INTERNATIONELL POLITIK. Militarisering och krig dominerar världspolitiken, men motståndet växer. Internationella möten i Paris och London samlar fackföreningar och rörelser i kampen för fred, social rättvisa och solidaritet.

Världen befinner sig i ett historiskt skede präglat av ökande militära spänningar, återkommande krig och en snabb militarisering av både politik och ekonomi. I allt fler länder presenteras ökade försvarsbudgetar, nya militäravtal och närmare samarbete med stormaktsblock som nödvändiga svar på en osäker omvärld. Samtidigt pressas välfärdssystem tillbaka, levnadskostnader ökar och sociala klyftor fördjupas. Krig och upprustning framstår därmed inte som isolerade säkerhetsfrågor, utan som centrala uttryck för ett globalt system där imperialistiska intressen tillåts dominera över mänskliga behov.

Kriget i Iran, invasionerna av Libanon och Ukraina, folkmordet och blockaden av Gaza samt hot om nya militära upptrappningar i Mellanöstern är olika uttryck för samma grundläggande mönster: stormakter och militära allianser konkurrerar om makt, inflytande och strategiska positioner, medan civilbefolkningar betalar priset. I denna situation har motståndet vuxit. Miljoner människor har demonstrerat mot krig, vapenleveranser och nedskärningspolitik. Fackföreningar, sociala rörelser och solidaritetsinitiativ har sökt former för internationell samordning, i övertygelsen om att motståndet måste organiseras bortom nationsgränser.

Internationell samling i Paris mot krig och imperialism

Ett avgörande steg i denna riktning togs under hösten förra året, när en internationell samling mot krig och imperialism ägde rum i Paris den 4–5 oktober. Samlingen bestod av både en politisk konferens och ett stort öppet massmöte och samlade deltagare från ett tjugotal länder i Europa samt från Palestina och USA. Den representerade ett brett spektrum av fackföreningar, politiska organisationer, antikrigsnätverk och solidaritetsrörelser.

Massmötet i Paris blev samlingens mest synliga och kraftfulla uttryck. Över 4 000 människor fyllde Dôme de Paris, en arena som ofta förknippas med stora kulturella och politiska masshändelser. Det stora deltagarantalet vittnade om den uppdämda frustration som finns mot krigspolitiken, men också om en växande vilja till samordning. Samlingen var inte en spontan protest, utan resultatet av medvetet organiseringsarbete och internationella kontakter.

Det som särskilde mötet i Paris var dess politiska tyngd och sociala förankring. Många av de deltagande organisationerna står mitt i pågående kamp i sina hemländer: fackliga konfrontationer med regeringar kring krigsbudgetar, strejker mot nedskärningar, massdemonstrationer i solidaritet med Palestina och protester mot militärallianser. Detta gav diskussionerna en ovanlig konkretion. Samtalen handlade inte enbart om vad som borde göras, utan om vad som redan görs och hur detta kan stärkas och samordnas internationellt.

Krigets orsaker och den globala militariseringen

Under konferensdelen fördjupades analysen av krigets orsaker. En genomgående slutsats var att krig inte kan reduceras till konflikter mellan enskilda stater och ledare. Istället förstås de som ett resultat av ett globalt ekonomiskt och politiskt system där imperialism, vapenindustri och militärallianser är intimt sammankopplade. Upprustningen i Europa, Natos expansion och de ökande militärutgifterna beskrevs som delar av samma utveckling som samtidigt skapar tryck för social åtstramning och ökande repression inom länderna.

Solidariteten med Palestina var en central och sammanhållande fråga under hela samlingen. Blockaden av Gaza, bombningarna och den omfattande humanitära katastrofen diskuterades inte som en isolerad tragedi, utan som ett tydligt uttryck för imperialistiskt våld med brett internationellt stöd. Många talare betonade att folkmordet i Gaza är en global fråga som angår hela den internationella arbetarrörelsen. Samtidigt lyftes praktiska former av solidaritet fram: försök att bryta blockaden, internationella flottiljer, galor och fackliga blockader av vapenleveranser. Solidaritet definierades som handling snarare än symbol.

Trots olika nationella erfarenheter fanns en tydlig samsyn om att kriget drivs av stormaktsintressen där vanliga människor reduceras till brickor. Krav restes på omedelbart eldupphör, stopp för vapenleveranser och respekt för folkens rätt till självbestämmande utan imperialistisk inblandning från vare sig öst eller väst. Kriget beskrevs som ännu ett exempel på hur militarisering normaliseras på bekostnad av sociala rättigheter.

Kritik mot Nato och vägen framåt

Kritiken mot Nato och militära avtal löpte som en röd tråd genom diskussionerna. Flera delegater pekade på hur basavtal och integrering i militära strukturer ökar risken att dras in i krig, samtidigt som dessa åtaganden används för att rättfärdiga nedskärningar i välfärden. För Sveriges del nämndes särskilt risken med att långsiktigt binda landet till stormaktskonflikter utan folkligt inflytande.

Samtidigt präglades Paris-samlingen inte av hopplöshet. Tvärtom dominerade en känsla av ansvar och möjligheter. Det tydligaste uttrycket för detta var beslutet att inte låta mötet bli en engångshändelse. Redan under samlingen växte insikten fram att kraften som samlats måste tas vidare. Därför fattades beslut om att organisera en ny, ännu bredare internationell samling i London den 10–20 juni 2026.

Valet av London är politiskt laddat. Staden är ett centrum för europeisk och transatlantisk militär- och säkerhetspolitik, men också en plats med starka traditioner av folklig mobilisering och facklig kamp. Ambitionen är att Londonmötet ska samla fler deltagare än Paris, fördjupa samarbetet mellan fackföreningar och rörelser samt fungera som en gemensam plattform för fortsatt internationell organisering.

Nästa steg för internationell rörelse

Inför Londonmötet har mobiliseringen redan tagit fart. Särskilt betydelsefullt är det breda stödet från den brittiska fackföreningsrörelsen. Ett stort antal fackförbund i England har anslutit sig och deltar aktivt i förberedelserna. Detta ger mötet en djup förankring i arbetarklassen och stärker möjligheten att koppla samman kampen mot krig med kampen för social rättvisa och välfärd.

Paris och London framstår därmed som två sammanhängande steg i uppbyggnaden av en internationell rörelse mot krig och imperialism. Paris visade att tusentals människor redan är beredda att organisera sig tillsammans över nationsgränser. London kan bli nästa avgörande moment, där analys, erfarenheter och solidaritet omsätts i gemensam handling.

I en tid då krig och militär upprustning presenteras som oundvikliga påminner dessa samlingar om något annat: att historien inte är förutbestämd. Internationell solidaritet, folklig organisering och gemensam kamp har tidigare förändrat världen och kan göra det igen.

Alla fackföreningar, organisationer, rörelser och enskilda uppmanas därför att delta i det internationella mötet i London den 10–20 juni 2026. Det som påbörjades i Paris är inte avslutat. London är nästa steg.

The post Internationell rörelse mot krig växer first appeared on Opulens.

GEOPOLITIK. Den 24 februari 2026 är det fyraårsdagen av Rysslands försök till invasion av Ukraina. Gunnar Lundin har formulerat en kortfattad kommentar.

Kremls talesperson, Dmitrij Peskov: från skuggorna har han stigit fram i ljuset. Länge var han bara en röst, bakåtlutad, Putins buktalare, lätt ironisk, långt ifrån chauvinismens vanliga megafon.

Så fick han ett ansikte, sedan en kropp, ledigt klädd som en engelsk filosofistudent. Men bakom varje kyrillisk bokstav han leende, eller ironiskt skarp, uttalar finns varje dag fyra, fem döda ynglingar från den fattiga landsbygden, lyckliga pojkar, jämfört med dem som fått ögonen eller käken eller ansiktet bortskjutet (i likhet med ukrainska soldater, DN 22/2) och måste leva vidare – fosterlandets hjältar.

Dmitrij Peskov. Allt för en imperiedröm om den ryska själens utvaldhet. (Stoltenberg 2022: ”Putin vet att Nato inte är ett hot.”) Putin, KGB-agenten som stigit till tsar, med patriarken av Moskva som biktfader.

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Peskov ‒ Lögnens nya nuna first appeared on Opulens.

ESSÄ. Historikern fil dr Lars Gunnarsson urskiljer två vitt skilda narrativ när det gäller konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Han anser att medierna svikit folket genom att låta det första värderingsbaserade västliga narrativet vara allenarådande.

Värderingar och verklighetsbilder i Ukrainakonflikten

Kanske går Ukrainakriget mot ett avgörande och det kan vara dags att sammanfatta debatten om kriget. När offentlig debatt om krig och säkerhet tidigare har analyserats inom historievetenskapen har det varit fruktbart att göra en distinktion mellan värdeomdömen och verklighetsomdömen. Önskvärt vore att politikers och debattörers verklighetsbilder styrde deras värderingar. Men det är oftast tvärtom. Man beskriver gärna verkligheten så att den passar med de egna värderingarna. Verklighetsbilden blir den beroende faktorn.

