RÖTMÅNAD. ”Skildringar av rötmånad och hetta i litteratur och film visar hur fysiska förhållanden påverkar psyke, moral och sociala normer.” Det skriver Jesper Nordström som vantrivs i rötmånaden som nu går mot sitt slut.

Rötmånaden – den heta och kvava perioden under sensommaren – används i litteraturen och filmen som en faktor som påverkar både kropp och moral. I mildare fall som irritation, i värre fall närmast som en ursäkt för förkastligt beteende. ”Det var värmen som mördade honom, inte jag.”

I ”Gösta Berlings saga”, av Selma Lagerlöf, beskrivs hur värmen gör Värmlands sjöar stillastående och luften tung, vilket påverkar människornas beteende: de talar försiktigt, handlingar fördröjs samtidigt som normer verkar mindre bindande.

I Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” gör sensommarens hetta Stockholm kvavt och tryckande. Glas upplever svett och värme som en fysisk obehaglighet vilken påverkar hans tankar och handlingar. Det är i detta förändrade sinnestillstånd han fattar beslutet att mörda pastor Gregorius. Apropå doktor Glas var det nog så att den konservativa klädkoden också bidrog. En doktor i 1920-talets Stockholm slängde förmodligen inte av sig kavajen hur som helst.

Hettan framstår alltså som en faktor som upplöser kontroll och moral. I de äldre stadsmiljöerna tillkom förr i tiden också stanken och den mer tydliga och bokstavliga förruttnelsen, som på något vis gör den moraliska förruttnelsen mer ursäktbar. Vi säger ju ”kallt mord” men ”i stridens hetta” när det handlar om ett impulsivt dråp. Solen som mördare om man vill dra det till sin spets. Om månaden april skrev Strindberg att det var ett liv och ett kiv. Om augusti kunde vi månne dikta att det var ”ett jäsande och en stank”.

Solen som lyser och löser upp

Albert Camus drar ansvarslösheten till sin spets i romanen ”Främlingen” från 1942. Där är det solen och hettan som direkt påverkar Meursaults handling när han skjuter araben på stranden.

Den starka solen gör honom blind och irriterad, reflexen att skjuta sker i kroppens automatiska reaktion på hettan, inte på grund av hat eller något medvetet beslut. I korta meningar dras han mot mordet. ”Hoppsan nu hände det.” Upptakten till skottet är en litterär passage som i sin fatalism har få motsvarigheter i världslitteraturen.

I Harry Martinsons ”Nässlorna blomma” bidrar rötmånaden till att göra fattigdomen och den sociala utsattheten än mer påtaglig. Stanken av ruttnande potatis och den kvava luften blir konkreta hinder i barnens vardag. Det är inte lätt att koppla av i något sammanhang alls. För att inte tala om hur det i Sven Delblancs författarskap uppstår äktenskapliga konflikter om hur mycket som skall göras…”värmen den söker mig”.

Judith Herman skildrade på 1990-talet det nolläge och vilsenhet som uppstod efter murens fall i novellsamlingen ”Sommarhus, senare”.

Strukturer och orsaker suddas ut. Värmen gör att handlingar och händelser blir svåra att urskilja: saker sker utan tydlig anledning, ”inget och allt bara händer hipp som happ”. Fysiskt och psykologiskt påverkar hettan karaktärernas förmåga att agera. Ett gäng semestrar på någon tropisk ö. De äter vattenmelon, röker hasch, ligger med varandra i en enda sorgligt meningslös klistrighet. Med sina ytterst korta meningar framstår Judith Herman som ett slags ny Hemingway. Men där vår käre Ernest dolde meningen under den ordkarga ytan är det som om det betydelsebärande gått sönder i solen hos Herman.

Rötmånad och hetta på film

Samma fenomen träffar vi på även i filmens värld. En film som sticker ut i den svenska filmhistorien är förstås Jan Halldoffs ”Rötmånad” som hade premiär 1970. Det är en bisarr och nattsvart komedi, i skärgårdsmiljö, om ett urspårat familjeliv. Filmen både drev med och red på dåtidens sexvåg. Den slutar med ond bråd död och total katastrof.

Spike Lees ”Do the Right Thing” från 1989 visar först en nästan trög, händelselös hetta som gradvis övergår i utbrytande våld. Hög temperatur ökar irritation och gatuvåld – väl belagt i kriminologi – och värmen fungerar här som katalysator för aggressioner som eskalerar till konflikter och upplopp.

I filmen ”Gomorra”, från 2008, (regisserad av Matteo Garrone) gestaltas det sambandet på ett än mer brutalt sätt. Till skillnad från ”Gudfadern”, som skapade den tröttsamma klichén att alltid skildra maffian som förfinad – ”en elegant kostym, ett beställningsmord och mormors tomatsås, tack” – visar ”Gomorra” ett evigt kletigt, svettigt Neapel där slagsmål kan uppstå över småsaker.

Hetta och kvav luft förstärker det sociala sönderfallet och gör våld och kaotiskt beteende till en vardaglig realitet. Det är inte bara smutsigt, det är slitet och nedgånget och så där dammigt varmt som det nog bara kan vara i en betongförort i södra Italien. Filmen har till och med en förstärkt kornighet som för att understryka något av den grovhet som präglar allt. Två ungdomar dricker läsk och får i uppdrag att utföra ett mord. Det hela skildras som en banalitet i stil med att gå ett inköpsärende till butiken. Kanske blir våldet också ett slags thrill i en överhettad fattig värld där dagarna ter sig enahanda.

Om du själv dängt lite mer med disken och varit mer disträ än vanligt i sommarvärmen så ger alltså kulturen dig ett alibi, ett slags rätt till avvikande beteende.

Skildringar av rötmånad och hetta i litteratur och film visar hur fysiska förhållanden påverkar psyke, moral och sociala normer. Värmen skapar tröghet, upplöser kontroll, ökar irritation och kan direkt utlösa impulsivt eller våldsamt beteende – från Meursaults automatiska handling i ”Främlingen” till gatuvåldet i ”Do the Right Thing” och Camorrans brutala vardag i ”Gomorra”.

Ja, märk glidningen mellan Camorra och Gomorra! Syndens näste i Bibeln var även det en stad präglad av hetta.

Snart är rötmånaden över

Jag går i skrivande stund för att hämta ett glas vatten och påträffar en ytterligt äcklig liten vit mask i slasken. Det är som om värmen och förruttnelsen nästan har ett drag av biblisk straffdom över sig. Det skall alltså inte bara vara outhärdligt varmt, det skall tydligen vara så där krypande äckligt också så att det riktigt går in i märgen på en.

Få saker kan vara så nervpåfrestande som att försöka hålla ett kök så där härligt medelklassfräscht under heta dagar i augusti. Jag är tacksam för att vi snart går mot en tid när allt blir rent, friskt och klart igen.

The post Rötmånad – när hettan löser upp moralen first appeared on Opulens.

LYRIK. Lis Lovén har läst Hans Magnus Enzensbergers sena dikter och finner en enkelhetens poetik som rymmer bråddjup.

Ögonblicket då bara ögonblicket räknas. Sena dikter
av Hans Magnus Enzensberger
Översättare: Mats O Svensson
Ellerströms

Hans Magnus Enzensberger (1929-2022) var en tongivande tysk författare, poet, översättare och redaktör. Hans samhällskritiska röst hördes ofta i debatten och i en essä 1968 förkastade han, i Brechts anda, all litteratur som inte hade ett politiskt och pedagogiskt syfte.

Enzensberger gjorde sig sedermera känd som en fritänkare som utifrån ett odogmatiskt vänsterliberalt perspektiv gjorde samhällsanalyser.

Men förutom att betraktas som en framstående intellektuell debattör så gjorde han sig också ett namn som en av Tysklands främsta poeter.

Nu föreligger hans sena dikter i översättning av Mats O Svensson. Bokens titel är ”Ögonblicket då bara ögonblicket räknas.”

Det finns i viss lyrik en funktionell enkelhet. Det är det första jag kommer att tänka på under läsningen av Enzensbergers nyenkla poesi och erinrar mig till exempel Lukas Moodyssons senaste diktsamling. Men om jag jämför Moodyssons svenska enkelhet med Enzensbergers tyska variant så framgår en viss skillnad. För bakom all lekfull yta, all enkelhet döljer sig hos tysken det historiskt betingade bråddjupet.

