NOBELPRISTAGARE. Opulens kulturredaktör Clemens Altgård har läst Nobelpristagaren Krasznahorkais debutroman ”Satantango” och konstaterar att den är lika relevant 2025 som när den utkom i Ungern för 40 år sedan.

Nobelpristagaren i litteratur 2025 László Krasznahorkais debutroman, ”Satantango”, utkom för 40 år sedan i Ungern och räknas numera som en modern klassiker.

Regissören Béla Tarr har för övrigt filmatiserat romanen som en hela sju timmar och en halv timme lång film från 1994. Där kan man verkligen tala om långfilm!

För tio år sedan utkom boken i en smidig svensk översättning av Daniel Gustafsson Pech på Norstedts förlag.

Någon helt lättläst roman är det inte. Läsaren får själv lägga pussel med informationen som delges. Boken är skriven i en modernistisk tradition och intrigen finurligt upplagd. Gradvis klarnar dock sammanhangen.

Krasznahorkai skildrar förfallet

Boken slutar som den börjar. Det vill säga att Krasznahorkai därmed knyter samman handlingen på ett synnerligen elegant vis. Vid det laget har läsaren grundligt lärt känna de miserabla invånarna i en gudsförgäten ungersk by.

Det talas om en anläggning där byborna tidigare arbetat, men nu är allt i förfall. Den enda aktiva verksamhet som finns i byn står den lokala krögaren för. På bykrogen samlas invånarna. Det är ett slags frizon där hämningarna släpps men följaktligen också en plats där det moraliska förfallet blir än mer uppenbart.

Alla väntar de på förändring och en frälsargestalt vid namn Irimiás. Denne vandrar med sin följeslagare Petrina i ett ruggigt landskap på väg mot byn. Här finns en viss likhet med Becketts luffare i klassikern ”I väntan på Godot”.

Det förkommer även en bisarr och alkoholiserad doktor som dragit sig tillbaka i sin bostad och på avstånd observerar de andra i byn.

Irimiás anländer till slut och han är en ytterst tvetydig gestalt. Är han, som byborna tror och hoppas, en frälsare eller i själva verket en frestande djävul? Ja, det är frågan.

Svaret kommer tids nog, men allt ska förstås inte avslöjas här. Så mycket kan jag dock säga som att Irimiás och Petrina i själva verket arbetar för polisen. I en avslutande rapport, skriven av Irimiás, porträtteras byborna på grövsta vis. Med svart humor skildras hur ett par byråkrater försöker hyfsa språket i Irimiás text.

Krasznahorkais roman är lika aktuell idag

På det hela taget är det en briljant roman. Skickligt konstruerad och med en absurd humor som kan påminna om en mästare som Kafka. Den förfallna anläggningen kan eventuellt ses som en symbol för det kommunistiska projekt som havererat.

Någon solidaritet existerar inte byborna emellan. Snarast drivs alla av egoistiska motiv. Men samtidigt är ”Satantango” en studie i gruppsykologi. I det avseendet skildras hur individerna i ett kollektiv på fåraktigt vis, i ett utslag av flockmentalitet, överger allt för att följa en karismatisk ledare. På det viset är ”Satantango” en tidlös och ständigt aktuell roman. Inte minst med tanke på världsläget år 2025.

The post Krasznahorkais ”Satantango” är en briljant roman first appeared on Opulens.

NOBELPRISTAGARE. László Krasznahorkai har tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Med anledning av detta så återpublicerar vi Gregor Flakierskis recension av Nobelpristagarens roman ”Herscht 07769”.

László Krasznahorkai är en säregen berättare

Herscht 07769 av László Krasznahorkai
Övers: Daniel Gustafsson
Norstedts

Ungraren László Krasznahorkai är en säregen författare som skriver säregna romaner. Hans senaste på svenska ”Herscht 07769” är ett originellt verk som på ett drastiskt men samtidigt humoristiskt sätt tar sig an livets stora frågor, utan att förlora förankringen i samtiden.

