ESSÄ. Gunnar Lundin prövar en universalistisk poetik som innehåller en rörelse, ett oavslutat uttryck för en människas väg.

Böcker

Av en studiekamrats flickvän (förresten mer än det, de har en son tillsammans) fick jag höra att han ”äter böcker”. Jag saknar en sådan ordsmältningsapparat. Missade även tonåringens bokslukarålder. Vid den tiden var jag inriktad på att bli proffs i Italien.

Tidigt älskade jag språket och kärleken var omedelbart besvarad. I småskolan var det jag som fick hoppa över svensklektionerna för att istället sitta i ett annat rum och läsa med någon elev som kommit på efterkälken.
Ändå tog det många år innan jag upptäckte litteraturen. En nattsvart dag i puberteten kände jag att det fanns något i tillvaron som gick mig förbi. Något jag borde fatta.

Sedan dess – alltifrån ”Gäst verkligheten” – har en bok varit ett sätt att komma sanningen och skönheten på spåret.
Koppla av med deckare har sällan gått. När jag idag öppnar en bok är det fortfarande i en – smått högtidlig – förväntan att finna nya synsätt, nya sanningar.

De gustibus

Den estetisk-etiska känslan – ”smak” – måste för var och en vara vägledande. Det går inte att operera in en apparat i hjärnan som får individen att tycka om god konst? Vi måste utgå från en relativism, och att liv och erfarenhet förändrar oss och vår smak.

Proust tillspetsar: den första miljön spelar liten roll jämfört med den intellektuella miljön; ”Alla män (hommes) som omfattar samma idé blir lika varann.” Men Proust motsäger sig på annat håll, som en god författare ska göra..
Olav Hauge: ”det kan ikkje vera moral heller som gjer at ein likar ein forfattar eller ikkje” Vad är det då? Smak? Omfattandet av samma idé? Hur som helst, så snart man skapat en relation till en författare kommer det att påverka ens beteende.

Finlandssvenskar-svenskar

Rabbe Enckell såg en skillnad mellan finlandssvenska författare och svenska. För de förra gällde uppriktighet, personlighet, medan de senare framträdde i grupper eller var mer intellektuella. Hos Björling förenades det personliga med universalism, som mot slutet dominerade, då han strök första pronominet singularis, medan Enckell och Saarikoski (finskspråkig med den finlandssvenska släkten Snellman på mödernet) som är mer dialogisla fortsatte skriva jag.

För Enckell var Björling den intelligentaste person han lärt känna. Det finns intelligenta med en smal blick. Så finns det andra, som Björling, med stor blick. Poetens blick för med sig ett särskilt språk, han är en forskare/vetenskapare med ordet och bilden som medium.

Jag minns den oändligt långa kön till van Goghutställningen på Skeppsholmen. Själen svälter. Därför ringlade kön lång.

Till den den ”svåre” författaren står inte folk i kö. Han är före sin tid. Men tiden ska hinna ifatt. Någon gång har han funnit tröst i att ha läsare bland den politiska eliten (Tage Erlander, Palme, Kekkonen var sådana läsare) och att så även med små upplagor ha haft ett samhälleligt inflytande.

En väg

Universalism är samtida – födelse, åldrande, sömn, vaka, liv, död.

Jag prövar en universalistisk poetik som innehåller en rörelse, ett oavslutat uttryck för en människas väg.

En dikt kan få oss att se med poetens blick vid något tillfälle. Men det ska också finnas utrymme att vrida och vända på frågor och samtida problem.

En dialektik som väcker. Inte Hegels dialektik paff-piff-poff utan en dialektik paff – piff – ?, en som öppnar mot tingen och frågorna.

Glöm poetiken. Glöm om världen är god eller ond.

“Tre stenar på stranden och dikten är färdig.”

The post Närvaro och vetenskap – om dikt first appeared on Opulens.

PANDEMI. Coronavirusets sociala, ekonomiska och politiska effekter kan leda till två möjliga scenarier för världen. En mer desintegrerad, fattigare och oroligare värld. Eller en mer integrerad, rikare och öppnare värld. Hur saker och ting kommer att utveckla sig beror även på hur vi agerar eller inte agerar.

