LITTERÄRA KLASSIKER. På senare tid har Madame Blavatsky kommit att betraktas som den moderna esoterismens moder. Erik Bovin presenterar en kontroversiell författare som åter blivit aktuell genom intresset för konstnärer som Hilma af Klint och Tyra Kleen.

De som googlat sig fram till en artikel, eller podcast, om sekelskiftets ockultism har troligtvis sett henne på bild, och därmed mött hennes magnetiska blick.

I dag betraktas hon – teosofins grundare – som den moderna esoterismens moder.

Men det har inte alltid varit så. Antroposofins grundare Rudolf Steiner sågs länge som en portalgestalt trots att han hade denna kvinna att tacka för det mesta då antroposofin i mångt och mycket är en vidareutveckling av teosofin. Men även om historieskrivningen på sistone korrigerats till hennes fördel utgör hon fortfarande ett relativt okänt namn för dagens breda allmänhet.

Blavatskys bakgrund

Så vem var hon, kvinnan med den genomborrande blicken? Helena Petrovna Blavatsky (1831-1891) växte upp i en rysk adelsfamilj som dotter till generalen Peter von Hahn. Hon kom tidigt att utveckla ett ockult intresse. Vid 17 års ålder gifte hon sig med greven och vice guvernören Nikifor Blavatsky; ett äktenskap hon flydde efter bara tre månader. Hon bröt tidigt mot dåtidens könsnormer genom att välja bort familjelivets trygghet för ett liv fyllt av resor, intellektuella utbyten, skrivande och – såklart – andligt sökande.

Många luckor i Blavatskys biografi

Hennes biografi rymmer dock ovanligt många luckor och oklarheter; en bra grogrund för mytbildning, således. Blavatsky bidrog själv i hög grad till denna mytologisering. Enligt egen utsago ska hon ha rest jorden runt mer än ett varv och besuttit förmågan att materialisera fram föremål ur intet. Trots att hon inte sällan ljög om sitt förflutna, och det således fanns fog för de charlatananklagelser som förföljde henne, ägde hennes personlighet en särskild dragningskraft som aldrig upphört att fascinera. Som författaren och förläggaren Peter Glas skriver i efterordet till Jag ger mig av – men inte ensam (Bakhåll, 2008): ”Hon ertappades med lite komprometterande rackarspel, visst, men därmed är hon inte förklarad, avfärdad, avklarad, det verkar ingen tycka, det stora intresset för hennes outgrundliga personlighet kvarstår oförminskat.”

Det är emellertid sant att hon reste en del och levde ett kringflackande liv huvudsakligen inom Europa. I Paris sökte hon lyckan i spiritismbranschen som stod i blomstring. Hon hjälpte till vid seanser och kunde så småningom försörja sig som medium.

Karriären började i USA

De karriärmässigt betydelsefulla åren inleddes 1873 när hon flyttade till USA. På en gård en bit utanför New York där omtalade seanser hölls, träffade hon han som kom att bli hennes närmsta bundsförvant och kollega ex-militären Henry Steel Olcott. Tillsammans bildade de Teosofiska samfundet. Teosofi härrör, för övrigt, ur grekiskans theos (gud) och sophia (vis) och kan översättas som ”gudomlig visdom”. Samfundet grundades 1875 med syftet att, som Glas så väl sammanfattar det, ”ägna sig åt en förutsättningslös och vetenskaplig utforskning av det ockulta och fokusera på det som var gemensamt för alla religioner”.

En märklig relation

Blavatsky och Olcott hade en märklig relation, mer än vänskaplig, då de bodde och arbetade ihop, men vad man vet – inte sexuell. Deras förhållande ruckade onekligen på tidens stränga könsroller. Olcott stod för matlagningen och assisterade i arbetet. Blavatsky var det stora geniet; lika likgiltig för hur det såg ut runt omkring henne som för sin hälsa. Det sägs att hon rökte runt 200 cigaretter om dagen vilket får Honoré de Balzacs kaffekonsumtion att framstå som en hälsokur.

