SATIR. Samuel Andersson har skrivit en dagsvers om att Ulf Kristersson tagit emot en namnad revolver i gåva från Erdogan.

Så här beskriver Samuel Andersson bakgrunden till att han skrev den aktuella dagsversen: ”Med anledning av att Ulf Kristersson har förnedrat sig själv igen – och närmast spelar rysk roulett med Sveriges internationella anseende – genom att ta emot en namnad revolver från Erdogan, har jag skrivit en dagsvers. Man undrar varför Ulf Kristersson bestämde sig för att pistolen ska med hem till Sverige, i stället för att lämna den kvar i Ankara som Storbritanniens och Nederländernas premiärministrar gjorde, med hänsyn till hemländernas vapenlagar.”

Namnad pistol

Han snurrar, han snurrar

och natten är ung.

Han osäkrar hanen,

och kolven känns tung.

De står så nervösa,

men huvet känns lätt

– regeringen kör rysk roulett!

The post Dagsvers av Samuel Andersson: ”Namnad pistol” first appeared on Opulens.

ESSÄ. I morgon, den 20 juli, är det 50 år sedan Turkiet invaderade Cypern. Invasionen ledde till en delning av ön. Därav följde att militärjuntan i Grekland föll och demokratin återinfördes i landet. Frederick Whitling blickar tillbaka.

På Cypern samlas minnesårtal på hög i år. Framför allt har nu femtio år passerat sedan Cypernkrisen inleddes sommaren 1974 när Turkiet invaderade ön den 20 juli. En konsekvens av invasionen blev den delning av Cypern som har varit fallet sedan dess; en annan blev störtandet av militärjuntan i Grekland. Det delade Cypern blev ett pris för återställd grekisk demokrati.

I våras var det även tjugo år sedan republiken Cypern gick med i EU – det vill säga den grekcypriotiska delen av ön efter invasionen 1974 – detta efter att i sista minuten ha röstat nej i en folkomröstning till den plan, för ett enande av ön, som förknippas med Kofi Annan, FN:s dåvarande generalsekreterare. Förarbetet till folkomröstningen 2004 och grekcyprioternas nej till Annanplanen, starkt influerat av republikens dåvarande president, Tassos Papadopoulos, har skildrats av Ingemar Lindahl, Sveriges förste residerande ambassadör på Cypern, i hans Notes From the Graveyard of Diplomats. Cyprus 2002–2004 (2019), en personligt hållen guide till den snåriga Cyperndjungeln, både på ön och i Sverige. Cypern som en diplomatisk kyrkogård är en relativt spridd metafor; en sammanfattning av öns komplexa historiska överlagringar och politiska komplexitet.

Det är samtidigt jämnt hundra år sedan den svenske arkeologen Einar Gjerstads första publikation om Cypern i en cypriotisk tidskrift 1924. Gjerstad reste dit året innan via Konstantinopel (Istanbul) där han var en av de få gästerna på ett kortlivat svenskt forskarhem (1922–1924). Han undersökte fyra platser på Cypern och publicerade resultaten i sin doktorsavhandling 1926. Med hans arbete i bagaget bildades snart den så kallade Cypernkommittén året därpå, med kronprins Gustaf (VI) Adolf som ordförande. Kommittén möjliggjorde den svenska Cypernexpeditionen (1927–1931). Kronprinsen besökte Cypern i samband med delningen av expeditionens fynd. Det fördelaktiga utfallet för svensk del skapade de så kallade Cypernsamlingarna, som i sin tur låg till grund för tillkomsten av Medelhavsmuseet i Stockholm för sjuttio år sedan, 1954.

Men åter till Cypernkrisen. Det in- och utrikespolitiska klimatet på Cypern var långt ifrån fridfullt innan invasionen. Ön har länge varit rastlös och orolig; i modern tid sedan protester mot den brittiska kolonialmakten och rörelser för enande med Grekland. Ett uppror 1931 följdes av en väpnad kamp under andra halvan av 1950-talet i en upptrappad brittisk motvilja mot att släppa Cypern som ett strategiskt lås i östra Medelhavet efter Suezkrisen 1956. Resultatet av denna imperiebaksmälla för brittisk del blev ett kompromissavtal om självständighet för Cypern, samtidigt som två militärbaser behölls, på plats än i dag.

