TANKEVÄCKANDE. Just nu är musikmonologen Det tystade barnet, av och med finska Matteus Blad, på turné i Sverige. Verket är uppbyggt kring nyskrivna visor, som vävs samman med monologer och lyfter frågor om människovärdet. 

The post Människovärdets betydelse i “Det tystade barnet” first appeared on Opulens.

FRAMGÅNGAR. Uje Brandelius är på turné med sitt band Doktor Kosmos. Hans senaste år har präglats av att han fått Parkinsons sjukdom – men också av stora framgångar på scen.

Doktor Kosmos är ute och spelar igen. Hur känns det?

– Det är jätteroligt. När det planerades hade vi inte några tankar på att det skulle bli så här stort, men vi har mötts av fullsatta lokaler och en galen ljudnivå på publiken. Nu känner vi oss nästan ihjälkramade. Det verkar som om det efter 15 års bortavaro finns ett sug efter oss och efter politisk musik.

Hur hanterar du din sjukdom inför konserterna?

– Inte alls. Jag tar bara mina mediciner och eliminerar en del stressmoment, och det går bra. Enda skillnaden är att vi har fler människor med oss än tidigare. Vi är ett litet band med ont om pengar och då måste man göra allt själva. Vi är fortfarande inget Rolling Stones och bär våra egna förstärkare, men har gjort det lite bekvämare för oss. Vi har märkt att vi har blivit bättre på att spela när stressen kring allt vi ska göra runt omkring har minskat.

Bandet har en lång historia, där flera medlemmar har varit med sedan starten för över trettio år sedan. Hur har ni lyckats med det?

– Det som brukar få band att splittras är brist på pengar eller att frontfiguren har fått hybris. Där har jag försökt vara så demokratisk som min läggning tillåter, för jag har aldrig varit bra på grupparbete. Det som skiljer band från soloartister är att alla bidrar med sin säregna röst. Jag har en grunddemokratisk hållning, där alla bestämmer över sina riff och hur de spelar. Sedan är det nog bra att göra ett upphåll på 15 år ibland. Det gör att man kan behålla känslan av att vi gör det här för att det är kul.

Doktor Kosmos profil är politiska texter. Hur har ni påverkats av det senaste valresultatet?

– Vi är som alla andra omskakade, ledsna, omtumlade och stridslystna. Det är antagligen en del i vår i succé nu. Folk är fan rädda och de ser ett band som vårt som en sorts skyddsrum och safety zone.

Hur är framtidsplanerna för doktor Kosmos?

– Vi hade inga tills för några veckor sedan. Men det var kul att spela igen och vi kände oss uppskattade och populära på nytt. Vi har ett sound och jag tycker att vi också har en uppgift.

Du är en kreativ person. I din samling av priser finns två guldbaggar som du fick för filmen ”Spring Uje spring”. Men du har också varit nominerad till ett Augustpris för barnboken ”Hemma hos Harald Henriksson”. Du har dessutom varit radiojournalist, manusförfattare och skådespelare. Vad ser du som din största framgång?

– Det är att vi har hållit ihop bandet. Det är också värt ett pris som får namn efter något djur och det får vara någon som är långlivad. Vad heter den där hajen som kan bli 400 år? Håkäring. Jag vill ha en guldhåkäring!

Vad jobbar du med idag?

– Jag turnerar med Doktor Kosmos och skriver manus. Och så skriver jag låtar, det gör jag alltid, det är lite som att borsta tänderna för mig. Jag skriver även när jag inte vet vad jag ska ha dem till. De är sedan bra att ha när jag nästa gång ska göra en föreställning eller skiva. Vad det blir vet jag inte men film, teater och musik, är min framtid. Det är vad jag hoppas.

Utöver sångare, musiker och författare är du journalist, och har där framför allt jobbat mycket med radio. Men du har också i ett par år varit anställd av Vänsterpartiet, bland annat som pressekreterare. Vad är dina kopplingar till partiet idag?

– Jag har vänner där men är inte medlem och har inte deltagit aktivt i något där på fem, sex år.

Det blåser högervindar idag. Hur tycker du vänsterrörelsen ska hantera det?

–  Fan jag vet inte. Jag kommer att fortsätta spela min musik. Det är mitt barr till stacken. Konservatism, homofobism och allt som vi trodde vi hade koll på och som låg nedstoppat i en källare, har kommit upp till ytan. Det är något vi måste hantera.

– Det är så mycket som har ändrats där människor som jag har blivit till extremister. Jag tycker jag står kvar på samma plats, men har plötsligt blivit jättejättevänster. Det blir lite ensamt på här på kanten. Men allt som går upp, går ner. Det är en naturkraft. Någon gång blir det bättre, kanske inte under vår livstid, men någon gång.

Politisk depression och framtidsoro – hur hanterar du känslor av det slaget?

