”BANNED BOOKS”. Apropå pågående ”Banned books week” berättar Vladimir Oravsky om konflikten med Astrid Lindgren AB. Läs hans historia om ett aktiebolags maktutövning och ett stoppat manus!  

 ”Den som är stor och stark får våldta vem den än vill”

Astrid Lindgrens föräldrar var bosatta på gården Näs, där de arrenderade prästgårdens jordbruk. Och det är där bäbisen som fick namnet Astrid Anna Emilia Ericsson föddes. Bibeln var naturligtvis lättillgänglig och det som Lukasevangeliet 12:48 predikade ”…Av den som fått mycket ska det krävas mycket, och av den som blivit betrodd med mycket ska det begäras desto mer”, tog Astrid på så stort allvar att hon senare skrev om sin karaktär Pippi Långstrump, att ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”.

Är man Astrid Lindgrens arvinge, och äger Astrid Lindgren Aktiebolag, då har man företräde att tolka denna utsago. Som till exempel så som att ”Den som är stor och stark får våldta vem den än vill”.

Jag har dessvärre erfarenheter av dessa övergrepp och jag har beskrivit dem på flera hundra boksidor. Läs exempelvis min omfångsrika, översatta, vida spridda bok ”Friheten i kulturen” med undertiteln ”reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken ’Från Astrid till Lindgren’”. Det är för övrigt en bok som mången, inte minst i den akademiska världen, refererar till.

”Från Astrid till Lindgren”

Mitt bokmanuskript ”Från Astrid till Lindgren” kom ut till slut trots stora och förmodligen mycket kostsamma ansträngningar från Astrid Lindgrens arvingar. ”Från Astrid till Lindgren” blev översatt till flera språk, omvandlades till pjäs spelad även i USA, men först och främst ändrade boken ”Från Astrid till Lindgren” Astrid Lindgrens liv, det vill säga vissa episoder som jag diktade fram, inkorporerades så småningom i Astrid Lindgrens officiella och av arvingarnas auktoriserade biografier.

Bättre exempel på konstens seger över verkligheten är inte lätt att finna.

Astrid Lindgren AB vs ”Pippi och byxornas uppror”

För kanske ett år sedan skrev jag barnboksmanuset ”Pippi och byxornas uppror”. Det blev omedelbart antaget, kontraktet skrevs och en mycket duktig illustratör började illustrera det.

Men plötsligt, lika förutsägbart som lanseringen av en svensk litteraturkanon, kontaktades jag av ”Pippi och byxornas uppror”:s förlag som vidarebefordrade ett mejl som de fått från firman Astrid Lindgren Aktiebolag: ”Stort tack för att du kontaktar oss i denna fråga och vi uppskattar varmt att ni vill göra rätt upphovsrättsmässigt. Tyvärr måste jag dock meddela att vi anser att boken i dess nuvarande form med namnet Pippi på huvudkaraktären och tydliga referenser till Pippi Långstrump skulle göra intrång i upphovsrätten till den skyddade karaktären Pippi Långstrump samt i varumärket PIPPI. Den enklaste lösningen i den här situationen är nog att byta namn på huvudkaraktären och ta bort ’Pippi-flätorna’ på henne.”

Astrid Lindgrens eftermäle hotat

Jag håller på att skriva en bok som heter ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle”, och jag är just nu på 246:e manussidan. Mina anteckningar och en omfattande korrespondens kring manuset tyder på att boken ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle” blir lika omfångsrik och översatt, refererad till och spridd som min bok ”Friheten i kulturen: reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken ’Från Astrid till Lindgren’”.

Jag skall således inte breda ut mig i detta referat men vill ändå citera hur mitt manus ”Pippi och byxornas uppror” börjar:

Pippi var en argsint treårig liten flicka som alltid sa att allt och alla var dumma.

Sådant kan bli ganska tröttsamt att lyssna på. Om en dörr inte öppnades tillräckligt snabbt, sa hon omedelbart ”Försvinn, dumma dörr!”

Om en stol stod i hennes väg, utbrast hon: ”Flytta på dig, dumma stol!” och så knuffade hon den åt sidan.

Om hennes gaffel inte höll ordentligt i hennes mat, då lät det: ”Du är så urbota dum, din dumma gaffel!”

Och så lät det från morgon till kväll, både hemma och på dagiset.

Till och med när Pippis mor ville hjälpa henne att klä på sig, kunde hon säga: ”Lämna mig i fred! Jag kan väl göra det själv, dumma mamma!”

Hotas Astrid Lindgrens Pippi?

På vilket sätt skulle min Pippi kunna skada Astrid Lindgrens Pippi-figur? Min Pippi, går på dagis och lever uppenbarligen med sin mor.

Astrid Lindgrens Pippi är nio år gammal och har ingen mor. Min Pippi är 3 år gammal. Dessutom är hon allt annat än världens starkaste flicka, min Pippi klarar inte ens en ”närkamp” med sina egna byxor, när dessa gör uppror.

Min Pippi umgås med ingen Annika och ingen Tommy, min Pippi har överhuvudtaget inga kamrater.

Min Pippi har ingen häst ej heller har hon någon apa, min Pippi har överhuvudtaget inga djur, inte ens hårlöss.