Enzensbergers skenbart enkla dikter innebär en avsevärt större utmaning än att läsa tidigare nämnde Moodyssons poesi. I Enzensbergers dikter dras jag in i mörka vrår och skrymslen jag egentligen hoppades slippa. Och kanske är det dialektiken yta/djup som ger denna bok ett så starkt egenvärde.

Enzensberger ville uppenbarligen söka ett slags ro i det enkla. En av dikterna i boken ”Ögonblicket då bara ögonblicket räknas” kan läsas som ett slags poetik i koncentrat. Han skriver:

Varför dikter är enkla

Häng inte upp dig på varken

den allra första eller sista raden!

Börja helt enkelt från början,

även om tusentals verser

hemsöker ditt sinne.

Det hjälper inte att grubbla.

Du behöver inte skriva några epos,

inga romaner, inga manifest.

Du har inget att berätta.

Det är bara historien som försöker övertala dig

om att allt handlar om den sista raden,

blott för att det är den sista.

Ja, här framgår det tydligt. Enkelheten blev, som jag ser det, mot slutet av Enzensbergers liv ett slags ofrånkomlig poetik. Historien vill skriva sista raden, men just den historien ska inte längre få sista ordet. Den åldrade poeten måste göra bokslut. Ögonblicket måste vara värt att uppleva i all sin enkelhet. Vad annars!?

The post Enzensbergers sena dikter och enkelhetens poetik first appeared on Opulens.

ROMAN. Jesper Nordström konstaterar att Peter Handkes Sverigeaktuella bok, ”Den sista gästens ballad,” för oss tillbaka till författarskapet från 80-talet. Handkes unika stil och experimentella autofiktion gör sig åter gällande, med djup och psykologisk skärpa.

Den sista gästens ballad av Peter Handke
Översättning: Jesper Festin
Bokförlaget Faethon

Det sägs ju att när fan blir gammal så blir han religiös. Huruvida Peter Handke, född 1942, är en troende kristen vill jag inte spekulera om, men han framstår däremot som en andlig författare i en vidare bemärkelse. Det vill säga om man med detta avser ett slags eterisk och mjuk uppmärksamhet på livet i alla dess aspekter.

Huvudpersonerna i hans böcker är mestadels till förväxling lika Handke när det gäller liv och situation, så vi har ofta att göra med en experimentell autofiktion.

Utmärkande för den nya boken ”Den sista gästens ballad” är att Handke har återvänt till den sorts djupare och psykologiskt intressant litteratur som han ägnade sig åt på 80-talet. Det gläder mig. En fruktbar jämförelse är faktiskt Björn Ranelids tidiga oeuvre som var djupt språkexperimentell men ändå träffade hjärtat.

Handke och hans särart

Så vad är det egentligen för bok då? Ja det är en typisk Handke-bok, var så säker. Här finns verkligen hans särart och det går att pricka av alla kännetecken som på en bingobricka, åtminstone för oss som fastnat för detta djupt unika författarskap.

Så här är formeln: en man reser med flyg, tar en buss till en by där hans föräldrar bor, får ett besked om ett dödsfall i familjen. Sedan ägnar sig Handke åt det han är guldmedaljör i, nämligen att totalt schabbla bort det som skulle kunna vara den intressanta ”smärtpunkten”, för att nu använda en journalistisk kliché.

Därefter vandras det genom skogar, simmas lite i en tjärn, uppfinns fantastiska ord för att fånga en tanke. Kanske är dessa neologismer desto mer synliga i Jesper Festins översättning till svenska än i det tyskspråkiga originalet. Detta sagt med tanke på tyskans särart när det gäller att bilda långa ord för att beteckna en företeelse.

Tycker ni måhända att jag raljerar över hans sätt att skriva? Icke så, detta är verkligen Peter Handke i sin prydno och han har hittat sin unika ton igen.

Handkes värld

Handkes litterära värld kan liknas vid en palimpsest med ett otal lager där saker tas om, personer återkommer och ges nya tolkningar och perspektiv. En detalj ur hans privatliv kan belysa. Handke äger en gammal nopprig kavaj med ovanligt många fickor, och i varje ficka finns en liten skrivbok, samt en blyertspenna här, en svampkniv där (som även används som pennvässare). Vi ser framför oss den arketypiskt tankspridde professorn som strör papper och tankar runt sig.

Få författare framstår som så riktningslösa och i avsaknad av agenda som Handke. Hans böcker verkar födas i en omfattande dialog med det egna författarskapet. Som om ingen sanning vore färdigformulerad, som om allt kan sägas och gestaltas på nytt.

Den enda bok av Handke som jag gett upp på är ”Mitt år i ingemansbukten”, en drygt 700 sidor lång tegelstensroman. Den händelselösa förströddhet som är hans signum blir för mäktigt på denna nivå. Nej, han är och förblir i mina ögon en författare som excellerar i det halvlånga formatet med sina genomlysningar, meditationer om precis allt och inget.

The post Handke excellerar med sin unika stil first appeared on Opulens.

LYRIK. Håkan Sandell presenterar här den samtida tyske poeten Klaus Anders. Vi får ta del av tre dikter i Sandells tolkning till svenska.

Jag har tolkat tre dikter från det samtida Tyskland, som i sitt stämningsmåleri likafullt kan påminna om Goethes dikt i våra svenska skolantologier, ”Über allen Gipfeln ist Ruh’”. Tre dikter för senvintern, som i Sydtyskland är tidig vår. Den första diktens kyndelsmässodag infaller i år tidigt, den 2 februari. Poeten heter Klaus Anders, och är boende i Rheinland-Pfalz, vid Rhens bräddar.

Klaus Anders debuterade i sen ålder 2003 men har sedan dess hunnit utge ett tiotal diktsamlingar i rask följd. Han är även verksam som översättare av norsk poesi, där han i olika utgåvor hunnit med moderna klassiker som Olav H Hauge och Rolf Jacobsen, men även yngre norska poeter som Ulrik Farestad och Eirik Lodén.

Dikterna här är naturlyriska småstycken, men där varje ord räknas och orden samspelar med tystnad och pauser. De är hämtade ur diktsamlingarna “Sappho träumt” (Berlin, 2018) och “Nachtgesang einer Zitrone” (Hamburg, 2024). Poeten är, på föredraget avstånd, del av en nyklassisk strömning i tysk samtidspoesi.

HÅKAN SANDELL

Tre dikter av Klaus Anders

Februari

Av månaderna är februari längst,

fyrtio dagar, eller mer, nätterna

fylls av oroande drömmar. Om än

det ljusnar efter Kyndelsmäss –

när mandel blommar över skiffersten,

och ned över vinfälten: intränglingen,

klockjulrosen, som när bruten stinker.

Även från snön: kvarhängande återsken

till föraning. Men hjärtat, är nu så trött,

och färdigt till att lägga sig i mossan,

dit citronfjärilarna redan hunnit komma

för att, ljuslätta, dansa över snöfläckar.

Till sömnen

Åh sömn, på dina ugglevingar

vi glider in i tystnade rymder

där ändå rädslor fyller oss,

och andra, mjukare, drömmar.

Omfamna mig, slut mina ögonlock,

och åt larven som snurrat sitt hölje

skänk frid, stärk också koltrasten,

som fast så utmattad, ändå sjöng.

Nadeshda Miller,

flasksamlerska

Hon jagar på, håller än

jämna steg med världen.

Men gav upp för längesedan.

Detta växer som mossa växer,

omärkligt och svårupptäckt

mellan april till varm oktober,

men lyser grönt under vintern.

Alltid på nytt noga bortskrapat,

alltid där på nytt, tillbaka

HÅKAN SANDELL
info@opulens.se

The post Tre dikter från det samtida Tyskland first appeared on Opulens.

ROMAN. Jesper Nordström har läst DDR-författaren Brigitte Reimanns roman ”Syskonen” och anser att det är ”en mycket fascinerande skildring av övergångsperioden just före uppförandet av Berlinmuren.

Syskonen av Brigitte Reimann
Övers. Jesper Festin
Albert Bonniers förlag

Mitt förhållande till DDR/Östtyskland är något jag skäms för en smula. I samma anda som någon skön snubbe springer runt på Roskildefestivalen i en CCCP-t-shirt är det lätt att hamna i en ytligt ironisk syn på landet. Kanske är det för att det handlar om det kommunistland som stod närmast den västerländska liberalismen när det föddes ur tumultet efter andra världskriget.