Den ”motvilliga republiken” Cypern skapades 1960. Tre år senare hopades orosmolnen, igen, och den så kallade gröna linjen kom till, en första delning av ön och av huvudstaden Nicosia. Samma år, 1963, besökte det svensk-danska författarparet Artur Lundkvist och Maria Wine Cypern, som de jämförde med Israel. Det ”stillastående” samhället var en besvikelse i jämförelse, även om det kompenserades av starka naturupplevelser. I sin självbiografi (1966) beskrev Lundkvist spänningen mellan grek- och turkcyprioter i den unga republiken, som redan var ”vid bristningsgränsen”, illustrerat av en episod då en grekcypriotisk taxichaufför körde författarparet genom en turkcypriotisk by, hukande över ratten med foten på gaspedalen. Lundkvist och Wine reste vidare till Turkiet.

1970-talet var ett oroligt decennium på många håll runt Medelhavet, bland annat med den nämnda militärjuntan i Grekland och regimerna i Portugal och Spanien. I Italien avstyrdes ett statskuppsförsök 1970 under de tunga så kallade ”blyåren” i italiensk politik.

Cypern var som nämnt långt ifrån befriat från inbördes slitningar – tvärtom. Efter ett misslyckat statskuppsförsök på Cypern i den grekiska militärjuntans regi den 15 juli 1974 inledde Turkiet invasionen av ön fem dagar senare: ett ”fredsuppdrag”, en i dagsläget obehagligt ekande omskrivning. FN:s säkerhetsråd kallades samman för att diskutera Cypernfrågan då en potentiell internationell storkonflikt hotade. Freden var i fara.

Trots en FN-beordrad vapenvila den 22 juli utlöste invasionen ett fullskaligt krig mellan de turkiska styrkorna och det grekcypriotiska nationalgardet. Dagen efter föll militärjuntan i Grekland. Ett fredsavtal på Cypern undertecknades vid månadsskiftet, men vapenvilan bröts två veckor senare, och Turkiet bombade och besköt Nicosia och hamnstaden Famagusta.

Ytterligare en vapenvila genomdrevs den 18 augusti. Sedan dess har Turkiet kontrollerat norra Cypern. Den månadslånga konflikten skördade många offer och ledde till stora mängder av internflyktingar på ön, åt båda hållen. Både Grekland och Turkiet var (och är) medlemmar i Nato, även om invasionen ledde till att Grekland lämnade försvarsalliansens militära struktur. Gränsövergångarna vid den gröna linjen öppnade för allmänheten 2003 och har varit tillgängliga för passage sedan dess.

En av de många som bedrövades av den turkiska invasionen och delningen av Cypern var arkeologen Einar Gjerstad. Han gav bland annat ekonomiskt stöd till interna flyktingar. Två år tidigare, 1972 – mer än fyrtio år efter Cypernexpeditionen och nästan femtio år efter hans första besök på ön – återvände Gjerstad till Cypern och till palatset Vouni som han och den svenska expeditionen hade grävt ut.

Expeditionen hedrades där av republikens president Makarios III, och en minnesinskrift avtäcktes vid besöket. Inskriften förstördes i samband med invasionen. Vounipalatset hamnade på den ockuperade delen av ön tillsammans med majoriteten av de ”svenska” utgrävningsplatserna. I ett samtal i Nicosia i december 2022 anknöt Kythreas exilborgmästare till invasionen, folkfördrivningen och dagspolitiken: ”Det som händer nu i Ukraina hände här (på Cypern) 1974.”

The post 50 år sedan Cypernkrisen first appeared on Opulens.

