KULTURDEBATT. Den nya kulturministerns frisyr satte igång en politiserad kulturdebatt. Nathan Hamelberg  försöker bena upp begreppen och förklara vad det handlar om. “Vi behöver appropriera ekonomin och skjuta medel till kulturen!” är hans slutsats.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Året har knappast börjat och regeringen knappt utsetts förrän Sverige fick sin första politiserade kulturdebatt. Inte en debatt om kulturpolitik, märk väl, utan om ministrars lämplighet. Amanda Lind, den nya kulturministern både förlöjligades, kritiserades och försvarades med anledning av sin frisyr. Traditionellt höhöhö-ande om förmodat flummigt yttre, anklagelser om appropriering och nyktra avfärdanden av försök att göra någons yttre till en politisk fråga.

”Det här är en motbjudande strävan efter kulturell renhet, där pösmunksvänstern möter extremhögern i avsky mot att kulturer möts och blandas. I stället för att spela med borde Amanda Lind ha givit en lektion i kultur. Att mixa och göra det främmande till sitt är nämligen inte kolonialism — det ÄR kultur.” skriver liberale Johan Norberg den 29 januari i Aftonbladet. Hästskoteori (tanken att extrem vänster och extrem höger möts) i sin bästa form, trots att föreställningen om kulturell appropriering kommer från politikens mitt snarare än någon radikal vänster. Det är stört omöjligt att tänka sig att marxister, autonoma, syndikalister, leninister eller ens traditionella socialdemokrater skulle förstå exploatering eller förtryck i termer av en grupps appropriering av en annan grupps kultur — eller förstå kultur på ett så essentialistiskt sätt. Synsättet är direkt hämtat från liberala kultursidor och amerikansk kulturradikal liberalism.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det lustiga eller intressanta med den syn Johan Norberg uttrycker är att det är exakt samma syn som Ingrid Lomfors, överintendenten på Forum för levande historia, gav prov på 2016 under ett seminarium på konferensen Sverige Tillsammans. Den nationalistiska och konservativa högern missförstod då, och två år senare, medvetet Lomfors. Detta för att kunna odla kränkma och spela ut det billigaste av alla politiska kort: det om de politiska motståndarna som ett hot mot ett föreställt kulturellt ”vi”. Lomfors hade genomfört en presentation som innehöll provokationen att det “inte finns någon inhemsk svensk kultur”. Kritik följde, som hon också svarade på genom att säga att det finns en svensk kultur, men den har alltid stått i förändring och uppstått genom möten och utbyten, influenser utifrån. Kort sagt: svensk kultur har helt enkelt ingen historisk kärna som samtida svensk kultur strålat fram ur. Men för Ebba Busch Thor är sådana historiskt korrekta beskrivningar uttryck för ”myndighetsvänsterns” herravälde i offentligheten.

Vilket för oss tillbaka till det misshandlade begreppet kulturell appropriering, som en gång i tiden användes för att rent deskriptivt förklara hur kulturutbyte skett på ojämlika villkor, och att när kultur gjorts till handelsvara så har kapitalismen så klart påverkats av rasismen i de fall där denna varit en stark faktor. Under 2010-talet har kulturell appropriering omtolkats till något normativt av aktivister på sociala medier som Twitter och Tumblr. För att ta ett konkret exempel: att en marknad för en vit artist som Elvis Presley öppnades upp i och med medborgarrättsrörelsens framgångar och slopandet av vissa tabun på radiostationer och skivbolag berodde inte på rasism. Däremot var det faktum att han kunde marknadsföras bättre än svarta artister, som spelade liknande musik, något som berodde på rasism.

Snabbspola till ett samtida Sverige: att Amanda Lind kan utses till minister, trots toviga lockar, beror inte på rasism — att det däremot är svårt att tänka sig Löfven utse en afrikansk-svensk minister med sådant yttre beror på att det sannolikt skulle vara politiskt kostsamt. Det i sin tur beror på rasism.

Om vi släpper det här nu så kan vi istället börja ta oss an kulturpolitiska frågor. Till exempel ifrågasätta att det ges ökade resurser till väktare istället för annan personal eller sådant som böcker på biblioteken, stöd till hembygdsföreningar, breddad antagning till kulturinstitutioner och stödinsatser för pojkars läsning. Eller, för att göra listan ännu längre,  mer medborgarinflytande vid gestaltningen av den lokala miljön, mer resurser till studieförbunden, satsningar på upprustning av SFI, infrastruktursatsningar (som möjliggör att hela landet har tillgång till kulturen) och återinfört stöd till En bok för alla.

Sammanfattningsvis: Vi behöver appropriera ekonomin och skjuta medel till kulturen! Först när detta kommer upp på dagordningen kan kulturen upphöra att vara en arena för den billigaste formen av symbolpolitik.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Appropriera mera first appeared on Opulens.

MODE. Vad säger det om samtiden när kläder med loggor blir plagg alla vill ha och en del är beredd att betala mycket för?

Den som under senaste åren följt vilka trender som råder inom modevärlden har nog inte missat loggornas och sloganens återkomst. När jag för ett par månader sedan satt i frisörstolen och som vanligt pratade med min frisör om mode, politik och lite skvaller, frågade han mig om jag känner till märket Vetements. Nej svarade jag, och när han tog fram en modetidning och visade mig en artikel om märket så fnös jag lite. Varför skulle man vilja och vem kan betala flera tusen för kläder som ser slitna, urtvättade, och deformerade ut med löjliga slogans och loggor på?

Men ju mer jag började läsa på om märket och titta på bilder av kläderna, desto mer intresserad blev jag. Av fenomenet.

