PINSAMHETER. ”Historien skapar nutid och framtid. Även om politiska partier med pinsamheter i bagaget önskar att det omvända borde gälla,” skriver Lars Thulin.

En av höstens viktigaste svenska filmer är Lukas Moodysons ”Tillsammans 1999”, uppföljningen på ”Tillsammans” som utspelades på 70-talet. För att beröras av nya filmen bör man ha sett den första.

Den handlar om ett kollektiv i vänsterns toppdecennium. Med brådmogen socialism, stormöten, linsgrytor, nästan fri kärlek och övertygelse om den egna förträffligheten. Reglerna är hårda: Barnboken Pippi Långstrump är bannlyst eftersom Pippi med sina guldpengar är kapitalist.

Kraven ställer till det när en jobbig verklighet knackar på kollektivets dörr och när personliga relationer kommer in och rör till. Finalen är ändå vacker och pekar just på det underbara med att vara tillsammans. Filmen håller upp en skrattspegel mot de aparta delarna av den så kallade flumvänstern, men kritiken är gullig, förlåtande och snäll.

I uppföljaren har stora delar av kollektivet en återträff och vi får veta hur det gått med ideologierna. Inte så bra, så nya filmen är betydligt mörkare och vassare. Skratt fastnar i halsen då kritiken mot mycket av 70-talsvänstern blir lika välriktad som avslöjande.

Filmen är bra: tungt manus, trovärdiga dialoger och lysande skådespel på många håll.

Det förflutna

Behållningen blir för mig frågan: vad nyttar det till att grotta i det förflutna, att sucka och håna det som hände för fem decennier sidan då samhället var annorlunda? När vi inte visste bättre? Ska vi peka finger åt det vi ser i backspegeln? Har vi inte nog med problem framför oss? Eller ska vi göra upp med historien för att förstå nutiden och bygga framtiden? Göra så kallade vitböcker?

Hur har de två ytterpartierna i Sveriges riksdag klarat detta: SD respektive V?

Flörtar Sverigedemokraterna fortfarande öppet med nazism och skräck för allt främmande? Är lek med nazisymboler historia? Har partiet kastat arvet och är modernt, rumsrent, och ska därför bara värderas efter vad de säger idag?

Kommunismen

Har vänstern gjort upp med kommunismen och överslätandet av de sovjetiska övergreppen? Att tidigare V-ledare hängivet och frekvent kindpussat diktatorer på andra sidan järnridån? Och har partiet bara tagit bort ”kommunist” ur namnet, men behållit kommunismen i sitt DNA?

Vitböcker har skrivits. Båda har gjorts internt och därmed blir det alltid misstankar om det förutsättningslösa i granskningen. Begreppet omvändelse under galgen känns relevant. SD:s är inte klar, bara en del har presenterats.

SD:s genomgång gjordes av en historiker som varit medlem i partiet, Tony Gustafsson. Han visade tydligt på de rötterna med kopplingar till nazistiska partier som Nordiska Rikspartiet och Nysvenska Rörelsen. Inte minst avslöjades att en av grundarna, Gustaf Ekström varit SS-soldat och därmed svurit trohet till Hitler. Och höll fast vid ideologin till sin död 1900. Hur mycket av det tankegodset som är utrensat ur partiet har inte behandlats.

Extrema åsikter

En enkel slutsats är att en hel del finns kvar. Inget parti har sparkat så många medlemmar för extrema åsikter, i SD:s fall en dragning mot det bruna och rent hat mot invandrare. Måhända har medlemmar inte sparkats för sina åsikter utan för att de varit oförsiktiga och uttalat dem när det funnits en journalist i närheten. Ledaren Jimmie Åkesson har klart sagt att partiet aldrig kommer överge sina rötter, i mina ögon en tydlig markering att man inte gjort upp med historien.

Och Richard Jomshof föraktfulla beskrivning av profeten Muhammed samt önskan om att vi ska bränna 100 koraner, såväl som Oscar Sjöstedts ”skämt” om judar visar att tankegodset lever. Partiet har jobbat på att putsa fasaden, inte storstäda huset. Så debattörer och journalister bör hålla blicken kvar i backspegeln.

