HISTORIA. Nu startar vi en ny veckoserie där Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. I dagens text handlar det bland annat om en spektakulär elefant.

Vi lever mångt och mycket i det förra sekelskiftets värld. Vissa saker som ofta skapar irritation och friktion härrör från det sena 1800-talet: en snabb vass sensationspress, stress och storstadens anonymitet. Samt, sist men inte minst, trängsel på kollektiva färdmedel.

När man tänker storstad så går sinnet automatiskt till tunnelbana och hur det blivit närmast sinnebilden för urbanitet. Men det var inte självskrivet att det skulle bli denna sorts rälsburna fortskaffningsmedel. Ett annat system var högbanan även kallad monorail på klingande nysvenska och i Wuppertal byggde man en extra lyxig vagn i ädelträ och mässing för att ge som reklamgåva till kejsar Wilhelm I. Det handlade om att man ville sälja ett helt sånt här system till Berlin, som sedan valde bussar och tunnelbana i stället.

Den så kallade Kaiserwagen körs fortfarande som turistattraktion. Så klart är hela konstruktionen och tekniken med sina fackverksbågar och utsikt från tågen ett slags dragplåster i sig, och utgör en hel del av reseindustrin här. Det är allvarligt en sämre, mer komplicerad och skranglig teknik med mycket mer säkerhetsföreskrifter, men tillspetsat så hade väl ingen kommit på tanken att rasera Eiffeltornet bara för att det är gammal teknik som kräver mycket underhåll.

Tyskland befann sig i ett slags nihilistiskt nolläge på 50-talet där allt verkade tillåtet och då kom cirkusdirektören Franz Althoff på den “briljanta” idéen att låta den fyråriga elefanthonan Tuffi åka som passagerare på en linje, och gå igenom biljettluckor och perronger som vilken passagerare som helst. Detta slog såklart bakut. Stressen blev för stor för djuret som fick panik, sprang fram och tillbaka i vagnarna och klämde passagerare allvarligt och så brast en dörr av trycket och elefanten störtade mot en förmodad död. Men icke. Hon landade i floden, simmade i land och fångades senare in. Man kan spekulera och fundera en del i det vettiga med detta tilltag, men etiken och djurrätten var ju inte som idag.

Wuppertal drabbades hårt av andra världskriget och det blev ett sätt för stadens självkänsla och signum att renovera och nylansera sin annorlunda kollektivtrafik. I det här ruset så försvann kanske lite av omdömet. Samtidigt så är man i färd med att marknadsföra och nylansera en stad så då kommer väl ett sådant här debacle som en skänk från ovan. Fotomontage och vykort och nyckelringar och kaffekoppar med elefantens språng växte till en souvenir-industri över alla breddar och det resulterade även i en barnbok.

Men elefanten då? Hoppet från tåget visade sig vara bra för karriären, om man nu kan säga så om en cirkuselefant. Ryktet säger att när hon väl såldes till en cirkus i Paris var det inte så mycket tal om att dressera fram nya konster. Det räckte liksom med att ha hoppat från ett tåg i Tyskland. Folk kom och betalade för att se på elefanten i vilket fall som helst.

The post Tyska vykort: Elefanten i Wuppertal first appeared on Opulens.