En normbrytande kvinna

Som religionshistorikern Per Faxneld berättar i Stil (P1), lockade teosofin tidens progressiva kvinnor då den, som få andra sällskap, erbjöd ledarpositioner för kvinnor. Kanske har en och annan manlig historiker som velat tona ned hennes betydelse retat sig på det faktum att hon inte bara var en normbrytande kvinna, med okristliga böjelser – utan dessutom framgångsrik.

Teosofins kulturella inflytande

Hennes beundrarskara innefattade vitt skilda namn som poeten William Butler Yeats, tonsättaren Alexandr Skrjabin och Mahatma Gandhi. Men som framkommer i Faxnelds bok Det ockulta sekelskiftet: esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid (Volante, 2020) hade hennes idéer viss påverkan även på delar av Sveriges intelligentia. Kvinnliga konstnärer som Tyra Kleen och Hilma af Klint, författare som Viktor Rydberg och Selma Lagerlöf – alla intresserade de sig för teosofin.

August Strindbergs inställning var, som när de gällde det mesta, ambivalent. Han drog sig inte för att spy galla över teosoferna, i synnerhet madame Blavatsky samtidigt som det går spåra tankeelement från läran i flera av hans verk.

I Inferno (1897) skildras en psykisk kollaps där Strindberg tror sig vara utsatt för en ”andlig attack” som de ”satans teosoferna” bär skulden till! Innerst inne var Strindberg kanske inte så provocerad av samfundets inriktning som det faktum att den rymde så många starka kvinnor.

En alternativ världsbild

Intresset för det ockulta frodades kring sekelskiftet. Den västerländska urbaniseringen kan ses som en grogrund till denna utveckling liksom naturvetenskapens nya rön kring evolutionen som bidrog till att omkullkasta den kristna världsuppfattningen.

De ockulta lärorna erbjöd ett alternativ för dem som inte ville överge sin andliga tro för en mekanisk världsuppfattning men samtidigt inte längre kunde omfamna kyrkans förklaringsmodeller. Ett skäl till att ockulta läror, och i synnerhet teosofin, lockade så många kan tänkas vara att den lyckades vara både ”i tiden” och ”alternativ” i sitt försök att förena vetenskap och religion.

Blavatskys främsta bidrag till den esoteriska idétraditionen är tegelstenarna Isis Unveiled (1877) och The Secret Doctrine (1888) på 1 300 respektive 1 500 sidor. Att sammanfatta deras innehåll låter sig inte göras här men för den intresserade finns numera det mesta om och av Blavatsky fritt tillgängligt på nätet, där alltså även dessa verk kan läsas i sin helhet.

Swedenborg

Blavatskys doktrin lyder under det hermetiska mottot: ”as above, so below.” Hon var uttalat influerad av Emanuel Swedenborgs tolkning om en djup korrespondens mellan makrokosmos och mikrokosmos. Till följd därav ägnar hon stor möda åt att försöka förklara allt ifrån universums uppkomst till människans roll i ett större kosmiskt skeende.

Österländska influenser

Teosofin går också utanför den västerländska idétraditionen och hämtar näring från såväl buddhism, hinduism som österländsk mystik. Det har förvisso alltid funnits ett utbyte mellan öst och väst på denna front. Men hos Blavatsky är de österländska influenserna ovanligt uppenbara för sin tid.

Skräckförfattaren Blavatsky

Madame Blavatsky var sannerligen en mångfacetterad kvinna och, vill jag hävda, en läsvärd författare. Författarskapets litterära kvaliteter har dock ofta kommit att hamna i skymundan. Postumt utkom Nightmare Tales (1892) som samlar ett antal noveller som publicerats i olika tidskrifter.