Hur är det till vänster? Där finns ett före och ett efter – murens fall 1989. En genomgång blev då nödvändig. En vitbok gjordes 1992 om partiets förhållande till främmande makt. Genomgången är gedigen, 118 sidor. Den pekar på att det under nästan hela partiets levnad funnits en spricka mellan traditionalister som hårdfört gått på Sovjetunionens linje. Till och med efter Sovjets invasion i Tjeckoslovaken 1968, som VPK officiellt fördömde, höjdes röster om att partiets kritik var förhastad och att historien skulle ge Sovjet rätt. Mot denna fraktion stod en, ur partiets synpunkt, högerlinje som tidigt hävdade att förbindelser med Sovjet skulle minimeras.

Murens fall

Då muren föll försvann en del av partiets livsluft, kampen mellan Väst och Öst. Eftersom Sovjet försvann.

Men sprickor mellan ”nya” traditionalister och ”högerflanken” fortsätter. När partiet tycks hamna på fel sida i historien, åtminstone enligt en stor majoritet av medborgarna. Striden om synen på Hamas massaker i Israel nyligen är Tjeckoslovakien 1968 i repris. Velandet om vapenhjälp till Ukraina när ett tydligt nej plötsligt blev ett rungande ja, pekar på samma sak. Kanske också i Nato-frågan där partiet först hävdade att en folkomröstning borde fälla avgörandet, måhända för att V skulle slippa ta ställning i ödesfrågan.

Så man bör inte sluta kasta blickar i V:s backspegel. För historien skapar nutid och framtid. Även om partier med politiska pinsamheter i bagaget önskar att det omvända borde gälla.

The post Måste vi tillsammans kika i backspegeln? first appeared on Opulens.

PROSA. Vanessa Springoras roman Samtycket har orsakat en intensiv debatt i Frankrike om sex med minderåriga och pedofili. Elisabeth Brännström konstaterar att boken är en tydlig, ytterst angelägen uppgörelse som utan moraliska övertoner analyserar den franska kultureliten.

Samtycket av Vanessa Springora
Översättare: Marianne Tufvesson
Albert Bonniers Förlag

Vanessa Springora, nu 48 år gammal och förläggare på bokförlaget Juilliard i Paris, debuterade som författare i januari i år med Le Consentement, en bok om den destruktiva relation som förstörde hennes ungdom. Boken slog ner som en bomb i den franska kulturvärlden. Nu föreligger den i svensk översättning av Marianne Tufvesson.

Relationen har sin upprinnelse i ett möte som inträffar 1986. Då sitter den 14-åriga Vanessa Springora och vantrivs på en fest hemma hos en av mammans vänner i Paris. Festen kryllar av kulturarbetare, författare och poeter och de inbjudna gästerna består enbart av vuxna, förutom Vanessa som i stort sett tvingats dit av sin mamma. Ensam i ett hörn känner hon sig osäker och apart, på tonåringars vis. Men plötsligt känner Vanessa att någon ser på henne med en blick som är så intensiv att den känns som en smekning. Hon vänder sig om och ser att den kommer från den snart 50-årige kände författaren Gabriel Matzneff. Vanessa blir blixtförälskad och det dröjer inte länge förrän hon och Matzneff blir ett par, trots den stora åldersskillnaden.

The post Stark uppgörelse med förövaren first appeared on Opulens.

HJÄRTESORG & POLITIK. ” Det är en uppgörelse mot ett du som sviker, mot ett samhälle som sviker, men det finns också en lättnad.” Opulens Cecilia Persson har kommit ut med en ny diktsamling. Vi bad Diana Iskra, som inte är knuten till Opulens, att läsa den.

