FESTIVAL. “Littfest besjälas av en lågmäld antikommersialism och en öppen och inkluderande kulturradikalism. Det fungerar lite som ett korrektiv till samhällets högervridning och uppgivenhet.” Gregor Flakierski rapporterar från årets upplaga av Umeås stora litteraturfest som pågick från torsdag till i söndags.

Littfest i Umeå har sedan starten 2007 utvecklats till Sveriges största, och möjligen också bästa, litteraturfestival. Drygt två dagar med författarsamtal, workshops och seminarier i ett fullspäckat program av högsta kvalitet, med många internationella inslag. Littfest besjälas också av en lågmäld antikommersialism och en öppen och inkluderande kulturradikalism. Det fungerar lite som ett korrektiv till samhällets högervridning och uppgivenhet.

En författare och debattör som går mot strömmen och förespråkarengagerat hoppfullhet är Lasse Berg. Han utvecklade några av sina tankar i ett intensivt, men kanske lite onödigt grabbigt och fnittrigt samtal med Göran Greider.

De två herrarna var helt överens om att läget i världen just nu är svårt. Efter en ganska lång period av optimism och förbättringar på många plan av läget i världen, vänder det någon gång mellan 2010 och 2014. Vilket fortfarande inte förmår att rubba Lasse Bergs positiva inställning.

Han har under många år rest mycket i Asien och Afrika och studerat olika lokala kulturer, samtidigt som han har tagit del av aktuell forskning på området. Något överraskande hänvisar han till människans ”pacifistiska grundhållning”!

– Det har inte hittats några fossil som visar att någon har blivit dödad av en annan homo sapiens innan vi lämnade Afrika, utbrister han närmast triumferande.

Ett annat viktigt drag, kanske det viktigaste, som präglar människan är det mycket starka behovet av grupptillhörighet och acceptans. Det kan få oss att utföra de mest bestialiska handlingar men kan också utgöra förutsättningen för att gemensamt åstadkomma positiva förändringar.

En avgörande faktor som bestämmer åt vilket håll det kommer att röra sig är förstås den aktuella politiken. En stämning av hat och hets mot ”De andra” riskerar att leda till katastrof. Lasse Berg pekade på Rwanda och folkmordet där som föregicks av åratal av hätsk propaganda mot ”kackerlackor” och liknande.

Det är därför det är viktigt att det finns motkrafter och andra berättelser.

Vilka är det då som ska kunna bjuda motstånd? I ett högintressant samtal mellan historikern Lovisa Broström och Johan Örestig Kling diskuterades medelklassen, denna lika stora som svårdefinierade grupp, och på många sätt så central för samhällsutvecklingen.

1800-talets industrialisering och urbanisering gjorde samhället allt mer komplext och behovet av kompetent och utbildad personal på mellanskiktsnivå ökade kraftigt. Det gäller inte minst i Sverige med en stark, centraliserad stat och så småningom en omfattande offentlig sektor.

– Under 1900-talet har Sverige förmodligen världens största medelklass, konstaterade Lovisa Broström.

Stora delar av medelklassen står arbetarklassen nära, och enligt Lovisa Broström är alliansen mellan de två klasserna central för utvecklingen av välfärdsstaten. Pakten börjar krackelera någon gång under 70-och 80-talen, för att i stort sett kollapsa då regeringen Reinfeldt kommer till makten.

Borgerligheten använder nu medelklassen för att genomföra skattesänkningar och nedskärningar i välfärden. Paradoxalt nog sker det samtidigt som medelklassen förlorar en hel del i status, och även rent ekonomiskt, relativt sett. Tänk till exempel lärarlöner.

Inom den privata sektorn kan det möjligen förklaras med tillväxten av små- och medelstora företag, där avståndet mellan ledningen och tjänstemännen är betydligt mindre än i storföretagen.

Idag, anser Lovisa Broström, är det helt nödvändigt att återupprätta alliansen mellan arbetare och medelklass för att kunna försvara och utveckla välfärdsstatens landvinningar.

Det är bara ett blygsamt axplock ur ett mycket rikt program med namn som Zadie Smith, Han Kang, Judith Schalansky, Kjell Westö, Annika Norlin, Elin Anna Labba, med flera, med flera.

All information om Littfest finns på deras hemsida: littfest.se

The post Ett korrektiv till högervridningen first appeared on Opulens.

STADSUTVECKLING. En ny stadsdel i Kiruna byggd i återvunnet materia. Ett Umeå med “vägra”, inspirerat av straight edge-rörelsen och rockbandet Refused, som ledord för stadsutvecklingen. Det är några av de visioner för sex Norrlandskommuner som har tagits fram i samarbete med bland andra konstnärer och arkitekter.

I januari presenterades de olika grupperna. I Kiruna var den samiska textilkonstnären Britta Marakatt-Labba en av dem som fick i uppdrag att ta fram förslag för det nu nedlagda gruvområdet Tuolluvaara. Ett nytt småskaligt bostads- och fritidsområde, Eldberget, finns nu på papperet. Tanken är att husen ska byggas av material från bland andra de Ralph Erskine-längor som rivs på grund av gruvan och den pågående stadsflytten.

– Jag föreslog för arkitekterna att man skulle tillvarata balkongerna och det tyckte man var ett jättefint förslag. Jag träffade arkitekter och ingenjörer i kommunen i går som sade “att det här får inte bara stanna vid en vision”, säger Britta Marakatt-Labba.

Även färgsättning och fönster från de gamla husen går att ta tillvara på enligt förslaget. För egen del ser Marakatt-Labba den nya småskaliga stadsdelen som en färgmässig karamell, en pärla. En av de två gamla gruvlavarna föreslås bli utkikstorn, med upplyst exteriör, och på området finns också en gammal samisk flyttled utmärkt. Snöstaket kan fungera både som skydd och konstnärlig dekoration.

Tusentals jobb

Elva grupper med arkitekter, skribenter, konstnärer och arkitekter har på bara några månader tagit fram visioner för de sex kommunerna Kiruna, Gällivare, Boden, Luleå, Skellefteå och Umeå. Allt inom ramen för “Visioner i norr” som initierades av Rådet för hållbara städer i samarbete med bland andra ArkDes, Boverket och de berörda kommunerna. Bakgrunden är de satsningar på ny teknik och industri som görs i Västerbotten och Norrbotten och som väntas leda till tusentals jobb redan under de kommande 15 åren. Jessica Segerlund, enhetschef på Arkdes, trycker på vikten av “uthållig hållbarhet” i städernas utveckling.

