GEOPOLITIK. Den 24 februari 2026 är det fyraårsdagen av Rysslands försök till invasion av Ukraina. Gunnar Lundin har formulerat en kortfattad kommentar.

Kremls talesperson, Dmitrij Peskov: från skuggorna har han stigit fram i ljuset. Länge var han bara en röst, bakåtlutad, Putins buktalare, lätt ironisk, långt ifrån chauvinismens vanliga megafon.

Så fick han ett ansikte, sedan en kropp, ledigt klädd som en engelsk filosofistudent. Men bakom varje kyrillisk bokstav han leende, eller ironiskt skarp, uttalar finns varje dag fyra, fem döda ynglingar från den fattiga landsbygden, lyckliga pojkar, jämfört med dem som fått ögonen eller käken eller ansiktet bortskjutet (i likhet med ukrainska soldater, DN 22/2) och måste leva vidare – fosterlandets hjältar.

Dmitrij Peskov. Allt för en imperiedröm om den ryska själens utvaldhet. (Stoltenberg 2022: ”Putin vet att Nato inte är ett hot.”) Putin, KGB-agenten som stigit till tsar, med patriarken av Moskva som biktfader.

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Peskov ‒ Lögnens nya nuna first appeared on Opulens.

KRIS. Nationerna i EU måste tro på sig själva och bygga upp sin styrka. Det menar Lars Thulin som i veckans krönika skriver om kris, faror och möjligheter.

Det kinesiska ordet för kris består av två tecken. Det ena brukar utläsas som fara och det andra som möjlighet. Påpekandet av detta är numera en mycket sliten fras.

Att sådana formuleringar blir utslitna beror oftast på att de kan appliceras på så mycket. Det stämmer även i det här fallet: en fara kan ge nya möjligheter både för individen och samhället. En katastrof, eller hot om sådan, lär oss att undvika samma sak nästa gång fara uppstår. Eller i alla fall förutse vad som kan ske och då minska eventuella skadeverkningar.

Vår del av världen befinner sig på många sätt nu i en kris. I Sverige finns ett nyssnazistiskt parti som inte sitter i regeringen men ändå till stor del styr landet. Trots att 80 procent av svenskarna inte röstat på partiet i fråga. Kris!

Tre åldrade despoter

Utanför våra gränser är tre åldrande despoter sysselsatta med att riva ner den världsordning Europa tagit som så självklar att vi inte skulle behöva försvara den. Vi har blivit naiva och lata. Det kan kallas att vara fredsskadad – övertygelsen att motsatsen till fred aldrig kan drabba oss. Så är det inte! Den verkliga spelplanen ser ut så här:

I ett vitt hus sitter en maktgalen lögnare och krigshetsare med storhetsvansinne. Han saknar oftast logik och konsekvenstänk i sitt handlande. Han framstår ibland som rent ut sagt dum och visar tecken på tidig demens.

I ett hus vid ett rött torg sitter en annan maktgalen lögnare med storhetsvansinne. Men han agerar helt logiskt och förutsägbart och är allt annat än dum. Dess värre!

I närheten av en gul flod sitter en man som styr sitt land med järnhand och drömmer om världsherravälde. Han har gjort världen beroende av sitt land. Han är mycket smart, jobbar logiskt och oerhört långsiktigt.

Världsledarna pressar EU

Mitt emellan dessa världsledare kläms EU, som till sin befolkning är större än både landet med det vita huset och det med röda torget. EU:s ekonomi, värd cirka 18 biljoner euro, matchar mycket väl den kinesiska och den amerikanska. Den ryska spelarens ekonomi är i sammanhanget rent av att betrakta som en underutvecklad dvärg.

EU har sett det kinesiska och det ryska hotet. Men varit övertygat om att det vita laget är en evig vän. Nu har USA vänt sig mot EU. Strävar efter att slå sönder dess enighet. Nationerna i unionen står ensamma. Kris!

Var finns då möjligheterna i detta läge?

En politisk möjlighet

På hemmaplan finns det en möjlighet söndagen den 13 september. Valdagen. I början av innevarande mandatperiod levde de borgerliga i tron att ett samarbete med SD skulle förändra detta parti till en spelare som respekterar den parlamentariska ordning och värdegrund vi har. Det blev tvärtom. De borgerliga har förändrats i SD:s riktning, gått i dess ledband. Den tydliga parallellen till 1930-talets Tyskland är oroväckande, för att inte säga skrämmande.

Fördelen är att vi nu vet vad SD verkligen vill. Vad de tänker göra om de kan släppa fjärrkontrollen och i stället öppet stövla in i Rosenbad. Vi kan stoppa det. Om inte, kan ingen i efterhand säga att den inget visste.

För EU gäller att enighet ger styrka, ett annat slitet talesätt. Det viktigaste nu är att sluta tjafsa inbördes om saker som är oväsentliga i detta krisläge. Samt att utesluta länder som är ombud för det röda laget. Det finns ingen plats i unionen för dessa.

En kris som kan stärka EU

Läget är kärvt men inte hopplöst. Gör EU rätt saker kan unionen komma starkare ur krisen än den gick in i den. Men det kommer att innebära stora ekonomiska uppoffringar där medborgarna måste inse att omsorg om den egna plånboken inte gäller. Unionen måste bygga upp ett eget försvar och framför allt ta makt över den infrastruktur som man överlåtit åt det vita laget. Vad gäller det militära kan EU inte uppnå samma slagkraft som USA. Men det är en prioritet att nå den nivå där ett angrepp på unionen kostar mer än det smakar.

Polarisering i USA

En ljusglimt är att det vita laget inte är enigt. Kritiken mot mannen i det vita huset växer i takt med att han förvandlar landet, som födde den första moderna demokratin, till ett kejsardöme. Hoppet är att kraften i nationens demokratiska grundvalar ska stå pall mot envåldshärskaren.

Försvagat Ryssland

Det ryska hotet är svagt. Landet som skröt med sin enorma militärmakt visade sig till vissa delar vara en kuliss. Att det Ryssland måste ta hjälp av en av världens fattigaste nationer, Nordkorea, för att få ammunition och soldater, säger allt. Oavsett hur tragedin i Ukraina slutar kommer det att ta tid att bygga upp det röda laget. Kriget har förstört en ekonomi som var usel redan från början.

Kina, en vinnare?

Den största vinnaren blir måhända Kina. För den nationen präglas av pragmatism, smartness, styrka och uthållighet. Det gula laget kan se kampen mellan det röda laget, det vita laget och EU på avstånd. Smidigt följa utvecklingen och skickligt utnyttja de svagheter som uppstår i kampen. En uppenbar möjlighet/risk är att det röda laget hamnar i en sådan kris att det gula laget med sin kraft rycker in som räddare. Och i praktiken gör Ryssland till en lydstat. Då har EU det kinesiska imperiet vid sina gränser.

EU:s nationer måste bli starkare

I så fall finns en ny världskarta. Måhända är EU starkare i denna framtida värld än unionen är i dag. Och Kinas strategi tycks inte vara att splittra Europa, något som är en våt dröm för både USA och Ryssland. På den punkten är nämligen de två sistnämnda nationerna sams.

Slutsatsen är att nationerna i EU måste tro på sig själva och bygga upp sin styrka. Men också inse att detta blir dyrt för medlemmarna. Fast alternativet att lägga sig på rygg, bråka inbördes och gnälla. Det är något som kommer att bli så oändligt mycket dyrare.

The post Kris när världsordningen rivs ner av tre despoter first appeared on Opulens.

ESSÄ. Historikern fil dr Lars Gunnarsson urskiljer två vitt skilda narrativ när det gäller konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Han anser att medierna svikit folket genom att låta det första värderingsbaserade västliga narrativet vara allenarådande.

Värderingar och verklighetsbilder i Ukrainakonflikten

Kanske går Ukrainakriget mot ett avgörande och det kan vara dags att sammanfatta debatten om kriget. När offentlig debatt om krig och säkerhet tidigare har analyserats inom historievetenskapen har det varit fruktbart att göra en distinktion mellan värdeomdömen och verklighetsomdömen. Önskvärt vore att politikers och debattörers verklighetsbilder styrde deras värderingar. Men det är oftast tvärtom. Man beskriver gärna verkligheten så att den passar med de egna värderingarna. Verklighetsbilden blir den beroende faktorn.

Även i debatten om Ukrainakriget har värderingar fått styra verklighetsbilderna. Två olika narrativ har uppstått. Det första har varit i det närmast allenarådande i medierna, det andra har trätt fram i vissa mindre debattforum, men har på senare tid även blossat upp i etablerade medier.

Ukraina – det första narrativet

Enligt det första narrativet begick Ryssland ett folkrättsbrott genom att invadera Ukraina. När humanitet och känsla för frihet och demokrati och respekt för folkrätten är de styrande värderingarna, framstår invasionen som ett övergrepp. Ryssland framstår som ondskefullt och all sympati hamnar på Ukrainas sida. Medierna väljer att berätta historien från invasionsåret 2022, utan bakgrund.