Även i debatten om Ukrainakriget har värderingar fått styra verklighetsbilderna. Två olika narrativ har uppstått. Det första har varit i det närmast allenarådande i medierna, det andra har trätt fram i vissa mindre debattforum, men har på senare tid även blossat upp i etablerade medier.

Ukraina – det första narrativet

Enligt det första narrativet begick Ryssland ett folkrättsbrott genom att invadera Ukraina. När humanitet och känsla för frihet och demokrati och respekt för folkrätten är de styrande värderingarna, framstår invasionen som ett övergrepp. Ryssland framstår som ondskefullt och all sympati hamnar på Ukrainas sida. Medierna väljer att berätta historien från invasionsåret 2022, utan bakgrund.

Ukraina är en suverän stat som bör välkomnas i den västeuropeiska gemenskapen och bli medlem i både EU och Nato. De territoriella erövringar som Ryssland har gjort måste återlämnas eftersom övergrepp av det här slaget inte kan accepteras. Rysslands invasion anses vara oprovocerad. I nyhetsförmedlingen används regelmässigt förstärkningsordet ”fullskalig” för att betona invasionens övergreppskaraktär. Även Krim annekterades i strid med internationell rätt 2014 och bör återgå till Ukraina.

EU och Nato bör skydda Ukraina finansiellt och med krigsmateriel. Även Västeuropa anses hotat av Ryssland. I nyhetsförmedlingen ges militärer rollen som experter och därmed framställs även Sverige som hotat. Sverige måste därför rusta, ansluta till Nato och förbereda sig på krig. Medierna analyserar den svenska försvarsförmågan i händelse av ett ryskt angrepp. Kvällstidningar fylls med artiklar av typen ”Så kan Putin attackera Sverige”. Ryssar uppfattas som opålitliga och hotande.

Detta narrativ står oemotsagt. Verklighetsbilden hamras in i det allmänna medvetandet. Narrativet betraktas som det sanna narrativet med självklar rätt.

Ukraina – det andra narrativet

Andra debattörer, vars skeptiska hållning till Nato och amerikansk dominans är den styrande värderingen, väljer att berätta historien från 1991, och då blir bilden en annan. Nato spelar en avgörande roll för konfliktens uppkomst. Detta andra narrativ är närmast osynligt i mainstream-medierna.

Narrativet ser ut så här: Efter murens fall och Sovjetunionens sammanbrott 1991 trodde Ryssland på avspänning mellan stormakterna. Unionens siste president Gorbatjov fick löfte om detta från USA.

Warszawapakten upplöstes och Ryssland monterade ned sin försvarskapacitet. Men Nato upplöstes inte. I stället utvidgades Nato i Östeuropa långt utanför sitt egentliga territorium. Någon avspänning skedde således inte, ett löftesbrott mot Ryssland.

Nato är en rest från kalla kriget, men har förvandlats till ett verktyg för amerikanska segrarfasoner gentemot Ryssland. Natos iver att expandera och i framtiden eventuellt ta upp Ukraina som nytt medlemsland, anses vara roten till konflikten i Ukraina.

Natostyrkor i Ukraina otänkbart för Ryssland

Rysslands invasion av Ukraina är alltså inte oprovocerad, utan framprovocerad av Nato. Precis som USA och andra västländer behöver även Ryssland säkerhetsgarantier. Natostyrkor på ukrainsk mark är därför otänkbart för Ryssland.

President Putin var 2022 i en likadan situation som president Kennedy under Kubakrisen 1962. Ingen av dem vill ha motståndarsidans vapen nära inpå sin gräns. Med typisk västerländsk dubbelmoral ses Kennedy som en hjälte, men Putin som en skurk. Skillnaden är att USA aldrig behövde gå till anfall 1962 eftersom Warszawapaktsidan backade tillbaka. I Ukraina har Natosidan däremot inte backat tillbaka.

Krim skänktes till Ukraina

Beträffande Krim innebar annekteringen 2014 ett återbördande av området till sitt ryska moderland. Krim har varit ryskt sedan 1600-talet, men skänktes bort till Ukraina av den sovjetiska ledaren, ukrainaren Chrusjtjov, på kommunistpartiets kongress i Moskva 1954 som en gåva. Detta var en gränsjustering inom Sovjetunionen. Krimhalvön med flottbasen i Sevastopol kan inte tillåtas bli en stödjepunkt för Nato, lika lite som Kuba kunde bli en stödjepunkt för Warszawapakten intill USA:s fastland 1962.

Den ukrainska nationen kan spåras tusen år tillbaka i tiden, men har historiskt, etniskt, kulturellt, politiskt och ekonomiskt varit sammanväxt med Ryssland. Ukrainas huvudstad Kiev är en hjärtpunkt i den ryska kulturen. Den ryska ortodoxa kyrkan har haft sitt säte i Kiev. Ukrainska städer som Odessa och Donetsk har grundats av ryssar och ingått i det ryska imperiet.

Ukrainas osäkra gränser

Ukrainas gränser är historiskt sett osäkra. Västra Ukraina utgjorde östra Polen fram till andra världskriget. Skolan läroböcker har fram till sent 1900-tal haft termen ”Södra Ryssland” över provinsen Ukraina. När detta Ukraina blev en självständig stat 1991, var det oväntat för många. Det nya landets gränser övertygade inte ledarna i Moskva. President Putin har betecknat det självständiga Ukraina som ”en påhittad nation”.

Allmänheten i väst sympatiserar med Ukrainas befolkning, på samma sätt som den sympatiserade med ungrarna 1956 och tjeckoslovakerna 1968. Ryssarnas försök till hegemoni över andra folk fördömdes allmänt i väst 1956 och 1968. Men när det gäller Ukraina ser det annorlunda ut. Här har ryssarna intagit områden som de med visst fog betraktar som ryska. Ukrainas befolkning var delad före kriget. En stor del av befolkningen ville se en europeisering, medan andra, särskilt i de östra provinserna, var orienterade mot Ryssland.

Vid Sovjetunionens fall bildade de tre sammanhörande nationerna Ryssland, Vitryssland och Ukraina 1992 Oberoende Staters Samvälde (OSS) i syfte att hålla samman den ryska intressesfären. Ukrainas beslut att lämna OSS 2018 ingår i upptakten till dagens konflikt.

Hotar verkligen Ryssland Väst?

Denna verklighetsbeskrivning säger också att föreställningen om att Ryssland hotar Väst är en inbillning. Ryssland har aldrig invaderat ett västland och har aldrig hotat ett Nato-land. Och Putin umgås inte heller med tanken på att anfalla Sverige.

Om man ser på världen från ryskt håll, är det i själva verket Västsidan som utgör säkerhetsproblemet. Ryssland har i alla tider befunnit sig i en försvarsställning gentemot Väst.

Efter Karl XII:s erövringsförsök följde Napoleons och därpå Nazitysklands. Och i dag vill Nato expandera inpå Rysslands gränser. Från rysk horisont är det väst som utgör problemet, ett synsätt som de flesta människor i väst har mycket svårt att se.

Stödet till Ukraina har försvårat konflikten

De västeuropeiska länderna har själva blandat sig i Ukrainakrisen och har genom sitt stöd till Ukraina både förlängt och försvårat konflikten. Om västländerna inte hade skridit till Ukrainas försvar, hade konflikten kunnat vara över på några veckor redan på våren 2022 och då fungerat som en gränsjustering mellan Ryssland och Ukraina och såsom en säkerhetsgaranti för Ryssland mot Ukrainas upptagande i Nato.

Ett ryskt narrativ?

Rysslands territoriella krav har således ett visst fog för sig och en ny gräns kan dras vid den nuvarande frontlinjen. Ryssland kommer ändå aldrig att backa från de erövrade områdena. För att uppnå fred måste erövringen accepteras, trots att invasionen var ett brott mot folkrätten, i annat fall riskerar kriget att fortsätta i ännu många år.

Detta narrativ betraktas i medierna som ”ett ryskt narrativ”, varmed underförstått menas ett falskt narrativ.

Vilken slutsats ska man dra?

Sanningen är relativ. Båda narrativen är i viss mån sanna, olika mycket för olika betraktare. Det finns inte rätt och fel, bara olika perspektiv. Medierna har svikit folket genom att låta det första narrativet vara allenarådande.

Alltför ofta debatterar människor varandras värderingar. Det är fruktlöst, eftersom det är verklighetsbilder som borde vara föremål för diskussion. Men eftersom verklighetsbilderna beror på olika värdering blir det indirekt värderingarna som diskuteras. Följden blir fastlåsta och hopplösa meningsutbyten. Detta blixtbelystes i somras, då något märkvärdigt inträffade i den svenska debatten.

Författaren och ledarskribenten i Svenska Dagbladet Lena Andersson tog till orda den 3 augusti och skrev så här: ”Om det alltså före kriget fanns minsta aning om att Ryssland uppfattade talet om att få Nato till granne i Ukraina som en provokation och aggression, borde klokskapen ha gjort allt för att undvika det.”