– Även om man redan nu sammankopplar fler kompetenser i stadsutveckling finns det fortfarande ett normativt sätt att tänka kring det. Vi tror att det finns en stor expertis inom det gestaltande fältet som kan bidra mycket mer.

Hur stor del av förslagen kan då bli verklighet? Jessica Segerlund beskriver visionerna som “intressanta inspel och utgångspunkter för hur man bygger och gestaltar ett samhälle gemensamt”.

– Jag tror att det finns goda möjligheter för att använda stora delar av förslagen men på olika nivåer och i flera tidsdjup.

Inspirerade av Refused

Umeåbandet Refused har inspirerat en av de två grupper som lämnat förslag för just Umeå och som lyfter fram ordet “vägra” som ledord för stadsutvecklingen.

– Även om det är här ett snabbt projekt kan vi läsa in att Umeå har en radikal historia, här finns “straight edge”- rörelsen och en stark gräsrotsrörelse som kanske inte alltid tagits omhand av en högre planeringsnivå, säger Linda Björn på Marge arkitekter.
Deras “vägra-tänk” går bland annat ut på att inte bygga på orörd mark utan i stället på olika sätt förtäta och bygga på höjden i redan befintliga stadsdelar i Umeå som i dag är en relativt glest bebyggd stad, framhåller Linda Björn.

– Det första steget är att vägra exploatera outbyggd mark, och sedan fundera över om man kan bygga på köplador och flerfamiljshus.

Erika Josefsson/TT

The post “Vägra” föreslås bli ledord för Umeås byggande first appeared on Opulens.

SERIEKONST. Den nyligen prisade serietecknaren och barnboksförfattaren Mats Jonsson är aktuell med två utställningar i vår. Norrland – Stockholm tur och retur, som har slagit upp sina portar i Norrköping, och Fortfarande same vilka såväl speglar samtiden som fyller luckor ur Sveriges historia.

Vi börjar i Norrköping och på Arbetets museum där utställningen Norrland – Stockholm tur och retur öppnade häromveckan. Vad är det som ställs ut?

– Det är en retrospektiv utställning som förhoppningsvis är ganska fast förankrad i samtiden, med verk från de senaste tolv åren från mina tre senaste serieböcker, Mats kamp, Nya Norrland och När vi var samer. Det var Carina Milde, intendent på museet, som kom på att de här böckerna tillsammans ger en ganska bred men egen bild av samtiden. Mats kamp skildrar den urbana medelklassen och Nya Norrland den bedagade bruksorten, och det är de två sidorna av Sverige på ett vis.

– När vi var samer visar rottrådarna tillbaka i historien och hur vi har gått tillväga för att bestämma vad som ingår i den moderna berättelsen om Sverige. Där finns skogssamerna, som inte alls har fått finnas med i historieskrivningen. Man kan se det som att stölden av deras marker på 1800-talet rätt mycket låg till grund för skogsindustrin som brukssamhället byggdes upp kring och i förlängningen också det välstånd som vi har i städerna nu. Men det är inte den historien vi har velat berätta för oss själva.

Hur har du kommit i kontakt med berättelser som har gömts undan?

– I och med att jag alltid har varit en självbiografisk berättare så har jag börjat med att gräva där jag står, i min egen familj. Min farfar var renskötande skogssame men teg om sin bakgrund, som många i den generationen gjorde. Det krävde många efterforskningar för att ta reda på var han kom ifrån. Skildringen av bruksorten och klyftan mellan stad och land har växt fram inom mig under väldigt många år. Det är känslor jag känt och tankar jag tänkt som inte varit fullgångna och som jag inte vetat vad jag ska göra av, jag har mest bara känt en sorg. Sedan började jag läsa texter av Po Tidholm och Göran Greider, insåg saker och ting och applicerade de tankarna på platsen där jag växte upp.

– Det är mycket man tar för givet om man har det omkring sig. Jag växte upp i Ådalen där skogsindustrin dominerade fullkomligt, man flottade timmer på älven men jag reflekterade aldrig över var timret kom ifrån. Det var först när jag arbetade med När vi var samer som jag reflekterade över att det är därifrån välståndet kommer.

Hur kom det sig att du började läsa om och reflektera över de här sakerna?

– När man forskar i den samiska historien så inser man att markerna är väldigt centrala, och så intimt förankrade med kulturen, levnadssättet och renskötseln, att förlusten av marken är ett sådant väldigt trauma. Staten, skogsbolagen och de med makt under den här tiden, ville åt dem för att komma åt skogsråvaran. Skogssamerna var i vägen, men då vi tack och lov inte begår folkmord i Sverige så var lösningen att slå sönder deras kultur. Vilket ledde till tystnaden efteråt.

– Jag har ett speciellt horn i sidan till professor KB Wiklund, som gällde för att vara Sveriges ledande sameexpert. År 1901 skrev han uttryckligen att skogslapparna måste göras till fjällappar, alltså tvångsförflyttas till fjällen eller att deras renar ges till fjällapparna, vilket innebär att skogssamerna skulle bli bofasta jordbrukare. De skulle bort, antingen genom tvångsförflyttning eller genom assimilering.

Utöver den historiska tystnaden fanns en tystnad i din egen familj också. Du fick inte reda på att du hade samiskt påbrå förrän din farfar gick bort, hur gammal var du då?

– Han dog när jag var åtta år och min pappa berättade det för mig ett par år senare när jag var i tioårsåldern.

Hur uppdagades hemligheten och hur kommer det sig att den hölls undan?

– Min farfar hade bevarade dokument som det inte var meningen att någon skulle se. De var inlåsta men hittades efter hans död. Man kan ju inte veta säkert men både pappa och jag tror att det handlar om skam. Samer ansågs vara en sämre sorts människor och det fanns rasism och fördomar, så det var helt enkelt säkrast att tiga och passera som vanlig svensk. Vi tror också att det handlar om skammen över att ha behövt lämna sin kultur, att ens förfäder och förmödrar från generation till generation har kämpat för att bevara sitt sätt att leva, och att sedan vara den som till sist måste ge upp. Det är nog ganska lätt hänt att man tiger då.