Det urbana konsumtionssamhället låg i botten, tydligast i Östberlin där århundranden av restauranger, teatrar, museer och allt det som ger livet sötma nu plötsligt skulle inlemmas i en heroisk socialism.

Kanske var det just på grund av denna överlagring som vi fick de illa sydda orange städrocksklänningarna, de formpressade plastmöblerna som inte riktigt nådde upp till Verner Pantons nivå.

Ja det var som om Östtyskland i jämförelse med Västeuropa kunde påminna om Cliff Barnes i Dallas, en slags kusin från landet som försökte och försökte men alltid blev tvåa. Det var ett scenario som väckte en blandning av ömsinthet, ironi och moderskänslor i överförd bemärkelse.

Allt detta ledde till en kuliss som dolde vilken hemsk diktatur det var, Stasis tentakler som sträckte sig in i det mest privata i en stat som ansåg att allt var politiskt.

Brigitte Reimanns roman ”Syskonen” skildrar ett Östtyskland med slitna bohemromantiska miljöer i skiftet från 1950- till -60 tal. Hennes bok, som utkom 1963, handlar med andra ord inte om stora betongförorter och Trabant.

Det är snarare den stämningen vi även ofta möter hos författare från västtyska Gruppe 47 där det småskaliga, slitna, lappade och lagade går hand i hand med mycket undertryckt och lågmält, en form av tillkämpad ”trots allt”-nöjdhet.

Hos Reimann finns en natur och miljöskildring som nästan för tankarna till skånska naturskildrande poeter, ett slags stram silverglans.

Färgen blir så viktig i hennes författarskap, det är den röda körsbärskakan eller de tillfällen då familjen verkligen kan dricka gul grapefruktjuice på café i ett land med ständig varubrist. Kanske också en slags moralistisk attityd gentemot allt det som är borgligt och dekadent. Reimann lägger in de små privata njutningarna som en upenbar motvikt till den nidbild vi har av landet som det bruna och åter bruna.

Om ni tillåter en kulturreferens till så påminner det om Edgar Reitz tv-serie ”Heimat” som kunde innehålla en scen i svartvitt medan ett enda ting i bild var i färg. Smöret, brödet, någons hårt älskade krimskrams med affektionsvärde.

Brigitte Reimanns roman utspelas alltså före byggandet av Berlinmuren och skildrar också den braindrain som förelåg. Det vill säga att de välutbildade flyttade till Väst och inte direkt kände några betänkligheter inför att ta sina statligt finansierade studier och slå större mynt av dem utomlands. Hon skildrar föräldrar som är skuldbeläggande, brodern som planerar flytten till Väst och styrkan i den här romanen är att den balanserar de universellt mänskliga konflikterna med de ideologiskt betingade.

Så blir till exempel en målning föreställande en svetsare med det typiskt intensiva blå ljuset kritiserad för att vara för vacker och estetisk. Samma slags kritik som Bertolt Brecht fick i ansiktet för att hans teaterkonst var för sofistikerad. Formalism med andra ord som det hette i den kommunistiska terminologin. Det tröstlösa var att allt som var innovativt och vackert skulle misstänkliggöras och rivas ner till en basal programmatisk nivå. När skönheten kom till byn då var Stasi där…

”Syskonen” är en mycket fascinerande skildring av övergångsperioden just före uppförandet av Berlinmuren som så definitivt stängde in medborgarna i DDR.

Man anar ett politiskt klimat som inte har hårdnat totalt ännu. Framför allt är det en stilistiskt säker bok som till skillnad från DDR:s mer accepterade socialrealister går att läsa oavsett den politiska dimensionen. Som all bra litteratur höjer den sig över det rent illustrativa.

The post Fascinerande skildring av livet i DDR first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Det är i år 100 år sedan Thomas Manns ”Bergtagen” (Der Zauberberg) gavs ut. Denna stramt högtidliga idéroman som i backspegeln framstår som den europeiska högborgerlighetens svanesång. Det är en spänd mellankrigstid som skildras i boken. Där möts olika nationaliteter, nästan som inkarnationer av skilda folksjälar, under strama rituella former. Sanatoriet framstår närmast som ett ordenssällskap för samtal om de yttersta tingen i dödens väntrum.

Som om det inte fanns tid för något banalt här när varje dag kan vara den sista. Romanen föregriper till viss del Herman Hesses ”Glaspärlespelet” och Ernst Jüngers ”Heliopolis”, Det är fråga om en kall värld där det okroppsligt intellektuella står i fokus. Det är den ryggradsstarka sofistikerade borgerligheten vi möter, inte den vulgära brölhögern.

Vi befinner oss närmast i samma historiska situation nu, där alla tycks bäva inför en ny historisk katastrof. Vi har ett Europa – eller EU snarare – som mer och mer handlar om att positionera sig mot varandra och hävda nationell särart än kompromissande och brobyggande. Medlemsländerna vill alla brösta sig, framställa sig som Europas galjonsfigurer. Ja, lite tillspetsat framstår sanatoriet i ”Bergtagen”, i det avseendet, som en allegorisk motsvarighet till dagens splittrade EU-parlament. Om vi nu ser Europas svanesång i efterspelet till årets EU-val är en fråga jag lämnar därhän.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: 100 år har gått sedan ”Bergtagen” gavs ut first appeared on Opulens.

LYRIK. Lis Lovén läser den tyska poeten Anja Utlers diktsamling ”Det börjar. Sorgerefräng” och möts av en lyrik som ständigt söker adekvata uttryck för den personliga kris som kriget i Ukraina utlöste.

Det börjar. Sorgerefräng av Anja Utler
Översättare: Linda Östergaard
Rámus

Anja Utler föddes 1973 i Bayern, Tyskland. 2003 tog hon sin doktorsexamen med en avhandling om ryska kvinnliga modernister. Utler räknas idag till en av de mest framstående poeterna i den tyskspråkiga samtidslitteraturen.

Hon har ett svårt och tungt historiskt arv att förhålla sig till. Såväl det tyska som det ryska. Detta märks i hennes diktsamling ”Det börjar – Sorgerefräng.”

Diktsamlingen utgår nämligen från Rysslands invasion av Ukraina vilket försatte Utler i en djup kris. Hon försöker skildra denna sorg.

Hur talar man om då om det svåraste av allt? Nej, det går inte. Utler kan inte närma sig kriget annat än genom någon form av ordens flykt.  

Utler nämner i efterordet att det finns sinnliga kontaktytor genom språket. Men det ligger nära till hands att tänka på hur dessa kontaktytor tenderar att försvinna i sorg och djup kris.

Rent litterärt måste Utler ta sig igenom skikt av psyket som bjuder motstånd. Alltså kan inte hennes dikter uppvisa någon form av traditionell skönhet. Hon måste i dikten avsäga sig detta.

Och det framstår som ett ytterst medvetet val, att förfrämliga diktens formspråk. Det vill säga att leta i en andra kultursfärer efter en passande form, som till exempel den japanska haikun.

Distanseringseffekter

Det där med främmandegörandet – det ligger paradoxalt nog något tyskt i just detta. Tänk på Brechts poetik! Att kränga sig runt problematiken med diktandet för att visa upp något annat. Att synliggöra genom distansering.

Så blir Utlers dikter mer en början (om än en ansträngd sådan) till att förstå sammanhangen. Intrycket av att hon balanserar mellan sin privata känsla och det kollektiva är närvarande i diktsamlingen.  

Anja Utlers svåra insikt

Dikten får en närmast fysisk tyngd som inte riktigt kan fånga depressionens djupdimension. Snarare, med tanke på Utlers svåra insikt om människans utplåningsdrift, kan hon helt enkelt inte omedelbart ge ord för det hon upplever. Detta märks i dikterna: de söker om och om igen efter adekvata uttryck.

Expressivt blir det inte. Absurt? Nej, inte det heller! Hon börjar om och om igen i en seg sirapskänsla som får textraderna att bli sega och närmast osmältbara. Orden bildar ett tungt motstånd. Något annat tycks inte stå till buds.  

The post Anja Utlers dikter med utgångspunkt i krig och kris bjuder tungt motstånd first appeared on Opulens.

ESSÄISTIK. Judith Schalanskys spänst, i språk och tanke, resulterar i en essä som är större än sitt omfång, anser Erik Bovin, som läst hennes språkkritiska reflektioner över klimatkatastrofen.

Vacklande kanarier av Judith Schalansky
Översättare: Linda Östergaard
Pequod Press

I Vacklande kanariers blickfång ryms såväl miljöförstöring som gruvarbetares historiskt usla villkor. Framför allt är denna till omfånget blygsamma skrift en språkkritisk reflektion över klimatkatastrofen.

