SYMTOM. “Det går inte att använda historien för att förutspå framtiden, historien upprepar sig inte. Och att beskriva symtom är inte samma sak som att dela ut en dödsdom. Men visst finns det symtom. Johanssons Det cyniska tillståndet är inte en skrift av en undergångsprofet, men det är en text som visar på mellanrum,” skriver Mattias Hult.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det är över för oss. Om vi inte tvingas tillbaka till ett brutalt naturstadium av klimatkrisen blir vi istället utmärglade av en alltför generös flyktingpolitik. Ja, så tycks i alla fall debatten låta ibland. Och det är viktigt att ta fasta på: hur vi talar om något. Det tycks mig finnas en retorik som placerar vårt samhälle i pre-apokalypsens tidsram, där den egentliga orsaken till vår undergång är sekundär, men innebär att vi ofrånkomligen är på väg dit. Vi befinner oss i mellanrummet mellan det som en gång var en stabil och tydlig värld, och morgondagens ansiktslösa apokalyps.

Vi är idag vana att konfronteras med undergångens teckensystem i litteraturen; det finns vissa fastställda troper för hur den bör se ut. Ett blomstrande samhälle ersätts av ett öde landskap efter en apokalyps, eller avlöses av ett intrikat och dystopiskt byråkratiskt system. Men världen före undergången, med dess värdesystem, människor och livsåskådningar, gestaltas aldrig så tydligt i litteraturen som i dubbelmonarkin Österrike-Ungerns fall. Med skarp blick och ett visst mått efterklokhet har bland andra Stefan Zweig, Joseph Roth och Robert Musil gestaltat tiden före imperiets sönderfall och kollaps. Låt oss se närmare på hur tillståndet innan undergången skrivs fram av det brokiga brödraskap som de tre österrikarna utgör, och om det i den gestaltningen finns paralleller till vår egen samtid.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Dubbelmonarkin Österrike-Ungern har visat sig vara den perfekta skådeplatsen för att representera en värld som står på ruinens brant, ett intakt system före undergången. Ett statsbygget vars undergång på många sätt fungerar som typexempel för modernismens destruktivitet. Eller snarare, ett samhälles oförmåga att totalt omfamna moderniteten. Under 30-talet såg de alla tre tillbaka på tiden före första världskriget, en tid då beständigheten själv tycktes upplösas. Under mellankrigstiden träffade Zweig och Roth varandra i landsflykt i belgiska Oostend, en historia vi berättat om tidigare i Opulens. Även Musil befann sig då i exil. De hade alla tre fått sina böcker bannlysta i Hitlers Tyskland; både Zweig och Roth var judar, och Musil var gift med en judinna. Men under denna anledning tycker man sig skönja en annan, nämligen att de alla på sitt sätt lyckades sätta ett — för makten — obehagligt finger på tidsandans kardinalpunkt.

Hos dem alla finns emfas på mellanrummet som tematik; det rör sig om en tid mellan det stabila som varit, och det totalt uppslitande som komma skall. På grund av den erfarenhet som första världskriget gett dem kan de med klarsynthet placera tiden dessförinnan i tomrummet mellan det som Zweig kallar ”trygghetens gyllene tidsålder” och den tid då allt fast förflyktigas. I Joseph Roths Radetzkymarschen illustreras detta framförallt genom generationsklyftorna. Vi får följa den kortlivade adelssläkten Trotta, vars uppgång och fall går hand i hand med kejsare Franz Josefs liv. Inledningsvis finns en tydlig kontinuitet mellan far och son, en enhet lika sammansatt som kejsardömet själv. Men omärkligt börjar det dyka upp små symtom som skvallrar om en allvarligare sjukdom. Politiska dissidenter, nationalistiska och kommunistiska underströmmar. Även Zweig tar i Världen av i går fasta på de små detaljerna och nyanserna som förändras. Folk börjar klä sig annorlunda och plötsligt dyker gränskontroller upp runt om i Europa. Allt ser på ytan ut som det alltid gjort, men något sker därunder, ett växande tomrum. Det är ofrånkomligt, men samtidigt som mellanrummet mellan folket och kejsaren växer, växer också mellanrummet mellan far och son Trotta. Det är inte längre självklart att gå den utstakade banan, och nya alternativ måste ersätta den borttynande idealismen.

Även Musil använder mellanrummet på ett produktivt sätt, för att beskriva den människotyp som föds i denna förändringens tid. I Mannen utan egenskaper finns ett tydligt glapp mellan huvudpersonen Ulrich och den verklighet som omger honom; ingenting kommer obehagligt nära. En grov misshandel tolkas i sportens termer, andra människor möts genom en omväg via intellektet eller ironin. Ulrich själv bär på ett mellanrum mellan vad han är och vad han gör, han klär sig i roller och yrken, utan att anamma tillhörande attityder och tankesätt. Det är ett slags cynism, där handling och avsikt inte längre pekar åt samma håll. Som i Sven Anders Johanssons Det cyniska tillståndet, där en hjälpande hand som sträcks ut blir en bild för narcissism; handlingen är till för den som hjälper istället för den som behöver hjälp.

