DOKUSÅPA. ”Det här är, helt enkelt, framtiden. Vi är alla lika banala, alla lika lättmanipulerade,” skriver Charlotte Wiberg efter att ha sett SVT:s kontroversiella dokusåpa ”Gift vid första ögonkastet”.   

Jag vägrade länge, mycket länge se Gift vid första ögonkastet. Det är ju ett helt sjukt program. Idén är befängd, inte bara lite härligt crazy utan genuint skrämmande. Att det finns professionella psykologer och terapeuter som är beredda att arbeta med det är otäckt, att det finns människor som ställer upp och vill medverka i programmet är tragiskt, och att så många tittar på det att Twitterflödet bågnar av kommentarer till det bevisar bara ännu en gång – liksom när det en gång gällde Robinson och en annan gång Big Brother – att begrepp som värdighet och integritet i dag framstår som närmast löjliga, helt tomma på mening.

The post ”Gift vid första ögonkastet” blottar tristessen first appeared on Opulens.

ANTIKLIMAX. “Samtalet jag förväntade mig blev aldrig av. Istället sköts det ivrigt från höften med grova förenklingar i löpsedelsformat”, skriver Haris Agic om SVT:s partiledardebatt.

Och så blev det i söndags kväll dags för en ny partiledardebatt i den statliga televisionen. Såhär sex månader efter regimskiftet och mitt inne i en av de politiskt sett mest turbulenta tiderna på länge – från geopolitiska spänningar och krig till en skenande främlingsfientlighet lokalt som globalt – såg jag, liksom många andra, fram emot just detta offentliga ordskifte mellan våra högsta politiska ledare.

Jag hoppades på att få bevittna ett utbyte av välunderbyggda argument, förankrade i fakta och forskning, med Sveriges bästa för ögonen och med fokus på demokratins grundvalar, i synnerhet alla människors lika värde. Jag ville så gärna se och höra ett med-handen-på-hjärtat samtal om alla de utmaningar vi står inför och hur vi ska göra för att möta dem. Kanske satte jag ribban för högt men samtalet jag förväntade mig blev aldrig av. Istället sköts det ivrigt från höften med grova förenklingar i löpsedelsformat. Det var gapigt och floskulöst med märkliga ingångar i sakfrågor samt stundtals helt tokigt fokus. I synnerhet gäller det debatten om kulturpolitik samt debatten om integration.

Kulturpolitiken kom i princip endast att handla om bibliotekens frihet att ge plats åt dragqueens att läsa böcker för barnen och vid ett tillfälle även om det luciatåg som stoppats av regional SD-politiker på grund av en Lucia som identifierade sig som icke-binär. Båda dessa exempel är bra och talande men är tyvärr ingalunda heltäckande för hela den komplexa frågan om den konstnärliga friheten.

Däremot tycktes ett flertal debattörer vilja lyfta vikten av principen om armlängds avstånd. Naturligtvis är det bra att det pratas om det men det blev, milt uttryckt, komiskt när det kommer till hur det pratades om det. Frågan om armlängds avstånd kretsade nämligen bara kring hur lång en arm är. Kulmen var nådd när Liberalernas partiordförande och arbetsmarknads- och integrationsministern Johan Pehrson tog på sig att demonstrera hur lång armlängds avstånd faktiskt är genom att teatraliskt sträcka ut sin arm och kläcka kvällens kanske mest träffsäkra replik för egen del: ”… ungefär så här!”.

Men frågan om den konstnärliga friheten ställdes aldrig mot frågorna som rör de rådande maktstrukturerna: att tillgången till konst och kultur är orättvis och ojämlik; att vår besatthet av frihet gör oss blinda för sådant som diskriminering på grund av könsordning, klass och det vita privilegiet; att konst och kultur sägs utmana rådande maktstrukturer men används alltför ofta för att vidmakthålla dem, för att nämna några exempel.