Är det de ovannämnda egenskaperna och attributen som skulle kunna skada Astrid Lindgrens Pippi-figur?

Googla hur många som heter Pippi! Då kan man se att 231 stycken är det antalet kvinnor som heter Pippi i Sverige och dessutom 2 stycken män.

Jag har faktiskt kontaktat en hel del människor i Sverige, Danmark och Schweiz som heter Pippi och fick deras tillåtelse att kalla min Pippi Pippi, samt jag fick även fotografier där dessa är utklädda till Pippi Långstrump och leker med Pippis av Aktiebolaget auktoriserade leksaker. Vad säger Aktiebolaget om det?

Astrid Lindgren AB:s agerande

Vad är det som luktar illa för Aktiebolaget? Är det det att jag, Vladimir Oravsky, är en invandrare? Och att jag kan så mycket om Astrid att jag utan tvekan kan kallas expert på henne? Är det detta att min bok ”Från Astrid till Lindgren” utlöste en flod av böcker och filmer som behandlar perioden som sträcker sig från Astrid till Lindgren? Eller är det detta att Astrid personligen hjälpte mig när jag behövde tillåtelsen till att använda mig av hennes karaktärer i två stycken utbildningsfilmer om skogsvård och kulturminnesvård?

Anledningen till att jag beslutade mig att föregå min bok ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle” med inlägget ”Den som är stor och stark får våldta vem den än vill”, det vill säga raderna som du just nu håller på att läsa, är pjäsen “När skönheten kom till byn”, ett Nils Ferlin-citat som gav namnet till en pjäs som Marianne Lindberg De Geer både skrev och regisserade samt gjorde scenografi till.

”(…) Det är en fantasi om hur Pippi Långstrumps liv kanske skulle gestalta sig i vuxen ålder och om hur vårt allt fyrkantigare samhälle skulle ha hanterat henne – eller försökt hantera henne,” skriver Teater Brunnsgatan Fyra där pjäsen spelades och vars affisch består förutom texten av en bild på en flätförsedd Pippi.

Aktiebolaget ger sig inte på alla

Varför angriper Aktiebolaget inte Marianne Lindberg De Geer? Anledningen är enkel. Marianne är en legend med skinn på näsan. Hon skulle räcka ut tungan åt Aktiebolaget samt visa ett utsträckt mittfinger åt det. Marianne är dessutom gift med Carl Johan De Geer, en mytomspunnen rebell och han skulle räcka ut tungan åt Aktiebolaget och visa ett utsträckt mittfinger åt dess censurrepresentanter.

Och Teater Brunnsgatan Fyra är också untouchable. Den drivs av Martina Montelius som tog över den efter sin mor Kristina Lugns frånfälle. Know whatahmean, know whatahmean, nudge nudge.

”Pippi Långstrump har blivit utnyttjad, sviken och glömd av forna vänner”, skriver produktionsbolaget Wendel & Olsson AB om sin film ”Fiktiv granskning – En grävande historia”, från 2020. Samma bolag gjorde även filmen ”Valla villekulla”, i vilken Ann Petrén spelade Pippi och Anki Larsson spelade Annika och Rolf Sohlman spelade Tommy.

Wendel & Olsson AB har resurser, så det skulle vara präktigt dyrt för Aktiebolaget att bråka med dem. Know whatahmean, know whatahmean, nudge nudge.

I Ingvild Rishøis roman ”Stargate” uppträder både den 10-åriga Ronja och den hygglige Alfred, båda karaktärerna tagna direkt från Astrid Lindgrens rollgalleri. Romanen är översatt till svenska och både i Norge som i Sverige nämndes ordet mästerverk. Ingvild Rishøi har både en och två gånger berättat om Astrid Lindgrens påverkan på hennes skrivande. Har Aktiebolaget missat detta uppenbara ”missbruk” och överträdelse av Aktiebolagets fullständigt godtyckliga förbud- och censurregler?

En känd och inflytelserik teaterrecensent skriver till mig: ”Irina von Martens ”Irinas bok” skapar en helt egen värld av Astrid Lindgrens figurer och det blir än tydligare i teateruppsättningen på Unga Klara under namnet ”Irinas nya liv”. Där blandas Astrid Lindrens figurer med de skådespelare som gestaltade dem i olika filmer”.

Pippi Longstocking är en av karaktärerna i The Simpsons värld. I en känd bild från filmen visar Pippi sin bok Pippi in the South Seas. I samma Simpsons refererar man till Pippis namn genom att kalla frisören som klipper Lisa ”Snippy Longstockings”. Aktiebolaget vet att man inte ger sig på Simpson. Know whatahmean, know whatahmean, nudge nudge.

Att Aktiebolaget angrep mig var knappast någon slump.

Alla dessa ovannämnda författare och regissörer samt ett 50-tal till vilka jag tar upp i min kommande bok ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle”, är för mäktiga för att Aktiebolaget skulle våga sig på dem med sina absurda och vidrigt laglösa krav. Aktiebolaget vågar sig bara på dem som på grund av sina begränsade ekonomiska resurser skräms till att ge upp.