Också formen är speciell, romanen består av en enda lång mening över 370 sidor. Allt hänger samman och det inte nödvändigtvis alltid av godo.

Bokens titel syftar på postnumret i en fiktiv småstad i forna Östtyskland, landet som icke är och som i romanen refereras till som ”gamla tiden”. Den lilla stadens befolkning har naivt trott att återföreningen skulle medföra frihet och välstånd till alla, men det blev inte riktigt så, för att uttrycka det snällt.

Istället ledde det till företagsnedläggelser, arbetslöshet, urholkade sociala förmåner och allmän hopplöshet. Mer anslutning än återförening, men det tyska ordet ”Anschluss” har en betungande historiskt arv och är därför tabu.

Uppblossande nazism

Ett annat mindre positivt fenomen som drabbar Kana, som staden heter, är en uppblossande nazism. Desperata människor söker gärna desperata lösningar.

Och där i staden bor Florian Herscht, uppvuxen på en institution, med ett dunkelt förflutet, eller inget förflutet alls, har han blivit omhändertagen av den lokale nazisthövdingen, en tvivelaktig och ambivalent figur. Florian uppskattar sin gynnare, Bossen kallad, och är redo att försvara och ursäkta honom i alla eller åtminstone de flesta lägen, även om han blir illa behandlad av honom, vilket händer lika ofta som de goda stunderna och de hyggliga handlingarna inträffar.

En udda gestalt

De andra nazisterna håller han sig undan från, han ogillar dem lika mycket som deras åsikter, och de återgäldar hans ogillande med nedlåtande förakt.

Florian är stor och stark, snäll och hjälpsam, lite långsam och en smula udda. Han arbetar svart tillsammans med nazistledaren. För övrigt är hans försörjning, liksom för de flesta i Kana, Harz IV, antingen arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag.

I sin bildningsiver deltar han i kvällskurser i naturvetenskap, och efter att han missförstått Big bang-teorin (om det verkligen är ett missförstånd?!) tror han att jordens undergång är nära, och ser sig därför föranlåten att brevledes meddela den insikten till förbundskanslern Angela Merkel.

Som till hans förvåning och besvikelse inte besvarar breven.

Förvandlas till mördarmaskin

Det inträffar en rad märkliga händelser i trakten av den lilla staden, och det kulminerar med ett tragiskt fall som berör Florian på djupet. Än värre blir det när han får bevis vilka som är de skyldiga. Hans värld rasar samman, och från beskedlig yngling förvandlas han till en hänsynslös mördarmaskin.

Krasznahorkai berättar i en vindlande mening

Berättelsen löper vindlande i en enda mening genom hela romanen, och Krasznahorkai låter historien avvika i diverse sidospår för att sedan smidigt och sömlöst hitta tillbaka till huvudtemat. Han är en lysande berättare med en omtumlande berättarglädje.

Romanens grundton är däremot allt annan än glad, den är snarare djupt pessimistisk. Bokens motto är ”Hoppet är ett misstag”, och det är en hopplöshet som bottnar i så mycket ondska, dumhet, svek och illvilja.

Bachs musik ett motmedel

Men det kanske trots allt finns en öppning, en möjlig försoning. Och den finns i Johann Sebastian Bachs musik. Florian har lärt sig att lyssna på den, och kan till slut till och med höra den inom sig, för honom förkroppsligar den perfektion, helt i avsaknad av ondska, och ett motmedel till undergången.

Hoppet är ändå inte helt och hållet ett misstag.

The post Krasznahorkai får Nobelpriset i litteratur 2025 first appeared on Opulens.

ROMAN. ”’Skräckhistorier’ är en oerhört egensinnigt skriven och stark roman där Péter Nádas trots ett fragmentariskt upplägg lyckas med att hålla samman de många, inte särskilt sympatiska röster som stiger upp från byn.” Det skriver Elisabeth Brännström.

