DDR. Den här veckan skriver Jesper Nordström om den vänsterpopulistiska politikern Sahra Wagenknecht som föddes i DDR 1969.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Konservativ vänsterpolitiker född i DDR

Sahra Wagenknecht är ett fenomen sprunget ur Östtyskland. Född i DDR och 20 år gammal när muren föll är hon närmast perfekt positionerad för att bli en ny sorts konservativ vänsterpolitiker. Konservativ, närmast som Weiron i ottan i NileCity. Hon pratar handfasta plånboksfrågor, och du lär inte få höra henne uttala wokevänsterns ord, som intersektionalitet,  – åtminstone inte i positiv mening. Hennes retorik bygger i hög grad på att ställa ”vanligt folk” mot en korrupt eller verklighetsfrånvänd elit.

Wagenknecht bildade eget parti

Fram till 2023 representerade hon vänsterpartiet Die Linke men bildade i januari 2024 ett eget parti Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW).

Att vara 20 år när muren faller kan vara danande; hon fick hela systemets barn- och ungdomsår, men stod som ung vuxen inför det nolläge som murens fall innebar.

I viss mån rider hon på Ostalgie, men det är inte oljestinkande Trabantbilar eller retrohippa orange plastmöbler – utan en allvarligare variant, där hon ägnar sig åt cherry picking och lyfter fram det forna landets socialförsäkringssystem.

Bostadspolitiken i DDR

Ta bara det faktum att boendet i Östtyskland låg under samma kolumn som infrastruktur: järnvägar, färjor och Plattenbau (byggnader skapade utifrån stora prefabricerade betongelement). Den objektiva trivseln, i form av rinnande varmvatten och diskmaskiner, fanns i DDR på samma sätt som i vårt miljonprogram. Visst vet vi vad dessa bostadsprogram kunde urarta till, men det är en annan fråga.

Problem i dagens östra Tyskland

Det nuvarande östra Tyskland plågas fortfarande av mer social utsatthet och ren misär än det forna Västtyskland. I det forna DDR blir det musik för öronen när en politiker talar om hyresreglering, pensionssystem, arbetsrätt och a-kassa.

Sahra Wagenknecht är också ovanlig i sin vänsterposition genom att hon är starkt kritisk till invandring. Här liknar hennes inställning den man finner hos Mette Frederiksen och den danska socialdemokratin.

Den tyska politiken har präglats av en kristdemokratisk småborgerlighet sedan 1800-talet – en mentalitet som Heinrich Heine satiriserade i ”Tyskland, en vintersaga”.

DDR var en enorm anomali i det avseendet. Tyskland har i mångt och mycket varit ljusblått politiskt. Kanske kan man säga att Wagenknecht rider på den borgerliga mentaliteten i viss mån – den som stavas kärv skötsamhet.

Hon representerar en ytterkant som gör det alltmer problematiskt att bilda ljumma mittenkoalitioner i Tyskland.

Sedan är det ju det här med kvinnliga politiker, som man tyvärr inte kommer ifrån – även om jag själv inte skriver under på det – att de ofta bedöms utifrån framtoning och utseende.

Angela Merkel kom från DDR, var robust, närmast betryggande icke-ideologisk i sin bakgrund som kemist. Hennes lågskor och antifrisyr vittnade nästan om en ”skurtant” som i kraftfull anda skulle fixa situationen.

Wagenknechts intellektuella bakgrund

Sahra Wagenknecht har en utbildning som knappast kunde vara mer ideologisk, Under 90-talets första hälft studerade hon litteratur och filosofi. Hennes avslutande uppsats handlade om Hegels inflytande på Marx. År 2012 blev hon filosofie doktor i nationalekonomi med avhandlingen ”The limits of choice. Saving decisions and basic needs in developed countries.”

Hon är rapp, retorisk och påminner i sin skarpa framtoning om en svensk politiker som Ebba Busch. Det är en politikertyp som Tyskland inte riktigt är van vid, där det annars har varit gråblå kostymer, flint och sävlig byråkratanda.

En ovanlig allians

Med Wagenknechts parti har tyska språket berikats med ett nyord: björnbärskoalition (tyska: Brombeerkoalition). Det är den politiska termen för en allians mellan kristdemokratiska CDU, Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW) och socialdemokratiska SPD. Efter valframgångar för det högerextrema partiet AfD (och i avsaknad av andra majoriteter) har i vissa fall de tre ”björnbärspartierna” gått samman för att kunna bilda stabila delstatsregeringar och hålla AfD borta från makten.

Begreppet myntades i samband med delstatsvalen i östra Tyskland (i Thüringen och Sachsen) hösten 2024.

Som motvikt till högernationalistiska Alternative für Deutschland är hon således behövlig. Men för att ytterligare och slutligen komplicera bilden så överlappar hon ju motståndaren AfD i migrationsfrågorna.

The post Veckans DDR: Fenomenet Sahra Wagenknecht first appeared on Opulens.

DDR. Nu startar vi artikelserien Veckans DDR. Jesper Nordström kommer i en rad texter att blicka tillbaka och reflektera över den östtyska nation som grundades 1949 och upplöstes 1990.

”Vi är trötta på att Östtyskland alltid beskrivs som en enda lång novemberdag. Det fanns färg och glädje också i vårt system.” Den formuleringen fann jag på ett av de DDR-relaterade konton jag följer i sociala medier. Och visst – DDR var inte bara cement, kölappar och surkål. Det fanns schlagerband, semesterhem, rödvin från Bulgarien och ungdomsklubbar där det faktiskt skrattades. Färgbilder, från något gasthaus, där man kan föreställa sig hur ölsejdlarna klirrar.

Men ändå – denna envisa vilja att hävda färgerna måste förstås i ljuset av något djupare: DDR var ett system som målade upp sin värld efter karta, inte faktisk terräng.

Eller som det sas i lumpen: ”Om det är diskrepans mellan terräng och karta, så gäller kartan.”

DDR – mur, censur, planekonomi

I DDR var detta inte bara en vits, det var ett livsprogram. Partiet visste vägen. Historien hade redan pekats ut av Marx, Lenin och sedermera Ulbricht. Så när verkligheten började dra åt andra håll – när folk ville resa, köpa jeans, tänka själva – då var det verkligheten som måste korrigeras. Med mur, med censur, med planekonomi. Det var alltid den som läste av terrängen som hade fel, aldrig den som höll sig till kartan.

Och vilka var det som höll i kartan?

Jo, ett triumvirat av övertygade män: Walter Ulbricht, Erich Honecker och Erich Mielke. Paradoxalt nog var dessa män, som formade DDR:s hårda linje, själva rätt småborgerliga i sin sociala bakgrund. Ulbricht föddes 1893 i Leipzig, i en hantverkarfamilj där hans far var skräddare och hans mor sömmerska. Han blev tidigt engagerad i socialdemokratin och gick under 1920-talet över till kommunistpartiet. Hans politiska karriär började i Weimarrepubliken och han satt flera gånger fängslad under nazitiden. Efter kriget blev han DDR:s första ledare och formade i hög grad landets politiska och ekonomiska system.

Erich Honecker, född 1912 i Saarland, kom från ett liknande hem. Han var son till en gruvarbetare och fick tidigt kontakt med arbetarrörelsen. Under nazitiden fängslades han för kommunistiskt motstånd. Efter kriget steg han snabbt inom partihierarkin och tog över ledarskapet efter Ulbricht 1971. Under hans tid blev DDR alltmer isolerat men också hårdnackat troget Moskvas linje.

Det faktum att han var född i Saarland framhävde han sannerligen inte. ”Mörkade” är kanske för mycket sagt, men kort sagt passade Saarlands mycket speciella sociokulturella status dåligt i en mytbildning om ”genuin tysk marxism”.

Erich Mielke var den mest gåtfulla av de tre. Född 1907 i Berlin växte han upp i hantverkarhem och blev tidigt medlem i kommunistpartiet. Under Weimarrepubliken och nazitiden var han aktiv inom den illegala motståndsrörelsen och flydde under kriget till Sovjet. Efter 1945 blev han chef för Stasi, DDR:s fruktade säkerhetstjänst, och satt i denna roll ända fram till 1989. Mielke var känd för sin brutalitet och paranoida kontroll av alla medborgare. Det faktum att han ritade upp ett schema som visade hur hans sekreterare skulle servera frukosten säger något om hans personlighet.

Dogmatismen förenade

Trots deras olika personligheter förenades de tre i sin ideologiska dogmatism. Ingen av dem var någon kritisk tänkare – deras utbildning i Moskva och inom partiet var en form av mental indoktrinering där tvivel och pragmatism inte fick plats. De hade fått en karta – en ofelbar vägledning från Marx, Lenin och Stalin – och deras uppgift var att se till att verkligheten underordnades denna karta.

När folk började ifrågasätta, när ekonomin inte levererade, när muren blev en symbol för fångenskap – då fanns det ingen väg tillbaka. Kartan gällde fortfarande.