Att Aktiebolaget angrep mig var knappast någon slump. Allt vad Aktiebolaget behövde göra var att på ett knappast synligt vis antyda att Sveriges nationalhelgon Astrid, skandaliserades av en invandrare. En uppenbar lögn, eftersom jag aldrig skrev ett enda negativt ord om Astrid Lindgren, utan tvärtom –– ”Från Astrid till Lindgren”, boken som teaterpjäsen, är inget annat än en hyllning till henne, något som samtliga recensenter skrev om.

Invandrare och kvinnor

Ordet ”invandrare” behövdes aldrig att nämnas, mitt osvenska namn, signalerade med varnande tydlighet att jag är lika välkommen i Aktiebolagets krets som signalkräftan som bär på den jättedödliga kräftpesten som förgör vår älskade flodkräfta.

Aktiebolagets andra lätta byte är kvinnor.

Aktiebolaget hotar dem inte, åtminstone inte direkt.

Trots att Astrid Lindgren var en stark och handlingskraftig kvinna med mycket skinn på näsan, tror Aktiebolaget inte mycket på kvinnornas försvarsförmåga. Det är nästan undantagsvis alltid kvinnor runt mig som angrips. Och dessa ger sig, de ger upp. Alltid.

Tekniken med vilken dessa kvinnor betvingas är beprövat och än så länge säkert. Aktiebolaget hotar dem inte, åtminstone inte direkt. Aktiebolaget testar vad det kan komma undan med, utan några som helst konkreta hot om domstol och saftiga böter och andra smärtsamma förluster. Aktiebolaget vet nämligen att allt det behöver göra är att skicka ett brev, ett mejl, eller ringa upp och alla dessa kvinnor frammanar själva för sig hot om långa och kostsamma rättegångar som slutar i konkurs.

”Der Feige droht nur, wo er sicher ist”, skrev Johann Wolfgang von Goethe. Den fege hotar bara där han är säker. Och så träffsäker von Goethe var! Han kände djävulen både utan och innan.

Inga konkreta hot men…

Som sagt, inga konkreta hot över huvud taget: ”… Tyvärr måste jag dock meddela att vi anser att boken i dess nuvarande form med namnet Pippi på huvudkaraktären och tydliga referenser till Pippi Långstrump skulle göra intrång i upphovsrätten till den skyddade karaktären Pippi Långstrump samt i varumärket PIPPI”, skriver således Aktiebolaget till min förläggare, utan några som helst bevis, utan några som helst konkreta hot om några åtgärder.

Och trots att jag med ”Pippi och byxornas uppror” inte gör någon som helst ”intrång i upphovsrätten till den skyddade karaktären Pippi Långstrump samt varumärket PIPPI”, gick mitt förlag i taket och meddelade mig att det avslutar samarbete med mig, eftersom hon, förlagets ägare, inte har råd att gå i klinch med Aktiebolaget.

Till och med min illustratör, en kvinna med integritet och välutvecklad samarbetsförmåga, hoppade av boken ”Pippi och byxornas uppror”. Anledningen: Hon vill inte hamna i konflikt med Aktiebolaget.

“The only thing necessary for the triumph of evil, is for good men to do nothing” – skrev den konservative 1700-tals filosofen Edmund Burke. Orden citerades med förkärlek av medborgarrättsledaren Martin Luther King Jr och de användes också som tagline vid lanseringen av tv-filmen ”Hitler: The rise of evil”.

Maffiametoder

Så länge som förläggare, illustratörer och författare böjer sig för Aktiebolagets maffiametoder, så länge skördar dessa superrika Sverigepåvar framgångar med sina metoder.

”Jag är Pippi och jag kan göra allt vad jag vill”, sjunger Viveca Serlachius.

Vi är Aktiebolaget och vi kan göra allt vi bara vill, är Aktiebolagets arbetsmotto. Om det var möjligt att vända sig i sin grav, så skulle Astrid Lindgren utan tvivel göra det. (Läs gärna min bok ”Den gamla och Edens lustgård”.)

Jag är tämligen säker på att svenska medborgare i allmänhet vet betydligt mer om vad som sker på månens baksida än de vet vad som utspelas i kulturens vidsträckta spindelväv.

Återbruk av fiktiva figurer är bara några månader yngre än fiktiva figurer. Pippi i ”Pippi och byxornas uppror”, är på inget vis besläktad med Pippi Långstrump. Om ”Pippi och byxornas uppror” är besläktad med någon existerande och mycket hyllad och till andra språk översatt bok, då är det med boken ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå: En bok för tjejer och kvinnor”, första gången utgiven år 2004. Och ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” är skriven av Vladimir Oravsky, alltså samme författare som skrev ”Pippi och byxornas uppror”.

Rättvisan segrar till slut

Tiden kommer hinna fatt även Aktiebolaget, det är jag tämligen säker på. Liksom man så småningom avslöjade det som alla under decennier visste om Harvey Weinstein men som ingen enskild förmådde att avslöja. Harvey Weinstein liksom Sacklerfamiljen, liksom Hamid Noury, liksom Irmgard Furchner, liksom George Pell, liksom Ron Jeremy, liksom Matteo Messina Denaro, liksom… Alla förlorar makt i sinom tid.

Till och med jämställdhetsprofeten, juristen, tidigare polischefen, rektorn för Polishögskolan och grov våldtäktsman Göran Lindberg a k a Kapten Klänning avslöjades så småningom. Eftersom nästan alla som växer sig till himlen har fiender som törstar efter att sanningen skall fram. Och de bidar sin tid.

