SATIR. När du sitter på busstationen kan du föreställa dig att du är på resa i Indien. Där kommer bussen om den vill, eller nästa dag. Den lever sitt eget liv, skriver Iodine Jupiter.

Slutstation. En högtalarröst informerar: ”Avstigning för somliga trafikanter.” ”Är det mig de syftar på?” tänker jag oroligt. Menar de inte samtliga trafikanter. ”Vad har jag gjort?”

Det självklara och mest naturliga alternativet till SL (Stockholms Lokaltrafik) är att ta bilen. Den ger dig integritet och en statussymbol värd Gud och familjen Adams.

Att köra en Cadillac modell 72:a är den mest estetiska hållningen för att slippa offentlig förnedring. En lång, elegant bil som drar tusen liter i dricka, smutsar ner, gör miljön till ett träsk av bensin. Korrekt. Ta bilen ändå! Att resa kommunalt har ett pris du inte borde betala. Bilköer, visst, än sen. Din egen sfär. Miljöaktivister håller inte med. Att trängas kollektivt helgar medlen, menar de Galopperande virus får man stå ut med.

Vägra åka SL. Kortet är långt ifrån gratis. Ta cykeln, ”elsparkis”, eller gå. Bespara dig trängsel med ståplatser när du vill läsa en bok, fula ogästvänliga T-stationer, hanteringen av människan som produktionsresurs.

I en demokrati reser man till jobbet som kreatur i en boskapsvagn. Arbetar för att kunna betala av på banklånen för sitt boende. Ha förtröstan. Ingenting kommer någonsin att förändras.

Arbeit macht frei, borde det stå vid ingången till varje tunnelbanestation. Odenplan får tjäna som exempel på den livsfientliga människosyn som eskalerat sen rivningen av Klarakvarteren under 50-och 60-talet. Ingen lärdom från historien tycks ha landat i vår tid.

Stockholms gator är inte anpassade efter den nya befolkningssituationen. Linjebussarna med tre på rad hindrar fotgängarna att använda övergångställena. Trafiken på korsande gator kommer inte fram. Det är ju för festligt. Huvudlederna är smala, med för få filer. Till och med Nordkorea, som ännu inte har någon omfattande biltrafik, har förstått poängen med 18-filiga motorvägar genom staden. Tyvärr, Gamla stan får flytta på sig. Med lite vilja så.

Stockholm är en mycket liten storstad, en stor småstad med internationella mått. Ett av skälen till att inte färdas med Stockholms kollektivtrafik kan beskrivas som vantrivsel, dålig stämning, egocentrism. Självmord är mycket vanligt med tågförseningar som följd. De förklaras med tekniskt fel. Att ta sitt eget liv är en indikation på det lyckorus staden framkallar med sin nedriga uppsyn. Att Stockholm är en av världens grinigaste städer håller inte statens turistråd med om. För det är inte så. Inte för turister. Inte för folk som har råd med alternativ. Inte under vår och sommar.

För stockholmarna, om den upphöjda rasen fortfarande existerar, och de från landet, gäller glädjen i att svettas och stångas på bussar och tåg. Kollektivtrafiken tycks ha blivit en offentligt sanktionerad sadomasochism. Toleransnivån gentemot SL:s nonchalans är mycket hög. Att finna sig i usel service för dyra pengar accepteras med förvånansvärd brist på emotion.

På hösten och vintern är stockholmaren inbäddad i sin egen bubbla, enfaldigt stirrande i livskompassen med sina sociala medier. Då gäller det att hålla sig undan tunnelbanan. Om detta kan otaliga människor öppet vittna. Att råka säga något till någon vid fel tillfälle kan få förödande konsekvenser. ”Vad fan glor du på, är du kåt?” Eller, ”ser du på mig dödar jag dig” är svidande kommentarer som kan förstöra din sömn för åratal. Detta är förklaringen till varför tågen ofta är försenade. Folk tar sig av daga i offentligt ljus.