Mer därtill, frågan om konstens och kulturens användbarhet och betydelse i arbetet mot prioriterade samhällsutmaningar – det som också benämns som ”instrumentalisering” av konst och kultur – förblev helt obesvarad. Ingen bland debattörerna rörde ens vid den. Detta trots en revolution inom neurovetenskaplig forskning de senaste två decennierna som understryker konstens och kulturens betydelse för hälsa och välmående och hur oumbärliga de är som komplement i vård och omsorg med en superkraft vars användbarhet även har dokumenterat goda resultat inom kriminalvården och socialt arbete.

Integration då?! Skämskuddepinsamt! Debatten om integration var stundtals så låg att det var svårt att förstå att det var på riktigt.

Och nog för att kulturens välgörande superkrafter numera är forskningsbelagda men deras användning visar även på en kostnadseffektivitet (kortare vårdköer, färre patienter på sjukhus, minskat behov av psykofarmaka, fler långtidssjukskrivna som återgår till meningsfulla aktiviteter, arbetsträning och även arbete osv) som vi inte har råd att ignorera. Inte ett knyst om något av det!

Integration då?! Skämskuddepinsamt! Debatten om integration var stundtals så låg att det var svårt att förstå att det var på riktigt. Det har i huvudsak pratats om krav, krav och återigen krav på invandrarna med en uppmålad fantasibild av total kravlöshet där invandrarna som kommer hit ”får allt serverat på ett silverfat”, som Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson uttryckte det, och där de väljer att gå arbetslösa. Så arbetslösa invandrare är arbetslösa för att de vill vara arbetslösa? Och ingen lyckas på allvar utmana detta dravel! Ingen tar upp frågan om en diskriminerande arbetsmarknad. Om social exkludering och eskalerande rasism. Om systematiskt eftersatta områden, otrygga boenden, understimulerat föreningsliv, djupt rotad utsiktslöshet och utspridd fattigdom. Ingen!

Vänsterpartiets partiordförande Nooshi Dadgostar upprepade sig som ett hack i vinylskivan om att vi behöver fler arbetsförmedlare, som att det vore lösningen på alla problem. Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi nämnde förvisso, lite sådär i förbifarten, den underfinansierade skolan. Men utöver det – ingenting! Inkludering nämndes aldrig. Inte ens en endaste gång. Och dessutom tilläts Jimmie Åkesson fara omkring med sina egna hittepå-definitioner av mångkultur:  ”ett system där olika lagar gäller för olika folk”, och förblev helt oemotsagd på den punkten. Obegripligt vilket misslyckande från alla (ALLA!) de andra partiledarna som ändå på programledarnas fråga höjde sin hand FÖR ett mångkulturellt Sverige.

Ingen ifrågasatte heller Jimmie Åkessons påståenden om att invandringen skulle ha medfört oerhört lidande och otrygghet för det svenska folket och att idén om mångfald har lett till ”ett totalt sönderslaget Sverige”. Skrämselpropaganda de luxe på bästa sändningstid – och ingen reagerade över huvud taget. Förutom möjligtvis Kurt 43 från Bjuv, Gerd 69 från Jukkasjärvi och Bert-Erik 92 från Högahylte som antagligen satte i halsen av skräck inför det annalkande Kalifatet och såg Åkesson som sin enda beskyddare från den invandringsorsakade apokalypsen.   

Och ingen ifrågasatte de kontroversiella konspirationsteorierna om ett folkutbyte och fabeln om att svenskarna håller på att bli minoritet i sitt eget land, som har spridits aktivt av Sverigedemokrater de senaste veckorna under uppbackning av hårdare-tag-reformerna från resterande Tidö-gänget. Men ingen verkade tycka att det var viktigt att slå hål på myten.

Till syvende och sist, det var uppenbart väldigt mycket som Jimmie Åkesson och resten av Tidö-gänget inte var eniga om. Från kulturpolitiken och frågan om armlängds avstånd till frågan om huruvida Sverige ska vara ett mångkulturellt land eller inte. Anmärkningsvärt ändå givet att Tidö-gänget lyfter just enighet som sin kanske starkaste USP (i kontrast mot det som framställs som en splittrad opposition). Detta torde ju ha varit en perfekt boll för oppositionen att enkelt kunna göra en slam-dunk på. Men nej. Inte det heller.

