TV. David Attenborough fyller 100 år i dag. Jesper Nordström minns och reflekterar över den brittiske zoologens genomslagskraft som tv-kändis.

Vår mellanstadieklass var rektorsområdets värsta. Jag gick på det som kallades ”kliniken” och det var väl vi som antingen hade diagnoser eller mest ville supa varje helg. Det var den tiden man slutade fråga om man skulle leka, utan man frågade ”ska vi va’”? Leka, det gjorde ju de som bara var elva och minsann inte gick i så hög klass som vi. Så när jag frågade ”ska vi va’” till ett av glinen så förvånades jag över att han sa ”nej, jag kan inte, jag måste förbereda videon för ’Den levande planeten’.” Detta var 13-åringens insteg i vuxenlivet. Attenboroughs naturprogram samlade, när det begav, sig svenskarna framför tv-apparaterna på 80-talet.

Det säger något om David Attenboroughs genomslagskraft, att han kunde fascinera så brett tilltala alla folklager. Så här i efterhand har jag känt att hans program var samma sorts ”lägerelds-tv” som Razzel eller när Ingmar Stenmark åkte. Man skulle liksom bara se det. Med sin torra ”BBC-engelska” och sina kritvita ben i khakishorts var Attenborough som en tv-mässig Livingstone, fast såklart utan det kolonialistiska draget. På senare tid alltmer politisk som debattör om miljöförstöring. Bevarande i stället för exploaterande.

Om Attenborough är en nationalklenod i Storbritannien? Om jag säger så här: Drottning Elizabeth skrev ett brev till Heathrow och ”rekommenderade” att en flyglinje skulle senarelägga flighter eftersom Attenboroughs tv-team skulle filma en kaktus i närliggande Kew Gardens. Det rörde sig om en växt som blommar vart 75:e år och teamet ville inte ha det störande ljudet av jetmotorer i bakgrunden.

Nu, nästan parodiskt självklart, fyller krutgubben hundra och jag tänker tillbaka på hur Storbritanniens attityd till omvärlden var 1926 när han föddes. Då var det som om världens alla kulturskatter och miljöer ”egentligen” hörde hemma på British Museum. Ur det perspektivet är Attenborough faktiskt inte så typiskt brittisk men samtidigt i positiv mening så brittisk att man bara har fått kapitulera för hans märkliga röst; torr och engagerad i samma andetag. Som den där coola gubben som var vaktis på vår skola. ”Hörni, sluta med det där och kom och kolla på det här roliga i stället.”

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: David Attenborough 100 år first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Nyligen avled Dame Patricia Routledge. Filip Hallbäck minns en skådespelare som briljerade i rollen som Mrs Bucket i tv-serien ”Skenet bedrar”.

De flesta av oss känner en Mrs Bucket i verkliga livet

I början av oktober avled Dame Patricia Routledge vid den aktningsvärda åldern av 96 år och därmed gjorde en karaktärstolkare av ovanlig mångsidighet sorti. På scenen var hon lika hemmastadd i musikaler och dramatik, såväl klassiker som nyskrivna verk.

Patricia Routledge växte upp under fattiga förhållanden i skuggan av andra världskriget men tog så småningom en examen i engelska och litteratur vid University of Liverpool. Det var också i Liverpool som Routledge inledde sin skådespelarbana. Från och med 1952 var hon verksam på scen, film och tv, och utvecklade en bred repertoar.

Genombrottet med ”Skenet bedrar”

För den breda allmänheten var det först i början av 1990-talet som hon fick sitt riktigt stora och välförtjänta genombrott i rollen som den snobbiga och självupptagna Hyacinth Bucket (som ständigt påminner om att namnet ska uttalas ’Bouquet’) i BBC:s sitcom-serie ”Skenet bedrar” (Keeping up Appearances). Hon som är överdrivet noga med etikett, ”fina” ord, manér och statusmarkörer. Som alltid svarar i telefon ”The Bouquet residence, the lady of the house speaking”. Men så krockar hennes envisa självbedrägeri ständigt med verkligheten, särskilt när systrarna Daisy, Rose och Violet, samt svågern Onslow kommer in i bilden.

Prästen, brevbäraren och många andra tycker att hon är outhärdligt jobbig, men spelar ändå med i falskspelet för att hålla henne på gott humör.

Routledge blev berömd

För egen del tycker jag att man mäktar med den serien i lagom doser. Stundtals är den underhållande, stundtals hysterisk. Men Routledge är hela tiden enastående i rollen som Hyacinth.

I Skenet bedrar lyckades hon skapa en minnesvärd rollfigur som gjorde henne evigt berömd. På samma gång lyckades hon med konststycket att både skapa en karaktär och en parodi på densamma.

De flesta av oss har någon gång träffat verklighetens Mrs Bucket. Någon som alltid försöker göra sig finare än vad vederbörande egentligen är och som så gärna vill bli betraktad som en ”fin dam” i omgivningens ögon.

Min erfarenhet av sådana människor är att de ofta vill dölja sin sociala bakgrund men samtidigt innerst inne vill bli omtyckta.

Routledges karikatyr övertygade

Patricia Routledge lyckades med sin briljanta rolltolkning framställa en karikatyr som kändes äkta. I likhet med hennes andra karaktärsstudier på film, tv och scenen eftersträvade hon att frammejsla mänsklighet. Med bravur uppvisade Routledge ett av skådespelarkonstens storslagna särdrag, nämligen det paradoxala med att göra en egentligen absurd rollfigur så älskvärd.

The post Patricia Routledge skapade en absurd men älskvärd rollfigur first appeared on Opulens.

 TV-DOKUMENTÄR. Lars Thulin anser att den grova kritiken mot SVT-dokumentären ”Priset män betalar” är djupt orättvis. Här förklarar han varför.

Ambitionen med ”Priset män betalar”

Den brutala kritiken mot SVT-dokumentären ”Priset män betalar” och idiotförklaringen av dess skapare, reportern Frida Söderlund, säger mycket om dagens genusdebatt och visar att den mår ganska dåligt. Detta eftersom den sitter fast i hjulspår där vissa saker är tabu att säga och problematisera.

