UNGDOMSFIXERINGEN. “Kulturkvinnorna och Zlatan tycks vara eniga om att mörkret börjar tätna på tröskeln till fyrtioårsåldern. Gräddfilen blockeras av nya årsmodeller – på planen, på krogen och i dejtingdjungeln”, skriver Erik Cardelús.

Någon gång under senhöstens mörknande dagar hände det. Ett antal namnkunniga och profilerade kulturkvinnor lade ut texter om sitt åldrande och obehaget i att den egna attraktionskraften försvagas. Parallellt gav Zlatan ut sin bok Adrenalina. Även här upptogs tankarna av en oro inför åldrandet, att tappa kraften, självsäkerheten och attraktiviteten.

Tätt efter kom SVT-dokumentären Under kniven som skildrar svenskarnas allt större behov att skönhetsoperera sig. Ett behov som löper från ung till gammal, från slott till koja. Med full respekt för smärtan i de inblandades skönhets- och ålderskval, här välkomnas ändå ett fördjupat samtal om åldrande. För det finns få saker som vår moderna civilisation förhalar, förnekar och förskjuter som åldrandet.

När börjar då ålderdomen bli trist och toxisk? Kulturkvinnorna och Zlatan tycks vara eniga om att mörkret börjar tätna på tröskeln till fyrtioårsåldern. Livets tidigare erövringar och expansioner stannar av, gräddfilen blockeras av nya årsmodeller – på planen, på krogen och i dejtingdjungeln. Självklarheten i att bli uttagen i startelvan sjunker. Chansen att gå hem med attraktivt sällskap från krogen tunnas ut. Svajpandet på Tinder kärvar. Eller för att tala dagens förhärskande språk, ekonomiskan: det kroppsliga och erotiska kapitalet devalveras.

Mitt i alla dessa medialiserade åldersnojor finns paradoxer. Med ett tillfälligt pandemiskt hack i kurvan, visar statistiken att allt fler blir allt äldre, vilket betyder att vår planet fylls av åldringar. Detta gäller inte bara längre i den rika delen av världen, utan även i så kallade utvecklingsländer där medellivslängden höjs och sjukvården blir allt bättre. Det räcker med att återse någon av den framlidne professor Hans Roslings alla presentationer för att bli varse denna glädjande trend som visar att allt fler lever allt längre världen över. Här sägs ofta att våra kroppar är genetiskt programmerade till att leva fram till 120-årsstrecket.

Ålderdomen framstår då som ett svek.

Samtidigt märks en snårig paradox. För parallellt med att jordens befolkning blir allt äldre, lever vi i en globaliserad kultur som hyllar ungdomen, den unga och orynkiga kroppen, känslan av ostoppbarhet och osårbarhet. Om denna kultur hämtar sin näring ur ett inneboende förakt för det oestetiska och ofulländade, förnekelsen av den biologiska klockan, kommersialiserad och digitaliserad narcissism eller bara dumhet, är nog bäst att hålla osagt.

Ännu konstigare blir det då kraven på god vård och friskt liv ökar samtidigt som politiker världen över vinner val på löften om skattesänkningar. Ålderdomen framstår då som ett svek, ett fabriksfel i Produkten Liv. Något att reklamera, reparera och remejka.

Leende ungdom och grimaserande ålderdom, ett problem som passas över till vetenskapen och marknaden att fixa. För vem vill bli gammal, rynkig och grå, när man kan vara ung, slät och skinande? Det räcker med att titta på närmaste Hollywoodfilm för att inse att rynkor, grå hårtestar och hopsjunkna kroppar inte säljer. Men är detta något nytt?

Den romerske filosofen Seneca kallade ålderdomen en obotlig sjukdom. Många minns nog den oföränderliga och oklanderliga ungdomliga skönheten hos Dorian Gray i Oscar Wildes kända roman eller medeltidssägnen som Goethe plockade upp och förvandlade till Faust, en man som säljer sin själ till djävulen och i utbyte får leva i evig ungdom, rikedom och makt. Eller i närtid: Alphavilles dänga “Forever Young”.