Ukraina är en suverän stat som bör välkomnas i den västeuropeiska gemenskapen och bli medlem i både EU och Nato. De territoriella erövringar som Ryssland har gjort måste återlämnas eftersom övergrepp av det här slaget inte kan accepteras. Rysslands invasion anses vara oprovocerad. I nyhetsförmedlingen används regelmässigt förstärkningsordet ”fullskalig” för att betona invasionens övergreppskaraktär. Även Krim annekterades i strid med internationell rätt 2014 och bör återgå till Ukraina.

EU och Nato bör skydda Ukraina finansiellt och med krigsmateriel. Även Västeuropa anses hotat av Ryssland. I nyhetsförmedlingen ges militärer rollen som experter och därmed framställs även Sverige som hotat. Sverige måste därför rusta, ansluta till Nato och förbereda sig på krig. Medierna analyserar den svenska försvarsförmågan i händelse av ett ryskt angrepp. Kvällstidningar fylls med artiklar av typen ”Så kan Putin attackera Sverige”. Ryssar uppfattas som opålitliga och hotande.

Detta narrativ står oemotsagt. Verklighetsbilden hamras in i det allmänna medvetandet. Narrativet betraktas som det sanna narrativet med självklar rätt.

Ukraina – det andra narrativet

Andra debattörer, vars skeptiska hållning till Nato och amerikansk dominans är den styrande värderingen, väljer att berätta historien från 1991, och då blir bilden en annan. Nato spelar en avgörande roll för konfliktens uppkomst. Detta andra narrativ är närmast osynligt i mainstream-medierna.

Narrativet ser ut så här: Efter murens fall och Sovjetunionens sammanbrott 1991 trodde Ryssland på avspänning mellan stormakterna. Unionens siste president Gorbatjov fick löfte om detta från USA.

Warszawapakten upplöstes och Ryssland monterade ned sin försvarskapacitet. Men Nato upplöstes inte. I stället utvidgades Nato i Östeuropa långt utanför sitt egentliga territorium. Någon avspänning skedde således inte, ett löftesbrott mot Ryssland.

Nato är en rest från kalla kriget, men har förvandlats till ett verktyg för amerikanska segrarfasoner gentemot Ryssland. Natos iver att expandera och i framtiden eventuellt ta upp Ukraina som nytt medlemsland, anses vara roten till konflikten i Ukraina.

Natostyrkor i Ukraina otänkbart för Ryssland

Rysslands invasion av Ukraina är alltså inte oprovocerad, utan framprovocerad av Nato. Precis som USA och andra västländer behöver även Ryssland säkerhetsgarantier. Natostyrkor på ukrainsk mark är därför otänkbart för Ryssland.

President Putin var 2022 i en likadan situation som president Kennedy under Kubakrisen 1962. Ingen av dem vill ha motståndarsidans vapen nära inpå sin gräns. Med typisk västerländsk dubbelmoral ses Kennedy som en hjälte, men Putin som en skurk. Skillnaden är att USA aldrig behövde gå till anfall 1962 eftersom Warszawapaktsidan backade tillbaka. I Ukraina har Natosidan däremot inte backat tillbaka.

Krim skänktes till Ukraina

Beträffande Krim innebar annekteringen 2014 ett återbördande av området till sitt ryska moderland. Krim har varit ryskt sedan 1600-talet, men skänktes bort till Ukraina av den sovjetiska ledaren, ukrainaren Chrusjtjov, på kommunistpartiets kongress i Moskva 1954 som en gåva. Detta var en gränsjustering inom Sovjetunionen. Krimhalvön med flottbasen i Sevastopol kan inte tillåtas bli en stödjepunkt för Nato, lika lite som Kuba kunde bli en stödjepunkt för Warszawapakten intill USA:s fastland 1962.

Den ukrainska nationen kan spåras tusen år tillbaka i tiden, men har historiskt, etniskt, kulturellt, politiskt och ekonomiskt varit sammanväxt med Ryssland. Ukrainas huvudstad Kiev är en hjärtpunkt i den ryska kulturen. Den ryska ortodoxa kyrkan har haft sitt säte i Kiev. Ukrainska städer som Odessa och Donetsk har grundats av ryssar och ingått i det ryska imperiet.

Ukrainas osäkra gränser

Ukrainas gränser är historiskt sett osäkra. Västra Ukraina utgjorde östra Polen fram till andra världskriget. Skolan läroböcker har fram till sent 1900-tal haft termen ”Södra Ryssland” över provinsen Ukraina. När detta Ukraina blev en självständig stat 1991, var det oväntat för många. Det nya landets gränser övertygade inte ledarna i Moskva. President Putin har betecknat det självständiga Ukraina som ”en påhittad nation”.

Allmänheten i väst sympatiserar med Ukrainas befolkning, på samma sätt som den sympatiserade med ungrarna 1956 och tjeckoslovakerna 1968. Ryssarnas försök till hegemoni över andra folk fördömdes allmänt i väst 1956 och 1968. Men när det gäller Ukraina ser det annorlunda ut. Här har ryssarna intagit områden som de med visst fog betraktar som ryska. Ukrainas befolkning var delad före kriget. En stor del av befolkningen ville se en europeisering, medan andra, särskilt i de östra provinserna, var orienterade mot Ryssland.

Vid Sovjetunionens fall bildade de tre sammanhörande nationerna Ryssland, Vitryssland och Ukraina 1992 Oberoende Staters Samvälde (OSS) i syfte att hålla samman den ryska intressesfären. Ukrainas beslut att lämna OSS 2018 ingår i upptakten till dagens konflikt.

Hotar verkligen Ryssland Väst?

Denna verklighetsbeskrivning säger också att föreställningen om att Ryssland hotar Väst är en inbillning. Ryssland har aldrig invaderat ett västland och har aldrig hotat ett Nato-land. Och Putin umgås inte heller med tanken på att anfalla Sverige.

Om man ser på världen från ryskt håll, är det i själva verket Västsidan som utgör säkerhetsproblemet. Ryssland har i alla tider befunnit sig i en försvarsställning gentemot Väst.

Efter Karl XII:s erövringsförsök följde Napoleons och därpå Nazitysklands. Och i dag vill Nato expandera inpå Rysslands gränser. Från rysk horisont är det väst som utgör problemet, ett synsätt som de flesta människor i väst har mycket svårt att se.

Stödet till Ukraina har försvårat konflikten

De västeuropeiska länderna har själva blandat sig i Ukrainakrisen och har genom sitt stöd till Ukraina både förlängt och försvårat konflikten. Om västländerna inte hade skridit till Ukrainas försvar, hade konflikten kunnat vara över på några veckor redan på våren 2022 och då fungerat som en gränsjustering mellan Ryssland och Ukraina och såsom en säkerhetsgaranti för Ryssland mot Ukrainas upptagande i Nato.

Ett ryskt narrativ?

Rysslands territoriella krav har således ett visst fog för sig och en ny gräns kan dras vid den nuvarande frontlinjen. Ryssland kommer ändå aldrig att backa från de erövrade områdena. För att uppnå fred måste erövringen accepteras, trots att invasionen var ett brott mot folkrätten, i annat fall riskerar kriget att fortsätta i ännu många år.

Detta narrativ betraktas i medierna som ”ett ryskt narrativ”, varmed underförstått menas ett falskt narrativ.

Vilken slutsats ska man dra?

Sanningen är relativ. Båda narrativen är i viss mån sanna, olika mycket för olika betraktare. Det finns inte rätt och fel, bara olika perspektiv. Medierna har svikit folket genom att låta det första narrativet vara allenarådande.

Alltför ofta debatterar människor varandras värderingar. Det är fruktlöst, eftersom det är verklighetsbilder som borde vara föremål för diskussion. Men eftersom verklighetsbilderna beror på olika värdering blir det indirekt värderingarna som diskuteras. Följden blir fastlåsta och hopplösa meningsutbyten. Detta blixtbelystes i somras, då något märkvärdigt inträffade i den svenska debatten.

Författaren och ledarskribenten i Svenska Dagbladet Lena Andersson tog till orda den 3 augusti och skrev så här: ”Om det alltså före kriget fanns minsta aning om att Ryssland uppfattade talet om att få Nato till granne i Ukraina som en provokation och aggression, borde klokskapen ha gjort allt för att undvika det.”

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski ryckte genast ut och anklagade Lena Andesson för att ”sprida det ryska narrativet”. Man kan inte påstå, att debattnivån är hög. Svenska Dagbladets chefredaktör Lisa Irenius tvingades att ta Wolodarski i örat. Och så för en tid sedan briserade ännu en bomb i tidningen då kolumnisten Torbjörn Nilsson inledde en krönika med denna retoriska fråga: ”Är ett neutralt Ukraina i fred att föredra framför ett land där ryska bomber fortsätter falla?”

Verkligheten och debattörerna

Verkligheten börjar komma i fatt debattörerna. Det går inte längre att diskvalificera det andra narrativet. Trump-administrationen har i sin roll som medlare visat förståelse för det andra narrativet och inser betydelsen av att Ukraina faktiskt avstår de regioner som har intagits av Ryssland.