Frida Söderlunds ambition var att syna den typ av manlighetsideal som växer fram på sociala medier hos exempelvis bröderna Tate, Jordan Peterson och Jan Emanuel. Deras framfart följer på det faktum att pojkar och unga män i ökande grad halkar efter i samhället: de får betydligt sämre betyg än flickor, får mer medicin mot adhd, allt fler anser också att de är incels, alltså lever i ofrivilligt celibat, med mera. De är vilsna och famlar efter en självklar roll som män – en manlighet. Men de senaste decenniernas genusdebatt, som givetvis på ett viktigt och nödvändigt sätt lyft fram kvinnans roll, har satt likhetstecken mellan manligt och dåligt. Manlighet är fel och måste tyglas och förändras.

Detta uttrycks tydligt av trendexperten David Sandström som i programmet förklarar hur manlighetstrenden kunnat uppstå och hur dess företrädare på nätet skickligt utnyttjar den. Han säger så här:

– Det är killar som vuxit upp med att få höra att de är problemet, att deras pappor är problemet. Att ge dem lite självsäkerhet, få dem att tala om vad som är bra med att vara man, är väl i grunden fint.

Så det viktiga är inte dessa influencers i sig. Fast de ofta uttrycker sig extremt, givetvis för att få komma upp på den massmediala scenen. Däremot kan man undra varför så många uppskattar dem och ser dem som förebilder. Det är den frågan Frida Söderlund vill ha svar på i SVT-dokumentären.

Frida Söderlund lyssnar

Hon gör det genom att lyssna och låta folk tala till punkt. Utan ambitionen att omedelbart sätta åt dem. Sedan reflekterar hon, relativt förutsättningslöst, över det som sagts. Utan att säga att det är rätt. Eller fel. I stället försöker hon förstå varför det sägs.

Söderlund låter Youtube-killen Benjamin få prata ut. Det är ingen brölande grottmänniska som hatar kvinnor. Utan en mjuk kille som kan föra ett logiskt och ingående resonemang.

I dokumentären möter hon även Dennis som får berätta om sin osäkerhet för att vara man inför en kvinnas krav och hur det känns att bli dumpad på ett förnedrande sätt. Därtill talar Söderlund med unga män i glesbygd där ett annat och tryggare manlighetsideal verkar finnas, men även med en lärare i Jokkmokk som ändå ser stora problem för killarna.

Kommentariatet rasar 

Men kommentariatet – de debattörer och krönikörer som sätter samtidens agenda och klargör vad som är okej att tycka – går då bananas. Eftersom dessa manliga influencers och dess följare tänker fel. För manlighet, ofta beskriven som toxisk, är enbart ett problem. Det vet väl alla.

Söderlund kommer dock fram till att ett manlighetsideal inte uppstår i ett vakuum utan i samspel med samhället i allmänhet och med kvinnor och kvinnlighet i synnerhet. Det gör reportern bland annat genom en kort historik om utvecklingen av jämställdheten samt med klipp på kvinnliga influencers som vräker ur sig nedsättande saker om män. För om ett totalt perspektiv ska synas, krävs även en genomlysning och problematisering av det kvinnliga synsättet och dess påverkan på debatten. Fast dit har vår genusdebatt inte nått än. Kvinnans version får inte ifrågasättas. Det tycks vara tabu.

Kommentariatet är därför fyllt av ilska för att ingen man kritiseras eller läxas upp. Det begriper inte varför unga män och pojkar är så olydiga och stygga att de tänker så fel. Varför slår ingen pekpinnen över deras fingrar? Därför tillämpas en välkänd metod – att skjuta budbäraren i stället för att fundera på vad budbäraren har att säga. I detta fall reportern Frida Söderlund, samt de män som får uttala sig i programmet. 

Ärlig redovisning

En annat lika välkänt knep är cherry picking – att sänka allt i ett stort sammanhang på grund av en enda detalj. För Söderlund anklagas för att okritiskt ha fört de kontroversiella och våldtäktsanklagade bröderna Tates talan, att hon varit undfallande, inte ställt dem mot väggen.

Men man kan också se en reporter som vågar redovisa ett misslyckande. Hon berättar att hon sökt bröderna för en intervju. Försökt få dem att förklara sig. Hon åker till Rumänien för att träffa dem, trots att de inte sagt ja till ett möte. I samband med en rättegång haffar hon dem. Bröderna pratar ungefär en minut var, innan de hastar vidare. Svaren blir meningslösa och går ut på att svenska män ska skärpa sig för att Sverige ska fortsätta att vara ett bra land. Två minuter under 90 minuters dokumentär gör den värdelös, enligt kommentariatet. Frida Söderlund kunde valt att inte visa detta. Men hon är ärligare än så.

Varför är unga män vilsna?

Min slutsats är att skulden till att unga män famlar efter en identitet är något män och kvinnor får bära gemensamt, alltså jämställt. Och att det främst är den äldre generationen, vi som är en bit över 50, som misslyckats.

Vi män har alltför ofta duckat för frågan och därmed svikit våra pojkar då vi inte förmått gett dem exempel på tydlig och bra manlighet, eftersom vi själva varit förvirrade. Kvinnor har i alltför hög grad, utan att tåla ifrågasättande, satt likhetstecken mellan manligt och dåligt. Därmed grävs skyttegravar där och när vi minst behöver dem.

Trist.

The post Förfelad kritik mot ”Priset män betalar” first appeared on Opulens.

SAMTIDEN. Var tog vår tid vägen? Det frågar sig Erik Bovin som ser en akut brist på relevanta samtidsskildringar och varnar för konsekvenserna.

Var tog vår tid vägen?

”Vår tid är nu” är titeln på tv-serien som var på allas läppar i slutet av 10-talet. Men, frågar jag mig ibland – var i all världen har vår tid tagit vägen? I nyhetsflödet är den ju alltjämt smärtsamt närvarande, även för en insnöad illusionskramare som undertecknad. Men i böckerna, filmerna och tv-serierna? Man får söka febrilt för att finna relevanta samtidsskildringar. För kanhända finns dessa fortfarande någonstans djupt ned i bok, film- och tv-serieflödet.

Konstarterna som sätter berättelsen i fokus tycks efter modernismen regredierat till eskapismens rike. Nu är det pur nostalgi och l’art pour l’art som gäller, åtminstone i en västerländsk kontext.

Visst finns det fortfarande engagerade författare och filmskapare som med sina berättelser vill få oss att lära av historien, konstnärer som vill höja ett varningens finger och göra en poäng av att historien riskerar att upprepa sig om vi inte bjuder de onda krafterna i världen tillräckligt stort motstånd.

