UPPHOVSRÄTT. Björn Söder kräver 2 500 kronor av de som utan tillstånd delar en bild av honom och den avlidne nazisten Franz Schönhuber. Twitteranvändare ifrågasätter att Söder verkligen kan hävda upphovsrätt till bilden ifråga.

ETC rapporterar i en artikel att Björn Söder, Sverigedemokraternas riksdagsledamot, har inlett ett korståg på Twitter mot alla som sprider den ökända bilden av honom och nu avlidna Franz Schönhuber, tidigare Waffen-SS-soldat och partiledare för det tyska nationalistiska partiet Republikanerna.

“Du kan dessutom nu betala royalty för bilden du postade. Jag har upphovsrätten för den. Så vänligen betala 2 500 kronor,” skrev Söder till en användare som publicerade bilden på Twitter.

När han blev ifrågasatt av användare på Twitter om upphovsrätten till fotot svarade han genom att hävda att han äger bilden och negativet. Det finns dock inga bevis för att Söder faktiskt äger upphovsrätten till bilden. Enligt hans egen beskrivning togs bilden under en valkonferens i Stockholm 1998 anordnad av SD. 

En jurist på Patent- och registreringsverket, Thomas Riesler, menar att om personen som säger sig ha upphovsrätten har varit med och detaljerat arrangerat bilden och fotografen bara tryckt av, kan personen åberopa delad upphovsrätt. Riesler påpekar också att Söder, även om han har negativet, måste kunna styrka att han har fått de ekonomiska rättigheterna till bilden för att hävda sin upphovsrätt.

The post Björn Söder kräver pengar för gammal SS-bild first appeared on Opulens.

DOPAMINKICKAR. “Här förenas många nyfrälsta i synen på twittrare som en sorts missbrukare, hjälplöst fast i sitt beroende av uppmärksamhet och känslorus.” Malin Michea ser en motreaktion till de sociala mediernas allt snabbare triggerkarusell och Elon Musks övertagande av Twitter.

Satisfaction came in a chain reaction
I couldn’t get enough, so I had to self-destruct
(Disco Inferno, The Trammps, 1976)

Sedan Elon Musk tog över Twitter och började fatta det ena storhetsvansinniga, katastrofala beslutet efter det andra, har en rad jämförelser använts för att beskriva hur den turbulenta tiden på plattformen upplevs av användarna. “Titanic på väg att sjunka” är ett populärt exempel. “Vilda Västern” syns här och där.

Själv fastnade jag för en tråd som jämförde de kaotiska veckorna med 1970-talets New York. Laglöshet, ekonomiskt sönderfall och dekadens. En rad små och stora katastrofer som knuffar människor allt längre ifrån normala sociala konventioner, var man än tittar står något i brand och det är smuts, blod, svett och glitter till pulsen av ändlöst glättig discomusik.

I New York dansade de våghalsiga trotsigt genom Summer of Sam med en seriemördare rasslande i skuggorna. I Twitters Autumn of Elon rasar de vanliga debatterna och domedagsrapporterna förbi uppblandat med supervirala tweets i gränslandet mellan trollande och aktivism, kreativa långfinger mot Musk och kapitalismen som lyfts och upprätthålls av hundratusentals likes och delningar. Det är dumt, roligt och ganska vackert. Vilken tid att vara något som liknar vid liv.

Discomusiken är förstås inte riktigt en grej nu, men på TikTok och Youtube och via Spotify boppar de unga och glada sedan ett bra tag till sped up versioner av populära låtar, så där så att de låter som Alvin och gänget eller för all del Smurfhits. Musik som känns som färgglada badbomber fräsande i hjärnan och passar perfekt i de snabba dopaminkickarnas sociala medier-era där allt ska väcka starka känslor så fort det bara går. Twitters förbiflygande bitska content fungerar på sätt och vis likadant med sina remixade välbekanta koncept som triggar snabba skratt och ögonblickliga delningar.