Suget efter en upprättelse i en kommande partiledardebatt gnager i mig. Jag vill så gärna att vi, nästa gång våra tyngsta politiker möts i ett offentligt samtal, bjuds på ett kvalitativt lyft vad gäller diskussion om sakfrågor med intellektuell spänstighet och en värdighet som våra folkvalda ändå borde kunna demonstrera. Men jag vet inte om jag törs. Antiklimax av denna kaliber som jag känner nu ska man inte utsätta sig för frivilligt. Undrar om det finns fler som känner likadant som jag? Och vilka konsekvenser detta kan komma att ha för vår demokrati? För om vi – folket – vänder ryggen till vår folkstyrda politik för att vi inte orkar med den längre, vad händer då? 

The post SVT:s partiledardebatt ett rent haveri first appeared on Opulens.

JUBILEUM. Jesper Nordström begrundar ett tv-program, Hylands hörna, Sveriges första talk show som idag den 3 oktober för 60 år sedan hade premiär.

I dag för 60 år sedan konsoliderades folkhemmet. Nej, jag tänker inte på socialdemokraternas dominans i första kammaren. Inte heller på första spadtaget till någon miljonprogramsförort i bländvit framtidsstrålande betong. Nej, jag tänker på att första programmet av “Hylands hörna” började sändas.

Jag kan inte förstå hur samlande det var, även om jag var nio när sista programmet sändes. Om det någonsin funnits ett sånt där helkvällsprogram i min värld var det väl “Razzel”. Ett slags arvtagare till “Hylands Hörna” i och för sig. För millennials är det antagligen rena juratiden, med dinosauriernas herravälde, att en hel familj satte sig ner kring ett tv-program på en bestämd tidpunkt.

Det är bara att tänka på att det nu finns 1,7 miljarder instagramkonton för att helt avskriva tanken om det skulle finnas nåt att samlas runt nu. Men samlande var Lennart Hyland odiskutabelt.

Vem skulle idag få stora delar av Sveriges befolkning att skicka underfundiga rim till en ABC-bok? Vem skulle få igenom något så lika mossigt som progressivt som “frufridagen”? Som mediapersonlighet både liknade han och positionerade sig emot radiolegenden Sven Jerring och det var främst i rösten och tilltalet.

Visst var Jerring också ute på fältet och rapporterade direkt från verkligheten men hans röst var av den mer gammaldags magistrala sorten, som någon av de där gamla skolans skådespelare. Georg Rydeberg för att nu ta ett exempel. Hyland var mer slängig och frän men också kanske mer “Stockholmsarrogant”.

Sven Jerring framstod i mina ögon som geniunt snäll. Lennart Hyland mer på gott och ont som vår förste “slipade medieräv”. Hans mörkare delar av personligheten och alkoholismen har det talats mycket om i efterhand.

Det var på 1960-talet programmet kablades ut först som sagt och det är som om ungdomarna själva som tilltänkt publik är borta. Påfallande ofta var musikinslagen oskyldiga och idylliska och man undrar om det inte mest var den medelålders publiken som tyckte dessa” kvillrande sångfåglar” var fina.

Den ungdomliga publiken var väl ute på stan och hade en samhällsrevolt att sköta. Så blev typiskt nog Carola Häggkvist med sin helyllekristendom ett av de stora genombrotten i programmet.

Jag slås också av en motsättning när jag tittar igenom SVT:s arkiv. Nämligen detta att i monopoltelevisionens tidevarv präglades “Hylands Hörna” stundtals av en rätt irriterande snuttifiering. Fart och fläkt och snabba byten mellan programpunkter. Något som numera är legio i kommersiell teve. Varför lät man inte saker ta lite mer tid? Det fanns ju bara en kanal att se på, så ingen risk att förlora tittare på grund av tempoförlust eller tristess.