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski ryckte genast ut och anklagade Lena Andesson för att ”sprida det ryska narrativet”. Man kan inte påstå, att debattnivån är hög. Svenska Dagbladets chefredaktör Lisa Irenius tvingades att ta Wolodarski i örat. Och så för en tid sedan briserade ännu en bomb i tidningen då kolumnisten Torbjörn Nilsson inledde en krönika med denna retoriska fråga: ”Är ett neutralt Ukraina i fred att föredra framför ett land där ryska bomber fortsätter falla?”

Verkligheten och debattörerna

Verkligheten börjar komma i fatt debattörerna. Det går inte längre att diskvalificera det andra narrativet. Trump-administrationen har i sin roll som medlare visat förståelse för det andra narrativet och inser betydelsen av att Ukraina faktiskt avstår de regioner som har intagits av Ryssland.

Inget falskt narrativ

Den andra verklighetsbeskrivningen är alltså inte ett falskt narrativ. Internationellt företräds det av exempelvis den amerikanske ekonomiprofessorn Geoffreys Sachs och i Sverige av statsvetare som Frida Stranne och Peo Hansen, och Rysslandskännaren Stefan Lindgren. Även Pink Floyd-basisten Roger Waters har gjort sin röst hörd och sagt att Rysslands invasion inte var oprovocerad. Uttalandet har ansetts kontroversiellt. Dessa debattörer menar, att även om den militära aggressionen diskvalificeras som politisk metod, måste man förstå bakgrunden och se helheten, och bedöma det som har skett från båda håll, för att man ska kunna lösa konflikten.

Fredssamtal som medieshow

Förr fanns det en verklighet och medierna speglade den. Numera utspelar sig verkligheten i medierna. Det som händer sker i medierna. Dagens politiker är flitiga med att använda medier i sitt utövande av politik. Till och med fredssamtal försiggår i medierna.

Normalt ska parter i en fredsförhandling sitta bakom stängda dörrar och ge varandra bud som är hemliga för omvärlden. Parterna överväger varandras bud och fortsätter överläggningarna i slutna rum, ger nya motbud, går med på vissa saker, föreslår kompromisser, etcetera. Detta sker med fördel med hjälp av medlare, särskilt om parterna inte möts direkt vid förhandlingsbordet. Under fredsförhandlingarna kan vapenvila råda, eller motsatsen.

Krigföringen kan också trappas upp under fredsförhandlingar såsom en påtryckning. En viktig princip är att inga andra än de som förhandlar känner till innehållet i förhandlingsbuden – särskilt inte allmänheten. När man till slut har nått en överenskommelse i förhandlingarna tillkännager man fredsavtalet. Så går en fredsförhandling till.

Båda de krigförande parterna ställer oeftergivliga krav.

I Ukrainakonflikten har fredssamtalen degenererat till ett mediespel. Förhandlingsbud förmedlas via medierna i form av utspel. Så dominerande har medierna blivit, att varken medlaren eller parterna längre vet hur man gör när man fredsförhandlar. Resultatet av mediespelet blir inte det eftesträvade. Positionerna blir fastlåsta och samtalsprocessen utdragen.

Båda de krigförande parterna ställer oeftergivliga krav. Men den som ställer sådana krav inför en fredsförhandling behöver inte komma till förhandlingsbordet, eftersom förhandlingen syftar till att jämka och kompromissa.

Både Putin och Zelenskyj kommer med förslag om vapenvilor av olika längd och förutsättningar för fred och fredssamtal, båda med avsikt att framstå i ljus dager inför den internationella opinionen såsom den fredssträvande parten. I mainstreammedierna ställs standardfrågan ”Har det kommit någon reaktion?” när journalister intervjuar journalister om läget. En medlare måste vara neutral och president Trump försöker, men stundens ingivelser gör att han svingar mot både Putin och Zelenskyj i den medieshow som fredsförhandlingarna har utvecklats till.

Både Ukraina och Ryssland behöver säkerhetsgarantier

Ukraina behöver säkerhetsgarantier i en fredsuppgörelse och USA, EU och Nato kan bidra till det. Men även Ryssland behöver säkerhetsgarantier. Därför är det viktigt att sätta in kriget i det stora sammanhanget för att se, att försvarspakter starkt bidrar till att konflikter fortlever.

Den springande punkten är huruvida Rysslands invasion av Ukraina var provocerad eller inte. Vad hade ledarna i Moskva för anledning att ta till militära medel? Kanske hade de ett bra skäl, från sin sida sett? Kunde västsidan ha gjort någonting annorlunda före 2022 för att förhindra invasionen?

Den avgörande frågan är icke huruvida Ukraina, ett demokratiskt land, själv har rätt att bestämma om det vill vara med i Nato eller ej, såsom ledarna i väst säger. Geopolitisk säkerhetspolitik är någonting som ligger utanför den vanliga demokratiska politiken. Warszawapakten kunde inte tillåtas att installera baser på Kuba bara för att en majoritet av Kubas befolkning kanske önskade det.

Europa genomlider förnärvarande en 111 år gammal mardröm som inte verkar ha något slut. Varje konfliktperiod är en följd av den föregående konflikten och alltihop hänger ihop som en kedja från 1914 till 2025. Efter det andra världskriget följde det kalla kriget mellan de två stormaktsblocken och efter östblockets kollaps expanderade Natosidan ensidigt mot löfte att inte göra det, något som ledde fram till ett spänd läge mellan Ryssland och Ukraina, vilket till slut ledde fram till dagens krig.

En lösning på konflikten mellan Ryssland och Ukraina

Det finns bara en slutgiltig lösning: Både Ryssland och Ukraina går med i EU. Ryssland blir då åter ett kulturland i den europeiska gemenskapen, såsom det en gång var. Nato behövs då inte längre och kan läggas ned, eller omorganiseras som ett europeiskt försvarssamarbete. En 111 år lång europeisk mardröm vore äntligen över. Detta kommer förstås inte att ske, eftersom politiken är medial och kortsiktig, och där ryms inga stora visioner.

Det neutrala Sveriges öde

Till sist några ord om det neutrala Sveriges öde. De två världskrigen under 1900-talet visade att alla länder som tillhörde en militär allians blev krigsskådeplatser, medan neutrala länder kunde stå utanför.

Andra världskrigets utbredning till Danmark, Norge och Finland underströk nödvändigheten av svensk neutralitet. Ju närmare kriget kom, desto viktigare var neutraliteten.

I och med Ukrainakriget gällde plötsligt det motsatta. Argumentationen vändes 180 grader när militärer blev tongivande i nyhetsförmedlingen och därmed i den politiska debatten. Svenska militärer har alltid velat gå med i Nato och nu fick de ett gyllene tillfälle.

En avlägsen gränskonflikt i östra Ukraina ansågs nödvändiggöra ett svenskt Natomedlemskap, ty även Sverige var ju hotat. Nato ses som en säkerhetsgarant trots att organisationen enligt det andra narrativet ytterst sett har bidragit till konfliktens uppkomst, vilket gör det hela svindlande. Politiker och medier instämde utan diskussion och 200 års neutralitet, som hade tjänat Sverige väl, övergavs. Utan debatt, för även här blev en subjektiv verklighetsbeskrivning allenarådande.

The post Vad är sanningen om Ryssland och Ukraina? first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. ”Detta blir en stresstest för old school-vänstern. Ska man nu plötsligt gilla USA för att det går ryska ärenden?” Det undrar Lars Thulin i veckans krönika.

Jag besökte ett seminarium där radiojournalisten och fotbollsälskaren Gunnar Bohlin deltog. Han sade att det var lättare att byta nationalitet än favoritlag i fotboll. Att bli medborgare i Tyskland eller annat europeiskt land trodde han sig kunna klara. Att byta AIK mot Djurgården – fullständigt otänkbart.

Den politiska världsbilden

Förhållandet gäller fler saker än fotbollslag. Det rör också våra politiska preferenser och därmed vår världsbild. Den vi har skapat efter våra tonår är tryggt cementerad. Att därefter gå från höger till vänster eller vice versa är relativt ovanligt. Sedan kan ställningstagande och preferenser inom det egna blocket ändras. Men knappast att man helt byter sida.

Reaktioner på Ukrainakriget

Det visade sig vid Rysslands invasion av Ukraina. Den vände upp och ned på världen. Våndan inom delar av vänstern var uppenbar redan innan kriget bröt ut och har puttrat på sedan dess.

Kända krönikörer, tyckare och politiker som levt i övertygelsen att väst i allmänhet, och USA i synnerhet, är roten till allt ont i världen fick det jobbigt när den andra sidan (sedan kalla krigets tid) gjorde något dåligt.

Det handlar ofta om äldre personer som fostrats i vänsterrörelser benämnda med märkliga bokstavskombinationer och som trodde sig ha enkla lösningar på världens problem. De som inte accepterade att 1968-eran tog slut. Inte tagit in att kriget i Vietnam hör till historien. Men helt glömt vad som hände i Tjeckoslovakien 1968 och Ungern 1956. De vill hålla fast vid sin trygga världsbild, oavsett hur världen förändras.