Det går till exempel finna paralleller mellan de reaktionära krafter som skildras i tv-serien ”Babylon Berlin” och de högervindar som blåser oss i ansiktet i dag. Och det är sannerligen ingen dålig serie. Den är helt klart en av de bättre.

Nostalgi, eskapism och exofiktion

När nästan alla berättelser som når genom bruset utspelar sig i en förfluten tid uppstår dock ett problem. Av dessa berättelser kan vi lära oss av historien, visst, kanske rentav få perspektiv på vår egen tid. Problemet är att det är minst lika enkelt att avfärda dessa berättelsers budskap som att ta till sig dem. Om allt obekvämt som skildras i dessa berättelser kan man alltid säga: det var då och nu är nu.

Eskapism och nostalgi kan verka harmlös och rätt så ljuvlig, om den tillåts dominera inom de sköna konsterna har det dock sitt pris. Till slut tappar även de berättelser som försöker vara samhällskritiska, eller på annat vis angelägna, sin subversiva potential. Exempel som visar på denna utveckling är otaliga. ”Stranger things”, ”The Crown”, tv-adaptionen av Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” är starka berättelser i tv-format men de utspelar sig i en annan tid.

Insikten om att storfilmernas publik förtjänar bättre än dåliga remakes borde till sist ha nått filmbolagen efter fjolårets flopp med remaken av ”The Crow”. Men jag är som alltid pessimistisk. Hajpen kring Lydia Sandgrens romandebut ”Samlade verk”, som utspelar sig på åttiotalet, talar sitt tydliga språk, så även den exofiktion som alstrats de senaste åren av bland annat hyllade och begåvade författare som Augustprisvinnaren Elin Cullhed och Ida Therén. Vi älskar uppenbarligen att blicka tillbaka.

Samtiden är svår att gestalta

Den som vänder blicken mot scenkonsten i hopp om att finna ett annat utfall går genast bet. Institutionerna har inte satsat helhjärtat på nyskrivet på tre decennier, minst. Operorna och pjäserna som uppförs utspelar sig nästan alltid i en tid med minst hundra år på nacken.

Ändå vägrar jag tro att vår tids regissörer, producenter, författare och dramatiker är helt ointresserade av samtiden. De finner den möjligen oformlig men knappast ointressant. Vem vill inte skapa ett verk med akut relevans likt en bra generationsroman eller samhällskritisk fullträff, som Kristian Lundbergs ”Yarden”? Det låter sig inte enkelt göras i en tid som är otymplig, som varken tycks göra sig bra på bild eller i text. Bra berättelser kräver onekligen sin dramaturgi.

Tre exempel

Vardagen i vår digitala era är allt annat än konstnärligt tacksam att gestalta. Låt mig ta några exempel.

1. Ett par sitter i köket och stirrar på sin mobiltelefon i stället för att prata med varandra.
2. Samma par sitter några timmar senare framför tv:n med varsin mobiltelefon i handen. Eftersom skärmarna tävlar om parets uppmärksamhet blir det inte mycket sagt mellan de två på över två timmar. Sedan är det läggdags.
3. Någon blir fysiskt attackerad på gatan, ingen ingriper då vittnena är fullt upptagna med att filma händelsen med sina mobiltelefoner.

Det är som om varken litteraturen, scenkonsten eller filmen längre äger ett språk som på ett uppriktigt vis förmår gestalta vår tid. Eftersom världen och tillvaron ser ut som den gör – hyperreell och splittrad när det gäller uppmärksamhet – kan jag inte tänka mig annat än att vad som krävs, vad som rättare sagt behöver uppfinnas är nya former, nya grepp. Ja, i förlängningen krävs det ett nytt språk.

Tv-serier och böcker som ”The White Lotus”, ”Störst av allt” och ”Snabba cash” bör ses som lyckokast. Faktum är att samtidskonsten, med några få undantag, är fullkomligt usel på att gestalta sin tid. Denna utveckling är en del av en större kris som berör oss alla, inte bara ett gäng cineaster, kulturtanter och bokmalar.

Konsten får inte blunda för samtiden

Hur bedrövlig den än må vara, hur dåliga vi än är på att värna om allt mellanmänskligt behöver konsten också spegla vår tid. Det har i flera tusen år varit dess primära uppgift. Om konsten väljer att blunda för sin tid är risken stor att vi alla till slut blir blinda och går vilse. Vad är ens ett samhälle, en tid utan självuppfattning? Låt oss inte hamna där.

The post På spaning efter samtiden i kulturen first appeared on Opulens.

FILM/TV-SERIER. Med utgångspunkt i det internationella kulturfenomenet ”den koreanska vågen” har Petra Hall intervjuat den sydkoreanske skådespelaren Yoon Hyun-min.

Sydkorea har på bara några decennier gått från att vara en av världens fattigaste nationer till att i dag kunna uppvisa en av världens starkaste ekonomier. En av anledningarna till landets framgång är en politisk ambition att främja vad som kommit att kallas ”den koreanska vågen” eller ”Hallyu”.

Detta har lett till ett växande internationellt intresse för den asiatiska nationen, ett markant ökat inflöde av turister samt en växande export av landets olika kulturella uttryck.

Ett exempel på detta är sydkoreanska filmer och dramaserier som i dag når en större internationell publik än någonsin tidigare.

”K-everything” är ett begrepp som användes i en artikel i The Guardian 2022 för att beskriva den pågående internationella hajpen kring Sydkorea. Teknikföretag såsom Samsung och LG electronics är bara två exempel på företag som når konsumenter långt utanför den asiatiska kontinenten. Sedan ett par årtionden har även olika Sydkoreanska kulturella variabler ökat i popularitet utomlands.

Turismen växer stadigt år för år, och under första halvan av år 2024 ökade den med 76 procent jämfört med samma period året innan. Ett antal som även motsvarar över 95 procent av antalet turister under samma period 2019, året före pandemin.

Av det totala antalet turister som kom 2023 var över 30 procent ”Hallyu turister”, det vill säga personer som besöker landet efter att ha influerats av sydkoreansk kultur, såsom till exempel ”K-food” och ”K-pop”.

Sydkoreanska filmer och dramaserier, ”K-drama”, är en annan viktig del av ”koreanska vågen”. I en tid då nyttjandet av olika streamingtjänster ökar både i Sverige och internationellt har även produktionen, exporten och exponeringen av dessa ökat markant på den globala marknaden.