Kanske Sveriges Television också gjorde denna reflexion. Den nästföljande stora klassikern i tv-underhållning – “Här är ditt liv” – präglades ju snarast av ett gemytligt sävligt djuplodande med bara en gäst, inte en snabbt förbiflimrande kavalkad av namn.

Även om de svenska ungdomarna kanske inte bänkade sig framför Hylands hörna så sågs programmet av stora delar av såväl de yngre som äldre medborgarna. Jag ringer Ann Jonsson, även känd som mamma… “Jo vi såg det på 60-talet… det fanns ju inte så mycket att se på tv på den tiden och  Gubben i lådan med Carl-Gustaf Lindstedt gillade ju vi barn.” Tack mor, där flyttades det hela från hjärna till hjärta. Var Hylands hörna för de som var barn på sextiotalet alltså lite som anslagstavlan för oss 70-talister som annars  aldrig fick se “tecknat” ? 

The post Tv-showen som enade folket first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om tv-stjärnorna i det forna DDR. 

Med tanke på DDR:s värld av dåligt sytt mode, bajsbruna syntetsoffor, själsdödande betongkvarter och censur av västerländsk borgerlig dekadens så kan man undra hur medborgarna ändå hölls rimligt nöjda med flärd, sötma och ögonfägnad?

Svaret är: gör vykort föreställande monopol-tv:s kvinnliga programledare och låta dom vara interna kort som inte får sändas utomlands. Myten och det lockande glamorösa skulle bevaras internt. Låt det sen också ingå i en publicistisk symbios med DDR:s enda damtidning “Kultur im heim” för att mörka att det mest var män som samlade på dessa bilder.

Gyllene Tiders “Flickorna på TV2” i all ära men… Som mest fotogenisk var Fanny Damaschke som hade den utmanande situationen i att efter murens fall fortsätta som nyhetsankare i en kanal som plötsligt inte var starkt politiskt styrd. Här kan ni höra henne sjunga.

Jag anstränger mig för att inte falla ner i en hipp cool attityd gentemot estetiska fenomen från länder bakom järnridån och försöker därför hålla två tankar i huvudet när jag betraktar företeelser från en diktatur.

Jag känner  att det kan finnas något lockande med ett tidevarv där det rådde en viss begränsning i utbud kring kändisar och människor med en viss aura. Som ung vuxen på 1990-talet då internet fortfarande var på ett trevande nytt stadium fanns det en handfull celebriteter att förhålla sig till, om man bortser från den internationella filmvärlden.

Tanken svindlar att det hade funnit små samlarkort med bilder på låt säga Justine Kirk eller Peter Siepen.

Vad det ytterst handlar om är väl närmast den begränsningens psykologi som Freddie Mercury sjunger om i “Radio Gaga”, en svunnen tid då människor samlades runt gemensamma tablåer och idoler.

The post Tyska vykort: Flickorna på DDR-TV first appeared on Opulens.

KORTLEVT. För knappt en månad sedan lanserade tv-bolaget CNN sin betalkanal CNN+, en prenumererad tjänst där tittarna erbjöds exklusiv nyhetsbevakning och fördjupning med profilerade programledare. Nu läggs projektet ner.

Den flitigt marknadsförda tjänsten hade premiär den 29 mars, men tämligen omgående kom rapporter om lägre prenumerationssiffror än väntat.

Beslutet att stänga ner kanalen redan den 30 april – vilken gör den till den mest kortlivade strömningssatsningen någonsin – meddelades av CNN:s nya ledning under torsdagen.

CNN:s moderbolag Warner Media gick tidigare i månaden samman med Discovery för att bilda Warner Bros Discovery.

CNN:s nytillträdde vd Chris Licht säger i ett uttalande att bolaget bestämt sig för att “fokusera på CNN:s kärnverksamhet som nyhetsförmedlare och på att ytterligare bygga upp CNN Digital. Detta har inget att göra med kvalitet, vi uppskattar allt arbete, ambition och kreativitet som lagts ner på att bygga upp CNN+, men våra kunder och CNN kommer att vara bäst betjänta med enklare strömningsval.”