Gryningen den 24 februari 2022 måste varit en mardröm för dessa människor. Det var då ryska stridsvagnar och attackhelikoptrar dånade in i det självständiga Ukraina. Rysslands syfte var att utplåna nationen som ett eget land med en egen kultur och göra det till en del av Ryssland. Åtgärden var i grunden defensiv. Målet var att hindra den ryska befolkningen från att se på Ukraina som en förebild värd att följa. Att det fanns en annan och bättre väg än den som despoten, diktatorn och envåldshärskaren Vladimir Putin valt för sitt eget folk och land.

Old school-vänstern –  några exempel

Hur tolkade den gamla vänstern problemet? Låt oss ta några exempel.

Jan Guillous första kommentar till angreppet på Ukraina var det jobbiga med att Natovänner i Sverige nu skulle få vatten på sin kvarn. (Aktuell text under huvudartikeln). Inte att det största internationella krigsbrottet i Europa sedan andra världskriget genomfördes i full skala. Eller att den säkerhetspolitiska ordningen i Europa ställts på ända och vad detta innebar för Sverige.

DN:s Johan Croneman raljerade en månad före invasionen över dem som varnade för krig och ville rusta Sverige. I stället måste vi förstå att ett stackars Ryssland var hotat av stygga Nato. Kreml var minsann inte för expansion, kriget i Georgien och ockupationen av Krim tycktes gått tv-krönikören förbi. Men senare i artikeln kommer han så ihåg detta och går med på att detta ändå inte var helt okej av ryssarna. Sedan kom den klassiska whataboutismen: USA har minsann också gjort dumma saker, så det så. Underförstått att Rysslands agerande därför inte är så mycket att snacka om.

Schymans inspel om Ukrainakriget

Förra vänsterledaren Gudrun Schyman gav sig tidigt in i debatten. Hon talade sig varm för förhandlingar och ansåg att eftergifter från Ukraina var väsentliga. Men medgav storsint att även Ryssland måste kompromissa. Frågan om vad Ukraina skulle ge efter på besvarade hon inte. Med tanke på Schymans engagemang för kvinnor är det lätt att dra en parallell. Det är som om ett våldtäktsoffer under pågående övergrepp ska komma överens med förövaren om vilka delar av hennes kropp som det ändå är okej att förgripa sig på.

Greiders resonemang

Göran Greider – välbehövlig, om än något grötmyndig debattör på vänsterkanten – chockades nog i sitt hjärta av Rysslands övergrepp. Han största oro för det nya säkerhetsläget tycktes dock vara att svenska militären var överlycklig för att det nu äntligen kunde bli krig på riktigt. Fast krigsmakten vågade inte säga det högt. Kanske borde Greider ha frågat militären i Ukraina om de var överlyckliga av samma anledning.

Dessutom gjorde han den märkliga analysen att förstärkt försvar inte var nödvändigt eftersom Ukraina ännu inte besegrats. Därmed är Ryssland inte farligt och vi behöver inte vara oroliga. Att den ryska bristen på framgång kunde bero på just ett starkt militärt försvar var en koppling som poeten Greider inte gjorde. För en sådan hade kanske rubbat hans världsbild.

Ekis Ekman gick för långt 

Kajsa Ekis Ekman, med fötterna långt in i vänstern, gick längre. I en text i ETC malde hon det ryska narrativet om nazism i Ukraina. Hon dömde ut en tidning i Kiev som västlig propaganda eftersom den fått några bidrag från bland annat Kanada. På annat håll hävdade hon att ryska statliga tevekanalen Russia Today dock bedrev högkvalitativ journalistik. Då fick hon sparken från ETC.

Uppgörelse om Ukrainakriget kan gynna Kreml

Nu tyder mycket på en uppgörelse om Ukraina som kan bli rena julafton för Kreml. Detta eftersom ledaren för världens största militärmakt, Donald Trump, helt går i bästa kompisen Vladimir Putins ledband.

Detta blir en stresstest för en del av vänstern. Ska man nu plötsligt gilla USA för att det går ryska ärenden? För vid sidan av kriget i Ukraina anser det Trumpstyrda USA att Europa får klara sig själva. Då får Ryssland nya chanser till vad de kallar militära specialoperationer. Är detta möjligtvis 68-vänsterns önskedröm – att ha två supermakter på sin sida?

The post Ukrainakriget – ett stresstest för old school-vänstern first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Sällan har ridån gått upp så snabbt och det nya så skamlöst presenterat sig för världen,” skriver Stellan Lindqvist. Det handlar om ”Det nya normala”.

Det normala är det som är normalt, det vill säga det vi inte ser men som finns, det vi förväntar oss skall ske som sker. Det är inte tänkt men är det vi tänker. Vi lever i det och vi anpassar oss.

Dock ändrar det sig. Ett normalt byter plats med ett annat. Så håller det på. Det hela har något sömngångaraktigt över sig. Någon, oklart vem, skriver manus och vi följer efter,

Det intressanta är övergångarna, när det gamla normala förtunnas och ett nytt tar gestalt. Människor ser sig över axeln, en osäkerhet breder ut sig, vilka åsikter är gångbara, vilka perspektiv? Det är inte helt olikt modets växlingar, när något som helt nyss var snyggt, attraktivt, häftigt och coolt utan några egentliga och begripliga skäl blir konstigt, bisarrt, obegripligt och fult. Som axelvaddarna, neonfärgerna, pudelfrisyrerna på åttiotalet. Ingen vet varför, bara att det är så. Först i backspegeln ser man att något hänt. Med tiden och med viss förvåning tänker vi: hur kunde jag tycka så?

Nej, upplysning och sanning har väldigt lite med de stora skiftena att göra, eftersom vi, det stora flertalet, styrs mer av vad som är komfortabelt än vad som är sant. Sanningen får någon annan ta hand om.

Nu är vi i en övergång och den började inte igår, den har pågått en längre tid, liksom prövande sin livskraft. Och nu, när motståndet är svagt och splittrat och det som en gång var fundamentet börjar krackelera, exploderar det. Orsakerna är många men övergången bär ett namn: Trump. Vi får gå långt bak i historien för att finna något liknande och kanske finner vi inte något. Sällan har ridån gått upp så snabbt och det nya så skamlöst presenterat sig för världen. Här är vi, säger människorna på scenen, det är bäst ni vänjer er.

Machiavelli sa till fursten, om du skall göra mycket ont, gör då allt på en gång, drar du ut på det hinner motståndet formera sig. Skall du ljuga, så ljug då stort, eftersom den stora lögnen är svårare att bemöta och gömmer de små.

Den stora attacken förvirrar naturligtvis, kompasserna från den gamla tiden fungerar inte längre, verktygen visar sig obrukbara. Man försöker blidka, böna och be, hänvisa till högre värden, ur stånd att förstå att de nya furstarna bara ser svaghet.

Finns tid? Finns tid att vända? ”De villigas allians”, låter som något ur Sagan om Ringen. Rohans ryttare förenade med Minas Tiriths soldater. Mot Mordor, mot Sauron. Modet mot styrkan.

Modet som måste vara allas, uppoffringar som måste vara allas, klartext som måste talas.

Det nya normala.

The post Stellan Lindqvist: ”Det nya normala” first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika försöker Lars Thulin finna ett svar på frågan om varför USA:s president Trump uppenbarligen älskar den ryske diktatorn.

President Donald Trump visar objektiva tecken på åkomman megalomani, alltså storhetsvansinne. Skolgårdsmobbningen av president Zelenskyj, då Donald tog slagskämpen JD Vance till hjälp, är ett exempel. Talet till nationen i veckan där han använde nästan all tillgänglig tid till att hylla sig själv, ett annat.

Fast hur kan någon med så grandios självbild lägga sig på rygg med blottad strupe inför en rysk diktator utbildad i säkerhetstjänsten KGB? Hur kan han förutsättningslöst göra Kremls narrativ till sitt?  Så borde inte en envåldshärskare bete sig. En kejsare är inte ansvarig inför någon och tar inte order från någon. Men kejsar Donald gör det.

Har Putin hållhakar på Trump?

Ett svar kan vara att Putin har hållhakar på Trump, så allvarliga att de skulle krossa honom. Flera artiklar och böcker har skrivits i ämnet. Bland annat berättas att ryska säkerhetstjänsten i slutet av 70-talet var missnöjda med sina agenter utomlands. De levererade för dåligt. KGB:s strategi blev att rekrytera medborgare i exempelvis USA och Europa. Unga, kommande personer. Genom att tidigt knyta dem till sig kunde hållhakar och krav på gentjänster byggas upp. Allt skulle cashas in då personen nådde maktens boningar. Donald Trump kan ha varit ett enkelt byte. En förmögen och skrävlande fastighetsägare med vidlyftigt liv och ett ego omättligt på bekräftelse – drömmen för en underrättelsetjänst som kan allt om psykologi.