Har du någon aning om hur det kom sig att han gav upp den kampen?

– Jodå, det har jag rätt bra koll på. För det första gjordes medvetna ansträngningar för att skogssamerna skulle förlora sin kultur och det var i högsta grad gällande när han var ung. Han föddes 1911. De var till exempel förbjudna att tala sitt språk i skolan, det förekom misshandel om man talade samiska, och den skogssamiska renskötseln motarbetades på allt sätt. Det hade skett en massiv inflyttning av svenska nybyggare där han växte upp, utanför Malå. När min farfars föräldrar föddes så var samerna fortfarande i majoritet i området men när farfar växte upp var de en liten krympande minoritet, den svenska kulturen tog över.

– Sedan tillkommer personliga skäl som är specifika för just den familjen. Min farfars far dog ung och att min farfars mor blev ensam med sex barn, en renhjord och ett hushåll. Det, och trycket från omgivningen, gjorde att familjens renhjord krympte för varje år. När farfars mor dog fanns det ingen möjlighet att fortsätta. Han hade ett eget renmärke också, men den hjorden var mycket liten. Det här var 1938 och tio år tidigare hade det kommit en renbeteslag som bestämde att samer som hade för få eller inga renar slutade att vara samer i statens ögon. De fick inte längre vara medlemmar i samebyarna och förlorade därmed rätten till att jaga och fiska på sina fäders marker. Då fanns det bara ett alternativ kvar, att flytta på sig, ta jobb i skogsindustrin och förlora det sista av sin kulturella identitet.

Din nästa utställning, Fortfarande same, som öppnar på Bildmuseet i Umeå den 17 juni, bygger på din egen berättelse.

– Just det. Om utställningen i Norrköping försöker ta ett större grepp kring det jag jobbar med så handlar utställningen i Umeå helt och hållet om det här, boken När vi var samer och vad jag hittade när jag sökte.

Hur har det påverkat din egen identitet att familjen så sent fick reda på att ni hade samisk släkt?

– När jag som barn fick reda på det så påverkade det mig inte alls. Om jag var nyfiken och ställde frågor så fanns det ändå inga svar, ingen visste någonting, så jag tappade intresset och fick en känsla av att det här inte hade med mig att göra. Det var först för några år sedan som jag bestämde mig för att ta reda på vad det var som egentligen hände. Jag gick in med inställningen att det inte fanns någonting samiskt i mig, men under arbetet insåg jag att det inte riktigt stämde. Mina föräldrar är båda uppvuxna i skogen i Norrbottens inland och jag är uppvuxen i en slags nybyggarkultur som mina föräldrar är väldigt färgade av. En blandkultur som uppstod i inlandet när nybyggare och samer möttes, som jag insåg till stor del var samisk.

– Som en del av researchen gjorde jag en väldigt ingående släktforskning och parallellt med den läste jag allt jag kunde komma över om skogssamer, grävde i arkiv och läste avhandlingar. Jag kände att jag på något vis lärde känna de här förfäderna och förmödrarna, och på något sätt lyckades jag läsa mig till en sorts samisk identitet. Man kan se det som att jag är assimilerad skogssame, för det är inte långt tillbaka i tiden, och att jag när jag arbetade med boken på ett vis avkolonialiserade mig själv genom att lära mig allt som jag inte fick lära mig som barn.

De samiska ting och traditioner som du insåg att du hade vuxit upp kring, vad var det till exempel?

– Det mest uppenbara var egentligen något som jag haft omkring mig under hela uppväxten, min farmor och farfars rotslöjd. Som ett väldigt vackert rotfat mina föräldrar alltid har haft på väggen hemma, eller andra som vi har haft som kak- och bullfat. Min favorit är en adventsstjärna i rotslöjd som har hängts upp varje advent sedan jag var liten. Senare insåg jag vilket oerhört arbete som ligger bakom. Att farmor och farfar faktiskt hade varit ute på myrar och grävt upp enorma mängder små, små rötter med hackor, som de skalat, torkat och blötlagt. För att sedan sitta med det oerhört pilliga arbetet som det innebär att fläta dem till föremål.

– Jag hade den samiska kulturen på frukostbordet varje morgon som brödfat, men återigen, man lägger inte märke till det man ständigt har omkring sig. En del av den här rotslöjden ställs också ut på Bildmuseet, vilket känns himla bra. Det är som att hedra min farmor och farfar.

Har du några förhoppningar kring vad besökarna av de båda utställningarna ska ta till sig från dem?

– Det handlar mycket om att se sammanhang, att se system i saker och ting. Man tar så mycket omkring en för givet och det är väldigt spännande när man på riktigt börjar fundera över varför saker och ting ser ut som de gör och hur de hänger ihop.

– Det senaste året har jag åkt runt mycket i Sverige och pratat om min bok, och det har blivit en liten hobby för mig att prata med folk om platsen jag är på. Om det nu är Jönköping, Trollhättan eller Lycksele, så försöker jag ta reda på vad det är för en plats, hur och varför den ser ut som den gör. Där kan man också se de större linjerna, hur orter har förändrats.

Har du gjort någon sådan analys över Sandslån, orten du flyttat till efter att ha bott i Stockholm under många år?

– Ja. Det är nog mycket därför som jag har blivit så intresserad av det här. Jag känner att jag har förstått Kramfors kommun, där jag växte upp och även bor idag, saker som jag inte förstod som barn. Kramfors är en speciell kommun där befolkningen är väldigt utspridd mellan omkring 20 småorter med 200-1000 invånare, samtidigt som själva staden Kramfors är ganska liten.

– Det har med skogsindustrin att göra, varje sådant här samhälle hade en gång i tiden ett sågverk eller en massafabrik som de byggdes upp kring. Industrierna försvann men samhällena ligger kvar, fast de blir mindre och mindre för varje år. Det var en grundläggande insikt, som blev uppenbar när jag insåg den.

Enligt motiveringen fick du Expressens kulturpris Björn Nilsson-priset för ditt synliggörande av nutida orättvisor och historiskt förtryck, hur effektiv är serien som format för att skildra orättvisor?