Här framträder en intressant kontrast till Gorbatjov, Sovjets siste ledare. Gorbatjov hade en högre akademisk utbildning och tillgång till en mental miljö där tvivel och reflektion – om än sådana som höll sig inom systemet – inte bara tolererades utan också uppmuntrades. Det var i denna spricka i systemet som förnyelse kunde börja gro. Hans universitet och partiskolor erbjöd utrymme för kritiskt tänkande och insikt i systemets svagheter. Det är ett känt psykologiskt fenomen, Dunning-Kruger-effekten, som säger att ju mer man lär sig, desto mer inser man hur mycket man inte vet. Ju högre man kommer i kunskap och förståelse, desto mer öppnar sig självtvivel och reflexion – en spricka i den dogmatiska kartan.

I detta ljus framstår Östtysklands ledare mentalitetsmässigt som den där blåhåriga veganen vid julbordet som inte vet när det är dags att dra in hakan och visa lite ödmjukhet.

The post Veckans DDR: Kartan och terrängen first appeared on Opulens.

LJUDTEKNIK. Jesper Nordström skriver i dag, den 1 april, om den oväntade återkomsten av VEB Klangwunder, det östtyska elektronikföretaget från DDR-eran. Med Fritz Wurstensteins Titan 3000 tar de nu ett djärvt steg in i framtiden.

Efter tre decennier i tystnad återuppstår den legendariska östtyska elektronikjätten VEB Klangwunder med en revolutionerande högtalare: Fritz Wurstensteins Titan 3000, en hifi-dröm för den nostalgiske Ossie-audiofilen.

Under DDR-tiden var VEB Klangwunder känt för sina högtalare i massiv spånskiva och med skruvterminaler som krävde fyra starka män och en auktoriserad partitekniker för att ansluta korrekt. Nu, med kapitalstöd från en mystisk schweizisk fond, återuppstår bolaget med en modern tolkning av sin klassiska ingenjörskonst.

”Vi har samlat de bästa ingenjörerna från RFT, Robotron och de hemliga laboratorierna i Dresden för att skapa en högtalare som förenar det bästa av planekonomisk robusthet och dagens lyxkonsumtion,” säger Helmut Krause.

Fritz Wurstensteins Titan 3000 är ingen vanlig högtalare. Det är en “Volkslautsprecher” – en folkhögtalare – som kombinerar gedigen DDR-teknik med överdådig västtysk prissättning.

Se här några imponerande data:

Bas: 30 cm Stahlmembran av valsat titan från ett överblivet MiG-21-lager.

Diskant: Legendariska “Ohrenschmeichler”-banddiskanter, direkt kopierade från en okänd VEB-prototyp.

Delningsfilter: Handlindade spolar av ren koppar från skrotade Zschopau-motorcyklar, lödda med autentisk östtysk silverlod (ger en “varm och revolutionär” klang).

Frekvensomfång: 10 Hz – 30 kHz (eller ”så långt Socialismens ljudvågor når”).

Impedans: Stolt 8 Ohm, kompatibel med all elektronik framtagen före Murens fall.

Högtalaren är tung, mycket tung (74 kg per styck), men VEB Klangwunder har tagit fram en lösning – ett par specialanpassade Möbelrollen, från en nedlagd Wartburg-fabrik, ingår i köpet.

Ljudupplevelsen: En stenhård DDR-klangvägg

Fritz Wurstensteins Titan 3000 har testats av äldre radioingenjörer som en gång arbetade i Studiotechnik Berlin. En av testlyssnarna, Wolfgang Müller (75), beskrev upplevelsen så här:

”Jag satte på en Amiga-pressning av Karat från 1982 och kände genast hur det knastriga brödet smakade bättre. Basen är som att stå vid en cementblandare i en Plattenbau, och diskanten är skarpare än min scoutkniv från ungsocialisternas tid.”

Fritz Wurstensteins Titan 3000 säljs exklusivt via begränsad upplaga på Intershop 2.0 för 3 989 Ostmark – eller 6 499 € (inklusive en statlig distributionsskatt för att hedra det socialistiska arvet).

VEB Klangwunder betonar att detta är en “högkvalitativ ljudprodukt för kamrater med medelklassinkomst” och att inga västinfluenser har fått påverka designen, förutom möjligheten att betala i Euro och inkluderingen av en modern Bluetooth-adapter (som strikt sett endast får användas med DDR-godkända källor, såsom en RK5 RFT Bandspelare).

Med Fritz Wurstensteins Titan 3000 får äntligen äldre Östtyskar chansen att skapa den mancave de aldrig hade råd med under DDR-tiden. Som Generaldirektor Krause avslutar:

”Muren föll, men den östtyska ljudbilden lever vidare – nu starkare än någonsin!”

The post Fritz Wurstensteins Titan 3000 – en stenhård DDR-klangvägg first appeared on Opulens.

POLITIK. Med anledning av det förestående nyvalet i Tyskland den 23 februari reflekterar Jesper Nordström över alt-högerns frammarsch och de långa efterverkningarna av DDR:s kollaps. ”En välfärdssamhällets dödsdans,” skriver han.

Det finns något djupt olyckligt i relationen mellan den konservativa, ibland rent konspiratoriska alt-högern och den klassiska liberala högern. Den ena kan liknas vid en pyroman, den andra vid en falsk brandkår. Den ena skapar oro och osäkerhet i samhället, medan den andra påstår sig kunna återställa ordningen genom lag och tradition. Karamellkung och tandläkare i ett.

Neoliberalismen, med sitt fokus på fria marknader och minimal statlig inblandning, har ofta fått kritik för att den orsakar ojämlikhet och social splittring. Detta skapar inte bara ekonomiska klyftor utan också en känsla av osäkerhet och förlorad sammanhållning. Denna osäkerhet är jungfrulig mark för alt-högern, som i sin tur ser en möjlighet att erbjuda sina egna lösningar på det kaos som den nyliberala politiken ofta medför. Lösningar i stil med Al Capones soppkök för de fattiga i depressionens Chicago.

Alt-högern, med sina nationalistiska och ofta rent auktoritära tendenser, lovar att återställa ordningen, och ofta genom att återvända till fantasibilder av en ”bättre tid”, när allt var mer förutsägbart. I Sverige till exempel genom att försöka damma av Bullerbyromantiken.

Nyvalet i Tyskland

När det gäller det tyska nyvalet den 23 februari i år så är den egentliga stenen i skon DDR:s kollaps och hur denna fortfarande har efterverkningar.

Kollapsen, ja. Plötsligt var hela östblocket upplöst och människorna som levt under de nu störtade kommunistiska regimerna kastades in i en osäker och oviss framtid. 

De ekonomiska omställningarna var hårda, och många förlorade sina jobb, sin trygghet och sin plats i samhället. Västvärldens löften om frihet och välstånd blev i många fall en svidande besvikelse för många i de tidigare socialistiska länderna. Det skapade ett vakuum – och i detta vakuum kunde idéer om en återgång till ”ordning” och ”tradition” få fäste. DDR:s kollaps satte fart på en oro som fortfarande ekar i de gamla östländerna, och här kommer alt-högern in som den aktör som erbjuder en lösning, om än en förvrängd sådan.

Östra delen av Tyskland

Ser vi ännu längre tillbaka i tiden så var östra Tyskland före bildandet av DDR en region präglad av ett slags paternalistisk feodalkultur präglad av en ostelbisk junker-klass. Det fanns enorma gods med arrenden och en värdekonservatism som minst sagt stod emot marknadsliberalismens ideal. Sedan kom socialismen. Summa summarum; Östtyskland 1989 var som det postsovjetiska Ryssland, en region som knappt upplevt liberal demokrati eller marknadsliberalism i västerländsk anda i modern tid.

Det har också sociologiskt påvisats att det östtyska kommunistpartiet snarare ville betona kontinuitet än uppbrott. Det gjordes genom att förankra DDR:s näringar i det lite mystiska Heimat-begreppet. I östra Tyskland fanns Europas främsta tillverkare av klassiska musikinstrument men även produkter som leksaker och nötknäckare var lätta att inlemma i begrepp som platskänsla, småskalighet, autenticitet. Begrepp som låter sig placeras såväl till höger som vänster på den politiska skalan.

När muren föll

En specifik företeelse i samband med murens fall kan fungera som en avslutning värd att begrunda. När muren raserats noterades att det i forna Västberlin plötsligt fanns fler grävlingar och rävar ute på gatorna nattetid. Det förklarades med att det mindre moderna och småskruttiga Östberlin lockade till sig dessa djur. Innergårdar med äppelträd här, ett litet potatisland där, allt för att dryga ut hushållskassan i den havererade planekonomin. Djuren dog emellertid av stress när de möttes av Västberlins neonljus och hårdare tempo.

Däri finns ett slags parallell till fabriksarbetaren på något VEB-verk i DDR som kanske hånlog mot femårsplanen men i alla fall kunde vara säker på att ha ett jobb att gå till. Efter murens fall blev det i stället en strid på kniven.

Ett äktenskap i helvetet

När nu den klassiska högern närmar sig alt-högern i Tyskland så är det ett slags äktenskap i helvetet där båda parter spelar på samma känslor av otrygghet, men på olika sätt. En välfärdssamhällets dödsdans.

The post Nyvalet i Tyskland 2025 ‒ välfärdssamhällets dödsdans? first appeared on Opulens.