Finns det något av detta som ger resonans i samtidens Europa? Låt mig understryka: det går inte att använda historien för att förutspå framtiden, historien upprepar sig inte. Och att beskriva symtom är inte samma sak som att dela ut en dödsdom. Men visst finns det symtom. Johanssons Det cyniska tillståndet är inte en skrift av en undergångsprofet, men det är en text som visar på mellanrum. Det mellan européerna och flyktingarna, och mellan det vi gör och anledningen till att vi gör det. Och precis som i Österrike-Ungern ser samhället ut som vanligt, våra liv fortskrider utan större förändring, men det är tydligt att något pågår utanför synfältet. Passkontrollen mot Danmark, den varmaste sommaren någonsin, samt högerextrema och antisemitiska rörelser på marsch, är bara några exempel ur mängden. Och samtidigt, ett enormt mellanrum i det politiska spektrat. Precis som i Österrike-Ungern, där de kejsartrogna pekade finger åt kommunister och fascister, och vice versa. Problemet är de andra och deras oförmåga att förstå det egentliga problemet, oavsett om det är flyktingkris eller miljökris.

Det enda vi kan enas om är att vi lever i mellanrummet. Mellan det som var och det som blir, mellan varandras bilder av det som händer och mellan regeringar.

The post Undergångens tecken first appeared on Opulens.

NOVELL. Carl gick längs vägen som sträckte sig mellan byns fåtal hus. Stegen var segt hasande bakom den tungt vedfyllda skottkärran hans, av kylans förtjänst, avdomnade och stickande händer krampaktigt höll tag om.

OLIVER EKLUND
info@opulens.se

The post En mörk komedi first appeared on Opulens.

ÖVERLEVNAD. Kan kampen om framtidsfantasin vara konstens angelägenhet? David Zimmerman om den mänskliga och konstnärliga beredskapen för den annalkande katastrofen.

Jag kanske inbillar mig, men fanns det inte ett skimmer i ögonen på släkt och vänner som slog sig samman under julhögtiderna? Utskick från kommuner om krisberedskap diskuterades. Det undrades om Sveriges hotbild, skyddsrum och vattenreserver, någon pratade om prepping och andra om vapen, ja alla pratade – kändes det som – om katastrofen. Och som för Mumin, i Tove Janssons underbara Kometen kommer från 1968, liknar undergången ett kul äventyr.

Det fick mig hur som helst att leta fram Susan Sontags essä Katastrofens estetik från 1965, där hon undrar vad katastrofen egentligen har för funktioner i den moderna kulturindustrin. Varför denna äventyrlusta? Denna fascination? Med exempel ur den science fiction-trend som växte fram under 1950-talet påstår Sontag att det finns en stark njutning i att betrakta civilisatorisk förstörelse. Det suger nämligen upp reella politiska rädslor och skjuter iväg dem, långt bort från verkligheten. Exempel: det mänskliga, vad det nu består i, hotas ofta av något avpersonifierat, en mäktig AI eller känslolösa aliens, som förkroppsligar det kapitalistiska subjektets rädsla för att avpersonaliseras till en utbytbar konsument och lugnar oss: ställda inför en artificiell intelligens eller ett monster har vi, trots allt, betydelse och egenvärde, ja känslor i behåll. Allt är lugnt!

Vurmen för massproducerade undergångsfantasier bottnar ändå i att dessa känslor är i olag, skriver Sontag. De skulle kunna leda till ”radikalt avståndstagande från samhället”, men leder oftast snarare till en passiv ”inadekvat reaktion”. Filmen kidnappar varje framtidsvision, kanske själva fantasifunktionen. Känslan av att något är på väg att gå åt skogen och att något kanske borde göras detroniseras i biosalongen och lämnas kvar där, och om något faktiskt inträffar stammar vittnena: ”Det var som på film!”

Inte bara science fiction slår mynt av oron inför framtiden. Även om jag själv trott mig ana undergång när nazister intog Göteborg i höstas, när jag läser om klimatet och klimatflyktingarna, Syrien eller Trump, har alla politiska läger sitt harmagedon att vårda. Plötsligt känns katastrofen inte som den yttersta dagen, utan frigjord från det specifika, befäst genom kulturindustri, journalistik och politisk retorik, ett utbytbart spektakel utan början och slut, där äventyrslusta och rädsla löper kors och tvärs mellan konsumtion och politisk affekt.

Kan kampen om framtidsfantasin vara konstens angelägenhet? Knappast enbart. Men att med fantasin möta oförmågan till överblick kan vara en sublim upplevelse, åtminstone enligt vad Jean-François Lyotard skriver i sin text “Det sublima och avantgardet” från 1984. Det har varit konstens och avantgardets roll att få tanken att expandera mot det otänkbara. Enligt Lyotard möter dock konsten sin överman i marknadsekonomin och dess sublima löfte om att kreativt växa och absorbera i all evighet. Konstens kognitiva innovationer konkurreras ut av marknadens brutna kronologi, där vi svävar runt i ett evigt nu fullt av kittlande nya köpmöjligheter, illusionen av att allt är evigt tillgängligt och att ingenting behöver upptäckas.