– För att vara ärlig har jag mycket av flyktbeteende. Så vad jag gör är att jag begraver mig i jobb och familj. Vi behöver nog låsa in oss i rummet ett tag innan vi minglar vidare. Men man kan få energi också av att dra sig undan en tid.

– Den globala trumpismen är så otroligt splittrande att den tränger in i allt vi gör. Det är något jag eller någon annan borde försöka skildra på film. Det är svårt att göra politisk konst utan att det blir plakatartat men det politiska läget nu går så djupt, att det skär ända in i våra familjer. Den påverkar vår kärlek och skapar hat, den kommer in i våra hem och ner i våra sängar. Politiken kan idag dela på par och få hjärtan att gå sönder.

Du har tre barn med lika många mödrar, som verkar ha gått genom skilsmässorna utan att det blivit några alltför djupgående men. Vad är knepet?

– Jag är verkligen ingen relationsrådgivare och vi har nog bråkat lika mycket som andra. Men man får aldrig låta en konflikt bli djupfryst. Det finns inte utrymme för att lämna mina barns mödrar bakom mig. Det handlar inte om att försöka hitta harmoni utan om att gå vidare, där vi får hitta nya sätt att bråka på. Att vi alla bor nära hjälper till. Barnen är kittet som håller oss samman och de är på något sätt allas barn.

Du friade till din sambo Terese i radio när du var sommarpratare. Vad blev hennes svar?

– Vi åkte bil med kompisar när vi lyssnade på sommarpratet. Det vi gjorde var att vi stannade, tankade, grät en skvätt och sedan åkte vi vidare. Men vi har inte fått till det där bröllopet än. Filmen och allt som har hänt runt oss gör att vi måste bygga upp en sorts sug efter att få stå i centrum och lyssna när folk håller fina tal och så.

Nästan hela din familj ställde upp och spelade rollerna av sig själva i filmen. Hur har arbetet med den påverkat er fortsatta vardag?

– Jag trodde den skulle påverkas mer, och att vi inte skulle kunna sitta tillsammans på ett kafé utan att känna oss iakttagna. Och det har hänt. Vi märker att folk ibland tystnar när vi kommer och ibland kommer någon fram och tackar för filmen. Men framförallt har filmen påverkat mitt liv, där jag får fler förslag om att göra roliga saker och det är lättare för mig att få jobb. I övrigt bor vi i samma lägenhet och har samma rutiner som innan.

Filmen kretsar kring hur du, som pappa och en man mitt i livet, hanterar ett svårt sjukdomsbesked. Hur gick det till i verkligheten?

– Parkinson är en sjukdom där man får veta om sin sjukdom så många år i förväg att man inte blivit påverkad av den än, så de första åren sket jag fullständigt i den och tog inte mina mediciner. De började jag med för två år sedan när jag insåg att det tog för lång tid för mig att gå till tunnelbanan, byta glödlampor och sånt. Men nu tar jag dem och det funkar bra.

Att leva som kulturarbetare kan vara roligt, men är ofta ekonomiskt tungt. Har du någonsin funderat över dina yrkesval, och önskat att du gjort annorlunda?

– Det är inget jag egentligen har valt och jag har ingen utbildning efter gymnasiet. Jag har tittat i Universitetskatalogen, sökt utbildningar och kommit in men aldrig gått dit. Det har alltid dykt upp något lite roligare jag velat göra.

– Det är två perioder i livet då jag levt på kultur. När jag var i 30-års levde jag nästan på musiken. Den andra började när jag i 45-års åldern gjorde min föreställning, som filmen bygger på, och den vågen surfar jag på än. Däremellan har jag jobbat för Vänsterpartiet i riksdagen och på Sveriges Radio. Mina kulturjobb har kommit ur en hobby som långsamt blivit lite lönsamt. Idag kan jag kalla mig kulturarbetare, men musiker säger jag inte.

Vad vill du säga till den nya kulturministern?

– Jag åker inte med på tåget med dem som gör ett ramaskri för att kulturministern inte kan något om kultur. Det hade nästan varit värre om hon var barnmorska för en viss sorts kultur, det hade varit mer av en jävsituation. Hennes uppdrag som minister är att sitta på möten och dela ut pengar. Problemet är att hon och den nya regeringen vill skänka mindre pengar och att de vill strypa en viss sorts kultur. Det är jävligt oroväckande.

– Det hade varit intressant att få igång ett samtal om det som kallas politisk kultur. Det är något som i 90 procent av fallen varit kultur från vänster. Nu väntar jag på den första öppet rasistiska teatergruppen. Och den kommer. Frågan är om det inte då kommer krav på mindre politisk kultur från vänsterhåll? Den förändring som pågår är så stor att mångfald inom utbudet i public service gått från att vara en gemensam värdegrund till att nu ses som en åsikt.

..och till hennes regering?