Tyska författaren Judith Schalansky kallar själv sin nya essä för ett misslyckande. Kanske har texten likt floden Oders ekosystem (på grund av en massiv fiskdöd) tippat över? Den svenska fysiska utgåvan av Schalanskys essä behöver kongenialt nog vändas upp och ned för att texten överhuvudtaget skall kunna läsas.

Ett misslyckande? Essän utgör ett utforskande och mot slutet har hon hunnit ifrågasätta flera av sina intellektuella fynd. I den bemärkelsen är jag beredd att ge henne rätt. Men så är också världen upp och ned och, uppriktigt sagt, har nog alla, i synnerhet författare, emellanåt känslan av att språket inte riktigt förmår härbärgera klimatkatastrofen.

Katastrofen har redan skett

Tankarna förs till författaren och filosofen Maurice Blanchots L’écriture du désastre (1980, Katastrofens skrift) som i denna skrift menade att katastrofen som sådan inte kan fixeras i språket eftersom den i viss mån undandrar sig erfarenheten. Det går, som Blanchot skriver, inte ”nå fram till katastrofen”, då den alltid redan har skett.

Schalansky intresserar sig för begreppet tipping points, som avser de kritiska momenten mellan två tillstånd då ”miljöförutsättningarna förändras så mycket att situationen tippar över”, exempelvis: ett kollapsande ekosystem.

Begreppet leder henne till uttrycket ʼthe canary in the coal mineʼ och fysiologen John Scott Haldane som under 1890-talet utredde olyckor i brittiska kolgruvor. Haldane kom fram till att kolmonoxidförgiftning orsakat gruvarbetarnas död. Han kom även på att man kunde använda kanariefåglar i gruvorna. Kanariefågeln är känsligare för giftiga ångor än människan och tuppar av cirka 20 minuter tidigare.

När kanariefågelns sång tystnat visste man således att det var bråttom att ta sig upp till ytan. Sedan dess har kanariefågeln i kolgruvan använts, skriver Schalansky, som ”en bild av desorientering, elände, utsatthet, fara”.

Ifrågasätter fokus på tippningspunkter

Hon landar emellertid i ett ifrågasättande av samtidens fokus på tippningspunkter samt hur fågelmetaforen fungerar i förhållande till klimatkrisen. Tipping points är svåra, hart när omöjliga, att förutse utan visar sig först i efterhand, när det redan är för sent. Och när fåglarna runt om i världen slutat sjunga kommer vi, till skillnad från sekelskiftets gruvarbetare, inte ha någonstans att fly.

I denna kontext får bilden också en antropocentrisk underton; är den verkliga katastrofen nära först när våra liv på jorden hotas – hur mycket bryr vi oss egentligen om djuren?

Beträffande klimatkrisen behöver vi i första hand inte fler begrepp eller språkliga bilder, och som Schalansky slutligen medger, lider vi inte av brist på kunskap. Vad som saknas är handlingskraft.

Då denna lilla skrift engagerar är den om ett misslyckande, i sådana fall, av ett sällsamt lyckat slag. Man bör påminna sig om att varje essä är ett försök. Några svar går inte att vänta sig, däremot sätter texten ingång läsaren genom att ställa relevanta frågor.

Denna bok lär man troligtvis inte hitta på Ulf Kristerssons och andra makthavares arbetsbord. Synd, då den hade kunnat tjäna som påminnelse om att inte ducka för en av vår tids ödesfrågor.

Schalansky debuterade skönlitterärt 2008 med romanen Blau steht dir nicht. Vacklande kanarier är fjärde boken att översättas till svenska av Linda Östergaard.

Schalansky är en god stilist

Ännu har jag inte läst en stor essäist som inte också är en god stilist. Schalansky, visar det sig, är inget undantag.

Av essän förväntar vi oss oväntade kopplingar och en viss kreativitet i valet av källor. Förväntningar som i föreliggande fall infrias. Ingen förvånas över att marinbiologen Rachel Carsons Tyst vår (1962) nämns. Att en ekoessäist skulle få användning av Aristoteles Om diktkonsten och den romerska författaren Plinius den äldre hade jag däremot inte väntat mig.

Schalanskys spänst, i språk och tanke, liksom hennes förmåga att överraska – resulterar i en essä som är större än sitt omfång.

The post Judith Schalanskys reflektioner över klimatkatastrofen imponerar first appeared on Opulens.

ÖVERSÄTTARE. Jytte Holmqvist har träffat den framstående översättaren Christine Bredenkamp för ett samtal om karriär och ordkonst, ordval, jargong, puristisk finess och fingertoppskänsla.

Adorjáns språk, eller i alla fall hennes svenska översättares, Christine Bredenkamps, är lojalt mot den cocktail-kultur som de olika personerna glider runt i. Det flyter lika lätt som oliven i en dry martini, och som läsare smuttar man förtjust och glömmer stundtals vilken förskräcklig värld man njuter av.

Spontan, självklar, stilig och flärdfull, Christine Bredenkamp är en trespråkig skönlitterär översättare som är medlem i Sveriges författarförbund och har översatt fler än 40 titlar inom olika genrer. Hon har ett rakt och ledigt sätt som är befriande. Hennes samtal med Tellervo Samuelsson en regnig kväll på Ystads stadsbibliotek den 23 april i samband med Världsbokdagen var välbesökt och engagerande – och gav mersmak.

Jag hade nöjet att själv samspråka med Christine en vecka senare på Café Lurblåsaren dit hon anlände per cykel längs kullerstensgator som vittnar om en svunnen medeltida tid. Vår konversation över en cappuccino gick från det ena ämnet till det andra, två timmar flög förbi och jag lärde känna en tillmötesgående och avväpnande yrkeskvinna som brinner för sitt gebit, är skärpt, lyhörd och livserfaren med olika kulturella referensramar och vars lingvistiska expertis leder henne in i nya spännande världar där hon ger uttryck för kulturella säregenheter över språkbarriärerna.

Nedan följer vår dialog och tankar kring karriär och ordkonst, ordval, jargong, puristisk finess och fingertoppskänsla.

Stort tack för att du tog dig tid att komma hit. Du har gått från teknisk till litterär översättning och specialiserar dig på Barn och ungdom, dramatik, essä, fantasy och science fiction, memoar och biografi, novell, roman, och spänningslitteratur och romance.

‒ Ja, böckerna täcker ju upp en hel del. Det är ju inte direkt mitt val men man kommer ju in på olika genrer.

Det handlar i det här fallet om en serie memoarer utgivna i Tyskland om kvinnor som genom årens lopp inte alltid fått den uppmärksamhet det förtjänar, för Bokförlaget NoNa (t.ex. Madame Piaf och kärlekens sång (Madame Piaf und das Lied der Liebe, av Michelle Marly), 2020, och Frida Kahlo och Kärlekens färger (Frida Kahlo und die Farben des Lebens, av Caroline Bernard), 2021.

Christine poängterar att hon tar sig an olika texttyper beroende på efterfrågan eller behov från förlagen. Hon är tacksam för variation i arbetet:

‒ Det är litegrann som jag sa i samtalet också; jag tror det skulle vara väldigt ansträngande att bara sitta med tunga böcker språkligt och historiemässigt, det kräver så oerhört mycket och är tidskrävande. Men det är där som utmaningen ligger: att hitta och knåda fram den där degen men att varva detta med mer lättsam litteratur som noveller eller deckare. Det blir en bra balans – och kanske bättre för bankkontot också!

Du debuterade som skönlitterär översättare 2006 med Leklust – eller flickan utan egenskaper (Spieltrieb) av Juli Zeh och förmedlar som översättare även olika kulturer. Varför just tyska och kroatiska som källspråk?

‒ Tyskan kommer helt naturligt från min far och mitt första språk är egentligen tyska tills pappa lärde sig svenska så tyskan har varit parallell med svenskan hela tiden. Och kroatiska har kommit nu och under tiden som jag har flaxat fram och tillbaka mellan Sverige och Kroatien under ett decennium.

Är svenska alltid ditt målspråk eller översätter du också till kroatiska och tyska?

‒ Nej hela tiden till svenska. Jag har ett annat gehör för det språket och använder mig av en kombination av digitala ordbanker som Nationalencyklopedin och ordböcker som jag också slår i, inklusive Svenska Akademins Ordlista.