– Jag tycker att det är ett effektivt format. Serier går ju att använda till väldigt mycket, allt från en komplex serieroman på 300 sidor till en satirteckning som med några streck sätter fingret på någonting. Så det finns en enorm spännvidd där. Det finns en oerhörd frihet i det här mediet. Man kan ha långa poetiska scener, som avbryts av något som närmast är att betrakta som nyhetsgrafik, med diagram, tabeller och kartor i den löpande berättelsen utan att det är konstigt. Man kan ha sidor med jättemycket text och sidor helt utan text, eller dramatisera vissa sekvenser. Det är det tryckta mediets svar på dokumentärfilmen.

Finns det någon nackdel med serien som medium?

– Det finns verkligen fördelar och nackdelar, en fördel är att det är väldigt enkelt och billigt. Jag kan göra någonting alldeles själv i princip på nollbudget. Samtidigt är det väldigt tidskrävande, att göra en serieroman tar fruktansvärt lång tid. Sedan är jag ju inte världens vassaste tecknare, jag gör så gott jag kan men mina teckningar får vissa läsare att backa, det vet jag men kan leva med.

– Jag är rätt svag för att serier började som ett humormedium och att det historiskt sett har haft ganska låg status. Det kan göra det lättillgängligt men gör också att läsaren sänker garden och förväntar sig någonting lättsamt så att det blir en rycka undan mattan-effekt.

Du har givit ut sju självbiografiska serieromaner och fyra illustrerade barnböcker. I serierna är det alltid det självbiografiska som är utgångspunkten, hur kommer det sig?

– Det var egentligen en slump. Jag har alltid ritat serier, sedan jag var fyra år gammal. Som barn hade jag förstås ingen riktning i det, men som 14-, 15-åring började jag läsa tidningen Galago och fick upp ögonen för att man kunde skildra vad som helst i serier. Jag hade trott att de måste vara roliga som Blondie och Knasen eller spännande som Fantomen, att man måste hålla sig till genren. Men när jag läste Galago insåg jag, utan att formulera det för mig själv i den åldern, att serier var som litteratur eller film och kunde handla om vad som helst.

– Så jag ville göra någonting eget som var mitt, i stil med Galago-serierna. Då slog det mig att jag skulle göra serier om mig själv. Jag tror att jag var nyss fyllda 15 år när jag gjorde min första självbiografiska serie och märkte då att mina få läsare, mina kompisar, lärare och föräldrar, gillade det. Plötsligt tyckte folk om mina serier och de tyckte att det var roligt att de handlade om mig, så jag fortsatte och sedan dess har jag i stort sätt inte ritat någonting som inte har varit självbiografiskt.

Tog du någonstans ett fast beslut om att satsa på serieskapandet eller hände det bara?

– Det var när jag var 18 år och skickade in en serie till Galago som blev publicerad där. Det var en slags vändpunkt. Då gick jag på gymnasiet, hade fått nya, coola kompisar, börjat dricka öl och gå på konserter, och då är det mycket möjligt att jag hade slutat rita om det inte hade varit för publiceringen. Just Galago tyckte jag också var väldigt coolt, deras tecknare var med i kulturprogram på tv och hade show på Hultsfredsfestivalen. Det kändes lite som att jag spelade i ett band som hade fått skivkontrakt, och då kunde jag inte sluta.

Du var senare själv redaktör för Galago.

– Jo, jag flyttade från Sundsvall till Stockholm och började hänga med folk på Galago. De behövde en ny redaktör och jag var ung, serietecknare och utbildad journalist så det tyckte alla passade bra. Sedan blev jag fast där och var kvar i 22 år, från 1996 till 2018. Jag har arbetat och alltid gett ut mina böcker där, så Galago blev en väldigt viktig del av mitt liv och är det fortfarande. Majoriteten av mina vänner har jag lärt känna den vägen. Det fanns en tv-serie när jag var liten som hette Floden blev mitt liv, Galago blev mitt.

Har du något särskilt mål med ditt serietecknande?

– Ett mål är att när jag dör, då ska hela mitt liv finnas bevarat i serieform. Det är ett lagom stort mål kan man säga. Jag hoppas att jag inte får någon jobbig sjukdom så att jag inte kan rita, då får jag svälja förtreten och skriva istället.

Vad händer härnäst?

– Jag kommer ut med en ny bok i höst. Men det är lite fusk, jag ritar serier i tidningen Arbetet var tredje vecka och boken är en samling av de serierna. Den heter Mats Jonsson drar åt helvete. Jag känner att jag har varit så himla seriös de senaste åren, med allvarliga faktatunga böcker om Norrland, historien och sådant, att jag måste slappna av lite grann. Det blir en högre grad av flams!

The post Helgporträttet: “Läste mig till en samisk identitet” first appeared on Opulens.

UTFORSKANDE. Hur skapas liv på nytt i en teknologisk, apokalyptisk värld? Det undersöker koreografen Jefta van Dinther i den turnerande dansföreställningen “On earth I’m done: Islands”.

När öppningsdimman har lagt sig tornar ensemblens kroppar upp på Cullbergs scen. De rör sig mjukt och hackigt på samma gång – häften är nakna. “On earth I’m done: Islands” är en fortsättning på Jefta van Dinthers skapelseberättelse “On earth I’m done: Mountains”, och utspelas i ett science fiction-universum.

Efter den första delen planerade den svensk-nederländska koreografen egentligen att gå vidare med ett helt annan projekt, men kände samtidigt att han inte var färdig med tematiken.

– Då kom jag på idén att man kan koppla ihop föreställningarna, att man tar sig an den andra sidan av medaljen och tittar på frågor från ett annat håll. Det blir lite av en spegelbild, konstaterar Jefta van Dinther.

Jobbade naket i dagar

Den nya versionen utspelas i en apokalyptisk värld, isolerad från allt tidigare mänskligt liv, där naturen inte längre finns kvar. Ett gäng robotliknande varelser försöker navigera sig fram, testar och härmar. Jefta van Dinther inspirerades bland annat av hur barn lär sig och av hur en algoritm uppstår.

– När man inte minns längre: Vad fanns det för liv? Hur beter sig liv? Vad är liv? Hur går man in och lär sig leva på nytt, fast utifrån ett teknologiskt perspektiv? Inte som en människa som känner till mänskligt beteende, utan som artificiell intelligens, säger Jefta van Dinther.