Kapten Klänning var övertygad om att han var höjd över alla misstankar. Han var säker på att ingen letar efter sexuell förövare på hans uppburna och ordensprydda avdelning.

Alla kommer avslöjas så småningom även om den ögonbindelförsedda rättvisan inte så sällan är tålamodsprövande långsam.

The post Har Astrid Lindgren AB makt att förbjuda böcker? first appeared on Opulens.

UPPHOVSRÄTT. Björn Söder kräver 2 500 kronor av de som utan tillstånd delar en bild av honom och den avlidne nazisten Franz Schönhuber. Twitteranvändare ifrågasätter att Söder verkligen kan hävda upphovsrätt till bilden ifråga.

ETC rapporterar i en artikel att Björn Söder, Sverigedemokraternas riksdagsledamot, har inlett ett korståg på Twitter mot alla som sprider den ökända bilden av honom och nu avlidna Franz Schönhuber, tidigare Waffen-SS-soldat och partiledare för det tyska nationalistiska partiet Republikanerna.

“Du kan dessutom nu betala royalty för bilden du postade. Jag har upphovsrätten för den. Så vänligen betala 2 500 kronor,” skrev Söder till en användare som publicerade bilden på Twitter.

När han blev ifrågasatt av användare på Twitter om upphovsrätten till fotot svarade han genom att hävda att han äger bilden och negativet. Det finns dock inga bevis för att Söder faktiskt äger upphovsrätten till bilden. Enligt hans egen beskrivning togs bilden under en valkonferens i Stockholm 1998 anordnad av SD. 

En jurist på Patent- och registreringsverket, Thomas Riesler, menar att om personen som säger sig ha upphovsrätten har varit med och detaljerat arrangerat bilden och fotografen bara tryckt av, kan personen åberopa delad upphovsrätt. Riesler påpekar också att Söder, även om han har negativet, måste kunna styrka att han har fått de ekonomiska rättigheterna till bilden för att hävda sin upphovsrätt.

The post Björn Söder kräver pengar för gammal SS-bild first appeared on Opulens.

UPPHOVSRÄTT. Svenska låtskrivare kommer för första gången att få ersättning för att deras musik spelas på sociala medier-plattformen Tiktok. Detta efter flera års arbete och långa förhandlingar, enligt upphovsrättsorganisationen Stim.

Stims vd Casper Bjørner trycker på att låtskrivare och förlag ska få betalt för sitt arbete.

“Tiktok är en fantastisk tjänst som blivit så populär just tack vare musiken. Därför är det självklart att musikskaparna ska få del av vinsten som Tiktok gör”, säger han i ett pressmeddelande.

Stim blir därmed ett av de första upphovsrättssällskapen att betala ut ersättning från Tiktok. Den första utbetalningen sker den 17 maj, och omfattar perioden januari 2014 till juni 2020.

Det framgår inte vilka summor det handlar om.

TT Nyhetsbyrån

The post Svenska låtskrivare får TikTok-pengar first appeared on Opulens.

UPPHOVSRÄTT. Sverige behöver en bättre upphovsrättslagstiftning om kulturskapare ska överleva på den digitala marknaden. Det förslag till ny upphovsrättslag som justitiedepartementet tagit fram, i enlighet med EU:s upphovsrättsdirektiv, missar målet.

Det skriver 14 kulturskaparorganisationer i sammanslutningen Klys, däribland Dramatikerförbundet, Svenska journalistförbundet och fackförbundet Scen och film, i en debattartikel i nättidningen Altinget.

“Digitaliseringen och globaliseringen har medfört en kraftig strukturomvandling som har lett till en maktförskjutning inom de områden där våra medlemmar är aktiva. Vi yrkesverksamma kulturskapare pressas till att lämna ifrån oss mer och mer makt över det vi själva har skapat, medan distributörerna bara bli mäktigare och mäktigare”, skriver undertecknarna.

Klys pekar på att flera justeringar i den kommande upphovsrättslagen måste till, inte minst när det handlar om upphovsrätt i senare led, som hos strömningstjänster, där stora värden skapas.

TT Nyhetsbyrån

The post Klys: Ny lag missar målet first appeared on Opulens.

COPYRIGHT. Dagstidningen Berlingske förlorade upphovsrättstvisten kring sin karikatyrteckning av Den lilla sjöjungfrun.

Det var i maj 2019 som Berlingske publicerade en karikatyrliknande teckning av skulpturen Den lilla sjöjungfrun på förstasidan. Figuren i teckningen hade samma pose som skulpturen, men också ett zombieliknande ansikte med röda ögon och höll i en sliten dansk flagga mot en bakgrund av taggtråd. Teckningen var en aptitretare till en artikel om dansk debattkultur inne i tidningen.

Arvingar till bildkonstnären Edvard Eriksen, som skapat Den lilla sjöjungfrun, ansåg att teckningen var ett brott mot upphovsrätten och stämde Berlingske.

Högsta domstolen håller med arvingarna, upphovsrätten är kränkt. Domstolen anser att det finns “en sådan likhet” mellan teckningens sjöjungfrufigur och själva skulpturen, att tecknaren inte bara har låtit sig inspireras utan har kopierat.

