MUSIKFESTIVAL. Porträttkonserten är konstmusikens motsvarighet till bildkonstens separatutställning. Beroende på konsertens omfattning kan dessa ge lite olika perspektiv på ett visst konstnärskap. Andreas Engström besökte festivalen Ultraschall i Berlin där han upplevde ett par porträttkonserter som gav två olika typer av bilder – den ena i någorlunda helfigur, den andra utifrån en snävare vinkel.

De två tonsättarna Clara Iannotta och Mirela Ivičević skiljer skiljer sig mycket åt. Men typen av tecknade porträtt har ändå mest med de ensembler som framträder att göra. Den ena en stråkkvartett, som i regel framför musik komponerad för … stråkkvartett. Den andra en kammarensemble innehållande många instrumenttyper, med kapacitet att framföra verk av lite olika slag och sättning.

Efter att den italienska tonsättaren Clara Iannotta komponerat sin första stråkkvartett 2013 har detta blivit lite av en specialitet, även om hon också gjort mycket annat. Den hypade JACK Quartet från New York framförde nu hennes samtliga fyra verk i genren. Om den inledande kretsar kring långa toner skuggade av delikata bruseffekter och ljusa sinustoner har den följande, A Failed Entertainment (hennes förstkomponerade) ett liknande klangideal men med lättare rytmiska effekter med musikerna trampande på små, ljudande leksaker, vilket för in ett komiskt element något som bryter av mot de atmosfäriska ljudöverlagringarna. Den tredje och fjärde kvartetten i ordningen (båda från 2019) innebär en återgång till den betydligt lågmäldare inledningen, delvis med adderad elektronik.

Med fyra stycken i en sats på vardera cirka 15 minuter och, som sagt, stilistiskt rätt homogena, upplevdes framförandet som i princip en stråkkvartett, där den andra ”satsen” blev ett slags scherzo (alltså inte olikt en klassisk stråkkvartett i fyra satser där den tredje, precis som i symfonier, är det rytmiska och ibland humoristiska scherzot). Ett homogent och välljudande porträtt, men med tanke på Iannottas bredd i övrigt blev det i sin helhet lite enahanda och rent av anemiskt.

Annat var det med den Wienbaserade kroatiskan Mirela Ivičevićs konsert med den också uppmärksammade Black Page Orchestra, också hemmahörande i Wien. Totalt framfördes sju stycken med besättning från sång och sopransaxofon, slagverk och liveelektronik till ensemble (med elektronik). Direkt i Orgy of References slås tonen an. Sopranen Kaoko Amano driver lekfullt med den speciella textformen konstnärsbiografin genom att spruta ur sig ett kollage, från referenser till musiken till Stjärnornas krig och kroatisk schlager till skrik, stönanden och en drift med sportreferatet som form. Och så där lekfullt och eklektiskt fortsätter det under den timslånga konserten, där den röda tråden dock lyser klart i form av just lekfull stilblandning och aggressiv rytmik. Allt annat än anemiskt.

Konserten med Black Page Orchestra lyckas tveklöst bättre fånga bredden och karaktären i Mirela Ivičevićs konstnärskap, och var som porträtt betraktat därför mer lyckat. Men alla porträtt måste inte vara i helfigur, med JACK Quartet fick vi höra den lågmälda och finstämda sidan av Clara Ianottas musik, även om just hennes stråkkvartetter kanske inte gör sig bäst att serveras på ett bräde. Men som redan konstaterats, det finns flera sätt att teckna ett porträtt.

The post Intressanta porträttkonserter i Berlin first appeared on Opulens.

RESTAURERING. Varför spelas så få klassiska elektroniska musikverk? Därför att instrumenten de komponerades för blivit föråldrade. Andreas Engström har hört två intressanta verk där äldre klanger åter får klinga.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Att man inom elektronisk musik kan göra ”vilka ljud som helst” är en sanning med modifikation. Men att elektroniskt klingande ”material” med en helt annan lätthet låter sig hanteras idag jämfört med bara några decennier sedan råder det ingen tvekan om. Med de digitala verktygen kan vi göra ”det mesta”, därtill relativt enkelt och snabbt. Men vad väljer vi att göra? Komponerar vi enbart nytt? Och vad innebär i så fall nytt?

Till att börja med kan vi ställa oss frågan hur man återskapar elektronisk musik som inte längre spelas? ”Återskapa”? Det är egentligen inte så krångligt som det låter. Likväl något av den elektroniska musikens akilleshäl. Mycket elektronisk musik från den fördigitala eran lagrades på band eller annat format — verket var så att säga ett med sitt uppspelningsmedium. Men viss musik skrevs för instrument och för att framföras live. Att likt musiker spela ett stycke äldre kammarmusik (”återskapa”) till vilket noterna och instrumenten finns bevarade blir en helt annan sak när det gäller konstmusik som gjordes för ett visst elektroniskt instrument. I vilket tillstånd befinner sig det instrumentet idag?

En synt är inte en Stradivarius som behåller sin klang och patina över åren. Den har kort livslängd och delar måste bytas ut. Och i takt med att nya modeller utvecklas upphör tillverkningen av äldre. Kunskapen om dessa går förlorad och snart förpassas de till den allmänna teknologikyrkogården. Därför är standardrepertoaren av elektronisk avantgardemusik rätt så begränsad: maskinparken har blivit föråldrad.