Inget falskt narrativ

Den andra verklighetsbeskrivningen är alltså inte ett falskt narrativ. Internationellt företräds det av exempelvis den amerikanske ekonomiprofessorn Geoffreys Sachs och i Sverige av statsvetare som Frida Stranne och Peo Hansen, och Rysslandskännaren Stefan Lindgren. Även Pink Floyd-basisten Roger Waters har gjort sin röst hörd och sagt att Rysslands invasion inte var oprovocerad. Uttalandet har ansetts kontroversiellt. Dessa debattörer menar, att även om den militära aggressionen diskvalificeras som politisk metod, måste man förstå bakgrunden och se helheten, och bedöma det som har skett från båda håll, för att man ska kunna lösa konflikten.

Fredssamtal som medieshow

Förr fanns det en verklighet och medierna speglade den. Numera utspelar sig verkligheten i medierna. Det som händer sker i medierna. Dagens politiker är flitiga med att använda medier i sitt utövande av politik. Till och med fredssamtal försiggår i medierna.

Normalt ska parter i en fredsförhandling sitta bakom stängda dörrar och ge varandra bud som är hemliga för omvärlden. Parterna överväger varandras bud och fortsätter överläggningarna i slutna rum, ger nya motbud, går med på vissa saker, föreslår kompromisser, etcetera. Detta sker med fördel med hjälp av medlare, särskilt om parterna inte möts direkt vid förhandlingsbordet. Under fredsförhandlingarna kan vapenvila råda, eller motsatsen.

Krigföringen kan också trappas upp under fredsförhandlingar såsom en påtryckning. En viktig princip är att inga andra än de som förhandlar känner till innehållet i förhandlingsbuden – särskilt inte allmänheten. När man till slut har nått en överenskommelse i förhandlingarna tillkännager man fredsavtalet. Så går en fredsförhandling till.

Båda de krigförande parterna ställer oeftergivliga krav.

I Ukrainakonflikten har fredssamtalen degenererat till ett mediespel. Förhandlingsbud förmedlas via medierna i form av utspel. Så dominerande har medierna blivit, att varken medlaren eller parterna längre vet hur man gör när man fredsförhandlar. Resultatet av mediespelet blir inte det eftesträvade. Positionerna blir fastlåsta och samtalsprocessen utdragen.

Båda de krigförande parterna ställer oeftergivliga krav. Men den som ställer sådana krav inför en fredsförhandling behöver inte komma till förhandlingsbordet, eftersom förhandlingen syftar till att jämka och kompromissa.

Både Putin och Zelenskyj kommer med förslag om vapenvilor av olika längd och förutsättningar för fred och fredssamtal, båda med avsikt att framstå i ljus dager inför den internationella opinionen såsom den fredssträvande parten. I mainstreammedierna ställs standardfrågan ”Har det kommit någon reaktion?” när journalister intervjuar journalister om läget. En medlare måste vara neutral och president Trump försöker, men stundens ingivelser gör att han svingar mot både Putin och Zelenskyj i den medieshow som fredsförhandlingarna har utvecklats till.

Både Ukraina och Ryssland behöver säkerhetsgarantier

Ukraina behöver säkerhetsgarantier i en fredsuppgörelse och USA, EU och Nato kan bidra till det. Men även Ryssland behöver säkerhetsgarantier. Därför är det viktigt att sätta in kriget i det stora sammanhanget för att se, att försvarspakter starkt bidrar till att konflikter fortlever.

Den springande punkten är huruvida Rysslands invasion av Ukraina var provocerad eller inte. Vad hade ledarna i Moskva för anledning att ta till militära medel? Kanske hade de ett bra skäl, från sin sida sett? Kunde västsidan ha gjort någonting annorlunda före 2022 för att förhindra invasionen?

Den avgörande frågan är icke huruvida Ukraina, ett demokratiskt land, själv har rätt att bestämma om det vill vara med i Nato eller ej, såsom ledarna i väst säger. Geopolitisk säkerhetspolitik är någonting som ligger utanför den vanliga demokratiska politiken. Warszawapakten kunde inte tillåtas att installera baser på Kuba bara för att en majoritet av Kubas befolkning kanske önskade det.

Europa genomlider förnärvarande en 111 år gammal mardröm som inte verkar ha något slut. Varje konfliktperiod är en följd av den föregående konflikten och alltihop hänger ihop som en kedja från 1914 till 2025. Efter det andra världskriget följde det kalla kriget mellan de två stormaktsblocken och efter östblockets kollaps expanderade Natosidan ensidigt mot löfte att inte göra det, något som ledde fram till ett spänd läge mellan Ryssland och Ukraina, vilket till slut ledde fram till dagens krig.

En lösning på konflikten mellan Ryssland och Ukraina

Det finns bara en slutgiltig lösning: Både Ryssland och Ukraina går med i EU. Ryssland blir då åter ett kulturland i den europeiska gemenskapen, såsom det en gång var. Nato behövs då inte längre och kan läggas ned, eller omorganiseras som ett europeiskt försvarssamarbete. En 111 år lång europeisk mardröm vore äntligen över. Detta kommer förstås inte att ske, eftersom politiken är medial och kortsiktig, och där ryms inga stora visioner.

Det neutrala Sveriges öde

Till sist några ord om det neutrala Sveriges öde. De två världskrigen under 1900-talet visade att alla länder som tillhörde en militär allians blev krigsskådeplatser, medan neutrala länder kunde stå utanför.

Andra världskrigets utbredning till Danmark, Norge och Finland underströk nödvändigheten av svensk neutralitet. Ju närmare kriget kom, desto viktigare var neutraliteten.

I och med Ukrainakriget gällde plötsligt det motsatta. Argumentationen vändes 180 grader när militärer blev tongivande i nyhetsförmedlingen och därmed i den politiska debatten. Svenska militärer har alltid velat gå med i Nato och nu fick de ett gyllene tillfälle.

En avlägsen gränskonflikt i östra Ukraina ansågs nödvändiggöra ett svenskt Natomedlemskap, ty även Sverige var ju hotat. Nato ses som en säkerhetsgarant trots att organisationen enligt det andra narrativet ytterst sett har bidragit till konfliktens uppkomst, vilket gör det hela svindlande. Politiker och medier instämde utan diskussion och 200 års neutralitet, som hade tjänat Sverige väl, övergavs. Utan debatt, för även här blev en subjektiv verklighetsbeskrivning allenarådande.

The post Vad är sanningen om Ryssland och Ukraina? first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. ”Detta blir en stresstest för old school-vänstern. Ska man nu plötsligt gilla USA för att det går ryska ärenden?” Det undrar Lars Thulin i veckans krönika.

Jag besökte ett seminarium där radiojournalisten och fotbollsälskaren Gunnar Bohlin deltog. Han sade att det var lättare att byta nationalitet än favoritlag i fotboll. Att bli medborgare i Tyskland eller annat europeiskt land trodde han sig kunna klara. Att byta AIK mot Djurgården – fullständigt otänkbart.

Den politiska världsbilden

Förhållandet gäller fler saker än fotbollslag. Det rör också våra politiska preferenser och därmed vår världsbild. Den vi har skapat efter våra tonår är tryggt cementerad. Att därefter gå från höger till vänster eller vice versa är relativt ovanligt. Sedan kan ställningstagande och preferenser inom det egna blocket ändras. Men knappast att man helt byter sida.

Reaktioner på Ukrainakriget

Det visade sig vid Rysslands invasion av Ukraina. Den vände upp och ned på världen. Våndan inom delar av vänstern var uppenbar redan innan kriget bröt ut och har puttrat på sedan dess.

Kända krönikörer, tyckare och politiker som levt i övertygelsen att väst i allmänhet, och USA i synnerhet, är roten till allt ont i världen fick det jobbigt när den andra sidan (sedan kalla krigets tid) gjorde något dåligt.

Det handlar ofta om äldre personer som fostrats i vänsterrörelser benämnda med märkliga bokstavskombinationer och som trodde sig ha enkla lösningar på världens problem. De som inte accepterade att 1968-eran tog slut. Inte tagit in att kriget i Vietnam hör till historien. Men helt glömt vad som hände i Tjeckoslovakien 1968 och Ungern 1956. De vill hålla fast vid sin trygga världsbild, oavsett hur världen förändras.

Gryningen den 24 februari 2022 måste varit en mardröm för dessa människor. Det var då ryska stridsvagnar och attackhelikoptrar dånade in i det självständiga Ukraina. Rysslands syfte var att utplåna nationen som ett eget land med en egen kultur och göra det till en del av Ryssland. Åtgärden var i grunden defensiv. Målet var att hindra den ryska befolkningen från att se på Ukraina som en förebild värd att följa. Att det fanns en annan och bättre väg än den som despoten, diktatorn och envåldshärskaren Vladimir Putin valt för sitt eget folk och land.