Det kan också vara tvärtom mot vad jag nyss föreslagit. Att färdas med SL kan vara en omvälvande upplevelse. Man vet inte vad som väntar. Om bussen eller tåget kommer fram i tid, om det över huvud taget visar sig spelar egentligen ingen roll. När du sitter på busstationen kan du föreställa dig att du är på resa i Indien. Där kommer bussen om den vill, eller nästa dag. Den lever sitt eget liv. Går sönder, hamnar hos doktorn, plåstras om, ut på banan igen. Osannolikt ihoplappad hoppar bussen fram som en enbent invalid med en skållad fot i en för liten sko.

Men i den här stan har folket mycket bråttom. Till något. Jag vet inte vad. Framtiden får utvisa vad den mentala glesbygden Stockholm har att ge. Volvocyklar med vindsegel förhoppningsvis. Att trampflyga förbi tristessen.

The post Ta bilen, vägra åka kollektivt! first appeared on Opulens.

REALITY-TV. Till skillnad från skräck- och actionfilmer bjuder reality-tv-serier på ickefiktiv underhållning där våld och brottslighet är ett centralt motiv.  Nathan Hamelberg granskar vad det egentligen är för bild av verkligheten som förmedlas.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vi har haft dem ett tag nu, tv-programmen där tittarna kan heja på de som upprätthåller ordningen. Tv-tittande erbjuder en sådan cocktail av känslor, indignation, kittling, oro, ilska, förnöjsamhet, tillfredsställelse över konflikternas lösning.  Till och med ett barn kan förstå att skräck- och actionfilmers skildringar av hot och återskapande av ordning  är rena fiktioner. Med realityprogram på våldstemat förhåller det sig annorlunda. Sverige har inga massmedialt stort uppslagna krigsinsatser av det slag där ”embedded journalists” — inbäddade journalister —  skickas in för att leverera färska nyheter. Ändå har vi inbäddade journalister i Sverige.

Jag tänker närmast på Efterlyst, efter förlagan Cops från USA, och nu Tunnelbanan, det senaste tillskottet på TV5.  Efterlyst kan samla såväl de medelssvenssons som hoppas dra sitt strå till ordningens stack och de brottslingar som genom att gäcka polisen utmanar sagda ordning framför tv-rutan.  Tunnelbanan har en annan programidé som vädjar till mindre nobla känslor. Filmteamet följer ordningsvakter som avhyser människor i tunnelbanan. Den elaka klyschan som sägs om ordningsvakter och väktare är att yrkena lockar folk som misslyckats med att komma in på polishögskolan. Själv känner jag åtskilliga ordningsvakter och väktare som motsäger det påståendet, men när man ser Tunnelbanan undrar man hur någon kan tänka sig att det är en smickrande bild av ordningsvakter.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Istället som för att i Efterlyst engagera allmänheten i jakten på värdetransportrånare och våldsbrottslingar så är den brottslighet som ska stävjas i Tunnelbanan helt enkelt brottet att vistas olovligen i tunnelbanan. Heja! De flesta av oss har sett berusade eller narkotikapåverkade personer i kollektivtrafiken, färre har på nära håll bevittnat övervåld från väktare. Ändå duggar vittnesmål och anmälningar om misshandel och tjänstefel, från ungdomar, från fotbollssupportrar, från asylsökande och från resenärer. Mot bakgrund av detta är ett program som Tunnelbanan ett succékoncept. Premissen är ju följa ordningsvakter när de gör sitt jobb, aldrig att visa om de missköter det. Kittlingen av att se dem ta itu med kaos. Det är både underhållning och ideologi. Offentligfinansierade vaktbolag i den av landstinget finansierade kollektivtrafiken ges gratis PR av reklamfinansierad tv. Vilka är villkoren de verkar under? Vad står i avtalet mellan produktionsbolag, vaktbolag och SL? Att filma människor utan deras medgivande, hur ser etiken ut?

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post När lag och ordning blir underhållning first appeared on Opulens.