Den nakna delen av ensemblen tar senare på sig samma röd-svarta dräkt som resterande dansare, nästan som att de går in i en annan kropp. Jefta van Dinther har tidigare arbetat med naket på Cullberg, men berättar att det den här gången var dansarna som tog initiativet.

– Det var inte min tanke, men vissa av dansarna sade “om vi gör det här måste vi vara nakna innan”. Jag tänkte att det nog var känsligt att be dem göra det, men flera av dem kände att man inte kunde skapa den här symboliken i kallingar, säger han.

Jefta van Dinther påpekar att det även var viktigt att ge dansarna ett fritt val.

– “Okej, så här många vill testa”. Alla som är kvar i rummet är nakna, så jag fick också ta av mig kläderna. Sedan jobbade vi naket i några dagar, berättar han.

Den andra delen av diptyken har premiär den 11 maj på Norrlandsoperan i Umeå, och Jefta van Dinther konstaterar att det är hektiskt att få till allting till öppningen. Det har trots allt varit en lång startsträcka för de två föreställningarna. Pandemin sköt fram premiärdatumet för den första delen 2021, som till följd av covid-restriktionerna bara hade Sverigepremiär för åtta personer.

Pandemi-påverkan

Jefta van Dinther, som är bosatt i Berlin, fick själv uppleva den tyska hardcoreversionen av restriktioner: total lockdown. Han kan nu se paralleller mellan dansarnas beteende i “Islands” och hur det var att komma ut i verkligheten när livet började återgå till det normala.

– Helt plötsligt var jag i ett rum igen, med fler än fem personer, och kände “gud, hur hanterar man en middag?”. Det var som att man behövde lära sig på nytt, vad finns det för koder? säger han.

Sofia Sundström/TT

The post Postapokalyptiskt liv på Cullberg first appeared on Opulens.

METAL. Björne Lundquist presenterar det progressiva metal-bandet Meshuggah från Umeå och recenserar därtill deras senaste album som släppts nu i april. Ett album som han hyllar som både stort och steget före.

Immutable med Meshuggah
Skivbolag: Atomic Fire

Meshuggah. Smaka på ordet. Det betyder galen eller vansinnig på jiddisch, vilket kan ge en föraning om hur det här bandet låter. Embryot till det som skulle bli Meshuggah bildades under andra halvan av 80-talet i Umeå, och har, undantaget ett par basistbyten och en temporärt tjänstledig gitarrist, genom åren haft en stabil sättning.

På Ume-dialekt i replokalen: “Jo grabbar, jag har som pillat lit’ på en låtidé därhemma. Versen går på dom härna ackorden, sen kommer som ett bräjk å så refrängen på dom härna andra ackorden. Nu tjör vi! Ett-å-två-å-tre-å-fyr!”

Nej. Icke. Meshuggah rör sig inte i rockens traditionella strukturer, rytmer eller harmonier. De spelar ett högst originellt slags tekniskt avancerad metall/hårdrock av det mörkaste, hårdaste och brutalaste snittet, likt ett gäng Musikakademin-examinerade hormonstinna neandertalare. Ända sedan de tidiga åren, och alltmer ju längre tiden gått, har de utvecklat och renodlat sitt sound och vision vad gäller egenart, attack, rytmik och spelteknisk finess. Många äro kallade, få äro utvalda: Mängder av andra band eftersträvar att spela den mörkaste, hårdaste, brutalaste och mest komplexa musiken som tänkas kan, och det finns en hoper band som går utanför de gängse normerna och gör ett bra jobb, men inom Stravinskij-metallen bär Meshuggah odiskutabelt ledartröjan.

På Immutable (tidlös, oföränderlig på svenska) finns mycket att höja på öronbrynen åt. Meshuggah var tidiga med att använda 7-strängade gitarrer, med en extra lägre B-sträng. Från och med 2003 års album Nothing spelar de på egendesignade och custombyggda 8-strängade gitarrer, stämda från F (snudd på en oktav lägre än traditionell stämning) och uppåt. Detta, ärade läsare, borgar för ett stort tonalt register: Det dånar.

I Meshuggahs musik finns ingen bluesbaserad rockig koppling kvar, inga låtar av konventionellt vers-refräng-struktur, men icke desto mindre rockar det som själve f-n. Svärtade, tunga trögflytande, närmast 12-tonsmusik-aktiga blytunga riff och figurer, helt frigjorda från penta-skalans traditioner och begränsningar, dominerar Immutable. Riffandet går i elastiska och perkussivt rytmiska cykler kring Tomas Haakes oerhört kraftfulla och organiska trumspel, vilket även det står fritt från de traditionella rockbeaten. Man bör dock inte förvänta sig något större mått av dynamik. Bortsett från ett par mer stillsamma partier är det fullt muller och full kraft.

“Jag lyssnade på ‘Shuggah nyss,
men jag har tappat takten.
Jag hittar inte ettan alls,
var katten har de lagt den?”

(Fritt ur filmen Snövit och de Sju Dvärgarna.)

I låtarnas fundament hittar vi alltid en 4-delstakt, ofta hårt hållen av tomas Haakes högerhand, vilken dock interpunkteras, synkoperas, modifieras, punktmarkeras, tänjs ut och förvrids bortom det gängse. Representativa exempel på detta, och på sömlösa pukvandringar mitt i fjärdedelsanarkin, kan höras på exempelvis I Am That Thirst, plattans tionde låt. Inte sällan rör sig trummor och gitarrer i olika långa cykler, och sammanstrålar på lämpliga ställen. Men, som sagt, pulsen och svänget finns där, högst påtagligt trots knepigheterna, polyrytmiken och primtalsbeaten.

I begynnelsen sade Gud “Varde gitarrsolo”. I Meshuggah sköts solospelet av den multibegåvade Fredrik Thordendal. Han bjuder oss dissonanta, smått friform-jazziga löpningar och fantasifullt gränslösa ekvilibristiska tonkaskader. Ett fin-fint smakprov på detta bjuds i solopartiet efter 2:51 i “God He Sees In Mirrors”. Fredrik är den ende gitarrhjälte du behöver.