Den svenska utgåvan Jag ger mig av – men inte ensam, vars efterord jag tidigare refererat till, utkom så sent som 2008, i översättning av Charlotte Hjukström. Novellerna är riktiga rysare i E. T. A. Hoffmanns anda men det går också dra paralleller till vissa av författaren och ritualmagikern Aleister Crowleys noveller där skräck och ockultism förenas.

Att rysningar framkallas beror kanske inte så mycket på stoffet i sig som författarens förmåga att frammana en kuslig stämning.

Skrämmande är inte minst ”Den besjälade violinen” där Blavatsky lyckas variera en redan då närmast uttjänt faustisk tematik. I denna novell får läsaren följa violinisten Franz Stenio och hans mentor Samuel Klaus i deras strävan efter att nå ära och berömmelse.

Den ärelystnaste av dem har ni redan räknat ut medan mentorn såklart vill kunna säga – det var jag som lärde honom allt. De bosätter sig i Paris och när den världsberömde violinisten Paganini kommer till metropolen för att ge ett antal konserter blir Franz besatt av tanken på att utmana honom. Det ryktas om att Paganinis djävulska virtuositet erhållits med hjälp av övernaturliga medel.

Han ska ha mördat såväl sin hustru, älskarinna och närmsta vän för att använda dem som offer i en ritual med svarta förtecken. Som om detta inte vore nog sägs han ha laddat sitt instrument med svart magi genom använda den mördade vännens tarmar i tillverkningen av violinens strängar. Franz och Samuel löser biljett till en konsert där de får bevittna ett violinspel av översinnlig natur som får blodet att stelna i kroppen.

Efter konserten får Franz ett mentalt sammanbrott där han blir sängliggande i över en vecka. Han plågas av syner där spöklika gestalter återkommer och tycker sig stundom befinna sig i närheten av dödsfloden Styx. Så småningom är han på fötter igen, till synes återställd. Tanken på att övertrumfa Paganini överger honom inte utan utvecklas, tvärtom, till en sjuklig besatthet. Nu ska jag inte avslöja för mycket men, ni vet… framgång kostar.

”Karmiska visioner”

Även som skönlitterär författare hann Blavatsky visa prov på en viss spännvidd. ”Karmiska visioner” skrev hon under pseudonymen Sanjna. I denna text är det lätt att förföras av hennes sinnliga miljöbeskrivningar:

”Hur storslagna, hur mystiska är inte vårnätterna vid havet då vindarna är fjättrade och elementen lugnade! En högtidlig tystnad härskar i naturen. Endast det silverklara, knappt hörbara ljudet av havsvågen, som smeker den fuktiga sanden och kysser snäckor och stenar på sin väg fram och tillbaka, når fram till örat likt de jämna andetagen hos en sovande. Hur liten, hur obetydlig och hjälplös känner sig inte människan under dessa tysta timmar, då hon befinner sig mellan de två gigantiska storheterna, den stjärnbeströdda kupolen ovan och den sovande jorden nedan. Himmel och jord försänkta i sömn, men deras själar är vakna, och de samtalar; de viskar outsägliga mysterier till varandra. Det är då Naturens ockulta sida lyfter på sina mörka slöjor och yppar hemligheter som vi fåfängt försöker pressa ur henne under dagen.”

Men det är också en text som berättar om brutala krig i Europa där krigspatriotismens fula tryne blottas. Jag vet inte vad det beror på: vetskapen om Blavataskys födelseort – Dnepropetrovsk i nuvarande Ukraina – hennes visionära anspråk eller helt enkelt den goda litteraturens förmåga att eka genom tiden? Följande rader kunde i vilket fall, tyvärr, lika gärna vara skrivna i dag: ”Hela världen håller andan i tyst avvaktan. Det finns inte en hustru eller mor som inte har mardrömmar om det svarta, hotande åskmoln som hänger över hela Europa.”

Teosofisk symbolik hos Hilma af Klint

I Det ockultas återkomst (Ekström & Garay, 2022) redogör religionsvetaren Lena Månsson för den teosofiska symbolik som återfinns i Hilma af Klints konst.