PROSA. ”Kan kärleken trolla bort all psykisk misär? Jag tvivlar på det,” skriver Lis Lovén, som har läst den turkiska författaren Tezer Özlus autofiktiva skildring av ett sjukdomstillstånd i romanen ”Barndomens kalla nätter”.

Barndomens kalla nätter av Tezer Özlü
Översättning: Burcu Sahin
Förord: Balsam Karam
Weyler

Den turkiska författaren, och i förtid döda, Tezer Özlus internationellt mest kända roman (från 1980) ”Barndomens kalla nätter”, finns nu på svenska, i översättning av Burcu Sahin och med ett förord av Balsam Karam.

Det är som om tingen utstrålar kyla i ”Barndomens kalla nätter” och människorna därtill beskrivs på distans. I början av romanen kan jag således uppleva att Tezer Özlu gestaltar sin autofiktiva text med ett slags mekanisk formalism. Händelser och miljöteckningar känns opersonliga

Beskrivningarna av staden och hemmet känns tömda på kraft. Handlingen flyter långsamt och staden ter sig som en tom kuliss. Men mot slutet av berättelsen lossnar det. Då kan jag förstå berättarjaget på ett djupare plan.

Hon har hamnat på sjukhus på grund av sin depression. Av beskrivningen att döma verkar det som om romanens huvudperson har en bipolär sjukdom. Därtill har hon försökt ta livet av sig. En läkare våldför sig på henne. En läkare!? Någon som borde visa empati visar sig vara kriminell. Och elchockerna hon får är ytterligare ett skrämmande inslag.

Den språkliga glädje som jag erfor under läsningen av Tove Ditlevsens ”Ansiktena” uteblir här. Det är som om dessa olika beskrivningar av sjukdomstillstånd är skriande olika. Allt är bara tungt och svårt hos Tezer Özlü. Språket verkar spegla hennes innersta tillstånd. Det är skickligt utfört. Özlü testar gränser hela tiden, kanske i ren desperation.

Men hur uppstår egentligen psykisk sjukdom? Ju äldre jag blir desto mer benägen är jag att tro att vi alla, ingen undantagen, socialiseras och rent av normaliseras in i samhällets och kulturens strukturer. Även om strukturerna är hierarkiska och förtryckande. Kanske är det då bara somliga som känner av förtrycket på djupet som ett problem och påverkas mer än andra. De friska? Tja, de är normaliserade för att liksom gilla läget. Många flyter bara ovanpå.

Och strukturerna? Allt runt omkring oss blir del av vår inre värld – och hur många kan fly från sitt sociala arv? Friska, så kallat friska personer, har ju sällan orsak och anledning att genomskåda de strukturer vi lever med. Det är få förunnat att skapa sig ett eget liv på egna villkor.  

Özlüs språk känns avskalat på känslor. Och kulturen omkring henne framstår som bärare av något som strävar efter modernisering men kvar finns något urgammalt, likt historiska mönster som dröjer sig kvar.

Inklämd i mitten mellan det gamla och nya har individen svårt att hitta sin förlösning.  

Slutet i romanen känns dock tillrättalagt. Som om Özlu följt konventionen att en bok helst ska ha ett lyckligt slut. Men denna lycka är så skör tänker jag. Det är den urgamla drömmen om kärlek, den som ska sopa bort alla fel. Kan kärleken trolla bort all psykisk misär? Jag tvivlar på det.

The post Tezer Özlü ‒ psykisk misär skildrad inifrån first appeared on Opulens.

FILM. ”’Passage’ hade kunnat vara en ganska ointressant kollektivsnyftare om Akin inte hade lyckats så väl med sin tonträff. Filmen är varm utan att vara sentimental och ger en rätt krass bild av att vara fattig och outsider i Istanbul,” skriver Charlotte Wiberg.

Levan Akin har visat sig vara en habil regissör och har tagit ett kliv framåt med varje ny film sedan debuten. Genomgående intresserar han sig för sociala outsiders, och filmerna är varma, sympatiska, humanistiska.