Hur övergick du från teknisk översättande till litterärt och kan du säga något om själva arbetsprocessen?

‒ Jag kom till Berlin och började jobba på ett tekniskt översättningskontor. En av min före detta kursare som numera är renommerad översättare (Ulla Ekblad-Forsgren) och jag pluggade tyska tillsammans i Lund. Hon började på en litterär översättningslinje på Södertörn och rekommenderade att jag gjorde mitt prov dit. Jag blev antagen, gick den tvååriga utbildningen och fick mitt första litterära uppdrag. Sedan körde jag på parallellt i tio år tills det kom en mer strid ström av litterärt arbete och då jag lade det tekniska åt sidan.

Christine föredrar litterär översättning som är mer språkligt utvecklande:

”Jag tycker om när jag själv blir utmanad i språket, inte ett torrt tekniskt sätt då jag ska fundera på om jag ska säga knapp eller spak eller ratt” (som när hon översatte manualer för John Deere-traktorer). ”Jag vill ha bilderna framför mig och en bra berättelse. Det är ju det jag vill förmedla. Och det är underbart när texten liksom flödar genom mig och rinner ut genom fingrarna, som om jag nästan skriver av originalet.”

Ja och som litterär översättare får du ta del av författarens tankar. Det måste vara extra betydelsefullt för dig att ta dig an beskrivningar av forna Balkan och böcker som När duvor flyger (Tauben fliegen auf, av Melinda Nadj-Abonji, 2011) som uspelas i Schweiz och Vojvodina, dagens Ungern och Serbien, och för vilken du blev belönad med Loorens Översättarstipendium.

‒ Ja och som jag nämnde i mitt samtal med Tellervo läser jag ibland en bok som jag ska översätta och ibland gör jag inte det och det har både för- och nackdelar. Om jag läser den innan så vet och känner jag kanske igen i det avseende att jag borde ha fått en känsla för hur den låter. Men att börja översättningen utan att ha läst [ursprungsboken] ger en mycket mer spännande känsla under vägen för jag vet inte vad som ska komma och jag blir nästan som medförfattare.

Hon ger här som exempel ett stycke i Under fikonträdet (Figa) av den slovenske författaren Goran Vojnović (vars många kraftord för övrigt är svåra att översätta lika effektfullt till svenska). Christine läser högt från sidan 83 och tid och rum blir ett flytande koncept:

”Någonstans på vägen ut ur Markos rum gick jag vilse i en annan natt, natten då jag just kommit hem från en rökig källare, med huvudet fullt av Tadeja, det susade och dunkade i öronen på mig, jag kände en osläcklig alkoholtörst fast jag hade en unken smak av avslagen öl i munnen, hennes kind tryckte ömt mot mitt ansikte men kändes som ett svidande brännmärke. Hennes leende var precis överallt, likt en solkatt som bländade mig vart jag än vände blicken, ett leende som närmade sig mig genom rummet som kom närmare och närmare, jag såg det lika tydligt som i slowmotion trots att jag visste att allt hade skett så snabbt.” (Vojnović, 2016).

‒ Det är en episod i ett kapitel där det är fem sidor utan punkt. Och där flöt det på och tårarna började rinna under tiden som jag översatte. Det var oerhört känslosamt. Det handlar om tre generationer män under krigets Jugoslavien; först andra världskriget, sen inbördeskriget och sen nutid, och sen om kärlek och intimitet och vad man går och bär på och hur det präglar en och hur man måste byta land fast man inte vill det. Om plötsliga nya gränssättningar och hur man hanterar det och för det vidare till sina söner. Just detta stycke är nutid och mycket intensivt och fint.

Christine bodde en tid i Eskilstuna som tog emot många jugoslaviska invandrare och flyktingar på 70 och 90-talet. Hon har en extra speciell känslorelation till Vojnovićs bok efter att själv rest runt i dessa byar och fått en känsla för miljön de utspelar sig i. Ljubljana och andra platser omnämnda i boken blev på ett sätt en del av förarbetet.

Hur kom du in i det kreativa tänkandet?

‒ Språket var nog från början. Både mamma pappa är duktiga på språk. Jag skulle bli gymnasielärare men tänkte om och kände att jag ville komma in i något annat. Det blev inte uppfyllande för mig – kanske gör jag det senare men nu föll det sig så att jag hellre tragglar med mig själv och lever mig in i andras öden. Det är ju lite som att skådespela att sitta med alla roller men lite kanske i smyg.

Det måste vara svårt att gå in och ut ur karaktärer eller att lägga dem bakom sig när en bok väl är klaröversatt?

‒ Det är jättejobbigt att lägga ifrån sig texten. En deckare är ett undantag och inte samma utmaning. Dessa böcker följer oftare en rak berättarväg och har färre avvägar eller utsvävningar. Men med mer komplicerade texter lär man känna karaktärerna och det är först när deadline kommer som jag (motvilligt) klarar av att lägga ifrån mig översättningen.

‒ Kerstin Giers ädelstenstrilogi Rubinröd, Safirblå, Smaragdgrön (2012-2013) är exempel på ungdomsböcker där jag fick chansen att följa karaktärerna i över 1 000 sidor.

Själva arbetsprocessen: jag antar att du läser igenom boken först med penna i hand och sedan går i gång med en andra läsning där du rå-översätter och en tredje där du finslipar – stämmer detta?

‒ Ja, helst så många gånger det går. Jag försöker pressa mitt inlämningsdatum så långt det går. Man blir aldrig klar. Varje gång jag läser igenom ändrar jag något. Som jag sa tidigare är det enda som kan stoppa mig från att finslipa ytterligare ett specifikt inlämningsdatum. Ibland är det flyt men ibland fastnar man desto mer. Då släpper jag det, går ut och går igenom det jag gjort innan. Det är ingen vits med att forcera översättningen, men en del kan stålsätta sig. Jag måste känna att jag kommer in i det.

Har du problem med att kill your darlings, det vill säga att lägga ifrån dig eventuella favorituttryck?

‒ Nej jag får inte ta in mina egna favorituttryck men sen blir det ändå min egen prägel. När det gäller tyskan är det många redaktörer som reagerar på att det inte får låta tyskt; de är livrädda för att det skulle komma in en liten tysk prägel vilket jag inte alls tycker är ett problem. Det finns en stagnerad syn på att tyskan är stel och tråkig och det är den verkligen inte och att ett originalspråk kan få skina igenom litegrann ser jag inte som ett problem. I portugisiska översättningar, vi kan ta José Saramago som exempel, översätts inte alla uttryck heller alla gånger utan då står det senhor och senhora. Det är däremot något i det tyska språket som gör att man i Sverige ryggar tillbaka för den långa meningen, den som går i flera omloppsbanor och har massa kommatecken. Svenskan har kanske moderniserats snabbare än tyskan.

Och ändå har ju svenskan också långa konstruktioner?

‒ Ja exakt, svenskan klarar det. Jag har inga kill your darlings men ibland tycker jag att det är roligt att få in kanske ett ord vi har som är ett lånat från tyska och som vi inte använder så mycket, för att se hur redaktören reagerar” (hon skrattar).

Hur skiljer sig tyska och kroatiska åt, i stora drag?

‒ Det må låta stereotypt men kroatiskan har framför allt en fantastisk berättarteknik; språket är ofta mustigt, storslaget och följer en annan poetisk melodi.

Tror du att svenska läsare lättare anammar en översättning från tyska eller från kroatiska?

‒ Jamen jag tycker ju att det är väldigt synd att detta får leva kvar med det tyska språket som något hårt – och om man tittar lite bakåt så ser man en enorm tradition av tyska filosofer och diktare, musiker och kompositörer, något etablerat i otroliga kulturevenemang och fantastiska texter. Men på sätt och vis tror jag nog att många rent spontant skulle välja ett helt annat språk som framför allt spanska som är mer lätt-anammat.

Ett särskilt besvär är naturligtvis att mycket du översätter är slang, och slang på kroatiska/bosniska är inte samma slang i svenska storstäder. Hur mycket svordomar kan man procentuellt ta med i en svensk text?

‒ Med Goran Vojnović är det ju så att det vardagliga språket mellan gemene man på Balkan använder sig av starka kraftuttryck, utan att det för den skull uppfattas som svordomar. Jag måste komma åt samma känsloläge och samma effekt på svenska. Ibland får det vara kvar som ett likalydande kraftuttryck. Men det är komplicerat och en avvägning hela tiden, och samtidigt en otroligt spännande process att se hur språken ska lyckas kugga i varandra till sist.

