SE OCH BLI SEDD. Barn-och ungdomsfilmfestivalen Buff i Malmö, är en av Sveriges största nationella filmfestivaler i sitt slag. Ingela Brovik rapporterar om årets upplaga. Det handlar både om viljan att bli sedd och att se en framtid.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vänskap, nyfikenhet, mod och skrämmande monster handlar det om i Stora galaxer äter stjärnor, i regi av Anna Charlotte, en briljant animerad film som haft sin världspremiär på årets Buff, den 26:e Barn-och ungdomsfilmfestivalen i Malmö, Sveriges största barnfilmfestival som visar 120 filmer från 40 olika länder.

Ett litet blåbär på smala ben är med nya kompisar på jakt efter sina stjärnor i rymden, men blir rädd att inte komma hem igen, halkar iväg nedför regnbågen, tillbaka till Jorden. Där blir blåbäret en ledsen unge, grubblar ifall vänskapen har tagit slut, hur man skall bära sig åt för att hålla kvar sina vänner, komma tillbaka till dem.

Många i den unga publiken på stadens magnifika biograf Royal reagerar starkt på filmen med dess konstnärliga bildspråk, sofistikerat, underfundigt,en saga som fungerar väl på en publik från 3 år och uppåt. Det här är utmärkande för Buff: god stämning med glada ungar som njuter av att se bra film på bio, tillsammans, en tidig måndagsmorgon.

Några dagar tidigare, visning av Buffs invigningsfilm Mirai, min lillasyster i regi av Mamoru Hosoda,en japansk animerad film om den fyraårige pojken Kun vars liv förändras när han får en lillasyster, Mirai.

Pojkens mamma har bara ögon för sin nya baby och pojken skriker högljutt, så att hans ansikte nästan spricker av sorg och ilska över att mor och far inte längre ser honom — speciellt inte hans mamma.

Han öser ut alla sina leksakståg över golvet, vilket retar de vuxna — ett sätt att bli sedd.

Fast det för inget positivt med sig. För varje stök, mer konflikt, mer sorg och ilska hos fyraåringen — tills han möter lillasystern från framtiden i en magisk trädgård. Detta är en av flera japanska animerade filmer på Buff som visar upp en viss ironisk diskussion om manligt och kvinnligt i familjen i programmet med temat The Future på filmfestivalen.

En annan animerad japansk film är Nausicaä från Vindarnas dal i regi av Hayao Miyazaki om hur den tuffa prinsessan Nausicaä vill rädda civilisationen från den undergång som krig och konflikter lett till.

Det här en vid det här laget klassisk succéfilm som lade grunden till berömda Studio Ghibli, som skapat mästerverk inom animerad film. Det hör till saken att filmen framstår som aktuell än idag trots att den skapades redan 1984.

Prinsessan Nausicaä är en smart tjej med integritet som har förmåga att lösa problem som ingen annan. Precis som huvudrollen i tyska Osynliga Sue i regi av Markus Dietrich (i tävlingen för bästa barnfilm) om tonårstjejen Sue som känner sig ensam, på liknande sätt som den japanske pojken. Men på en annan nivå. Hennes mamma är forskare och arbetar hela tiden på ett laboratorium. Dottern är ledsen för att mamman inte har tid med henne och inte heller ser henne.

När Sue och hennes pappa vill fira mammans födelsedag med tårta på hennes arbetsplats, sätter tårtans brinnande stearinljus igång en explosion i hela byggnaden. Någonting förändras i de vätskor som används i forskningen och Sue får en vätska på sig som gör henne osynlig, till och från. En revolutionerande egenskap hos vätskan som gör den högintressant för vissa av mammans kollegor. Mamman blir följaktligen kidnappad. Bara Sue med sin smarta förmåga att lösa problem kan rädda henne.

Osynliga Sue är en av de bästa, mest intressanta filmerna på årets Buff, med sitt intrikata berättande och sina associationer till tysk stumfilm som Fritz Langs Metropolis.  Det är således ett mörkt skräckdrama med filmhistoriska referenser, undertext om teknik och makt, i en spännande, dynamiskt fantasifull berättelse om att bli sedd/vara osynlig, symboliskt, vetenskapligt och identitetsmässigt. (I någon mening kan filmen associeras med Tove Janssons saga Det osynliga barnet.)

Andra tuffa tjejer finns förstås i filmer efter Astrid Lindgrens böcker, som visas i ett specialprogram för att hedra att författaren det är 75 år sedan hennes första bok publicerades.

En av de bästa är Ronja Rövardotter i regi av Tage Danielsson, som vann pris på filmfestivalen i Berlin 1985. En drastisk, rolig, samtidigt lyhörd film, där Ronja gör uppror mot vuxenvärlden. Ronja tycks inte bry sig så mycket om ifall hon är sedd (till skillnad mot andra huvudroller i filmerna på årets Buff). Hon ser sig själv i ögonen, över alla tidsgränser.

Tuff är också Vilde, tjej med grönaktigt hår i norska filmen Harajuku i regi av Eirik Svensson. Hon är en tjej som hänger på Oslo centralstation med kompisar, gillar japansk kultur, drömmer om att resa till stadsdelen Harajuku i Tokyo, bort från sin problematiska mamma och frånvarande pappa. En stark, dramatisk film om existentiella frågor som (rättvist) vann flera priser på Buff.

En viss likhet finns mellan rollkaraktären Vilde och de unga huvudrollerna i PewPewPew i regi av Sergey Vasiliev, världspremiär på Buff, om ett mystiskt virus som sprider sig till tonåringar i Malmö. De unga drabbas av symptom som illamående, förvirring och hysterisk längtan efter att bli superkända — alltså, bli sedda, vilket ser ut som ett (indirekt) tema på årets Buff. Fyra olika berättelser om unga stressade killar och tjejer blir till en experimentell independentfilm som gestaltar tidsandan kongenialt, att vilja bli sedd, men också se världen. Samt att se och föreställa sig framtiden —  årets övergripande tema på Buff i Malmö.

The post Buff 2019 i Malmö: Att bli sedd first appeared on Opulens.