I konsumtionssamhället finns andra problem med åldrandet. Här ska våra konsumtionsvaror gärna åldras så där lagom omärkligt att vi bestämmer oss för att köpa en ny modell. För några år sedan stämdes ett känt storföretag för att ha förkortat livslängden på sina telefoner. Ett avsiktligt accelererande åldrande inbyggt i produkter skapar en smart drivkraft till att handla nytt, vilket håller konsumismens hjul snurrande. Så – utifrån en marknadslogik – blir åldrandet lysande business för skönhetsindustrin. Nedsida blir uppsida. Sörj inte, skönhetskonsumera.

Under senhöstens kulturmärkta åldersdebatt höjdes röster för att vi borde tänka mer på själen än kroppen. Men hur evidensbaserad är egentligen själen? Var finns själens marknadsplan? Hur svajpvänlig är en själ? Det har även sagts att åldrandet och den sjunkande attraktiviteten plågar kvinnor mer än män, en trend som tycks plana ut i dagens metrosexuella tidsålder. För de flesta vill vara högvilt på begärets marknad och tappade marknadsandelar är trista. Eller som Annika Norlin sjunger: ”Men nu blir kroppen sämre och man måste låtsas hårdare/Folk vill mindre av en nu och väntar sig mer/ Och man får inga favörer av folk som vill ligga längre.”

Kanske klimatkrisen blir det tragiska botemedlet. Att tänka botox, lifters och fillers blir sekundärt när skogen brinner intill. Bekymmersrynkor, fallande ögonlock och ridbyxlår hamnar i tankeskugga med huset översvämmat av extremregn. Eller så kör vi på som vanligt, bara lite snyggare och mer skönhetsopererade än annars. Estetik övertrumfar etik, sköna smajl på det sjunkande skeppet.

The post Vad gör vi med åldrandet? first appeared on Opulens.

LIVSVILLKOR. “Vad är alternativet till att åldras? Jo, att dö.” Lars Thulin begrundar vår tids ungdomsfixering och slår ett slag för åldrandets skönhet.

Anna-Lena Laurén, Dagens Nyheters och Hufvudstadsbladets korrespondent i Sankt Petersburg skriver i princip alltid väldigt bra krönikor. Ibland skriver hon ännu bättre. Som den senaste i DN om åldrande och vår, speciellt kvinnors, syn på åldrande. Hennes text slog mig rakt och hårt i magen. På det där bra sättet. Och fick mig att tänka på ämnet långt efter att datorn stängts.

Just frågan: Vad är alternativet till att åldras? Jo, att dö. Min pappa dog 43 år gammal då jag var elva år. Först när jag uppnådde påtagligt mogen ålder förstod jag till fullo hur mycket den förlusten påverkat mitt liv. Inte för att jag gick omkring och tyckte synd om mig själv. Livet händer och det finns ingenstans där det går att lämna in ett överklagande. Det måste man acceptera – annars går man under. Jag valde acceptansen. Men självklart formar vissa trauman ens liv.

Nåväl, pappas död fick mig att bli vansinnig när folk ojade sig över hur hemskt det var att bli 50. Ibland frågade jag dem försynt hur de såg på alternativet – alltså att inte få bli 50. Ibland rann dock sinnet över.

Men släng dig framför tåget när du ännu är 49, så löser sig problemet, sade jag några gånger. Ingen tyckte det var roligt, men en del skämdes nog för sitt uttalande.

Vi har fått en utmätt tid på jorden. Vår uppgift är att fylla den tiden på bästa sätt. Då får man titta genom vindrutan. Att låsa fast en drömmande blick i backspegeln är ett dåligt sätt att färdas.

En annan grej som hänger ihop med detta är ungdoms- och skönhetsfixering bland kvinnor, vilket Laurén tar upp. Att helt anamma det yttre. Var det inte just det som den moderna, frigjorda och jämställda kvinnan INTE skulle göra?