Lite kort fakta om Vetements som uttalas Vet-Mahn och betyder inget annat än just kläder på franska. Bakom märket finns ett kollektiv, men det är främst Demna Gvasalia, designern som även numera är Balenciagas chefsdesigner och stylisten Lotta Volkova som är märkets ansikten utåt. Kändisar som Kanye West och Rihanna ses ofta klädda i Vetements.

Märket omtalas som ett anti-mode och är ett hopplock av alla coola subkulturer man kan hitta på Tumblr. Vetements samarbetar också med märken som är förknippade med subkulturer som exempelvis Champion. Då med en tämligen högre prislapp än om man skulle köpa något från märket självt.

Dragningskraften till subkulturer är inget nytt. Ett märke som Vetements tar tillvara på detta, paketerar subkulturella identiteter och gör dem säljbara. Men vad säger det om samtiden när en gul t-shirt med DHL-loggan lysande rött över bröstet blir till ett plagg alla antingen vill ha, eller pratar om. En t-shirt som kostade ungefär 2000 kronor om man köpte den från Vetements och runt 65 kronor om man beställde den från DHL.

Det är svårt att inte tänka på när Jeremy Scott som chefsdesigner på Moschino gjorde kläder med logotyper som såg ut som McDonalds. Ett plagg kostade minst 9000 kronor. En del av kritiken som kom handlade om kontrasten mellan detta och McDonalds anställdas låga löner och dåliga arbetsvillkor.

Efter att jag upptäckte Vetements började jag se på utbudet av mode och kläder med nya ögon. Det var ingen förvåning att Weekday, Monki eller andra klädkedjor sålde säckiga, urtvättade plagg med slogans. Deras affärside går ut på att sälja trender. Men när jag tittade på modeshower verkade var och varannan designer ha placerat ut loggor och snappat upp hela Vetements estetiken. Helt plötsligt var det som om många designers brydde sig mer om att deras kläder skulle låta sig fångas på Instagram än att fortsätta utvecklas. Det var säkerligen mestadels min besatthet som spökade och färgade min blick.

Men jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag blev helt besatt där ett tag. Förutom att maniskt följa märkets Instagram-konto fick jag också en fix ide om att jag MÅSTE äga ett Vetements plagg. Självklart kunde jag inte punga ut flera tusen för en t-shirt eller minst 15 000 för en klänning (som ser ut som en vintageklänning men är i sämre kvalitet). Jag surfade in på E-bay och började leta och hittade en snarlik second hand- kopia av den välkända luvtröjan med trycket “May the Bridges I Burn Light the Way” för runt 200 spänn.

Min besatthet var dock kortvarig. Till skillnad från min genuina besatthet av design där omsorgen om skrädderiet märks även när kläderna sys så att de ska förfula kroppen. Den förtjusning jag kände första gången jag upptäckte Diana Orving, Martin Margiela (gamla kollektioner) eller Fifth Avenue Shoe Repair (som tyvärr gick i konkurs) är en långvarig kärleksaffär. Även om man inte har råd att konsumera kan man ändå njuta närhelst man ser kläder ur kollektionerna. Som med konst. Syftet är inte att man ska konsumera något snabbt och flyktigt som man ska hinna fotografera och lägga upp på nätet. Snarare handlar det om att kläderna skapar en slags rumslighet när de sluter sig kring min kropp.

Men så fort jag sätter på mig plagg som är konstruerade kring en logga eller en slogan känns det som att den gör anspråk på vem jag är eller vad jag tycker. Det är som att avslöja för mycket om sig själv, men att samtidigt tycka exakt samma sak som alla andra. Visst kan jag förstå att i tider då världen är instabil så är det inte heller konstigt att även designers påverkas och vill göra statements. Ett exempel är modeskaparen Prabal Gurung som i senaste avsnittet av programmet Stil i P1 pratar om att han förutom designer också är aktivist.

Samtidigt undrar jag om alla dessa märken och statements man ska stoltsera med inte är utmärkande för den vadtyckerdu, privatpersonsfixerade och genomkommersialiserade eran. Det ligger i tiden att sälja åsikter tills åsikterna är utsålda och enbart symbolerna består.

Under senaste tiden har en debatt förts om det är rätt att “Byggnads helmanliga styrelse” tar på sig rosa så kallade fittmössor. Jag tror det är viktigt att komma ihåg att ta på sig eller inte ta på sig en sådan mössa varken avvecklar eller utvecklar feminismen. Däremot säger det något om vår tid. Dels att feminismen i dag är något många vill göra anspråk på men det sträcker sig kanske ofta bara till en identitet, till en mössa man kan dra på och ta av när det passar. Men samtidigt visar det också att när debatten om feminismen handlar om vilka som får ta på sig rosa mössor, fastnar den själv i symbolikdiskussionen.

Feminism är varken en färdigförpackad identitet eller en livsstil. Livet är mer mångdimensionellt än en slogan över bröstet som kan berätta vad jag verkligen tycker om något eller känner om livet. Och varför ska man egentligen betala pengar för att vara en vandrande reklampelare för något märke?

Men när det gäller mitt tappade intresse för Vetements och trots att jag vill tro att jag är speciell och immun, får jag ändå då och då återfall och tar på mig någon tröja med exempelvis budskapet “The Future is Female”. Tröjan säger dock inte lika mycket om framtiden som samtiden. Den säger att jag trots allt är ett väldigt typiskt barn av den. Jag är lika unik som vemsomhelst.

Alla artiklar av Sara Abdollahi

The post Typiska barn av samtiden first appeared on Opulens.