WEIMARREPUBLIKEN. Jesper Nordström har läst Harald Jähners “Hisnande tider” om livet i Weimarrepubliken. Det rör sig om närmast obligatorisk läsning för den som vill veta mer om den ödesdigra epoken, anser vår recensent.

Hisnande tider. Livet i Tyskland 1918–1933
av Harald Jähner
Översättning: Svenja Hums
Daidalos

När den verkligt mästerliga mellankrigstidsskildraren Joseph Roth skrev om Berlin lyfte han bland annat upp två iakttagelser, företeelser som han fann signifikativa.

Roth tecknar porträttet av en begravningsentreprenör som cyklar förbi. Bara det faktum att det är fråga en representant för detta yrke säger mycket. Här cyklar alltså en yrkesman förbi som vi förknippar med stram värdighet och viss elegans. Hans porträtt visar snarare på det trådslitna och skrangliga, som om det lika gärna kunde vara en rörmokare eller en sotare.

Det andra Joseph Roth lyfter är ”Röde Richard” som var tidningskypare på ett av alla författares och tidningsmäns favoritkafé.

Ja, tidningskypare. Du bad honom om vad du ville läsa och han hämtade tidningen på sådan där tidningskäpp till ditt bord. Det är lätt att se detta som ett tecken på gamla goda tider men sanningen är väl snarast att det var ett resultat av den tidens arbetsliv och ekonomiska situation. Många fick ta första bästa jobb som erbjöds och sedan klamra dig fast.

A-kassan varade i 13 veckor, därefter väntade för mången olycklig härbärge med vägglöss och kålsoppa. Både scenen med begravningsentreprenören och Röde Richard är också tecken på en ny människotyp; gränsgångaren som uppbär flera roller.

En orolig och nervig tid

Weimarrepubliken var inget kaffehus i fransk 1700-tals stil. Här diskuterades inte över gränserna och Röde Richard kunde ibland ta en lapp mellan de konkurrerande borden och smuggla ner i fickan på någon paletå. Ett manus från en poet till en förläggare här, en artikel till en tidningsredaktör där…

Det är just denna nerviga och oroliga tid med också många möjligheter som Harald Jähner tecknar i sin ”Hisnande Tider. Livet i Tyskland 1918-1933”.

Jämte franska revolutionen är antagligen Weimarrepubliken den epok som genomlysts och beforskats mest och det leder ju till att det finns en del böcker att jämföra med, exempelvis Eric D Weitz ”Weimartyskland: Löfte och tragedi”.

Jag dömer till Harald Jähners fördel vid jämförelse då han till skillnad från Weitz inte jonglerar med så stora kulturteoretiska begrepp utan börjar i något exakt litet och sedan låter det vindla i väg till en större syntes och ett större sammanhang.

Ja, grundhållningen påminner lite om Peter Englunds, en annan historiker som inte svävar bort direkt i de diffusa molnen av ”tidsanda” utan börjar i arkivet, med den konkreta detaljen.

De ekonomiska kraschernas tid

Något som är centralt för denna tid är de stora ekonomiska krascherna. Först drabbades folket av hyperinflationen 1923 och sedan när väl den vingliga färden mot framtiden verkade ha tagit fart så kom Wall Street-kraschen 1929 och som en dominoeffekt Kreugers självmord och börssvacka. Det var ett folk helt sönderkört till dödens gräns, längtande till slut efter sockerchock, snuttefilt och förlösning. Torrt fnöske som Hitlers agitationsgnistor kunde antända.

Jähner visar på splittring och konflikt i närmast hela samhället. Han tecknar den kvinnliga frigörelsen och hur den väckte mäns bitterhet. Så menar han att hyperinflationen 1923 gjorde att hemgift och det traditionella upplägget att gifta sig rikt var puts väck. Unga kvinnor gick ut i arbetslivet och valde yrken som sekreterare eller växeltelefonister. Plötsligt hade de pengar, även om det var en rätt osäker ur-hand-i-mun-tillvaro. De gick ut och dansade, men inte för att låta sig bjudas upp av en kavaljer.

Nej här föddes den moderna klubbkulturen där man kunde dansa ensam med sig själv, bara skaka loss lite och glömma vardagen. En mildare form av gigolofenomenet uppstod: den professionelle manlige dansaren som de stora och grälla danspalatsen gav hemliga direktiv åt. Uppgiften bestod i att bjuda upp de korpulenta och oattraktiva kvinnorna först. En krass cynism som spelade på att ge de förfördelade en kick.

Få städer hade lika undermåliga bostäder som Berlin. Ofta var det fråga om labyrintiska kyffen med rum på rum, hus på hus i stora innergårdssystem där verkligen berättelser om kriminalitet och misär kunde frodas.

Så man levde i offentligheten så mycket man kunde. Jähner noterar planlösningen på de nya stora nöjespalatsen där närmast atriumliknande lokaler var till för att alla verkligen skulle se alla.

Men kommunicerade man med varandra där i någon djupare mening? Det kan man ifrågasätta. De 144 dagstidningar som staden hade, ofta med två publiceringar om dagen, var ingen grogrund för kompromissökande överbryggande mjuka samtal. Snarare ser vi likheten med sociala mediers filterbubblor.

Paralleller till vår egen tid

Att vår samtid liknar mellankrigstiden är en väldigt sliten klyscha. Icke desto mindre framstår den som sann. Jähners bok fungerar som ett litet tittskåp där vi kan se motsvarigheter till alla de konflikter och tendenser som finns i vår samtid.

Jähner hittar som sagt verkligen de signifikativa detaljerna. Så lyfter han till exempel fram att snabbt efter börskrashen 1929 så ändrades klädidealet i damtidningarna. Budskapet var att ”nu är vi trötta på androgyna flicksnärtor som inte har något vettigare för sig än att dansa Charleston”. I stället kom ett stramt och prudentligt ideal att framhållas. Nazisterna nickade bifall i de högerinriktade tidningarna. Läkemedelsindustrin gjorde det skrattretande unika: lanserade ett inverterat bantningspiller så att kvinnorna skulle gå upp i vikt och bli mer ”moderliga”.

Efter att läst denna närmast obligatoriska bok om denna ödesdigra epok slår mig en tanke som kanske är lite väl spekulativt djärv. Var Tredje Riket verkligen något som fullständigt bröt med Weimarrepubliken? Hur kunde ett folk bli så förfört av en demagog om det inte redan fanns en utbredd mentalitet att knyta an till?

Weimarrepublikens kollektivism

Jähner slår hål på myten att det var en glad, uppsluppen tid. Snarare var det som Henry Parland skrev: ”Ungdom: hunger eller en trötthet som dansar?”

Ja man dansade, dansade och åter dansade

Det är nästan så allt detta dansande skulle kunna vara ämne för en slags socialpsykologisk studie. Ja, det är nästan så att man vill spekulera kring huruvida det extatiskt kollektivistiska var en sträng som Hitler lyckades slå an.

Vi hade här en nation van att leva i offentligheten, ibland på tillfällig flykt från hälsovådliga hyreskyffen. Sedan kom marscherna, talen, spektaklen och tribunerna. På toppen av detta var radion ett medium på frammarsch.

Men vad står det då om jazzen, spriten, kokainet, erotiken, dekadensens och utlevandets Berlin i boken? Jodå, var lugn, Jähner tar upp detta också med tillbörlig kritisk blick för att inte ytterligare bidra till myten om att detta var en varm och glad tid. Låt det vara nog sagt att kapiteltiteln i det här fallet är ”Ryttmästare med bröst. Kulturell appropriering av monokeln”.

The post Läsvärt om Weimarrepubliken first appeared on Opulens.

TYSKLAND. Jesper Nordström resonerar kring vad som håller på att hända i dagens Tyskland där högerextrema AFD nyligen haft stora framgångar i delstatsvalen i landets östra delar.

De gånger jag varit i Berlin har det alltid varit fråga om minnesvärda besök. I de centrala delarna av Berlin har man inget att bevisa. Man kommer i tröja och jeans. Eller uppträder i blå latex som ett särpräglat original. Jaha, liksom. Ingen höjer på ögonbrynen.

Det enda obehagliga som hänt mig i Berlin var när jag ville uppleva något mindre hippt. Jag ville nämligen gå på en vanlig pub. Jag ville göra något som motsvarade att hitta en lunchsylta i östra London som serverar ål-paj och te. Så jag tog den skramlande högbanan till Lichtenberg, stadsdelen i öst som fortfarande bevarar en viss innerstadskänsla, innan Marzahn tar över; detta närmast parodiskt tydliga exempel på betongförort à la DDR.

Hitler eller Honecker? 

Jag borde ha vetat bättre. Stämningen var skränig och aggressiv på die Kneipe. Blickarna som de alkoholiserade stammisarna gav mig handlade om att det bara var en tidsfråga att få på flabben.

Så jag flydde till Prenzlauer Berg där jag sjönk ner i en tryggare värld av linnekavajer och latte.

Jag spekulerade om vilket av två möjliga ”H” man gillade på den där puben som jag fick fly ifrån. Hitler eller Honecker? En sak var säker i alla fall, där var det inte tal om några liberala, mjuka och öppna hipsterattityder.