Motsatsen till den uppspeedade kulturen hittar man på Mastodon, som har blivit målet att vallfärda till för många som söker ett alternativ till Twitter post Musks övertagande. Mastodon består av en enorm massa instanser som skiljer sig åt på många sätt, men en övergripande kultur framträder ändå när jag börjar utforska den nya världen på olika servrar och nystar bland poster och interna diskussioner. Här förenas många nyfrälsta i synen på twittrare som en sorts missbrukare, hjälplöst fast i sitt beroende av uppmärksamhet och känslorus. Ibland går man tillbaka till “fågelappen” för att missionera för de förtappade själarna.

Här råder snällhet i motsats till det man upplever som twittersk elakhet.

På senaste tiden har man onekligen lyckats rekrytera många nya mastodoniter som registrerar sig och genast börjar posta en mängd varianter av rop på hjälp och vägledning i den nya miljön. Den är inte helt lättnavigerad för den som är van vid det snabba och spontana. På Mastodon går saker och ting medvetet långsamt och präglas av eftertanke och hänsyn. Här råder snällhet i motsats till det man upplever som twittersk elakhet. Här bråkar man inte, här kommunicerar man respektfullt. Och allt som kan tänkas uppröra någon annan beläggs förstås helst med en varning så att alla som stöter på ens post kan avgöra själva om de vill expandera och titta på den eller inte.

Det är förståeligt att det för många är en fin och trygg upplevelse. Jag tycker att det är genuint glädjande att läsa om hur bra en del säger sig må på Mastodon, som om de hittat hem efter ett långt sökande. Det skulle vara omöjligt att inte unna dem det.

Samtidigt kan jag inte låta bli att ur ett större perspektiv se tåget till Mastodon som en aktivistisk reträtt. Utåt beskrivs det som subversivt och banbrytande, en kaxig motståndshandling i en värld i kris. Men det jag ser under mina turnéer på plattformen är mest Facebookdoftande medelklassmys och inbördes beundran. Här och var postas slagord som på ett lite genant sätt ekar ut i tystnaden av inga eller ett par likes. Intressanta politiska nyheter göms bakom contentvarningar och får mycket liten spridning. Möjligtvis uppstår en stunds stillsam diskussion, som avstannar i ett ganska tidigt skede då det visar sig att samtliga i tråden är helt överens.

Det är säkerligen behagligt. Jag köper att det också kan vara utvecklande och stärkande på både ett personligt och ideologiskt plan. Men utöver det ser jag ingen mänsklighetens räddning, bara en sorts utmattad bortvänd blick, bland de försiktiga tutarna om sköna sovmorgnar och contentvarning-belagda Karin Boye-dikter.

Jag förstår att det kanske är min av algoritmer förgiftade hjärna som talar. Mitt på snabb bekräftelse sönderknarkade ego. Såna som jag kan inte se skönheten i Mastodons långsamflytande, antivirala kultur därför att vi har för mycket (följare, uppmärksamhet, en känsla av betydelse) att förlora på den. Kanske skulle faktiskt någon månads detox på Mastodonsjukhuset ställa det problemet tillrätta.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Å andra sidan tänker jag på analyserna efter riksdagsvalet i september, och den skrämmande nyheten att Sveriges unga inte längre med samma självklarhet genomskådar extremhögern som det absolut töntigaste man kan befatta sig med. Var det inte så att vi kom överens om att vi borde göra något åt det? Återvinna lite coolhetsmark eller åtminstone försöka nå yngre väljare på deras plattformar?

Jag tycker inte nödvändigtvis att just vi som “associerar sped up musik med Smurfhits” och alltså är äldre ska invadera TikTok och oundvikligen råka förvärra situationen som någon sorts pinsam farsa med ett par groggar innanför västen. Men kanske inte heller att vi lättvindigt borde överge den plattform där det faktiskt händer att vi då och då får ut ett budskap till de yngre via en tweet som halkar in i rätt omloppsbanor. Eller som minst utgör en pusselbit i en väl synlig opposition.

Jag ska inte följa min småtaskiga första impuls att i den här texten kalla Mastodon för en elefantkyrkogård dit sociala medier-aktivismen går för att dö. Allt är faktiskt för nytt och mitt underlag är för litet. Men jag tror inte heller att någon där skulle säga emot mig i att ungdomarna ännu lyser med sin frånvaro. Jag har lite svårt att se att antiviralkulturen ska komma att locka Gen Z i någon större utsträckning, men jag reserverar mig för att de kan överraska, det har hänt förut.