Är svenska läsare mer kritiska mot sådant än läsare på kontinenten som kanske generellt sett är mer vana att svara mer obehindrat än svenskar – fast detta ju även är en generationsfråga?

‒ Det beror nog på. Det skulle vara jätteintressant att se hur en svensk bok full med svordomar översätts till italienska till exempel. Drar man in mamma då?

(Detta med avseende till att flera sydeuropeiska språk syftar till modersfiguren i sina svordomar.) Svenskar vill gärna hävda att vi har så mesiga svordomar – men har vi verkligen det? Det är jätteintressant, svårt och utmanande – och härligt på samma gång.

Skulle det vara bättre om du satt i Stockholm än i Ystad i fråga om förlags- och författarkontakter?

‒ Nej det som är skillnad är ju litterära evenemang och tillställningar, diskussioner, panelsamtal och sådant är det mer av i Stockholm och Berlin och Malmö, inte lika mycket i Ystad. Och ja, jag kan sitta här utan att störas av bakgrundsljud.

Musik är viktig för ditt översättande?

‒ Ja, musik som passar till specifika böcker, till exempel balkanrap eller ska-musik.

I en intervju publicerad i Översättningssektionen för Sveriges Författarförbund säger Christine att hon oftast inte vet…

”… vilken musik jag behöver för att framkalla rätt känslotillstånd och efteråt är texten för alltid kopplad till tonerna. Till exempel så här: Juli Zehs Leklust är Evanescence, Tomma hjärtan är (rockbandet) AnnenMayKantereit, Saša Stanišićs debutroman är Vitor Ramil, Abonjis När duvor flyger är Leonard Cohen och Piaf-boken är förstås gjord ihop med franska chansonsångare.”

Vi diskuterar vidare relationen mellan författare och översättare och olika berättarstilar och hon nämner bosnisk-tyske Saša Stanišić (född 1978) som en författare som i den prisbelönta romanen Före festen (Vor dem Fest) skapat sitt eget språk:

‒ Han hittar på nya ord. Han ställer om ordled och sådant där. Det är fortfarande tyska men nu när jag kan kroatiska förstår jag själva känslan och hänger med. På balkanspråk kastar man oftare om ordföljden. Det som anses vara viktigast i meningen kommer gärna längre fram vilket är fascinerande.

Hon beskriver vidare Juli Zeh som en författare med en annan stil där det är långa meningar och oftast långa filosofiska resonemang.

När känner du att den här viktiga förståelsen mellan dig och författaren uppstår?

‒ Det är under tiden översättningen tar form. Det kan bli en beundran bara för orden. Då uppstår det en vördnad eller sympati. Med Saša, till exempel, har jag inte så många frågor för jag har lärt känna honom och hans språk efter fyra böcker. Jag kan le och känna att nu vet jag var hans tankar går, men andra böcker kan vara knepigare och knöligare och där faller det sig inte så lätt att hitta de rätta orden.

Tar du kontakt med förlagen eller författaren, eller de med dig?

‒ Nej översättaren väljer sällan – det är förlagen som tar kontakt med mig men det skulle kunna vara så att en viss författare kanske väljer att kontakta den översättare de är vana vid eller hyser tillit till. Jag är alltid fri att kontakta förlagen; det kan ge något ibland men inte alltid.

Har du översatt böcker som tidigare kommit ut i en annan översättning och hur skiljer sig era översättningar åt?

‒ Nej då handlar det ju många gånger om nyöversättningar och då lever oftast inte den första översättaren. Men det finns ju nyöversättningar som exempelvis Cien años de soledad översatt av Augustprisvinnaren Lina Wolff som ju också är prisbelönt författare. När man översätter tillbaka en översättning kan det vara så att allt det du bär inom dig, dina erfarenheter, din personlighet och det du vet skiner igenom.

(Wolffs råa men mustiga De Polyglotta Älskarna (2016) är översatt till kroatiska och engelska av Željka Černok och Saskia Vogel.)

Läser du recensioner i Sverige och utomlands? Och formulerar en tanke kring boken innan du sätter igång med översättningen?

‒ Ja ibland kan det ju vara att förlagen förser mig med dessa och man skriver ett utlåtande innan de köper in en bok. Ibland kan de vara rörande överens och ibland skiljer sig deras åsikter åt. Det är ju jätteviktigt med kritiker som inte bara följer den första recensionen utan skapar sig en egen åsikt och formar sin egen uppfattning om boken.

Vad tycker du om planerna på en normgivande litterär kanon i Sverige? Känner du till den till danska?

‒ Nej jag känner inte till den danska men jag känner till diskussionen. Frågan är väl vad som kommer ut av detta och vilka människor som ingår i kommitteen. Är man ganska likriktad i sitt sätt att tänka kan ju även själva kanon få en särskild inriktning och en kanon ska väl visa på bredden så det där blir intressant att följa tycker jag.

‒ I princip är det väl inte fel att ha något att rätta sig efter men jag tror att vi ska ha ett större förtroende för lärare också på skolorna – det är belästa och bildade människor. Det är även viktigt att ha bra bibliotekarier som vet vad som är av vikt och ger dig råd om vilken bok som skulle passa just dig. Barnen måste ges bra berättelser, och då menar jag sådana som väcker lust eller öppnar för diskussion. Det kan spreta åt olika håll men man får material att ta på.

‒ Jag tycker det handlar om att visa på både dåliga och bra, engagerande och fantastiska fantasifulla berättelser men även djupt realistiska berättelser som gör att man får ett engagemang. Om man presenterar det för barnet i ett ämne som litteratur även på grundskolan inspirerar man till ett mer demokratiskt tänkande eller inkluderar barnen själva till högre grad. Det blir spännande att följa. Jag förstår att det blivit debatt där det finns en rädsla för att det ska bli en särskilt nationalistisk, konservativ inriktning. Det ska man ha också men inte uteslutande. Barn kan hantera olika berättelser om de tidigt blir medvetna om dem.

Hur förklarar man den klassiska svenska litteraturen för en generation unga invandrare utan associationer till den?

‒ Det måste ingå en förberedelse inom historia och samhällskunskap. Jag vet inte riktigt hur långt tillbaka man ska gå i tiden. Det intresset är ju viktigt för alla i allmänhet, till exempel vad bakgrunden till Balkans uppdelning är, eller varför vi häruppe i norr är funtade som vi många gånger är, osv. Det präglar ju ett folk. Vill du förstå människor i en viss ursprungskultur behöver du dessa förkunskaper. Sämja och förståelse bottnar ju alltsomoftast i kunskap och bildning.

Håller du med om Roland Barthes tanke om ’the death of the author’ – dvs när väl en bok är publicerad får den eget liv och läsaren ser den som separat från författaren. Läser du böcker från samma perspektiv? Författaren försvinner och du ser texten för dess eget värde?

‒ Om jag vore författare själv skulle jag vilja att min bok fick vingar och att varje läsare fick läsa den precis som den vill, och ha den behållning av den som den vill.

Hur mycket av ens identitet sitter i ett språk?

‒ Det är spännande att se detta hos mig själv. Jag får uttrycka olika delar av mig själv som jag egentligen måste lämna men ibland får ge uttryck för. På kroatiska blir jag lite mindre återhållsam. Min mamma sa alltid att du måste ju hitta din plats. Men man kan känna sig hemma på flera platser; det är bra att ha flera hem. Och man förändrar både röst, tonläge och kroppsspråk när man talar ett annat språk.”

Språk som makt – du sitter på stor makt som översättare med direktkontakt med din läsekrets som talar ett annat språk än originaltexten. Kan du känna att du ibland utnyttjar den makten?

‒ Jo det är ju makt absolut. Men vi ska ju inte förenkla något som inte är enkelt i originalet, vi ska heller inte försköna eller förfula. Är originalet otympligt och knöligt är det författarens val och slätar vi då ut det till en ’smidig svenska’ så kanske vi använder vår makt på fel sätt; då kanske vi underskattar läsaren och språket förenklas och banaliseras i onödan.

Finns det en risk att man förlorar sitt eget modersmål när man specialiserar sig på fler än två språk?

‒ Nej men det är jätteviktigt att man lär sig språket ordentligt. Många idag säger att de läser bättre på engelska än svenska och söker nästan beröm för det, men jag tycker det är coolare att behärska sitt modersmål på så många olika plan som möjligt. Är du så osäker på ditt modersmål att du drar till med engelska uttryck eller inte riktigt greppar det du läser kan det bli problematiskt; både med din egen förståelse och att göra dig förstådd. Eller att du läser en engelsk översättning och tror att det är ett original.