TT Nyhetsbyrån

The post CNN lägger ner betaltjänst – efter en månad first appeared on Opulens.

INKOMMANDE. Den som gillar brittiska tv-klassiker som “Morden i Midsomer”, “The office” och “En förlorad värld” får snart sitt lystmäte. Nu kommer strömningstjänsten Britbox till Sverige.

Den 28 april lanseras Britbox i Sverige och resten av Norden. Tjänsten startades 2017 och visar produktioner från de brittiska tv-kanalerna BBC och ITV.

I huvudsak kommer man att kunna se alla avsnitt av brittiska tv-klassiker som “Morden i Midsomer”, “Line of duty” och “En förlorad värld”, men man satsar också på att locka tittare med egenproducerat material.

– Vi vill ha en stadig ström av det egenproducerade, säger Britbox internationella vd Reemah Sakaan under en presentation av tjänsten för Skandinavien.

Många bekanta serier

Britbox har sedan lanseringen kunnat ses i bland annat USA, Storbritannien, Australien och Sydafrika. Nu läggs alltså de fem nordiska länderna till, även om utbudet internationellt i vissa fall kan vara annorlunda än det är i England.

Kanalens katalog är mycket stor, och innehåller bland annat alla tidigare avsnitt av en mängd BBC- och ITV-serier. Många av de är gamla bekanta för svenska tv-tittare.

Nya produktioner

– Vi börjar med det populära och välkända, som “Morden i Midsomer”, “Poirot” och “The office”, men vi håller samtidigt på med att i snabb takt producera originalmaterial, säger Reemah Sakaan och fortsätter:

– Den första kommer redan nu i april, “Crime”, baserad på en roman av Irvine Welsh. Vi håller på med “Stonehouse” med Keeley Hawes och Matthew Macfadyen och med “The thief, his wife and the canoe” med Eddie Marsan.

I Storbritannien kostar Britbox strax under 6 pund i månaden, motsvarande drygt 70 kronor.

Gunnar Rehlin/TT

The post Brittisk strömningstjänst lanseras i Sverige first appeared on Opulens.

MINORITETER. Sveriges Television presenterar en rad program på minoritetsspråk.

Våren inleds med en konsert idag fredag 8 april för att uppmärksamma Romska internationella dagen. Medverkar gör Lelo Nika, Tasha 17K, Salamanca Taikon Gonzalez, Ralf Novak Rosengren, Nuri Selim och Samir Mehmed.

Bland övriga program ser vi bland annat Det stora kärleksbaket, en tävling på finska/svenska där bara den ena parten i tävlingsparet kan språket receptet är skrivet på. SVT presenterar även Marika Carlsson är nyfiken döv på teckenspråk, där komikern Marika Carlsson försöker sig på teckenspråk med målet att hålla en standupföreställning.

– Vårens minoritetsutbud är fullt av spännande berättelser, människor och livsöden som ger en större bild av hela Sverige. För mig är det en viktig del av public services kärna. Programmen vi gör på minoritetsspråken har ofta ett annat kulturellt utgångsperspektiv och alltid med starka berättelser och bred underhållning i fokus, säger Ylva Jonsson Sarri, minoritetschef och ansvarig utgivare, i ett pressmeddelande.

Anna Brynhildsen

The post SVT presenterar vårens minoritetsprogram first appeared on Opulens.

DRAMA. Den 25 april har SVT:s nya dramaserie Lea premiär. Serien handlar om boxaren Lea Ferrara och hennes kamp för att bli världsmästare.

Tittaren får följa Lea i kampen om en chans att slåss om VM-titeln, som går via en vinst i EM. Utöver motståndare i ringen måste Lea även hantera en hänsynslös ex-manager, en läkare som avråder henne från att boxas och en civilutredare vid polisen som utreder en matchfixningshärva. Allt detta gör att Lea måste bestämma sig för hur mycket hon är beredd att offra för sina mål.