Trots de långa karavanerna som utan avbrott lunkar mot Mastodon finns det hur som helst fortfarande gott om människor som dansar på Twitters digitala barrikader, mer hektiskt nu än på länge. Är det kamplust, självskadebeteende, eller bara symbiotiska dödsryckningar med vår hatälskade plattform under Musk?

Jag vet inte. Men vi kommer väl köra på oavsett, så länge kickarna kommer i en tillfredsställande hastighet och fågeltoxinet rusar i blodet, så länge Elon Musk fortsätter vara det mest legitima mobboffret världen har skådat, så länge det fortfarande finns några fragment av rolighet att klamra sig fast vid i appens såväl som planetens vroomande mot den slutgiltiga undergången. Burn baby burn.

The post Att dansa eller dö first appeared on Opulens.

PODD. Fredman (@fredmansasikter) är tillbaka som gäst och han listar sina bästa “Varför heter det…”-tweets. Vi sammanfattar veckan på Twitter i form av Sir Vääs och den tysta Norrtäljepolitikern, och Anna (@baby_fratelli) har råkat få nya konservativa kompisar av misstag.

Tidigare avsnitt hittas här >>

The post Fredman tillbaka som gäst first appeared on Opulens.

POLARISERING. Gussy Löwenhielm torde vara bekant för flertalet Opulensläsare. Han har publicerat sina “Fredsdruvor” både här och i DN. Enligt Gussy borde livet vara lite småputtrigt – som i en film av Woody Allen. Men idag råder polarisering och på sociala medier kan Gussys snälla skämt väcka hat och vrede. Här berättar han mer om det.

I Woody Allens film ”Annie Hall” (1977) står Alvy Singer (Woody Allen) och Annie Hall (Diane Keaton) i kön till en film där en kulturentusiast använder stora ord när han lägger ut texten om modern film. Singer blir frustrerad och använder sig av det då nyskapande greppet att tilltala oss tittare. Han går fram till kameran och berättar vad han tycker om den orerande kulturentusiasten som då tar en paus från sin utläggning och ställer sig bredvid Singer och försvarar sig genom att berätta att han visst vet vad han talar om. Det hela kulminerar i att den professor kulturentusiasten blivit inspirerad av kliver in i bilden och berättar att kulturentusiasten minsann helt har missuppfattat professorns arbete. Singer tittar in i kameran och säger ”boy, if life were only like this”.

Och nu har vi hamnat här. Där vi kan kritisera varandra öppet och lägga fram fakta. Eller det vi tror är fakta. Men frågan är om saker och ting har blivit så mycket enklare. I varje fall när folk envisas med att gömma sig bakom sina datorer. Internet har blivit som en Pandoras ask där det väller ut giftiga ämnen bara man öppnar locket en smula. Vi får fingervisningar om hur vi ska gå till väga för att finna de rätta svaren. Det är mansplaining hit och womansplaining dit. Det är besserwissers, foliehattar och troll. Det är hårda ord. Och det är ofta ditt ord mot mitt. Vi ser ändlösa trådar på Twitter, Facebook och Instagram där slutsatsen lyser med sin frånvaro. Och det hela skvallrar om ett alltmer polariserat klimat där ingen någonsin kommer säga ”Du har faktiskt rätt. Det var jag som var ute och cykla”. Förmodligen för att våra egon har blåsts upp till oanade proportioner. För där dokusåporna under sin guldålder kunde göra gemene kvinna och man känd har nu de sociala medierna gjort att vi alla kan ha följare. Och religionshistorien har ju faktiskt lärt oss att det räcker med 12 följare för att man ska få ett Messiaskomplex.

Det är snälla skämt.

Jag driver Instagramkontot ”Fredsdruvor” där jag sätter sekelskifteskvinnan i fokus. Med sin stora hatt och den alltför smala midjan levererar hon underfundigheter som har som främsta uppgift att göra folk glada. Underhålla. Framkalla skratt. De har bland annat synts här i Opulens. Och även i DN. Och som namnet antyder vilar det en fredlighet över detta konto. Det är snälla skämt. Ibland ordvrängerier eller absurditeter, men alltid med en omisskännelig ton av finurlighet. Underfundigheter helt enkelt.

