PROTESTVÅR. Så sitter man och följer den ena nyhetssändningen efter den andra. Studenter på barrikader, studenter som släpas bort och studenter som hostar tårgas och jag känner så väl igen mig. Även jag har hostat tårgas på amerikanska campus även om det var femtio år sedan, men känslan sitter kvar i hela kroppen. Demonstranter mot kravallutrustad aggressiv polis och tårgas som får ögon och lungor att fyllas av smärta.

Nu ser jag återigen dessa demonstranter för fred och eldupphör utsättas för samma behandling och jag känner en sådan oändlig sympati, ungefär som en stolt förälder som ser sina barn ta upp stafettpinnen. En speciell tanke går till de judiska killarna och tjejerna som inte bara utsätts för den ekonomiska och politiska elitens hat och hot utan även från delar av den egna etniska gruppen.

Så nu är nyheterna från USA inte bara om MAGA-galningar och högerpopulism utan även om en rörelse som anknyter till medborgarrättsrörelsens, Vietnamrörelsens och anti-apartheidrörelsens tradition och plötsligt känns det som om det inte bara är vår i naturen utan även i politiken.

ANDERS KJELLSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Leve de demonstrerande studenterna! first appeared on Opulens.

ANTAGNINGSSYSTEM. ”När fadern ringde efter att sonen åter bedömts obehörig vrålade han och hotade i princip med att dra mig personligen inför Europadomstolen.” Lars Thulin minns apropå debatten om glädjebetyg sin tid på antagningsenheten för högskoleutbildningar.

Debatten om friskolorna och dess glädjebetyg rasar vidare. En utredning som kom nyss visar återigen att det inte alltid är rätt elever som antas till de finaste utbildningarna. Men det var inte alltid bättre förr.

Jag vet, för i slutet av 70-talet arbetade jag en tid med antagning till högskolan. Jobbet var inte så avancerat som det låter. I princip gick det ut på att mata en dator med ansökningar och kontrollera dem som maskinen spottade ut som felaktiga. Samt att svara alla sökanden som ringde.

Många av frågorna och klagomålen gällde läkarlinjen. De stod för en ganska liten del av alla ansökningar men för långt över hälften av alla överklaganden. Och det var tydligt att systemet inte alltid gav oss de bästa doktorerna.

En snorkig fader

En tidig vår ringde en man som pratade tydligt, långsamt och självsäkert. Han meddelade att hans son ämnade gå på Karolinska och han som far ville nu ha relevant information om hur ansökan gick till. Jag svarade att det dröjde tre månader tills pappren skulle vara inne och att blanketter ännu inte fanns. Men att jag kunde skicka broschyrer om högskolan i allmänhet och vårdutbildningar i synnerhet. Den snorkiga rösten i luren avbröt mig.

– Vård? Ni missförstår mig. Min son ska läsa medicin!

– Han vill alltså bli läkare och det är ett vårdjobb, sade jag. Där man lappar ihop trafikoffer och tröstar folk som fått dödliga cancerbesked.

Kort och torrt skratt.

– Jaså, ni ser det så…

Den lågmälda sjuksköterskan

Jag mindes detta när jag efter antagningen det året fick ett samtal från en lågmäld kvinna. Hon hade varit sjuksköterska i tolv år, hela tiden inom åldringsvård och hon älskade det. Nu ville hon bli läkare och fortsätta vårda gamla. Hon hade kompletterat sin utbildning och gjort högskoleprovet flera gånger. Betygen var någon decimal för låga.

– Tror du inte jag skulle bli en bra läkare för de äldre, frågade hon mig.

– Det tvivlar jag inte på, svarade jag.

– Kommer jag någonsin komma in på utbildningen?

– Förmodligen inte.

Om sonen som bara skulle ”läsa medicin” kom in hade jag gjort allt för att byta ut honom mot sjuksköterskan. Fast så fungerade inte systemet.

Killen som ville bli jurist

Men ibland gjorde vi rätt. Jag minns en kille som direkt efter gymnasiet sökte juristlinjen. Datorn spottade ut honom eftersom han inte hade fullständigt gymnasiebetyg. För detta krävdes att eleven gjort ett specialarbete, en förhållandevis seriös avhandling om ett ämne. Denna kille från ett av Göteborgs fina villaområden hade inte gjort det.