Skräckhistorier av Péter Nádas
Översättare: Péter Tóth och Daniel Gustafsson
Albert Bonniers förlag

Den ungerske författaren Péter Nádas föddes 1942 i en judisk familj i Budapest, hela familjen överlevde andra världskriget, men vid sexton års ålder hade Nádas ändå förlorat båda sina föräldrar. Hans mor hade dött av cancer och hans far hade begått självmord på grund av förskingringsanklagelser.

Nádas, som tillsammans med sin bror Pál fick bo hos en faster, studerade först kemi och arbetade sedan under en tid som journalist och fotoreporter. 1967 debuterade han som författare med boken ”Bibeln” men ett tidigt upprättat skrivförbud såg till att utgivningen av hans verk försvårades.

Han slog inte igenom förrän många år senare med ”Minnesanteckningarnas bok” (1986) och nästan tjugo år efter genombrottet skulle mastodontromanen ”Parallella historier” (2005), som hyllades av en så gott som enig europeisk kritikerkår, ge honom en självklar plats inom världslitteraturen.

Nádas räknas nu som en av Centraleuropas främsta författare, men trots att han fått ta emot flera fina priser och hyllats för sin författargärning är han dock långt ifrån lika populär i sitt eget hemland, ett fenomen som ju tyvärr inte är ovanligt. Han finns, liksom Ungerns hitintills ende Nobelpristagare i litteratur den judiske författaren Imre Kertész (1929-2016) och den internationellt kände, uppskattade mycket regimkritiske Péter Esterházy (1950-2016), inte med i Ungerns numera nationalistiskt och konservativt utformade kulturkanon.

Under åren som flutit förbi har Péter Nádas delat sin tid mellan Berlin, där han är otroligt populär, Budapest och den lilla byn Gombosszeg i västra Ungern där han bott med sin fru Magda Salamon sedan 1984. Det är i den här byn, eller i en by som i alla fall på ytan troligtvis liknar Gombosszeg,  som Nádas har valt att i sin senaste roman ”Skräckhistorier” placera en berättelse om ondska, godhet, och allmänn lastbarhet.

Boken har beskrivits av kritiker som en överraskning från Nádas som mest gjort sig känd för att ingående ha analyserat det etablerade europeiska samhället utifrån sin egen ungerska bakgrund. Vad han nu i stället ägnar sig åt är att göra en djupdykning ner i ett mycket traditionellt, fördomsfullt samhälle, där de som oftast utan egen förskyllan, hamnat utanför den gemenskap som gäller bland de råa, för det mesta obildade och brutala människor som under hundratals år befolkat byn.

När jag för ett litet tag sedan bestämde mig för att läsa ”Skräckhistorier” kändes det till att börja med en smula lätt oövertänkt, men känslan försvann snabbt efter att jag börjat läsa den här udda och grovkorniga berättelsen.

”Skräckhistorier” är en oerhört egensinnigt skriven och stark roman där Péter Nádas trots ett fragmentariskt upplägg lyckas med att hålla samman de många, inte särskilt sympatiska röster som stiger upp från byn. Det är dock en fördel om man trots det otroligt mastiga, ofta brutala innehållet läser boken i ett sträck.

Nádas trådar till sina karaktärers berättelser försvinner ofta och ersätts av andra, för att återkomma senare i flödet och det är ju skönt att slippa leta efter dem i början av romanen.

Märkligt nog känns ”Skräckhistorier” inte alls särskilt svårläst, jag får hela tiden ny energi av de djupdykningar som Nádas gör ner i sina huvudpersoners nuvarande och tidigare liv och situationer. Bilden av byn och dess invånare, som inte är speciellt smickrande, växer sakta fram i all sin brutalitet, som mildras något av omgivningens skönhet och en viss skör sammanhållning som växer fram mellan några av de mest utsatta byborna.