Jag startade kontot i maj 2019 för att jag ville nå ut bredare med min humor. Innan dess hade mina ”oneliners”, enradersskämt, figurerat i de kollage jag i en längre tid ägnat min kreativitet åt. Men dessa nådde aldrig riktigt fram. Och eftersom mitt mål att skriva den perfekta onelinern har gjort att jag maniskt plitar ned varenda observation, för att formulera om den i en mening som med små medel ska beskriva något så stort som möjligt, har jag nu ett dokument på 371 sidor med bara oneliners. Det är i runda slängar över 4 000 oneliners.

För plötsligt dök det upp ”troll”-konton mer frekvent med sina ägg som profilbilder.

Men nu handlade det om att sålla ut guldkornen. Och lagom till att pandemin lamslog vårt klot hade Fredsdruvor blivit en institution där flertalet följare tillkom dagligen. Det motiverade mig än mer och med hjälp av de hjärtmarkeringar jag fick kunde jag direkt göra en snabb analys av vilka ämnen som berörde. Det svenska folket ställde sig i en unison kör där de förmedlade att alkohol, måndagar, morgontrötthet och klockrena vardagsbetraktelser är kommersiellt gångbart material som folk kan ta till sig av. Men även aktualiteter. Och där är ju Twitter en bra katalysator. Och en bra skola. Där man till en början endast fick använda 140 tecken för att ge en subtil känga åt något som hade inträffat samma dag. Nu får man använda 280 tecken. Men det är för långt. Jag vidhåller att 140 tecken räcker gott och väl. Men samma mängd tecken räcker ju även för att få en medmänniska på fall. Det har vi blivit varse.

För plötsligt dök det upp ”troll”-konton mer frekvent med sina ägg som profilbilder. Och man ställde sig frågan vad som kom först; trollet eller ägget? Och nu har detta kulminerat och urvattnat Twitter där skojfriska twittrare har strukit på foten till förmån för politiskt engagerade troll. Och ibland går de hand i hand. När det skojfriskt hängs ut person efter person utan att ha en tanke på vad det kan göra med de människorna. Twitter har blivit ett forum för bristande impulskontroll där man tror att alla spelar efter samma regler. Och där har även jag fällt någon dräpande kommentar. Fast med glimten i ögat. Tyvärr syns inte den glimten på Twitter. Den hätska stämningen och de envetet raljerande användarna har bidragit till att hela plattformen har blivit tömd på positiv energi. Under Twitters guldålder kunde en riktigt vass ordvits generera uppåt 3 000 likes och 700 retweets (delningar). Nu ska man bli glad om man får 4 likes. Storhetstiden är över. Och nu har detta dessutom smittat av sig till Instagram.

Torsdagen den 24 februari vaknade vi till den hemska nyheten av att en av de nervklena psykopaterna med storhetsvansinne i öst hade invaderat Ukraina. Den ryska ”specialoperationen” var ett faktum. Eller som vi vanliga människor kallar det: KRIG. Det var förödande på så många plan. Men jag gjorde det jag alltid gör. Använde min främsta försvarsmekanism; humorn. Jag skrev bland annat en Fredsdruva med texten ”Covid. Ryssar. Så trött på luftangrepp.” Och det var första gången mina kommentarfält vände sig mot mig. Innan hade de alltid varit mig till lags. Sagt det jag ville höra. Med några få undantag, då folk anklagade mig för att vara en kopia av något annat internetfenomen. Men den här gången reste sig alla i givakt och berättade att jag hade gått för långt. Att det här minsann var droppen. Att jag uppenbarligen var en empatistörd individ.

Jag blev såklart påverkad av alla hårda ord och tänkte att jag bara gjort det jag alltid gjort. Och kan bäst. Omvandlat tråkiga incidenter till humor. Tagit negativ energi och alstrat om den till positiv energi. Med utgångspunkt från en aktuell händelse.