Bittert östra Tyskland

Berlin ligger där och påminner en smula om Asterix by: en ficka av tolerans och loj attityd i ett alltmer högerkonservativt bittert östra Tyskland, det före detta DDR. Journalisten Katja Hoyer gav 2023 ut en matig historik över DDR och hon skräder inte orden när det gäller Stasis tortyr, Walter Ulbrichts iskalla kompromisslöshet och systemets allmänna ruttenhet…

Samtidigt ger hon också ett porträtt av Östtyskland där hon vänder sig emot den arrogans och von oben-attityd från Västsidan som rådde vid återföreningen på 1990-talet. Som om dessa människor i öst nu bara skulle kasta av sig vadmalspaltorna eller den töntigt orange städrocken och helt okritiskt hoppa på västeuropeisk marknadsliberalism. Ressentiment och bitterhet är högerreaktionens främsta motor.

Framgång för AFD

Så går då det högerextrema AFD fram betydligt i delstatsvalen i östra Tyskland och situationen liknar den i Ryssland på 90-talet. Efter decennier av planekonomi som i alla fall garanterade en liten men säker kaka stod folket inför rövarkapitalism och ett nihilistiskt nolläge.

Lantbrukaren och fabriksarbetaren från DDR stod nu där med tomma händer och också en växande irritation över att bli paternalistiskt behandlad som en töntig kusin från landet. Det var ingen som lyssnade på dessa människors berättelser och djupare erfarenheter, nej nu skulle bara, ”tjoff tjoff”, det kommunistiska dammet borstas av.

AFD:s framgång var som störst i Thüringen och Sachsen. Det är delstater vars särart redan den gamle hårdingen Gustav Stresemann förstod. En rad levnadtecknare kring denna Weimarrepublikens starke man är ense om att hans insats bestod i att ena Tyskland ekonomiskt trots så stor bredd i näringarnas särart; ”skorstensbaronerna” i Ruhrområdet med Kruppfamiljen i spetsen och den mer småskaliga tillverkningsindustrin, hantverket, lantbruket i provinserna kring Dresden.

Tysklands situation

Kort sagt en region som länge vurmat för det värdekonservativa. Tysklands situation liknar USA:s. Det är trots allt en federation av delstater med mycket olika slags historia, ekonomisk situation och social särart.

Angela Merkel utgjorde en märklig anomali. Här såg vi den omvända och positiva versionen av fördomen om en person från DDR. En rejäl tant med lågskor och praktisk frisyr van vid att kämpa på och äta kålsoppa. Närmast en babushka, en robust landsmoder att samlas kring.

Tanken på att en ”Ossi” skulle kunna vara en samlande kraft i Tyskland framstår på grund av det politiska dagsläget som ett skämt. Vår tids Gustav Stresemann lyser med sin frånvaro.

The post Tyskland ‒ en splittrad nation first appeared on Opulens.

ÖVERSÄTTARE. Jytte Holmqvist har träffat den framstående översättaren Christine Bredenkamp för ett samtal om karriär och ordkonst, ordval, jargong, puristisk finess och fingertoppskänsla.

Adorjáns språk, eller i alla fall hennes svenska översättares, Christine Bredenkamps, är lojalt mot den cocktail-kultur som de olika personerna glider runt i. Det flyter lika lätt som oliven i en dry martini, och som läsare smuttar man förtjust och glömmer stundtals vilken förskräcklig värld man njuter av.

Spontan, självklar, stilig och flärdfull, Christine Bredenkamp är en trespråkig skönlitterär översättare som är medlem i Sveriges författarförbund och har översatt fler än 40 titlar inom olika genrer. Hon har ett rakt och ledigt sätt som är befriande. Hennes samtal med Tellervo Samuelsson en regnig kväll på Ystads stadsbibliotek den 23 april i samband med Världsbokdagen var välbesökt och engagerande – och gav mersmak.

Jag hade nöjet att själv samspråka med Christine en vecka senare på Café Lurblåsaren dit hon anlände per cykel längs kullerstensgator som vittnar om en svunnen medeltida tid. Vår konversation över en cappuccino gick från det ena ämnet till det andra, två timmar flög förbi och jag lärde känna en tillmötesgående och avväpnande yrkeskvinna som brinner för sitt gebit, är skärpt, lyhörd och livserfaren med olika kulturella referensramar och vars lingvistiska expertis leder henne in i nya spännande världar där hon ger uttryck för kulturella säregenheter över språkbarriärerna.

Nedan följer vår dialog och tankar kring karriär och ordkonst, ordval, jargong, puristisk finess och fingertoppskänsla.

Stort tack för att du tog dig tid att komma hit. Du har gått från teknisk till litterär översättning och specialiserar dig på Barn och ungdom, dramatik, essä, fantasy och science fiction, memoar och biografi, novell, roman, och spänningslitteratur och romance.

‒ Ja, böckerna täcker ju upp en hel del. Det är ju inte direkt mitt val men man kommer ju in på olika genrer.

Det handlar i det här fallet om en serie memoarer utgivna i Tyskland om kvinnor som genom årens lopp inte alltid fått den uppmärksamhet det förtjänar, för Bokförlaget NoNa (t.ex. Madame Piaf och kärlekens sång (Madame Piaf und das Lied der Liebe, av Michelle Marly), 2020, och Frida Kahlo och Kärlekens färger (Frida Kahlo und die Farben des Lebens, av Caroline Bernard), 2021.

Christine poängterar att hon tar sig an olika texttyper beroende på efterfrågan eller behov från förlagen. Hon är tacksam för variation i arbetet:

‒ Det är litegrann som jag sa i samtalet också; jag tror det skulle vara väldigt ansträngande att bara sitta med tunga böcker språkligt och historiemässigt, det kräver så oerhört mycket och är tidskrävande. Men det är där som utmaningen ligger: att hitta och knåda fram den där degen men att varva detta med mer lättsam litteratur som noveller eller deckare. Det blir en bra balans – och kanske bättre för bankkontot också!

Du debuterade som skönlitterär översättare 2006 med Leklust – eller flickan utan egenskaper (Spieltrieb) av Juli Zeh och förmedlar som översättare även olika kulturer. Varför just tyska och kroatiska som källspråk?

‒ Tyskan kommer helt naturligt från min far och mitt första språk är egentligen tyska tills pappa lärde sig svenska så tyskan har varit parallell med svenskan hela tiden. Och kroatiska har kommit nu och under tiden som jag har flaxat fram och tillbaka mellan Sverige och Kroatien under ett decennium.

Är svenska alltid ditt målspråk eller översätter du också till kroatiska och tyska?

‒ Nej hela tiden till svenska. Jag har ett annat gehör för det språket och använder mig av en kombination av digitala ordbanker som Nationalencyklopedin och ordböcker som jag också slår i, inklusive Svenska Akademins Ordlista.

Hur övergick du från teknisk översättande till litterärt och kan du säga något om själva arbetsprocessen?

‒ Jag kom till Berlin och började jobba på ett tekniskt översättningskontor. En av min före detta kursare som numera är renommerad översättare (Ulla Ekblad-Forsgren) och jag pluggade tyska tillsammans i Lund. Hon började på en litterär översättningslinje på Södertörn och rekommenderade att jag gjorde mitt prov dit. Jag blev antagen, gick den tvååriga utbildningen och fick mitt första litterära uppdrag. Sedan körde jag på parallellt i tio år tills det kom en mer strid ström av litterärt arbete och då jag lade det tekniska åt sidan.

Christine föredrar litterär översättning som är mer språkligt utvecklande:

”Jag tycker om när jag själv blir utmanad i språket, inte ett torrt tekniskt sätt då jag ska fundera på om jag ska säga knapp eller spak eller ratt” (som när hon översatte manualer för John Deere-traktorer). ”Jag vill ha bilderna framför mig och en bra berättelse. Det är ju det jag vill förmedla. Och det är underbart när texten liksom flödar genom mig och rinner ut genom fingrarna, som om jag nästan skriver av originalet.”

Ja och som litterär översättare får du ta del av författarens tankar. Det måste vara extra betydelsefullt för dig att ta dig an beskrivningar av forna Balkan och böcker som När duvor flyger (Tauben fliegen auf, av Melinda Nadj-Abonji, 2011) som uspelas i Schweiz och Vojvodina, dagens Ungern och Serbien, och för vilken du blev belönad med Loorens Översättarstipendium.

‒ Ja och som jag nämnde i mitt samtal med Tellervo läser jag ibland en bok som jag ska översätta och ibland gör jag inte det och det har både för- och nackdelar. Om jag läser den innan så vet och känner jag kanske igen i det avseende att jag borde ha fått en känsla för hur den låter. Men att börja översättningen utan att ha läst [ursprungsboken] ger en mycket mer spännande känsla under vägen för jag vet inte vad som ska komma och jag blir nästan som medförfattare.