Old school-vänstern –  några exempel

Hur tolkade den gamla vänstern problemet? Låt oss ta några exempel.

Jan Guillous första kommentar till angreppet på Ukraina var det jobbiga med att Natovänner i Sverige nu skulle få vatten på sin kvarn. (Aktuell text under huvudartikeln). Inte att det största internationella krigsbrottet i Europa sedan andra världskriget genomfördes i full skala. Eller att den säkerhetspolitiska ordningen i Europa ställts på ända och vad detta innebar för Sverige.

DN:s Johan Croneman raljerade en månad före invasionen över dem som varnade för krig och ville rusta Sverige. I stället måste vi förstå att ett stackars Ryssland var hotat av stygga Nato. Kreml var minsann inte för expansion, kriget i Georgien och ockupationen av Krim tycktes gått tv-krönikören förbi. Men senare i artikeln kommer han så ihåg detta och går med på att detta ändå inte var helt okej av ryssarna. Sedan kom den klassiska whataboutismen: USA har minsann också gjort dumma saker, så det så. Underförstått att Rysslands agerande därför inte är så mycket att snacka om.

Schymans inspel om Ukrainakriget

Förra vänsterledaren Gudrun Schyman gav sig tidigt in i debatten. Hon talade sig varm för förhandlingar och ansåg att eftergifter från Ukraina var väsentliga. Men medgav storsint att även Ryssland måste kompromissa. Frågan om vad Ukraina skulle ge efter på besvarade hon inte. Med tanke på Schymans engagemang för kvinnor är det lätt att dra en parallell. Det är som om ett våldtäktsoffer under pågående övergrepp ska komma överens med förövaren om vilka delar av hennes kropp som det ändå är okej att förgripa sig på.

Greiders resonemang

Göran Greider – välbehövlig, om än något grötmyndig debattör på vänsterkanten – chockades nog i sitt hjärta av Rysslands övergrepp. Han största oro för det nya säkerhetsläget tycktes dock vara att svenska militären var överlycklig för att det nu äntligen kunde bli krig på riktigt. Fast krigsmakten vågade inte säga det högt. Kanske borde Greider ha frågat militären i Ukraina om de var överlyckliga av samma anledning.

Dessutom gjorde han den märkliga analysen att förstärkt försvar inte var nödvändigt eftersom Ukraina ännu inte besegrats. Därmed är Ryssland inte farligt och vi behöver inte vara oroliga. Att den ryska bristen på framgång kunde bero på just ett starkt militärt försvar var en koppling som poeten Greider inte gjorde. För en sådan hade kanske rubbat hans världsbild.

Ekis Ekman gick för långt 

Kajsa Ekis Ekman, med fötterna långt in i vänstern, gick längre. I en text i ETC malde hon det ryska narrativet om nazism i Ukraina. Hon dömde ut en tidning i Kiev som västlig propaganda eftersom den fått några bidrag från bland annat Kanada. På annat håll hävdade hon att ryska statliga tevekanalen Russia Today dock bedrev högkvalitativ journalistik. Då fick hon sparken från ETC.

Uppgörelse om Ukrainakriget kan gynna Kreml

Nu tyder mycket på en uppgörelse om Ukraina som kan bli rena julafton för Kreml. Detta eftersom ledaren för världens största militärmakt, Donald Trump, helt går i bästa kompisen Vladimir Putins ledband.

Detta blir en stresstest för en del av vänstern. Ska man nu plötsligt gilla USA för att det går ryska ärenden? För vid sidan av kriget i Ukraina anser det Trumpstyrda USA att Europa får klara sig själva. Då får Ryssland nya chanser till vad de kallar militära specialoperationer. Är detta möjligtvis 68-vänsterns önskedröm – att ha två supermakter på sin sida?

The post Ukrainakriget – ett stresstest för old school-vänstern first appeared on Opulens.

PUTIN. Det har varit ”val” i Ryssland den gångna helgen. Putins försök att skapa enighet knakar dock i fogarna. Vi ser paramilitära styrkor som strider mot Ryssland, på Ukrainas sida. Den mycket påläste Joakim Von Braun påvisar hur de avlägsna regionerna i Sibirien och neråt länderna i Kaukasus inte direkt känner sympati med Moskva.

Volga har sitt utlopp här vid de forna sovjetiska delrepublikerna där det först började knaka. Etniska ryssar är just inte i majoritet här och det är självklart att lojaliteten mot Kreml är svag, då det är här kanonmaten hämtas. Ni tror väl inte att en solbränd frisk 19-åring från Sankt Petersburg kallas in i armén i första taget? Volga har framställts mystiskt som ”moder Ryssland” och varit den ryska motsvarighet till vårt Birka eller Strängnäs som Ryssland egentligen, trots sina enorma landmassor, saknar. Där av Putins besatthet av Kiev som via mytologi och halvsanningar framställs som alltings origo. Ett krampaktigt grepp om en historia som är mer splittrad än reducerande nationalism vill erkänna.

Det är denna slitning och komplexitet som Lena Jonsons bok ”Volga och det inre Ryssland” handlar om. Den är i samma genre som Claudio Magris texter. Det är essä, teori och ögonblicksskildringar i kombination. Det finns ett litet hopp i att läsa om hur mångsidigt Ryssland är och hur svårt det är för regimen att skapa en aggressiv nationalistisk vi-känsla.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Putins bygge knakar i fogarna first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. “Vissa regimer och personer går inte att förhandla med. De saknar regler, moral och empati,” skriver Lars Thulin. Han anser därför att Ryssland omedelbart måste ut ur Ukraina.

Kriget i Ukraina rusar med full fart in på sitt andra år och ingen fred är i sikte. Kostnaderna i människoliv, lidande och materiella skador är ofattbara.

I svenska debatten fanns i början en falang som var helt lugn inför Rysslands uppmarsch intill Ukrainas gräns var en operation som pågick i månader. Ryssland skulle inte anfalla och bara reagera på en provokation från Nato, sa flera debattörer. Väst bara hetsade. menade de.

Den 24 februari 2022 tystnade den falangen snabbt. Återkom med argumentation efter denna modell. ”Rysslands angrepp är ett vidrigt angrepp mot folkrätten. Men… Därefter resonemang med svajig logik med slutsatsen att det mest ändå var Ukrainas eget fel. Och Natos. Jan Guillou oroade sig endast för kriget skulle ge Nato-anhängare vind i seglen.  (Se slutet av Guillos krönika!)

När vidden av Rysslands övergrepp nu inte går att dölja, byts detta narrativ ut. Nu hävdas behovet av förhandlingar. Som förutsätter att båda sidor får ge med sig. Förre V-ledaren Gudrun Schyman är inne på linjen. Svenska Freds likaså. Betecknande är att ingen av dem med ett ord kan skissa hur en uppgörelse skulle kunna se ut. Med andra ord – vad Ukraina ska ge upp.

Frågan är vad som finns att förhandla om. Låt oss se på fakta. Kriget i Ukraina är inget vanligt krig, där länder anfaller varandra i strid om ett territorium. Det är ett överfall, en våldtäkt, största folkrättsbrottet i Europa efter andra världskriget. En militärt överlägsen stormakt anfaller oprovocerat ett fredligt grannland och broderfolk i syfte att utrota det som nation. Med argumenten att det leds av nazister och knarkare. Samt att landet historiskt tillhör Ryssland, något som saknar verklig evidens.

Ryssland hävdar att man befriar områden.  Metoderna är terrorbombningar, tortyr, avrättningar, materiell förstörelse. Tacksamheten hos ”de befriade” är obefintlig. Vittnesmålen om hur ”befrielsen” gått till är desto mer närvarande och vidriga.

Syftet med kriget är nog dubbelt från Kremls sida. Det ena är att Putin drivs av en dröm att bli kejsare i ett nytt Sovjetunionen. Det andra att han är livrädd för att Ukraina ska bli ett skyltfönster som visar att det finns andra sätt att styra ett land än det han själv ägnat sig åt i drygt 20 år.

I ett storpolitiskt och därmed cyniskt läge, är detta så farligt? Andra stormakter agerar på liknande sätt, och till viss del är kriget i Ukraina en lokal angelägenhet.

Jo, det är oerhört farligt. Kremls övergripande agenda är en ny säkerhetsordning för Europa. En blåkopia på det som gällde innan Sovjetunionen imploderade till följd av sitt eget misslyckande. Putin vill bygga upp det igen och därmed åter omge sig med skyddande grannländer. Sverige och Finland räknades in i dessa länder, det gjordes klart i ett brev till dessa länders regeringar sent 2021. Om vi inte lät Kreml diktera en del av vår utrikespolitik skulle militärtekniska åtgärder vidtas.

En förhandling som Hitler varit nöjd med i slutet av kriget, hur hade den sett ut? Att han fick länderna i Östeuropa, Belgien samt Danmark men inte Norge? Att ingen skulle skälla på honom för att han utrotat sex miljoner judar?