– Det läskiga är att SD är så kulturintresserade. De förstår hur viktigt det är, medan kultur är något som sossar och moderater skiter i. Vad vi nu har är en ohelig allians där M skiter i kulturen och flyktingfrågan. SD säger att det är synd om pensionärerna men gör inget åt det, utan skiter i allt som är ekonomi. Det kan bli ett äktenskap som fungerar perfekt. Partierna kör varsin fråga, och driver landet i botten.

The post Helgporträttet: ”Den globala trumpismen tränger in i allt vi gör” first appeared on Opulens.

MUSIKAKTUELL. Joel Alme är både album- och turnéaktuell. Elin Stadenberg fick ett samtal med musikern.

The post Helgporträttet: “Jag pratar bättre genom musik” first appeared on Opulens.

SKIVAKTUELL. Svin och gruvbolag kan dra långt åt helvete. För Maxida Märak är kampen för rättvisa och musiken samma sak.

– Jag önskar att världen såg annorlunda ut, men det gör den inte, säger rapparen som är aktuell med ny musik.

Trots allt är Maxida Märak väldigt glad för tillfället. Hon är på turné i Nordnorge och känslan av att få vara ute och spela igen efter pandemin är berusande.

The post Maxida Märak: Tål bara inte orättvisor first appeared on Opulens.

DANSPROTEST. Ett beslut om det omstridda gruvbygget i Kallak, Gállok på samiska, ska snart tas och olika intressen står mot varandra. Den samiska danskonstnären Liv Aira har tagit initiativet till en protest där hon uttrycker sin åsikt genom dans och rörelse.

Du är initiativtagare till en protest mot gruvan som planeras att byggas i Gállok, eller Kallak, kan du berätta lite om det?

– Allt började 2008 med ett förslag om att testborra för ett gruvbygge. Ingen här uppe har kunnat undgå de planerna, det skulle förstöra väldigt mycket och inte minst ur en miljöaspekt. Att skapa kortsiktiga jobb för att förstöra miljö för alltid är inget argument. De har provbrutit i Gállok, utanför centrala Jokkmokk, och det är just här som vi har vårt vinterbete för familjens renar sedan generationer tillbaka.

Och protesten som du har tagit initiativ till, hur ser den ut?

– Jag har inte varit på plats så mycket när andra har protesterat mot den här gruvan men jag har känt att jag vill göra något för att hjälpa, det ligger så nära hjärtat. Jag tänkte att jag åtminstone kan berätta om vad som händer, så jag åkte dit och skapade en konstnärlig film. Där berättar jag på ett enkelt sätt och uppmuntrar andra till att också göra något, som att till exempel skapa en dansfilm.

– Jag kontaktade mina kära danskollegor i Sápmi och berättade att jag höll på att göra en film som jag tänkte dela och hoppades att den kunde få extra spridning om vi var fler som gjorde filmer. Det började med min och sedan har det bara spridit sig och blivit fler filmer av andra samiska dansare. Nu har även dansare utan samiskt påbrå börjat höra av sig och vill skapa egna filmer.

Har de andras filmer också spelats in på plats i Gállok?

– Det är lite problematiskt nu i vår coronasituation att vi inte kan resa fysiskt och långt, men jag har tänkt som med allt annat det här året – vi får ställa om. Så mina kollegor har gjort sina danser hemifrån och den natur som de bor nära, men med samma budskap. Vi värnar ju om samma jord allihop.

Jag har sett filmen och ditt kroppsspråk är starkt, vad är det du vill uttrycka genom rörelserna och dansen?

– Dansen är mitt yrke och mitt förstaspråk, brukar jag säga, jag kommunicerar bättre via rörelse.

– Jag har en väldigt stark kärlek till naturen här uppe och till mitt hem. Det sitter så djupt, på just de här platserna har mina förfäder vandrat långt innan ens kyrkböckerna kom på 1600-talet. Filmen baseras på en kärlek till det som finns här, blandat med en sorg över att det snart kanske inte gör det längre. Då förstör man en hel historia av generationer och vad blir kvar till dem som kommer efter? Vad händer efter gruvan och de fjorton åren? Det är så tillfälligt allting. Folk pratar om att använda resurser som finns i naturen men det handlar om att förbruka för alltid. Det är i samisk kultur sedan långt tillbaka att man inte tar av naturen, man lånar av den. I det här fallet vill man bara ta.

På vilket sätt tror du att byggandet av den här gruvan skulle påverka området och människorna som lever i det?

– Det skulle göra stor skillnad på Jokkmokk som samhälle. Bara för att frakta all den här järnmalmen behövs en helt ny infrastruktur med bredare vägar. Det skulle reformera hela Jokkmokk och påverka dricksvattnet.

– I dagsläget bor det väldigt många kulturarbetare och egenföretagare här, det är frodigt av kreativitet och folk har alltid skapat sina egna jobb. Om gruvan blir till verklighet, vad finns då kvar av det som är själen av Jokkmokk? Kulturen, den samiska kulturen, rennäringen, kommer det finnas syfte för människor att bo kvar här? Man kan se statistik på andra orter som har gruvor där man har lovat inflyttning att det är tvärtom, populationen minskar.