Men där hade jag fel. För reaktionerna fick mig att förstå att jag hade omvandlat negativ energi till en arg pöbel av ett koncentrat av hatiskt flöde. I vredesmod pekade folk finger och berättade hur fel jag var ute. Såklart påverkade av dagens hemskheter. Men det intressanta var ju att de inte bara valde att sluta följa mig. Det är ju så enkelt numera. Man trycker bara på ”Avfölj”. Det är till och med enklare än att avregistrera sig från nyhetsbrev. Men så funkar inte den moderna människan. Den moderna människan är uppfylld av sitt ego där man har egna följare, får daglig bekräftelse på bilder av sig själv. Där man kan tvärstanna mitt på stan för att man läser något som man måste ta in.

Idag är det knäpptyst på tunnelbanan. Vi sitter i våra bubblor, i våra små världar och beter oss som om vi fortfarande satt i karantän. Har vi inte lärt oss någonting? När någon inkräktar på vår intima bubbla, ja då blir vi rosenrasande och berättar hur det ligger till. Det som förut kunde uttryckas enligt svensk jantelag med orden ”kan det inte vara så här?” har nu förändrats av självutnämnda experter med orden ”Så här ligger det till”. Vi har blivit Karlsson på taket, fantasifigurer i form av avatarer som berättar vad som är ett korrekt sätt att agera. ”Jag avföljer dig”. ”Det här var pinsamt dåligt. Skäms”. Och så lite kuckelimuckmedicin på det.

Jag fick en känsla av att jag hade blivit Putin. Jag kände mig minst lika hatad. Därför kändes det helt naturligt att göra en pudel. För jag vill inte kränka folk. Jag störs av bara tanken. Mitt främsta mål är att underhålla. Jag är på tok för konflikträdd för något annat. Men det är mer tungrott i sociala medier idag. Kanske att pandemin har fått oss att inse att vi är dödliga, att livet är för kort för att inte stå upp för vår sak. Dessutom kan alla ta åt sig av det informationsflöde internet besitter som gör oss alla till experter.

Förra veckan blev Ulf Kristersson vald till statsminister (om detta har undgått någon) och jag tog tillfället i akt att bjuda på en betraktelse kring ordet ”statsminister”. Det blev en Fredsdruva med texten ”Ulf Kristersson sätter ’mini’ i statsminister”. Ett till synes ganska oskyldigt skämt. Egentligen bara ett konstaterande. Men så var det dags igen. Hatstormen var ett faktum och inte ens i stormens öga kunde man vara säker. Nu reste sig folk och tackade för sig. Även de som inte var moderater ansåg att jag handlat fel. Att jag använde lyteskomik. Att jag var pinsam. Och jag blev uppriktigt sagt förvånad. Men så förstod jag att politiken nu har gjort vårt Sverige ännu mer polariserat. I takt med att vi bevakar våra egna intressen och säger vad som i dagens samhälle är ett korrekt sätt att agera. Och jag ställde mig frågan om man inte kan skämta om någonting längre.

Jag gick än en gång ut och gjorde en pudel med en Fredsdruva med texten ”jag tycker man kan skämta om allt. Men man bör ha i åtanke att när man gjort det finns det inget mer att skämta om”. Och sedan dess har jag dragit mig för att publicera Fredsdruvor som kan misstolkas. Jag orkar helt enkelt inte.

I stället har jag ägnat mig åt saker jag tycker är roligt. Som Woody Allen till exempel. Och i lördags gick jag och såg hans mästerverk ”Hannah and her sisters” (1986). En begåvad skildring av en New York-familj där Woody Allen, starkt influerad av Bergman, frossar i intellektuella referenser på sitt sparsmakade och neurotiska sätt. En bit in i filmen skrattar jag till och hör då en kvinna säga ”men, schhh”. När jag skrattar en liten stund efteråt hör jag samma röst säga ”Men skratta tystare, så kul var det faktiskt inte”.

Jag blev djupt frustrerad och kände att jag efter filmen var tvungen att konfrontera kvinnan. Jag förklarade att glädje är det finaste vi har. Att ingen ska tala om hur roligt något är. Att inte få hänge sig åt konstens alla uttryck och behöva lägga band på sig är inte värdigt. Att hindra någon från att skratta är att missunna någon ren och skär lycka. Kvinnan uttryckte en viss ånger och bad om ursäkt för att sen lägga till ”men du skrattade väldigt högt”. Och det gjorde jag. Det gör jag. För jag gillar att hänge mig åt kultur. Det berikar mig och inspirerar mig. Men frågan är vad jag ska med den inspirationen till om jag inte får uttrycka mig hur jag vill.