Det är ett förnedrande och ett förminskande av erfarna kvinnor.

Som åldrande man som försöker fatta nutida genusdebatt, blir jag ofta helt förvirrad. Känner ibland en tilltagande oro för schizofreni, inte för egen del men för vissa professionella kvinnliga tyckare. Minns två krönikor i DN av erkänd feminist, namnet kan vi strunta i, som tog upp ämnet. Den första var den vanliga att män betraktar kvinnor som sexobjekt, klär av dem med ögonen, att äldre män söker unga kvinnor och så vidare. Det är ett förnedrande och ett förminskande av erfarna kvinnor. Visst, det kan en man hålla med om.

I en krönika något senare berättade den feministiska skribenten att hon gått på en fest och åter kände sig förtryckt av män. Därför att ingen tittade på henne. Inte ens en läcker svart klänning hjälpte. Hon var inte längre attraktiv. Det var förnedrande att inte bli betraktad på det sätt som hon nyss hade hatat.

Inte enkelt att vara man. Tittar du uppskattande på en kvinna är du en förtryckande skitstövel. Tittar du inte är du – en förtryckande skitstövel.

Jag tänker på när kvinnotidningen Amelia introducerades med buller och bång för många år sedan. Det skulle vara en publikation för moderna, frigjorda och mogna kvinnor. Producerad av samma typ av kvinnor. Anförda av en av de senaste decenniernas skickligaste tidningsmakare, Amelia Adamo.

Spännande, tyckte jag. Nu skulle vi få se sanningen. Kvinnornas värld befriad från det patriarkala förtrycket. Här skulle kvinnorna vara ensamma på scenen. Det där med krav på skönhet, vackra kläder, flärd och yta – det fanns ju bara där för att behaga männen. Inget för riktiga systrar.

Så kom tidningen. Den innehöll till stor del – skönhet, vackra kläder, flärd och yta. Åter dags att syna kriterierna för diagnosen schizofreni. Samt fundera över uttrycket: äta upp kakan och behålla den. Men upplagan rusade – många kvinnor älskade Amelia.

Inbitna feminister hävdar nog att detta är yttersta beviset på hur hårt det manliga förtrycket bitit sig fast. Så hårt att de flesta kvinnor inte förstår att de är förtryckta. Men om inte ens de själva kan frigöra sig? Är det då rimligt att återigen lägga hela skulden på män?

Det finns undantag. För en åldrande kvinna kan vara vacker på sina egna meriter. Fylla betraktaren med värme, inkännande och respekt.

Minns den makalösa skådespelerskan Kate Winslet som nyligen var med i tuffa tv-serien Mare of Easttown. Där finns en intim scen där hon inte har alla kläder på plats. Fotograf och regissör såg tagningen och erbjöd sig att ta om den med annan ljussättning och vinklar. För att inte Winslet skulle se ut som Winslet ser ut. De trodde att de var snälla. Hon vägrade. Det var så hon såg ut. Det var det publiken skulle få se, inget annat.

Samma med reklambilder för serien. Hon fick se dem i förväg och alla var fixade i Photoshop, retuscherade sade man förr. Winslet vägrade godkänna. Det var originalet som gällde.

Snacka om förebild för alla tänkande kvinnor. Och män. Heder åt Kate Winslet.

Min mormor var en hejare på oneliners, även om det inte hette så när hon levde. Hon sade:

“Livet ger ärr. Den som inte har ärr har inte levat.”

Hon menade då både kroppsliga och själsliga ärr. Jag kan bara tillägga att en del ärr är vackra. För de berättar om väsentligheter och erfarenheter. Det gör sällan botox och silikon.

The post Ett långt liv ger vackra ärr first appeared on Opulens.