Det är porträtten av dem och deras plats inom, eller kanske snarare utanför byns traditionellt formade gemenskap som utgör ryggraden i den här berättelsen.

Här finns, bland andra, den åldrade Térez, som förvisats från byn när hon fött ett utomäktenskapligt barn, men som återvänder hem och stannar kvar trots att hon aldrig accepteras, och här finns också epileptikern Róza som utnyttjas sexuellt med stor hänsynslöshet av byns män, liksom dvärgen Lillan, och hennes långa vackra son Imre, som har svårt att hantera ett inneboende frö av ondska som borrat in sig i hans själ.

Allt det här innefattas av en skildring som milt sagt kan kallas skabrös. Tonen är rå, svordomarna som ofta är av en sexuell natur, haglar. ”Morsfittan” är det mest använda uttrycket i boken, för att ge ett exempel. Det flyter också blod, urin och avföring ur och runt huvudkaraktärerna och ibland kan man verkligen känna för att andas en gnutta frisk luft.

För min egen del fastnar jag dock i den här historien. I berättelsen, som den framförs, får man, som nämnts, hela tiden leta efter trådar som försvinner och återkommer, vilket innebär att läsaren måste vara på hugget från början till slut. Nádas väcker också en del frågeställningar till liv hos mig gällande begrepp som ondska, godhet, lust och sexualitet i en värld där långt ifrån alla är lika mycket värda.

The post Nádas roman ”Skräckhistorier” är både egensinnig och stark first appeared on Opulens.

KERTÉSZ. ”Jag hade stor behållning av den här essäsamlingen som jag fann intellektuellt stimulerande och som återuppväckte mitt intresse för Kertész,” skriver Elisabeth Brännström som läst ”Imre Kertész och överlevandets skam” av Erik Löfvendahl.

Imre Kertész och överlevandets skam av Erik Löfvendahl
H:ström

När den ungersk-judiske författaren Imre Kertész fick ta emot Nobelpriset i litteratur 2002 var han den förste ungerske författare som belönades med det prestigefyllda priset, något som i vanliga fall borde ha lett till hyllningar och hög status i hemlandet. Så blev dock inte fallet i Ungern. I stället kröp antisemiter fram ur många av det ungerska samhällets skrymslen och vrår och det förekom flera inlägg i pressen där valet av Kertész kritiserades och det antyddes att när världen nu äntligen valde att belöna en ungersk författare gick priset till en jude och inte till en ungrare.

Kertész och den ungerska antisemitismen

Några år efter Kertéz död 2016 valde man också att ta bort hans mest kända bok Mannen utan öde från skolornas kulturkanon och vissa andra framstående och internationellt beundrade författare rensades också ut, bland annat Péter Nadas, även han av judiskt ursprung och Péter Esterházy, som varit djupt kritisk mot Viktor Òrbans regim. De berömda författarna ersattes av flera mer eller mindre bortglömda nationalistiska författare med motiveringen att de förbjudits under kommunisteran och att de skrev om ett Storungern som existerat före 1920. Det hör till saken att några av de nyinsatta författarna stått som medlemmar av den pronazistiska rörelsen Pilkorsarna som var ansvarig för mord på ungerska judar under andra världskriget.

I Kertész fall är det ju lätt att misstänka att han plockats bort från Ungerns kulturkanon på grund av sitt judiska ursprung, sitt val av ämnen och sin, enligt egen utsago, ständigt närvarande smärtpunkt som förblir Auschwitz, även när han skriver om något helt annat.

Tonen i Ungern när det gäller Kertész författarskap sattes redan under sjuttiotalet då Mannen utan öde, om den fjortonårige Györgi Köves som överlever Auschwitz, dit Kertész själv flyttades vid samma ålder, först refuserades innan den till sist gavs ut 1975, bara för att bemötas av negativ kritik från den ungerska kritikerkåren.