När den här texten är publicerad, vad ska jag då hänge mig åt? Och faktum är ju att jag också beskriver vad som är fel med vårt samhälle där jag sitter bakom min dator. Det bästa är ju såklart att ta kontakt med folk. Prata. Inte skriva hatiska kommentarer gömd bakom en profilbild i form av ett ägg. Fast det är ju tyvärr det lättaste sättet att agera. Men jag tror på att kontakta personen direkt om det är något någon har på hjärtat. Men jag tror inte att man kan ha hat på hjärtat. Det finns för mycket kärlek där.

The post Gussy: Bland skärmtroll och hatbotar first appeared on Opulens.

PODD. Anna gästas av Frida – även känd som @raspberrylime. De pratar om fredagsbilder, vin och tuttar och Anna liverapporterar direkt från brinnande krig i form av “Bokstavsgate”. Dessutom: En rafflande historia i tre delar om den mystiska twittraren som dyker upp i allas liv.

Tidigare avsnitt hittas här >>

The post Vin, tuttar och “Bokstavsgate” first appeared on Opulens.

PODD. I veckans avsnitt av Kvittret uteblir Lisa (@bitsocker) tyvärr, men Anna (@baby_fratelli) gästas av Carro (@caromelen) igen och det blir gravidpodd! Det pratas även om Twitters bästa åsikter samt en ny typ av Sur Kille. Dessutom så lyckas vi av någon anledning hela tiden återkomma till samtalsämnet könsorgan…

Tidigare avsnitt hittas här >>

The post Graviditet, Sur kille och samtalsämnet könsorgan first appeared on Opulens.

PODD. Kvittret gästas av hiphopduon Bobby Royale, bestående av twittrarna @Isacparker (Nisse) och @GustaveLund (Gurra G)! De pratar om hur bandet kom till tack vare Twitter, om musik och om varför låten Eloise är obehaglig, och Nisse förklarar viktiga skillnader mellan olika svärd. Lisa tipsar högern om bättre science fiction än ett snabbt tåg och Anna bashar äntligen vänstern och stackars Navid Modiri råkar åka med på köpet, förlåt! Dessutom: Lisas hemliga hobbys och krymper verkligen Ulf Kristerssons axlar? Mycket nöje!

Tidigare avsnitt hittas här >>

The post Hiphopduon Bobby Royale, skillnader mellan olika svärd och bashning av vänstern first appeared on Opulens.

ENÖGDHET. “De tar varje tillfälle i akt till att vrida diskussionen till att kretsa kring deras käpphästar, det vill säga invandring och islam.” Opulens chefredaktör Stefan Bergmark är trött på det förgiftade sociala medielandskapet.

”Snyggt att kalla alla för högertroll som inte delar er politik”, skrev en Facebookanvändare om min krönika i Opulens efter valet. Det är förstås inte snyggt. Om det vore sant, vilket det givetvis inte är. Däremot är det ett adekvat begrepp vid högerpropagandistiska uppenbara trollningar. Det vill säga provokationer som ingen rimlig människa egentligen tror på utan bara syftar till att rikta ljuset åt ett annat håll.

Och sådana är numera dessvärre vardagsmat för oss som dagligen bevistar de sociala mediernas politiska kvarter.

I onsdags twittrade jag ut författaren Taliah Pollacks debattartikel i Dagens Nyheter, om hur hon som judinna upplever hemstaden Malmö. Att ingen stad i landet gör så mycket för att motverka antisemitismen. Något som sällan lyfts fram och det just på grund av propagandistisk vilja att rikta ljuset åt annat håll.