Hans pappa ringde. Upplyste mig om att ett misstag begåtts som omedelbart måste rättas till. För själv kunde han det här med myndigheter och hade minsann kontakter både på departement och i politiken. Så det så.

Jag nämnde orsaken. Pappan lät tvivlande, ett specialarbete hade väl gjorts och godkänts, måhända i efterhand. Sonen skulle skicka in intyg.

Efter en vecka kom ett märkligt dokument. Skrivet på vanligt papper. Inte daterat, inga stämplar, inga hänvisningar till telefonnummer eller adresser. Bara uppgiften att en person med visst personnummer gjort ett arbete om katter. Undertecknat av någon med vanligt för- och efternamn. Själva namnteckningen var oläslig.

– På det viset, tänkte jag och fick tag i rektorn på skolan, trots att det var sommarlov. Han bad mig faxa intyget. Efter två timmar ringde han.

– Du har två val, sade han. Det första är att du river pappret, låtsas att det aldrig existerat och stoppar killen från utbildningen. Det andra är att du anmäler honom för urkundsförfalskning. Något sådant specialarbete har inte lämnats in. En lärare med det namnet har inte jobbat här de senaste tio åren.

Jag valde alternativ ett. När fadern ringde efter att sonen åter bedömts obehörig vrålade han och hotade i princip med att dra mig personligen inför Europadomstolen. När jag angav skälet till avslaget blev det ett hål i luren. Sedan skrek han sonens namn och jag hörde en röst som gråtande svarade något. Så bröts linjen.

Jag var överlycklig att slippa vara vittne till resten av samtalet. Med sonen ville bli – jurist.

Journalisthögskolans antagningssystem

När jag jobbade med antagningarna var det bara en utbildning som använde tester för att bedöma den sökandes lämplighet och fallenhet för det aktuella yrket. Det var Journalisthögskolan. Den tillämpade ett system där hälften av poängen togs från formell utbildning, hälften från omfattande tester som tog två dagar. Vad jag hört efteråt var denna fakultet nöjd med sina sökanden. Rektorn på utbildningen i Stockholm hävdade även att antagningen var ekonomisk. För antalet avhopp var stort på en del utbildningar i högskolan, även på eftertraktade som läkare.

Så kan vi få fler bra läkare

– Det är slöseri att låta dyra utbildningsplatser gå tomma, förklarade rektorn. Våra avhopp är några enstaka procent. Det rör nästan alltid elever vars livssituation förändrats dramatiskt.

Kanske ska vi ha fler sådana tester. Eller kräva praktik. Att alla som vill ”studera medicin” ska göra några månader som sjukvårdsbiträde på åldringsvården. De vårdinrättningarna skulle då få mer personal. Men några ”medicin-studenter” skulle nog vägra och välja andra utbildningar. Då skulle vi få fler bra läkare. Som sjuksköterskan jag berättat om.

The post Med rätt antagningssystem får vi fler bra läkare first appeared on Opulens.

IRONISKT. “På regeringens politiska meny står målet om trygghet och samhörighet, men ironiskt nog leder angiveri till motsatsen”, skriver Lovisa Johansson, Språkrörskandidat för Gröna Studenter.

Medan KDU vill öka samhörigheten genom att skicka ut kungaporträtt till alla medborgare, klöser Tidöpartierna upp sår i den svenska tilliten genom angiverilagen. Om KDU vill främja nationell enighet borde förbundet istället värna den tillit mellan människor som i Sverige är väldigt hög.

Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU vill stärka samhörigheten och tryggheten genom att alla medborgare ska kunna få ett kungaporträtt hemskickat. Du läste rätt. KDU skrev nyligen i Göteborgs-Posten: “Det är en miss att vi i Sverige inte sett vikten av att använda vår populära och nationssammanhållande kung för att skapa ett mindre splittrat land. Sverige behöver detta.”

Med kungatavlan hoppas KDU bygga en tydligare nationell identitet, för att öka samhörigheten i Sverige. Ironiskt nog körs Sverige i motsatt riktning, med deras moderparti vid rodret. Tidöpartiernas angiverilag skulle slita upp något av det svenskaste som finns: tilliten.

