ROMAN.”’Strafflös’ är en både allvarlig och mycket underhållande roman om Johnny Bodes märkliga liv” skriver Elisabeth Brännström.

Strafflös av Lena Ebervall och Per E Samuelson
Piratförlaget

I slutet av juli 1983 hittades den kände, eller snarare ökände, musikcharmören och kompositören Johnny Bode (1912-1983) död i sin lägenhet på Fågelbacksgatan i Malmö. Bode, som hade levt ett utsvävande liv, fullt av vin, kvinnor, skönsång och dyra restaurangbesök, hade kollapsat i hallen där han hittades av sin vän och duettpartner Lillemor Dahlqvist. Hon var en av de få vänner han lyckats behålla. De allra flesta av Bodes bekanta som fanns kvar i livet hade dragit sig undan och när han dog ekade det tomt och ödsligt runt den forne festprissen och estradören.

Det fanns en anledning till detta. Bode, en av trettiotalets mest lysande stjärnor, var nämligen inte enbart en glad gamäng och en utmärkt kompositör och sångare med många stora hits bakom sig. Han var också en ökänd bedragare och en full-fjädrad mytoman som kunde vara ytterst påhittig när det gällde att skaffa fram de pengar som behövdes till att upprätthålla hans svårslaget extravaganta livsstil.

Bode kunde ljuga sig ur nästan vilken knepig situation som helst och tog nästan aldrig på sig något ansvar för det han hade ställt till med. Han var också extremt slösaktig med pengar och bjöd friskt när han på det ena eller andra sättet fått tag i kontanter, och det var inte småpotatis han bjöd sina vänner på.

Johnny Bode var expert på att smita ut genom bakdörren på exklusiva krogar och lyxhotell efter att ha bjudit stora sällskap på kost och logi; ibland polisanmäldes han, men nästan lika ofta fick någon annan stå för notan.

Dessutom ägnade sig Bode också åt checkbedrägerier och större och mindre stölder från vänner och bekanta, både kända och okända. Han norpade bland annat åt sig den megastore skådespelaren Gösta Ekman den äldres matsilver och revystjärnan Åke Söderbloms gage och lyckades med bravaden med att stjäla en stor, mycket tung persisk matta från Sonoras studio. Dessutom klarade han märkligt nog också av pantsätta den.

Bodes bedrägerier och stölder lades på hög hos polisen. Alla var inte lika snälla som Gösta Ekman som tog stölderna med en klackspark och till sist åkte Bode dit och hamnade först på Långholmen och sedan på mentalsjukhus där han omyndighetsförklarades på grund av återkommande bedrägligt beteende och till sist tvångsteriliserades han.

Bode utsattes för rättsövergrepp

I Strafflös, en roman om Johnny Bode har författarparet Ebervall/Samuleson valt att koncentrera sig på de rättsövergrepp Bode utsattes för av den svenska staten. Det är något som de gör mycket övertygande med hjälp av autentiska dokument och utdrag ur medicinska journaler.

Johnny Bode hölls instängd i flera år för småstölder och bedrägerier utan att få vård och han utsattes under tiden för förnedrande fysiska och psykiska undersökningar där han beskrevs som fet, undersätsig, infantil och feminin med mycket liten penis. Det sista tog honom hårdast. Fet visste han att han var, under en period vägde han, som var 1,67 lång, så mycket som 133 kg (!) men att han skulle ha en liten penis hade han svårt att smälta. Det passade sig ju inte alls för en plattcharmör och kvinnotjusare.

Bode blev offer för rasbiologin

Ebervall och Samuelson visar på att Bode blev offer för den rasbiologiska ideologins förbannelse. Han dömdes helt enkelt ut som undermänniska, trots sin otroliga musikaliska begåvning och stora produktivitet. Bode var nämligen, trots sitt festande, långt ifrån lat och han slutade aldrig arbeta.

Under tiden på mentalsjukhus lyckades han prångla ut låt efter låt och efter att han frisläppts lyftes han fram som en av Sveriges mest lysande superstjärnor.

Det finns mycket att säga om Johnny Bode och en hel del av det han hade för sig har fått ett tragikomiskt sken runt sig. Ingen i den svenska musikhistorien har hittills förstört så mycket för sig själv och ställt till med så mycket trassel som Bode.

Bode blev persona non grata

I sin ständiga jakt på pengar i kombination med bristande konsekvenstänkande gjorde han sig på ett mycket märkligt sätt till persona non grata.

Medierna höll järnkoll på allt han ägnade sig åt och när han under kriget efter en kort tid som fältunderhållare i Finland, vid hemkomsten, med ett hakkors på uniformen, gjorde Hitlerhälsning på antinazisten Karl-Gerhards revy, var det kört. En oförstående Bode som trodde sig ha stått upp för Finlands sak, hämtades av polis och tidningarna rapporterade. Det var något som de njutningsfullt fortsatte med när han började arbeta för de tyska ockupanterna i Norge.

Varför Bode gjorde detta är oklart, antagligen behövde han pengar då uppdragen i Sverige nästan helt hade sinat efter Hitlerhälsningen. Några år efter krigsslutet hade han gått över till att samsas med kommunisterna på Ny Dag, så hans politiska kompass spretade tydligen åt alla möjliga håll.

Detta betydde i vilket fall som helst slutet för Johnny Bodes karriär som firad artist och efter några år utomlands, som i vanlig ordning inleddes med succé och avslutades med katastrof, var karriären i princip över.

