UTPEKADE. Efter att ha visat stillbilder på klimatrörelsen Extinction rebellion har TV4-produktionen “Hamilton” anmälts till granskningsnämnden.

Fotografierna visades i samband med att serien skildrar en miljöaktivistisk rörelse som använder terrormetoder, rapporterade Aftonbladet först om.

Problemet, enligt anmälaren, är att bilder på den verkliga klimatrörelsen Extinction rebellion (XR) används i serien. Enligt anmälaren spelar det ingen roll att namnet på organisationen i serien kallas för Green army eftersom XR:s loggor visas.

“Det är enormt skadligt för en fredlig, demokratisk proteströrelse att utmålas som en terrororganisation”, står det i anmälan.

I en kommentar till SVT:s Kulturnyheterna påpekar TV4 att alla är välkomna att anmäla deras produktioner om man upplever att det blivit fel.

– Nu får vi invänta vad granskningsnämnden kommer fram till, säger Charlie Forsberg, kommunikationschef på TV4.

TT Nyhetsbyrån

The post “Hamilton” anmäld till granskningsnämnden first appeared on Opulens.

I en ny dokumentärserie i TV4 skildras VM-sommaren 1994 – både på och utanför planen. Fotbollsspelarna Martin Dahlin, Kennet Andersson, Thomas Ravelli och Tomas Brolin, som alla var tongivande i den svenska truppen, medverkar och berättar sina historier om mästerskapet men också om sina liv.

Martin Dahlin berättar bland annat om uppväxten i ett Sverige präglat av rasism, nynazism och främlingsfientlighet, hur han fick hatarna över på sin sida och på så sätt var med om att förändra Sverige.

“Jag insåg tidigt att vara bra i sport gjorde att man blev populär, det gjorde att jag tränade ännu hårdare för att kunna bevisa för alla att jag var lika duktig och lika mycket värd som alla andra”, berättar Martin Dahlin i dokumentären, enligt ett pressmeddelande.

“VM -94 – En sportsaga” består av fyra delar och har premiär den 12 juni på TV4 och TV4 Play.

TT Nyhetsbyrån

The post VM-sommaren 1994 skildras i ny dokumentär first appeared on Opulens.

MUSIKSLÄPP. Maxida Märak, som precis har medverkat i TV4:s “Så mycket bättre”, ger sig ut på en Sverigeturné i vår. Hon släpper dessutom en ny ep-skiva den 18 februari.

2014 deltog Maxida Märak i tv-programmet “Sápmi sessions” på SVT, året därpå syntes hon i dokumentärserien “Sápmi sisters”.

Hennes senaste album “Utopi” släpptes 2019, där hon blandar explosiv hiphop med elektroniska beats och poppiga hookar.

I sin “Så mycket bättre”-medverkan har hon bland annat tolkat Arvingarnas “Eloise” och Cherries “Änglar”.

Turnédatum: 3/3 Göteborg, 4/3 Linköping, 5/3 Uppsala, 25/3 Stockholm, 1/4 Bollnäs, 2/4 Luleå, 6/4 Västerås, 8/4 Östersund, 9/4 Umeå, 22/4 Örebro, 23/4 Malmö.

TT NYHETSBYRÅN

The post Maxida Märak turnerar – och släpper ny musik first appeared on Opulens.

ALSINGS PRIS. En “dold stjärna” blir den första pristagaren som utses av Stiftelsen Adam Alsings minne.

Caroline Nester är en studioman som jobbar bakom kulisserna på TV4:s Nyhetsmorgon, och i motiveringen sägs att hon personifierar “arbetsglädje, kamratskap och konstruktiva lösningar” och att hon “behandlar alla arbetskamrater med samma värme oavsett om det är en rutinerad stjärna eller en nervös praktikant”.

“Det känns otroligt roligt att vår stiftelses första pristagare är en person som verkligen verkar i Adams anda. Att helt osjälviskt lyfta fram sina kollegor och att alltid jobba för att producera bra sändningar är något som Caroline Nester har gjort i många år, säger Patrick Ekwall”, en av stiftelsens initiativtagare, i ett pressmeddelande.

Priset, som är på 25 000 kronor och en statyett designad av Oscar Kylberg, instiftades för att i Adam Alsings anda främja personer och initiativ som verkar för laganda och allas lika värde i främst mediebranschen. Tanken är också att inspirera och uppmuntra unga människor att våga tro på sig själva. Initiativet togs av Adam Alsings familj, samt av Patrick Ekwall, Henric von Zweigbergk och Boris Kuzmic.