I nya Passage är huvudpersonen Lia en äldre kvinna, en pensionerad historielärare, som i sin ensamhet tar sig för att försöka återfinna sin systerdotter, en transtjej som man förstår har blivit utestängd från familjegemenskapen.

Från Georgien till Istanbul

Tillsammans med tonårskillen Achi (Lucas Kankava), som guide och hjälpreda, åker Lia (Mzia Arabuli) från Georgien till Istanbul, för att hitta Tekla, som systerdottern kallar sig. Men vill Tekla bli hittad? Istanbul, sägs det, är staden dit man åker för att försvinna.

Lia föreställer sig att Tekla behöver henne, men det framstår som ganska tydligt att hon själv behöver Tekla. Alla filmens karaktärer behöver någon eller något. Deras vägar korsas men de är dömda att fortsätta sitt sökande.

Hbtqi-personer

Förutom Lia och Achi möter vi Evrim, en transkvinna som utbildat sig till advokat för att kunna hjälpa andra hbtqi-personer i staden, samt ett syskonpar som i princip lever som gatubarn.

Det är alltså stadens nattsida vi ser, men där finns inte bara mycket smärta utan också glädje, sång och inte minst dans.

Lia blir berusad på raki, dansar och sätter på sig läppstift, men den georgiske man som nyss verkat så charmad skräms uppenbarligen bort av hennes lössläppthet. Mzia Arabuli gestaltar detta ögonblick av förlorad värdighet hos en kvinna som håller huvudet högt så det känns i mellangärdet.

”Passage” är en road movie

Som i varje road movie pågår en både inre och yttre resa, men här hittar ingen hem.

”Passage” hade kunnat vara en ganska ointressant kollektivsnyftare om Akin inte hade lyckats så väl med sin tonträff. Filmen är varm utan att vara sentimental och ger en rätt krass bild av att vara fattig och outsider i Istanbul.

En regissör stadd i utveckling

Jag saknar dock fortfarande en distinkt personlig stil hos Akin, en nerv eller ett konstnärstemperament som skulle kunna få filmen att verkligen lyfta.

Kanske borde han peta djupare i smärtpunkterna. Rent bildmässigt fungerar filmen bra, med fint kameraarbete av Lisabi Fridell som liksom omärkligt lyfter fram det centrala i de vyer som visas.

Akin är fortfarande en regissör som är stadd i utveckling. Om han kostar på sig lite större konstnärligt risktagande framöver kan han gå hur långt som helt.

The post ”Passage” är en levande skildring av outsiders i Istanbul first appeared on Opulens.

HYLLNING. Eric Axner-Norrman har skrivit en text som utgör en liten hyllning till Carl Johan De Geer. “Möjligen den mest aktuella svenska konstnären i början av 2023.”

Hur håller man sig som konstnär ständigt aktuell? Ena sättet är att skapa verk som kvalitetsmässigt håller under en lång tid, ett andra sätt är att kontinuerligt fortsätta att skapa nya verk och ett möjligt tredje sätt är att som konstframställare få sin person upphöjd över ens verk, och på så sätt bli en Personlighet med stort P, likväl en celebritet. Var och en för sig är inte att förakta, men att kombinera dessa i närmast lika hög grad är det få som klarar. Carl Johan Louis De Geer af Finspång, motvilligt titulerad friherre, gör det med flygande fanor – givetvis omsorgsfullt bemålade med KUKEN på.

Fotograf, filmskapare, grafiker, målare, scenograf, textilkonstnär, författare, musiker; en enligt egen utsago “hårt arbetande tillverkare av brukskonst inom olika kulturella fält”. Sådär lagom ödmjukt och opretentiöst alltså. Strax före jul sågs han mysa i Go’kväll, och efter nyår fick han i och med Sveriges Natoansökan en av politiker säkert eftertraktad plats i ett inslag i Agenda, där han förutom att framföra sin ståndpunkt dessutom målade en tavla med ett hus och en älg. Den riksdagsledamot som gör om den bravaden kan helt klart räkna med min röst.

