PROSA. ”Kan kärleken trolla bort all psykisk misär? Jag tvivlar på det,” skriver Lis Lovén, som har läst den turkiska författaren Tezer Özlus autofiktiva skildring av ett sjukdomstillstånd i romanen ”Barndomens kalla nätter”.

Barndomens kalla nätter av Tezer Özlü
Översättning: Burcu Sahin
Förord: Balsam Karam
Weyler

Den turkiska författaren, och i förtid döda, Tezer Özlus internationellt mest kända roman (från 1980) ”Barndomens kalla nätter”, finns nu på svenska, i översättning av Burcu Sahin och med ett förord av Balsam Karam.

Det är som om tingen utstrålar kyla i ”Barndomens kalla nätter” och människorna därtill beskrivs på distans. I början av romanen kan jag således uppleva att Tezer Özlu gestaltar sin autofiktiva text med ett slags mekanisk formalism. Händelser och miljöteckningar känns opersonliga

Beskrivningarna av staden och hemmet känns tömda på kraft. Handlingen flyter långsamt och staden ter sig som en tom kuliss. Men mot slutet av berättelsen lossnar det. Då kan jag förstå berättarjaget på ett djupare plan.

Hon har hamnat på sjukhus på grund av sin depression. Av beskrivningen att döma verkar det som om romanens huvudperson har en bipolär sjukdom. Därtill har hon försökt ta livet av sig. En läkare våldför sig på henne. En läkare!? Någon som borde visa empati visar sig vara kriminell. Och elchockerna hon får är ytterligare ett skrämmande inslag.

Den språkliga glädje som jag erfor under läsningen av Tove Ditlevsens ”Ansiktena” uteblir här. Det är som om dessa olika beskrivningar av sjukdomstillstånd är skriande olika. Allt är bara tungt och svårt hos Tezer Özlü. Språket verkar spegla hennes innersta tillstånd. Det är skickligt utfört. Özlü testar gränser hela tiden, kanske i ren desperation.

Men hur uppstår egentligen psykisk sjukdom? Ju äldre jag blir desto mer benägen är jag att tro att vi alla, ingen undantagen, socialiseras och rent av normaliseras in i samhällets och kulturens strukturer. Även om strukturerna är hierarkiska och förtryckande. Kanske är det då bara somliga som känner av förtrycket på djupet som ett problem och påverkas mer än andra. De friska? Tja, de är normaliserade för att liksom gilla läget. Många flyter bara ovanpå.

Och strukturerna? Allt runt omkring oss blir del av vår inre värld – och hur många kan fly från sitt sociala arv? Friska, så kallat friska personer, har ju sällan orsak och anledning att genomskåda de strukturer vi lever med. Det är få förunnat att skapa sig ett eget liv på egna villkor.  

Özlüs språk känns avskalat på känslor. Och kulturen omkring henne framstår som bärare av något som strävar efter modernisering men kvar finns något urgammalt, likt historiska mönster som dröjer sig kvar.

Inklämd i mitten mellan det gamla och nya har individen svårt att hitta sin förlösning.  

Slutet i romanen känns dock tillrättalagt. Som om Özlu följt konventionen att en bok helst ska ha ett lyckligt slut. Men denna lycka är så skör tänker jag. Det är den urgamla drömmen om kärlek, den som ska sopa bort alla fel. Kan kärleken trolla bort all psykisk misär? Jag tvivlar på det.

The post Tezer Özlü ‒ psykisk misär skildrad inifrån first appeared on Opulens.

TURKIET. “Erdoğan lyckas gestalta minnenas stora smärta på ett mycket övertygande sätt, där hon i sitt Istanbul befinner sig mellan tiden och förgängligheten. Det är en bok med stor poetisk kraft”, skriver Thomas Almqvist.

Requiem över en förlorad stad av Asli Erdoğan
Översättning: Ulla Lundström
Rámus förlag

The post Vemodig men kraftfull klagosång first appeared on Opulens.

BORTOM NORMERNA. På det stora hela är Alis roman både förtjusande och originell. Ett dokument som avslöjar att det även för över sjuttio år sedan gick att se bortom normerna kring kön och sexualitet, skriver Carolina Thelin.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Madonna i päls av Sabahattin Ali
Albert Bonniers förlag
Översättning: Mats Andersson

“Leve patetismen!” var ett uttryck jag och mina vänner myntade en gång i tiden. Jag gillar det där känslomässigt övertydliga — i alla fall när artister, vars verk jag beundrar, formulerar sig i “hjärta och smärta”-termer. Tindersticks, Nick Cave, Prerafaeliterna och Björn Ranelid, till exempel — alla är de experter på sentimental melankoli.