Konflikten mellan renägare och statens intresse i exempelvis gruvbygge är ingenting nytt, vad tänker du om att konflikterna har fortgått så länge?

– Ja, säg det. Det är ett strukturellt förtryck som har pågått länge, alltifrån tvångsförflyttningar till förtryck av språken. Det är ju inte bara naturfrågor det handlar om utan hela kulturen. Det är till exempel inte givet att jag ska få lära mig mitt modersmål i skolan, det är lättare att få tag i nästan vilket språk som helst men inte vårt eget. Det finns inget skydd för den samiska kulturen och det finns säkert en medvetenhet om det hos makter ovanifrån, att de inte på pappret har en skyldighet att förvalta, försvara och förvara samisk kultur.

Hur använder du annars dansen, om inte för att föra fram ett särskilt budskap?

– Dansen grundar sig från början i mycket glädje och kärlek för mig. Sedan har det blivit ett sätt för mig att uttrycka och förmedla olika typer av känslor och skapa en gemensam upplevelse, hos den som dansar men också hos publiken.

– Förmedlandet av känslor är viktigt. Jag har uttryckt min kärlek till min kultur genom dansen, vilket har skapat en nyfikenhet hos publiken och genom nyfikenhet börjar man också bry sig. Det finns massor av information men har man redan har fått ett känslomässigt band till den så kanske den är lättare att ta till sig. Om jag kan skapa en ingång till att folk lyssnar så är det fantastiskt, men mitt huvudsyftet är inte alltid att förmedla konkreta budskap utan snarare förmedla att det existerar en kultur som betyder extremt mycket för urfolk i Sverige och Europa.

Du speglar ofta ditt ursprung i din dans, på vilket sätt gör du det?

– Det började när jag studerade en kandidat på Institution of Arts i Barcelona och fick chansen att skapa egna stycken av dans, duetter och solon. Efter ett tag började mina professorer se att det fanns ett gemensamt tema och ville veta mer. Jag skapade omedvetet dansstycken som handlade om Sápmi, om naturen och upplevelser jag har härifrån, och varje gång blev jag väldigt känslomässigt involverad. Jag började inse att jag grundade nästan allt jag gjorde i det som alltid har varit jag, i det samiska. Ingen hade bett mig sätta ord på det tidigare men där skapades en medvetenhet kring att jag hela tiden bär med mig Sápmi, vart på jorden jag än befinner mig.

– Så idag när jag skapar produktioner handlar mycket om att lyfta gamla samiska berättelser med en ny tappning, man får vara kreativ i dansen och i musiken men ändå lyfta det som anses vara traditionellt eller levande.

Hur skulle du beskriva din dansstil?

– Jag är utbildad inom modern och nutida dans och under min master i koreografi så utforskade jag om jag kunde utveckla den samiska kulturen genom att skapa en dansstil om vad jag tycker att Sápmi är. Då använde jag mig mycket av platser, minnen och känslor som jag har upplevt och upplever härifrån.

– Men det jag gör kommer alltid att vara en reflektion av min träning, till exempel att jag har tränat mycket releaseteknik. Nu på senare år har jag arbetat mycket med site-specific, som betyder att man är på en plats, använder sig känslomässigt av dess historia och anpassar sig fysiskt efter platsen. Det här försöker jag ta med mig in på scen.

Vilka skulle du säga är dina största inspirationskällor till din danskonst?

– Det finns väldigt mycket. Jag älskar barn, till exempel, och den senaste produktionen jag gjorde var en barnföreställning om olika berättarsagor från Sápmi. Jag kände att de behöver delas och kommas ihåg och jag ville göra de spännande för barnen att ta del av.

– Grundinspirationen är att skapa glädje för samiska och icke samiska barn, men inspirationen till att sedan uppfylla de kriterierna är att lära mig mer om min kultur, läsa sagor, lyssna på de äldre, göra intervjuer, befinna mig i samiska sammanhang, träffa andra samer och diskutera vad samisk kultur är, vad den har varit, vad den är och vad den kan bli. Så jag skulle säga att det finns en inspiration i vad tidigare generationer har gjort för kulturen och den otroliga respekt som jag och många andra i den samiska kulturen har för våra förfäder.

Du ägnar dig åt dans på heltid och arrangerar bland annat dansfestivalen Låvda, på vilka fler sätt sysslar du med dans?

– Jag är också entrepreneur, undervisar barn och vuxna professionella i dans och skapar mindre och större dansproduktioner som turnerar runt i Sverige och Norge för tillfället. Under pandemin har jag anpassat min konst och jobbat mycket med screendance och skapat dansfilmer som är här uppifrån, vilket har varit extra fint eftersom det blir så konkret för åskådarna vad det är jag inspireras av.