Kriget i Ukraina handlar om något mycket mer än denna, enligt Putins militära specialoperation. Ska vi tillåta att ett land i Europa dikterar självständiga länders säkerhets- och utrikespolitik?  Klart är att Kreml inte skyr några medel. Ensidiga kärnvapenhot är nu vardagsmat.

Hur förhandla med en sådan regim?

Närmaste liknelsen är då en kvinna som lämnat ett förhållande med en tidigare sambo sedan hon brutalt våldtagits av denne. Och som kräver utplåning av kvinnans personlighet och självständighet. Vad är det rimligt att denna kvinna går med på i en förhandling? Att förövaren ändå får ha sex en gång i veckan och att hon lovar att inte gå till polisen?

Eller att en man som går på en gata blir överfallen av en jättelik buse som kräver att få 10 000 kronor. Om inte ska mannen slås sönder och samman. Bråk uppstår. Andra rusar till och man enas om att busen ändå ska få 3 500 kronor och att polisen inte kontaktas. Vilket betyder att busen gör samma sak nästa kväll.

Eller andra världskriget. En förhandling som Hitler varit nöjd med i slutet av kriget, hur hade den sett ut? Att han fick länderna i Östeuropa, Belgien samt Danmark men inte Norge? Att ingen skulle skälla på honom för att han utrotat sex miljoner judar?

Vissa regimer och personer går inte att förhandla med. De saknar regler, moral och empati. De ljuger om allt. Ser alla reella förhandlingar som svaghet. Förstår bara brutalt våld. I ett sådant läge gäller bara en metod. Att till varje pris skydda sig själv. Att tycka synd om förövaren och ”förstå” hen, funkar inte.

I Ukraina-kriget finns ett par orubbliga krav. Ryssland måste omedelbart ut ur hela Ukraina. Alla krigshandlingar ska upphöra. Sedan är det dags att betala för uppbyggnaden av landet. Den linjen driver Ukraina.

Andra lösningar sänder signalen att det är okej att överfalla, våldta och utplåna suveräna nationer. Om det är så att ingen bryr sig. Många kommer lära sig den läxan. Taiwan står på tur att utplånas. Utfallet i Ukraina avgör nog den frågan på kort sikt.

Nu skriker nog en del läsare: ”Fast USA har minsann också…  Så det så! Därför får vi inte skylla på Ryssland.”

USA:s utrikespolitiska agerande, historiskt sett, kan och bör vi diskutera. Men det är till en stor del historiska händelser som världen inte kan ändra. Utgången i Ukraina kan den fria världen styra. Nu avgörs Europas framtid.

The post Ryssland ska ut ur Ukraina! first appeared on Opulens.

KONFLIKTLÖSNING. Det finns en opinion, också i Europa, som förespråkar förhandlingar mellan de stridande parterna i Ukrainakriget. Men kan man verkligen förhandla med en brottsling, en krigsförbrytare, som den ryska statsledningen? Anders Björnsson ger ett perspektiv utifrån historiska och politiskfilosofiska utgångspunkter.

En förhandling – en bipolär sådan – är ett möte mellan två parter, som står långt ifrån varandra. Om de stod nära varandra, skulle förhandling inte vara påkallad. Närmandet är syftet; det kan också bli resultatet. Så var fallet med kohandeln mellan arbetare och bönder 1933 och Saltsjöbadsavtalet mellan parterna på de privata arbetsmarknaderna 1938.

Man förhandlar för att uppnå något, som inte hade kunnat uppnås på annat sätt. Man ingår inte i en förhandling utifrån en styrke- eller svaghetsposition, utan därför att man är osäker på var man står och vart man är på väg. Det handlar om ett vägval. Den som har mest att förlora kan ha mest att vinna på att förhandla.

Förhandling är en handling, som inte utesluter andra handlingar. Men den utesluter kapitulation, det vill säga ena partens villkorslösa undergång. Att inställa stridshandlingar är inte att kapitulera, det är att invänta ett förhandlingsresultat. Villkorade förhandlingar kommer aldrig till stånd. Man bör därför avstå från att ställa ultimatum

Framgångsrika förhandlingar brukar krönas med avtal. För att de ska vara bindande krävs, att de godtas och respekteras också av parter, som inte har deltagit i förhandlingarna. Detta bidrar till efterlevnaden av dem. Löftet från Väst att inte utvidga Nato efter Sovjetunionens fall var inget avtal och efterlevdes därför inte.

En sådan förhandling – partsförhandling, till skillnad från en domstolsförhandling – har varken segrare eller förlorare. Den ömsesidiga vinsten är, att den alls kommer till stånd och genomförs. Nederlaget är, att striden återupptas. Förhandlingen måste ge mer än icke-förhandlingen. Under Vietnamkrigets sista år fördes faktiskt förhandlingar, samtidigt som väpnande strider utkämpades.

Förhandlingar sker långt ifrån alltid mellan jämlika parter. Men regelverket måste utformas så, att det inte gynnar eller missgynnar någondera parten. Diktat kan därför inte tolereras. Istället för jämlikhet: jämställdhet. Detta brydde man sig inte om efter första världskriget, då segrarmakterna arrangerade en diktatfred i Versailles.

Förhandling är konfliktlösning. Den ger en given motsättning ordnade former, men den upphäver den inte. Den ska gå att leva med. Förhandling baseras på ett överlevnadsintresse, som delas av alla vilka berörs av förhandlingen och dess utgång. Den kan tjäna som modell för att lösa nya konflikter som oundvikligen uppstår i mänskliga samhällen.

Förhandlingar kan involvera fler än två parter. Men det måste finnas en balans vid bordet. Annars kan den uppgörelse, som förhoppningsvis träffas, betraktas som illegitim, utan verkan. Ingen otillbörlig påtryckning bör råda! Ingen dold dagordning. Rätten att förhandla har drivits av dem som har ett underläge i resurser. Förbrytelser kan ha ägt rum på ömse sidor. Så skedde exempelvis i Finlands rättfärdiga försvarskamp mot Sovjetunionen under andra världskriget.

Inte bara en av flera parter kan tvingas till förhandling. Alla måste inse nödvändigheten av att förhandla. Ingen kan då längre hävda, att den och inte den andra har rätten på sin sida. När förhandlingar har inletts, är detta rätta åtgärden. En rätt i juridisk mening inträder sedan.

The post Förhandling är konfliktlösning first appeared on Opulens.

FREDSVÄNNER. Fredstanken dör skyndsamt när allt fler inom journalistkåren förespråkar ytterligare vapenleveranser till en blodig konflikt. Vänsterpressen vandrar inte längre enade under antimilitaristisk paroll. Vart ska nu fredsvännerna söka sig? 

Oavsett på vilken sida av den politiska skalan man står på, borde den moderna människan med sin förmåga till kunskaps- och informationsinhämtning och med sin historiska vishet, vilja se ett slut på stridigheterna i Ukraina och att inga fler soldater stupar. Tilltron till diplomatin är väl inte skjuten i sank? Diplomatins väg har sannerligen inte ens etablerats. En fredsvän må tro att den ska söka sig till vänsterpressen för att undvika en och annan krigshetsare eller någon kristdemokrat som stolt poserar framför stridsvagnar.

Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis skickade i veckan ett brev till tidningens prenumeranter och läsare, där han uppmanar vår regering att skicka ännu mera vapen till Ukraina. Tråkigt nog med detta brev visar han sig vara inte bara en falsk fredsvän, utan ingenting annat än ”en kamrat i vapenrock” som man skulle sagt på den tiden då tidningen grundades. Alla de – dåtidens arbetarrörelse – som var med och startade Norrskensflamman, numera kallad Flamman, i början av förra seklet, skulle häpnat över att en så kallad socialistisk tidskrift inte delar fredsrörelsens antimilitarism.

Som Hjalmar Branting en gång formulerade sig: ”vårt krig mot kriget riktar sig dock främst mot själva det system som alstrar rofferi och brutalitet både inåt och utåt.” Ingen ärlig fredsvän, eller solidaritetsvän för den delen, kan vilja skicka mer vapen till ett krig där man slåss med sina grannar som man i mångt och mycket delar både språk och kultur med. Ett sådant handlande kan i alla lägen endast leda till att man häller mer bensin på en redan svårsläckt brand.

Frågan blir då varför gör de så och i vems intresse? Vem representerar de när de uppenbarligen inte värderar sitt egets lands säkerhet högre än så? De kan väl inte tro att sådana aggressioner inte skulle kunna leda till konsekvenser för Sverige?

Det är förvånansvärt att en tidningsherre från den så kallade ”vänsterkanten”, som spelar allvetande med ett selektivt urval av historiska referenser, inte visar solidaritet med alla folk i världen utan enbart med ett, ukrainarna och inte den ryska befolkningen. Troligen är detta en ytterligare förskjutning av vänsterpressen långt bort från sin ideologi och en omfamning av det rådande ekonomiska systemet och dess medföljande konsensus. Många har valt att falla för det pågående hypnosnumret där all tanke på fred har tillåtits att avdunsta. I stort sett hela vårt lands intelligentia, men även journalistkåren, upprätthåller nu den inhumana och ociviliserade tanken att låta de blodiga stridigheterna fortgå.