Hon ger här som exempel ett stycke i Under fikonträdet (Figa) av den slovenske författaren Goran Vojnović (vars många kraftord för övrigt är svåra att översätta lika effektfullt till svenska). Christine läser högt från sidan 83 och tid och rum blir ett flytande koncept:

”Någonstans på vägen ut ur Markos rum gick jag vilse i en annan natt, natten då jag just kommit hem från en rökig källare, med huvudet fullt av Tadeja, det susade och dunkade i öronen på mig, jag kände en osläcklig alkoholtörst fast jag hade en unken smak av avslagen öl i munnen, hennes kind tryckte ömt mot mitt ansikte men kändes som ett svidande brännmärke. Hennes leende var precis överallt, likt en solkatt som bländade mig vart jag än vände blicken, ett leende som närmade sig mig genom rummet som kom närmare och närmare, jag såg det lika tydligt som i slowmotion trots att jag visste att allt hade skett så snabbt.” (Vojnović, 2016).

‒ Det är en episod i ett kapitel där det är fem sidor utan punkt. Och där flöt det på och tårarna började rinna under tiden som jag översatte. Det var oerhört känslosamt. Det handlar om tre generationer män under krigets Jugoslavien; först andra världskriget, sen inbördeskriget och sen nutid, och sen om kärlek och intimitet och vad man går och bär på och hur det präglar en och hur man måste byta land fast man inte vill det. Om plötsliga nya gränssättningar och hur man hanterar det och för det vidare till sina söner. Just detta stycke är nutid och mycket intensivt och fint.

Christine bodde en tid i Eskilstuna som tog emot många jugoslaviska invandrare och flyktingar på 70 och 90-talet. Hon har en extra speciell känslorelation till Vojnovićs bok efter att själv rest runt i dessa byar och fått en känsla för miljön de utspelar sig i. Ljubljana och andra platser omnämnda i boken blev på ett sätt en del av förarbetet.

Hur kom du in i det kreativa tänkandet?

‒ Språket var nog från början. Både mamma pappa är duktiga på språk. Jag skulle bli gymnasielärare men tänkte om och kände att jag ville komma in i något annat. Det blev inte uppfyllande för mig – kanske gör jag det senare men nu föll det sig så att jag hellre tragglar med mig själv och lever mig in i andras öden. Det är ju lite som att skådespela att sitta med alla roller men lite kanske i smyg.

Det måste vara svårt att gå in och ut ur karaktärer eller att lägga dem bakom sig när en bok väl är klaröversatt?

‒ Det är jättejobbigt att lägga ifrån sig texten. En deckare är ett undantag och inte samma utmaning. Dessa böcker följer oftare en rak berättarväg och har färre avvägar eller utsvävningar. Men med mer komplicerade texter lär man känna karaktärerna och det är först när deadline kommer som jag (motvilligt) klarar av att lägga ifrån mig översättningen.

‒ Kerstin Giers ädelstenstrilogi Rubinröd, Safirblå, Smaragdgrön (2012-2013) är exempel på ungdomsböcker där jag fick chansen att följa karaktärerna i över 1 000 sidor.

Själva arbetsprocessen: jag antar att du läser igenom boken först med penna i hand och sedan går i gång med en andra läsning där du rå-översätter och en tredje där du finslipar – stämmer detta?

‒ Ja, helst så många gånger det går. Jag försöker pressa mitt inlämningsdatum så långt det går. Man blir aldrig klar. Varje gång jag läser igenom ändrar jag något. Som jag sa tidigare är det enda som kan stoppa mig från att finslipa ytterligare ett specifikt inlämningsdatum. Ibland är det flyt men ibland fastnar man desto mer. Då släpper jag det, går ut och går igenom det jag gjort innan. Det är ingen vits med att forcera översättningen, men en del kan stålsätta sig. Jag måste känna att jag kommer in i det.

Har du problem med att kill your darlings, det vill säga att lägga ifrån dig eventuella favorituttryck?

‒ Nej jag får inte ta in mina egna favorituttryck men sen blir det ändå min egen prägel. När det gäller tyskan är det många redaktörer som reagerar på att det inte får låta tyskt; de är livrädda för att det skulle komma in en liten tysk prägel vilket jag inte alls tycker är ett problem. Det finns en stagnerad syn på att tyskan är stel och tråkig och det är den verkligen inte och att ett originalspråk kan få skina igenom litegrann ser jag inte som ett problem. I portugisiska översättningar, vi kan ta José Saramago som exempel, översätts inte alla uttryck heller alla gånger utan då står det senhor och senhora. Det är däremot något i det tyska språket som gör att man i Sverige ryggar tillbaka för den långa meningen, den som går i flera omloppsbanor och har massa kommatecken. Svenskan har kanske moderniserats snabbare än tyskan.

Och ändå har ju svenskan också långa konstruktioner?

‒ Ja exakt, svenskan klarar det. Jag har inga kill your darlings men ibland tycker jag att det är roligt att få in kanske ett ord vi har som är ett lånat från tyska och som vi inte använder så mycket, för att se hur redaktören reagerar” (hon skrattar).

Hur skiljer sig tyska och kroatiska åt, i stora drag?

‒ Det må låta stereotypt men kroatiskan har framför allt en fantastisk berättarteknik; språket är ofta mustigt, storslaget och följer en annan poetisk melodi.

Tror du att svenska läsare lättare anammar en översättning från tyska eller från kroatiska?

‒ Jamen jag tycker ju att det är väldigt synd att detta får leva kvar med det tyska språket som något hårt – och om man tittar lite bakåt så ser man en enorm tradition av tyska filosofer och diktare, musiker och kompositörer, något etablerat i otroliga kulturevenemang och fantastiska texter. Men på sätt och vis tror jag nog att många rent spontant skulle välja ett helt annat språk som framför allt spanska som är mer lätt-anammat.

Ett särskilt besvär är naturligtvis att mycket du översätter är slang, och slang på kroatiska/bosniska är inte samma slang i svenska storstäder. Hur mycket svordomar kan man procentuellt ta med i en svensk text?

‒ Med Goran Vojnović är det ju så att det vardagliga språket mellan gemene man på Balkan använder sig av starka kraftuttryck, utan att det för den skull uppfattas som svordomar. Jag måste komma åt samma känsloläge och samma effekt på svenska. Ibland får det vara kvar som ett likalydande kraftuttryck. Men det är komplicerat och en avvägning hela tiden, och samtidigt en otroligt spännande process att se hur språken ska lyckas kugga i varandra till sist.

Är svenska läsare mer kritiska mot sådant än läsare på kontinenten som kanske generellt sett är mer vana att svara mer obehindrat än svenskar – fast detta ju även är en generationsfråga?

‒ Det beror nog på. Det skulle vara jätteintressant att se hur en svensk bok full med svordomar översätts till italienska till exempel. Drar man in mamma då?

(Detta med avseende till att flera sydeuropeiska språk syftar till modersfiguren i sina svordomar.) Svenskar vill gärna hävda att vi har så mesiga svordomar – men har vi verkligen det? Det är jätteintressant, svårt och utmanande – och härligt på samma gång.

Skulle det vara bättre om du satt i Stockholm än i Ystad i fråga om förlags- och författarkontakter?

‒ Nej det som är skillnad är ju litterära evenemang och tillställningar, diskussioner, panelsamtal och sådant är det mer av i Stockholm och Berlin och Malmö, inte lika mycket i Ystad. Och ja, jag kan sitta här utan att störas av bakgrundsljud.

Musik är viktig för ditt översättande?

‒ Ja, musik som passar till specifika böcker, till exempel balkanrap eller ska-musik.

I en intervju publicerad i Översättningssektionen för Sveriges Författarförbund säger Christine att hon oftast inte vet…

”… vilken musik jag behöver för att framkalla rätt känslotillstånd och efteråt är texten för alltid kopplad till tonerna. Till exempel så här: Juli Zehs Leklust är Evanescence, Tomma hjärtan är (rockbandet) AnnenMayKantereit, Saša Stanišićs debutroman är Vitor Ramil, Abonjis När duvor flyger är Leonard Cohen och Piaf-boken är förstås gjord ihop med franska chansonsångare.”

Vi diskuterar vidare relationen mellan författare och översättare och olika berättarstilar och hon nämner bosnisk-tyske Saša Stanišić (född 1978) som en författare som i den prisbelönta romanen Före festen (Vor dem Fest) skapat sitt eget språk:

‒ Han hittar på nya ord. Han ställer om ordled och sådant där. Det är fortfarande tyska men nu när jag kan kroatiska förstår jag själva känslan och hänger med. På balkanspråk kastar man oftare om ordföljden. Det som anses vara viktigast i meningen kommer gärna längre fram vilket är fascinerande.

Hon beskriver vidare Juli Zeh som en författare med en annan stil där det är långa meningar och oftast långa filosofiska resonemang.

När känner du att den här viktiga förståelsen mellan dig och författaren uppstår?

‒ Det är under tiden översättningen tar form. Det kan bli en beundran bara för orden. Då uppstår det en vördnad eller sympati. Med Saša, till exempel, har jag inte så många frågor för jag har lärt känna honom och hans språk efter fyra böcker. Jag kan le och känna att nu vet jag var hans tankar går, men andra böcker kan vara knepigare och knöligare och där faller det sig inte så lätt att hitta de rätta orden.

Tar du kontakt med förlagen eller författaren, eller de med dig?

