BIOGRAFI. “I sin fantastiskt välmatade och välskrivna biografi om Ester Blenda Nordström har Fatima Bremmer nu lyft fram allt man behöver veta om Sveriges första wallraffare; ingen lätt uppgift eftersom Ester Blendas korta liv var betydligt mer innehållsrikt än de flestas”, skriver Elisabeth Brännström.

Ett jävla solsken av Fatima Bremmer
Forum (2017)

År 1914 satt den ganska nervösa 23-åriga journalisten Ester Blenda Nordström på tåget till Södermanland, på väg ut på sitt första uppdrag som undersökande reporter. Hon skulle arbeta som piga på en gård utanför Nyköping i en månad för att undersöka tjänstefolkets arbetsvillkor och rapportera till Svenska Dagbladet, där hon skrev under signaturen Bansai. Resultatet blev en artikelserie som med sitt direkta tilltal, lättsamma humoristiska stil och sociala patos snabbt gjorde succé och efter några veckor hade Ester Blenda klivit ut i rampljuset och blivit en av Sveriges mest kända kvinnliga journalister. När artikelserien lite senare också gavs ut i bokform med titeln En piga bland pigor hade hon definitivt etablerat sig som en av landets mest spännande kändisar och ny, tuff idol för många unga, ambitiösa kvinnor.

I sin fantastiskt välmatade och välskrivna biografi om Ester Blenda Nordström har Fatima Bremmer nu lyft fram allt man behöver veta om Sveriges första wallraffare; ingen lätt uppgift eftersom Ester Blendas korta liv var betydligt mer innehållsrikt än de flestas. Hon dog svårt alkoholiserad 1948 bara 57 år gammal och hade då hunnit med flera strapatsfyllda resor som resulterat i både böcker och artikelserier.

Hon var nomad-lärarinna bland samer i Lappland, levde flera år i vildmarken på Kamtjatka-halvön och reste helt ensam genom Amerika där hon försörjde sig genom tillfälliga påhugg. Ester Blenda var också under många år ett välbekant ansikte i Stockholms kändisvärld, där hon ofta festade till långt in på små-timmarna och arbetade hårt på tidningsredaktioner på dagarna. Ett rastlöst och ansträngande liv som antagligen lade grunden till den alkoholism som till sist tog livet av henne.

Fatima Bremmer lyckas utmärkt med att skildra Ester Blendas komplicerade liv och personlighet. Det är högst troligt att hon var lesbisk och under en stor del av sitt liv hade ett förhållande med väninnan Carin Frisell. Hon led också av svår rastlöshet och det var den som ofta tvingade iväg henne på de resor som kom att ligga till grund för hennes böcker.

Fatima Bremmer ger en tydlig bild av en högt begåvad, impulsiv och modig kvinna med myror i kroppen som gör sitt bästa för att ställa upp för den illa behandlade arbetarklassen och för flera nedvärderade och föraktade minoritetsgrupper. Tyvärr blev hennes engagemang ändå lite för präglat av den rådande tidsandan och i beskrivningarna av samer, Kamtjatka-bor och svarta personer kröp det alltför ofta in en nedlåtande ton som idag inte känns alltför fräsch i sammanhanget.

Detta till trots så förstår man, när man läst Ett jävla solsken, hur viktig Ester Blenda Nordström var för sin samtid. Fatima Bremmer har skrivit en mycket stark biografi, väl laddad med underlag och med varje liten källa redovisad och grundligt kontrollerad. Boken innehåller också citat från Ester Blendas böcker och brev till släktingar och vänner och hennes egen röst löper som en röd tråd genom berättelsen om hennes liv.

Fatima Bremmers prosa håller en hög litterär kvalité och trots alla sorger och komplikationer är det ett nöje att få följa Ester Blendas väg genom livet. När man läst klart Ett jävla solsken har man lärt känna både Ester Blenda och hennes tid. En nödvändig lektion i modern svensk kvinnohistoria och ett mänskligt öde som berör och fascinerar.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Stark och välskriven biografi om Ester Blenda Nordström first appeared on Opulens.

MEDIEKRIS. Igår kom nyheten att Millenium-aktuelle författaren David Lagercrantz donerar en halv miljon till Föreningen Grävande Journalisters stiftelse Grävfonden, som arbetar för att främja svensk grävjournalistik. David Lagercrantz beskriver Grävfonden som ett sätt att stötta den svenska demokratin “i en ödestid”.

Fick man önska fritt skulle staten eller medierna själva kunna säkerställa att oberoende, granskande journalistik – en central pelare i demokratin – blomstrade. Men med tanke på dagspressens kris i västvärlden (i exempelvis Storbritannien har omkring 200 regionala och lokala dagstidningar tvingats lägga ned bara sedan år 2015) får vi kanske börja ställa vårt hopp till mecenater. Grävfonden har i och med David Lagercrantz donation nått upp till sin första miljon och är hoppfulla om att de kan nå ännu högre.

Pengar löser dock inte allt och två envetna problem biter sig fast i den svenska grävjournalistiken. Det första är att själva grävet, förståeligt nog, är roligare att göra än uppföljningen och att den sistnämnda därmed ofta utförs pliktskyldigt och lite i förbigående. Här finns mycket att lära från den brittiska pressens bulldog-liknande grepp om sina offer tills de erkänner fusk och missförhållanden. Rent medieetiskt är ju ansvarsuträvandet det som främst skiljer riktig journalistik från uthängningar på exempelvis hatsajter. Krasst sett är också genomarbetade uppföljningar ett sätt för medierna att dra ut på sina stories och dra in mer pengar från betalväggarna.

Ett andra problem som hänger kvar i denna machogenre är de homogena ämnen som hamnar i grävarnas fokus. Trots kvinnliga landvinningar i journalistik och mediebransch i övrigt råder en skriande brist på gräv kring ämnen som i medievärlden klassas som “mjuka” eller “kvinnliga” och därmed inte lika intressanta som exempelvis extremism, gängkriminalitet och annan brottslighet.

I mediepodden Atladottir & Bjurwald intervjuade vi för två år sedan Expressens grävande medicin/hälsojournalist Anna Bäsén om just avsaknaden av gräv kring exempelvis skönhetskliniker där unga kvinnor lägger enorma summor på att injicera potentiellt skadliga medel. Vi talade också om den skeva fördelningen (både ämnes- och könsmässigt) av de grävpriser som är centrala i en genre där prestige är allt. Tyvärr har ingenting förändrats sedan dess.

I DN sammanfattar David Lagercrantz mycket bra vikten av undersökande journalistik i en tid som präglas av populism och propaganda från alla håll: “Det blir allt tydligare att det fria ordet är under attack i världen i dag,” konstaterar han. “Antidemokratiska krafter växer sig starkare, och lögnen och desinformationen får ett allt större inflytande i det offentliga rummet. Undersökande journalistik är därför viktigare än någonsin.”

När traditionella medier inte bara får ekonomiska tillskott utan understöd av digitala aktivister, som skett i tidningen ETC:s senaste avslöjanden om SD:s nazistkopplingar, får man verkligen hopp om den grävande journalistikens framtid.

Alla artiklar av Lisa Bjurwald

The post Journalistiken får kanske ställa sitt hopp till mecenater first appeared on Opulens.