Det kan ha börjat med Donalds första hustru Ivana, född i Tjeckoslovakien. Hon var framgångsrik skidåkerska och hade genom lämpligt äktenskap med en österrikare kunnat lämna sitt hemland. Bröllopet med Trump stod 1977, tolv år innan murens fall. Hon hävdade för amerikansk press att hon deltagit i tjeckiska alpinska landslaget i olympiaden 1972. Fast landet hade inte skickat något sådant landslag dit. Tjänstemän i tjeckiska skidförbundet kunde inte hitta hennes namn i några relevanta dokument.

Hennes far Milos Zelinjcek anses ha ingått i landets underrättelsetjänst och hämtade information från dottern. FBI  inledde 1988 en två år lång undersökning rörande Ivanas förbindelse med sitt hemlands myndighet. Inget åtal väcktes.

Trump och Moskva

Trumps kontakter med Moskva är väl kända. Bland annat med 1987 års storslagna planer på ett Trump Tower på bästa plats i den ryska, då sovjetiska, huvudstaden. Trump beskriver i sin bok ”Art of the Deal”, hur han togs emot som en kung i Moskva under resan. Planerna gick sedan i stöpet, kanske på grund av östblockets fall 1989. Men medhjälpare till Trump, främst Rudy Giuliani erkände i förhör att planerna hölls vid liv fram till 2016, då Trump blev president.

Trump tröstade sig med att ta skönhetstävlingen Miss Universe, som han då ägde, till Moskva 2013. Med ryska eliten och i ett hav av lyx kunde han skärskåda 86 kvinnor som visade upp sig i både aftonklänningar och baddräkter. På en fråga om han mötte Putin de dagarna, svarade han: Jag mötte många intressanta människor. Vad som verkligen hände med Trump och all kvinnlig skönhet när strålkastarna släckts, vet få. Donald är dock känd för svårigheter att hålla sin gylf stängd.

Finns det praktiska exempel på att Moskva cashat in tjänster? Annat än en reservationslös kärlek från Trump och en vilja att föra Rysslands narrativ om kriget i Ukraina.

Åtminstone två. Det mest tydliga inträffade i juli 2018. Trump och Putin möttes då i Helsingfors. Vid den tidpunkten hade USA:s samlade säkerhetstjänst i form av både CIA och FBI, gjort klart att Ryssland försökt påverka amerikanska presidentvalet 2016 till Trumps fördel. Vid presskonferensen efter mötet kom frågan upp. Trump svarade att han frågat Putin om det var sant, men att denne förnekat det. Och då hade Trump ingen orsak att tvivla på sin vän Putin.

Trump bad Ryssland om hjälp

Ett annat exempel inträffade under valkampanjen 2016. Historien med Hillary Clintons mejl med post till utrikesdepartementet som hamnat på hennes privata server, var mumma för Donald J Trump. Inför rullande kameror uppmanade Donald Trump Ryssland att hacka Hillarys e-post för att finna dokumenten.

I andra, normala, länder hade detta betecknats som högförräderi: att officiellt misstro sin egen administration till förmån för den största geopolitiska motståndaren. Samt att uppmana denna motståndare att stjäla hemliga dokument från utrikesdepartementet. USA är inte normalt.

Toppen skyddas alltid

Undersökningar om Rysslandskopplingar har gjorts, främst Mueller-utredningen. Den leder upp till en viss nivå. En del personer har avslöjats och straffats för sina kopplingar. Men de slutar alla på hyfsat avstånd från Trump, trots att han är den enda som vunnit på oegentligheterna. Detta tyder på politikens och näringslivets vanliga regel – att skit får bara stänka upp till en viss nivå. Toppen skyddas alltid.

Så, är mannen som tagit på sig att läxa upp hela världen (minus Ryssland) och sätta sig själv främst, i praktiken ledd i strypkoppel av en av samtidens värsta diktatorer? De är lika i mycket. Avgörande skillnaden är att Vladimir Putin är slug och smart. Och att Putins kritiker ofta dör i märkliga olyckor eller försvinner spårlöst. Så är det inte i USA. Ännu.

The post Varför älskar Trump Putin? first appeared on Opulens.

VALTIDER. Så är det då val till EU-parlamentet igen. Vi översköljs av enfaldiga slagord och allmänna tyckanden som inte har så mycket med EU att göra utan som snarare är en del av den nationella politiska debatten. Parollerna blir ibland lätt absurda som den om en europeisk polis. Vad som skulle behövas är ju egentligen en helt annan debatt. Den skulle handla om varför EU:s sociala dimension (som skulle komplettera den inre marknaden) har blivit ett relativt misslyckande. Välfärdsstaten har inte fått genomslag i unionens lagstiftning och praxis vilket medför att medborgarnas förtroende för unionen sakta gröps ur.

Inte heller debatteras frågan om det demokratiska underskottet. Faktum är att det fortfarande är regeringarna som lagstiftar och inte det folkvalda parlamentet. Denna uppenbara konstitutionella brist verkar inte intressera något av partierna eller för den del media. Kom inte och säg att dessa frågor är ”för svåra” för enskilda medborgare. En sådan attityd är ingenting annat är elitens sedvanliga förakt för medborgarnas förnuft. Vad som också skulle kunna vara på dagordningen är EU:s utrikesrelationer. Kommissionens extrema pro-Israel politik är direkt besvärande och frågan om hur vi skall hantera kriget i Ukraina är alltid aktuell.

Se där frågor med avgörande betydelse för vår framtid som skulle kunna vara relevanta i en valrörelse istället för de plattityder och floskler som vi nu omges av!

ANDERS KJELLSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Debatten inför EU-valet präglas av floskler first appeared on Opulens.

NATO. ”Sverige binder militära resurser till en semidiktatur istället för att skicka Jas 39 Gripen till Ukraina där de kan försvara en demokrati mot en diktatur.” Det skriver Anders Malmros som är starkt kritisk till att Sverige nu förlänger sitt avtal med Ungern.

Sverige säljer fyra nya Jas 39 Gripen C-plan till Ungern och förlänger sitt avtal om stöd och logistik för befintliga plan med 10 år till.

“Det här avtalet kommer förstärka den europeiska säkerheten” säger Ulf Kristersson.

Ingenting kunde vara mer fel. Den europiska säkerheten och den svenska säkerheten bygger på väldigt mycket på hur dikataturen i Ryssland utvecklas och om Ukraina lyckas försvara sig mot den ryska invasionen som inleddes 24:e februari 2022 och ännu tidigare 2014.

Ulf Kristersson ljuger värre än shetlandsponny. Det finns flera anledningar till att vi inte ska belöna Victor Orban och Ungern. Nedan följer några.

Victor Orban som innehaft posten som statsminister i Ungern i snart 14 år är Vladimir Putins bästa vän i EU. Ungern har som enda land i EU blockerat ett stöd på 50 miljarder Euro till Ukraina sedan förra året. I ungersk tv tillåts ultranationalister fantisera om en framtid där Ungern kan annektera Transkarpatien. Transkarpatien är idag en del av Ukraina med en stor ungersktalande befolkning.

Ungern är ett Ryssland i miniatyr där hbtq-personer närmast förföljs. Det är förbjudet för barn i Ungern att få information om homosexualitet. För att inte tala om media. Victor Orban har direkt kontroll över public service och privata mediakoncerner genom vänskapsband. I Ungern finns det särskilda domstolar med domare som utses direkt av justittieministern d v s inte oberoende. Ungern kan därför ses som en semi-diktatur som trots det tillåts ha inflytande i EU.

Risken för militärtekniskt spionage är överhängande. Ryska spioner har figurerat i media med att “vila upp sig” på ungerska semesterorter. Närmare 80 procent av Ungerns fossilgas kommer från Ryssland, vilket gör Ungern opålitligt i försvarstekniska samarbeten då lojaliteten är högst oklar.

Sverige binder militära resurser till en semidiktatur istället för att skicka Jas 39 Gripen till Ukraina där de kan försvara en demokrati mot en diktatur.

Som vanligt gör det hägrande Nato-medlemskapet att omdöme och intellekt sätts på undantag.

The post Riv upp allt försvarssamarbete med Ungern! first appeared on Opulens.

OROSTIDER. ”Ett fullskaligt krig i mitten av Europa – Rysslands angreppskrig på Ukraina. Det är en verklighet vi trott vara förpassad till historien. För 1989 hade ju det goda vunnit,” skriver Lars Thulin.

Jag bor på Österlen ett par veckor om året. Som många andra älskar jag naturen, stämningen och ljuset där. Jag tar långa promenader över ängar, längs stränder och genom små samhällen. Men nu finns något nytt där. Dovt muller från skjutfältet i Ravlunda. Militären har haft fältet i många decennier, men tidigare hörde man nästan aldrig att det användes. Nu gör man det. Bakgrunden är det som pågår 80 mil bort. Ett fullskaligt krig i mitten av Europa – Rysslands angreppskrig mot Ukraina.