I sin fina essäsamling Imre Kertész och överlevandets skam utgiven på H:ström använder författaren och kritikern Erik Löfvendahl sig av flera olika perspektiv när han nu närmar sig Kertész, som han följt under många år efter den första lätt euforiska läsningen av Mannen utan öde.

Foukuserar på centrala punkter 

Erik Löfvendahl riktar i de nyskrivna essäerna främst in sig på centrala punkter i Kertész författarskap, bland annat på avsaknaden av hemhörighet. Kertész kände sig inte hemma någonstans, vare sig inom ett visst land eller en viss grupp. Under uppväxten var han, liksom många av Budapests assimilerade judar, knappt medveten om att han var jude. Den tillhörigheten tilldelades han av nazisterna. Möjligtvis ansåg han sig vara ungrare, men tyvärr delade inte det samhälle han vuxit upp i hans syn på saken. Den enda hemvist han hittade var i skrivandet och det var således inom dess privata cirkel som han genomlevde en stor del av sitt liv.

En annan central punkt är Kertész syn på auktoriteter, både inom familjer och samhällsstrukturer. Kertész hade ett komplicerat, sårigt förhållande till sin far som mördades av nazisterna 1945 och han överlevde själv två gravt auktoritära system som han lärde sig avsky: nazismen och kommunismen.

Löfvendahl skapar en sammansatt bild av Kertész

Essäerna i Imre Kertész och överlevandets skam är högst personligt hållna. Genom att göra nedslag i flera av Kertész verk och analysera både författarens prosa och svårtydda inställning till självbiografisk litteratur, samt undersöka den drivkraft och det flöde av tankar som låg bakom hans ständiga vilja till att uttrycka sig i skrift, skapar Erik Löfvendahl en sammansatt bild.

Jag hade stor behållning av den här essäsamlingen som jag fann intellektuellt stimulerande och som återuppväckte mitt intresse för Kertész både som författare och tänkare. Löfvendahl förmedlar som sagt en mångfasetterad bild av författarens verk, känsloliv och tankesfär.

Allt detta är synnerligen relevant i dagsläget då antisemitismen blivit en del av en alltmer påtaglig fascism i Europa och resten av världen.

The post Intellektuellt stimulerande essäer om Kertész first appeared on Opulens.

ROMAN. Gregor Flakierski har läst en berättelse som löper vindlande i en enda mening. Det rör sig om romanen ”Herscht 07769” av den säregne ungraren László Krasznahorkai.

Herscht 07769 av László Krasznahorkai
Övers: Daniel Gustafsson
Norstedts

Ungraren László Krasznahorkai är en säregen författare som skriver säregna romaner. Hans senaste på svenska ”Herscht 07769” är ett originellt verk som på ett drastiskt men samtidigt humoristiskt sätt tar sig an livets stora frågor, utan att förlora förankringen i samtiden.

Också formen är speciell, romanen består av en enda lång mening över 370 sidor. Allt hänger samman och det inte nödvändigtvis alltid av godo.

Fiktiv småstad i DDR

Bokens titel syftar på postnumret i en fiktiv småstad i forna Östtyskland, landet som icke är och som i romanen refereras till som ”gamla tiden”. Den lilla stadens befolkning har naivt trott att återföreningen skulle medföra frihet och välstånd till alla, men det blev inte riktigt så, för att uttrycka det snällt.

Istället ledde det till företagsnedläggelser, arbetslöshet, urholkade sociala förmåner och allmän hopplöshet. Mer anslutning än återförening, men det tyska ordet ”Anschluss” har en betungande historiskt arv och är därför tabu.

Uppblossande nazism

Ett annat mindre positivt fenomen som drabbar Kana, som staden heter, är en uppblossande nazism. Desperata människor söker gärna desperata lösningar.