– Jag arrangerade dansfestivalen Låvda. Det har inte funnits några tillfällen att träffa andra samiska danskonstnärer så jag tänkte att jag fick skapa ett själv, det var väldigt berikande. Och så har jag haft lite föreläsningar om dans och samisk kultur.

Berätta om dansproduktionen som är ute på turné!

– Vi har varit på turné i Sverige nu med Akti Lij, barnföreställningen, och om en vecka åker vi till Norge. Efter det är planen att vi ska åka till Kanada och hade inte pandemin stått i vägen hade det säkert blivit fler länder. Hittills är jag ute på allt som jag har skapat men det finns en ambition om att också kunna göra parallella föreställningar så att jag själv inte behöver vara på plats. Då finns det möjlighet för fler att se dem.

Du berättade att du utbildade dig i Barcelona på Institute of Arts, hur kommer det sig att du hamnade där?

– Det har känts viktigt för mig att vara utbildad vid ett universitet men i Sverige har vi ingen utbildning på högskolenivå som har fokus på jazz. Jag hade väldigt stor glädje i jazzdans och klassisk balett när jag var yngre. Så jag sökte några universitet och kom in på The Institute of Arts i Barcelona.

– Det kändes kul att vara på en skola med så många blandade dansstilar men att man också fick högskolepoäng och möjlighet till att studera vidare på master- och doktorandnivå. De hade jättebra pedagoger som har inspirerat och väglett mig mycket. Jag är väldigt tacksam över det val jag gjorde och varje dag som jag får jobba med dans.

Planerar du några fler sätt att ta ställning mot gruvbygget i Jokkmokk?

– I dagsläget vet jag inte. Det är så många fantastiska dansare som också gör filmer så jag börjar med att samla dem på Invisible peoples Instagram, mitt kompanis namn. Sedan hoppas jag på att kunna klippa ihop dem till en längre film som visar hur många vi faktiskt är som står tillsammans mot det här beslutet. Man får väl se vad som krävs helt enkelt, jag har tidigare inte haft något större intresse av att uttrycka mig politiskt men det här låg mig så nära. Det är en akt av kärlek till mitt hem, min familj och till alla som bor här.

The post Helgporträttet: “En akt av kärlek till mitt hem” first appeared on Opulens.

KOREOGRAFI. Kenneth Kvarnström och fyra dansare åker på Sverigeturné med verket “Pianotopografier”. Men dansen lämnar koreografen åt dansarna i vad som kanske är hans sista verk. Själv sitter han mest på en pall.

Kenneth Kvarnström har aldrig tyckt om att stå på scen och avslutade sin karriär som dansare så fort det bara gick. I stället har finlandssvensken kommit att göra sig ett namn som en av Nordens mest framstående koreografer de senaste 30 åren.

Emellanåt tvingar han dock sig själv att ta plats på scen och i det nya verket “Pianotopografier” är det alltså dags igen. Men dansen lämnar han till de fyra unga dansarna. Själv sitter han mest på en pall och stirrar in i fonden.

– Jag fungerar lite som en vaktmästare, även om jag samverkar med koreografin. Jag städar upp på scenen, förbereder saker, håller upp en kuliss och målar lite. Jag har alltid varit mer intresserad av iscensättande än av att själv stå på scen, säger han.

– Dessutom har jag en del förslitningsskador. Det finns saker som jag inte kan göra längre, som jag får förklara stället för att visa. En dansares liv är kort. Den äldste dansaren i det här gänget är 35 år och det är mycket som gör ont på honom.

Ser fram emot publiksnack

I “Pianotopografier” möts dans, bildkonst och musik i ett allkonstverk. Musiken är hämtad från den tyske kompositören Nils Frahms molltunga album “Solo remains” (2016). Inte så konstigt då att Svenska Dagbladets kritiker i en recension efter en pressvisning i Stockholm tog fasta på att verket rymmer en stor dos melankoli.

– Ljudbilden är förstås väldigt viktig, eftersom örat är starkare än ögat. Om jag hade valt hårdrock i stället för Frahms stillsamma pianomusik hade intrycket blivit ett annat.

“Pianotopografier” är ett samarbete mellan Rum för Dans i Halland och Riksteatern. Urpremiären sker i Falkenberg den 27 januari och därefter blir det Sverigeturné. Men till Falkenberg är det svårt att locka Stockholmstidningarna, därav pressvisningen.

– Det är första gången ett av mina verk pressvisas. Det känns lite märkligt, har vi redan haft premiär? Nu är jag mer stressad över turnén än över den riktiga premiären. Förra veckan var en av dansarna sjuka och vi håller på fram till mars.

“Pianotopografier” är ett verk som har växt fram under pandemin och det har gått åt en hel hög med covidtester under repetitionerna. Turnén genomförs enligt rådande publikrestriktioner och varje föreställning följs av ett samtal med publiken.

– Det var något som jag krävde. Jag tycker att publiksnack är jätteintressant. Jag och dansarna blir blinda för vårt arbeta. Det är bra att få se det från ett annat håll.