Adam Alsing gick bort 2020 i sviterna av covid-19.

TT NYHETSBYRÅN

The post “Dold stjärna” får Adam Alsings första pris first appeared on Opulens.

KRITIK. Claes Malmberg fick stark kritik efter att ha skämtat om skjutningarna i förorten, i “Parlamentet” på TV4. Nu bemöter han kritiken, i SVT:s “Mötet”.

– Jag har inget behov av att kritisera eller förlöjliga människor som bor i en förort, säger Malmberg i programmet där han samtalar med aktivisten Nattalie Ström Bunpuckdee, som kallade skämtet “avhumaniserande”.

Komikern framförde i TV4 barnvisan ”I ett hus vid skogens slut”, med en omgjord text om en “liten gangster”, vilket Nattalie Ström Bunpuckde reagerade starkt emot.

– Det är en pågående nationell kris. Det är barn som mördas och mördar. Vi sörjer, vi bär på kollektivt trauma och sorg och så sitter det någon sorts elit på bästa sändningstid och skrattar åt att folk är rädda för att bli skjutna, säger hon i ”Mötet”.

Claes Malmberg säger att han känner sig sårad av att ha kallats för rasist efter skämtet. Men han säger sig också ha fått nya tankar efter samtalet med Ström Bunpuckdee, som han inte hade innan “på grund av okunskap”.

Han ber också om ursäkt till dem som drabbats av gängkriminalitet och deras anhöriga.

– Min ambition har aldrig någonsin varit att såra dem eller göra dem illa. Så jag vill säga det för det är viktigt för mig att få säga.

TT NYHETSBYRÅN

The post Claes Malmberg svarar sina kritiker first appeared on Opulens.

SKIVSLÄPP. Miss Li är i flera låtar extremt personlig om sitt mående. Samtidigt vill 39-åringen från Borlänge helst fly kändisskapet.

– Jag vill bara vara anonym, men jag får stå mitt kast, säger hon.

Sedan pandemins start har Linda “Miss Li” Karlsson fått tid att vrida och vända på sitt inre, både i verkligheten och i musiken. Det är någonting som märks i de låtar från den kommande plattan “Underbart i all misär”, som redan har släppts som singlar. I “Komplicerad” radar Miss Li upp sina mindre smickrande sidor, i “Instruktionsboken” söker hon en manual för livet och i “Terapi” varnar hon för sig själv.

– Jag går mycket i terapi nu, för att försöka förstå varför jag agerar som jag gör. Jag har insett jättemånga saker det här året, på gott och ont. Ibland är det ganska skönt att vara omedveten, säger Miss Li.

Vännerna skrattar

Hon arbetar alltid självbiografiskt i låttexter, och framställer sig inte som komplicerad för att skapa en stökig artistpersona, menar hon.

– Jag skulle kunna skriva om 100 sätt till som jag är komplicerad på, säger Miss Li.

– Mina vänner har skrattat, jag tror att de mest är glada för att jag har möjligheten att sjunga om det.

Hon har bland annat ett stort kontrollbehov. Allting måste ligga i raka linjer, och huset måste alltid vara städat, annars blir det kortslutning i hjärnan. Den yttre kontrollen kan vara ett sätt att hantera kaoset i hennes huvud, filosoferar hon.

– Det kan bli jobbigt för teamet jag jobbar med, att “nej det kan inte vara så här”. Jag har visioner om att allt måste vara på ett speciellt sätt.

Försökte bli Cohen

På det nya, för första gången helsvenska albumet “Underbart i all misär” har hon gått tillbaka till ett mer direkt sätt att skriva låtar på. I början av karriären kunde hon skriva musik om exakt vad som hände på krogen kvällen innan, men en dag satte en kommentar käppar i hjulet för Miss Li.

– Någon sade till mig “du tror inte att du ska hitta mer coola metaforer när du skriver?” Och jag kände “Måste jag göra det? Är det så jag blir en bra låtskrivare?”, berättar hon.

Funderingen tog fart. Mellan 2011 och 2014 tänkte hon hela tiden “jag måste bara skriva metaforer, jag måste vara Leonard Cohen”. När det inte funkade tog hon en paus från solokarriären.