Även för oss som hoppas på ett Natomedlemskap borde Turkiets flagga i lågor, prydd med det vanligare svenska ordet för manslem (omslaget till Flamman nummer 3, 19:e januari 2023) stå som en utmärkt symbol för yttrandefriheten, tryckfriheten och för allas rätt att tänka obekväma tankar. Genom sin Personlighet, mångsidiga kontinuitet och inte minst verkshöjden hos ett halvt sekel gammalt screentryck är Carl Johan De Geer om möjligen den mest aktuella svenska konstnären i början av 2023, vid bra över åttio års ålder. En av den svenska konsthistoriens mest uppmärksammade kontroverser lever alltså ännu – och det gör även dess upphovsman. Må friherre De Geer leva och verka länge än!

The post Till Carl Johans lov och pris first appeared on Opulens.

JORDBÄVNING. Jordbävningarna i Turkiet och Syrien har ödelagt ovärderliga kulturskatter. Slottet Gaziantep hade stor betydelse för Turkiska självständighetskriget men skalvet har nu lämnat slottet i ruiner. 

Jordbävningen som drabbade sydöstra Turkiet i måndags orsakade allvarliga skador på slottet Gaziantep.

Det 2 000 år gamla slottet byggdes byggdes av romarna på 200- och 300-talen, utökades av den bysantinske kejsaren Justinianus I på 600-talet och genomgick förändringar under Ayyubid- och Osmanska riket. Det spelade en nyckelroll i Turkiets självständighetskrig i början av 1900-talet och var tills nyligen ett försvarsmuseum.

I en artikel av BBC visas slottet i ruiner, med många av dess väggar kollapsade och i bitar. Jordbävningen förstörde delar av slottets östra, södra och sydöstra befästningar, enligt den turkiska statliga nyhetsbyrån Anadolu. Det har också rapporterats att den närliggande Sirvanimoskén har tagit en del skada.

På måndagen drabbade två skalv, med magnituder över 7, Turkiet och Syrien och har hittills krävt 9 000 människoliv. Seismologer menar att den första jordbävningen är en av de största som någonsin registrerats i Turkiet. Den andra jordbävningen drabbade Elbistandistriktet i Kahramanmarasprovinsen och hade en magnitud på 7,5.  Skalvet orsakade hundratals byggnadskollapser i Turkiet och Syrien och räddningsinsatser pågår för att rädda människor instängda under spillrorna.

The post 2 000 år gammalt slott i ruiner efter jordbävningarna first appeared on Opulens.

POLITIK. Ja, vad har egentligen hänt med den svenska utrikespolitiken och med synen på yttrandefrihet? När vi kikar i korten ser vi en syltrygg! 

The post Vad har hänt? first appeared on Opulens.

TURKIET. “Erdoğan lyckas gestalta minnenas stora smärta på ett mycket övertygande sätt, där hon i sitt Istanbul befinner sig mellan tiden och förgängligheten. Det är en bok med stor poetisk kraft”, skriver Thomas Almqvist.

Requiem över en förlorad stad av Asli Erdoğan
Översättning: Ulla Lundström
Rámus förlag

The post Vemodig men kraftfull klagosång first appeared on Opulens.

KULTURARVSTVIST. Statens museer för världskultur avslår Turkiets begäran om att återlämna fyra bronsyxor från bronsåldern som funnits i Sverige i över 100 år, rapporterar Kulturnytt i P1.

Enligt beslutet går det inte att säkerställa att bronsyxorna faktiskt är från Turkiet.

– De är av en typ som finns i Mellanöstern men att de verkligen härstammar från Turkiet, det vet vi inte. Om vi lämnar tillbaka ett föremål till ett annat land vill vi vara säkra på att det är rätt land, säger Maria Dahlström, intendenten som gjort utredningen.

Yxorna köptes i en antikhandel i Paris 1910 och kom till Sverige. Det finns i nuläget inga uppgifter om varifrån de kommer.

Turkiska myndigheter krävde tillbaka yxorna i en officiell begäran till UD för ett och ett halvt år sedan.