Internationella jämförelser visar att den mellanmänskliga tilliten i Sverige är på en stabil och hög nivå. Angiveri och misstänksamhet vore ett slag mot denna svenska tillit. Den tillit som då skulle förloras lär inte automatiskt komma tillbaka även om en annan regering senare skulle riva upp angiverilagen. För tillit tar tid att bygga upp, men är lätt att rasera.

Många har protesterat mot lagförslaget. Rösterna höjs exempelvis inom akademin när Uppsala universitet protesterar. Under rubriken “Angiveri har ingen plats i akademin” beskriver universitets rektor att angiverilagen riskerar leda till att vissa kategorier studenter och anställda skulle bli ständigt misstänkliggjorda. Inom Uppsala universitet bedrivs också forskningsprojekt kring personer som saknar uppehållstillstånd. All sådan forskning skulle bli omöjlig om lagförslaget blir verklighet. Det ställer man inte upp på som universitet.

Gröna Studenter menar att det är dags att fler säger nej offentligt. Det är dags för fler universitet och högskolor att säga att man vägrar. Universiteten och högskolorna är inte gränspolismyndigheter. En professor ska vara professor, inte gränspolis.

Idag lyser nationalismen med sin närvaro i såväl regeringspolitik som inom regeringspartiernas ungdomsförbund. På den politiska menyn står målet om trygghet och samhörighet, men ironiskt nog leder angiveri till motsatsen. Förslagen kokas ihop till en nationalistisk soppa som smakar unken misstänksamhet.

The post Angiveri kommer att slita sönder tilliten i Sverige first appeared on Opulens.

VÅRSÅNG. På första maj sänder SVT live från Lund, där Lunds studentsångare efter två år av restriktioner åter är på plats på trappan till universitetshuset. 

Studentsångarna kommer att sjunga klassiska vårsånger som Längtan till landet, Sköna maj och Vårvindar friska.

– Förutom att vi efter två års förinspelade konserter nu äntligen är tillbaka live och med publik, så kommer i år programmet att ledas av alls vår egen Malin Olsson. Det är hennes första gång som programledare för den klassiska första maj-sändningen och hon är jättepepp. Hon har själv sjungit i kör som ung, så hon ser fram emot detta, säger Fredrik Norberg, SVT:s projektledare, i ett pressmeddelande.

Lunds Studentsångare består av 50 basar och tenorer och anförs av Christian Schultze, organist, körledare och arrangör vid högskolan i Malmö.

– Jag får ibland nypa mig i dirigentarmen för att förstå att vi äntligen kan genomföra detta på plats live igen och att jag får vara med och föra denna anrika tradition vidare, säger Schultze.

Lunds studentsångare går att lyssna till i SVT1 söndag 1 maj klockan 18:15.

Anna Brynhildsen

The post Studentsångare tillbaka efter två år av pandemi first appeared on Opulens.

UTRENSNING. På ett universitetsbibliotek i Auckland på Nya Zeeland har man nyligen gjort sig av med tjugo tusen volymer, och fler bibliotek är hotade. Ivo Holmqvist om vad som till slut händer där man bränner böcker. 

Det händer inte sällan att man letar efter en bok på ett bibliotek men hittar en annan minst lika lockande i ett helt annat ämne som råkar stå på samma hylla, och så lär man sig något nytt. Engelskan har ett bra ord för en sådan lycklig slump: serendipity. Den sortens lyckokast kanske humaniorastudenterna på Aucklands universitet måste avstå från i fortsättningen om de inte flyttar söderut till Victoria University i Wellington eller The University of Otago i Dunedin.

En man som var med när tjugo tusen volymer i Auckland avlägsnades från hyllorna i avdelningen för engineering vars bibliotek stängdes för ett par år sedan har avslöjat vad som hände med böckerna: man brände dem. Det gick snabbast att bli av med dem på det viset, och det blev billigast. Och sparivern fortsätter. Näst i tur står nu institutionsbiblioteken i konsthistoria, stadsplanering, arkitektur och musik, som man också tänker stänga.