Slutligen, ett uttryck som du tycker effektivt sammanfattar översättningen som konst?

‒ ”Writers create national literature with their language, but world literature is written by translators.” (José Saramago)

The post Ett möte med översättaren Christine Bredenkamp first appeared on Opulens.

LITTERÄRA KLASSIKER. ”Personligen fångas jag mest av de sociala ansatserna, som särskilt klingar i efterföljd till Heine,” skriver Håkan Sandell som läst ”Dikter” av Hugo von Hofmannsthal i skicklig översättning av Axel Englund.

”Dikter” av Hugo von Hofmannsthal
i översättning av Axel Englund
Ellerströms

Decennierna före modernismen spreds en annan litterär rörelse i Europa likt en feber. Det var symbolismen, även kallad dekadensen. Den hade sin huvudperiod under åren fram till sekelskiftet. Strindberg tillhörde dess garde under sin Berlintid, och i Lund fanns en symbolistiskt orienterad krets vilket saknades i Stockholm. Symbolisternas store poetiske föregångare, Paul Verlaine ville för egen del aldrig vidkännas rubriceringen utan kallade dem ironiskt för ”cymbalisterna”.

I en nyutkommen bok med titeln ”Dikter” bjuds vi på en österrikisk symbolistpoet, Hugo von Hofmannsthal. Undertecknad får härmed erkänna sin relativa okunskap, eftersom allt jag hittills kände till om Hofmannsthal var hans libretton till Richard Strauss operor, samt en historia om att han som tonåring fick panik inför den sydtyske poeten Stefan Georges homosexuella närmanden. En anekdot som också berättas här, i efterordet, fastän med mer antydande konturer (nåja, rosenbukett lämnad med bud till gymnasieskolan!).

Det lustiga är att denne Stefan George, som enligt min åsikt är en långt större poet, bara mer politiskt omstridd, aldrig ägnats en samlad tolkningsvolym på svenska. Däremot finns en sådan på danska, jag har den här; ”Den døde stad”, 2009, 500 sidor. Turordningen är fel, men nu har vi på svenska i varje fall, genom Axel Englunds tolkningar, den beskedligare Hugo von Hofmannsthal.

Det är en vacker dubbelspråkig volym vi begåvats med, dubbelspråkig bara med den nackdelen att det blir tydligt hur Axel Englund ofta väljer banalare rim än originalet (”sonningem Wehen”/ ”schwarzgrünen Seen” i rimställning blir ”soliga, sköna”/ ”svarta och gröna” ‒ i en läsare som också är poet gör sådant lite ont, även om jag förstår frestelsen i valet av rim).

Rimmandet går efter noter

Problemet, i mina ögon, ligger i att Englund övertagit det svenska 1800-talets mycket begränsade rimförråd utan egentlig förnyelse. Den härvidlag positivt inställda kan se resultatet som tidlös konst, men min egen åsikt är att det skall framgå av en litterär klassiker i vilken tid den har översatts. Själva rimmandet går helt enkelt efter noter, lätt och elegant, men på ett lite väl opersonligt vis.

Fast varför kritisera när någon faktiskt är så skicklig som Englund? Vi har sedan länge fått nog av hur välsnidade dikter blivit översatta till grov halvprosa på svenska. Här har vi i stället, i Englund, en översättare som säkert kan rimma också om han så blev väckt mitt i natten. Det är en försvinnande liten skara som här getts ett tillskott. Och musikörat är det inget fel på hos Englund.

Smal poet ur bred fåra

Detta måste sägas vara en smal bok, smal litteratur som uttrycket går, trots en 200-sidig volym (drygt 100-sidig, plockade man bort tyskan). Vi har att göra med en smal poet ur en bred huvudfåra, men som likafullt kan ses som lättillgänglig. Hofmannsthal skulle jag vilja placera efter Heinrich Heine, som traditionsgrundläggare – musikalisk och sensuell ‒ och med Theodor Storm och Richard Dehmel som förvaltare. Medan Rainer Maria Rilke är jämnårig med Hofmannsthal och även han en österrikare. (Ens tanke kan gå även till de nu glömda poeter som skrev texter till Schuberts lieder.)

Den meningsbärande klangen

Det finns ofta en dunkelhet i den symbolistiska stilen (inte ange tinget, beskriv det, menade Mallarmé, suggerera). Det draget finns specifikt hos Hofmannsthal också i form av en lätthet i anslaget, som verkar passa bra för översättaren. Det låter skirt och tassande även på svenska. Att poeten ändade i sin tids musikbransch förstår man under läsningens gång, klangen blir meningsbärande:

”Den vandrande vinden ven
längs vägen så ljuvligt sorlande
och regnet i skymningens sken
var vätt av längtan, porlande.

Det brusande vattnet rann
och berusade röster ur drömmarna,
som bleknade tills de försvann
och flöt samman med dimman och strömmarna.”

Detta är fint tycker jag, vackert meningslöst, vilket kan vara skönt ibland. En hel del i boken är nog närmast biedermeier-stil, idylliskt och sött. Till och med den ibland framkikande ångest som legat på lur kan för en sentida läsare verka rätt så gullig den också. Men ibland lyfter stroferna, när det finns något mer och outtalat inunder texten. Det har något av vår Karlfeldt över sig, och även som hos honom med en mild social aspekt (och kanske självironi), som här där ”Skeppskocken, en fånge, sjunger”:

”Fromma djur har jag måst döda
under deras spott och hat;
skala åt dem vackra frukter,
eldigt krydda deras mat.
—
Ve mig, i hur många veckor
har jag legat ensam här!
Ack, jag lagar varje måltid
plågoandarna begär.”

Viss god vilja krävs

Några av dikterna har jag visst likväl mött förut, jag igenkänner ”Erlebnis”, ”Vor Tag” och ”Der Kaiser von China” (”Här i alla tingens mitt/ bor jag som är himlens son./ Mina hustrur, mina träd…”), men det måste ha varit många decennier sedan jag läste dessa dikter.

Det är en poesi som kräver en viss god vilja från läsaren, och vilken man som helhet inte hade velat sätta i händerna på tonåringar, utan risk för att skrämma bort dem från poesins ängder för alltid. Kanske var Hofmannsthal själv medveten om detta. Han låter i en dialog en poet säga så här om diktkonsten: ”Den har makten att förföra -/ liv finns överallt på jorden.” Och en ung man svarar: ”Jag vill höra, fastän orden/ ljuder spöklikt i mitt öra.”

De djupare aspekterna

Men de djupare aspekterna av denna poesi, står sådana att finna? Ja, eller rättare sagt så tittar de fram emellanåt. Släktskapet med Stefan George kan visa sig i bildspråket: ”föräldralösa glödde som profeter/ och själar blommade som stjärnors ljus”.

Människorna beskrivs som ”stumma kärl som alla/ hyser en hel värld”. Det finns mycket av motsatsställningar och en slags barockens kiasmer i denna poesi: ”Fördärvad rakt igenom,/ nedsmutsad i mitt inre, tömd på godhet/ kan jag nu aldrig bli. Ty jag har sett/ glansen när livets sanna mening glöder”.

Antydningskonst

Det är fråga om en antydningskonst, med ett undertryck av det outsagda, som i också fransk och rysk symbolism. Slöläser man missas fort de djupare betydelserna. Här är ett annat stycke:

”Nu reser han som livet varken gav
lidande eller fröjder ur sin hand
och måste lämna, när han ger sig av,
ett litet stycke av sin själ på land.”

Hofmannsthals sociala ansatser

Personligen fångas jag mest av de sociala ansatserna, som särskilt klingar i efterföljd till Heine. Inte för att jag i sak efterlyser en politisk poesi, men det är då som Hofmannsthal tar sig ut ur idyllen (med de ständiga ”trädgårdarna” och ”påfåglarna”).

Det är en känsla man också kan få inför Rilke, som likväl är av en annan kaliber. Dikten kan få handla om vad som helst, bara inte ännu en gång om ”Konsten” (och det samma kunde sägas om den unge Stefan George, men George förändrades). Bäst blir dikterna när andra människor tränger sig på det diktande jagets suveräna isolation. Som här (”Många måste…”):

”från de bortglömda folkslagens trötthet
kan mina ögonlock aldrig bli fria
och min skräckslagna själ kan aldrig skyddas
när en fjärran stjärna störtar i tystnad.