Bodes tid i Malmö

Bode som skilt sig från en utmattad hustru nummer två och flyttat till Malmö, hankade sig nödtorftigt fram som barpianist och småbedragare och många av Malmös krögare fick se hans ansenliga bak försvinna oväntat snabbt ut genom dörren när notan skulle betalas.

Det faktum att hans sista framgång Bordellmammas visor (1968) blev en stor succé och genererade en hel del pengar spelade liten roll. Slantarna slank snabbt igenom Bodes knubbiga fingrar och när han dog var han, trots att en kultstatus börjat skapas runt honom, så gott som utblottad.

Rättsskandaler

Strafflös är en både allvarlig och mycket underhållande roman om Johnny Bodes märkliga liv. Ebervall och Samuelson, som också driver en advokatbyrå i Malmö, har inriktat sitt författarskap på svenska rättsfall ur det förflutna. De har hitintills skrivit åtta böcker om rättsskandaler inom det svenska folkhemmet och berättelsen om Bode, mentalvården och tvångssteriliseringen passar bra in i det konceptet.

Bode levandegörs i boken

Boken är, som författarna understryker i efterordet, skriven som en sannsaga där allt av vikt, som rättegångshandlingar, medicinska utlåtanden, citat ur brev och tidningsklipp är korrekt återgivna, men där Bode själv, med hjälp av Ebervall och Samuelsons fantasi, får framstå som en levande människa med både goda och dåliga sidor.

Det är en lättläst, ofta rolig bok, där man samtidigt lär sig en hel del om det svenska samhällets inställning till rashygien och får stifta bekantskap med en komplicerad, ofta jobbig, men helt unik människa och därtill utomordentligt begåvad artist.     

The post Både allvarlig och underhållande bok om Johnny Bode first appeared on Opulens.

DEPORTERING. Det är ett mjukt krig. Ändå: gränser passeras, nya land erövras.

Det tycks finnas en överenskommelse. Man skulle kanske kunna beskriva det som ett kollektivt samvete. Det får gärna levereras i grundsatser som är omöjliga att inte enas om – egentligen utan att ens reflektera över det. Att vi är goda. Och vill det goda? Eller hur?

Vi är till exempel överens om att vi skall respektera FN:s konventioner för inte vill vi kränka, misshandla, förnedra eller sända människor in mot tystnad och död? Män, kvinnor och barn som redan är utsatta och placerade i vanmakt. Nej. Alls inte. Det vi gör är istället att uppfinna en alternativ verklighet. Vi säger att det vi gör, ja, det gör vi i själva verket för dessa människor.

Det var det tankesättet som en gång användes när vi tvångssteriliserade det som på trettiotalet definierades som fallna kvinnor. Vi gjorde det för deras skull. Vi var överens. Kvinnorna var imbecilla. De for illa. Sveriges historia sett ur det här perspektivet – tvångssteriliseringar och rasfrågor är ingenting att vara stolt över.

Men vi måste komma ihåg att vi var överens. Vi gjorde det för det goda, för det allmänna. Det var vårt ansvar, tyckte vi.

Vi hade helt enkelt tolkningsföreträde. Men hur ser det ut idag? Vem har nu detta företräde? En tanke infinner sig osökt. Samverkan. Är det inte så att den starke äter den svage vid exempelvis ett Samverksansmöte? Stadsmissionen i Stockholm presenterade en rapport 2012. Den följer mig, inte minst för att den har blivit ett tidens tecken. En del av det goda som får företräde i tolkningen av omvärlden.

”Sedan 1,5 år har Svenska kyrkan regelbundna träffar med Gränspolisen. En av de frågor som diskuteras är hur ett ordnat frivilligt återvändande kan organiseras. Lena Strömberg-Larsson (stiftsdiakon i Lund) berättar att Gränspolisen har frågat om personal från Svenska kyrkan skulle vara beredd att följa med på sådana återvändanderesor. Det här är ett ganska nytt synsätt, berättar Lena Strömberg-Larsson, som tycker att det på senare tid har skett en förskjutning från att försöka gömma papperslösa till att i stället försöka arbeta för att hitta alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige. Enligt Lena Strömberg-Larsson har den svenska migrationsdebatten länge saknat en seriös diskussion om hur människor som på frivillig basis vill också ska kunna återvända till sitt ursprungsland.”

En företrädare för diakonin i Lunds stift ville här, 2012, alltså samarbeta med Gränspolisen vid deporteringar och detta, säger hon är ett värdigt alternativ till djupt utanförskap. Vi talar alltså om utvisningar. De är ofta våldsamma, grymma. Hon talar om människor som inte kan eller vill eller vågar lämna Sverige. Hon menar människor som inte har ett land att återvända till. I det säger hon: ”skett en förskjutning från att försöka gömma papperslösa till att i stället försöka arbeta för att hitta alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige”.

Ja, så kan man uttrycka frågan om deportering. Det är som att svälta ihjäl folk ute i skogen för att socialbidrag kan upplevas som synonymt med ofrihet.
Det finns andra alternativ, inte minst för kyrkan. Nej. Deportering ut ur ett land kan väl knappast vara ett alternativ?

Och nej, vi är inte överens. Jag tror inte på samverkan. Det har historiskt visa sig leda till katastrofer, som just tvångsteriliseringar eller samverkan mot kvinnlig rösträtt. Att då inleda en samverkan med Gränspolisen för att sköta deporteringen på ett lite snyggare sätt var inte det svar jag väntade mig från kyrkan när frågan handlade om vårt värde som människor.

The post Samverkan betyder den starkes rätt first appeared on Opulens.