Man ska låta datorer sköta grovjobbet att välja ut vad som ska skrotas, inte bara dubletter utan också sådant som inte lånats nu eller nyss. Protesterna har kommit slag i slag, bland annat i en svidande kritisk inlaga i The New Zealand Herald den 19 april. Där hävdar tio professorer i litteratur, film och medier (åtta av dem är emeriti och behöver därför inte riskera att förlora jobbet) att förfallet började redan för trettio år sedan när ett kortsiktigt lönsamhetstänkande tog över. Då påstods på fullt allvar att utbildning är som vilken annan affärsverksamhet som helst.

Redan nu har ett par universitetsteatrar i Auckland stängts och rivits, och man hotar att dra in flera tjänster inom humaniora också. En av dem är den professur som dirigenten och flöjtisten Uwe Grodd innehar. Det vore ovanligt otacksamt: han mer än någon annan har gjort universitetets institution för musik känd i världen genom sina många inspelningar för Naxos. I tidningarna har man kunnat läsa att en tanke bakom de föreslagna reformerna är att man inte längre ska ägna tid och kraft åt musik som redan är skriven!

Rubriken på de protesterande professorernas debattartikel är både bister och alarmerande: ”Stängning av bibliotek en barbarisk handling.” De godtar inte det ihåliga försvaret att de böcker som behövs kan digitaliseras: tryckta skrifter klarar man sig inte utan, och böcker ska aldrig brännas. De avstår dock från att nämna de nazistiska bokbålen 1933 eller de östtyska 1955, och de citerar inte heller Heinrich Heine och hans olycksbådande förutsägelse: Dort wo man Bücher verbrennt, verbrennt man auch am Ende Menschen, “där man bränner böcker, bränner man till slut också människor”.

The post Där man bränner böcker first appeared on Opulens.

NOVELL.  “Men herre du milde, invände Roger, man kan väl inte säga något om franska revolutionen utan att gå in på de övergrepp och de grymheter som förekom. Allt annat blir ju historieförfalskning. De skildes åt och Roger lämnade rektorn och slängde igen dörren. Jäkla idiot, mumlade han för sig själv.”

Om författaren: Anders Kjellström har arbetat som lärare i civilrätt och EU-rätt och på EU:s uppdrag varit mentor på det afghanska justitiedepartementet. Tidigare har han enbart skrivit facklitteratur, senast en översikt om EU och svensk bostadspolitik, men har nu valt att delvis skriva i en annan form, en sorts moderna sagor.

Vid en föreläsning om konsekvenserna av den franska revolutionen råkade lektor Roger Ramsköld säga att det som stod i kurslitteraturen måstes anses som felaktigt och att man numera gör en annan tolkning. En vältränad student räckte upp handen och frågade: Om man nu inte kan tro på kurslitteraturen, vad skall man då tro på, och framför allt, vad skall man skriva på tentan?

Roger kände sig helt perplex och tänkte att han måste förklara vissa basfakta. Vi är inte här, förklarade han, för att mekaniskt rapa upp en eller annan kursbok, utan för att lära oss att tänka och kritiskt förhålla oss till texter och etablerade sanningar. Det är detta som högre utbildning går ut på och i den traditionen skall vi leva och verka och därför måste vi lära oss att leva med en viss osäkerhet för att ständigt kunna ta steg framåt.

Studenten såg klart missnöjd ut med svaret men yttrade inte något mera och Roger lyckades slutföra föreläsningen. Han kände ett visst obehag, men tänkte att denna incident snart skulle gå över och vara glömd.

Veckan senare blev han inkallad till rektorn för ett samtal. Denne inledde med några förljugna vänliga ord och gick sedan in på sitt egentliga ärende. Det hade framkommit klagomål från studenterna riktade mot honom. Han hade gjort dem osäkra om kursfordringarna och om vad de skulle skriva på tentamen. De ville ha raka besked om exakt vad som skulle inhämtas.

Roger förstod att det handlade om incidenten förra veckan och redogjorde för den så gott han kunde. Rektorn invände att han inte hade rätt att göra studenterna osäkra på vilka sanningar som gällde och att han var tvungen att strama upp föreläsningarna. Så i helvete jag gör, skrek Roger, jag vägrar att kompromissa om grundläggande intellektuell hederlighet.

Rektorn såg bister ut. Det är en annan sak också, tillade han. Det förekommer klagomål om att du under föreläsningen om franska revolutionen går igenom de övergrepp som förekom från de olika sidorna. Studenterna har rödmarkerat dina föreläsningar för att de innehåller så många otäcka och blodiga beskrivningar.