Jag kände att “kan jag inte göra bättre musik än så här ska jag inte hålla på”.
I dag struntar hon i vad den metafor-älskande snubben och hans gelikar tycker.

– Han behöver inte lyssna på mig, för jag kan inte skriva på det sättet. Då blir det som att jag låtsas vara någon annan än jag är. Det är viktigt för mig att det blir den här diskbänksrealism-feelingen, säger hon.

Sedan genombrottet för 15 år sedan har hon stegvis blivit allt mer folkkär. Karriären tog extra mycket fart när hon deltog i TV4:s underhållningsprogram “Så mycket bättre” 2012, ett program som hon sedan återkom i 2019.

Men att bli igenkänd på gatan är ingenting hon njuter av.

– Jag är otroligt obekväm med att vara känd. Ibland får jag sådana extrema panikångestattacker av att bara gå ut med mina hundar. Men jag vill bara vara anonym. Jag får stå mitt kast, jag har varit med i “Så mycket bättre” och gör musik som man kan sjunga med i, säger hon.

“Underbart i all misär” släpps den 24 september. Senare kommer även en engelsk version av skivan.

Sofia Sundström/TT

The post Miss Li: Extremt obekväm med att vara känd first appeared on Opulens.

UTMANING. Peter Jöback och Maxida Märak är de första artisterna som är klara för årets “Så mycket bättre”. – För mig passar det jättebra att det blev nu, det tajmar perfekt med var jag är i livet. Jag fyller 50 år i år och har varit i branschen i 40 år, säger Peter Jöback.

The post Jöback och Märak i “Så mycket bättre” first appeared on Opulens.

GALA. TV4 direktsänder hela Oscarsgalan natten mot den 26 april.

The post TV4 sänder hela Oscarsgalan first appeared on Opulens.

KRIGSHETS. “Kriget om opinionen pågår och där är det viktigt att Kina och Ryssland utmålas som hot samtidigt som behovet av att soldater rekryteras till småskaliga operationer ökar. Där spelar Skavlan, Carina Bergfeldt, SVT och TV4 en viktig roll”, skriver Lars Borghem.

I slutet av februari var överbefälhavaren Micael Bydén gäst hos Carina Bergfeldt i SVT. Han pratade om den största upprustningen av det svenska försvaret i mannaminne och om hoten från Ryssland och Kina. Fredagen den 5 mars var det Petra Malms tur hos Carina Bergfeldt. Samtidigt pågår en serie på TV4, “Elitstyrkans hemligheter Sverige”, där Malm är utbildningsledare.

Programmet har en brittisk förebild i “Elitstyrkans hemligheter UK” (“SAS: Who Dares Wins” på Channel 4) som också visas i TV 4. Petra Malm har själv varit elitsoldat i tio år och i det svenska programmet får 18 kvinnor och män genomgå prövningar liknande de uttagstester som görs till ett elitförband som Kustjägarna i Sverige och SAS i UK.

I den brittiska versionen har Ant Middleton varit huvudinstruktör. Nyligen meddelade Channel 4 att man avbryter samarbetet med Middleton på grund av hans personliga uppträdande. Middleton har tjänstgjort som soldat i Nordirland, Makedonien och Afghanistan.

I sin bok “First Man In. Leading from the Front. Sniper. Soldier. Surviver.” beskriver han sina erfarenheter som krypskytt, soldat och överlevare. Han skriver om sina uppdrag i Afghanistan och när Petra Malm också berättar om ett uppdrag som handlar om att söka upp och oskadliggöra en talibanledare där, känner man igen sig. Kocken Tareq Taylor som sitter bredvid Malm säger gillande att livet börjar på andra sidan bekvämlighetszonen. Även vi hemma i tv-soffan skrattar och tycker att det låter klokt och lagom äventyrligt. Döden är frånvarande i ekvationen.

Ant Middleton var två gånger gäst hos Skavlan i SVT där han berättade om sitt arbete som soldat och som äventyrare. I april 2019 medverkade han tillsammans med Lars Løkke Rasmussen som då var statsminister i Danmark. På YouTube finns ett klipp från intervjun. Middleton berättar att han dödat många människor, att han inte upplever någon ånger, att det finns onda och goda människor i den här världen och att han själv är god. Fredrik Skavlan vänder sig till Rasmussen och säger att kriget i Afghanistan som vi pratar om, också är vårt krig och att Rasmussen har varit en av männen ”bakom skrivbordet”. Rasmussen förklarar att han är helt enig med Middleton när det gäller att dela in människor i onda och goda. Han övergår sedan till att berätta hur plågsamt det varit att behöva berätta för anhöriga att en son eller dotter dött i kriget i Afghanistan.