Många blir avskräckta av de vokala insatserna inom den brutalare musiken. Grottmannagurglandet inom death metal, kraxandet i black metal och brölandet inom hardcore; det finns mycket att lyssna snett på. Meshuggahs sångare Jens Kidman utgör inget undantag när han bokstavligen skäller ut oss efter noter. Hans ilsket vrålade ord sitter med vass precision fästa i beatet, penetrerar det musikaliska uttrycket och fungerar som ett extra rytmelement. Enahanda, javisst, men hur dynamiska är exempelvis Bob Dylan, Charlotte Perelli, Madonna eller Evert Taube i sina respektive sångstilar? Ett tips för eventuella skeptiker, innan ni låter er utsättas för Jens etter, är att lyssna på den instrumentala “They Move Below.” Den börjar med stilla, paradoxalt nog, melodiskt gitarrplock innan det mäktiga fusion-tordönet, utan sång, anländer vid 2:24. Majestätiskt.

Trummande Tomas Haake skriver en stor del av texterna åt Jens. Lyriken rör sig bland annat kring teodicé-dilemmat, brun-högerdårarnas framfart och människans plats och roll i dagens högteknologiska samhälle. Här handlar det definitivt inte om party-party, drakar, hedonism, demoner & krigare, öl & sprit, snabba bilar eller Djävulens förträfflighet, utan om vår meshuggiga samtid.

Det musikaliska övervåldet fulländas och kompletteras av basisten Dick Lövgren och kompgitarristen Mårten Hagström. Den senare har komponerat merparten av låtmaterialet.

Det här blev mer av en exposé över Meshuggahs samlade gärning och produktion än en recension av den aktuella plattan. Slutklämmen blir oavsett detta att det är fantastiskt att ett band som gått i bräschen för framåtsträvande och utmanande musik nu på sin nionde platta, efter trettio aktiva år, fortfarande nyanserar sig, laddar med allt de har och ställer inte bara skåpet utan hela j-a IKEA på plats. De fortsätter med självklar pondus att vara svåröverträffade (utom av sig själva) och oberörbara. I framtida musiklexikon kommer de att ha en given plats jämte Lennon/McCartney, Jagger/Richards, Hetfield/Ulrich, Page/Plant, Holdsworth och de andra giganterna. För att ta till sig Meshuggahs sound bör man dock ha åtminstone en liten gnutta öppenhet för att kunna tycka att det arga, karga, svarta, ogästvänliga och introverta har en viss skönhet.

Stort. Steget före. Ekvilibrister. Imponerande. Enastående. Organiskt. Rock. Mäktigt. Mer än bara rock. Tyngd.

När det gäller betyg så ger jag den 9/10. Minst. Passa på att utsätta dig för atombombs-ångvälten Meshuggah live innan de brunnit ut.

The post Meshuggah – mer än bara rock first appeared on Opulens.

ÅTERSKAPANDE. Under andra helgen i april samlades historiska fäktningsklubbar i Umeå för ett evenemang som kallas för “Masters of the North”. Det var en chans för dem att fäktas och dela med sig av sina tolkningar av de historiska fäktningsmanuskripten.

I en idrottshall i Umeå samlades över 30 personers från Gävle till Luleå. Med sig hade de stålsvärd och skyddsutrustning som påminner om de olympiska sportfäktningsdräkterna men som är betydligt färggladare och robustare. Knappt hade salen hunnits fyllas innan två fäktare ivrigt tog plats i mitten av hallen. Det ekade i hallen då deras klingor möts.

Mattias Brännström som är huvudinstruktör för Umeå Historiska Fäktskola och arrangör för Masters of the North förklarar vad HEMA, en förkortning av Historical European Martial Arts, handlar om:

– Det vi försöker göra är att titta på gamla manuskript. Det finns gamla skrifter av historiska fäktlärare från 1300-talet och framåt där de beskriver fäktning för elever. Vi tittar på dessa dokument och försöker följa dem. Det är vad HEMA är och sedan är det också en modern sport, säger Brännström.

Hur mycket är det en sport och hur mycket är det en historisk eller kulturell forskning?

– I min mening så ser jag ingen konflikt mellan de två. De är båda sakerna samtidigt och de går hand i hand och boostar varandra, säger Brännström.

De vapen ni använder är de historiskt korrekta eller är de moderna?

– Det är lite knepigt. Eventet handlar om långsvärd och typiskt när vi fäktas använder vi något som heter Federschwert. Det är väldigt likt de träningsvärd som de hade under den här epoken och som de beskriver i manuskripten. De är lite modifierade för vår tid. Till exempel för hållbarhet, våra tävlingar, våra kroppslängder och alla möjliga olika saker. De avviker litegrann från originalen, svarar Brännström.

Medan han berättar om HEMA hörs det flera gånger jubel i bakgrunden efter att någon lyckats göra en häftig teknik. Ibland är det för att någon gjort en stilren attack eller att fäktarna hållit igång en lång utväxling av attacker.

Vid ett tillfälle rusar två av dem in på varandra och börjar brottas. Det slutar i en nedtagning där de båda ligger på golvet dränkta i svett. Med ett leende reser de sig upp och kramar om varandra.

“Folk är trevliga som fan”

Det är omöjligt att inte se kamratskapet mellan deltagarna. Varje sparring inleds och avslutas med ett leende. Det är en gest som präglar evenemanget.

– Det är en otroligt öppen community som är otroligt välkomnande. Det var en av de saker jag slogs av när jag började med HEMA. Hur öppet och välkomnande det är för alla, säger Mattias Brännström.

– Det känns som att det finns en nyfikenhet och det kanske är en skillnad från andra traditionella kampsporter att det är mycket mindre dogmatiskt. Det finns en utforskar-anda som är väldigt rolig tycker jag, säger Olle af Klintberg, tränare för Järvsö Historiska Fäktförening.

Josefin Bohman, tränare för Frost HEMA i Luleå, berättar om sitt första HEMA-evenemang där hon deltog i turneringen Swordfish. En turnering som ofta ses som HEMA-klubbarnas VM.

– Jag såg att det var så fruktansvärt lite tjejer som hade anmält sig i dampoolen så jag tänkte att jag kan väl skriva upp mig på den då. Och sen så kommer vi till platsen och vi skall checka in. När jag säger mitt namn tittar en tjej upp och sen flyger hon över disken och greppar tag i min flattell så här.