Coronaviruset skiljer sig mycket från andra historiska pandemier, bland annat eftersom att den äger rum i en tid när världen är mer integrerad än någonsin. Även om många experter, debattörer och aktivister skriver om vikten av ett mer globalt samarbete så finns det också en motsatt trend. Nämligen den att man anser, eller hoppas på, att viruset ska ses som ett bevis på att den globala utvecklingen måste upphöra till förmån för nationalstatens primat.

The post Det finns ingen nationell suveränitet i pandemier first appeared on Opulens.

UNIVERSALISM. ”Vad har jag gemensamt med juden?” skrev Kafka i sin dagbok, ”Jag har inte ens något gemensamt med mig själv”. Som uttalande går det naturligtvis att sortera under stackars Franz eviga främlingskap inför mänskligheten – fångad som han var mellan länder och kulturer, en isoleringscell insprängd mellan antisemitism och judendom.

Men Kafka sätter också fingret på en evig fråga: tillhörighet och dess förhållande till främlingskap.

Går det att skapa och upprätthålla en positiv gemenskap i förhållande till en fientlig majoritet? Den judiske författaren och marxisten Isaac Deutscher skrev om vad han kallade ”negativ gemenskap”, och menade att hans ”judiskhet” egentligen inte hade något gemensamt med andra judar, mer än namnet på religionen. Att den gemenskapen som skapades efter förintelsen egentligen påtvingades och var negativ då den var en reaktion mot nazismen, ett skydd och inte en organiskt framväxt sammanhörighet – att juden var en skapelse ur nöd för att hantera det hemska som skett.

Det är en intressant tankegång – hur förändras och skapas gemenskapen och identiteten hos en grupp efter och under attacker utifrån? Är gemensamt lidande en bra grundval att bygga gemenskap kring? Skapade den etniska rensningen på muslimska bosnier i forna Jugoslavien, Srebrenica, belägringen av Sarajevo, en bosnisk identitet och obekväma lojaliteter mot Turkiet exempelvis? Innan var vi jugoslaver och kommunister; idag är vi etniciteter och religioner.

Det fanns en tid då jag själv först och främst identifierade mig med att vara bosnier och sen muslim – idag slår jag mig för bröstet och deklarerar stolt att jag först och främst är socialist och sen allt det andra. Men varför var och fortfarande är det viktigt för mig och andra att identifiera oss själva som exempelvis bosnier, muslimer, kristna, judar, araber och iranier? Jag tror att det härstammar ur en vilja att hålla fast vid det som varit och förlorats i någon av seklets oändliga katastrofer: barndomshemmet, staden, landet, språket, maten och släktingarna vars gravar är för långt borta för att besökas eller skändade bortom igenkännande. Men jag tror det till lika stor del härstammar ur ett behov att skapa sig ett skydd mot en fientlig omvärld.

Umma – den muslimska motsvarigheten till Internationalen – säger sig vilja sammanföra alla muslimer världen över. Den gemensamma nämnaren är en ”muslimskhet” och tron att det behövs en övergripande sammanhållning med alla andra som delar någon form av den tron. Och här är anledningen till att jag blev socialist framför något annat – det finns ingen internationell klasskamp i en sådan gemenskap. Den bygger på en negativitet – vi är något andra inte är och därför solidariserar vi oss inte med dem. Förutsättningen att jag ska ha samma intressen som emiren from Qatar är bisarr; en mer antisocialistisk idé är svår att tänka sig. Jag vill tillhöra en gemenskap där bakgrunden inte spelar någon roll, istället för att bakgrunden är en förutsättning för gemenskapen. Där framtiden skapas gemensamt, istället för att bevara det förflutna.

Det är därför vi behöver något som går bortom allt det – internationell solidaritet med socialister världen över. Det är den enda sättet att överkomma negativ gemenskap. En flykt från makten in i det partikulära istället för ut och ta över det allmänna leder möjligen till en temporär känsla av identitet och säkerhet, men det utmanar inte den rådande kapitalistiska ordningen.

Vad har jag gemensamt med Qatars Emir? Insallah, inte mycket.

The post “Jag har inget gemensamt med Qatars Emir” first appeared on Opulens.