Kanske sista verket

Kenneth Kvarnström fyller 60 år nästa år och har en lång karriär bakom sig. (I hans vindsförråd står två lådor som ska raka vägen till Dansmuseet när han lämnar in.) Han är öppen med att “Pianotopografier” kanske blir hans sista verk, inte för att han har tröttnat och vill lägga av, utan för att han inte längre orkar med den krångliga kulturpolitiken som, menar han, signalerar att dans är något som ingen vill se.

– Flera upparbetade system håller på att kollapsa. Det går inte så bra för dansen i Sverige just nu. Jag ska egentligen inte klaga, men känner inte att jag behöver hålla mig kvar med tänder och klor. Jag har börjat nosa lite på det här med måleri och skulptur i det här verket. Det är kanske något som jag kommer att fortsätta med.

Men innan han byter bana ska den uppskjutna föreställningen “12 songs” nästa år ha premiär i Göteborg. Föreställningen är ett nära samarbeta mellan Kenneth Kvarnström och den norska musikern Ane Brun och bygger på hennes låtskatt, som med hjälp av Ane Brun själv, en orkester och gästande musiker ska gestaltas på Göteborgsoperan med hjälp av operans eget danskompani och Kenneth Kvarnströms koreografi.

– Det har varit väldigt spännande att visualisera hennes värld. Hade jag varit yngre hade jag nog varit fullständigt skräckslagen. Nu är jag bara lite skräckslagen.

Viktor Andersson/TT

The post Kenneth Kvarnström: En dansares liv är kort first appeared on Opulens.

MUSIKSLÄPP. Maxida Märak, som precis har medverkat i TV4:s “Så mycket bättre”, ger sig ut på en Sverigeturné i vår. Hon släpper dessutom en ny ep-skiva den 18 februari.

2014 deltog Maxida Märak i tv-programmet “Sápmi sessions” på SVT, året därpå syntes hon i dokumentärserien “Sápmi sisters”.

Hennes senaste album “Utopi” släpptes 2019, där hon blandar explosiv hiphop med elektroniska beats och poppiga hookar.

I sin “Så mycket bättre”-medverkan har hon bland annat tolkat Arvingarnas “Eloise” och Cherries “Änglar”.

Turnédatum: 3/3 Göteborg, 4/3 Linköping, 5/3 Uppsala, 25/3 Stockholm, 1/4 Bollnäs, 2/4 Luleå, 6/4 Västerås, 8/4 Östersund, 9/4 Umeå, 22/4 Örebro, 23/4 Malmö.

TT NYHETSBYRÅN

The post Maxida Märak turnerar – och släpper ny musik first appeared on Opulens.

ALBUMAKTUELL. Idag ger sig Kristina Issa ut på spelturné med sitt band och nya album Where do we go som handlar om olika slags uppbrott. Från sin partner, sitt hemland och sitt gamla jag. 

Kristina Issas nysläppta album Where do we go firas med releasefest i Stockholm på lördag, en del av spelplanen till Sveriges tre största städer som börjar idag.

– Det är så fint för en releasefest är ju en release, att man officiellt släpper någonting och går vidare. Och det är det hela albumet handlar om, om uppbrott och att hitta livet på nytt, säger Kristina Issa, artist och kompositör.

De tio spåren på Issas tredje album kretsar kring att släppa taget om olika typer av relationer, till en partner, en karriär eller till jorden som hotas av miljöförstöringar. Till skillnad från tidigare musiksläpp har Issas egna, inre känslor fått stå i fokus på Where do we go. Någonting som har varit brinnande i henne har fått komma fram i musiken, berättar hon.

– Ett uppbrott mellan mig och en annan person är till exempel något jag inte har vågat skriva om innan, det har känts så utlämnande för den andra. Men den här gången kände jag att det behövdes, jag vågade tänka på mig själv i det.

Albumet kom till i en fas i livet då Issa kände sig förvirrad och osäker på åt vilket håll hon skulle gå. Hon har flera uppbrott i sitt bagage. Med bakgrund i det krigsdrabbade Syrien upplever hon det som att leva i exil från sin familj och sina vänner. Ett uppbrott med ett land som är på väg att försvinna ur ens händer, som hon beskriver det.

Men den största förändringen är vem Issa har blivit i musikbranschen, där hon har gått från att vilja göra musik som imponerar på andra musiker till att nu vilja imponera på sig själv.

– Det största uppbrottet är att inse att man är värd att gå vidare. Jag har haft så svårt med förändringar och att våga säga nej, mitt gamla jag var en ja-sägare för att göra andra glada. Nu vågar jag plötsligt äga mig själv.

Musiken som förut var mer experimentell beskriver hon på det nya albumet som alternativ pop, med influenser från olika genrer.

– Det var svårt att välja den vägen för man vill gärna visa att man kan. Men det blev bättre så här, att våga vara mindre och i det lilla. Och att våga använda sig av alla uttryck.