Samtidigt pågår krigen därute och människor dör varje dag.

När programmen hos Skavlan spelades in bedrev UK sju krig med SAS som en aktiv part och som till stor del var hemliga för allmänheten.

Genom upprustningen av det svenska försvaret, närmandet till den amerikanska och brittiska krigföringen och utnämnandet av Ryssland och Kina till huvudhot, måste tanken på ett kommande krig också säljas in med en personlig vinkel. Där har individer som Malm och Middleton och program som “Elitstyrkans hemligheter” en viktig roll att spela.

Samtidigt pågår krigen därute och människor dör varje dag. När oppositionen mot kriget i Vietnam växte i USA och liksäckarna som kom hem blev allt fler, avvecklade Richard Nixon utskrivningen av soldater och rekryterade en professionell armé. Andra länder har följt efter. På så sätt har krigen – för de som bestämmer över dem, och för oss som följer dem på avstånd – blivit mer opersonliga. Sedan 2001 har i genomsnitt 46 bomber och missiler släppts varje dag år efter år av USA:s militär. År 2019 släpptes i genomsnitt 20 bomber per dag i Afghanistan.

De som överlevde bomberna hade säkert bråttom att lämna sina trygghetszoner, eller hur Tareq Taylor, Petra Malm och Carina Bergfeldt? Men de som dirigerar missiler och drönare på order från ett skrivbord någon annanstans, kan sitta i en bunker på andra sidan jordklotet från de åtta länder USA just nu bombar. Det sker utan krigsförklaring eller någon som helst juridisk legitimitet. Det pågår då och då fåfänga försök i den amerikanska senaten att ändra på detta. Svenska politiker verkar bekymra sig ännu mindre om lagligheten i de krig som USA och UK deltar i än åtminstone några amerikanska politiker i kongressen.

Det som skiljer USA från länder som Ryssland och Kina är att det finns lagstiftning (till exempel Freedom of Information Act) som ger allmänhet och journalister rätt att få ut information. USA har också ett nationellt arkiv som många år senare och ibland också i närtid publicerar dokument som är viktiga för förståelsen av utrikespolitiska händelser. Men de stora medierna som New York Times, Washington Post, CNN och andra, eller deras efterföljare i Sverige som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller Sveriges Television, har i stort tyckt att de amerikanska och brittiska krigen har varit nödvändiga. De informerar i regel inte heller om lagligheten i krigföringen eller om små hemliga operationer som de Petra Malm och Ant Middleton har deltagit i.

Nyligen uttalade sig USA:s utrikesminister Tony Blinken på Twitter och sa att ”vi kommer aldrig att tveka när det gäller att använda våld när amerikanska liv och vitala intressen står på spel, men bara om vi följer våra värderingar och lagar och med det amerikanska folkets informerade samtycke” (”informed consent”). Blinken pratar inte om internationella lagar som gäller krig, eller om FN-resolutioner, utan om att USA anser sig ha rätten att använda våld helt utifrån den inhemska politiska situationen.

En stor majoritet av demokrater och republikaner i kongressen har i årtionden genom sina budgetar stött de amerikanska militärutgifterna, de 800 baserna runtom i världen, krigen och den militära aktiviteten i över 100 länder. Blinken vet att samtycket formas med hjälp av alla de dominerande medierna som är intimt sammanväxta med säkerhetsorganen, Wall Street, Silicon Valley och det militärindustriella komplexet.

När det gäller de pågående krigens verkningar finns ett projekt vid Brown University som heter Costs of War. Där finns statistik på vad de senaste tjugo årens krig betytt för antalet döda, sårade, traumatiserade och för alla som tvingats fly från sina länder eller inom sina länder.

När det handlar om antalet bombuppdrag och antalet ivägskickade drönare har både Pentagon och oberoende organisationer fört statistik. Men under Trumps sista år som president hemliggjordes bombningarna och Biden verkar ha följt Trump i spåren.