Berlingskes chefredaktör Tom Jensen uppger sig vara mycket förvånad över domslutet.

“Enligt vår uppfattning handlar det inte om ett upphovsrättsintrång, utan om medias fria rätt att hänvisa till en nationell symbol, till exempel Den lilla sjöjungfrun, i ett rent redaktionellt sammanhang som detta är”, kommenterar Tom Jensen domen.

Berlingske ska betala 300 000 danska kronor till arvingarna samt 358 280 danska kronor för rättegångskostnaderna.

Arvingarnas upphovsrätt till Den lilla sjöjungfrun går ut den 12 januari 2029, 70 år efter konstnärens död.

Jan Samuelsson/TT

The post Den lilla sjöjungfruns rättigheter kränktes first appeared on Opulens.

UNGDOMSRÖRELSE. Händelserna kring den kontroversiella svenska fildelarsajten The Pirate Bay och dess grundare blir dramaserie på SVT. Inspelningen drar i gång nästa höst och för regin står “Jag är Zlatan”-regissören Jens Sjögren.

Året var 2003 och de tre svenska programmerarna Peter Sunde, Fredrik Neij och Gottfrid Swartholm skapade The Pirate Bay – världens största sajt för spridning av digitalt material – och utmanade därmed filmindustrin och upphovsrättslagen.

Trion blev inom kort frontfigurer för en växande ungdomsrörelse som ville låta informationen flöda fritt på nätet, samtidigt blev de den pengahungriga filmindustrins största fiender, och en obekväm klåda för en handlingsförlamad svensk byråkrati.

En historia som har allt

“Jag är Zlatan”-regissören Jens Sjögren, som ska regissera Piotr Marciniaks manus, är taggad och känner stor ödmjukhet inför att få vara med och berätta historien om hur The Pirate Bay kom att förändra användningen av internet för alltid.

– Som gammal punkare kan jag gilla det anarkistiska i att dra i gång saker utan att förstå konsekvenserna. Samtidigt är det en rik historia med flera olika perspektiv. Som filmskapare kan jag skildra allihop utan att peka på ett som är rätt, säger han.

Historien om The Pirate Bay har allt, menar Jens Sjögren. Särskilt tilltalas han av kontrasterna i berättelsen, å ena sidan Hollywoods patriarkat och de stora mötesrummen, å andra sidan unga världen över som skapar en gräsrotsrörelse – en global ungdomsrörelse som han menar har drag av dagens klimatrörelse.

– Man kan som vuxen tycka att man är så jävla med i matchen, men precis som med klimatrörelsen var det ungdomen som fick lära de gamla hundarna att sitta.

Sverige stod handfallet

Jens Sjögren ser historien om The Pirate Bay som en ny berättelse om Sverige, en som tar vid där den många gånger berättade om folkhemmets uppgång och fall slutar.

– Det här var en nyckel som låste upp alla information för en hel generation. Samtidigt har vi tjänstemännen på regeringskansliet som knappt kunde skicka mejl till varandra. Det är en berättelse om ett Sverige som stod handfallet inför det nya.

Tv-serien om The Pirate Bay utvecklas av SVT Drama och B-Reel Films. Tanken är en dramaserie i sex delar. Inspelningarna startar under hösten 2022.

Viktor Andersson/TT

The post The Pirate Bay blir tv-serie first appeared on Opulens.

UPPHOVSRÄTT. Liberalerna tvingas plocka bort sin senaste virala kampanjvideo från nätet. Anledningen är att Tomas Ledin inte gillar hur de använder hans klassiska låt “Vi är på gång”.

“Vi är på gång! Vi är laddade, vi är tända!” När Liberalerna i Örebro lade ut en ny kampanjvideo i sociala medier i veckan var det Tomas Ledins låt “Vi är på gång” som de medverkande politikerna sjöng under stoj och spex. Det gillades inte av Ledin, och videon har nu fått plockas ned från partiets sociala kanaler, skriver Nerikes Allehanda.

– För mig är det väldigt enkelt, jag vill inte att man använder min musik i partipolitiska syften, säger Ledin till tidningen.

Enligt Ledin skulle han ha tackat nej även om han hade fått en fråga från partiet om de fick använda låten.

– Det här är fullständigt oacceptabelt och man kan ju tycka att en kommunpolitiker skulle förstå upphovsrättsliga frågor när det gäller musik, säger han.

Videon hann dock bli viral innan den plockades ned. Många hånade den, andra hyllade den. Liberalernas kommunalråd i Örebro, Karolina Wallström, säger till NA att man sökt Ledins agent innan publiceringen, men när han inte gick att nå valde man att ändå lägga ut filmen.

– Sen bedömde vi att den bara skulle gå ut till medlemmarna men sen blev det spridning på den, och det hela blev jättestort, säger hon.

TT Nyhetsbyrån

The post Ledin rasar mot Liberalerna first appeared on Opulens.

UPPHOVSRÄTT. Efter att en dansk tidning publicerat en satirteckning av nationalsymbolen Den lilla sjöjungfrun dömdes chefredaktören till nära 400 000 kronor i böter. Ivo Holmqvist bringar klarhet i saken. 