Fredstanken befinner sig vid detta lag långt borta i periferiernas periferi, i sällskap med sanningen. Sanningen, som det lätt går att hävda var invasionens första offer, är undanskuffad och övertäckt av den pågående nyhetsrapporteringen som formar vad man kan kalla för ett sammelsurium av motstridig information från en konflikt med hybridkrigföring. Denna gobeläng omger oss, och levereras av pressen, tillsammans med ett kvävande moraliserande, en ödesdiger kombination som hindrar all förnuftig debatt och diskussion. När världen delas upp i “vi mot dem” och något så vanskligt som etablissemangets syn på rätta värderingar, kommer ingen dialog ens kunna leda till den nödvändiga delen av fredsprocessen: försoning. För maktsfären, inom både media, regering och opposition, har begreppet fred – olyckligt nog för människosläktet – kommit att i egenintressets syfte fått transformeras till sin raka motsats. Fred handlar då om förlängd krigföring och att alla vapentillverkare, som besynnerligt nog för freden är privata i väst, ska öka sin produktion.

De oftast skenheliga propagandisterna, som säger sig stå för frihet, går onekligen under falsk flagg när de kallar sig för fredskämpar samtidigt som de förespråkar en militär upprustning och vill att ”vi som nation” ska ställa oss bakom fortsatt konflikt, vilket innebär fortsatt lidande och misär för hela världen. Varför globala skeenden äger rum och hur Nato ser på sin roll i världen, tillåts ingen ifrågasätta, inte ens snudda vid, då kommer de som triumferar med den moraliska indignationen högljudda och viftande i medvind. De vill kontextlöst hävda att det inte fanns någonting före. En kärnvapenfri värld och fred på jorden det var bara utopier som hippies en gång drömde om, hävdar alltför många av de som investerat i börsspekulationsbubblan. Vapenproduktionen är nämligen en signifikant del av finanskapitalismen, likaså en del av fondjättarnas spekulationstillgångar. Dessa jättar har under rådande förhållanden skaffat sig en maktposition i dagens ekonomi. Något som inte går att bortse ifrån, lika lite som det går att blunda för att Riksbanken göder devalveringen av kronan, som vapenindustrin i sin tur drar nytta av.

Propagandisterna vill att opinionen ska stötta den sida som är utvald att tillåtas kriga fram fred i Ukraina. Vi tillåts inte gå in på den geografiska punktens signifikans, historiska skeenden, gasleveranser, spannmålsproduktion eller konstgödseltillverkning, istället ska vi stämma in i kören, att Ukraina måste segra, gärna ska vi säga det på ukrainska för att visa absolut solidaritet, men med vem? Både nuvarande och tidigare regeringar inklusive försvarsministrar har ännu inte gjort minsta ansträngning att dra i krigsmaskineriets broms, utan har istället visat sig vara vapenindustrins lydiga lakejer.

De styrande politikerna kan väl inte ha lurat alla att de främst arbetar i godhetens universella tjänst när de ohämmat smörjer krigsmaskinens hjul och på så vis tillåter det blodiga infernot ”i hjärtat av Eurasien” att fortsätta? Detta utan någon pågående diplomati eller ens vision för ett reellt fredsmäkleri. Varför de med makt går vapenindustrins ärenden istället för folkets och har slutat tänka på landet och dess ekonomis bästa, hänger ihop med vilken grundval vår ekonomi stödjer sig på, ekonomins struktur och graden av finansialisering av vårt lands ekonomi.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Vore det då inte önskvärt att appellera till människors moraliska känslor och ställa oss frågan om det är moraliskt försvarbart att skicka fler och fler vapenleveranser till ett krig? Finansierar inte vår regering, understödd av riksdagen som röstat ja till dessa vapenpaket, mord? Den franska dramatikern Molière skulle säkerligen velat hävda att det är mer slagkraftigt och lättare att väcka folk ur deras kognitiva dissonans genom att göra narr av deras ståndpunkter och på så vis blotta för dem deras klandervärda och förkastliga handlande. 

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski är en av dem som förmedlar vad George Orwell skulle benämnt för nyspråk. I sin söndagskrönika skrev Wolodarski den 20 november förra året att ”Ryssland behöver ett kännbart nederlag för att freden ska ha en chans”. En sådan provokation torde vara alltför rå att skoja om, då det underförstått framgår att chefredaktören för Sveriges största dagstidning vill se Ryssland mista än fler soldater.

Den som predikar mer militär upptrappning måste ha förlorat sinnet för vad som gör människan human och har en skev syn på människovärde. DN:s chefredaktörs budskap är inte mindre graverande än det som Sveriges ÖB Micael Bydén gjorde klart under en pressträff i november förra året. Han skrädde då icke orden och visade att han heller inte räds att gå utanför sitt stipulerade område, istället valde han att påverka landets politiker att skynda på inträdet i Nato. Dessutom öppnade Micael Bydén upp för att placera kärnvapenspetsar på svensk mark.

Dessa maktutövare i form av tidningsmakare och militära befälhavare skickar fientliga utrikespolitiska signaler till en annan nation och inte till vilken som helst, utan till en geografisk stormakt i öst. Frågan blir då varför gör de så och i vems intresse? Vem representerar de när de uppenbarligen inte värderar sitt egets lands säkerhet högre än så? De kan väl inte tro att sådana aggressioner inte skulle kunna leda till konsekvenser för Sverige? Skalden August Strindbergs ord är lika giltiga och passande idag som när han skrev dem; “Dessa falska fosterlandsvänner, vilka med stor sannolikhet arbetat som politiska agenter för hemliga ändamål och enskilda intressen, äro misstänkta for att åt främmande stormakter vilja förvandla Sverige till en militärgräns, färdigt att ta sold hos den mestbjudande”.

The post Vart ska fredsvännerna söka sig? first appeared on Opulens.

ROMANAKTUELL. Anna Fock är aktuell med nya romanen ”Lösningen är kaos”, som kommer ut i april. Jenny Wickberg fick ett samtal om att hitta hem i andra länder och om kärleken till den sovjetiska punken.

Du har tidigare har skrivit romanen ”Väderfenomen” som utspelas i Ryssland, med ryska huvudpersoner. I din nya roman skildrar du ester i Estland. Det är annorlunda val för en svensk författare?

– Under några år var jag så ofta i Estland att jag betraktade det som ett andra hem. I Tallinn hade jag en umgängeskrets och var i princip stammis på vissa kaféer och krogar. Ryssland var också någonting som jag verkligen gick in för under en period.

Hade du några tidigare kopplingar till kopplingar till Estland?

– Bara de band jag själv har skapat. Det började med att jag och min son åkte dit en påskvecka, år 2016 eller 2017. Vi hade börjat lyssna på sovjetisk punk och utöver den sibiriska är det då estnisk punk som gäller. När vi kom dit kände jag mig hemma där, och det blev fler besök efter det.

Vad var det du fastnade för?

– En skön blandning av det jag har älskat med Ryssland, lite av den galenskap man hittar i Ryssland men parat med en sorts bekant hemkänsla. Man är inte nödvändigtvis lika insatt i det man själv anses höra ihop med. Jag har till exempel italienskt påbrå och var mycket i Italien under min uppväxt, men jag hade aldrig kunnat skriva någonting initierat om nutida italienskt vardagsliv på samma sätt. Och jag känner svenskar med familjebakgrund i Estland som inte alls har så stark kontakt med det estniska.

Du skriver detaljrikt om livet i Estland under den sovjetiska tiden och det som hände efter sönderfallet. Var har du hittat den kunskapen?

– Jag har en förmåga att observera och minnas små detaljer som gör att det jag beskriver kan kännas levande och trovärdigt. Många estniska hem ser dessutom ungefär likadana ut, eftersom de som bor där inte har renoverat så mycket. Det går alltså se tapeter som sitter kvar och jag har hittat bilder av möbler och annat.

Din tidigare roman ”Väderfenomen” utspelas i den ryska delen av Sovjetunionen. Hur lärde du känna det ryska samhället?

– Jag halkade in i det på ett bananskal när jag tänkte bli översättare, och förutom engelska behövde ett annat språk att läsa på universitetet. Min franska var inte på en nivå som var bra nog för universitetsstudier så jag valde att ta ett språk där jag kunde börja på nybörjarnivå, och då blev det ryska. En del av studierna bestod i att lyssna på rysk musik och läsa rysk litteratur.

Och då åkte du dit?

– Ja, jag åkte med min son när han var fem år och hade en del udda intressen, där han fascinerats av kyrkklockor. Vi började titta på Youtube-klipp på ryska klockringare som använde klockorna som någon form av experimentell musik mer än som något religiöst, och reste dit för att uppleva det.

Vad fick du för intryck av landet?

– Det var som det blev senare med Tallinn, att det var något som kändes välbekant samtidigt som man i detaljerna märkte skillnaderna, där inget fungerade som vi var vana vid.