Rollen som Lea spelas av Madeleine Martin. I övriga rollerna ses Jennie Silfverhjelm, Ralph Carlsson, Joel Spira, Emil Almén, Maryam Moghaddam, med flera. Manuset är skrivet av Alexandra-Therese Keining, som även står för originalidén, tillsammans med Henrik Engström och Jörgen Bergmark. För regin står Andrea Östlund.

Lea har premiär den 25 april i SVT 1.

Anna Brynhildsen

The post Premiär för dramaserie om boxare first appeared on Opulens.

KRIMDRAMA. En trångsynt jurist och en somalisk flykting samarbetar i jakten på en förövare. Det är premissen för SVT:s nya krim-drama Detektiven från Beledweyne.

Inspelningarna av SVT:s nya krimsatsning inledes i maj, och huvudrollerna spelas av Malin Levanon– som 2016 belönades med en guldbagge för sin huvudroll i Peter Grönlunds långfilm Tjuvheder – och Nasir Dhagole. Aron Levander har skrivit manus medan Zaida Bergroth står för regin.

Detektiven från Beledweyne kretsar kring en ung flickas försvinnande i den lilla byn Karkebo. Juristen Tilda Renström, som avskedats från sitt jobb som åklagare, upptäcker att en flykting som ska utvisas besitter en fallenhet för att läsa brott, och det blir början på ett osannolikt samarbete där båda parter hoppas få ut något.   

– Det har pratats mycket om behovet av förnyelse inom krimgenren. Med två osannolika och helt underbara huvudkaraktärer är Detektiven från Beledweyne, mer än något annat jag läst, ett briljant exempel på förnyelse. Aron Levander imponerar som huvudförfattare. Det är spännande, det är roligt och det är originellt på riktigt. Jag ser väldigt mycket fram emot att se regissören Zaida Bergroth ta sig an materialet, säger Anna Croneman, programchef Drama på SVT, i ett pressmeddelande.

Detektiven från Beledweyne kommer att bestå av sex avsnitt och beräknas ha premiär våren 2023.

Anna Brynhildsen

The post SVT presenterar ny krimserie first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. SVT har köpt rättigheterna till den populära ukrainska tv-serien “Folkets tjänare”, där president Volodymyr Zelenskyj spelar huvudrollen.

Serien hade premiär 2015 och handlar om en historielärare som otippat blir landets president. Fyra år senare överträffade verkligheten dikten när skådespelaren Zelenskyj, som bildat ett parti med samma namn som serien, valdes till Ukrainas president.

– Det är klart att vi har funderat över om det är vettigt att sända en actionkomedi med inslag av buskis samtidigt som det pågår ett otroligt skrämmande och brutalt krig. Men man ska komma ihåg att det här är fiktion, och att det är en viktig del av Zelenskyjs och det moderna Ukrainas historia, säger SVT:s programchef Eva Beckman till “Kulturnyheterna”.

2016 kom även en långfilm som är baserad på samma berättelse som serien och även den visas av SVT. Filmen sänds i samband med insamlingsgalan “Hela Sverige skramlar” den 2 april. När serien ska sändas är ännu inte bestämt.

Intresset för “Folkets tjänare” ökade lavinartat efter Rysslands invasion av Ukraina i slutet av februari. Netflix har exempelvis återpublicerat den första säsongen serien i sitt amerikanska utbud där den sändes 2017-2019. Även brittiska BBC, MBC i Mellanöstern, ANT1 i Grekland och PROTV i Rumänien har köpt in serien sedan krigsstarten.

TT Nyhetsbyrån

The post SVT visar Zelenskyjs serie first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRT. En ny dokumentärserie i SVT, signerad Alexandra Pascalidou har premiär den 22 februari.

I serien med namnet ”Mammorna i våldets skugga” möter vi Eleni, Maritha, Katri, Carolina och Sussi, som alla överlevt sina barn. Tittaren får följa mammorna i deras vardag och i deras samtal med varandra, och höra dem berätta om den bottenlösa sorgen och om att orka kämpa vidare.