1989 hade det goda segrat

Det är en verklighet vi trott vara förpassad till historien. För 1989 hade ju det goda vunnit. Händer fattade varandra över murkrön, öst- och västtyskar dansade tillsammans på Berlins gator. Öststatsbilar av märket Trabant vinkades av leende gränsvakter in i Väst. I Ryssland styrde en välutbildad och modern ledare som talade om glasnost och perestrojka, öppenhet och reformer.

”Aldrig mer krig”

Precis som efter första och andra världskriget suckade Europas invånare ”aldrig mer krig”. Det var tredje gången gillt, så nu var vi övertygade. Men när mullret från kanoner och briserande granater nu rullar genom dimman över Hanöbukten är det beviset på att vi även denna gång hade fel. Att viska glasnost och perestrojka i Ryssland är idag nog belagt med fängelsestraff och landet leds av en man som ofta hotar med kärnvapen.

Krig kan drabba oss

Sverige och resten av Europa har yrvaket börjat rusta och kalkylera med att krig – detta ofattbara helvete – kan drabba oss.

Så hur ska man känna inför mullret på Österlen? Kanske som den gamla frågan om optimism kontra pessimism – är glaset halvfullt eller halvtomt? Man kan uppfatta mullret positivt: att vi kan och vill försvara vårt land. Därför blir vi inte anfallna. Eller så kan man lyssna som en pessimist: snart är vansinnet här.

Segervissa ukrainare

Rapporter i media fylls av ukrainska medborgare som, ännu så länge, är övertygade om att kämpa in i det sista för sitt land. Som därför heroiskt står ut med död och förödelse. De röster vi hör är självklara, stolta, segervissa.

Om kriget kommer hit

Frågan som oundvikligt uppstår är, skulle vi känna likadant dagen då böndernas åkrar mellan Brösarp och Ystad slits sönder av larvfötter på tanks, lador bränns, då släktingar och grannar avrättas med nackskott? Sovande i hyreshusen i Malmö begravs i rasmassor efter angrepp med missiler? När vi tvingas leva sammanpressade i skyddsrum? Vågar vi och orkar vi slåss? Vi svenskar som inte upplevt krig på över 200 år. Den som vill vara snäll kan säga att vi är ett fredligt och förståndigt folk. Den som vill vara mindre snäll säger att vi är ett bortskämt och fegt folk.

Hur är det med försvarsviljan?

Kanske skulle vi följa den ursprungliga reflexen hos alla utvecklade djur: att när vi blir trängda och hotade slåss vi vildsint för vår överlevnad. Offrar allt för vårt eget och våra närståendes liv? Och att då, utan att tveka, döda en angripare?

Mig veterligen har få seriösa undersökningar av försvarsviljan gjorts. I alla fall inte med samma noggrannhet och frekvens som då vi upptäcker att Miljöpartiet fått 0,2 procentenheter ökat väljarstöd och att Magdalena är 0,7 procentenheter mindre populär än i oktober 2023. Kanske är en relevant undersökning av kampviljan omöjlig att göra. Helt enkelt för att vi inte kan föreställa oss vad ett krig skulle innebära för oss. Vi som är ett folk som istället lägger mycket kraft på att tycka till om Fröken Snusk i Melodifestivalen.

Det avgörande är dock inte om vi i skarpt skulle slåss för våra liv. Utan om vi vet hur man gör. I ett modernt krig räcker det inte med att bli förbannad, fylla termosen och ta ner hagelbössan från väggen. Det kräver kunskap, materiel, organisation samt inte minst sammanhållning och solidaritet. I princip alla har ett ansvar.

Vad gör politikerna?

Frågan är vad de som har yttersta ansvaret i landet gör, alltså politikerna. Min uppfattning är för lite och fel. Först skrämmer man upp folket. Men ger sedan inga lösningar på hur denna fruktan ska kunna vändas till positivt handlande. Det enda som hänt efter statsministern och hans hejdukars grötmyndiga uttalanden är väl att försäljningen av konserver och vevradio stigit. Sammanhållningen och solidariteten har man gjort allt för att rasera. Detta genom att statsministern utan några bevis hävdar att våra invandrare minsann inte vill försvara sitt nya hemland.

Blir vi skrämda i onödan?

Och i det så kallade kommentariatet, de professionella tyckare som fyller media, är det en del som menar att varningarna är överdrifter, vi blir skrämda i onödan, vi är lurade av militär och krigsindustri. Inget farligt kommer någonsin hända oss. Dessa tyckare är ofta de samma som fram till gryningen 24 februari 2022 hävdade att Ryssland aldrig skulle gå in i Ukraina. Utan allt som hände där var enbart Natos fel.

Vi måste kunna försvara oss

Vad är risken med att rusta oss i onödan? Jo, att vi får äta upp de konserver vi lagrat i vår källare trots att matbutikerna dignar av bättre mat. Att vattendunkar och ficklampor reas bort på Jula och Rusta. Samt att vi lärt oss öka chanserna att överleva om tillvaron rämnar. Och kan försvara oss.

Men alternativet – att vi inte rustat, fast vi behövt göra det? Det vill nog ingen i kommentariatet prata om.

The post Är vi rustade för ett fullskaligt krig? first appeared on Opulens.

ESTLAND. Den 24 februari är det 106 år sedan den Estniska republiken utropades för första gången. Enel Melberg gör en historisk återblick men skriver också om det blodiga kriget i Ukraina och det potentiella hotet mot de baltiska länderna.

Så här löd den Estniska republikens regeringsdeklaration till det estniska folket:

 ”Idag, i ett för Estland avgörande ögonblick, trädde republiken Estlands regering i verksamhet, i vilken ingår företrädare för alla de fyra demokratiska partierna i Estland.

Estland har aldrig frivilligt avstått från sin självständighet och erkänner vare sig den sovjetiska eller tyska ockupationen av sitt land. Estland är i det pågående kriget en fullständigt neutral stat. Estland vill leva som   självständigt och i fred samt vänskap med alla sina grannar och stödjer ingen av de krigande parterna.

Hitlers trupper håller på att dra sig ur Estland. Republikens regering har beslutat att återinföra Estlands självständighet. De sovjetiska trupperna håller på att tränga in på Estlands territorium. Regeringen uttrycker en kraftig protest mot detta …”

Den 24 februari är det etthundrasex år sedan den Estniska republiken utropades för första gången. Tjugosex år senare hotades denna självständighet och regeringsdeklarationen ovan, som skall ha skrivits i ett för Estland så kritiskt moment, den 19 september 1944, står att läsa i romanen ”På stället flyg” (på svenska 2007) av Jaan Kross (som själv snart efter detta datum fick tillbringa nio år i Sibirien). Berättarjaget, som får anses vara författarens alter ego säger att denna text härrör ur statssekreteraren Helmut Maandis memoarer, som senare skrevs i Sverige.

Estland var under denna period ett blodigt slagfält i kampen mellan de forna bundsförvanterna Hitler och Stalin, som tidigare hade ingått den famösa Molotov-Ribbentrop-pakten (1939), ett icke-aggressionsavtal staterna emellan som i hemlighet inbegrep en uppdelning av Östeuropa i intressesfärer. Men snart bröts denna pakt mellan de båda diktatorkumpanerna och tyskarna trängde in i Baltikum, där de för en kort period efterträdde ryssarna, varefter dessa drevs tillbaka, vilket slutade i nästa ryska ockupation som kom att vara i närmare femtio år.

I augusti samma år anslöts Estland såsom Estniska SSR ”frivilligt” till Sovjetunionen. Det var under denna junimånad som tiotusentals ester i godsvagnar och efter godtyckliga listor fördes till Sibirien, vilket blev ett trauma för den estniska befolkningen, som vid den andra ryska invasionen fruktade den mer än den fruktat den tyska i augusti 1941.

Det är i skarven mellan de retirerande nazisterna och de anfallande kommunisterna som ovan citerade deklaration skall ha skrivits och, enligt Kross roman, tryckts i hemlighet.

Den 18 september 1944, i det maktvakuum som uppstod när tyska Wehrmacht retirerade och innan ryssarna hunnit inta landet utsåg den tillförordnade presidenten Uluots en ny regering. (President Päts hade fängslats och förts till Sibirien, där han avled på ett mentalsjukhus). Några dagar senare ockuperade Röda armén Tallinn. Medan många medlemmar av regeringen fängslades eller avrättades, kunde Uluots och flera andra ministrar fly till Sverige. Uluots, som under en längre tid varit cancersjuk, avled dock i Stockholm kort efter ankomsten den 9 januari 1945.

Den fiktive huvudpersonen i Kross roman, polyglotten Ullo Paerand skall ha fått i uppgift att översätta ovan citerade desperata regeringsdeklaration till engelska, då han gjorts till något slags allt i allo vid Regeringskansliet. Han våndas över detta viktiga dokument, eftersom han bara har tillgång till ett engelsk-estniskt lexikon, och inget estniskt-engelskt, men genomför uppdraget och beordras sedan att läsa upp meddelandet i radio: ”Attention! Attention! You are listening to a broadcast from the Government of the Republic of Estonia. We are reading you a Declaration of the Estonian Goverment.”