Att Kalle Anka heter Anders And på danska vet nog många. Färre vet att det danska verbet “anke” betyder att överklaga, att besvära sig i högre instans. Det är ett frekvent ord i danska tidningar just nu, sedan Tom Jensen som är chefredaktör på Berlingske Tidende fått en stämning på halsen. Den godtar han inte: ”avisen vil anke afgørelsen”.

Det rör sig om Danmarks mesta nationalmonument, Den lille havfrue på Langelinie. Byretten i Köpenhamn (d.v.s. tingsrätten) har dömt tidningen att betala 285 000 (danska) kronor i skadestånd till skulptören Edvard Eriksens arvingar. Anledningen är en tidningsteckning där den väna sjöjungfruns vackra ansikte bytts ut mot en zombies, ögonen färgats röda, skulpturen inhägnats med taggtråd och försetts med en trasig dannebrog-fana, och fundamentet fått texten ”Ondskan i Danmark”.

Rättigheterna för konstverket upphör först 2042 när skulptören varit avliden i sjuttio år. Hans efterkommande har vunnit en hel del mål i det förflutna, men det är tveksamt om de gör det också den här gången. Det är tänkbart och kanske troligt att domen ändras i Landsretten (hovrätten) som är nästa högre instans. Flera liknande fall finns förstås här hemma. När Barna Hedenhös-upphovsmannen Bertil Almqvists genialt dubbeltydiga propagandateckning En svensk tiger från krigsåren försågs med ett hakkors på ena tassen blev det ett riktigt rabalder. Efter segslitna turer slutade det i ett frikännande för den klåfingrige.

Redan nazisterna kunde ha anklagats för varumärkesintrång när de stal svastikan och vände på den. Rättvänd finns den både på många indiska tempel och på Rudyard Kiplings samlade skrifter. Helmut Herzfelde/John Heartfield ändrade effektivt symboliken när han bytte ut korsarmarna mot bloddrypande bilor.

The post Stackars sjöjungfru first appeared on Opulens.

NÄTKULTUR. Internets utopiska grundtanke att all information på internet ska vara gratis och tillgänglig för alla är inte ett hållbart koncept i längden för den som vill leva på sin konst. Men det är inte heller den maktkoncentration som vi ser idag där internet domineras av några enstaka företag och där stora företag lobbar för att deras varumärken ska skyddas för evigt på bekostnad av enskilda användares kreativa uttryck, skriver Mathias Jansson.

”Bra konstnärer kopierar, genier stjäl.” Ett välkänt citat som ofta tillskrivs Picasso, men som det geni han var, snodde Picasso förmodligen citatet från någon annan. En konstnär som däremot anammat stölden som konstnärlig ide är Richard Prince. Nu säger man inte stöld om Princes konstverk utan man kallar det för appropriering.

Det var 2014 som Prince skapade utställningen New Portraits på Gagosian Gallery i New York. Så nya var nu inte porträtten utan fotografierna hade Prince hittat på Instagram och utan att fråga ägarna använt i utställningen. Olika länder har nu olika syn på upphovsrätt och i USA brukar man hänvisa till Fair Use och Prince hade i det här fallet bemödat sig med att skriva ut fotografierna, skapat egna kommentarer till bilderna och gjort en utställning så man kan ju argumentera att de inte är stulna rakt av.

De flesta av Instagramanvändarna verkar dessutom smickrade att en känd konstnär använde deras fotografier och såg det som gratisreklam och en extra boost för karriären. Sedan lever vi i en delningskultur där vi hela tiden lånar, remixar och skapa nytt material av sådant som vi hittar på nätet, så det borde väl inte vara något större problem att Prince lånar några foton från Instagram och gör konst av dem?

Det är först när man vänder på perspektivet som det blir intressant. Skulle Prince vara lika förstående om någon i sin tur använde hans bilder, naturligtvis något modifierade, och började tjäna pengar på dem? Eller skulle vi se en svans av advokater sätta efter förövaren med hot om stämning för brott mot upphovsrätten?

Upphovsrätten är nödvändig i vårt samhälle för att människor ska kunna våga satsa på och kunna leva på sina idéer och skapelser. Det var i början av 1700-talet i England som vi fick de första copyrightlagarna som då enbart gällde böcker. Innan dess var det inte ovanligt att författare fick sina böcker kopierade rakt av och utgivna under någon annans namn utan ersättning. Från början gällde copyrighten bara i det egna landet, så att översätta ett verk och ge ut det i ett annat land var inte olagligt. Det var först 1886 med Bernkonventionen som man kunde man börja tala om en internationellt upphovsrätt.

Kopiatorn, kassettbandspelaren, disketterna och internet och andra tekniska uppfinningar har gjort det enkelt att kopiera och sprida material. Upphovsrätten har därför stärkts och förlängts under de senaste decennierna för att skydda de ekonomiska intressena.

Upphovsrätten är alltid en balansgång mellan ekonomiska intressen och behovet att kunna skapa nya kulturella uttryck och konstnärliga verk baserade på tidigare generationers kulturer. Från att internet i början var copyrightens vilda västern har nu istället lagstiftningen svängt åt det andra hållet och försöker allt mer gå den kommersiella sidan till mötes när det gäller krav på åtstramningar och regleringar. 2019 röstade EU-parlamentet igenom Artikel 11 och Artikel 13, även kallade för meme-dödaren och länkskatten, som förmodligen kommer att leda till att de stora sociala plattformarna som Facebook, Instagram och andra kommer att införa filter för att plocka bort upphovsskyddat material som delas mellan användarna.