TT Nyhetsbyrån

The post Sverige återlämnar inte bronsyxor: “Inga spår” first appeared on Opulens.

UPPVIGLING. Svenska Akademien gör ett uttalande till stöd för Nobelpristagaren Orhan Pamuk. Efter sin senaste roman “Pestnätter” riskerar Pamuk åtal i sitt hemland Turkiet för bland annat uppvigling, vilket Dagens Nyheter har rapporterat om.

Enligt vissa läsare kan det tolkas som att en av romanens huvudpersoner har lånat drag från den turkiska republikens grundare Mustafa Kemal Atatürk, något som Pamuk bestämt har tillbakavisat.

Svenska Akademien framhåller i sitt uttalande att Turkiet är bundet av Europadomstolens praxis. Akademien meddelar att man förutsätter att Turkiet respekterar sina internationella förpliktelser, samt att man – med detta som utgångspunkt – följer hur Pamuk behandlas.

Förundersökningen mot Pamuk lades nyligen ned av Istanbuls chefsåklagare, men beslutet överklagades till en högre instans som gav order om att fortsätta driva målet. I Turkiet är det förbjudet att förolämpa statsgrundaren, inklusive mild kritik och diskreta skämt.

Orhan Pamuk fick Nobelpriset i litteratur 2006.

TT NYHETSBYRÅN

The post Svenska Akademien håller ögonen på Turkiet first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. “Anna Lindberg besitter en förmåga att gestalta både mikromiljöer och enskilda människors karaktärer och få stämningslägen att växa och bli tydliga.” Bo Bjelvehammar har läst Ameenas resa.

Ameenas resa av Anna Lindberg
Ekström & Garay förlag

Anna Lindberg är historiker, hennes avhandling handlade om kvinnor i södra Indien och hon har publicerat flera vetenskapliga böcker och artiklar. Under flera år bodde hon och forskade i Indien och besökte då många andra länder i Sydasien. Hon har även undervisat på universitetsnivå i både Sverige och USA och är aktiv inom frågor gällande flyktingar och särskilt asylsökande i Sverige. Detta är hennes första roman.

Ameenas resa består av ett antal månadsblad, från september 2012 till februari 2019, som i huvudsak behandlar människor och miljöer i Afghanistan. Men det finns även berättelser från platser i Indien, Iran, Turkiet och Grekland samt av naturliga skäl nedslag även i Sverige. Här finns olika människors livstrådar som vävs samman till en organisk enhet. Här finns människor som är utsatta, som lever under ständig rädsla. Nej, det är fel ord – de lever under skräck och ständig oro. Det kan komma besök som kräver allt de har, som förolämpar alla och för bort medlemmar av familjen. Allt sker av godtycklighet och det finns ett fåtal människor som går att lita på.

Familjen blir inte sällan navet och tryggheten. Därför blir angrepp på familjen så centrala och avgörande. Och det är mer regel än undantag att familjer splittras; medlemmar försvinner och ingen vet för hur lång tid.

Ameenas resa är en fysisk berättelse: du känner som läsare den smärta och den ovisshet som likt dimma sveper in över familj efter familj. Men de familjer som finns på Anna Lindbergs arena har ett mål: att lämna sitt land, att skapa ett nytt hem. Att fly är att vara i händerna på och beroende av andra människor. Faserna i flyktprocessen är vidriga. Människors ondska är utan gränser, de behandlar andra människor som boskap, som objekt.

Nu finns det i denna berättelse undantag. Det finns goda människor, som utan vinning och av medmänsklighet hjälper andra så att de kan komma till ett annat land, samla den utströdda familjen och skapa ett nytt hem, om det nu är möjligt.

Anna Lindberg kan sitt ämne, hon har även en förmåga att gestalta både mikromiljöer och enskilda människors karaktärer och få stämningslägen att växa och bli tydliga. Hon skriver på ett övertygande sätt. Det är en synnerligen angelägen bok, inte minst nu, när det finns ett nygammalt styre i Afghanistan.

The post Övertygande roman om flyktens fasor first appeared on Opulens.