Trots albumets tema återkommer Issa alltid till hoppet och till att allting alltid går vidare.

– Vi stannar inte bara för att något gör ont. Det har lärt mig av att vara ett barn av krig, man överlever även det värsta.

The post Albumsläpp om uppbrott first appeared on Opulens.

AVSLUTNINGSTURNÉ. Mikael Wiehe vill ta farväl medan han fortfarande kan höra publikens applåder. Efter en lång pandemipaus släpper han ny skiva och har också börjat ladda inför det som blir hans sista stora turné i Norge, Sverige och Danmark.

– Jag gör min sista stora turné medan jag fortfarande kan stå på benen, medan jag fortfarande kommer ihåg låtarna, medan jag fortfarande kan sjunga och medan jag fortfarande kan höra applåderna, säger han.

The post Mikael Wiehe tar farväl – sista stora turnén first appeared on Opulens.

ARBETARHISTORIA. Musikern Kristian “von” Svensson tog i år emot Arbetarrörelsens Kulturpris för att han levandegör historia och bevarar arbetarsånger. Imorgon släpper han en remastrad version av kultplattan Möllevångsång och är aktuell med en föreställning som utmanar bilden av Sveriges demokrati. 

Kristian “von” Svenssons skiva Möllevångsång kom ut 2007 och är sedan länge slutsåld. Imorgon släpper han den igen i en remastrad version på nätets streamingplattformar.

– De som tog skivan till sig har hört av sig och vill ha den tillgänglig, numera lyssnar ju folk via sina telefoner eller datorer. Men boken får de inte i den här versionen, säger Kristian “von” Svensson.

Skivan bygger på hans roman från 2004 med samma namn, vilken Svensson själv beskriver som en kollektivroman där stadsdelen Möllevången i Malmö, eller en viss trappa i området, är huvudpersonen. På den ena sidan av skivan är romanen inläst ungefär som en ljudbok och på den andra fungerar musiken som en fördjupning av berättelsen.

– De elva spåren är som elva extra kapitel till boken, förklarar Svensson.

Möllevångsång rör sig kring två parallella tidsplan, som är en parentes runt folkhemstiden, Möllevångskravallerna 1926 och sekelskiftet 2000, då renoveringar fasade ut den dåvarande befolkningen i området.

– Vissa begrepp som Röda möllan har betytt olika saker under olika tider, 1926 bar en organiserad arbetarklass upp begreppet, medan det i nutid har blivit en form av livsstil.

Tidigare i år tilldelades Svensson Arbetarrörelsens kulturpris för att han levandegör historia och bevarar arbetarsånger. Utöver den remastrade skivan är han aktuell med en konsertturné kopplad till årets 100-årsjubileum av den svenska demokratin.

Föreställningen handlar om demokratins genombrott där olika personer kommer till tals genom låtarna, som Nelly Tyring, en av de fem första kvinnorna i riksdagen, eller matroserna i det tyska upproret i november 1918. Svensson har arbetat med föreställningen från 2018 fram till nu, lika länge som det tog från det första preliminära beslutet om allmän rösträtt 1918 till att beslutet trädde i kraft 1921.

– Jag försöker utmana den gängse bilden i Sverige, att demokrati och jämlikhet är något urtypiskt svenskt. I själva verket är den politiska demokratin tre generationer gammal och den ekonomiska jämlikheten är ännu yngre, och dessutom på väg åt andra hållet, säger Svensson.

Han menar att vi har tagit till oss en bild av den svenska demokratin från en tid som går långt tillbaka och förträngt den som ligger närmare till hands. I föreställningen återvänder han till 1900 då Sverige var Västeuropas minst demokratiska land och pengar avgjorde vilken grad av politiska inflytande människor hade.

– Vi pratar om att kvinnor fick rösträtt 1921, vilket är sant, men det är också sant att kvinnor hade rösträtt innan dess om de bara hade pengar och inte var gifta. Det fanns både ett sexistiskt förtryck och ett stenhårt klassystem.

I fråga om demokratins framväxt blir arbetarrörelsen intressant säger Svensson, som menar att det var dem som kunde sätta makt bakom orden med hjälp av folkrörelserna.

– Men vanligt folks historia har hamnat i skuggan för kungar och adel i historieböckerna, som egentligen utgjorde en försvinnande del av hela befolkningen.

Föreställningen visas på både skolor, bibliotek och invigningar av utställningar kopplade till demokratin 100 år, med nästa stopp på Värnamo folkhögskola den 28 oktober. Svenssons tanke med turnén är att fortsätta att levandegöra historia och i bästa fall väcka intresse för just det här ämnet.

– Historia är ofta presenterat som något bestämt, men det är ju någon som har sållat ut och vinklat den. På samma sätt har jag tagit fasta på det jag tycker är viktigt, och det kanske ger någon annan en ny synvinkel, avslutar han.