Internets utopiska grundtanke att all information på internet ska vara gratis och tillgänglig för alla är inte ett hållbart koncept i längden för den som vill leva på sin konst, men det är inte heller den maktkoncentration som vi ser idag där internet domineras av några enstaka företag och där stora företag lobbar för att deras varumärken ska skyddas för evigt på bekostnad av enskilda användares kreativa uttryck. I jämförelse med boken är internet ett nytt medium och det är kanske förståeligt att lagstiftningen inte riktigt hänger med i den snabba utvecklingen. Förhoppningsvis svänger pendeln tillbaka och vi får en mer nyanserad lagstiftning kring upphovsrätt om några år.  Låt oss också hoppas att de stora internetjättarnas monopol bryts ner för ett mer mångfacetterat landskap som gynnar alla som skapar kultur.

Richard Prince är nu inte unik inom konsten när det gäller att använda upphovsskyddat material i sitt konstnärskap. Manuel Palous skulptur 5 Million Dollars 1 Terrabyte (2011) består av en svart hårddisk på 1 TB som står på ett podium. På hårddisken finns programvara och filer till ett värde av 5 miljoner dollar som olagligt har laddats ner från nätet. Verket är skapad i efterföljd av den uppmärksammade illegala fildelningen som stod i fokus i början av 2000-talet med sajten Pirate Bay i centrum för diskussionen. Den svenska sajten var länge världens första fildelningsnätverk där mycket illegal musik och film spreds och delades.

Pirate Bay och Piratbyrån (som skapades av Rasmus Fleischer, Sara Andersson och Palle Torsson för att driva lobbyverksamhet för att främja möjligheten att kopiera information och kultur fritt) blev också en del av konstvärlden när de deltog på Venedigbiennalen 2009 med projektet Embassy of Piracy. Även om materialet på Pirate Bay var olagligt så skapade själva plattformen och konceptet en efterfrågan och en publik som idag ligger till grund för kommersiella streamingtjänster som Spotify, Netflix och Storytel. Så även om det som Pirate Bay ägnade sig åt, rent juridiskt var stöld, så var konceptet genialt eftersom den skapade den streamingkultur och tjänster som få idag av oss skulle klara sig utan.

The post Kampen om upphovsrätten first appeared on Opulens.

GAMMALT MÖNSTER. Det är gammal, unken kulturprotektionism som ligger bakom S-stödet till upphovsrättsdirektivet, hävdar Mattias Svensson. Han anser att vad Socialdemokraterna tidigare gjorde mot radion, och försökte göra mot videon och tv:n, gör de nu istället mot internet. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

EU:s nya upphovsrättsdirektiv gick igenom i EU-parlamentet i förra veckan. Bland annat artikel 11, som stipulerar en länkskatt och begränsningar för att kunna dela information genom att länka till andra sidors material, och artikel 13, som i praktiken kräver filter på alla bilder som laddas upp på plattformar för att garantera att ingen bild strider mot upphovsrätten, en omvänd bevisbörda som sannolikt förbjuder det mesta i bildväg för att undvika legala konflikter.

Svenska socialdemokraters röster blev tungan på vågen som gjorde att parlamentet inte ens fick rösta om, och därmed kunna stoppa, enskilda artiklar i direktivet. Därmed gick förslag igenom som är skräddarsydda för att passa upphovsrättsorganisationer (artikel 13) och ägare till traditionella medier (artikel 11).

Frågan är svår att följa i alla sina detaljer. Kanske är den lättare att förklara med dess historia. Samma politiska krafter har nämligen mött så gott som varje ny teknik och internationell influens på kultur- och medieområdet på samma sätt, med en kulturprotektionism som beskrivs i min och Fredrik Segerfeldts nya bok Frihandel för nybörjare.

Redan på 1920-talet varnade Musikerförbudet för den amerikanska ”jazzepidemin” som hotade de gamla kapellorkestrarnas intressen. Samma förbunds Stockholmsavdelning samlades 1937 till protest utanför Grand Hôtel eftersom hotellet då anlitat en utländsk orkester.

Teknikfientligheten märktes i den samtida behandlingen av det nya mediet radion, som raskt blev monopoliserad och statskontrollerad. Tidningarna har en solkig roll i detta. De har förvisso värnat och talat väl om pressfriheten, men andra mediers frihet har de inte sällan velat inskränka. Tidningarna drev på för att det nya radiomediet skulle bli monopoliserat och annonsfritt för att slippa konkurrenter.

När fria radiostationer, som Radio Syd över Skåne och Radio Nord över Mellansverige, började sända musik, korta nyheter och reklam från båtar på internationellt vatten några år omkring 1960 agerade den socialdemokratiska regeringen snabbt med närmast drakoniska lagförslag, genomdrivna i en aldrig tidigare (och sällan senare) skådad hast. Allt slags samröre med båtarna kriminaliserades, och när Britt Wadner och Radio Syd hittade legala kryphål skärptes lagarna ytterligare, så att även hem och privategendom kunde konfiskeras för att täcka företagens böter.