När det händer har det redan skett av Cecilia Persson
Venaröd förlag 2018

Cecilia Perssons När det händer har det redan skett är en kolerisk samling dikter, en uppgörelse; dikternas titlar sträcker sig kronologiskt över sidorna från ”Uppgörelsen I” till ”Uppgörelsen XXII”. Diktboken är rasande både i sitt anspråk och i sin framfart. Det är lika omöjligt att värja sig för verkets blödande hjärtesorg som för dess politiska tilltal. Det är ett diktjag som blivit lämnad, men som inte bär sin sorg i tystnad utan i högljudd ilska.

Man kan säga
till en människa ena dagen
att jag älskar dig
och nästa dag
förvägra samma människa
hela livet

Under diktens gång sker det en rörelse. Diktjagets erfarenhet av svek sätts i relation till andra (kvinnors) erfarenheter av svek. Som i en underbar scen när diktjaget körde sängen till grovsopen / och kastade ner minnena av dig i containern samtidigt som hon, under svordomar och spottloskor, får applåder och glada tillrop av ”kvinnorna”. Dikten avslutas: Kvinnornas korta hämnd / deras bortslängda liv / i svarta sopsäckar. Diktjaget är inte enbart sviket av en älskare, utan av ett helt samhälle. Den berättande blicken övergår ibland till att bli samhällskritisk: från ett i dikten du som är en person till ett du som är en struktur, en förenad kritik av klass och kön. Det är en pendels rörelse mellan en personlig smärta och en kollektiv erfarenhet. Även en kapitalistisk kritik gör sig synlig; i dikten sipprar kapitalismens samhälleliga dominans ner, och in, i människans känsloliv – ”känslokapitalismen” enligt dikten. Diktboken är en uppgörelse och, enligt diktjaget självt, ett förfall.

Det svartgula, grafiska omslag som pryder verket för tankarna till en explosion, eller snarare till skärvorna som är följden av en sådan. Varje skärva som en egen uppgörelse. Jag är dock aldrig riktigt säker, siffrornas kronologi till trots, var någonstans i uppgörelsen jag befinner mig. Som att diktjaget står på samma ställe och slumpmässigt blickar runt, en ny riktning för varje uppgörelse. Titeln, När det händer har det redan skett, är intressant och pekar på att det är något som har föregått en (exempelvis ens kön och ens klasstillhörighet). Titeln begripliggör alltså den rörelse som finns i texten, den mellan individ och struktur. Perssons språk är uppriktigt och skoningslöst och även om jag personligen njöt av konstaterandet i ”Uppgörelsen XI” –

Vi är alldeles för upptagna av oväsentligheter
så när det händer något väsentligt
som att män som kallar sig för feminister
förråder kvinnors frigörelse
tror vi inte att det är stort nog
för att spränga sönder ett helt liv i underordning

– så tycker jag att dikten blir som starkast när de poetiska bilderna får glida och de mer predikande inslagen får stå tillbaka.

Dikten rör på sig, duet förändras, och ibland även diktjaget. Denna oberäknelighet gör mig fokuserad, jag vill inte tappa tråden eller missa riktningen. I denna konstanta förändring av diktjaget och duet väcks dock frågan: Vart siktar dikten? Mot en förtvivlad, ängslig och vansinnig hämnd? Men så läser jag igen och jag ser utvecklingen. Jag läser diktbokens första ord och jag läser de sista: Jag skriver till dig om vem jag var: har under sidornas gång landat i: Rensar ut inkassokraven / betalar hyran / sen ropar hjärtat / och andas / i det fria”.

Det är att slå på stora trumman att påstå att När det händer har det redan skett är ett slags skärseld, men på sätt och vis står dikterna lidande och stampande i väntan på att bli befriade. Det är en uppgörelse mot ett du som sviker, mot ett samhälle som sviker, men det finns också en lättnad i att det finns ett hjärta som ropar och att det finns andetag att ta i det fria, ”känslokapitalismen” och ”känslornas klassamhälle” till trots. Den tjugoandra uppgörelsen kan läsas som en försoning, dikten klingar av i dur.

När det händer har det redan skett kommer på lördag att presenteras av Cecilia Persson tillsammans med tre andra aktuella böcker och deras författare när Kulturscen Opulens har premiär i Lund.

The post En förenad kritik av klass och kön first appeared on Opulens.