Carina Bergfeldt frågade Petra Malm: ”Vilka andra länder verkade du i?” som om det var ett gudomligt uppdrag hon utförde för ett högre syfte. Malm svarade att 70% av vad hon gjort under sina tio år i ”högriskländer” är hemligt. Den här typen av småskaliga operationer som kräver små förband av elitsoldater kommer att öka. Småskaligheten gör att de också kan göras mer hemliga. Om USA, UK och ibland även samarbetspartners som Sverige, har militär personal i Afghanistan, Iran, Irak, Syrien, Venezuela, Somalia och ett flertal andra länder i Afrika som inte allmänheten behöver ha reda på är det inte primärt för att vinna krig utan för att hålla konflikter igång. Många ser också en privatisering av militära operationer som en möjlig framtid.

USA har en stor militär närvaro i många afrikanska länder. Journalisten Nick Turse har länge bevakat utvecklingen och i en artikel i The Intercept 2019 skrev han om hur också Ryssland och Kina har ökat sin handel och sina kulturella avtryck men också har militära aktiviteter på kontinenten. I förhör i senaten har amerikansk militär beskrivit Rysslands och Kinas närvaro där som ondskefull och den amerikanska som välvillig. Här är vi tillbaka till resonemanget hos Skavlan med Ant Middleton och Lars Løkke Rasmussen. George W Bush, Tony Blair, David Cameron, Nicolas Sarkozy eller Ant Middleton må åberopa Gud eller försäkra alla om hur goda de är. Bakom sig har de lämnat ödelagda länder, korruption, hat och förbittring. De krig som har följt på attacken mot New York och Pentagon 2001 har stärkt extremismen i världen och försvagat de krafter som verkar för fred och demokrati både hemma och borta.

Alla ansvariga militärer i alla länder har insett att storskaliga krig där någon kan vinna kriget inte längre är möjliga. Om ändå ett omfattande krig i Europa eller i Stilla Havet bryter ut kommer det att ske av misstag. Men kriget om opinionen pågår och där är det viktigt att Kina och Ryssland utmålas som hot samtidigt som behovet av att soldater rekryteras till småskaliga operationer ökar. Där spelar Skavlan, Carina Bergfeldt, SVT och TV4 en viktig roll. Att de därmed också bidrar till försvaret av de pågående krigen och för rekrytering av soldater till nya krig är något som aldrig sägs rent ut.

The post Om onda och goda i de pågående krigen first appeared on Opulens.

SKILLNAD. Att skriva böcker och samtidigt förneka ett folkmord anses vara finare än att rappa om den verklighet många unga idag växer upp i, skriver Amra Bajric apropå de debatter som uppstått kring Peter Handke och Greekazo.

Vad har Peter Handke, en österrikisk nobelpristagare i litteratur och boomer gemensamt med den 18-åriga rappsensationen Greekazo från Sverige? Mer än vad än någon vid första anblick kan tro men framförallt finns två beröringspunkter.

Det har visat sig vara svårt att skilja konsten från skaparen för både Handke och Greekazo. Handke relativiserar folkmordet i Srebrenica samt stödjer krigsförbrytaren Slobodan Milosevic och serbisk ultranationalism. Greekazo rappar om att leva och växa upp i ett socioekonomiskt utsatt område – i folkmun även kallat för orten.

Handke tilldelades i år Nobelpriset i litteratur medan Greekazo fick utstå något slags informellt polisförhör i TV4:s program Malou efter tio. Utmärkelsen respektive deltagandet i tv-programmet leder till att dessa två konstnärer når ut till en bredare publik än vad deras verk tidigare gjort, på grund av debatten som skapats kring deras texter. Skillnaden ligger i hur de bemöts av de finare institutionerna i samhället. En viss person kan uppenbarligen få Nobelpriset i litteratur trots sina, i mångas ögon, fascistiska åsikter medan andra får stå till svars för hur de uttrycker sig konstnärligt.

Visst kan det hävdas att det är skillnad på en utmärkelse som Nobelpriset i litteratur och att få prata om sin konst i en tv-soffa men det går ändå att göra jämförelser. Majoriteten av nobelpristagare är män men det finns väldigt få rappare som syns i morgon-tv. Ur ett annorlunda perspektiv kan det tyckas att det är en större prestation att slå sig igenom på arenor som tidigare varit stängda för vissa grupper än att vinna ett pris ens egen grupp alltid haft tillgång till.