Och där i staden bor Florian Herscht, uppvuxen på en institution, med ett dunkelt förflutet, eller inget förflutet alls, har han blivit omhändertagen av den lokale nazisthövdingen, en tvivelaktig och ambivalent figur. Florian uppskattar sin gynnare, Bossen kallad, och är redo att försvara och ursäkta honom i alla eller åtminstone de flesta lägen, även om han blir illa behandlad av honom, vilket händer lika ofta som de goda stunderna och de hyggliga handlingarna inträffar.

En udda gestalt

De andra nazisterna håller han sig undan från, han ogillar dem lika mycket som deras åsikter, och de återgäldar hans ogillande med nedlåtande förakt.

Florian är stor och stark, snäll och hjälpsam, lite långsam och en smula udda. Han arbetar svart tillsammans med nazistledaren. För övrigt är hans försörjning, liksom för de flesta i Kana, Harz IV, antingen arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag.

I sin bildningsiver deltar han i kvällskurser i naturvetenskap, och efter att han missförstått Big bang-teorin (om det verkligen är ett missförstånd?!) tror han att jordens undergång är nära, och ser sig därför föranlåten att brevledes meddela den insikten till förbundskanslern Angela Merkel.

Som till hans förvåning och besvikelse inte besvarar breven.

Förvandlas till mördarmaskin

Det inträffar en rad märkliga händelser i trakten av den lilla staden, och det kulminerar med ett tragiskt fall som berör Florian på djupet. Än värre blir det när han får bevis vilka som är de skyldiga. Hans värld rasar samman, och från beskedlig yngling förvandlas han till en hänsynslös mördarmaskin.

Krasznahorkai berättar i enda vindlande mening

Berättelsen löper vindlande i en enda mening genom hela romanen, och Krasznahorkai låter historien avvika i diverse sidospår för att sedan smidigt och sömlöst hitta tillbaka till huvudtemat. Han är en lysande berättare med en omtumlande berättarglädje.

Romanens grundton är däremot allt annan än glad, den är snarare djupt pessimistisk. Bokens motto är ”Hoppet är ett misstag”, och det är en hopplöshet som bottnar i så mycket ondska, dumhet, svek och illvilja.

Bachs musik ett motmedel

Men det kanske trots allt finns en öppning, en möjlig försoning. Och den finns i Johann Sebastian Bachs musik. Florian har lärt sig att lyssna på den, och kan till slut till och med höra den inom sig, för honom förkroppsligar den perfektion, helt i avsaknad av ondska, och ett motmedel till undergången.

Hoppet är ändå inte helt och hållet ett misstag.

The post László Krasznahorkai är en säregen berättare first appeared on Opulens.

NOBELPRISKANDIDATER. Carsten Palmer Schale ger här en introduktion till den ungerske författaren Peter Nádas författarskap. 

Ungraren Peter Nádas (1942)  fyller (alltså) i år 81 år. En lämplig ålder för en Nobelpristagare tycker jag, Dessutom är ju hans produktion mycket laddad. Han är också, och sålunda, en av författarna som alltid nämns i Nobelprissammanhang.

Nádas slog igenom internationellt med romanen ”Minnesanteckningarnas bok” från 1986 (på svenska, i översättning av Ervin Rosenberg, Bonnier Alba, 1994), som vann Prix du Meilleur Livre Étranger i Frankrike, och som den amerikanska kritikern Susan Sontag kallade för “den största romanen skriven i vår tid, och en av århundradets stora böcker”. Hans opus magnum, “Parallella historier”, kom ut 2005 på ungerska och 2012-13 på svenska.

Förra året utkom ”Illuminerade detaljer 1-2”, i svensk översättning. Det verket handlar (främst) om hur det är att växa upp i en judisk familj under nazism och kommunism.

År 2005 gav han ut en roman i tre volymer (om 1 600 sidor), ”Parallella historier” (i svensk översättning av Maria Ortman, Albert Bonniers förlag, 2012-2013).