Punken har en stor roll i både ”Väderfenomen” och i din nya roman ”Lösningen är kaos”, där en av huvudpersonerna är Siims, som är sångare i ett punkband?

– Ja, under mina besök i Ryssland och Estland fick jag upp ögonen för den punkrörelse som uppstod i Sovjetunionen, och som var en framträdande del av frihetsrörelsen där. Jag började lyssna på musiken och har åkt på massor av festivaler efter det. Det är en fantastisk musik. Min fascination för länderna hänger nära ihop med mitt intresse för musiken.

Hur har den estniska punken förändrats efter upplösningen av Sovjetunionen?

– Det finns en del gamla band som fortfarande spelar, men det är mer som nostalgi nu. Det har också vuxit fram en ny rörelse, även om jag är lite frågande till om man kan kalla den punk. Det är fortfarande bra musik, men den är lite mer romantisk än den tidigare.

Vad tycker du musiken har förlorat?

– En stor del i kraften kom ur lusten att jävlas med ett system som de hade blivit påtvingade. Men det görs en del modern och rolig musik i Estland, där de nya generationerna är starkt influerade av landets folkmusik.

En annan huvudperson är Merike, som utbildar sig till journalist. Hon börjar sin bana i Sovjet där hon skriver det hon blev tillsagd att göra, men författar en annan typ av artiklar i smyg och säljer dem, och blir sedan en etablerad journalist i det fria Estland. Vilka är dina förlagor där?

– Medan jag skrev hade jag mycket samtal med en väns fru, som arbetade på Esti Ekspress under 90-talet. Hon berättade om hur det var, att de bara hade en dator de fick turas om med medan de andra satt och skrev för hand. Det var också så i verkligheten, något jag har med i min bok, att konstnärer och musiker kom till redaktionen. De hängde där och drack vodka. Ibland blev det artiklar av det, ibland inte. Allt var experimentellt, även inom politiken och journalistiken där man inte hade så noga koll utan fick känna sig fram i det nya.

Flera av personerna i romanen kämpar mot fattigdom, med dåliga bostäder och har bara en hopplös framtid i sikte. Dit kommer affärsmän från Sverige och Danmark som ses som mycket förmögna. Hur ser den klasskillnaden ut idag, har den utjämnats med tiden?

– Estland blir mer och mer likt Sverige, och många vill hävda att landet borde räknas som en del av Norden. Men det är fortsatt så att många som med estniska mått räknas som medelklass lever i hushåll som vi svenskar kan uppfatta som fattiga. Kommer man ut på landsbygden i delar av landet ser man mer av förfallna hus och gamlingar som säljer grönsaker längs vägarna. Det är i många fall fattigare än det ser ut på ytan – det är på många sätt ett välfungerande samhälle och man ser sällan någon direkt misär, men många familjer får fortfarande stödpaket med donerade kläder och liknande och det är inte särskilt ovanligt att en lägenhet saknar ett riktigt badrum.

Efter Sovjetunionens fall blir det stora spänningar mellan ester och de ryssar som bor kvar. Hur är stämningen idag?

– När jag började skriva på ”Lösningen är kaos” var det förhållandevis lugnt, men det har ändrats en del efter Rysslands anfall mot Ukraina. Jag uppfattar det som att den ryskspråkiga befolkningen är tyst, men att det under ytan finns spänningar där många nog sympatiserar med Ryssland och tycker att frågan inte är så svartvit. Men de rysktalande är inte en homogen grupp, och kom ursprungligen från olika delar av Sovjetrepubliken.

Övergången till ett fritt land går via en tid av kaos, där det är brist på allt. Det är en process du skriver detaljerat om. I glappet försöker personerna i din bok köpa saker som möjligen kan bli en värdefull handelsvara med tiden?

– Mycket detaljer kommer från ett samtal jag hade med en estnisk politiker som också var en gammal punkare. Han berättade massor om hur folk började köpa gamla kylskåp, lager med kondomer och annat, i hopp om att kunna göra affärer med dem. Det var till och med någon som försökte kränga en gammal atomubåt. Metallstölderna var många och det kunde vara lönsamt att stjäla en staty för att smälta ner den.

Du har också exempel på hur estländarna löste problem med fattigdom och varubrist. Kan du beskriva hur en Sovjetmedborgare kunde ordna med smink och en någorlunda modern klädsel?

– När det gällde mode och skönhet fanns det ju begränsningar både i utbud och ekonomi. Men man löste det. I Estland fanns till exempel tidningen Siluett, med modereportage och tillhörande sömnadsmönster, och någon rysk motsvarighet har också funnits. Det var mycket gör-det-själv och inte minst i Estland kunde vissa dessutom få tag i grejer från väst genom till exempel släktingar på besök. Man hade sitt gamla läppstift och puder som kanske luktade fan. Har man inget hårspray så funkar det med något ur städskrubben och det sista skrapet i kefirflaskan funkar som ansiktsmask.

Du kan ju ryska. Hur mycket följer du med i den inhemska rapporteringen om vad som händer med kriget?

– Inte mycket alls, och det är inte ofta jag använder språket idag. Det är ett bekymmer att jag har blivit något av en fröken Ryssland här. Det händer att jag tackar nej till förfrågningar om att skriva eller komma och tala på ställen, där de vill att jag kommenterar hur kriget utvecklas eller hur samhället har påverkats under Putins tid vid makten. Det jag vet något om är bara hur enskilda personer talar och verka tänka.

Har du något exempel på det?

– Det märks i subtila saker att propagandan i medier har påverkat människor, där folk har börjat säga märkliga saker. Ett exempel är när jag och min väninna var i Sankt Petersburg, och mötte en rysk barnhjärtkirurg i hotellbaren. Han var så obegripligt macho och nästan skrek åt oss att Sverige hade gått helt åt helvete, och att vi borde återgå till det gamla patriarkala systemet. Han trodde sig också veta att vi egentligen inte var svenskor, eftersom svenska kvinnor inte klär sig i svart.

I ”Väderfenomen” spelar radioaktivt avfall en roll. Idag diskuteras kärnkraften på nytt, medan frågan om avfall inte uppmärksammas mycket alls. Vad säger du om det?

– Det är ett exempel på hur frågorna om klimat och miljö inte kopplas samman. En olycka som den i Tjernobyl kanske inte kan hända igen, men där finns andra sätt det kan gå åt helvete på. Att då producera livsfarligt avfall som kommer att finnas kvar i en tid som är så avlägsen att det kanske inte ens finns människor där, är obegripligt.

Du är en prisad och översatt författare. Din första roman ”Absolut noll” fick både Borås tidnings debutantpris och Katapultpriset. Väderfenomen nominerades till Augustpriset och fick tidningen VI:s litteraturpris. Hur ser ditt författarliv ut idag?

– (Skrattar) Och här sitter jag i soffan, i min Volvouniform. Författarlivet har gått lite fram och tillbaka. och jag knegar alltså fortfarande. En tids stipendieregn gjorde att jag under en period kunde skriva på heltid, men märkte att jag blev uttråkad och inte var så inspirerad då.

Försäljningen av svenska romaner har gått ner. Hur har upplagorna för dina tidigare böcker sett ut?

– Det har varierat kraftigt där någon sålde i flera tusen exemplar och andra i ungefär tvåhundra.

The post Helgporträttet: ”Kraften kom ur lusten att jävlas med ett system” first appeared on Opulens.

VERNISSAGE. Samtidigt som Stockholms konstögon riktas mot Liljevalchs årliga vårsalong hålls den alternativa Warsalongen på Above gallery vid Sankt Eriksplan i Stockholm. Målet är att den utställda konsten ska inbringa pengar för att hjälpa krigsdrabbade barn.

Idag, fredag 24 februari, har det gått ett år sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina inleddes. På Above gallery på Tomtebogatan 30 vid Sankt Eriksplan i Stockholm uppmärksammas årsdagen med konstutställningen Warsalongen. 

– Vi tänkte ha bra konst. Inte för provocerande konst om temat barn i krig, utan framförallt bra konstvärde, säger arrangören Anders Kumlien på Above gallery.

Krig är således inte temat för konsten på Warsalongen. En rad erkända konstnärer ska auktionera ut sina verk till förmån för biståndsorganisationen War Child som hjälper traumatiserade barn i krigshärdar. Yoyo Nasty, aktuell med utställningar i både Mexiko och Shanghai, ställer ut en akrylmålning föreställandes tre tigrar klättrandes i ett solrosor. 

– Det är svårt att föreställa sig hur det är att uppleva krig. Konstverket är inte skapat med temat krig i åtanke, jag har bara skänkt tavlan för ett viktigt ändamål. Tigrar är ett återkommande tema för mig och andra kan också känna en koppling till dem, säger Yoyo Nasty. 

På galleriet berättas att tigerkonstverket är värderat till någonstans mellan tjugo till trettio tusen, summor de hoppas uppnå i auktionen som pågår till tolfte mars. 