Men herre du milde, invände Roger, man kan väl inte säga något om franska revolutionen utan att gå in på de övergrepp och de grymheter som förekom. Allt annat blir ju historieförfalskning. De skildes åt och Roger lämnade rektorn och slängde igen dörren. Jäkla idiot, mumlade han för sig själv.

Nu hade det blivit ett arbetsplatsproblem och det var dags att inkalla en konsult som specialiserat sig på att lösa konflikter på olika arbetsplatser.

Han sökte upp Roger och även han inledde med några artighetsfraser. Roger var mycket misstänksam mot vad som komma skulle. Vår konsult började att lägga ut texten om att det gäller att alltid förhindra att konflikter uppstår på en arbetsplats och om de väl uppstår att försöka begränsa deras omfång. Håller du inte med om detta, frågade han Roger med inställsam röst.

Roger funderade ett tag och förklarade att han inte höll med. En konflikt, konstaterade han, kan vara ett befriande uppbrott från en förkvävande konsensus. Den kan rensa luften och vara början på något nytt. Ett liv utan konflikter kan bara bli förljuget och förhindra all form av kreativitet.

Konsulten stirrade förvånat på honom. Något sådant hade han aldrig hört förut, han visste inte vad han skulle säga. Det blev en flera sekunder lång tystnad. Så kan man ju inte säga, stammade konsulten, det skulle ju förstöra all arbetsro.
Så kan man visst säga, replikerade Roger, det skulle man förstå på de flesta ställen i världen, men inte i detta konflikträdda lilla land. Då tror jag inte vi har mer att prata om, harklade konsulten ur sig, och på lätt skakiga ben avlägsnade han sig från rummet. Skönt att bli av med honom, kunde man höra Roger mumla för sig själv.

Nu blev facket inkopplat. De skulle lösa konflikten genom en samtalsgrupp. Roger blev kallad till gruppen och infann sig med visst obehag. Måste du alltid vara så provokativ, frågade fackets ordförande, och därmed var agendan satt för mötet. Roger anklagades för att vara osolidarisk. Om studenterna började bli kritiska till undervisningen i ett ämne kunde detta sprida sig och institutionen komma i dåligt rykte bland övriga studenter. Detta skulle medföra minskad tillströmning och därmed skulle lärarbehovet minska, vilket skulle kunna leda till uppsägning av kolleger och hela institutionen skulle kunna hamna i en nedåtgående spiral. Ville Roger verkligen göra sina kolleger arbetslösa?

Detta är dårarnas paradis, halvskrek Roger, och lämnade samtalsgruppen i vredesmod. Var har jag hamnat i denna värld, frågade han sig när han snabbt rörde sig neråt korridoren.

Nu blev det tal om omplacering och Roger skulle få en specialtjänst med mycket administration och lite undervisning. Sådan skit vill jag inte syssla med, deklarerade han, och fortsatte med att vara samarbetsovillig. Nåväl, tänkte rektor och övriga, om han inte tar denna tjänst så är det arbetsvägran och uppsägning. Roger informerades om detta, men var nu så less på hela situationen att han gick med på uppsägning. Sex månaders uppsägningstid utan att egentligen ha något att göra passade honom rätt väl.

Nu återstod dock frågan hur han skulle försörja sig. Han visste att han skrev bra och började därför att kolla tidningar och tidskrifter för att kunna överleva som fri skribent. Detta visade sig dock svårare än han trott. Pappersmedierna var så ekonomiskt på dekis att de tog inte in något utifrån och tidskrifterna hade ett kompisgäng som hela tiden anlitades.

Vid ett tillfälle fick han dock tag på ett förlag som behövde författare. Det gällde att skriva pornografiska noveller och att försöka att få dem lite roligare än de som förekommit hittills. Roger nappade med en gång och fick stor framgång. Han tjänade nu dubbelt så mycket som institutionens professorer och det på ett par månaders arbete om året. Den övriga tiden reste han omkring i Mellanöstern och försökte skriva en historia som var oberoende av alla de lager av myter och legender som behärskade regionen. Han återkom aldrig till sin gamla institution.

The post Den besvärlige lektorn first appeared on Opulens.