Socialdemokratiska företrädares kampanj tog bland annat sikte på Radio Nords chef som omtalades som ”en skum finsk flykting vid namn Jack Kotschak” och den S-lojala pressen drog sig inte heller för antisemitiska anspelningar.

På 1980-talet försökte samma parti stoppa parabolantenner. Två statliga tv-kanaler räckte gott och väl. Mindre känt är att socialdemokraterna även försökte stoppa videotekniken. Margareta Ingelstam, producent på Sveriges radio och styrelseledamot i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening i Storstockholm, varnade apropå videon för en ”kulturell invasion utan motstycke i historien” och slog fast att: ”Vi socialdemokrater anser att människan ska ha frihet att styra tekniken och en enig riksdag har förklarat att man inte bör utöka tv-tittandet i Sverige.” Människans frihet var alltså att låta riksdagen slå fast vad man fick titta på och i vilken utsträckning. Även Svenska Författarförbundet, med en socialdemokratisk ordförande, ville helt stoppa videon, alternativt ha höga tullar på utländsk (amerikansk) film. Annars, befarade man, skulle läsandet minska.

Samma politiska krafter och särintressen har nu än en gång mobiliserat för att reglera en teknik hårt, framför allt i syfte att minska utländsk påverkan. Vad Socialdemokraterna med benägen hjälp av närstående särintressen gjorde mot radion på 1960-talet och försökte göra mot videon och tv:n på 1980-talet gör de nu mot internet.

The post S-stödet till upphovsrättsdirektivet är unken protektionism first appeared on Opulens.

FAIRTRADE. “Artister, låtskrivare och kompositörer ska kunna leva på sitt skapande”

När jag växte upp betalade man omkring hundra kronor för en CD med tolv låtar. Nu kan du för samma kostnad konsumera allt du orkar i musikväg och även helt gratis om du orkar stå ut med reklamavbrotten. Det är hög tid att vi ställer oss frågan vad denna utveckling kommer innebära i det långa loppet, både för dig som musikkonsument och för musikskaparna. Den största frågan är vem som egentligen betalar och får betalt för det stora musikkalaset?

Fair Trade Music International är en oberoende, icke vinstdrivande organisation som startats av tusentals musikskapare runt om i världen. De förser album och singlar med en oberoende Fair Trade Music-certifiering. Dessa informerar vem i musiknäringskedjan som arbetar transparent, hållbart och etiskt. Det är därmed möjligt för konsumenten och musikskaparen att tillsammans samverka för en rimlig praxis.

Certifieringen handlar om att artister, låtskrivare och kompositörer ska kunna leva på sitt musikskapande och ha möjlighet att fortsätta skapa ny musik som alla kan njuta och ta del utav. Den studie som ligger till grund för Fair Trade Music skrevs av ekonomen Pierre Lalonde och visar tydligt att det skulle behövas en alternativ företagsmodell om den digitala ekonomin ska kunna överleva. Studien gav tre viktiga slutsatser.

För det första att musik är undervärderat av de digitala plattformerna. Den nuvarande nivån av streamingtjänsternas omsättning som betalas ut är 60-70 procent. Aktieägarna prioriteras över artisterna, låtskrivarna och kompositörerna. I studien anser man att 80 procent av bruttointäkterna fördelade mellan alla rättighetsinnehavarna skulle vara mer rimligt.

Fördelningen av intäkterna är också obalanserad. Här prioriteras multinationella skivbolag före musikskaparna och de andra i musiknäringskedjan. Studien föreslår en fördelning på  50/50 mellan de två främsta rättighetsinnehavarna, det vill säga skivbolaget/artisten och musikförlaget/artisten. Den nuvarande fördelningen är 94/6 till skivbolagens fördel.

För det tredje råder brist på transparenta förhandlingar mellan de multinationella skivbolagen och streamingtjänsterna. Detta lämnar många artister, låtskrivare och kompositörer i ovisshet om vad som gäller deras faktiska ekonomiska villkor.

Under våra föreläsningar i musikteknologi på Stockholms universitet har vi ibland haft intensiva debatter huruvida musikens framtid ligger hos streamingtjänsternas fortsatta dominanta position eller hos återkomsten av vinylskivan. Det argument som ofta nämns när man talar om streamingtjänsternas berättigande är fördelen av exponering för artisterna.

Visst vill de flesta artister nå en stor publik men inte till priset av att inte längre kunna leva på sitt yrke. Det är trots allt en liten minoritet av artisterna som har möjlighet att sälja t-shirts och uppträda på utsålda stadiumarenor. Det finns ingen konsument som skulle kunna köpa ett paket mjölk genom att ”exponera det”.

De stora klyftorna som studien hänvisar till är oroväckande både för konsumenterna, musikskaparnas framtid och förutsättningarna för nya artister, låtskrivare och kompositörer att kunna slå igenom. Det skulle kunna leda till en musikindustri med ökad kvantitet men lägre kvalité som i sin tur skulle hota den inovativa musikens överlevnad och alla involverade i musiknäringskedjan.

ALLA ARTIKLAR AV SARA FORSLUND

The post Rättvisemärkta skivor en framtid för musikindustrin? first appeared on Opulens.