Nu är poängen lite att systemet inte kan expandera i all evighet. Resurser och produktivitet sinar, skulder växer, befolkningen ökar, vädret går åt helvete: det lär ganska snart ta stopp.

Äventyrsglöden i julmiddagsgästernas ögon känns då dubbel. Bristen på visioner bortom det rådande systemet är en gammal visa, men att tänka på framtiden genom visionär konst får en viss kognitiv och ideologisk överlevnadsfunktion. Att däremot luta sig tillbaka och njuta av idén om undergången – strunt samma vilken så länge den är spektakulär – är enligt Sontag och Lyotard liktydigt med att slappt bejaka tingens negativa förlopp. Det kan därför bli viktigt att skilja mellan de olika estetiseringarna av katastrofer under detta år som säkert kommer att fortsätta ge oss dystopisk film, litteratur, konst, och journalistik. Risken består i att bli upplyst men passiv som bisamråttan i Kometen kommer, att skrocka om att vi ändå inte kan ”göra något åt saken så det är lika bra att ta det filosofiskt”, lägga sig i hängmattan och invänta undergångsshowen.

Alla artiklar av David Zimmerman

The post Njutningen i att betrakta civilisationens undergång first appeared on Opulens.

FIKTIV VERKLIGHET. Ännu en dag närmare världens undergång. Trump lovar att förgöra Nordkorea i eld och aska – en biblisk bild om något – och Sveriges regering ger efter för den amerikanska militärens hot och skriver inte på FN:s kärnvapenförbud.

Flera decenniers arbete riskerar nu att omintetgöras av en helt onödig upptrappning, en maktbalans som stormakterna nu vill lägga cement över med hjälp av kärnvapen. Vi får helt enkelt lära oss att leva i undergångens skugga igen, och jag undrar hur kulturen kommer avspegla detta? Med Marx kända citat om historiens upprepande först som tragedi och sen som fars i åtanke kan vi kanske blicka lite framåt genom att först titta bakåt.

Människan har alltid föreställt sig världens undergång på de sätt som passat dem bäst. Själva ordet apokalyps kommer från grekiskans ”avtäckande”, eller ”uppenbarelse”, som också fick pryda bibelns sista bok, en hallucinatorisk redogörelse för hur Herren sållar agnarna från vetet i en sista domedag. Den berättelsen har närt evangeliska kristna i hundratals år, ett hopp om en slutgiltig rättvisa. Det tog dock mer än tusen år för världen att uppfinna ett vapen som med en ingenjörs genialitet föreställde dödsdriften i ett skräckinjagande svampmoln, en mäktig kärnklyvning av hetta och eld. Nu var inte undergången längre en fantasi, utan en skrämmande verklighet.

Hotet om kärnvapenkrig skapar en hypernormalisering, ett begrepp myntat om Sovjetunionen under Breznjeveran, och använt av dokumentärfilmaren Adam Curtis för vår senkapitalistiska era. Ett tillstånd där skapandet av kultur och handlande i verkliga världen inte går att skilja åt längre. Det är som att både Trump och Kim Jong Un spelar ut 50-talets undergångsfilmer där de båda har huvudrollen som färgglada serieboksskurkar. Under 90-talet var Trump boxningspromoter vilket förklarar många av hans minst sagt överspelade tal och handlingar. Nordkoreas ledare Kim Jong Un rapporteras vara en riktig filmfantast med en förkärlek för klassiska skurkfilmer från USA. Actionfilmer har koloniserat verkligheten och dagens version av undergången kan mycket möjligt vara två män som skådespelar rollerna från kalla krigets filmer i en fasansfull generalrepetition.

Invasionsfantasin, med utomjordingar som förstör planeten, tillhörde 90-talet. Jag har alltid sett på dessa filmer som västvärldens bearbetning av kolonialismen och ödeläggningen av ursprungsbefolkningar, men i förtäckt form. Istället för att konfrontera historiens utrotningar med klar blick så förvandlar man istället västvärldens befolkning till offren. Med 00-talet kom kriget mot terrorn, och nästan alla filmer från Hollywood förvandlades till ren och skär propaganda, utan underliggande mening. Det var också decenniet för klimatskräcken – naturliga katastrofer där Moder Jord tar ut sin rättmätiga hämnd på sina arroganta småbarn som växt för stora för att ta henne på allvar.

I och med att ojämlikheten skenat, och politiken gett vika för mantrat att det inte finns något annat alternativ till den utstakade marknadsvägen, så har Zombiefilmerna återtagit mark. Det finns väl knappt något bättre exempel på rädsla för de fattiga och dumma massorna? Där varje familj och grupp håller sig till sitt och mördar de som försöker ta sig in och förstöra säkerheten, utan konsekvenser eftersom de ändå inte är fullt mänskliga.

The post Välkommen tillbaka till undergången first appeared on Opulens.