The post Han speglar arbetarhistoria i sin musik first appeared on Opulens.

POESITURNÉ. Farhiya Feysal var den första kvinnan att vinna mästerskapet Ortens bästa poet 2018. Nästa vecka åker hon på turné med sin spoken word-monolog Reflekterad olydnad. 

Hej Farhiya Feysal!

Du är poet och påbörjar snart en turné med din spoken word-monolog Reflekterad olydnad, vad handlar den om?

– Det är en monolog om mitt liv, uppdelad i olika frekvenser. Den här är lite annorlunda mot mina tidigare texter, som handlar mycket om hur det är att leva i Sverige och de oroligheter och orättvisor jag går igenom. I monologen fokuserar jag mer på mitt hemland och mina rötter, på min relation till och syn på män, min pappa, mina bröder och min framtida man. Jag har fokus på mellanförskapet och går lite djupare än vad jag vanligtvis gör när jag skriver.

– Det här är första gången jag står på scen under en längre tid, annars brukar jag läsa två, tre texter på tio minuter och sedan är det klart. Nu står jag i nästan 50 minuter och framför ett helt sammanhängande verk med bild, musik och projektioner. Det känns som att jag får presentera en hel bild den här gången, från början till slut.

Vilket budskap har texten?

– Det är två saker. För det första vill jag understryka att jag kommer från Somalia, den här stoltheten över att jag är somalier. Jag pratar både om våra fördelar och nackdelar. För det andra, jag vet inte om det är ett budskap, men jag vill framföra att jag älskar mig själv trots mina osäkerheter och svårigheter.

Vad var det som inspirerade dig till att skriva Reflekterad olydnad?

– Jag fick erbjudandet av regissören America Vera-Zavala att göra en monolog. Jag ville vara lite annorlunda och skriva om sådant jag vanligtvis inte tar upp i mina texter. Det inspirerade mig, önskan om att skriva något jag inte hade skrivit förut.

Vilka teman brukar du vanligtvis återkomma till när du skriver?

– Mina texter handlar mycket om politik och social rättvisa. Om förorten, om rasism och om hur det är att se ut som mig och leva i ett land som Sverige.

Hur kommer det sig att ditt uttryckssätt blev just poesi och spoken word?

– Hela min familj har så långt jag kan minnas varit poeter. Vi har haft väldigt stora poeter i min familj som fortfarande lärs ut i Somalia. Min mamma var poet och min mormor var poet, så det var ganska naturligt att jag också skulle börja skriva. Det har alltid funnits med.

Du vann tävlingen Ortens bästa poet 2018, som första kvinna och dessutom som första person utanför Stockholm. Vad innebar det för ditt skrivande?

– Det där var ju kickstarten på min poesikarriär eller vad jag ska kalla det. Först var det små deltävlingar och sedan vann jag den stora tävlingen i Stockholm. Efter det började förfrågan om framträdanden ramla in.

– Det finns mer än knark och dödsskjutningar i förorten, det finns talanger och folk som bär på mycket.

Vad gör du när du inte skriver poesi?

– Jag studerar på heltid till att bli gymnasielärare i engelska, historia och psykologi. Så när jag inte är uppe på scen är jag på universitetet eller hemma och läser. Sedan jobbar jag även deltid som lärarvikarie.

Vad har du för drömmar om ditt skrivande i framtiden?

– Jag skulle ju självklart vilja släppa en diktsamling, men innan dess vill jag producera någonting. En långfilm kanske, där jag får välja vad den ska handla om.

– Jag skulle också vilja börja skriva på engelska så att fler människor får tillgång till mina dikter, och sedan turnera i världen.

Och vad ser du mest fram emot med turnén som börjar nästa vecka?

– Att uppträda inför publik och att åka till de här olika städerna och träffa nya människor. Det tror jag kommer att bli det roligaste!

The post Helgporträttet: “Det finns talanger i förorten” first appeared on Opulens.

TURNÈ. Poeten Farhiya Feysal åker snart på turné och framför sin spoken word-monolog “Reflekterad olydnad” på ett antal folkets hus runt om i landet.

Feysal blev 2018 både den första kvinnan och den första utanför Stockholm att vinna poesitävlingen Ortens bästa poet.

“Poeterna från förorten är vår tids budbärare och berättar om vad som händer i en värld som just nu demoniseras och görs till syndabock för samhällsproblem. Farhiya Feysal är en av de främsta av dessa poeter”, säger föreställningens regissör America Vera-Zavala i ett pressmeddelande.

Turnéplan: 15/9 Lidköping, 16/9 Göteborg, 17/9 Göteborg, 19/9 Malmö, 22/9 Fisksätra, 23/9 Bagarmossen, 24/9 Kallhäll, 25/9 Eskilstuna, 26/9 Örebro, 7/10 Hallunda.

TT NYHETSBYRÅN

The post Prisvinnande poet drar på turné first appeared on Opulens.