‒ Nej översättaren väljer sällan – det är förlagen som tar kontakt med mig men det skulle kunna vara så att en viss författare kanske väljer att kontakta den översättare de är vana vid eller hyser tillit till. Jag är alltid fri att kontakta förlagen; det kan ge något ibland men inte alltid.

Har du översatt böcker som tidigare kommit ut i en annan översättning och hur skiljer sig era översättningar åt?

‒ Nej då handlar det ju många gånger om nyöversättningar och då lever oftast inte den första översättaren. Men det finns ju nyöversättningar som exempelvis Cien años de soledad översatt av Augustprisvinnaren Lina Wolff som ju också är prisbelönt författare. När man översätter tillbaka en översättning kan det vara så att allt det du bär inom dig, dina erfarenheter, din personlighet och det du vet skiner igenom.

(Wolffs råa men mustiga De Polyglotta Älskarna (2016) är översatt till kroatiska och engelska av Željka Černok och Saskia Vogel.)

Läser du recensioner i Sverige och utomlands? Och formulerar en tanke kring boken innan du sätter igång med översättningen?

‒ Ja ibland kan det ju vara att förlagen förser mig med dessa och man skriver ett utlåtande innan de köper in en bok. Ibland kan de vara rörande överens och ibland skiljer sig deras åsikter åt. Det är ju jätteviktigt med kritiker som inte bara följer den första recensionen utan skapar sig en egen åsikt och formar sin egen uppfattning om boken.

Vad tycker du om planerna på en normgivande litterär kanon i Sverige? Känner du till den till danska?

‒ Nej jag känner inte till den danska men jag känner till diskussionen. Frågan är väl vad som kommer ut av detta och vilka människor som ingår i kommitteen. Är man ganska likriktad i sitt sätt att tänka kan ju även själva kanon få en särskild inriktning och en kanon ska väl visa på bredden så det där blir intressant att följa tycker jag.

‒ I princip är det väl inte fel att ha något att rätta sig efter men jag tror att vi ska ha ett större förtroende för lärare också på skolorna – det är belästa och bildade människor. Det är även viktigt att ha bra bibliotekarier som vet vad som är av vikt och ger dig råd om vilken bok som skulle passa just dig. Barnen måste ges bra berättelser, och då menar jag sådana som väcker lust eller öppnar för diskussion. Det kan spreta åt olika håll men man får material att ta på.

‒ Jag tycker det handlar om att visa på både dåliga och bra, engagerande och fantastiska fantasifulla berättelser men även djupt realistiska berättelser som gör att man får ett engagemang. Om man presenterar det för barnet i ett ämne som litteratur även på grundskolan inspirerar man till ett mer demokratiskt tänkande eller inkluderar barnen själva till högre grad. Det blir spännande att följa. Jag förstår att det blivit debatt där det finns en rädsla för att det ska bli en särskilt nationalistisk, konservativ inriktning. Det ska man ha också men inte uteslutande. Barn kan hantera olika berättelser om de tidigt blir medvetna om dem.

Hur förklarar man den klassiska svenska litteraturen för en generation unga invandrare utan associationer till den?

‒ Det måste ingå en förberedelse inom historia och samhällskunskap. Jag vet inte riktigt hur långt tillbaka man ska gå i tiden. Det intresset är ju viktigt för alla i allmänhet, till exempel vad bakgrunden till Balkans uppdelning är, eller varför vi häruppe i norr är funtade som vi många gånger är, osv. Det präglar ju ett folk. Vill du förstå människor i en viss ursprungskultur behöver du dessa förkunskaper. Sämja och förståelse bottnar ju alltsomoftast i kunskap och bildning.

Håller du med om Roland Barthes tanke om ’the death of the author’ – dvs när väl en bok är publicerad får den eget liv och läsaren ser den som separat från författaren. Läser du böcker från samma perspektiv? Författaren försvinner och du ser texten för dess eget värde?

‒ Om jag vore författare själv skulle jag vilja att min bok fick vingar och att varje läsare fick läsa den precis som den vill, och ha den behållning av den som den vill.

Hur mycket av ens identitet sitter i ett språk?

‒ Det är spännande att se detta hos mig själv. Jag får uttrycka olika delar av mig själv som jag egentligen måste lämna men ibland får ge uttryck för. På kroatiska blir jag lite mindre återhållsam. Min mamma sa alltid att du måste ju hitta din plats. Men man kan känna sig hemma på flera platser; det är bra att ha flera hem. Och man förändrar både röst, tonläge och kroppsspråk när man talar ett annat språk.”

Språk som makt – du sitter på stor makt som översättare med direktkontakt med din läsekrets som talar ett annat språk än originaltexten. Kan du känna att du ibland utnyttjar den makten?

‒ Jo det är ju makt absolut. Men vi ska ju inte förenkla något som inte är enkelt i originalet, vi ska heller inte försköna eller förfula. Är originalet otympligt och knöligt är det författarens val och slätar vi då ut det till en ’smidig svenska’ så kanske vi använder vår makt på fel sätt; då kanske vi underskattar läsaren och språket förenklas och banaliseras i onödan.

Finns det en risk att man förlorar sitt eget modersmål när man specialiserar sig på fler än två språk?

‒ Nej men det är jätteviktigt att man lär sig språket ordentligt. Många idag säger att de läser bättre på engelska än svenska och söker nästan beröm för det, men jag tycker det är coolare att behärska sitt modersmål på så många olika plan som möjligt. Är du så osäker på ditt modersmål att du drar till med engelska uttryck eller inte riktigt greppar det du läser kan det bli problematiskt; både med din egen förståelse och att göra dig förstådd. Eller att du läser en engelsk översättning och tror att det är ett original.

Slutligen, ett uttryck som du tycker effektivt sammanfattar översättningen som konst?

‒ ”Writers create national literature with their language, but world literature is written by translators.” (José Saramago)

The post Ett möte med översättaren Christine Bredenkamp first appeared on Opulens.

AVHANDLING. Lis Lovén har läst Isabelle Ståhls avhandling om de drogexperiment som utfördes under mellankrigstiden i Tyskland. Lovén finner boken synnerligen tankeväckande.

Psykets laboratorium: Skildringar av drogexperiment i Weimarrepubliken
av Isabelle Ståhl
Ellerströms

Isabelle Ståhl disputerade denna höst i idéhistoria vid Stockholms på avhandlingen ”Psykets laboratorium: Skildringar av drogexperiment i Weimarrepubliken”. Avhandlingen har publicerats på Ellerströms förlag och kan avgjort vara av intresse även utanför den akademiska sfären.

I Weimarrepubliken gjorde man försök genom hallucinogena droger på försökspersoner. Dessa försökspersoner var ofta psykiskt friska och därtill välutbildade. Och genom dessa skulle man kunna undersöka det abnorma som antogs finnas i de nedre skikten av psyket. Försöksledarna var läkare och filosofer och som, om jag förstår saken rätt, redan hade en litterär förståelse att utgå från när de nu skulle leda försökspersonerna genom deras upplevelser.

Det är nog viktigt att förstå vissa tankestrukturer som fanns i det inbrytande moderna samhället för att få en bakgrundsbild angående försöksledarna och de tankar som drev dem.

Med Darwin hade tankar om evolution fått fäste och därmed idéer om var på utvecklingskedjan de olika kulturerna befann sig. Den moderna staden antogs ha förvrängt människans sinnen. Kunde man nå bortom det moderna jaget och in i något ursprungligt?

Även positivism och studier inom biologi bildar bakgrund till det Ståhl vill berätta om i boken. 

Ordet ”primitivism” kunde sättas i förbindelse med psykisk sjukdom, med modernistiska konstnärer, indianska kulturer och överhuvudtaget det ursprung som fanns djupt i psykets själva ordning. Att genom drogförsök gå bortom det civiliserade för att nå själva urgrunden i psyke och kultur var avgörande för de frågeställningar som nu dök upp i drogexperimenten.

Avhandlingen är väldigt djuplodande och sätter olika tankar i förhållande till den tid som var i Tyskland. Det är djupt tänkt förstås men också svårfattligt. Jag är inte riktigt övertygad om att jag förstått vad som drev de läkare som utförde experimenten. Ansåg de att det psykiskt sjuka och det modernistiska i konsten var i fas? Det är en svår idé att smälta. Eller ska man förstå det som att läkarna både som försöksledare och försökspersoner var influerade av de strömningar som fanns i Tyskland under denna tid? En svår nöt att knäcka men en angelägen sådan förstås.

Eller har vi som individer svårt att separera oss från psykets egen, inre och djupare ordning? Med andra ord, kan droganvändning lära oss något på djupet om vilka vi är som människor?

Mitt problem med att förstå bottnar i den paradox som Isabelle Ståhl låter framskymta.

Det var ju så att försöksledarna samtidigt kunde kritisera en instrumentell vetenskap och ändå använda sig av dess metoder. Som om försöken till sist biter sig själva i svansen. Som om själva experimenten blir just så galna och schizofrena att det abnorma man skulle undersöka levandegörs mellan försöksledare och försöksperson.

Kan vi då lära oss något genom att läsa Ståhls bok? Jag tror det. Att försöka förstå det fascistoida som ligger bakom den splittring som finns inom den moderna människan – ja, det är värt att begrunda. Här tror jag Ståhls bok kan peka ut vissa tankemönster. Som fanns i Weimarrepubliken – och måhända också hos oss idag?

