FASCISM. Idag ser vi att högerextremister allierar sig med vaccinmotståndare. Vi ser deltagande i demonstrationer i Stockholm, häromdagen i Dresden, aktioner i Washington medmera. Och angrepp mot demokratin, ”eliten av kulturmarxister”. Ibland tillsammans med muslimer (som ju de flesta av dem hatar) mot judarna. Ja, vi står inför ett politiskt fenomen (en ideologi, rörelse och politisk kraft) som vi kan kalla för fascismens normalisering, och i fronten ser vi alltså nu foliehattarna.

Jag använder palingenetisk ultranationalism som en definition på fascismen, som den engelske historikern Roger Griffin lanserat: 1) fascister sätter Nationen (ibland ”den västerländska kristna kulturen” eller Eurasien) över allt annat. 2) Nationen befinner sig i kris. 3) Nationen måste återfödas (palingenesis). Och som alla läsare vet är detta recept på en återfödelse att kasta ut alla immigranter, de i vårt fall icke-etniska svenskarna.

Sverigedemokraterna är enligt dem själva ett socialkonservativt och nationalistiskt parti. Man talar om ”nedärvd essens”. Det ger mig lika stora rysningar som all ultranationalism gör. De är enligt definitionen ovan fascister, och utgör liksom foliehattarna ett direkt hot mot demokratin.

Göran Dahl

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Foliehattarna är farligare än vad de ser ut first appeared on Opulens.

NORMALISERING. Med en frisinnad kultursyn och grundläggande gymnasiekunskaper om entartete kunst bär det förstås emot att klassificera konst som provocerande eller osund. Men hur länge dröjer det tills även en sådan hållning, likt invandringsmotståndet, börjar normaliseras? skriver Lisa Bjurwald.

Har rättsväsendet äntligen vaknat till inför hotet från extremhögern? Måndagens fängelsedom mot den nazist som trakasserat tre ledande kvinnliga opinionsbildare tyder på det. Här handlar det inte “bara” om enskilt mänskligt lidande (naturligtvis illa nog) utan också om försök att kväva det fria ordet. Nu får Sveriges hotade kulturutövare upp hoppet om att polis och rättsväsende ska förbättra sin faktiskt ganska förfärliga statistik över nedlagda och ignorerade anmälningar.

Kulturen är Sverigedemokraternas och extremhögerns nya front och deras påverkansförsök är svårare att motarbeta än anmälningsbara hot som att “sluta skriva om oss, annars…”.

De senare åren har stämningen i journalistkåren varit uppgiven över möjligheterna att komma åt de hatare och hotare som förpestar vår arbetsmiljö. På landets journalistutbildningar kan man till och med få höra att “hot tillhör väl jobbet”; en självdestruktiv normalisering av ett fenomen som på inga vis ska vara en normal del av det skrivande (eller målande, eller skådespelande) livet.

Men lagöverträdelser är en sak, politiska tendenser en annan. Kulturen är Sverigedemokraternas och extremhögerns nya front och deras påverkansförsök är svårare att motarbeta än anmälningsbara hot som att “sluta skriva om oss, annars…”. Ulrika Stahre påpekar i Aftonbladet Kultur inför Förintelsens minnesdag att vi bör vara varsamma med jämförelser (med Förintelsen/1930-talet), men vaksamma på likheter. Vad gäller ultranationalismens klåfingrighet på kulturen är det en god idé att inte bara blicka bakåt för att få korn på sådana likheter, utan också österut.

I Polen har det nya årtiondet inletts med att regeringspartiet Lag och rättvisa utan gängse öppen ansökningsprocess och trots omfattande kulturprotester tillsatt en otrevlig typ vid namn Piotr Bernatowicz som museidirektör för ett av landets främsta konsthallar, Center for Contemporary Art Ujazdowski Castle (CCA) i Warszawa. Bernatowicz har gjort sig ökänd för att upplåta utställningsplats till misogyna och antisemitiska verk, något som förstås ger pluspoäng i Lag och rättvisas bok.

Tro inte att svenska motsvarigheter som Sverigedemokraterna och deras medlöpare kommer tveka att byta ut kulturarbetare som motsätter sig deras antikulturella linje och istället tillsätta sina egna propagandister. Tidigare i januari berättade Sölvesborgs förra bibliotekschef Sofia Lenninger för Dagens Nyheter om tiden innan hon fick lämna sin tjänst: “Kommunalrådet [Louise Erixon, SD] hade framför allt synpunkter på bibliotekets service för personer med andra modersmål än svenska och menade att vi skulle göra så lite som möjligt av vad lagen kräver.” Lenninger berättar också att hon på frågor från pressen såg sig nödgad att korrigera den bild som politiken gett av att kommunala resurser lagts på “konst som är provocerande”.

Nej, med en frisinnad kultursyn och grundläggande gymnasiekunskaper om entartete kunst bär det förstås emot att klassificera konst som provocerande eller osund. Men hur länge dröjer det tills även en sådan hållning, likt invandringsmotståndet, börjar normaliseras? För bara några år sedan framhölls Dansk Folkeparti som ett skräckexempel i svensk politisk debatt. Nu tycker ledande socialdemokrater att vi bör blicka över bron för inspiration. När lyfts Ungern som förebild för skapandet av en enande svensk kulturkanon? I sociala medier kluckas det åt ett återuppståndet klipp från en fem år gammal riksdagsdebatt, där den sverigedemokratiska politikern Margareta Larsson argumenterar för att konstnärer som målar könsorgan ska kastas i fängelse. Vilka tokerier! Nåväl. Vi kulturarbetare bör vara vaksamma på utvecklingen, så att vi inte plötsligt sätter skrattet i halsen.

The post Snart kommer fikonlöven fram first appeared on Opulens.