MINNESORD. Nyligen avled Hans Magnus Enzensberger. Jesper Nordström minns en sann intellektuell som: “stannade i detaljen för att studera fakta och blev en plirig gubbe som just därigenom kunde rasera de stora vidlyftiga systemen och kasta grus i maskineriet.” 

Den 24 november gick Hans Magnus Enzensberger ur tiden, 93 år gammal.

En sann intellektuell, om vi med det menar en som skriver, tänker, agerar till den enkla människans fromma.

En så bombastisk formulering som jag just rev av skulle nog dock vara honom främmande då han under sin levnad blev något av den torra nykterhetens apostel.

Det sägs att fysikern Stephen Hawking ägnade hela sin akademiska karriär åt att motbevisa sin egen doktorsavhandling.

Enzensbergers rörelse genom sitt liv var liknande, han skrev sin avhandling i litteraturhistoria om den minst sagt högspände samt navelskådande Clemens Brentano, men verkade sedan för egen del som nyenkel poet stora delar av livet.

Men det blev inte någon milt ironisk dikt à la Göran Palm och inte heller litteratur med doft av wettexduk och vidbränt fläsk som hos Kristina Lugn. Fanns det nån doftassociation hos honom så är det den av arkiv och damm.

Han skrev om de stora epokernas små knarriga eminenser. Som när han utmålar Machiavelli närmast som en träbock, en revisorstyp som skapade den mentala myllan för den blodtörstiga familjen Borgia.

Det perifera som både möjliggörare och motvikt är en tankefigur som återkommer ofta. Som en påminnelse om att de tysta, trevliga och vanliga individerna kan komma att spela den största rollen.

En nog så viktig iakttagelse i efterkrigstidens Tyskland, där massmord tidigare hade utförts med effektivitet, på vattenkammat vis med några signaturer på en blankett.

Men också: torrheten som motstånd.

Som i formuleringen “Läs inga oden min son. Läs tågtidtabellerna, de är mer exakta – – – lär dig gå tyst och ensam – – – snart kommer tiden när man ånyo målar spetsiga tecken på nejsägarnas bröst”.

Märkesåret 1968 dödförklarade han all litteratur som inte var “social pedagogik”.

Vi kan skatta oss lyckliga att han inte löpte linan fullt ut i sin ikonoklasm, men faktum är att han runt millennieskiftet ägnade sig mer åt debatt och essäskrivande och EU blev då en måltavla för hans giftiga pilar. Enzensberger genomlyste den mördande byråkratin och kallade Bryssel för ‘det mjuka monstret’.

Mitt i allt detta lyser boken “Sifferdjävulen” friskt och charmigt. Det är något så ovanligt som en barnbok om matematik där en djävul i sann 1800-tals-dandystil vandrar genom matematikens äventyr med en skoltrött pojke.

I Enzensbergers oeuvre är den både förnyelse och kontinuitet. Att göra motstånd genom exakt kunskap. Att kunna både tågtidtabellerna och matematiken. I all sin vetenskapliga exakta positivism ger den vid handen Enzensbergers marxistiska grundsyn.

Mig synes det också vara ett eftersträvansvärt kunskapsideal när vår samtids “sanningshjältar” mest verkar tävla med sig själva och andra om hur befängt konspirationsteoretiska de kan vara.

Enzensberger stannade i detaljen för att studera fakta och blev en plirig gubbe som just därigenom kunde rasera de stora vidlyftiga systemen och kasta grus i maskineriet.

The post En sann intellektuell har lämnat oss first appeared on Opulens.

HISTORIA. Nu startar vi en ny veckoserie där Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. I dagens text handlar det bland annat om en spektakulär elefant.

Vi lever mångt och mycket i det förra sekelskiftets värld. Vissa saker som ofta skapar irritation och friktion härrör från det sena 1800-talet: en snabb vass sensationspress, stress och storstadens anonymitet. Samt, sist men inte minst, trängsel på kollektiva färdmedel.

När man tänker storstad så går sinnet automatiskt till tunnelbana och hur det blivit närmast sinnebilden för urbanitet. Men det var inte självskrivet att det skulle bli denna sorts rälsburna fortskaffningsmedel. Ett annat system var högbanan även kallad monorail på klingande nysvenska och i Wuppertal byggde man en extra lyxig vagn i ädelträ och mässing för att ge som reklamgåva till kejsar Wilhelm I. Det handlade om att man ville sälja ett helt sånt här system till Berlin, som sedan valde bussar och tunnelbana i stället.

Den så kallade Kaiserwagen körs fortfarande som turistattraktion. Så klart är hela konstruktionen och tekniken med sina fackverksbågar och utsikt från tågen ett slags dragplåster i sig, och utgör en hel del av reseindustrin här. Det är allvarligt en sämre, mer komplicerad och skranglig teknik med mycket mer säkerhetsföreskrifter, men tillspetsat så hade väl ingen kommit på tanken att rasera Eiffeltornet bara för att det är gammal teknik som kräver mycket underhåll.

Tyskland befann sig i ett slags nihilistiskt nolläge på 50-talet där allt verkade tillåtet och då kom cirkusdirektören Franz Althoff på den “briljanta” idéen att låta den fyråriga elefanthonan Tuffi åka som passagerare på en linje, och gå igenom biljettluckor och perronger som vilken passagerare som helst. Detta slog såklart bakut. Stressen blev för stor för djuret som fick panik, sprang fram och tillbaka i vagnarna och klämde passagerare allvarligt och så brast en dörr av trycket och elefanten störtade mot en förmodad död. Men icke. Hon landade i floden, simmade i land och fångades senare in. Man kan spekulera och fundera en del i det vettiga med detta tilltag, men etiken och djurrätten var ju inte som idag.

Wuppertal drabbades hårt av andra världskriget och det blev ett sätt för stadens självkänsla och signum att renovera och nylansera sin annorlunda kollektivtrafik. I det här ruset så försvann kanske lite av omdömet. Samtidigt så är man i färd med att marknadsföra och nylansera en stad så då kommer väl ett sådant här debacle som en skänk från ovan. Fotomontage och vykort och nyckelringar och kaffekoppar med elefantens språng växte till en souvenir-industri över alla breddar och det resulterade även i en barnbok.

Men elefanten då? Hoppet från tåget visade sig vara bra för karriären, om man nu kan säga så om en cirkuselefant. Ryktet säger att när hon väl såldes till en cirkus i Paris var det inte så mycket tal om att dressera fram nya konster. Det räckte liksom med att ha hoppat från ett tåg i Tyskland. Folk kom och betalade för att se på elefanten i vilket fall som helst.

The post Tyska vykort: Elefanten i Wuppertal first appeared on Opulens.