloka tankar.

I Ett annat liv berättar PO om hur han i USA knäckte ett finger under en handbollsträning i Los Angeles. Han var då gästprofessor i UCLA, även känt som ett universitet framgångsrikt i idrottssammanhang. Olyckan skedde i en kollision med en man vid namn Bo Svensson, enligt Enquists bedömning ”en buffel”. Ett för honom något ovanligt uttalande. Handbollskarriären var över.

I Los Angeles undervisade Enquist i ”Samtida skandinavisk litteratur” med särskild inriktning mot Strindberg. I kontakten med studenterna förbryllas han av att det fanns märkliga uppfattningar om världshistoria. Stod verkligen Sovjet och USA på samma sida under andra världskriget kunde det frågas om.

Han kommer i kontakt med skådespelerskan Kim Novak, om vilken Frank Sinatra sagt, ”Wasn’t she well put together?” Enquist tyckte att hennes look påminde om första frun, Margaretas, utseende. Och det var han inte ensam om.

På Broadway blev det senare uppståndelse kring en uppsättning av Tribadernas natt. I potten låg en enorm vinstpotential om allt skulle gå bra. Under repetitionerna blev det en diskussion mellan Bibi Andersson och Enquist. Det gällde relationen Siri-Strindberg. Bibi visade att hon kunde ha humör, exploderade, kastade en kaffekopp och en stol. Enquist stod på sig så den lugne Max von Sydow ingrep som medlare.

Enquist identifierar sig med von Sydow. Snällheten. Skådespelerskorna klagar över att skådespelaren saknar sexuell dragningskraft. Författaren tycker att det stämmer på honom själv. Han menar att mamma Maja skulle klaga på att von Sydows synder var för fåtaliga. Det var inte så mycket att be om förlåtelse för i dennes böner.

Omdömena om pjäsen blev i flera tidningar goda men med ett viktigt undantag. New York Times. Och det räckte, stycket lades ned efter nitton föreställningar.

I Uppsala visste vi vilken unik förmåga Enquist hade att skriva och att han säkert skulle bli ett stort namn som författare. Så skedde också. Även som journalist. I Svenska Dagbladet och Expressen blev han uppmärksammad; även av socialdemokraterna och inte minst Olof Palme, som särskilt uppskattade Enquists idrottsintresse och syn på idrotten, satt i ett socialt sammanhang. Hans texter i samband med olympiaden i Tyskland 1972 och det grymma attentatet där väckte uppmärksamhet.

Som programledare i tv minns vi honom främst från programmet med Olof Palme och Wilhelm Moberg.

PO berättar om framgångar som kommer slag i slag. Romaner, essäsamlingar och så småningom dramer som ytterligare förstärker hans berömmelse, inte bara i Sverige utan i stora delar av världen.

Men annat lurar runt hörnet. Det första äktenskapet går i kras, Enquist lämnar frun Margareta och två barn för att så småningom gifta om sig med danskan Lone Bastholm. Detta innebär också ny bostadsort: Köpenhamn. Det andra äktenskapet blir lyckligt, men efter en tid börjar en författares värsta mardröm ta mer och mer plats: förmågan och lusten att skriva är inte som förut. Kanske tänkte han på Axel Sandemoses råd till kolleger: Om du kan sluta skriva som författare, gör det.

Till detta läggs en oroväckande stor och tilltagande alkoholkonsumtion: han dricker elefantöl i temuggar för att dölja innehållet och han dricker i sin ensamhet, stora mängder.

Han anklagar sig själv och skammen är stor. Redan som barn stoppade han ofta in flera av mammans magnecyltabletter under överläppen och kände sig då lugn och avslappnad. Han inser själv att han som vuxen borde ha förstått: jag måste se upp med beroendeframkallande medel.

Så sker då miraklet, i mitten av februari 1990, på en av dessa anstalter.

Enquists fru börjar reagera allt starkare. Han blir aldrig aggressiv eller våldsam, han blir passiv och inåtvänd; han skadar sig själv; men omgivningen blir också lidande. Till slut återstår bara intagningar på alkoholistanstalter. Han värjer sig kraftigt mot försöken att få honom ”nollställd”. Värst av allt är när personalen antyder att han anser sig vara förmer än de övriga patienterna och olycksbröderna. I hans barndom var det nästan värst av allt: ”du ska int tro att du är nån”.

Så sker då miraklet, i mitten av februari 1990, på en av dessa anstalter. Under nätterna, till tonerna av rumskamraten Grevens högljudda snarkningar, börjar han skriva på sin länge i tankarna eftersökta roman – Kapten Nemos bibliotek. Han är räddad. Han är nykterist, inte nykter alkoholist. Faktiskt har han aldrig blivit utesluten ur den nykterhetsorden, där han som åttaåring blev medlem, påpekar han själv.

Enquist var noga med att påpeka att det inte handlade om en memoarbok utan om en roman, självbiografisk, kanske dokumentär. Språket är som vanligt lysande, ibland med inslag av dialektala ord och uttryck i därför lämpliga sammanhang, vilket förhöjer läsvärdet.

Författaren frågar sig själv: hur kunde det som började så bra vända till ett missbruk och det olyckliga som följde med det? Vare sig han själv eller läsaren får något definitivt bra svar, men vi vet i alla fall att det andra, nyktra livet medförde nya framgångar och även ett tredje äktenskap.

The post Coronaomläsning: PO Enquists unga år first appeared on Opulens.