En av försökspersonerna var den berömde filosofen och författaren Walter Benjamin. Det är han som myntat ordet ”aura”. Han kunde under drogruset återanvända andra författares litterära modeller. Detta är värt att tänka på. Kan vi som läsare leva genom estetik och litteratur?

Egentligen är Ståhls bok alltför djup och mångsidig för att jag ska kunna göra den rättvisa med dessa få rader. Men tanken och frågan om vi alla bär på en splittring i själen motiverar frågan om droger faktiskt kan lära oss något.  

Kan dadaistisk och modernistisk estetik nå oss bortom krig och galenskap? Kan dess estetik levandegöra sår inom oss som vi behöver tid för att bearbeta? Ja, troligtvis har det modernistiska i sig en uppsättning bilder och begrepp som vilar i oss. Men kommer vi runt drogproblematiken? Läs boken och begrunda!

The post Tankeväckande om drogexperiment i Weimarrepubliken first appeared on Opulens.

PROSA. Det här är en engagerande, välskriven nutidsroman som har nästan otaliga infallsvinklar inflätade i den grundläggande berättelsen,” skriver Elisabeth Brännström, som läst Isabelle Ståhls roman ”Eden” – en uppföljare till debutromanen ”Just nu är jag här”.

Eden av Isabelle Ståhl
Albert Bonniers Förlag

I kritikern, kåsören och idéhistorikern Isabelle Ståhls hyllade debutroman Just nu är jag här driver den ”unga vuxna” tjejen Elise runt i ett grått Stockholm utan egentligt mål och mening. Hon jobbar som sms-vikarie, studerar på uni-versitetet och har, liksom många andra, ingen stadig bostad utan flyttar runt mellan tillfälliga boenden tillsammans med sin smartphone där Gps:en ständigt är påkopplad. Om någon av hennes otaliga Tinderdejter vill ses så måste hon ju kunna nås, ensamheten skaver och hon vill gärna bli sedd och bekräftad. De något längre förhållanden Elise ibland försöker ge sig in i är dock inte hållbara. De blir snabbt dysfunktionella på grund av hennes totala känsla av utanförskap och av hennes oförmåga att anpassa sig efter konventionella regler.

När hon mot slutet av Just nu är jag här blir utslängd av sin trygga, men rätt tjatiga och tråkiga pojkvän Victor efter en otrohetsaffär med en gift, sexuellt brutal universitetsprofessor, har hon rätt så tydligt visat läsaren att hennes liv inte kommer att levas inom några bestämda ramar.

Elise är en orolig, neurotisk natur som dras till dåligheter som en fluga till en sockerbit, och trots att hon längtar efter riktig kärlek har hon svårt att ge upp sin frihet, även om den för det mesta inte leder till något annat än ett slentrianmässigt partyknarkande och ett meningslöst lite slappt dejtande på Tinder, eller långa ensamma hemmakvällar fyllda av tv-serier på Netflix. Som en rätt typisk representant för sin generation tillbringar Elise större delen av sitt liv inuti en internetbubbla där gränserna mellan fantasi och verklighet ofta suddas ut och där det overkliga kan ge en illusion av att vara det som händer på riktigt. Något som Elise, med sin oroliga själ har svårt att bearbeta när hon ömsom stapplar, ömsom virvlar sig fram mot en osäker framtid.      

I Eden, uppföljaren till Just nu är jag här, som utspelar sig några år efter Elises uppbrott från Victor, ligger den här känslan kvar. Elise är visserligen fri och kan leva som hon vill, men livet har ändå inte blivit så mycket bättre. Hon har varit en sväng i Berlin, haft ett förhållande med Johan, som inte alls har utvecklat sig åt rätt håll, dessutom har det knappt varat en säsong, märker hon när hon ser att kläderna på H&M speglar exakt samma säsongsmode vid förhållandets slut som vid dess början. Hon har ännu inte disputerat i konstvetenskap, ingenting verkar bita på hennes svåra melankoli och hon känner sig precis lika olycklig, misantropisk och missanpassad som hon alltid har gjort.

När romanen inleds trampar Elise mest runt i samma slitna spår och går och väntar på döden, samtidigt som hon skräms av den. På sin fritid försöker hon lätta upp sitt trista liv med droger och alkohol, men helst skulle hon vilja flytta till en annan tid. Elise föredrar åttiotalet, där hon ganska naivt och inte alldeles korrekt, föreställer sig att det var enklare att leva.

Hon är alltså väl mogen för en radikal förändring när hon först stöter på Fredrik och Johannes, två något äldre killar som intresserar sig för utdöda språk. Elise känner omedelbart en oväntat stark samhörighet med dem båda. De känns lika livströtta och avsigkomna som hon själv och alla tre delar en krass humor och en längtan efter det förflutna.

Det är dock inte förrän de möts igen i Berlin under sommaruppehållet som de börjar skapa nya vänskapsband och drar iväg på en bilresa genom Tyskland. Resan avrundas med en längre vistelse i ett hus ute på landsbygden, där de ska göra ett försök att leva ett litet tag utanför det moderna, etablerade samhällets ramar; helt utan internetuppkoppling. Huset ägs av Fredriks vän Erik, en excentrisk operasångare som hyser förakt för svaghet och som drar in dem allt djupare i en skum ideologi präglad av fascistiska tankemönster runt våld och manlig dominans.

Eden fungerar som en mycket intressant uppföljare till Just nu är jag här. Elise fortsätter att snubbla sig fram genom en meningslös, internetberoende tillvaro som en främling i tid och rum, bärande på en stark önskan att lära sig leva på riktigt, och det är hennes berättarröst som leder läsaren i väg från den instängda Stockholmsmiljön vidare ut i Europa.

Precis som i Just nu är jag här fungerar Elise som en neurotisk, överkänslig, men också lite krasst humoristisk betraktare som ser, känner av och analyserar allt som händer runt henne och inne i hennes egen kropp.

Det är enbart från hennes eget perspektiv som vi lär känna Elise och den värld hon så förtvivlat försöker förstå sig på och lära sig leva i, men vägen lämnas även helt öppen för läsarens egna analyser av händelseförloppet och av de ideologier som ligger till grund för den alltmer såriga situationen i huset ute på landsbygden.

Det här är en engagerande, välskriven nutidsroman som har nästan otaliga infallsvinklar inflätade i den grundläggande berättelsen om Elise och hennes försök att förstå sig på verkligheten. Isabelle Ståhl lämnar också ett antal nycklar till historiska händelser och livsåskådningar som kan öppna helt nya världar för den som väljer att använda dem.

The post Isabelle Ståhls uppföljare till debutromanen övertygar first appeared on Opulens.

MÅLERI. Den androgyna queera realism som lyser ur Lotte Lasersteins tidiga måleri gick förlorad i och med exilen, konstaterar Kristina Maria Mezei, som skriver om en aktuell utställning på Moderna museet i Malmö.

Lotte Laserstein – Ett delat liv
Moderna museet, Malmö
Utställningen pågår till den 1 oktober 2023.
Visas därefter på Moderna Museet i Stockholm den 11 november till den 14 april 2024.

”Lotte Laserstein – Ett delat liv” är Moderna Museets utställningstitel. Kanske för att lyfta fram ett livsverk som är sammanhängande.

Lotte Laserstein (1898–1993) flydde den allt starkare nazismen i Berlin och kom till Sverige 1937. Hon antog utmaningen att här bygga ett nytt liv men också att behålla kursen i sitt måleri från Weimarrepublikens sista år.  Många har vittnat om att den som lämnar sitt eget språk och tillägnar sig ett annat, byter mer eller mindre identitet. Exilen innebär ett slags översättningsarbete, en jagets omskrivning i nya kulturella termer. Lotte Laserstein kom att anpassa sitt måleri, om än motvilligt och med stor möda efter det nya landets förväntningar.

Konstakademien i Berlin öppnades för kvinnliga studenter 1919 och Lotte Laserstein var en av de få kvinnorna som tog examen där 1927. Året efter hyrde hon ateljé och öppnade egen målarskola för att kunna försörja sig. I scener från ateljén målar hon sig själv som den arbetade konstnären med kvinnlig modell och utblick mot den växande metropolen utanför fönstret.

Scenerna hon målar utmanar dessutom de traditionella mansdominerade, ja till och med de heterosexuella normerna.

Redan då går hon mot strömmen. Men hon avviker från modernismens olika formuleringar, expressionism, dadaism, surrealism och abstraktion. Hon intar inte rollen som kvinna och mor som expressionisten Paula Modersohn-Becker. Hon överskrider inte stilistiska gränser och experimenterar inte som Hannah Höch.  Från studieåren har hon med sig en akademiskt noggrann målarstil, men inte en neoklassicistisk realism och inte heller en ahistoriskt generaliserande figuration. Hennes realism speglar just samtiden, 1920-talets och det tidiga 1930-talets Berlin, med Weimarrepublikens sista flämtande friheter ännu i behåll. Scenerna hon målar utmanar dessutom de traditionella mansdominerade, ja till och med de heterosexuella normerna.