Ett samtal med Yoon Hyun-min

En förmiddag sätter jag mig i ett samtal med skådespelaren Yoon Hyun-min, aktuell i den nya serien ”Single man and Woman” (orginaltitel 싱글남녀 ), för att prata om den asiatiska nationens framgångsrika film- och dramaindustri och hans resa från att vara en oväntad nykomling till att bli den väletablerade skådespelare han är i dag.

Han beskriver sig själv som en man med en mjukare personlighet än vad den sydkoreanska publiken tror, men under samtalets gång framträder även en självreflekterande personlighet som med en stor dos humor tycks ha nära till både skämt och skratt.

Yoon Hyun-min och utvecklingen i Sydkorea

Det ökade internationella intresset samt inflödet av utländska investeringar och kapital märks tydligt. Detta enligt Yoon Hyun-min, en sydkoreansk skådespelare med 15 år i branschen.

‒ Det märks på den stora mängd filmer och dramaserier som produceras nu och på hur påkostade många av dem är.

Hyun-min noterar även att utvecklingen lett till ett behov av fler manusskribenter och skådespelare. När detta behov tillfredsställs hoppas Hyun-min på en framtid med ännu fler internationella investeringar där kritikerrosade Sydkoreanska filmer och serier i en ännu större utsträckning når utanför Asiens gränser.

‒ Jag hoppas att filmerna kommer att uppfylla tittarnas förväntningar. Och som skådespelare ser jag  fram emot när sydkoreanska regissörer och skådespelare med stolthet kan se hur vårt arbete framgångsrikt når ut till en ännu större internationell publik.

Lång dramaserie med korta avsnitt

I den nysläppta serien ”Single Man and Woman”, spelar Hyun-min den nyskilda kontorsarbetaren Jin Seok som träffar Da Hye när de genom secondhand-transaktioner försöker sälja saker som tidigare tillhört deras respektive ex.

Utöver att vara den senaste i en lång rad dramaserier där Hyun-min är med är den även ett exempel på hur den sydkoreanska film- och dramaindustrin fortsätter utvecklas och anpassas efter en samtid där konsumtionen av korta videoklipp blivit mycket vanlig.

Den 51 episoder långa serien har släppts på den nyetablerade streamingplattformen PulsePick som fokuserar på innehåll i kort-format. Formatet har vuxit i popularitet internationellt men inte hunnit bli lika etablerat i Sydkorea som i en del andra länder, någonting representanter från PulsePick uttryckt förhoppningar att ändra på. Medan tillgängligheten till streamingplattformen i dag är begränsad till Sydkorea finns planer på att göra den tillgänglig på den globala marknaden under första halvan av 2025.

Men när jag frågar hur utvecklingen branschen genomgått under Hyun-mins 15 år som skådespelare visar sig i hans dagliga arbetsvillkor är han tveksam till om han ser någon sådan effekt nu.

‒ Förutom behovet av fler bra manus märker jag inte några direkta förändringar i mitt dagliga arbete, förklarar han.

Men det var inte som skådespelare Hyun-min först blev känd för det sydkoreanska folket.

‒ Som barn var min enda dröm att få spela baseboll och att bli en professionell basebollspelare.

Och detta kom han att ägna 15 år åt innan han bestämde sig för att avsluta sin idrottskarriär och söka efter en ny sysselsättning. Men att det skulle komma att bli skådespeleri var ingenting den unge Hyun-min visste där och då.

Musikal inspirerade

Det var först när han gick på sin första musikal som inspirationen kom och tankar på en framtida skådespelarkarriär började slå rot. När möjligheten att gå på en audition för just den musikal som väckt hans lust att bli skådespelare dök upp tog han den chans som år 2009 skulle komma att ta honom upp på scenen för första gången.

‒ ”Finding Mr. Kim Jong-wook” var den första musikal jag såg och jag blev attraherad av yrket. När jag sedan såg att det dök upp en audition för rollen som Kim Jong-wook valde jag att satsa, och jag fick rollen.

Yoon Hyun-min minns debuten

Hyun-min var väldigt nervös tiden innan han skulle gå upp på scenen och möta publiken den där gången för 15 år sedan.

‒ Jag hade många olika tankar, jag oroade mig mycket och undrade över hur jag skulle göra för att undvika misstag. Men när jag väl stod på scenen försvann all nervositet och allt kändes helt fantastiskt. Jag tror det berodde på att jag redan var van vid att spela baseboll framför en stor publik och jag är väldigt tacksam över att jag kunde dra nytta av den erfarenheten även i min nya karriär. Tryggheten Hyun-min kände när han äntrade scenen första gången, och känslan av att agera framför publik, gav mersmak och Hyun-min uttrycker sin förvåning över hur häftig upplevelsen skulle visa sig vara.

‒ Om jag hade vetat innan hur roligt det är med skådespeleri hade jag slutat spela baseboll tidigare, konstaterar han.

Yoon Hyun-min och karriären

Hyun-mins nya karriär tog snart fart och han är i dag en skådespelare med mångårig erfarenhet av att spela i både filmer och dramaserier; de två format där han i dag känner sig mest hemma, även om musikalscenen fortfarande lockar. Som en numera erfaren skådespelare med ett stort antal produktioner att se tillbaka på frågar jag om någon haft extra stark betydelse för honom.

‒ Den som betytt mest är ”My Holo Love”. Jag är stolt eftersom det var den första sydkoreanska dramaserien på Netflix. Jag oroade mig över hur allt skulle gå, men den togs emot bra, och jag gillar att det är en hjärtvärmande historia. Det var dessutom en utmaning att spela två olika karaktärer i serien och när vi var klara kände jag att jag hade utvecklats och vuxit som skådespelare.

Och att fortsätta utvecklas som skådespelare är någonting han ser fram emot.

‒ Om tio år vill jag vara fortsatt konkurrenskraftig på denna marknaden. Jag vill utvecklas vidare och när jag fyller 50 år vill jag vara en coolare och sexigare skådespelare.

Och han tycks ha en tydlig idé om hur detta skulle gå till.

‒ Jag vill spela en skurk! Någon som Jokern, förklarar han. En typ av karaktär som skulle skilja sig sig från hans tidigare erfarenheter där han främst arbetat inom den romantiska genren.