Denna roman består av ett flertal oberoende historier som smälts ihop till en berättelse. Det tog Nádas arton år att färdigställa boken. Handlingen är uppbyggd runt två familjers historia: En av familjerna — Lipa-Lehr, är ungersk, den andra familjen — Döhring, är tysk. Dessa två huvudspår länkas ihop genom händelser och personer. Att läsa Péter Nádas ”Parallella historier” är en okonventionell introduktion till ett svindlande tankekosmos för den som inte läst honom tidigare. För inbitna fans är det en guldgruva.

Romanen skapar ett panorama över Europas historia

När de parallella berättelserna publicerades i Ungern 2005 hyllades de som en motsvarighet till  ”Krig och fred” i det 21: a århundradet.

År 1989, året för Berlinmurens fall, hittade Döhring, en student, ett lik medan han joggade i Berlins Tiergarten. Romanen börjar med denna kriminella scen, men öppnar samtidigt också upp det omfattande sökandet efter en familjs mörka hemlighet.

Det är historien om familjen och deras vänner, vars personliga öden är kopplade till det ungerska och tyska förflutna. De historiska markörerna är den ungerska revolutionen 1956, den postrevolutionära perioden, den ungerska nationaldagen den 15 mars 1961 och, i efterhand, deportationen av ungerska judar 1944/45 och förkrigstiden på trettiotalet i Berlin.

Romanen skapar ett panorama över Europas historia, i ett överväldigande överflöd av berättelser som ingen realistisk konstruktion skulle kunna kombinera till en berättelse. Romanens enda stora metaberättelse formas dock av berättelserna om kropparna som blir skådeplats för händelserna.

De manliga och kvinnliga kropparna och deras sexualitet formar verkligheten i karaktärernas liv, de är den “glödande magman”, “tändmaterialet som vilar i djupet av deras själ eller ande” som exploderar de parallella berättelserna. På grund av hans analytiska skarpsinne och kraften i hans karakterisering placerar internationell kritik Péter Nádas bredvid Proust.

Med sitt magnum opus romansviten “Parallella historier” höll han alltså på i 18 år.

Péter Nádas har också hävdat att det tagit decennier att förstå saker han hörde och såg i sin barndom

Hur länge han skrivit på självbiografin “Illuminerade detaljer” (i översättning av Daniel Gustafsson och Peter Tóth, Albert Bonniers förlag, 2022) framgår inte men “Minnesanteckningarnas bok” tog 11 år).

I detaljrika minnen och ett magnetiskt flöde beskriver han i ”Illuminerade detaljer” det som ska bli ett skrivande liv i ett Europa präglat av antisemitism och i de stora ideologiernas skugga. ”Man lyckas bättre när man minns något av en tillfällighet, då börjar det, då kommer floden av minnen,” säger Péter Nádas själv.

Idag räknas Péter Nádas, naturligtvis, som en av stora centraleuropeiska författarna. Som i fallet med Imre Kertész ströks hans böcker för ett antal år sedan från Ungerns kulturkanon.

”Minnesblad ur ett författarliv” är undertiteln. Och Péter Nádas går grundligt till väga i sitt livslånga sökande i att om möjligt något förstå sig själv och den kultur och familj som fostrade honom. Och samtidigt finns här två världskrig, Förintelsen och ett århundrade tyngt av ideologier. Och en stad, Budapest. Men han stannar också vid detaljerna, kan beskriva hur mormors söndagssoppa blir till, och hur morfar Tauber efter lunchen slänger upp honom i luften.

Prompt förstår man även hans metod. Hur han repeterar sina minnesfragment, och sin samtid, varpå den ena detaljen efter den andra öppnar sig som ett ostron. Och hur därmed det nya möter det förflutna. Péter Nádas har också hävdat att det tagit decennier att förstå saker han hörde och såg i sin barndom, men att minnet bevarar det man inte förstår sig på; som ett raster, ett nät; ja, en struktur som med erfarenheter och begrepp långsamt under ett liv fylls i.