Medan han läser upp detta nödrop fantiserar han om hur det mottas i andra länder: ”Men om något engelskt öra skulle lyssna på mig? Låt oss säga på Gotland? (…) På en halvtimma framför man det till Churchill. Varför inte?” Och så tänker han sig att Churchill trycker på en knapp och ringer till sin engelska ambassadör i Moskva, vilken åker till Kreml för att tala till Stalin och meddela honom: ”I Estland har republikens regering trätt i tjänst. Och vi har aldrig räknat dess legitimitet som utslocknad”. Och Stalin får hejda sina trupper vid den linje, dit de har hunnit denna dag klockan tio.” Och så tänker sig Ullo att Röda armén hejdar sig nästan på pricken vid den linje där den fick stanna hösten 1918, då Estland hade utropat sig som självständigt.

Dessa fantasier fick stanna vid utopin. Det kom inget svar från väst, trots att Ullo nästan hela dagen satt vid mikrofonen och sände ut meddelandet till en tom eter. Inget land i väst kom till undsättning, inga diskussioner togs upp. Estland såg sig som förrått. I stället för att tala Stalin till rätta, sålde Väst enligt Kross återigen landet till en diktator, vilket redan hade skett tre gånger tidigare.

”Och om inte förr, så steg för steg under dessa operationer, blev det klart för oss att vi sålts (…) Och vi hade också förstått hur meningslöst det var att försöka göra motstånd.” Den 5 mars 1946 höll Winston Churchill ett uppmärksammat tal i Fulton, Missouri, och använde sig av uttrycket The Iron Curtain: ”Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts över kontinenten.”

På ena sidan av denna ridå, som egentligen bestod av taggtråd, murar och minerat vatten befann sig människor som saknade alla möjligheter att ta sig ut, på den andra fanns flyktingar som kommit i alla slag av båtar de kunnat skaffa och i från tysk sida mer ”legala” evakueringsskepp med estlandssvenskar och en hel del ester ombord till det neutrala Sverige, sammanlagt anlände hösten 1944 cirka 36.000 personer.

När Sovjetunionen begärde tillbaka flyktbåtar som sin egendom, återsände Sverige dem, men när man krävde att flyktingarna, såsom sovjetiska undersåtar också skulle sändas tillbaka, nöjde sig Sverige med att uppmana dem att åka frivilligt. 

I det upprop som Utlänningskommissionen den 1 juni 1945 sänder till föreståndarna på flyktinglägren står att de borde uppmana de baltiska flyktingarna att frivilligt och utan egna kostnader återvända till sitt land, och att ”ehuru inget tvång utövas, det är ett svenskt önskemål, att flyktingarna återvända till sina hemorter”. Kungl. Maj:t uppmanar förläggningarnas personal att ”inskärpa tidigare meddelade föreskrifter om att försök att påverka flyktingarna att icke återvända till hemlandet under inga omständigheter få förekomma.” Vidare är bedrivande av politisk propaganda från balternas sida icke tillåtet.

Enligt den nya ockupationsmaktens sätt att se tillhör alla ester den union som påtvingats landet, och det svenska utrikesdepartementet har den 11 november 1944 också förklarat att eftersom Sverige har erkänt den sovjetiska ockupationen skall alla balter som anlänt till Sverige efter 1940 betraktas som sovjetiska medborgare. Men det är bara de ”militärinternerade tyska och baltiska soldaterna” som kommer att utlämnas.

Det var många unga estniska män som hade tagit av sig den dem påtvingade tyska uniformen när de åkte till Sverige, en av dem var min far. Min mor hade tillhört en kvinnlig hemvärnsavdelning, de så kallade ”Hemdöttrarna” och varit ledare där, vad som skulle ha skett med dem om de åkt tillbaka är osäkert. En sak är säker: om de inte vågat sig på denna överfart medan Tallinn bombades och med mig som ettåring i bagaget hade jag fått leva ett helt annat liv än det jag fick i Sverige.

Under min uppväxt hörde jag ofta talas om det ”Vita skeppet ifrån Väst” som man hade hoppats skulle komma och rädda Estland, och som inte kom. När jag läser Jaan Kross ser jag  samma förhoppning dyka upp, innan Järnridån obönhörligt slås ner mellan det som kommer att kallas Väst och Öst, och efter vilket alla kontakter förbjuds under många, många år framöver. När meddelanden till slut började sippra ut genom springorna var de starkt censurerade; jag minns hur man till och med kunde se tjocka svarta streck över vissa meningar i breven.

Nej, inget Vitt skepp kom till undsättning och Baltikum hamnade inte bara på andra sidan om havet, utan också bortom det som kan kallas en fri värld.                          

Medan på den ena sidan av det lilla innanhavet människorna framlevde sina liv under tystnader, list, uppfinningsrik kombinationsförmåga och rädsla för att hamna i övervakningens maskor, samtidigt som de försökte hantera den brist på elementära förnödenheter systemet bibringat dem, levde de på den andra sidan i frihet och fred men också stor saknad.

Idag kanske man kan skymta ett Vitt skepp vid horisonten när den ryska björnen återigen hotfullt och vildsint lufsar in på sin ”intressesfär” och försöker grabba tag i det som hamnat utanför; än så länge syns seglen fladdra, men man kan se dem mattas och försvagas. Samma dag som Estland firade sin 105:e nationaldag invaderade Ryssland Ukraina.

Ett blodigt krig har pågått i två år nu, och ett land hotas att dras in bakom en ny järnridå som inte verkar mindre oöverstiglig än den förra, in i ett system som arresterar eller dödar varje kritiker, fängslar varje sanningssägare och använder sig av samma gulagsystem som under sovjettiden. Samtidigt höjs redan nu röster i det förskonade neutrala Sverige om att dagens flyktingar ska återsändas, till vilka diktaturer som helst och gå ovissa öden till mötes.

Idag finns även en risk att nya vågor av flyktingar från närmare håll kan välla in om det öppnade gapet och den blodade tanden inte hejdas. Historien kan och får inte upprepas! De länder som lever i frihet måste få bevara den!

The post Vita skeppet ifrån Väst first appeared on Opulens.

NATOFRÅGAN. ”En sak kan vi nog i alla fall enas om. Nämligen att ett land har som inget annat gjort reklam för Nato och fått många nationer att bli medlemmar i alliansen. Ryssland/Sovjet,” skriver Lars Thulin.

Erdogans Nato-sprattel, är snart historia. Måhända hinner han ändra sig en gång om dagen närmaste veckorna, men till sist tröttnar övriga medlemmar i Nato på att han i ett spänt världsläge använder alliansen som scen för inrikespolitik. Debatten om Nato började direkt efter Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari 2022, alltså för drygt ett och ett halvt år sedan. Vi gjorde en formell ansökan om medlemskap den 17 maj samma år. Sveriges väg till medlemskap gick snabbt. Alla riksdagspartier, utom V och MP, stod bakom ansökan.

Några månader innan invasionen i Ukraina skrev Ryssland ett brev till Finlands och Sveriges regeringar. Innebörden var att kalla krigets gränser skulle gälla och Ryssland förbjöd Finland och Sverige att gå med i Nato. Om detta skedde hotades med ”militärtekniska åtgärder”. Kreml skulle sålunda styra vår och Finlands säkerhetspolitik. Det kan ses som en krigsförklaring i fredstid.

Nato-processen har självklart lett till hård kritik: beslutet stressades fram, Sverige handlade i panik, folket tillfrågades inte, vi blev lurade av USA och militären. Invändningarna är inte ointelligenta. Men världen är jobbig och verkligheten kan aldrig stoppas eller sättas på paus.

Låt oss syna några av huvuddragen i kritiken.

En invändning var att Nato var en vidrig och krigshetsande organisation som minsann var minst lika dålig som Ryssland. Att vi skulle ångra oss om vi gick med. Första delen i argumentet är ett klassiskt ”alla är minsann lika dåliga kålsupare, så det så”. Vad har det med vår säkerhet att göra? Minskar det hotet mot Sverige? Relevanta fakta var att en av världens största krigsmakter, och största kärnvapenmakt, oprovocerat invaderat en fredlig och neutral granne mitt i Europa i syfte att utplåna den som nation. Samt att Ryssland krävde att få bestämma delar av Finlands och Sveriges säkerhetspolitik.

Ångra oss? Kanske. Men var finns de stora folkrörelserna i Natos 31 länder? De som kräver att egna landet lämnar Nato? Svaga röster har hörts nyligen. Misstanken att de är importerade österifrån är svår att frigöra sig ifrån.

Det gick för fort. Vi skulle utrett och gått till val. Men om vi valt denna metod hade kriget i Ukraina nog tagit slut innan vårt beslut. Då hade frågan begravts för att medlemskap inte behövdes. Men om några år kanske det smäller i Europa igen. Då ska vi starta debatten, men får inte förhasta oss. Givetvis börja om från början. Och så vidare.