Att ta på sig en helt annan yrkesroll inom film och dramaskapande än den som skådespelare tycks dock inte vara aktuellt.

‒ Jag skulle inte kunna vara regissör. Jag skulle bli för irriterad på skådespelare som inte är bra nog, säger han med ett skratt. Att testa att vara producent hade varit spännande, men jag tror inte det kommer ske. Men (tillägger han med glimten i ögat), jag gör det om du skickar mig pengarna som behövs.

I takt med att de sydkoreanska filmerna och tv-serierna nått en större internationell publik märker Hyun-min av att hans namn även blivit känt i andra länder.

‒ Jag får meddelanden från många andra länder, främst från Sydostasien. Jag tror att jag nått den publiken tack vare Netflix, och jag är fortfarande både förvånad och ödmjuk inför uppmärksamheten de ger mig.

Och vem vet. I en samtid präglad av ett inflöde av utländska investeringar till, och en ökad export av, sydkoreansk film och drama är kanske denna uppmärksamhet från en internationell publik ett tecken på att det trots allt börjat ske vissa förändringar i det vardagliga sammanhanget och arbetet som sydkoreansk skådespelare.

The post Yoon Hyun-min ‒ en av stjärnorna i ”den koreanska vågen” first appeared on Opulens.

TV-SERIER. Den senaste månaden har jag sett Netflixserien ”Helikopterrånet” samt SVT:s ”The Pirate Bay”. Produktionerna är baserade på verkliga händelser på 00-talet och har en sak gemensamt: Rånarna och IT-hackarna är individer, utan någon betydande status i samhället, som lyckas bryta sig in i elitens heliga rum.

Det är kittlande att se Gottfrid Svartholm sitta framför datorn i sin smutsiga etta och, med en cigarett i munnen, hacka sig in i Pentagons säkerhetssystem. Jag blir exalterad och tänker ”ja, krossa Hollywood!” när en länk till storfilmen ”Gladiator” läggs ut på Pirate Bay för gratis nedladdning. Helikopterrånarna firar sig ner från taket i G4S-byggnaden. Skit samma om personalen blir traumatiserad. Njutningen i att se hur det annars ogenomträngliga systemet rubbas är för stark. Jag saknar det. För i dag verkar det helt omöjligt.

Vi saknar det? Vi saknar det eftersom människor utan någon signifikant status i samhället inte längre har möjlighet att, mot alla odds, bryta sig in i elitens heliga rum. Avståndet mellan golvet och den högsta våningen har blivit för hög. I stället läser jag om hur bedrägeriverksamheter skor sig på fattiga människor. Och hur redan utsatta gängkriminella skjuter ihjäl varandra. Det är som om elitens heliga rum har blivit osynliga. I dag är de lika ointagliga, gömda och svåråtkomliga som kontanterna.

SVEN HOLMBERG

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Två tv-serier som visar något vi saknar i dag first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Johnny Edström ger här en introduktion till den klassiska anime-tv-serien ”Neon Genesis Evangelion” som bland annat kan ses på Netflix. 

Japansk anime och manga har länge varit populär i Sverige, de ses numera som en självklar del av medieutbudet. Netflix visar bland sina hundratals serier flera av de mest populära, anime-serierna, och Crunchyroll, den stora streamingsajten för anime, är tillgänglig här och populär över hela världen.

Det tycks mig dock oftast som att anime, med undantag för vissa utvalda filmer (oftast gjorda av Studio Ghibli), mest diskuteras som en lite flippad och speciell populärkultur. Rolig och spännande och unik men kanske inte så mycket mer än så. Anime ses i huvudsak som underhållning för barn, ett resultat av att animation i Europa och USA i huvudsak är inriktad på just den kategorin.

Detta gör att den vuxna, mer ambitiösa animen fortfarande inte får ta speciellt stor plats i finkulturella kretsar här. Men jag anser att vissa anime-serier har en kraft och ett djup som kan mäta sig med några av västerlandets största alster. Den ger mig samma behållning som, låt säga, en roman av Dostojevskij eller en film av Bergman.

I Japan utgör många av dessa stora verk också bred populärkultur, snarare än något som bara ett fåtal intresserar sig för. Men i egenskap av populärkultur lyckas de nå mycket djupare än de flesta stora amerikanska serier (till exempel ”Game of Thrones” eller ”Breaking bad”), som under de senaste decennierna varit i fokus.

”Neon Genesis Evangelion”

Jag vill här ge en introduktion till en av mina absoluta favoriter i genren: klassikern ”Neon Genesis Evangelion” från 1995, en anime som döljer sin unika styrka under en yta av pojkaktig actionfantasi.

”Neon Genesis Evangelion” består av 26 avsnitt, är producerad av Gainax och regisserad av Hideaki Anno. Premissen i ”Evangelion” är klassisk anime-science-fiction. Den utspelar sig tjugo år efter att världen höll på att gå under i ”det andra nedslaget”, en apokalyptisk katastrof som dödade hälften av världens befolkning. Det som finns kvar är en sorts högteknologisk men glesbefolkad post-apokalyptisk värld där folk lever i superutvecklade sci-fi-städer vars omgivande natur är förstörd och obeboelig. Centrum för handlingen är Tokyo 3, en stad så tekniskt avancerad att den kan sänkas ner under marken när den behöver skyddas.

Det är oklart vad som orsakade apokalypsen. Den officiella historien är att en meteor slog ner, men få tror på detta. Vad som egentligen hände vet ingen säkert, men det verkar kopplat till de monster som börjat dyka upp och med en oförklarlig aggressivitet angriper Tokyo 3. 

Monster som kallas änglar

Dessa monster kallas intressant nog ”änglar”. De är visuellt väldigt olika varandra, men alla antar någon sorts monstruös, ironiskt nog, nära på demonisk form. Deras skepnader är snarare en referens till de skrämmande änglarna i hebreisk mytologi och Apokryferna än de senare bevingade människoliknande varelserna i Nya testamentet och kristen bildkonst.

De beter sig dock mest som Godzilla när de välter hus och krossar den japanska arméns ineffektiva försök att bekämpa dem. Det enda som klarar att stå emot en ängel är en ”Evangelion”, en avancerad människoliknande robot med en mänsklig pilot. 

Som i så många andra japanska animeberättelser visar det sig att de enda som kan styra dessa robotar, och därmed rädda världen, är en grupp ungdomar. De unga är de enda som robotarna är kompatibla med, av någon till synes oförklarlig anledning.