– Jag känner inte igen vårt Sverige längre. Ingen blir upprörd på riktigt. Ingen hör. Ingen tänker på att Adriana bara var ett barn, säger Sussi, vars dotter mördades 2020, i dokumentären.

Journalisten och författaren Alexandra Pascalidou har tidigare skrivit ett reportage i Dagens Nyheter om förortens mödrar, deras sönder och våldet, och sedermera boken Mammorna, vilken Augustnominerades. Det var i arbetet med reportaget för sex år sedan som gav Pascalidou idén till dokumentärserien.

– Genom mammorna får tittarna följa en tragedi som pågår här och nu. Det är en samtidshistoria, som behöver berättas och bearbetas. Men det här är också historien om betongens barn och brottsligheten, om de marginaliserade mammornas rop på hjälp och om människovärdet. För alla barn är allas barn, säger Alexandra Pascalidou i ett pressmeddelande.

“Mammorna i våldets skugga” går att se på SVT Play från söndagen den 20 februari och sänds i SVT1 klockan 21 följande tisdag, den 22 februari.

Anna Brynhildsen

The post Dokumentärserie om mammor i våldets skugga first appeared on Opulens.

TV-PREMIÄR. Pengar, status och mer pengar. Historien om bedragaren Anna Delvey och hennes spektakulära fall är deppigt på många nivåer. Men samtidigt åh-så-underhållande.

Historien bygger på en artikel av Jessica Pressler i The Cut, en del av New York Magazine. När historien om Anna Delvey, eller Anna Sorokin som hon egentligen heter, blev viral var Netflix snabbt framme och köpte rättigheterna.

Det är lätt att förstå varför, här finns så mycket smask.

Vid rodret står Netflix stjärnproducent Shonda Rhimes (“Greys anatomy”, “Scandal”). Och man får ge kapten Shonda att detta är en välseglad skuta som med en förförisk, komisk ton tar publiken från start till mål med perfekt tempererad vind i seglen.

Anna Delvey spelas av Julia Garner (“The Americans”) med en mycket oklar tysk brytning och underhållande otrevlig stil. Delvey, som säger sig vara en arvtagerska i väntan på sitt arv, rör sig i crème de la crème-skiktet i New York och har högtflygande planer på att skapa en exklusiv medlemsklubb.

Man får följa hur hon lyckas entusiasmera tunga investerare, lever flott på lyxhotell och ständigt reser på exklusiva semestrar. Men varifrån kommer egentligen hennes pengar? Finns det ens några?

Hennes privatjet-tunga livsstil korsklipps med berättelsens nu, då den gravida och hårt prövade journalisten Vivien Kent (Anna Chlumsky) kämpar med att få till en vettig intervju med Anna – som har ett förhållningssätt inte helt olikt Hannibal Lecters. Vid det här laget sitter hon i häktet på det ökända Rikers Island-fängelset, anklagad för bedrägeri och stöld.

Serien betraktar Anna mest utifrån, hon förblir lite av en gåta. Den egentliga protagonisten är journalisten Vivien, som det är enklare att identifiera sig med.

Eller? Samma drömmar om rikedom, att tillhöra det vackra folket med en ständig tillgång till världens alla vip-rum syns tydligt även i den aktuella Netflix-dokumentären “Tindersvindlaren”.

Det är också talande att Anna Delvey under en tid bor hos Billy MacFarland, grundaren av den numera ökänt misslyckade Fyre-festivalen, som sålde in drömmen om en glassig 1-procentstillvaro för vanlisar.

Man kan tycka att det här är deppiga ideal. Men i en tid när alla tycks vilja lapa årgångschampagne i en infinity-pool är Anna Delveys öde en mycket sedelärande historia.

För finns det någonting mer nutida än en känd person som efter ett spektakulärt fall kan räkna med en sockrad bok-/film-/tv-deal, bli skuldfri och sedan fortsätta ungefär som vanligt?

Miranda Sigander/TT

The post Slukarvänligt om NY-bedragerska first appeared on Opulens.