Ett exempel är spiralen som symbol för människans andliga utveckling. Målet med så kallad andlig utveckling är då som nu: att bli hel. Månsson menar vidare att ”den mänskliga naturen var ursprungligen en enda och vårt sökande efter helhet kallas kärlek.” I ”Karmiska visioner” återfinns, intressant nog, ett svar på frågan varför människan lider: ”Därför att hon vill bli en.”

Den gåtfulla Blavatsky

Madame Blavatskys genomträngande blick kan väcka en smula obehag. Hennes religiösa skrifter har anklagats för att vara svårgenomträngliga, och hon var också medvetet gåtfull.

På senare tid har hon kommit att betraktas som den moderna esoterismens moder. Många rynkar på ögonbrynen av ren reflex så fort de får syn på ordet ockult, som man alltid gör inför något suspekt.

I hennes teosofiska skrifter finns emellertid en ljus underton. Kanske bottnade hennes praktik i en allmänmänsklig längtan efter kärlek och harmoni.

The post Madame Blavatsky ‒ den moderna esoterismens moder first appeared on Opulens.

FACKLITTERATUR. Per Faxneld har skrivit en intressant idéhistorisk och kulturhistorisk odyssé där esoterismen sätts in i en kontext, skriver Mathias Jansson som läst Det ockulta sekelskiftet.

Det ockulta sekelskiftet: Esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid 
Av Per Faxneld
Volante förlag
 

Millesgården i Stockholm visade under vintern 2019/20 en utställning med konstnärerna Hilma af Klint, Tyra Kleen och Lucie Lagerbielke. Av de tre är Hilma af Klint det namn som de flesta känner igen. Från att varit bortglömd har Klints konstnärskap åter kommit i ljuset och hennes verk har uppmärksammats och gjort stor succé runt om i världen. Tanken var att Moderna Museet i Malmö skulle visa en stor utställning med Hilma af Klint under våren, men den har nu blivit framflyttad på grund av coronakrisen.

Det som var gemensamt för Hilma af Klint, Tyra Kleen och Lucie Lagerbielke var att de var verksamma runt sekelskiftet, kände varandra och var inspirerade av esoterismen. Per Faxneld docent i religionshistoria och lektor vid Södertörns högskola har i boken Det ockulta sekelskiftet utgått från utställningen och skrivit en mycket läsvärd och aktuell liten bok om esoterismens historia och dess påverkan på konst och litteratur från 1800-talet fram till idag.

The post Läsvärt om det esoteriska i konsten first appeared on Opulens.

KONST. På Millesgården i Stockholm möts tre brokiga konstnärskap – Hilma af Klint, Tyra Kleen och Lucie Lagerbielke – vars liv och gärning vävs samman i ljuset av klass, längtan efter frihet och förra sekelskiftets vurm för det ockulta. Siri Hill besökte utställningen.

Måleri och andlighet
Hilma af Klint, Tyra Kleen och Lucie Lagerbielke
Millesgården, Stockholm
Utställningen pågår till och med 9 februari 2020

Det som först fångar min blick när jag går ner för trappan till konsthallen är Hilma af Klints mäktiga målning Nr 4 Ynglingaåldern (1907) ur serien De tio största. Den återkommande cirkeln i olika möten och variationer, den djärva färgskalan i blått (kvinnligt), gult (manligt), rosa och orange. Bakom de svävande formerna finns ett dolt budskap för den som söker. Hilma af Klint är helt klart dragplåstret här.

Viljan att undersöka, förstå och berätta om någonting annat än det vi kan se genomsyrar Hilma af Klints (1862-1944), Tyra Kleens (1874-1951) och Lucie Lagerbielkes (1865-1931) konstnärskap. Ambitionen löper som en röd tråd genom de 60-tal verk i varierande tekniker – måleri, grafik, teckning och broderi – som presenteras. Ett axplock ur deras verksamhet.