Tre vitt skilda personlighetstyper

Huvudpersonen i serien är Shinji Ikari, en blyg 15-åring som inte vet vad han vill men som pressas in i rollen som pilot eftersom hans pappa är högsta chef för Evangelion-programmet. Shinji är djupt osäker på sig själv men har ändå ambitionen att göra bra ifrån sig, mest för att göra sin pappa glad.

De två andra piloterna är kvinnliga: Rei och Asuka. Rei är en föräldralös flicka med oklar bakgrund som verkar vara drabbad av en kronisk apati. Hon reagerar knappt på tilltal från andra och gör vad hon blir tillsagd att göra med en mekanisk likgiltighet. Undantaget är när hon pratar med Shinjis pappa, då hon plötsligt lyser upp och får livskraft.

Asuka är motsatsen, hyperaktiv och stöddig. Hon är den mest tränade av piloterna, men också den mest skrytsamma. Hon stoltserar vid varje möjligt tillfälle med sina bragder. De tre piloterna fungerar som tre känslolägen, från Reis apati till Shinjis osäkra trevande till Asukas självsäkra stolthet. De uppvisar tre olika sätt att bemöta en skrämmande omvärld.

Shinji bor tillsammans med sin chef och målsman Misato, som tagit över rollen som vårdnadshavare då Shinjis far är för upptagen med att leda motståndet mot änglarna. Hon är en ung och ambitiös kvinnlig befälhavare som är både sylvass och skarp och samtidigt en nästan överdrivet frisläppt livsnjutare. Medan hon drillar Evangelion-piloterna hårt och har stenkoll på alla protokoll börjar hon också varje morgon med att dricka en öl det första hon gör. Efter första klunken skriker hon av glädje. Hennes hem är ett totalt kaos som Shinji ideligen behöver städa.

Det jag beskrivit så här långt framstår förmodligen inte som så annorlunda än mycken annan anime, eller ungdomsfiktion i allmänhet. Världen är i fara, och det gäller för en samling ungdomar att rädda den och samtidigt lära sig något om sig själva och livet.

Vad som gör ”Neon Genesis Evangelion” till så mycket mer är karaktärsskildringarnas psykologiska djup och dess abstrakta men kraftfulla metaforik, som blandar kabbala, kristen eskatologi och psykoanalys till en unik brygd.

Freudianska inslag

Seriens viktigaste aspekt är freudiansk, vilket är vad jag kommer fokusera på i denna text. I centrum för handlingen är Shinjis relation med sin far Gendo Ikari, den avlägsne mystiska fadersgestalten. Han har aldrig bott med sin son och har aldrig pratat med honom förutom när han ger honom order. Fadern uppträder alltid med mörka glasögon som döljer hans blick. Men det är uppenbart att han ser ner på andra från sin både fysiskt och hierarkiskt upphöjda position på militärbasen. Hans enda relation till Shinji är som befälhavare och hans enda kommunikation består i påbud. Fadern tvingar sonen in i rollen som Evangelionpilot men förklarar aldrig sina motiv eller visar några känslor. 

De tidiga delarna av serien är genomsyrade av den press som detta påbud skapar. Shinji tvingas först flytta från ett stillsamt liv, med den lärare han bodde hos sedan moderns död, till basen för Evangelionprojketet. Han får sedan ordern att styra roboten och slåss mot ett monster. När Shinji kommer till basen är det första gången fader och son möts på många år, men ändå säger Gendo ingenting annat än vad som ska göras. Detta fortsätter genom serien.

Fadern är avlägsen och auktoritär. En av få glädjestunder i Shinjis liv är när hans pappa säger “bra jobbat”, nästan i förbifarten, efter ett uppdrag. Auktoritetens tystnad är så kvävande och skrämmande att bara en liten komplimang kan skapa glädje. 

Den till synes barnsliga science-fiction-handlingen om robotar som slåss mot monster kan ses som en metafor för människors svårigheter att nå varandra. 

Relationen till pappan är central för Shinjis problematik. Det finns ingen värme eller några nära relationer i hans liv, vilket resulterar i att han är konstant skrämd av andra och har svårt att  komma nära någon på riktigt. Denna svårighet att närma sig andra är seriens huvudsakliga tema, och seriens alla rollfigurer är drabbade av detta på ett eller annat sätt. Den till synes barnsliga science-fiction-handlingen om robotar som slåss mot monster kan ses som en metafor för människors svårigheter att nå varandra. 

De monstruösa och märkliga änglarna

De fiender som ungdomarna slåss mot, de så kallade änglarna, verkar först självklart vara monster som måste dödas. De är alla olika, men har gemensamt att deras utseenden alltid är groteska eller bisarra. De första är mest Godzilla-liknande tvåbenta monster som driver runt i staden och förstör, men de senare kan vara allt från ett gigantiskt öga från rymden, till en abstrakt flytande romb som skjuter laser, till ett svart klot vars skugga suger in Evangelion-robotarna.

I de tidiga avsnitten uppfattar man således änglarna mest som monster, men ju längre in i serien man kommer desto mer börjar man undra vad det egentligen är för konstiga varelser, och vad de egentligen vill. Deras skepnader tycks oförklarliga, och man vet ingenting om deras egentliga mål mer än att de verkar vilja komma åt någonting i hjärtat av Tokyo-3. 

Änglarna kommer allt närmare sitt mål under seriens gång. Ju närmare de kommer, desto mer drabbas Shinjis grupp av en stegrande introspektiv mental kris. Deras självbild rämnar successivt.

När Shinji så sugs in i en av änglarna verkar han möta en version av sig själv, innan han räddas av de andra. I ett senare avsnitt utför en ängel en ”psykologisk” attack, som innebär att den skjuter en ljusstråle som får Evangelion-piloten att höra Händels ”Hallelujah” samtidigt som hon känner en oklar men förkrossande själslig smärta. Vad som först verkar vara monster är snarare något som får dig att möta dina innersta och mest begravda tankar, något nytt och främmande som utmanar din självbild. Vilka är då dessa mystiska monster? 

För att kunna svara på den frågan krävs en del tolkning, eftersom serien medvetet inte ger något konkret svar på frågan om vad änglarna egentligen är.