Också den turkiske författaren Sabahattin Alis korta roman Madonna i päls får den äran att ingå i genren. Ali föddes 1907 i Osmanska riket (dagens Ardino i södra Bulgarien). Han var politiskt aktiv och fängslades vid två tillfällen bland annat på grund av en dikt som kritiserade Atatürk. 1948 mördades han efter att ha försökt lämna Turkiet, via den bulgariska gränsen. Madonna i päls skrevs 1943 och ses som en av de främsta romanerna i turkisk litteratur, trots att den under lång tid glömts bort. Nu har den emellertid återupptäckts, kommit ut i nyutgåvor och översatts världen över.

I Madonna i päls är berättarjaget en turkisk ung man, Raif, som reser till tjugotalets metropol Berlin för att arbeta på ett företag som säljer lyxtvålar. Hans far är en förmögen affärsman som hoppas att hans hämmade son ska ta sig i kragen och med tiden ta över tvålfabriken hemma i Turkiet. Raif, som längtat efter att komma bort från miljön han vuxit upp i, ser fram emot att lära känna denna världsstad. Det är verkligen inte tvål som intresserar honom, det är konsten och litteraturen. Här kanske han också kan hitta Kvinnan, för honom en idealiserad föreställning, hämtad från böckernas värld. Raif driver runt i Berlin utan att få så mycket gjort, läser, studerar det tyska språket och besöker museer.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Den tungsinte ynglingen inser dock snart att Berlin är som vilken stad som helst: ”Så detta är alltså Europa? Var det verkligen allt? Det skulle innebära att världen var ett outhärdligt långtråkigt ställe”. Men en dag, när han besöker en utställning med modern konst stannar han upp vid en tavla på en kvinna i päls — ett självporträtt målat av den unga konstnären Maria Puder. Raif hänförs, det här är ju kvinnan han sökt efter i hela sitt liv! De träffas och inleder en relation. Skildringen av den är en av de mest innerliga jag läst.

Det fina är att Ali skapat ett, för sin tid, ovanligt modernt porträtt av två människor som älskar varandra. Här är det Maria som styr medan Raif låter sig ledas. Raif är känslig och bortkommen, Maria är illusionslös och världsvan. ”Det var tydligen meningen att du skulle ha blivit en flicka, men olyckligtvis föddes du som pojke” brukade Raifs föräldrar säga till honom när han grät. Maria berättar för honom att hon ända sedan barndomen gjort uppror och vägrat acceptera att vara i underläge: ”Jag har för vana att uttrycka mig så här rättframt… som en man. Faktiskt så liknar jag i många avseenden en man… Kanske är det därför jag är så ensam”.

De gör varandra fullständiga när de ser sig själva i den andre. Maria säger: “Det är även något kvinnligt med er… Kanske är det därför som jag redan första gången jag såg er bestämde mig för att det fanns något hos er som tilltalade mig…”

Det finns ett berättarjag till, en annan turkisk man, som ramar in själva handlingen. Efter en tids arbetslöshet anställs han på ett kontor av en gammal klasskamrat. Här delar han rum med den medelålders Raif som arbetar som översättare från tyska. Sedermera blir de vänner och när Raif insjuknar ber han sin kollega att hämta några tillhörigheter från kontoret. I en låda hittar han Raifs anteckningsbok — berättelsen om Berlin och Maria. Den slutar inte lyckligt. Ändå blir det tydligt att livet kan vara värt att leva för bara en enda stund av kärlek.

Under läsningen gjorde Raifs vankelmod mig stundvis blasé. Ältandet gör att texten tappar energi. Men på det stora hela är Alis roman både förtjusande och originell. Ett dokument som avslöjar att det även för över sjuttio år sedan gick att se bortom normerna kring kön och sexualitet.

I förordet skriver Therese Bohman att om Madonna i päls har ett budskap så är det att fånga dagen, carpe diem. Det kan tyckas något uttjatat och banalt, menar hon, men vad gör det — ”drömmar om lycka är nästan alltid banala”.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Originell turkisk 1900-talsklassiker first appeared on Opulens.