Gemensamt för dessa tre är också längtan efter frihet. En möjlighet att armbåga till sig mer utrymme, i en tid då kvinnorollen och konstvärlden knappast gav något svängrum, erbjöds i den andliga rörelsen. Kvinnor ansågs, på grund av sin ”känslighet”, vara särskilt väl lämpade som länkar mellan den fysiska och metafysiska världen. Den tidens vurm för andligt sökande avspeglade sig också i konsten. Det handlade inte längre om att avbilda det vi kan se.

Hilma af Klint målade abstrakt redan 1906, fyra år innan Wassily Kandinsky, och har genom sitt stora genombrott i Moderna museets utställning 2013 lagt om konsthistorien. Hon målade periodvis på uppdrag av andevärlden, hennes hand styrdes då av en osynlig kraft. Även Lucie Lagerbielke kommunicerade med andevärlden, något hon skildrar i flera teckningar, starkt präglade av religiös symbolik.

Deras totala hängivenhet till de uppdrag som de kom att ägna sina liv åt att försöka förstå, är drabbande. I sina anteckningsböcker redogör af Klint metodiskt för sina upptäckter, ett konstnärligt forskningsarbete träder fram.

I utställningen pågår således en form av katalogisering av tillvaron. Motiv och teman dyker upp och försvinner, för att sedan återkomma. Förändras, förtätas.

Jag dröjer länge vid en målning, utbruten från Hilma af Klints serie Svanen (1914) som består av 24 mer eller mindre abstrakta målningar, föreställande mötet mellan en svart och en vit svan.

Kosmopoliten och äventyraren Tyra Kleens dystopiska, dunkla litografier sticker ut med allt sitt mörker. Ändå är det denna tysta dramatik som fängslar mig mest. Här får färger stå tillbaka för nogräknad komposition, detaljrikt linjespel, magiska lekar med ljus och kroppar i rörelse.

Tyra Kleen satte sin frihet främst, den stod över allt. Tanken slår mig när jag passerar La femme (1896) som föreställer en naken kvinna som står fjättrad vid en glosögt monster.

Fokus pendlar mellan det mycket konkreta, som Tyra Kleens studier av balinesiska prästers handrörelser i rituell dans från resorna i Indonesien, och det vi inte kan ta på. Liksom hos af Klint och Lagerbielke är den inre resan tydlig också här, som i akvarellmålningen ”Min hjärna är ett spektrum”. Precis som Hilma af Klint insåg Tyra Kleen kraften i sina verk. Hon testamenterade en omfattande samling till Riddarhuset i Stockholm, men ingenting fick visas förrän 50 år efter hennes död. I Af Klints fall var det 20 år som gällde.

I mötet med Hilma af Klint och Tyra Kleen hamnar den i dag nästan bortglömda mystikern Lucie Lagerbielke i skymundan.

Lagerbielkes oljemålningar i skarpa färger säger mig ingenting, men hennes person intresserar mig desto mer. Lagerbielke är mest känd för sitt författarskap. Under sin livstid skrev hon 18 böcker, bland annat under pseudonymen Vigas. Några av dessa är en del av utställningen. Hon utvecklade sin egen livsfilosofi, starkt inspirerad av parapsykologin, och var en engagerad samhällsdebattör och reformivrare.

Det är en ambitiöst sammansatt utställning. Här finns en vilja av att ge en fördjupad bild av den tidens idéströmningar och hur de fick fäste i konsten, av tre konstnärskap och vad som binder dem samman.

Allt detta får jag en känsla för, även om det av förklarliga skäl inte blir något djupdyk – det är ju trots allt en överblick. Men ändå, det osynliga blir för en stund synligt. Det så välbekanta rummet vidgas, och i sprickorna skymtar en värld där andra lagar styr.

The post Kvinnliga konstpionjärer som vidgade rummet first appeared on Opulens.