Som jag ser det representerar änglarna ”den andre”, ett medvetande utanför en själv. Evangelion, robotarna, fungerar som ett ego, en självbild, vilken försvarar sig mot att någon annan försöker nå en. Att verkligen möta och lära känna en person på riktigt innebär just att möta någonting fundamentalt annorlunda än en själv, och acceptansen av en annan person som just annorlunda betyder också en sorts förstörelse av ens egen självbild. Eftersom man då behöver inse att man själv inte är världens centrum.

”Neon Genesis Evangelion” är på ett sätt en freudiansk iscensättning av ungdomstidens våndor

Detta kan leda till självförakt, eftersom man då börjar jämföra sig med andra, och det är ur detta som konflikten mellan självbilden och “den andre” skapas. Detta händer många gånger i livet och på olika sätt. Men det är som starkast under ungdomstiden, då man når en djupare förståelse för vad det innebär att varje människa har ett eget medvetande. I serien representeras denna inre kamp av robotarnas, alltså självbildens, kamp mot den andre. Serien vill illustrera denna konflikt när det kommer till att acceptera andra människor i sitt liv genom att stilisera den som en kamp mot monster.

Ungdomstidens våndor

I allt detta finns, som sagt, en stark freudiansk influens, och ”Neon Genesis Evangelion” är på ett sätt en freudiansk iscensättning av ungdomstidens våndor, där robotars kamp med monster är en metafor. Detta kan kanske låta långsökt, men passar egentligen väldigt bra när man tänker efter. Ungdomens fantasier har ofta en överdrivet dramatisk form, våldsamheten i konflikten mellan evangelions och änglar går att likna vid hur våldsam ungdomstidens inre kamp kan upplevas.

Bortom just striderna inger science-fiction-världens apokalyptiska atmosfär en känsla av växande orolighet och stundande förfall som påminner om ungdomens ofta intensiva tankar och åtföljande patos

Men även om ”Neon Genesis Evangelion” fokuserar på tonåringarnas identitetskris är beskrivningen så allmängiltig att den känns applicerbar även på senare stadier av livet. Den vill beskriva den enskilda människans inneboende osäkerhet inför en värld full av själar som är lika komplexa som en själv. Just denna rädsla förmedlas tydligast genom porträtteringen av Seele, den mystiska organisation som i hemlighet styr världen. Det är denna organisation som finansierar hela Evangelion-projektet, men den har också ett hemligt mål.

Välfunna metaforer

Längre fram i serien får vi veta att organisationen vill utföra det så kallade ”mänskliga instrumentalitetsprojektet”. Detta innebär att alla människor, med hjälp av en oklar kraft som Evangelion-robotarna besitter, kommer att förena alla människors medvetanden med varandra. Alla ska bli ett, och på detta sätt ska all ångest försvinna från människan. Det är en otroligt lockande men i grunden livsförnekande tanke. Att slippa det som skaver, alla olikheter och svårigheter med att komma överens med andra. Att till slut få förenas i en oskiljaktig enskildhet. Men det blir samtidigt ett sätt att låta egot ta över helt. Att helt enkelt radera andra människor genom att inkorporera dem i dig själv. En flykt från världen som av Seele presenteras som den slutgiltiga friheten.

”Neon Genesis Evangelion” illustrerar alltså psykets utveckling våra mest formativa år. Den får sin unika styrka från det genrespecifika.

Metaforerna passar förvånansvärt bra ihop. Roboten (som representerar självbilden) utplånar försök av den andre (som representeras av änglarna) att nå fram, eftersom dessa försök tolkas som ett hot. Seele, som representerar självbildens överjag, vill utplåna möjligheten att möta andra genom att förena alla i ett medvetande. Och det är först när alla änglar utplånas som det mänskliga instrumentalitetsprojektet blir möjligt att genomföra. Vart allt detta i slutänden leder ska inte avslöjas här, men slutet är något av det vackraste och mest upplyftande jag har sett på rörlig bild. 

”Neon Genesis Evangelion” illustrerar alltså psykets utveckling våra mest formativa år. Den får sin unika styrka från det genrespecifika.

Det speciella består i att använda extrema och överdrivna fantasifoster som en utgångspunkt för en i grunden allmän berättelse om att växa upp. Dess avbildning av ungdomens identitetskris har både ett djup och en bredd som är unik, såväl inom sin egen genre som i fiktion i allmänhet. Den bör ses av alla som är intresserade av människans inre labyrintiska värld.

The post Ett animerat mästerverk ‒ ”Neon Genesis Evangelion” first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. Charlotte Wiberg har sett den dokumentära tv-serien ”Pedofilhärvan i Outreau: En fransk rättsskandal” och konstaterar att den har uppenbara begränsningar. Någon meningsfull helhetsbild uppstår aldrig.

Nyligen var det premiär för en ny dokumentärserie premiär på Netflix, Pedofilhärvan i Outreau: En fransk rättsskandal. Den dokumenterar ett fall av just den typ vi är så fascinerade av: ett vidrigt brott som utlöste en rättsskandal av stora mått, barn i centrum, ryktesspridning, självmord och självmordsförsök – det senare utfört av ett barn.

Dokumentären är traditionell. Den varvar intervjuer gjorda i nutid med ett omfattande arkivmaterial, förortsbilder med lekande barn i det förflutna och filmandet av husen som kom att rivas 2023. Och så teckningar, på barnen, under rättegången, väldigt talande bilder, konstnärligt gjorda. Dessa är på något vis det som rör mig mest i filmen.

Foton på barnen visas med ögonen övermålade i svart. Teckningarna är det som får mig att komma närmare dem, subjektiva bilder som tolkar en situation.

En motsägelsefull kvinna

Det finns en kvinna i centrum, en ytterst motsägelsefull och intressant person, som har utfört onda gärningar. Manipulativt spinner hon en väv oskyldiga människor fångas i. Men samtidigt erkänner hon sin egen skuld och bryter ihop när hon ser sina barn lida.

Hennes barn är de verkliga offren. Dokumentären antyder social revanschism som motiv till att hon utpekade välbärgade och respekterade invånare i orten och sade sig ha sålt sina barn till dem.

Själv var hon gift med ett sadistiskt fyllo, saknade tillgångar och kom från samma sociala elände hon återskapade som vuxen.