Det finns ett enormt värde i att skilja på verk och person men problemet är att vi fortfarande enbart ser den västerländska, vita mannen som ensam kapabel till att frigöra sig själv från sin konst. Resten av oss är bundna till att i bästa fall bli en representation av det vi uttrycker och i värsta fall dömda för det. Det spelar ingen roll att en ung kille på bara några månader fått över 40 miljoner lyssningar på Spotify och därmed enorm spridning av sitt budskap och konst. Utan att ha siffror att jämföra med vågar jag påstå att det måste vara fler som lyssnat på Greekazos musik än det är som har läst Handkes böcker. Greekazos konst ifrågasätts och ansvaret för hur hans texter kan påverka andra unga läggs på hans axlar.

Den Svenska Akademiens ständiga sekreterare Mats Malm försvarar akademins val av pristagare med att Handke visserligen gjort för vana att  “fälla provocerande, olämpliga och otydliga yttranden i politiska frågor” men i Svenska Akademiens brev till Kulturnytt står det att “Akademien har behandlat en författare som definitivt fällt provocerande, olämpliga och otydliga yttranden i politiska frågor, men har inte funnit något i det han skrivit som innebär angrepp på det civila samhället eller respekten för alla människors lika värde.” Slutsatsen blir då att försvar av fascister och nationalister inte ses som tvivelaktigt ur perspektivet att alla människor har lika värde men att rappa om knark och orten är något mörkt och suspekt som bör problematiseras.

Antingen politiseras den egna kroppen där allt som skrivs av exempelvis en kvinna analyseras utifrån hennes kön eller så tillskrivs 18-åriga rappare de åsikter han uttrycker i sina texter. Är man inte en vit, västerländsk man med ett visst kulturellt kapital är man aldrig en individ. Aldrig fristående, alltid skyldig en förklaring eller ansvarstagande för den egna gruppen.

Det handlar i slutänden om vems ord som har allmänhetens förtroende. Att skriva böcker och samtidigt förneka ett folkmord anses vara finare än att rappa om den verklighet många unga idag växer upp i.

The post Olika måttstockar när kroppar politiseras first appeared on Opulens.

POLARISERING. Barnens lek bygger på samförstånd. I de vuxnas värld finns just nu ett polariserat tillstånd och Christian Wåhlander funderar över hur den borgerliga likriktningen i massmedierna påverkar människors sätt att tänka.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Du har säkert hört de små barnen komma överens om hur världen är beskaffad för att deras lek ska fungera.

”Jo men vi säger att alla är jättedumma och att det är oväder och så kommer du på en stor häst med ett svärd?”

”Ja, och du är en sten med mossa på som jag sätter mig och vilar på innan jag börjar svinga loss?”

Så byggs en värld, lämplig för det drama som ska spelas upp. Och vi som föräldrar förstår att detta är barnens sätt att träna inför vad som komma skall — vuxenlivet. I vuxenlivet sker nämligen exakt samma sak:

Person A: ”Världen är en superbra plats — har aldrig varit bättre dessutom! Allt blir bara bättre och bättre, så fortsätt att tänka positivt, ty det befäster detta goda tillstånd. Tyvärr hotas ju allt av en massa invandrare, kommunistsvin och samhällsfarliga radikalfeminister, men annars som sagt — toppen!”

Person B: ”Världen är helrutten. Klimatet har skenat på grund av oljeförbränningen de senaste hundra åren, 10 personer äger halva planeten, flickor och kvinnor förtrycks i alla länder, djuren har ingen röst och plågas och mördas i miljontal varje dag, miljoner människor svälter och är på flykt från orimliga regimer, och dessutom är medierna högerorienterade och gör sitt bästa för att blunda för allt som hotar kapitalismen och den osynliga handens obarmhärtiga framfart.”

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Om barnen inte kommer överens om hur lekens värld ser ut så blir det ingen lek.

”Vadå sten med mossa? Det finns ingen sån. Jag är ju prinsessan i slottet, och dessutom är din häst så liten att dina fötter släpar i backen på ett jättelöjligt sätt!”

”Vilket slott? Om du ska bo nånstans så får det bli ett ödsligt torp med ruttna väggar och stampat jordgolv!”