Bohman greppar tag om min krage.

– “Är det du som är Josefin Bohman!?” och jag bara tänker shit har jag glömt betala eller har jag förolämpat dig eller någonting? Och hon bara: “Du är den andra svenskan som ska ställa upp i långsvärd för damer!” Det var Julia Yli-Hukka som även vann det året. Hon var redan jätteduktig och känd men hon var ändå sådär: “Åh gud vad kul med en ny människa, jag har aldrig sett dig!” Hon satte standarden litegrann för vad HEMA-community är.

Livliga diskussioner och föreläsningar

Utöver att de fäktas med varandra så håller även klubbarna föreläsningar tillsammans. Efter lunch drar de fram bänkar och sätter sig i ring runt Mattias Andersson från klubben Gävle HEMA som håller en föreläsning om “Hur, när och var?” och även svårigheterna med att jobba med källmaterialet.

– Jag försöker arbeta med att skapa en bra tolkningsgrund att gå efter. Personligen tycker jag om att jobba med systematiska ramar för att tolka teknikerna. Det kan vara svårt ibland eftersom vi inte alltid förstår eller kan alla variabler eller bakomliggande faktorer, säger Mattias Andersson.

Under föreläsningens gång hoppar flera deltagare livligt in i diskussionen och bidrar med sina egna tankar och tolkningar. Skratt ljuder när någon nämner hur ett av manuskripten beskriver duelleringsreglerna: “Mannen är halvt nedgrävd i ett hål med ett svärd medan kvinnan får röra sig fritt med en stridsklubba som är en tjock sten nedstoppad i en lång tygstrumpa.”

– Vi har många klubbar här i Norrland och även fantastiskt duktiga instruktörer med jätteintressanta idéer. Det kändes värt att samla dem här och lära varandra. Det har varit superkul att se allting ta form, säger Mattias Brännström.

Alexander Olsson

The post Historisk fäktning i Umeå first appeared on Opulens.

LITTFEST. Författaren Fernanda Melchors förra bok tvingade henne att gå i terapi. Nu tränger hon återigen in i Mexikos toxiska maskulinitet. Hon gör det genom två tonåriga pojkar – och en flod av svulstig porr, svordomar och våldsfantasier.

Det sägs ofta att skrivandet har en renande, katharsisk funktion. Men det är inte Fernanda Melchors erfarenhet. Hennes förra bok “Orkansäsong” skildrade ett mord på en häxa i en litet fattigt mexikanskt samhälle och romanen hyllades världen över. Efter att ha skrivit den överfölls hon av så starka känslor att hon behövde gå i terapi.

– Den sortens skrivande jag ägnar mig åt kan göra dig sjuk. Jag kom i kontakt med känslor jag inte var redo för att erkänna eller känna, säger hon på besök i Stockholm.

Hennes nya bok, “Paradais” är mörkare – så pass att hon främst skrev den om natten. Och medan “Orkansäsong” bjuder på en kör av röster är läsaren här klaustrofobiskt fast i två tonårspojkars förvridna syn på världen. Det ljus som Fernanda Melchor är känd för att hitta i människor hon skildrar uteblev: den här boken är grymmare.

– Jag behövde en större distans för att visa hur fega och sorgliga pojkarna är och hur våld inte har någon mening. Hur toxisk maskulinitet är som en höna som fått sitt huvud avhugget och springer runt i cirklar utan syfte.

Kul med porr

“Paradais” skildrar Franco Andrade, en rik, blond kille som växer upp i ett exklusivt så kallat grindsamhälle, ett gated community, där han konstant fantiserar om sin granne, senora Marián. Polo bor istället i det fattiga Progreso – som ironiskt nog betyder framsteg – och betjänar de rika i grindsamhället. Och trots att han föraktar Franco uppmuntrar han honom.

De misogyna fantasierna manifesterar sig i språket – som är porrigt, köttigt, späckat med svordomar och groteska detaljer kring kön och våldsfantasier.

– Att skriva de perversa delarna – porren och alla förolämpningar – var kul!, säger Fernanda Melchor men avslöjar att hon däremot drog sig i åratal för att skriva romanens klimax.

Hon har inget emot porr. Däremot tänker hon att den kan ge näring åt en fantasi, som blir till en “cancer” inom en människa. Fernanda Melchor jämför med seriemördare, som hon har läst en hel del om. Hon är förundrad över hur mördarna ofta framställs som ett slags genier, för vilka dödandet är en konst.

– De är sexbrottslingar. De dödar för att det är så de blir upphetsade, av våld. Det är intressant för allt börjar med fantasin, som sedan blir ett tvång. De behöver leva ut den i verkligheten och sedan upprepar de det, eftersom brottet aldrig är som fantasin.

Dominerades av män

Fernanda Melchor får ofta frågan hur hon så trovärdigt kan ta sig in i mäns huvuden. Men hela hennes barndom genomsyrades och dominerades av män och machoideologin. Tidigt fick hon lära sig att män var mer värda.

– Jag växte upp och förnekade min egen femininet – jag ville inte vara en man men kvinnors öden var så ointressanta, säger hon.

Långt senare slog hon sig fri, och insåg att männen var fångna i samma ideologi. Därför visar hon också hur sårbara tonårspojkarna i boken egentligen är. Hon tror inte att människor föds onda. Kanske eftersom hon växte upp i en dysfunktionell familj med alkoholmissbruk och bipolaritet. Tillsammans blev hennes föräldrar “dynamit”, säger Fernanda Melchor.

– När du är barn försöker du förstå varför de du älskar också är de som gör dig mest illa. Och när du upplever det vid tidig ålder märker det dig.

Efter “Orkansäsong” insåg hon att hon på sätt och vis hade dragit en parallell mellan fattigdom och våld. Men inte ens murar och taggtråd kan stänga ute våldet i Mexiko, understryker hon.

Krig utan namn

Fernanda Melchor vill visa hur berättelserna om våra handlingar formar verkligheten. I romanen rättfärdigar Polo sig själv och tar aldrig något ansvar för det han gör. Melchor ser en parallell till korruptionen i Mexiko – där alla alltid skyller ifrån sig. Civilsamhället är svagt efter 80 år med samma parti, förklarar hon.