Meningsfull helhetsbild uteblir

Vad som är sant och falskt om maken framstår som oklart, men fyra pojkar levde utan tvivel i ett helvete tillsammans med honom. En av de saker han sades göra var att klä sig i en kåpa och en Scream-mask på natten för att skrikande väcka sina skräckslagna barn. Ett av barnen tror fortfarande att allt det han berättade före och under rättegången verkligen hänt. Det råder ingen tvekan om att även om så inte är fallet, så lever den här unge mannen i ett helvete – plågad av att faktiskt ha blivit utsatt och plågad. Därtill plågad av allt som sker och skett i hans föreställningsvärld.

Det enda vi kan göra med den här typen av filmer är att frossa i de detaljer som är fakta, och spekulera om det stora okända som består i hur historien verkligen utspelade sig och varför. Och så spekulerar vi och kan aldrig sluta. Inte heller får vi nog av chockerande detaljer som alltid är lika frustrerande att ta del av eftersom vi misslyckas med att väva in dem i en meningsfull helhetsbild.

Ren fiktion vore att föredra

Det är här den rena fiktionen kommer in som det starkare alternativet. Madame Badaoui, visselblåsare i sitt eget liv, som gick till socialen med sina barn, förblir tyvärr ogripbar för oss.

En spelfilm eller en roman kan dyka djupare, skapa sammanhang, gestalta allt det där vaga vi inte riktigt får grepp om. Vi behöver ett djup att släppa ner de platta bilderna i. Fiktionen kan ge oss vad vi behöver. Vi ska bara inte missta det där djupet för sanningen. Den är lika outgrundlig som alla de människor vi lever med och kanske träffar varje dag. Ändå behöver vi relatera till dem, och väva våra föreställningsvärldar. Vi behöver också föreställningsvärldar att dela med andra.

Förr eller senare kommer true crime-besattheten klinga av och ersättas med påhittade världar som absolut inte är sanna men som kanske ändå når ut över dokumentärens snäva gränser. Detta genom att erbjuda det där djupet. Naturligtvis behöver vi både fiktion och dokumentärer. Men det är hög tid för fler fiktiva och fördjupande berättelser. Autenticitet är inte allt.

The post Det dokumentära berättandets begränsningar first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Charlotte Wiberg konstaterar att filmregissören Gabriela Pichlers aktuella tv-serie ”Painkiller” på SVT Play lever upp till förväntningarna. 

The post ”Painkiller” ‒ klass, konst och smärta first appeared on Opulens.

HUMORGRUPP. Kalle Lind och Henrik Jutbring har skrivit en gedigen bok om Galenskaparna och After Shave (GAS), anser Mathias Jansson, som åter får lust att se humorgruppens produktioner.

Galenskaparna och After Shave: ogräset i den svenska underhållningsrabatten
av Kalle Lind, Henrik Jutbring
Forum

Åh och hej med Farbror Frej! / Hej alla barn, nu blir det bokrecension / Titta nu här vad farbror Frej tar fram / En bok om GAS och nu ska du höra / Vad du med den boken kan göra.

Vem minns inte den klämkäcka Farbror Frej från Galenskaparna och After Shaves (GAS) tv-serie ”En himla många program” från 1990. Jag tar mig därför friheten att inleda min recension av Kalle Linds och Henrik Jutbrings gedigna och utmärkta bok om GAS genom att att parafrasera en alla deras många udda och välkända karaktärer i Claes Erikssons snillrika språkdräkt.

Två spår korsar varandra 

Över 40 år i underhållningsbranchen har det blivit, men någon spikrak väg var det inte från början. Det var som den berömda ketchupeffekten, det var trögt i början innan det slutligen lossnade och GAS flöt över hela Sverige med sina revyer, tv-program, filmer och karaktärer.

Det är egentligen två spår som korsar varandra längs vägen och växlar in på ett nytt huvudspår på den svenska underhållningsbranchens stambana. I Trollhättan hittar man Claes och Anders Eriksson, två kreativa bröder som senare plockar upp Kerstin Granlund och bildar gruppen Galenskaparna. På det andra spåret hittar vi barbershopgruppen After Shave som växer fram ur Chalmers mylla med studentspex.

GAS stilblandning

Var för sig hade kanske inte grupperna blivit kända utanför Göteborg, men en sammanslagning visade sig vara mycket lyckad. Claes Erikssons texter, Afters Shaves musikaliska ådra, tillsammans med alla de övriga medlemmarnas förmåga att gestalta alla dessa minnesvärda och ofta udda karaktärer.

Vem minns inte Roy och Roger i ”Macken”, Herr Moro, Mor i skutan, Spanaren och alla de musikaliska örhängen som GAS producerats genom åren som ”Man ska ha husvagn” till ”Det ska va’ gött å’ leva”.

Om man ska beskriva GAS så är det en blandning av många olika stilar från buskis, Monty Pythonsk aburdism, crazyrevy och studentspex. Allt med en krydda av samhällssatir och musikaliska örhängen. Oavsett så är väl folkkära en passande beskrivning på GAS.

Stor mängd material om GAS

Henrik Jutbring har samlat en stor mängd material och bilder och Kalle Lind har paketerat det på ett läsvärt och underhållande sätt. Kalle Lind har tidigare skrivit en hel del om den svenska underhållningsbranschen med böcker om Karl Gerhard och Hasse och Tage, vilket gör att berättelsen om GAS hamnar i en större kontext. Resultatet blir en ”bibel” för GAS-älskare. En gedigen bok som går igenom hur det började och som beskriver alla de stora produktionerna med mycket bilder och lättillgängliga texter.

Efter att ha läst boken om “Galenskaparna och After Shave” väcks många gamla minnen och jag får lust att se några av alla dessa himla program och shower som GAS producerat genom åren.

The post En ”bibel” för GAS-älskare first appeared on Opulens.

TRUE DETECTIVE. Charlotte Wiberg blir uttråkad av den nya True Detective-säsongen, True Detective: Night Country. Här förklarar hon varför.

The post Trist arktisk noir i nya True Detective first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRER. Charlotte Wiberg har sett tre tv-dokumentärserier: ”En våldsam kärlek”, ”En kropp till salu” och en ”En våldsam heder”. Tre dimensioner av våld mot kvinnor. ”Producenten och regissören Jessica MacDowall är involverad i samtliga produktioner. Hon har utfört en viktig och stark gärning,” skriver Wiberg.

The post Tre dimensioner av våld mot kvinnor first appeared on Opulens.