Mycket riktigt haglade snart de förväntade tröttsamma kommentarerna i mitt twitterflöde. Som ”Vilka är det största hotet mot judar i Malmö?” och ”Skyll på högerextrema Uppdrag granskning!” Islam och invandring skulle förstås nu sättas i fokus igen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I torsdags utdelades så årets Nobelpris i litteratur. Opulens publicerade snabbt en initierad artikel om pristagaren. Det uppskattades förstås av litteraturintresserade men högertroll, ständigt dessa högertroll, har förstås en egen ”läsning” av Annie Ernaux.

Kort efter att vi twittrat ut artikeln svarade en av dem: ”Ett ointressant jävla skämt!” En annan verkade mena att det viktiga nu att lyfta fram om Ernaux är att hon är ”en politisk författare som röstade på socialistkandidaten 2012. Hon stöder även PIR , en fransk/algerisk islamsk rörelse som sprider antisemitism. Ännu en förvirrad vänsterfeminist?”

Utmärkande för de allra flesta högertroll är att de, till skillnad från exempelvis Taliah Pollack, själva inte lyfter ett finger för att bekämpa antisemitismen. De har nog i de flesta fall inte heller något djupare intresse av ett författarskap som Ernaux. De tar varje tillfälle i akt att försöka vrida diskussionen till att kretsa kring deras käpphästar, det vill säga invandring och islam.

Visst, kanske allt är politik men all politik handlar inte om dessa två frågor. Det finns inte sällan också flera perspektiv att anlägga på exempelvis ett större författarskap.

När Peter Handke fick Nobelpriset i litteratur 2019 uppstod en debatt där författaren anklagades för att på nationalistiska grunder ha förminskat serbiska krigsbrott. Hur bedömningen av ett författarskaps kvalitet påverkas av författarens politiska åsikter är en intressant fråga som då bland annat behandlades i Opulens.

Det hindrade inte oss från att inför Nobelfesten det året låta politiken komma i skymundan och ge utrymme i spalterna åt Simon O. Pettersson, som förutom att han är en duktig skribent och inläst på Handke råkar vara en sverigedemokratisk politiker. Politiskt står han alltså långt från Opulens men nej, alla till höger är inte troll.

The post Ständigt dessa högertroll first appeared on Opulens.

PODD. Anna har med sig @johnpekkari som får bli både gäst och vikarie för Lisa som fått förhinder i detta avsnitt. De pratar om humor, impro och tillgänglighet samt gör ett besök i den berömda “Tack för insläpp”-tråden. Dessutom: Det regnar i Ulf Kristerssons Sverige, den mystiska tjackpundaren på bussen, hur smakar airpods och mycket mer! 

Tidigare avsnitt hittas här >>

The post Humor, impro och tjackpundaren på bussen first appeared on Opulens.

PODD. Korvfesten är äntligen över och det blir clam jam igen när @malinmichea gästar @baby_fratelli och @bitsocker. De pratar om Malins hund, pappa och civilkurage. Anna är jagad av olika samhällsgrupper och Bitsocker läser innantill från Pornhub. Och så finns det äntligen en jingel till segmentet Vad är högern arg på den här veckan?

Tidigare avsnitt hittas här >>

The post Clam jam och Pornhub first appeared on Opulens.

PODD. @baby_fratelli och @bitsocker gästas av @jonasgladnikoff och de pratar näthat. Jonas berättar också om när Carola fann Jesus. Alla är kompisar med Babben Larsson utom @bitsocker som berättar om den gången hennes foster låg i fosterställning och kallar sig själv manic pixie damp girl. @baby_fratelli berättar om skoltwitter när det är som härligast och gör det hon gör bäst, dvs läser tweets med roliga röster.

Tidigare avsnitt kommer hittas här >>

The post Näthat, Jesus, Carola och Babben Larsson first appeared on Opulens.

PODD. I det fjärde avsnittet av Kvittret har vi äntligen kvoterat in en man. @Konceptet talar ut om nakenchocken och sin nostalgi över Berlinmuren och Heta Linjen. Baby Fratelli och Bitsocker bråkar om vem som är mest knullbar av Magnus och Brasse. Bitsocker har äntligen en stark line up till Dött eller tafsat och Baby Fratelli pratar om det bästa som någonsin hänt på Twitter.

Tidigare avsnitt kommer hittas här >>

The post Det bästa som någonsin hänt på Twitter first appeared on Opulens.