Carsten Palmer Schale

The post Helgessän: Peter Nádas vävningar first appeared on Opulens.

ROMAN. Överlag framstår László Krasznahorkais Den sista vargen som en lek med form och framställning som är betydligt för ”meta” och självmedveten för sitt eget bästa, och därmed också ganska tom, skriver Anna Remmets.

Den sista vargen av László Krasznahorkai

Översättning Daniel Gustafsson

Norstedts

László Krasznahorkai, född 1954, tillhör de internationellt uppburna ungerska författarna där även namn som Péter Nádas och den nyligen bortgångne Péter Esterházy ingår. Krasznahorkai har belönats med både Man Booker International Prize och National Book Award för Satantango respektive Baron Wenckheim’s Homecoming.

Denna korta roman, i svensk översättning av Daniel Gustafsson, utgörs av två historier som båda kretsar kring människans (i det här fallet, liksom i många andra, väldigt tydligt och specifikt mannens) komplicerade förhållande till naturen och språkets lika komplicerade förhållande till sanningen. Två i litteraturen mindre originella teman med andra ord. I den första delen möter vi en likaledes föga originell figur: en medelålders manlig författare som rör sig på gatorna i Berlin och irriteras över allt turkiskt han stöter på i ”sin” stad. Han slår sig ner på sitt stammishak och börjar berätta för den ungerska föreståndaren om när han fick i uppdrag att skriva en text om den sista vargen i Extremadura. Nu är Extremadura  förvisso en verklig region i Spanien, men namnet utlovar ändå ett kliv ut i det okända. Den verklighet som möter författaren visar sig dock vara högst prosaisk, och vilken som verkligen var den sista vargen, liksom vem som sköt den, är ett föremål för debatt. Kanske är detta Krasznahorkais sätt att säga att världen som helhet nu är avförtrollad (för att använda ett i vår tid högst ooriginellt ord). Alla osäkerheter i själva berättelsen om vargen ramas dessutom in av en ramberättelse som helt saknar punkter. Men vad poängen med denna typ av språklig exercis är i just detta fall förblir ganska oklart: det framstår mest som ett försök till litterär finess utan att någon riktig effekt uppnås.

I romanens andra del presenteras ytterligare en ensam man som konfronteras med naturen. Denna gång är det jägmästaren Herman som fått i uppdrag att utrota alla rovdjur i ett visst skogsområde, men som efter att ha skådat ett djur lemlästat i en av hans fällor bestämmer sig för att byta sida. Han börjar placera sina fällor så de istället fångar människor och blir då själv en plåga och ett hot som det ”civiliserade” samhället måste göra sig av med. Också denna berättelse är full av osäkerheter och metalitterära grepp. Några stycken är riktigt bra, som den groteska och våldsamma bilden av djuret i fällan. Här lyckas Krasznahorkai skildra jägmästarens kris och omvändelse med relativt få ord, och till största delen genom att låta oss tillsammans med Herman se djuret och dess lidande för första gången.

Överlag framstår dock Den sista vargen som en lek med form och framställning som är betydligt för ”meta” och självmedveten för sitt eget bästa, och därmed också ganska tom.

The post Lekfull men tämligen tom roman first appeared on Opulens.

AVDAMMADE MÄSTARE. “Här finns inga schablonmässigt onda eller goda.” Jesper Nordström skriver om den ungerske författaren György Kardos som emigrerade till det så kallade brittiska Palestinamandatet.

Det är ingen hemlighet eller kontroversiell åsikt att Mellanöstern är världens mest konfliktfyllda oroshärd. Här finns alla förutsättningar för konflikt: religion, ekonomi och kalla krigets geopolitik, som lett till närmast eviga proxykrig och stormakters ”schackspelande”. Lägg sen till Israel och dess ideologiska grund i Theodors Herzls sionism och det är laddat för konflikt.

The post En exilförfattare utan skygglappar first appeared on Opulens.