Tills någon intresserar sig för ett visst stycke och vill framföra det som den en gång lät, eller rent av — tolka! Nyligen på festivalen Ultraschall i Berlin framförde pianisten Sebastian Berweck tillsammans med musikerkollegorna Silke Lange och Martin Lorenz Bernard Parmegianis trekvart långa stycke Stries för förinspelad elektronisk musik och syntar. Verket är från 1980 och de syntar som användes då är sedan länge föråldrade — det här var kort innan den digitala synten slog på bred front. Berweck har skaffat fram instrumenten (för de finns naturligtvis), sett till att de funkar, kodat informationen samt tolkat instruktionerna och notbilden — som en vanlig musiker. Konserten var ett lysande prov på musikalisk mediearkeologi samt hur elektronisk musik är något som kommer till liv genom tolkande interpreter.

Litet annorlunda förhåller det sig med Enno Poppes stycke Rundfunk för nio synthesizers. Här handlar det inte om ”återskapandet” av ett befintligt stycke. Inte heller om hur ett visst instrument lät. Snarare hur det skulle kunna låta — om inte teknikutvecklingen gjort både apparater och sound obsoleta. Poppe fascineras av 1970-talets elektroniska musik hos tyska krautrockband som Tangerine Dream. Men istället för att samla ihop instrumenten, lära sig hantera dem och komponera ett stycke har han låtit rekonstruera ursprungsklangerna så att de kan spelas på nyare keyboards. Konkret innebär det till exempel att en Mini-Moog som bara går att spela enstämmigt på nu kan spelas flerstämmigt.

Berwecks projekt är helt nytt och hade sin premiär i Berlin. Poppes Rundfunk har med musikerna i Ensemble mosaik sedan premiären i höstas gått ett litet segertåg på festivalerna i Europa. I båda fallen rör det sig om lika kreativa som relevanta sätt att komponera respektive tolka. Kort sagt att arbeta kreativt med ett förhållandevis nytt och ständigt föränderligt kulturarv.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Elektronisk arkeologi first appeared on Opulens.

UTVIDNING. ”En avancerad hård- och mjukvara kan lika gärna användas för att skapa förutsättningar för strukturering och val av material som för att generera avancerade klanger”, skriver Andreas Engström.

Säger man kammarmusik tänker man kanske inte i första hand på sofistikerad elektronik. Men idag är det ofta precis vad det är frågan om, också om instrumenten i övrigt är klarinett, cello och piano. Och för att citera fritt ur minnet vad den tyska tonsättaren Martin Schüttler sa om sitt stycke low poly rose: ”Knappast något verk för ensemble jag skrivit under de senaste tjugo åren har inte inbegripit elektronik. Elektroniken skapar oordning och en form av smutsighet. För det rena är också det förutsägbara.”

Schüttlers verk spelades under föregående helg på en av Berlins största festivaler för samtida konstmusik, Ultraschall, som ges i regi av de två radiostationerna Deutschlandfunk Kultur och Kulturradio vom RBB. Det mesta här är kammarmusik – och ofta är den elektronisk i någon form: livelektronik, färdiginspelat, utvidgningar av kropp och instrument, avancerade programvaror och egenhändigt utvecklad lo-tech-apparatur. De elektroniska klangerna finns där. Ofta diskreta, men nödvändiga eftersom det rör sig om konstnärliga val.

När GrauSchumacher Piano Duo spelade Brigitta Muntendorfs två verk Key of presence och Key of absence uppstod en spänning mellan den kulturhistoria som pianoklangen härbärgerar och de elektroniska utvidgningarna av det akustiska rummet. Med fingrar på tangenter och med sina egna kroppar triggades elektronik som gav den i sig avancerade pianosatsen en kalejdoskopisk nyans och visade den i en skev spegel. Sinnena förlorade sin skärpa. Eller rättare sagt, det skapades utrymme för reflektion då det handlade om motsatsen till extrovert och expressiv tillämpning av genomdigitaliserade uttrycksmedel.

Den avancerade elektronikens diskreta komplexitet var tema också i Kölngruppen Handwerks konsert. Flera av styckena rörde ett bestämt elektroniskt fenomen, undersökt genom datormusens rörelser eller mikrofonernas kontakt med strömförande monitorer. Höjdpunkten var Cathy Van Ecks sagolika Wings där tre personer bar runt stora skärmar i en koreografi och så spelade upp en komposition genom att öppna och sluta rummet runt några påslagna förstärkare.

Musikjournalistiken är besatt av superlativ och det ”unika”. Inte minst när det gäller elektronisk musik. Då blir det väldigt futuristiskt och nyskapande. Allt, alla tänkbara ljud kan göras från en dator! Så har det låtit inom rockjournalistiken. Nu är det ju så att all den sofistikerade högteknologi som finns i popvärlden också tillämpas inom konstmusiken. Men det man gör när man talar om Beyoncés sound som ”avantgardistiskt” är att man förväxlar skicklighet med radikalism, blandar ihop graden av teknologiska möjligheter med det personliga – konstnärliga – valet av hur man tillämpar ett medium och en teknologi. En avancerad hård- och mjukvara kan lika gärna användas för att skapa förutsättningar för strukturering och val av material som för att generera avancerade klanger.

Litet av det är väl vad Martin Schüttlers stycke handlade om. När de formidabla musikerna i Hamburgbaserade Trio Catch (klarinett, cello, piano – och elektronik) släntrade in på scen och förstrött, litet frånvarande började meka litet med instrumenten fanns mycket riktigt elektroniken med. Det var dock återhållet och vilken ”roll” den spelade är oklart. En sak blev dock klar, åter handlade det om en tillämpning av en teknologi för att reta våra sinnen. Eller som Schüttler uttryckte det: ”Allt som sker under en normal konsert finns här, men litet otydligt och annan ordningsföljd och inte riktigt som det brukar vara.”

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Den elektroniska musikens diskreta komplexitet first appeared on Opulens.