FOLKMORD. “Ann Linde kallar på Twitter det som hände 1915 ett massövergrepp, en språklig fintlighet som är skamlig”. Ivo Holmqvist skriver om hur pressen på Sveriges utrikesminister och regering ökar efter Joe Bidens erkännande av massakern på armenier under första världskriget som folkmord.

Med hundrasex års fördröjning har USA fördömt ungturkarnas folkmord på en och en halv miljon kristna armenier 1915 och kallar det nu officiellt för vad det var: a genocide. Joe Biden har gjort vad bland andra Barack Obama länge talade om men aldrig kom till skott med (fast både EU, FN, Påven och andra talat klarspråk). I en artikel i Politico försöker Daniel Fried som deltog i de mångåriga förhandlingarna mellan USA och Turkiet reda ut den tilltrasslade historien om skilda lojaliteter: man hoppades länge att Turkiet på egen hand skulle göra upp med sin historia, vidare är Turkiet en viktig medlem av NATO, och så vidare. Han hävdar på slutet att president Biden och hans medarbetare kommit fram till rätt beslut även om det kan bli kostsamt.

I samma tidskriftsnummer tror Charlie Mahtesian att de diplomatiska förbindelserna länderna emellan kommer att försämras. Men tack vare Biden, skriver han, har USA placerat sig på rätt sida genom att låta ättlingarna till överlevarna officiellt hedra minnet av folkmordet. ”Lika viktigt är att Biden nu hindrat någon framtida president att kalla det fruktansvärda våldet 1915 för något annat än vad det var.”

Man kan samtidigt undra om och när regeringschefen och/eller utrikesministern här hemma vågar göra samma sak. I maktens korridorer på Rosenbad och i Arvfurstens palats smyger katterna just nu runt ett fat med mycket het gröt. Ann Linde kallar på Twitter det som hände 1915 ”ett massövergrepp”, en språklig fintlighet och nedtoning som är både skamlig och oanständig. Och det är särskilt anmärkningsvärt att hon gör det när hennes regeringskollega samtidigt har lagt förslag att det ska vara straffbart att förneka den judiska förintelsen. De som likt Robert Faurisson och David Irving förfalskar historien förtjänar förvisso straff (och de fyra åren med en patologisk lögnare i Vita huset är gudskelov över). Men då ska man också kalla ett folkmord för vad det är, också när de begåtts av forna kolonialmakter. Läs Sven Lindqvists ”Utrota varenda jävel”!

Det finns mycket att läsa i saken även härhemma. Svenska Dagbladets Anders Q Björkman skriver utförligt om de ohyggliga händelserna 1915 ur ett privat perspektiv: genom sin hustru är han besläktad med armenier. I Dagens Nyheter tror Nathan Shachar att den politiska reaktionen från Turkiet gentemot USA kommer att bli dämpad men att relationerna inte kommer att frysas. Det är säkert en korrekt analys av realpolitiken. Kanske var man mindre cynisk förr. Redan den skribent som åren efter förra sekelskiftet skrev om turk-armeniska stridigheter i uggleupplagan av Nordisk familjebok var klarsynt, och flera samtida svenska författare som såg vad som hände 1915 rapporterade om det utan skygglappar. En av dem var Marika Stiernstedt, en annan Gustav Hellström som kommenterade händelserna bland annat i sin roman ”Ett rekommendationsbrev”. (Den stora romanen om massmorden 1915 är annars Frans Werfels ”De fyrtio dagarna på Musa Dagh”). Historikern och Gustaf Hellström-experten Sverker Oredsson sammanfattade i ett par böcker vårt lands offentliga fruktan under 1900-talet: ”Svensk oro” och ”Svensk rädsla”. Den som i framtiden författar boken ”Svensk skam” kommer att få mycket att skriva om.

Nya exempel tillkommer dagligen. Var går gränsen mellan massövergrepp och folkmord, räknat i antal döda?

The post När kommer boken om den svenska skammen? first appeared on Opulens.