Jag står nästan förvirrad inför målningen ”I min ateljé” från 1928. En androgyn naken modell stäcker behagfullt ut sig på soffan inför konstnärens allvarliga blick där hon sitter med en jättelik palett i ena handen och penseln i den andra. Modellens avslappnade kroppshållning, hudens skimrande glans, det kortklippta håret kring örat, allt kring modellen vibrerar av mjuka penseldrag som bär på ett dolt begär. Ljuset smeker formerna som sporrat av en homoerotisk längtan. De konsthistoriska referenserna tränger sig på.

Modellen Rose Traute förblev Lotte Lasersteins väninna trots att de skildes, hon stannade kvar i Tyskland under kriget. Men vad de hade för förhållande vet vi inte: konstnären gjorde sig av med breven från henne. De finns inte kvar. Homosexualitet i Sverige var ju till att börja med straffbar och därefter sjukförklarad fram till 1979.

Lotte Laserstein hann ställa ut och skaffa sig ett namn innan hon 39 år gammal tvingades fly Berlin. Hon lämnar mor och syster. Modern mördades i koncentrationslägret i Ravensbrück men systern kommer så småningom till Sverige där hon stannar några år.  

Som konstnär var hon intresserad av att måla människor och porträttbeställningarna kom att bli en försörjningsmöjlighet.

Det var tack vare en inbjudan till Galerie Moderne i Stockholm 1937 som Laserstein kunde börja ett nytt liv. Utställningen kring jul- och nyårstider ger varken ekonomiska framgångar eller uppskattande recensioner men desto fler kontakter. Som konstnär var hon intresserad av att måla människor och porträttbeställningarna kom att bli en försörjningsmöjlighet.

Moderna Museets utställning innehåller många fina porträtt från början av hennes Sverigekarriär. Blåögda ljusa ansikten dominerar, barn och vuxna från aristokratin, näringslivet, förläggarbranschen och senare även vänner. Sittningarna var krävande men när arbetet gick bra gav det konstnären efterlängtade andningshål och tillfredsställelse. Andra gånger blev hon uttröttad och tvivlade på sin kompetens.

Vi följer att hon söker ett nytt språk, ljusare, lättare toner och penseldrag. Mer svävande, mindre jordbundet. För sin försörjning målar hon även landskap och blomsterstilleben.

Ett skenäktenskap gav henne redan 1938 svenskt medborgarskap och hon kom att engagera sig för judiska flyktingar. Emigranternas ovisshet och oro fångar hon i några storslagna verk.

Men hon står utanför den dominerade modernismens och postmodernismens växlingar i det svenska konstlivet. Först när hon 1959 flyttar från Stockholm till Kalmar får hon den uppskattning som anstår en erfaren porträttmålare i en mindre stad.

År 1987 kontaktas Laserstein av den brittiska konsthandlaren Caroline Gee som vid sitt besök får syn på de tidiga målningar som fortfarande hänger i konstnärens lägenhet.

Utställningarna i Londongallerierna Agnew´s och Belgrave Gallery blir strålande succéer och inleder en återupptäckt av en nästan helt och hållet bortglömd och osedd konstnär.

Hur skapar en människa om sig när hon tvingas fly sitt land, sin kultur och sina vänner?

Förlusten av fosterlandet kan bringa en ur fattningen om man inte har världen till fosterland. Det hade inte Lotte Laserstein, hon valde att inte lämna Sverige och gå vidare efter kriget. Hon flyttade till landsorten och framför allt: hon fann sitt hem i själva målandet. Det gav henne överlevnadsstrategier för både kropp och själ, ekonomiskt och mentalt. Men den sinnliga nysaklighet, den androgyna queera realism som lyser ur Lotte Lasersteins tidiga måleri kom inte tillbaka.

The post Lotte Laserstein ‒ med måleriet som överlevnadsstrategi first appeared on Opulens.

DIPTYK. Thomas Millroth är konsthistoriker, kritiker, konstkurator och författare till ett fyrtiotal böcker. Han har skrivit en diptyk som, med DDR/Östtyskland som tema, kan ses som ett slags gensvar på Gunnar Lundins tidigare publicerade texter om en dag på 60- respektive 70-talet.

En dag på 80-talet

Två konstläderjackor i dörren till bokbinderiet. Allt slammer upphörde. De nämnde hennes namn. Först en gång för att möta förvåningen sedan befallande.

I förhörsrummet satt hon ensam bakom ett bord. Det första hon tänkte på var klasskamraten som tagit sitt liv i arresten. Hon tittade på klockan innan de tog den ifrån henne. Snart ett. Hon väntade på frågorna. Ingen kom. Bara en konstapel som vänligt och överseende frågade henne om hon inte insåg att hon levde i en arbetare- och bondestat. Vad begärde hon mer? De väntade inget svar från henne. Så kom någon annan och ställde samma frågor. Och ännu en.

Du vet väl att du bor och arbetar i en arbetare- och bondestat.

Du vet väl att du bor och arbetar i en arbetare- och bondestat.

Du vet väl…

Du vet väl…

När de lämnade tillbaka klockan var det strax före midnatt. Du kan gå nu, sade de.

Middagen hade kallnat. Först framför de kalla potatisarna började hon gråta.

En dag på 90-talet

Satt för att läsa mitt nya häfte med fragment av Novalis på ett ölsjapp vid Kollwitzplatz. I den nikotinbruna halvdagern lade jag märke till en ensam anteckningsbok med grå pärmar och linnerygg. Någon hade uppenbarligen glömt den men på etiketten stod bara obligatoriska uppgifter som ”Holzfrei” och ”EVP 2,05 MDN”. På första sidan löpte en vacker handstil i svart. Därefter var de gulvita sidorna lika ljusa och tomma som framtiden dessa dagar; de blå linjerna tecknade horisonter i oändligheten. Jag tänkte att den nyinköpta skrivboken tillhört en kvinna. Fantiserade hur hon avbrutit sig, stoppat reservoarpennan i fickan för att skynda mot centrum och die Mauer. Detta hade hon hunnit anteckna:

”Idag fick jag besök från en amerikansk stiftelse som köpte alla mina Schaden, Liane, Ariadnefabrik och åtskilliga böcker av konstnärsvänner. Jag har aldrig haft så mycket pengar, men jag ångrar mig. Vem ska nu ta hand om våra tankar?

Jag tror det var Baldwin som hävdade att den svarta människans tillvaro faktiskt är så förnedrad och utarmad som vårt trossystem gör gällande. ‒ Och vi? ‒ Samt vidare att Wrights uppfattning byggde på den inte helt obefogade premissen att amerikanarna så långt det går undviker all autentisk upplevelse och i konsekvens därmed är oförmögna att fatta andras erfarenhet eller förhålla sig till en annan livsform än sin egen. ”

Jag rev ut sidan och lade den till de andra småbitarna i Novalis Reclam-häfte.

The post “En dag på 80-talet” & “En dag på 90-talet” first appeared on Opulens.

FÖRHANDLINGAR. Inflationen i Sverige är hög men LO kräver inte lika stora löneökningar som fackförbunden i länder som Finland och Tyskland. Det finns nämligen en oro för att driva på inflationen ytterligare och initiera en lönespiral

Årets förhandlingar sker under svåra omständigheter i form av stigande inflation och kraftiga prisökningar på energi och livsmedel, vilket gör detta till det mest utmanande läget sedan efterkrigstiden. Enligt SCB:s KPI var inflationen 11,7 procent i januari, vilket betyder att flera år av reallöneökningar tappats. Trots detta har LO bara krävt 4,4 procent i löneökningar för sina avtalsområden, vilket i praktiken resulterar i reallönesänkningar.

I andra europeiska länder, där inflationen är lägre, har fackförbunden ställt högre krav än LO , vilket påverkar stämningen i det svenska LO-förbundet.

– Det är klart att det gör, vi lever inte i en bubbla. Det finns de som tittar på Frankrike och undrar varför vi inte kan ta på oss gula västar och slå sönder städer och elda däck, vi har sådana strömningar, säger Torbjörn Johansson till Altinget som menar att det inte hjälper. 

LO:s avtalssekreterare, Torbjörn Johansson, konstaterade att det är historiskt svårt, och de måste hitta lösningar på situationen. Det finns nämligen en oro för att driva på inflationen ytterligare och initiera en lönespiral, vilket ligger bakom det låga kravet på 4,4 procent.

Kravet är beräknat med tanke på att det ska vara möjligt att minska gapet till löneökningarna utan att påverka inflationen. Om 4,4 procent uppnås, och inflationen går ner till målet på 2 procent, blir det en reallöneökning på 2,4 procent, vilket ökar köpkraften. Johansson tycker dock att det är orealistiskt att det kommer att ske redan nu eftersom inflationen tar fart och sprider sig.

Johansson understryker att man måste komma ihåg att Sverige haft 50-procentiga reallöneförbättringar på 20 år, och det är med tanke på de proportionerna man ska se situationen.  

– Om vi ska försöka bekämpa inflationen och behålla köpkraften måste vi äta oss sakta men säkert ikapp och ta ett par procent förbättrad köpkraft per år.

The post LO: Gatuprotester ger inga löneökningar first appeared on Opulens.