Ja, kommer man inte överens om hur världen ser ut så blir det ingen lek. Överenskommelsen mellan scenens aktörer är alltså en fundamental sak, och givetvis har barnen behov av att själva få en så fördelaktig och rolig roll som möjligt i leken.

Låt oss nu överföra detta till ett för oss alla kärt ämne —bilden av vårt samhälle — och världen.

Tänk om det vore så att opinionsbildarna (ledarskribenter och politiska journalister framför allt) i till exempel DN, SVT, TV4, SvD, Aftonbladet, Expressen, Göteborgsposten, Sydsvenskan, som ju är minst 84% borgerliga till sina naturer, gärna vill skapa en värld som de själva trivs väldigt bra i? En värld där RUT och ROT och stormrika finansmän är något totalt omistligt, där vänsterpartister är smygstalinister, där socialdemokrater är maktfullkomliga och allmänt opålitliga och ruttna, där allianspartier är sakliga och politiskt neutrala, och där till och med SD är relativt rumsrena?

Ja, då har vi ett stort problem kära vänner. Det är helt enkelt borgerlig propaganda som trumpetas ut från alla håll, från så många håll att det upplevs som den enda sanningen. Människohjärnorna har inget val, de tar in den borgerliga världsbilden och gör den till sin, alldeles omedvetet och automatiskt. Det är så människohjärnan fungerar, och det är därför det finns reklam och opinionsbildare, och strax har vi en norm som gör att alla till vänster om mitten ses som undantag, avvikare, godhetsknarkare, patetiska trädkramare, vänsterflummare, landsförrädare, och snart kanske även rentav kriminella endast värda att rensa ut och spärra in.

Men ser då världen ut som denna borgerliga propagandamaskin vill göra gällande? Naturligtvis inte, och det vet varenda kotte som orkar och kan titta sig runt i sin egen verklighet och vardag. Och precis som i barnens lek så behövs jämnstarka krafter för att skapa en balanserad värld att leka i. Annars blir det slav och president för hela slanten: ”Okay, jag är president som vanligt, och du är slaven, annars får du stryk, är vi överens?”

Den icke-borgerliga sidan av media kämpar i stark motvind för att få berätta om sin bild av världen i det lilla utrymme som finns kvar när högern och extremhögern kapat åt sig sina oproportionerligt jättelika bitar. Tidningen ETC kämpar för sin överlevnad, Politism lades just ned, kultur- och samhällsmagasinet Opulens — som ju har en blandning av borgerliga (liberala) och mer vänsterorienterade skribenter — kämpar med en budget som visar rejält underskott — för att nämna några exempel.

Är det värt att låta världen gå åt helvete för att låta ägarna till våra stora medier, det vill säga den ekonomiska eliten — som ju självklart till övervägande del är borgerlig till sin natur, eftersom den inte vill se sina älskade pengar flyga iväg i skatt — styra innehållet i det som blir ”vår gemensamma världsbild”? Vad de gör är ju nämligen att passivisera och förlama handlingskraften hos medborgarna — istället för att till exempel rikta all kraft på att hitta lösningar på klimatproblemet blåser man upp sidodebatter med vad man tycker är ”skatteslöseri genom elcykelsubventioner” eller att ”miljöministerns man har minsann en dieselbil” och liknande kontraproduktiva spår — allt för att skydda sina vänner i näringslivet från potentiellt mycket kostsamma lagstadgade riktlinjer för att rädda planeten.

Nej, jag tycker inte att vi ska acceptera denna enorma snedfördelning av opinionsbildningsmakten — vare sig i Sverige eller i andra länder.

Det är dags att vi reser oss ur spillrorna och skapar solida plattformar från vilka våra röster kan höras. Är du miljardär och vill hjälpa till — hör av dig till mig så kan vi lägga upp en plan tillsammans. Är du inte miljardär, sponsra gärna Opulens med en glass eller en öl via autogiro!

Alla artiklar av Christian Wåhlander

The post Kampen om våra hjärnor first appeared on Opulens.

FAKE NEWS. Är jag, som skriver detta, en förespråkare för lögner och förbannad dikt? Naturligtvis inte skriver Carsten Palmer Schale i sin analys av sanningsbegreppet. Läs om hans spaning efter sanningen!

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag såg ett ett program på tv, ett om idéhistoria, där en professor i filosofi på fullt allvar hävdade följande:

För att någonting skall vara sant måste det vara sant.
För att någonting skall vara sant måste vi tro att det är sant.
Förutom detta måste vi finna evidens, eller bevis, för denna sanning.