Hon visar också de enorma klassklyftorna som finns i Mexiko och som blir allt djupare. Regeringens insatser för att lyfta folk ur extrem fattigdom är främst tillfälliga.

– Det är inga strukturella förändringar som i Nordeuropa där välfärden är det som håller allt samman. I Mexiko är det var och en för sig själv, och det gör folk själviska.

Och om hennes barndom var tuff blev allt värre när presidenten Felipe Caldéron 2007 förklarade krig mot landets drogkarteller, och konflikterna exploderade mellan olika grupperingar och fraktioner av regeringen. Det är som ett inbördeskrig, beskriver Fernanda Melchor situationen.

– Det är så hemskt det som nu händer i Ukraina. Men det får mig också att tänka att vi under så lång tid i Mexiko har befunnit oss i ett krig utan namn. Det kan drabba vem som helst, det finns inga trygga platser. Så jag förstår varför folk i Mexiko förändras, till det sämre.

Elin Swedenmark/TT

The post Melchor: “Vi befinner oss i ett krig utan namn” first appeared on Opulens.

LITTERATUR. På torsdag inleds Littfest, Umeå internationella litteraturfestival. Opulens medverkar med bokbord.

Littfest är Sveriges största litteraturfestival, och har arrangerats i Umeå sedan 2007. I år medverkar författare som Silvia Avallone, Jonas Gardell, Vigdis Hjort, David Lagercrantz, Tessa Hadley och Fernanda Melchor. Magasinet Opulens medverkar i år genom bokbord där besökarna kan mingla bland tidskrifter, förlag, författare och organisationer.

Festivalen hålls i år 17-19 mars, och lockar årligen ungefär 20 000–25 000 besökare. De två senaste åren har festivalen hållits digitalt med anledning av coronapandemin, men i år välkomnar festivalen återigen publiken till Folkets hus i Umeå.

Anna Brynhildsen

The post Littfest inleds på torsdag first appeared on Opulens.

LITTFEST. Bilderboksveteranen Pija Lindenbaum får det nationella bilderbokspriset Snöbollen för sin bok “Vitvivan och Gullsippan”, skriver Svensk Bokhandel.

“Detta fulländade bilderboksdrama av Pija Lindenbaum, diskret indelat i tre akter, växer till en allegori över förtryckets mekanismer – och det stillsamma upprorets kraft”, skriver juryn i sin motivering.

Pija Lindenbaum debuterade 1990 och har sedan dess gett ut en lång rad verk.

Snöbollen instiftades 2012 av Krumelur – föreningen för unga ord i norr. Priset på 50 000 kronor syftar till att lyfta bilderbokens status och delas ut i samband med litteraturfestivalen Littfest i Umeå i mars.

Nyhetsbyrån TT

The post Hon har gjort årets bilderbok first appeared on Opulens.

FESTIVAL. Med det nya beskedet om slopade restriktioner, meddelar Umeås internationella litteraturfestival Littfest att festivalen blir av i fysisk form. Dessutom öppnar biljettförsäljningen, som tidigare pausats, upp igen.

– Efter att ha lagt massor av arbete på att planera för alla tänkbara scenarion, är det en stor lättnad och glädje att restriktionerna nu lyfts, och i tillräckligt god tid för att kunna välkomna en festivalpublik på plats, säger Erik Jonsson, en av Littfest koordinatorer i ett pressmeddelande.

Den digitala satsningen Littfest-tv som införts i samband med coronapandemin lever dock vidare ändå och sänder mellan programpunkterna.

Programmet fortsätter att breddas och nya punkter presenteras löpande. Bland de senaste finns ett samtal om ångest, motstånd och serier mellan serietecknarna Bim Eriksson och Moa Romanova, och ett samtal om algoritmer och klasskamp i samtidslitteraturen mellan författarna Anders Teglund, Daria Bogdanska, Tommy Sundvall och Rasmus Landström.

Littfest är Sveriges största litteraturfestival och går av stapeln i Umeå 17-19 mars.

Anna Brynhildsen

The post Littfest öppnar upp biljettförsäljning first appeared on Opulens.

FESTIVAL. Den 17-19 mars är det dags för Umeås internationella litteraturfestival Littfest. Även om möjligheterna för en publikfylld festival ännu är oklara, väntas ett brett program.

Ännu är på det grund av coronapandemin oklart om salongerna kan fyllas. Arrangörerna har tidigare gått ut med att festivalen blir av – om än i anpassat format, och att det värsta som kan hända är att hela festivalen blir digital.

Kvar från förra året finns konceptet Littfest-TV, där två programledare guidar publiken mellan scensamtalen, och där publiken ges möjlighet att chatta och ställa frågor. I år innehas programledarrollerna av kulturprofilerna Viktor Asbaghi Sandström och Denise Bergström.

Programpunkter fortsätter att presenteras löpande: bland annat blir det samtal om exofiktion med Ida Therén, Helena Fagertun och Augustvinnaren Elin Cullhed, samtal om släktband och familjeknutar med norska succéförfattaren Vidgis Hjort, och ett samtal om tystnad i kolonialismens spår mellan författarna Ann-Helén Laestadius, Elin Anna Labba och Mats Jonsson.

Littfest är Sveriges störa litteraturfestival och har arrangerats i Umeå sedan 2007, och har lockat 20 000-25 000 besökare till 70-100 programpunkter under de senaste åren innan pandemin.

Besked om årets festivals slutgiltiga utformning väntas i mitten av februari.

Anna Brynhildsen

The post Littfest presenterar nya programpunkter first appeared on Opulens.

SKIVSLÄPP. På det nya albumet “Mentor” blickar Annika Norlin tillbaka till sin ungdoms rotlösa dagar. Från spöklika vandringar genom Stockholm, till osäkra anställningar och pengabrist.

Hon har bott två månader överallt – och chefen vill trots tidigare löften inte erbjuda henne förlängt kontrakt. I låten “Vita frun” från det nya albumet “Mentor” målar Annika Norlin upp en tillvaro som nyinflyttad i Solna utanför Stockholm. Låtens huvudperson rör sig likt en osynlig vålnad genom staden, i alla fall fram till dess att ett skivbolag ringer.

Sofia Sundström/TT

The post Annika Norlin blickar tillbaka till ungdomen first appeared on Opulens.