Många öden blir spunna intill mitt eget,
varats lekar tvinnar samman dem alla
och min del är mer än detta livets
tunna låga eller smala lyra.”

The post Hugo von Hofmannsthal ‒ antydningskonst med sociala ansatser first appeared on Opulens.

NOVELLER. Ivo Holmqvist har läst ”Eftermiddagar, 26 personliga berättelser” av Ferdinand von Schirach och finner boken både snabbläst och värd en omläsning.

Eftermiddagar. 26 personliga berättelser av Ferdinand von Schirach
Översättare: Martin Törnebohm.
Lindelöws förlag

Lindelöws bokförlag har mycket förtjänstfullt sett till att ett drygt dussin av den tyske författaren och advokaten Ferdinand von Schirachs böcker kommit på svenska, nyligen ”Eftermiddagar, 26 personliga berättelser”.

Man läser den på någon timme, och läser den sedan genast på nytt.

Den geografiska spännvidden är stor, ibland upphängd på platser där han läst ur egna böcker eller där han träffat internationella klienter: Taipei, Tokyo, Marrakech, Pamplona, Neapel, Oxford, Hamburg, Duisburg, Zürich, Wien, Berlin, Oslo, Neapel, Paris…

Koncentrerade personporträtt

Det finns också några koncentrerade personporträtt. Det av dansösen Isadora Duncans sista stund i livet är det ruggigaste, om hennes otäcka död när hennes sidensjal trasslade in sig i ekrarna på Bugattin som kördes av hennes andre man, den ryske författaren Sergej Jesenin.

En obehaglig historia

Skulptören Giacometti finns med, liksom målaren Anselm Kiefer. En lite längre novell handlar om en hustru i en lantlig by som blir alltmera övertygad att hennes man är den blottare som härjar på nätterna. Hur den slutar ska jag inte avslöja, men det är en obehaglig historia.

”Fallet Collini”

Bland hans tidigare böcker är ”Fallet Collini” den mest kända. Filmen som baseras på den är värd att se, om ett hastigt mord på en industriledare.

I tillbakablickar får vi veta varför det skedde, och alla komplikationer avslöjas när det visar sig att mördarens försvarsadvokat som pojke och tonåring delvis växt upp hos den mördade, med tilltrasslade känslor för dottern. Filmen är lika bra som boken.

Den mördade har som SS-officer i Italien under kriget arkebuserat gisslan, en av dem mördarens far. När sonen efter många år utkrävt hämnd vill han inte längre leva.

Ferdinand von Schirachs farfar

Vilket får mig att tänka på Baldur von Schirach som var Ferdinands farfar. Han blev ledare för Hitler-Jugend och senare ansvarig för deportationen av österrikiska judar (men kom på kant med sin ledare) och dömdes för det i Nürnberg-rättegången till mångårigt fängelse i Spandau, fast inte lika länge som Albert Speer och inte livslångt som Rudolf Hess.

En bra och snabbläst bok

En annan lika bra och lika snabbläst bok om fäder och söner vänder på perspektivet: Alfred Anderschs ”Far till en mördare” handlar om hans stränge gymnasielärare, omänsklig i sin disciplinära iver, vars son var Henrich Himmler.

Lars Gustafsson

Ett kapitel i ”Eftermiddagar” handlar om en svensk skribent som tillbragte många år i Berlin för att sedan bli professor i Texas.

Det är så kort att det kan citeras i sin helhet, och von Schirachs korta kommentar är så klurig att den är värd att fundera över:

”Den svenske författaren Lars Gustafsson vill ge publiken ett exempel på en fullständigt meningslös fras. han säger: ‘i hela rummet kunde man förnimma en klotformad doft och samtidigt höra ett svagt gråfärgat ljud.’ 

Jag kan omedelbart föreställa mig det hela.”

Det verkar som om Lars Gustafsson inte hörde till dem som hade en uppdriven förmåga till synestesier – men att Ferdinand von Schirach har det.

Återutgivning av von Schirachs debutbok

Nu ger Lindelöws bokförlag dessutom återigen ut ”Brott”, (som utkom 2011 på Bonniers) i Lena Hammargrens översättning och nu med ett förord av Lasse Winkler, dvs de elva noveller som Ferdinand von Schirach debuterade med efter att i tjugo år ha varit advokat i Berlin.

Det är en samling ruggiga och vad gäller det kriminella mycket sakkunniga berättelser, oftast lokaliserade till stadsdelarna Neukölln och Kreuzberg.

The post Läsvärda noveller av Ferdinand von Schirach first appeared on Opulens.

PROSA. Katja Oskamps ”Marzahn mon amour” är ett inkännande porträtt av invånarna i en stadsdel i det gamla Östberlin. Det är en lättsam historia, som gör mig varm i hjärtat,” skriver Thomas Almqvist, som läst den aktuella romanen.

Marzahn mon amour
av Katja Oskamp
Översättning: Sara Eriksson
Rámus

Katja Oskamp föddes i Leipzig 1979 och växte upp i DDR. Hon debuterade 2003 med en novellsamling men utbildade sig så småningom till fotterapeut och började arbeta på en salong i Marzahn i det gamla Östberlin. Upplevelserna och erfarenheterna därifrån ligger till grund för ”Marzahn mon amour”, som i vår är en av sex nominerade titlar till Dublin Literary Award och har även utsetts till titel för ”Berlin läser”. Hon förvandlas alltså från författare till fotterapeut, vilket av många anses vara ett stort nederlag.

Marzahn är en stadsdel som byggdes på 1970-talet i nordöstra Östberlin, dit DDR:s medelklass gärna flyttade. Här bor också många flyktingar av olika nationaliteter idag. Medan Oskamp filar på kundernas fötter, berättar de sina livshistorier för henne. Hon tecknar ett persongalleri som speglar ett liv som varit och även de förhoppningar som en gång fanns men också de drömmar som fortfarande finns kvar i Marzahn.

Romanen handlar om Berlins omvandling ur ett mycket vardagsnära perspektiv, men också om människorna som bodde och bor där, och vars fötter Oskamp smörjer och filar, och som påverkar och förändrar även henne.”Marzahn mon amour” är en berättelse om det liv som var, kunde ha varit och som återstår.

Hon lär känna sina stamkunder, deras karaktärsdrag, egenheter, levnadshistorier och öden. De flesta är pensionärer, varav en hel del dessutom är väldigt ensamma. Hon lyssnar med tålmodigt jämnmod på de historier hon får höra och hon kommer sina kunder väldigt nära.

Många av dem är ganska udda existenser, men alla är inte trevliga. De är inte f d DDR-höjdare och SED-funktionärer utan mest vanliga människor som murare, slaktare och sjuksköterskor. En enda f d partifunktionär har hon och det är herr Pietsch. I fotterapeuten ser han en f d ungpionjär, som påminner honom om gamla tider från före Berlinmurens fall 1989.

Det finaste porträttet handlar om Gerlinde Bonkat, som för många år sedan kom som flykting från Königsberg, som då låg i det gamla Ostpreussen men som idag är ryskt. Hon är godheten personifierad och skildras som en nunna utan dok och utan kloster. Hon utbildar sig till sjuksköterska, lever självständigt och ställer alltid upp för och hjälper andra.

Att döma av alla olika historier är livet oftast en förlustaffär. Livet kan vara fullt av smärta men också av orgiastisk lust. Oskamps människosyn är illusionslös men underförstått förespråkar hon hela tiden solidaritet med de små människorna. Hon skriver ibland även om den saktmodiges vrede, då hon visar respekt för livets okränkbarhet och individens integritet. Hennes ständiga medkänsla med samhällets förlorare visar inte minsta spår av sentimentalitet.

Romanen är skriven med lite lagom självironisk distans och här finns också en hel del humor, som dessutom smittar. På mig gör den ett starkt och varaktigt intryck, då den samtidigt är mycket underhållande med en intensiv närvarokänsla. Språket är rakt på sak, konkret och med ett tydligt och direkt tilltal. Stilen känns behärskat okonstlad. Prosan är till synes enkel och genomskinlig men samtidigt mycket målande. ”Marzahn mon amour” är ett inkännande porträtt av invånarna i en stadsdel i det gamla Östberlin. Det är en lättsam historia, som gör mig varm i hjärtat.

The post Hjärtevärmande Berlinskildring first appeared on Opulens.