Dessutom – beslutande folkomröstningar i nationella ödesfrågor dog med Brexit. En Nato-debatt i skuggan av ett krig i vår närhet hade inneburit att meningsfull och seriös debatt drunknat i en flod av desinformation, påverkansförsök och lögner.

Nato har kärnvapen. De är hemska. Om vi står utanför alliansen kan vi låtsas att de inte finns. Men om vi går med kommer kärnvapenbaser växa som svampar ur jorden på svensk mark. Att hamna under natos kärnvapenparaply var det värsta vissa debattörer kunde tänka sig. Mot detta kan tre saker anföras.

Det första är att kärndetonationer struntar i gränser. Strålning och nedfall skulle drabba oss, även om vi var neutrala när helvetet bröt loss.

Det andra är att om vi lydde Ryssland och lät dem bestämma vår säkerhetspolitik hade vi hamnat under det ryska kärnvapenparaplyet. Men ingen av dessa debattörer var rädda för kärnvapen i Kaliningrad eller på Kolahalvön, nära Sveriges gränser. Bara Natos vapen var farliga.

Det tredje är att varken Danmark, Finland eller Norge har kärnvapen. Sanningen är att en mycket liten del av Natos medlemmar har dem. De finns inte i länder med omedelbar närhet till Ryssland. Utvecklingen har dessutom gjort att placering av vapnen inte är så viktig. Träffsäkerheten är skrämmande, även från långt håll.

Natos grund är den enklaste och mest kraftfulla form av solidaritet som finns. Nämligen: om du lovar att hjälpa mig, lovar jag att hjälpa dig. Om ett land blir angripet ska övriga skicka stridskrafter till dess undsättning.

Det upptäckte en del tyckare som blev oerhört upprörda för att svenska män och kvinnor kunde tvingas strida och dö på utländsk mark. Ingen av debattörerna tycktes ha problem med att utländska soldater kunde dö på svensk mark när de hjälpte oss. Större egoism, inskränkthet och brist på solidaritet är svår att tänka sig. Innebörden var klar: vi tar gärna hjälp från er, men vill inte bistå er. För vi svenskar är egentligen alldeles för fina för krig.

Alla beslut vi tvingas ta är inte bra. Inte i enskilda liv, inte som samhällen, inte som nationer. Men istället för att klaga på att allt inte alltid blir precis som perfekta och ganska självgoda Sverige vill, bör vi nog ställa oss frågan: vad är alternativet?

Alla har rätt att ha en uppfattning om Nato. Jag ser medlemskapet som en inte helt billig premie på en hemförsäkring. Andra ser alliansen kom krigisk och avskyr kopplingen till Väst och USA. Men en sak kan vi nog enas om. Nämligen att ett land har som inget annat gjort reklam för Nato och fått många nationer att bli medlemmar i alliansen. Landets namn? Ryssland/Sovjet.

The post Snart lägger sig krutröken kring Nato first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. “Vissa regimer och personer går inte att förhandla med. De saknar regler, moral och empati,” skriver Lars Thulin. Han anser därför att Ryssland omedelbart måste ut ur Ukraina.

Kriget i Ukraina rusar med full fart in på sitt andra år och ingen fred är i sikte. Kostnaderna i människoliv, lidande och materiella skador är ofattbara.

I svenska debatten fanns i början en falang som var helt lugn inför Rysslands uppmarsch intill Ukrainas gräns var en operation som pågick i månader. Ryssland skulle inte anfalla och bara reagera på en provokation från Nato, sa flera debattörer. Väst bara hetsade. menade de.

Den 24 februari 2022 tystnade den falangen snabbt. Återkom med argumentation efter denna modell. ”Rysslands angrepp är ett vidrigt angrepp mot folkrätten. Men… Därefter resonemang med svajig logik med slutsatsen att det mest ändå var Ukrainas eget fel. Och Natos. Jan Guillou oroade sig endast för kriget skulle ge Nato-anhängare vind i seglen.  (Se slutet av Guillos krönika!)

När vidden av Rysslands övergrepp nu inte går att dölja, byts detta narrativ ut. Nu hävdas behovet av förhandlingar. Som förutsätter att båda sidor får ge med sig. Förre V-ledaren Gudrun Schyman är inne på linjen. Svenska Freds likaså. Betecknande är att ingen av dem med ett ord kan skissa hur en uppgörelse skulle kunna se ut. Med andra ord – vad Ukraina ska ge upp.

Frågan är vad som finns att förhandla om. Låt oss se på fakta. Kriget i Ukraina är inget vanligt krig, där länder anfaller varandra i strid om ett territorium. Det är ett överfall, en våldtäkt, största folkrättsbrottet i Europa efter andra världskriget. En militärt överlägsen stormakt anfaller oprovocerat ett fredligt grannland och broderfolk i syfte att utrota det som nation. Med argumenten att det leds av nazister och knarkare. Samt att landet historiskt tillhör Ryssland, något som saknar verklig evidens.

Ryssland hävdar att man befriar områden.  Metoderna är terrorbombningar, tortyr, avrättningar, materiell förstörelse. Tacksamheten hos ”de befriade” är obefintlig. Vittnesmålen om hur ”befrielsen” gått till är desto mer närvarande och vidriga.

Syftet med kriget är nog dubbelt från Kremls sida. Det ena är att Putin drivs av en dröm att bli kejsare i ett nytt Sovjetunionen. Det andra att han är livrädd för att Ukraina ska bli ett skyltfönster som visar att det finns andra sätt att styra ett land än det han själv ägnat sig åt i drygt 20 år.

I ett storpolitiskt och därmed cyniskt läge, är detta så farligt? Andra stormakter agerar på liknande sätt, och till viss del är kriget i Ukraina en lokal angelägenhet.

Jo, det är oerhört farligt. Kremls övergripande agenda är en ny säkerhetsordning för Europa. En blåkopia på det som gällde innan Sovjetunionen imploderade till följd av sitt eget misslyckande. Putin vill bygga upp det igen och därmed åter omge sig med skyddande grannländer. Sverige och Finland räknades in i dessa länder, det gjordes klart i ett brev till dessa länders regeringar sent 2021. Om vi inte lät Kreml diktera en del av vår utrikespolitik skulle militärtekniska åtgärder vidtas.

En förhandling som Hitler varit nöjd med i slutet av kriget, hur hade den sett ut? Att han fick länderna i Östeuropa, Belgien samt Danmark men inte Norge? Att ingen skulle skälla på honom för att han utrotat sex miljoner judar?

Kriget i Ukraina handlar om något mycket mer än denna, enligt Putins militära specialoperation. Ska vi tillåta att ett land i Europa dikterar självständiga länders säkerhets- och utrikespolitik?  Klart är att Kreml inte skyr några medel. Ensidiga kärnvapenhot är nu vardagsmat.

Hur förhandla med en sådan regim?

Närmaste liknelsen är då en kvinna som lämnat ett förhållande med en tidigare sambo sedan hon brutalt våldtagits av denne. Och som kräver utplåning av kvinnans personlighet och självständighet. Vad är det rimligt att denna kvinna går med på i en förhandling? Att förövaren ändå får ha sex en gång i veckan och att hon lovar att inte gå till polisen?

Eller att en man som går på en gata blir överfallen av en jättelik buse som kräver att få 10 000 kronor. Om inte ska mannen slås sönder och samman. Bråk uppstår. Andra rusar till och man enas om att busen ändå ska få 3 500 kronor och att polisen inte kontaktas. Vilket betyder att busen gör samma sak nästa kväll.

Eller andra världskriget. En förhandling som Hitler varit nöjd med i slutet av kriget, hur hade den sett ut? Att han fick länderna i Östeuropa, Belgien samt Danmark men inte Norge? Att ingen skulle skälla på honom för att han utrotat sex miljoner judar?

Vissa regimer och personer går inte att förhandla med. De saknar regler, moral och empati. De ljuger om allt. Ser alla reella förhandlingar som svaghet. Förstår bara brutalt våld. I ett sådant läge gäller bara en metod. Att till varje pris skydda sig själv. Att tycka synd om förövaren och ”förstå” hen, funkar inte.

I Ukraina-kriget finns ett par orubbliga krav. Ryssland måste omedelbart ut ur hela Ukraina. Alla krigshandlingar ska upphöra. Sedan är det dags att betala för uppbyggnaden av landet. Den linjen driver Ukraina.

Andra lösningar sänder signalen att det är okej att överfalla, våldta och utplåna suveräna nationer. Om det är så att ingen bryr sig. Många kommer lära sig den läxan. Taiwan står på tur att utplånas. Utfallet i Ukraina avgör nog den frågan på kort sikt.

Nu skriker nog en del läsare: ”Fast USA har minsann också…  Så det så! Därför får vi inte skylla på Ryssland.”

USA:s utrikespolitiska agerande, historiskt sett, kan och bör vi diskutera. Men det är till en stor del historiska händelser som världen inte kan ändra. Utgången i Ukraina kan den fria världen styra. Nu avgörs Europas framtid.

The post Ryssland ska ut ur Ukraina! first appeared on Opulens.