För det första kan knappast Någon, eller Något, hävda det första utan att själv vara Gud. Det vill säga: Veta allt. Det gör ingen människa. För det andra gäller samma sak — med det dessvärre än mer märkliga förhållandet, att ”tron” här förs in. För det tredje är det svårt — för att inte i princip säga omöjligt — åtminstone utanför ett för tillfället accepterat naturvetenskapligt paradigm — att evidensbasera evidensen.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Samma professor hävdade vidare, att det finns ”fakta”, det vill säga oomkullrunkeliga sådana. Bullshit! utbrister jag. Fakta är för det första beroende av sin kontext, och är för det andra — vilket är än viktigare — föränderliga. Fakta är inte detsamma som faciens, det vill säga något pågående.

Utöver detta har vi — främst inom samhällsvetenskapen och humanioran, men djupast sett även inom naturvetenskapen — problemet med förförståelser. Det är helt enkelt så, att förförståelser tenderar att ”smeta av sig” på varje efterförståelse.

Går vi sedan över till massmedia är saken mer än komplex. Inom exempelvis samhällsvetenskapen är det självklart — om vi tänker efter — att varje framställning av sanningar och fakta bottnar i en selektion av ”fakta” och därefter i en kombination av dessa fakta. Resultatet blir alltid en vinkel.

Därmed nu inte sagt, att vi på ett mer populärt plan inte skulle kunna skilja på ”fake news” och dess motsats. I vanliga fall, i de enkla fallen, kan vi naturligtvis det. I ett naturvetenskapligt perspektiv råder exempelvis — åtminstone tills vidare — en närmast hundraprocentig enighet om att gravitationen existerar (även om det är svårt att förklara den). Inom samhällsvetenskapen och humanioran uppträder betydligt mer besvärliga tolkningsproblem. I massmedia är problemen närmast oöverstigliga, i varje fall när frågan är mångtydig och komplicerad.

Är jag, som skriver detta, en förespråkare för lögner och förbannad dikt? Naturligtvis inte (jag är för övrigt både kemist och sociolog). I preliminär och medveten form kan vi självfallet påstå rimliga saker. I djupare och och omedveten form är sakernas tillstånd långtifrån lika självklart rimliga. Ja, idag står det mellan Ulf Kristersson och Stefan Löfven om posten som statsminister. Ja, 2.45 är världsrekordet i manligt höjdhopp. Ja, termodynamiken tycks verkligen gälla — än så länge.

Men hur med ”rätt” och ”fel” inom finanspolitiken? Hur med bedömningssporterna? Hur med Big Bang-teorin? För att inte tala om Andrée-expeditionen? Senast jag tittade på teorierna (och jag har åtminstone i någon mån följt den intressanta debatten) om vad som egentligen hände på Vitön hade 17 vetenskapsgrenar varit inblandade — från positivistisk biokemi till psykologi och antropologi.

Vägen från opinionsundersökningarna, nu senast inför valet i år (2018), till tidningsrubrikerna har satt spår inom exempelvis statsvetenskapen. I rubrikerna har man ”plötsligt” glömt allt vad urvalsprocesser, signifikansnivåer och sannolikhetsteori vill säga. En gissning tenderar att bli en ”sanning”, eller ett ”faktum”, som i sin tur återigen påverkar ”opinionen”.

Vad nu med allt detta? Det finns, bortsett från en position sub specie aeternitatis, inga absoluta sanningar och definitivt inga över tid hållbara ”fakta”. Visserligen ljuger man inte, tror jag, inom våra etablerade media.  Men man ”slirar”. Man vill hävda något — om än omedvetet — och man är fortfarande beroende av lösnummerförsäljning.

Detta om detta. ”Fake news” på den obskyra delen av internet är någonting annat. Det är inte den förekomsten jag talar om här. Det här gäller till exempel DN, GP, SvD, Aftonbladet och Expressen  och det handlar om SR och SVT och TV4. Där folk för övrigt — enligt en mängd undersökningar — ofta har näraliggande åsikter, bor på ungefär samma ställe och — rentav — ibland är både släkt och gifta med varandra.

De jag jag sätter min tillit till är kvantfysikerna och Mats Knutson.

The post På spaning efter sanningen first appeared on Opulens.