– Konstnärerna förlorar på det, men det är för en god sak som alla måste hjälpas åt med, säger säger Peter Brune, generalsekreterare på War Child. 

Med brittiskt uttal på war låter utställningens titel förvillande lik Vårsalongen på Liljevalchs konsthall. Arrangörerna menar att många utställare håller vårsalong om våren och att Liljevalchs också givit dem klartecken att att ha en warsalong.  

– Jag har frågat den tidigare Liljevalchschefen som råkar vara min granne om vi får använda namnet. Också Liljevalchs har givit oss klartecken, säger War Childs generalsekreterare Peter Brune.  

Organisationen har verksamheter i flera av världens konfliktdrabbade områden, också i Ukraina. 

– Vi har ett digitalt utbildningsprogram vi tillhandahåller för det ukrainska utbildningsministeriet. Utöver det stödjer vi fem lokala organisationer, det är så man hjälper mest effektivt, säger Peter Brune.

Warsalongen kan besökas mellan 24–26 februari. 

The post Alternativ vårsalong på krigets årsdag first appeared on Opulens.

KRITIK. “Värre är det när annars seriösa journalister geggar ihop tro och hopp, när förment nyktra förutsägelser om framtiden blir detsamma som önsketänkande – på nyhetsplats.” Martin Hägg kritiserar partisk journalistik och anser att journalistikens rykte påverkas negativt när trovärdiga nyheter inte är en prioritering.

Fråga en politiker om det egna partiets chanser i valet så flyter tro och hopp garanterat ihop.  Partiet kommer således att ”överraska” eller ”spurta” lagom till valdagen – oavsett opinionsläget. Samma fenomen uppstår när ett mediokert fotbollslag ställs mot ett lag ur det absoluta toppskiktet. Istället för att modstulet beakta torrfakta tror lagkaptenen på att det trots allt fall finns ”en god chans” för det egna laget. Inte så konstigt kanske, ett par så insyltade personer som en politiker och en lagkapten kan inte gärna göra annat än tro på det egna skötebarnets bästa – i alla fall om en mikrofon sticks under näsan på dem.

Värre är det när annars seriösa journalister geggar ihop tro och hopp, när förment nyktra förutsägelser om framtiden blir detsamma som önsketänkande – på nyhetsplats. Om exempelvis en journalist på en större morgontidning eller ett nyhetsankare på Rapport skulle framhålla att det där hopplöst omsprungna partiet ”nog rycker upp sig” eller att det där fotbollslaget ”troligen kommer att ta hem det här i alla fall” skulle fler än en antagligen höja på ögonbrynen.

Vad gäller rapporteringen kring Ukrainakriget finns det dessvärre goda skäl att göra just detta – alltså höja på ögonbrynen. Kriget hann nätt och jämt börja innan Dagens Nyheter deklarerade att ”Det här är slutet för Putin” (24/2), att ”Många ryssar skäms nu” (26/2) och att ”Kremls propagandamaskin har redan förlorat kriget” (27/2). Sveriges Radios God morgon världen fyllde vid samma tid på med att ”den här invasionen väcker mer kritik” än annekteringen av Krim-halvön åtta år tidigare (27/2).

Antingen är delar av den svenska journalistkåren osedvanligt skickliga på att pejla av kvicka opinionssvängningar bara genom att hålla ett fuktigt finger i luften eller så har de en irriterande faiblesse för att förhasta sig. Jag har svårt att tänka mig något knepigare än att läsa av en folkopinion om ett krig i vilket de första granaterna nätt och jämt har landat.

För journalisten Elin Jönsson kräver det här resonemanget en logisk kullerbytta av rang. I Sveriges Televisions Putins gisslan (24/9) hävdar hon först att den kritik mot kriget som hon snappat upp hos en del medelklassryssar inte representerar hela Ryssland för att i nästa andetag ändå slå fast att det de säger visar hur ”stora delar av den ryska befolkningen resonerar”. Hör hon inte själv hur tokigt det låter?

Problemet är alltså inte att delar av journalistkåren gissar fel, det gör vi alla lite till vardags, utan att de spekulativa utflykterna hela tiden tycks ha samma slagsida. Det är en sak att känna sympati för västerländska demokratier och rätten till självständighet, men det är en annan sak att plocka fram kristallkulan. Journalistiken som varumärke påverkas negativt om annars seriösa nyhetsmedier om och om igen förutspår förnuftets och det godas seger över det korkade och onda – som vore det en inbyggd naturlag. Så ser dessvärre inte världen ut. 

The post Det krävs skärpt journalistik first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. Med utgångspunkt i Volodymyr Zelenskyjs roll som president såväl i en tv-serie som i verklighetens och krigets Ukraina reflekterar Filip Hallbäck över begreppet “mörk humor” i film och tv-serier.

För en tid sedan hade den ukrainska tv-serien Folkets tjänare svensk premiär på SVT och den visas än idag på SVT Play. Det är en politisk satir med stundtals hysterisk situationskomik, som handlar om den blygsamma historieläraren Vasyl som av en slump blir vald till Ukrainas president och har som främsta prioritet att bekämpa korruptionen.

Huvudrollen spelas av ingen mindre än Volodymyr Zelenskyj som ironiskt nog själv kom att bli president i verklighetens Ukraina och som nu leder landet under ett pågående ryskt invasionskrig. Att se den här serien var en obehagligt surrealistisk upplevelse för min del, med tanke på allt det brutala våld som pågår i Ukraina för närvarande.

Den mörka humorn är en fiende till sentimentaliteten, menar Breton.

I efterhand påminns jag om insikten om att humor många gånger har visat sig vara betydligt mer effektfullt än “seriösa” försök. Upphovspersonen bakom idén om “mörk humor” är ingen mindre än André Breton (som också författade surrealismens manifest 1924) och dennes Anthologie de l’humour noir från 1940. I sammanfattande drag kan man säga att Breton förenar Friedrich Hegels konstsyn med Sigmund Freuds psykoanalys.

Den mörka humorn är en fiende till sentimentaliteten, menar Breton. Medan sentimentaliteten vill konservera dystra, hopplösa tillstånd ämnar den mörka humorn frigöra en från densamma. Skrattet blir i det avseendet en försvarsmekanism som beskyddar människan från att bryta ihop. Utifrån den insikten riktar Breton kritik mot filmkonstens tendenser att gestalta extrema situationer som härrör från det förflutna och istället argumenterar för att dessa skildringar borde präglas av humor från första början.

Utifrån Bretons resonemang tänker jag framför allt på flera av de amerikanska komedier som producerades under andra världskriget och under kalla kriget. Under andra världskriget skrev, regisserade och producerade Charlie Chaplin sin allra första ljudfilm, Diktatorn (1940), där han gjorde narr av Adolf Hitler. Enligt Chaplin själv var det en skrattspegel på totalitära ideologier som nazism och fascism utgjorde, men han kände inte till hur omfattande och systematiska nazismens brott mot mänskligheten i själva verket var. I sina memoarer har han själv uttryckt att om han hade vetat det, skulle han aldrig ha gjort en komedi av det hela.

Ernst Lubitschs Att vara eller icke vara (1942) är en annan nattsvart klassiker som handlar om ett teatersällskap som blir instängda i Warszawa när Nazitysklands trupper ockuperar stora delar av Polen. Lubitsch var berömd för sin eleganta regi och sofistikerade humor, men han var också djupt medveten om politiskt laddade tillstånd. Det demonstrerades han med Ninotchka (1939) där Greta Garbo i titelrollen. När Att vara eller icke vara hade premiär inträffade mycket dramatik i världspolitiken samtidigt: Japan hade då anfallit i Pearl Harbor, Nazityskland fortsatte med sitt korståg runtom hela Europa och filmens stjärna Carole Lombard hade dödats i en flygolycka.

Under kalla kriget regisserade Stanley Kubrick ett av sina främsta verk i svartvitt (vilket var ovanligt vid denna tidpunkt där de flesta filmer övergick i färg), Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben (1964). Kubrick ville i komedins form skildra den yttersta absurditeten och att kärnvapenhotet var högst tänkbart. Komedigeniet Peter Sellers spelar här tre olika roller: gruppchefen i RAF, en tysk vetenskapsman och USA:s president. Den senare karaktären fäller den numera klassiska repliken: “Gentlemen, you can’t fight in here! This is the War Room!”

Surrealismen handlade, enligt Breton, om att sudda ut gränserna mellan drömmen och det vakna tillståndet. Frågan är om inte den mörka humorn på ett likartat sätt tänjer på gränserna mellan komedin och tragedin, mellan skrattet och det allvarsamma? Den mörka humorn handlar inte om etik och moral, även om den förmår att väcka stora etiska frågor. Snarare kan den ses som ett försök till psykologisk förklaring till vad som gör människan mänsklig och hur vi bevarar vår medmänsklighet under de mest fasansfulla omständigheter. Den mörka humorn blir det i avseendet en mänsklig överlevnadsstrategi i den absurda värld vi lever i.

The post Mörk humor first appeared on Opulens.