DISKRIMINERING. Rynkdjup lär knappast påverka pennans skärpa eller förmågan att kläcka nya idéer. Ändå sker diskrimineringen hela tiden, inte minst i den åldersbesatta mediebranschen, skriver Lisa Bjurwald.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den ikoniska domaren Ruth Bader Ginsburg har varit på Sverigebesök och journalisterna tävlat i att uttrycka sin häpnad över att en så ohyggligt gammal människa fortfarande kan vara relevant. Sedan jag själv blev vuxen någon gång över 30 har jag av naturliga skäl fått upp ögonen för mediernas orimliga åldersfixering. Ju fler människor över, säg, 50 jag har förmånen att arbeta med, desto mer absurda ter sig “30 bästa under 30”-listor och liknande. Man blir ju bara bättre med åren, så varför denna ungdomsfixering, som ofta sker slentrianmässigt?

Vid uppdrag att moderera paneldebatter och dylikt lägger arrangören ofta till: “Och skulle inte du kunna tipsa oss om några bra unga namn till panelen?”. Varför unga? Det här handlar alltså om ganska avancerade ämnen som ökande nationalism eller hotad pressfrihet. En diplomat eller statsvetare med decenniers erfarenhet av Europas skiftande politiska landskap lär ha mer att tillföra ett sådant samtal än en 23-årig influencer med “vassa åsikter”.

Likadant ser det ut i spalter och ledarkolumner. Här en disclaimer: jag har också varit en “20-någonting” ledarskribent som skrivit läsarna på näsan om hur de ska tycka om krig och fred, livet och döden. Rys. Men jag skyller på cheferna, som rekryterade mig och mina generationskamrater istället för Hédi Fried eller sedan dess avlidne Sverker Åström. Att jag kämpar med att komma på namn på nu levande influencers 70+ är verkligen ett underbetyg till chefredaktörer och andra som styr i det offentliga rummet.

Någon som skriver och lobbar oerhört skarpt och energiskt i åldersfrågan är Mindmakers PR:s framtidsspanare John Mellkvist, ambassadör i regeringens delegation för senior arbetskraft. På LinkedIn skriver han om ålder varje dag (!), bland annat för att fler människor ska “inse och känna att åldras = utvecklas”. Mellkvist vill också att fler ska inse poängerna med att “mixa generationer”. Det viktigaste är ändå att vi överhuvudtaget börjar prata om ålder, för just nu tar vi faktiskt rena klyschor för givna. Varför förutsätter vi till exempel att en lyckad rekrytering är lika med en ung rekrytering? Varför utgår karriärreportage så ofta från unga människor i 20-30-årsåldern, som jämfört med en 50- eller 60-åring bara är i början av sitt värdefulla insamlande av erfarenheter?

Tidigare i år skrev frilansjournalisten Katarina Arnstad Elmblad ett spritt och uppskattat inlägg i tidningen Journalisten : “I 35 år har jag jobbat med det skrivna ordet, i olika befattningar, allt från lokalredaktör till chefredaktör,” berättar Arnstad Elmblad. “Jag anser mig vara hyfsat kompetent. Det är bara ett aber. Min ålder. (…) Redan som 40-åring fick jag höra att jag var för gammal. Jo, det är sant. Chefredaktören på en stor facklig tidning sa rent ut ‘du är för gammal för jobbet’.” Att medvetet tacka nej till kompetens, kunnande och de unika insikter som bara åldern kan ge, till förmån för… Vadå? Någon som skrivit färre antal texter och gjort färre misstag att lära av?

Rynkdjup lär knappast påverka pennans skärpa eller förmågan att kläcka nya idéer. Ändå sker diskrimineringen hela tiden, inte minst i den åldersbesatta mediebranschen, där bland annat medborgarnas egna public service-kanaler sparkar ut den ena folkkära profilen efter den andra enbart på grund av deras ålder. Det är faktiskt inte riktigt klokt. Låt oss tillsammans vända trenden! Det tjänar både vi själva och läsarna, lyssnarna och tittarna på.

The post Åldersfixeringen måste brytas first appeared on Opulens.